Storbritannien nära explosion

av Rob Sewell (Översättning: Christofer Bengtsson)
Grenfell Tower

I Storbritannien har det skett en grundläggande brytning i situationen. Politiskt, socialt och ekonomiskt har saker fullständigt omvandlats. Storbritannien är nu ett av de mest instabila länderna i Europa. Sedan den djupa nedgången 2008 har arbetare ställts inför en ny brutal tillvaro med åtstramningar och fallande levnadsstandard. Detta har gett upphov till en häftig motreaktion med antikapitalistiska idéer och fientlighet mot etablissemanget inom breda lager av befolkningen, särskilt bland ungdomar. Det driver många till radikala eller till och med revolutionära slutsatser.

Det är precis detta som Trotskij syftade på när han skrev om den socialistiska revolutionens molekylärprocess. Långsamt och gradvis ansamlas ett missnöje under ytan, som ytliga iakttagare knappt märker, tills det når en kritisk punkt där kvantitet övergår till kvalitet med explosiva följder. Rörelsen i riktning mot revolution börjar nu reflekteras på det politiska planet.

Den härskande klassen i Storbritannien, som har styrt landet de senaste 200 åren, har också gripits av en känsla av förtvivlan och misströstan eftersom läget bara blir sämre. På 1930-talet skrev Trotskij om att härskarklassen "kanar ... utför mot en ekonomisk och militär katastrof", vilket är en passande jämförelse. Han skriver sedan att "Bourgeoisins ekonomi, stat, politik och internationella relationer är helt förödda av en social kris, som är utmärkande för ett förrevolutionärt tillstånd i samhället." (Övergångsprogrammet)

På många sätt står vi inför en liknande situation idag. Faktum är att händelserna i Storbritannien har slående likheter med situationen 1931, vilken Trotskij beskrev som en förrevolutionär situation. Trots att det kapitalistiska etablissemanget har så mycket makt, verkar de ha tappat kontrollen över situationen. De har definitivt förlorat kontrollen över Labourpartiet, som de tidigare såg som ett behändigt stöd för det kapitalistiska systemet.

Pendeln svänger

Bestörta tvingas kapitalets strateger att omvärdera vad som håller på att ske. The Economist, ett språkrör för högeretablissemanget, skriver: "Under de senaste 40 åren har Storbritannien dominerats av nyliberalism, en trosbekännelse som strävat efter att anpassa några av den klassiska 1800-talsliberalismens grundsatser till en värld av där statens roll blivit mycket större. Den betonade dygden i att dra tillbaka den staten genom privatiseringar, avregleringar och skattelättnader, särskilt för de rika, att omfamna globaliseringen, särskilt globaliseringen av finanser, att kontrollera inflationen och balansera budgetar, och att tillåta konstruktiv förstörelse utan restriktioner."

Tories i krisDessa idéer var så ingrodda att Gordon Browns före detta rådgivare, Stewart Wood, sa att "En av Margaret Thatchers största bedrifter var att göra en fundamentalistisk tilltro till de fria marknaderna till den återhållsamma mittens signum för nästa generations ledare."

The Economist förklarar sedan att pendeln nu svängt långt åt det andra hållet "på grund av nyliberalismens misslyckande":

"Den största faktorn var den globala finansiella krisen 2008. Den slog särskilt hårt mot Storbritannien eftersom finansiella tjänster spelar en extra stor roll i landets ekonomi och står för 8 procent av BNP, och på grund av den 'försiktiga' regleringen av sektorn. Krisen gjorde britterna betydligt fattigare: Brittiska arbetares löner föll (justerat för inflation) med 10 procent under 2008-14, och de lär inte återgå till nivåerna före krisen förrän tidigast 2020. Den orsakade kaos i de offentliga finanserna: Ställda inför stora underskott valde koalitionsregeringen att skära ned på offentliga utgifter ...

Krisen underminerade också allmänhetens förtroende för deras ledare... Många brittiska politiker gick det också väldigt bra för, inte bara vad gäller deras utgifter. Politiker som [Tony] Blair, Peter Mandelson och [George] Osborne har tjänat miljoner på att rådge banker, hålla tal och på andra sätt omvandlat sig själva från jaktvårdare till tjuvjägare ...

Men den finansiella krisen befäste inte bara misstro och ilska. Den blottlade också mer långsiktiga problem i ekonomin ...

Uppdelningen förvärrades av att eliten hade det riktigt bra under de nyliberala åren. År 1980 tjänade en genomsnittlig vd på ett företag på Londonbörsen 25 gånger mer än en genomsnittlig anställd. År 2016 tjänade vd:n 130 gånger mer. Mellan 2000 och 2008 föll börsen med 30 procent, men lönerna för direktörerna som styrde företagen på börsen steg med 80 procent.

Även privatiseringarna har skapat förbittring. Labours löfte att åternationalisera järnvägarna, vilket hade varit otänkbart för tio år sedan, är populärt idag på grund av höga biljettpriser och privata vinster. Det gick rätt bra även för de som vakade över de delar av den offentliga sektorn som förblev offentliga. Mark Thompson som då var generaldirektör för BBC, hade en löneökning från 609 000 pund 2005-06 till 788 000 pund året därpå och 834 000 pund året efter det. Den genomsnittliga årslönen för en universitetsrektor är nu över en kvarts miljon pund ...

Och samtidigt kommer Brexit att skada ekonomin. Även förespråkare för Brexit medger att Storbritannien kommer att drabbas på kort sikt när relationerna med dess enskilt största marknad omförhandlas. De flesta oberoende experter förutspår även långsiktig skada ...

Resultatet kommer antagligen till viss del att bli en repris på 1970-talet. Politiker kommer att bli paralyserade – denna gång för att de förhandlar om Brexit i stället för att strida mot fackförbund. Ekonomin kommer att stagnera på grund av en blandning av osäkerhet och företagsflykt. Offentliga tjänster kommer att hamna i kläm. Det missnöje som rörts upp, som skapade Brexit, kommer att hitta nya måltavlor. Men på 1970-talet gick Storbritannien försiktigt fram för att lösa problemen med dess tidigare ordning. Det är mycket svårare att se att hur det skulle kunna bli tal om samma försiktighet denna gången." (The Economist, 2017-06-17, vår övers.)

En vändpunkt

Men det finns ingen lösning på den pågående krisen. Det kapitalistiska systemet befinner sig i en organisk kris, vilket innebär att det har nått sina gränser som