Strejkvakt: "Bara inte SEKO fegar ur!"

av Fredrik Albin Svensson
Foto: Fredrik Albin Svensson

Tågstrejken är den första stora strejken vi sett i Sverige på över ett decennium. Den har åtnjutit ett enormt stöd, och innebär en hoppfull ljusglimt för alla arbetare över hela Sverige som kämpar med timanställningar, deltidsanställningar och korttidsvikariat. Strejken visar oss att det är möjligt att kämpa och att det är möjligt att få stöd för sin kamp. Men den visar också att borgarklassen är fast besluten att öka arbetstakten och försämra våra arbetsvillkor – och att den därmed inte kommer ge några eftergifter gratis.

När denna intervju gjordes hade 13 fackförbund sympativarslat, och både SAC och Elektrikerna hade bestämt sig för att utöka sina varsel. Arbetare inom allt fler sektorer känner behovet av att ta kamp – när skulle man göra det om man inte gör det nu? Med ett stöduttalande besökte Avanti strejkvakterna på Centralstationen i Malmö och pratade med dem och intervjuade Carolina, som arbetar på Veolia och är medlem i SEKO.

Fredrik: Vad är bakgrunden till strejken?

Carolina: Det började med att Veolia varslade 250 personer, för att anställa dem på timmar och deltid – och hävdade arbetsbrist. De hade tagit över från DSB 2011, och de menar att de tog över en för stor personalstyrka. Men efter det har de ändå fortsatt anställa folk, så det är svårt för dem att skylla på det idag. Och det går fler tåg, men de har sämre bemanning – förr var det ju alltid dubbelbemanning – och ändå anställs det fler. Och under det här varslet har det ändå anställts 12 timanställda tågvärdar och minst fem lokförare.

Fredrik: Det finns en blogg som heter Öresundstågsbloggen (http://oresundstagsbloggen.wordpress.com/), som har varit inblandad i att sätta press på SEKO att strejka. Kan du berätta lite om det?

Carolina: Jag tror att vi faktiskt inte hade varit här idag om det inte varit för den bloggen. Den fick så himla stort stöd, inte bara från oss drabbade, utan också från allmänheten. Och den har nog lästs av väldigt väldigt många, från företag, fackförbund och allmänhet.

Fredrik: Angående stödet från allmänheten – jag har läst att 59 procent stödjer er, medan bara 7 procent stödjer Veolia. Hur har det känts, när ni har pratat med folk?

Carolina: Än så länge – nu är vi inne på vår tredje vecka och man tänker att stödet kanske inte blir större – men det är fortfarande flera fackförbund som varslar om stödstrejk. Och allmänheten är väldigt positiv; vi får blommor, mat och hurrarop – och namnlistorna för att stödja SEKO i strejken, som vi gått runt med, är fyllda varje dag. Det känns ju fantastiskt.

Jag vet faktiskt inte hur många underskrifter vi har fått än, men de hade fått in över 2000 i Helsingborg – och det är ju pyttelite – här har vi säkert fått in mycket mer. Det är fantastiskt i alla fall; folk kommer själv fram till oss, "Kan jag va med och hjälpa till?" Så det är roligt!

Annan strejkvakt: Ja, och framförallt är det ju inte bara tågvärdar det här gäller – går Veolias krav igenom kommer det ju vara prejudikat för hela landet. Det är det som är det farliga.

Carolina: Och det är säkert därför man har så stort stöd överallt, i alla branscher. Kommer Veolia undan med detta så kommer ju alla undan med det.

Fredrik: Ja, och det känns som om det finns ett tryck, som man borde kunna använda genom demonstrationer och faktiskt stora massmöten, i och med att folk känner igen sig i frågan.

Carolina: Ja, vi hade ju en manifestation den 5 juni. Och de ska ha något i Stockholm också. Det är jättebra, jag tror att det är sånt som behövs. Vi behöver synas och vi behöver peppas. Och Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt var ju här, och Socialdemokraternas Magdalena Andersson. Framförallt Jonas var ju fantastisk. Man får ju kraft och energi att fortsätta, för man tappar ju lite... Man tänker att det händer inte så mycket. Men så kommer det nån som bara "Jo, det gör det visst det!"

Fredrik: Jag uppfattar arbetsgivarnas plan som att knäcka facket på sikt, genom att göra fler till timanställda som har svårare att säga ifrån.

Carolina: Precis, och kan facket inte få igenom det som de vill idag – då har ju inte facket någon makt längre – då har ju inte facket något att säga till om. Då är det arbetsgivarna som styr. Och vi anställda får ju rätta oss efter det. Man behöver ju inte nämna något partis namn, men skulle man begränsa strejkrätten, då är där ingenting man kan göra längre. [Folkpartiet har föreslagit en "proportionalitetsprincip" i strejkrätten, Avantis anm.]

Fredrik: SEKO sänkte sina krav, bland annat genom att lyfta kravet på ett tak för hur många timmar timanställda får arbeta per år, till 40 000 timmar. Vad handlar det om?

Carolina: Veolia har faktiskt sagt att de inte kommer upp i 40 000 timmar, men ändå går de inte med på kravet. Och räknar man som Veolia räknar – det vill säga inte alls (skratt) – så skulle de kunna anställa fler timanställda. Men så verkar det inte vara. Vi vill ha ett tak. De kanske säger att de inte kommer ha timanställda på mer än 10 000 timmar, men så länge det inte finns på papper är det enkelt för dem att ändra sig. För man kan ju inte lita på dem, överhuvudtaget. Och det är väl det facket kräver också, att det ska stå inskrivet, att det inte ska användas mer än 40 000 timmar.

Fredrik: Det känns inte som att Almega kommer ge med sig nu, tvärtom kommer de försöka intensifiera sin kampanj – i och med att det är så viktigt för alla de stora företagen i Sverige. Hela den svenska borgerligheten vill ju kunna utnyttja timanställda som de vill, för att kunna pressa ned arbetsvillkoren. Hur tror du att man borde gå vidare de närmsta veckorna?

Carolina: Jag tror att det enda man kan göra är att trappa upp konflikten ytterligare. Här ska krigas! Men jag tror att de är på god väg – man tar det lite så, ett steg i taget. För det får inte slå för hårt, för snabbt, för då tappar det trovärdighet och framförallt stöd. Sedan, alltså det är klart att man måste kompromissa – SEKO och Almega måste komma fram till någon "gyllene medelväg" – men vissa saker kan man ju inte kompromissa om.

Och jag hoppas ju verkligen att SEKO står fast vid detta, för det hade ju känts förjävligt om SEKO hade gått med på Almegas krav, efter allt det här. Alltså, om man suttit här, helt i onödan. Pinsamt alltså. Och jag tror att facket känner den pressen, när det är så här stort och de har såhär mycket stöd – att då kan de inte backa... hoppas jag.

Fredrik: Angående den här frågan om att trappa upp. Det är ju också det man vill ha, lite chockeffekt, där man visar att "vi är de som egentligen har makten, att "det är vi som genomför det här arbetet – det är inte ni."

Carolina: Jag trodde ju, i min enfald, att det skulle räcka med två dagar, så skulle de tänka "Hjälp, vi kommer inte klara det! Nu måste vi ge SEKO rätt!" Men det har ju funkat alldeles för bra med bussar och Pågatåg. Men nu när det kommer till Stockholm under midsommar... Där kommer det verkligen kännas. Då kommer de ju bli helt isolerade i sin lilla stad! (skratt)

Fredrik: Men tror du att man skulle kunna ta ut Pågatågen i strejk?

Carolina: Absolut! Och vi har ju verkligen arbetarna på Arrivas stöd; de sitter ju bara där och väntar. Men man vill nog inte lamslå ett helt län – det är ju så många som är drabbade, så man vill nog göra det lite snyggt. Så jag tror att det är därför de inte gjort det än, menar jag. Men bara de inte fegar ur!

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.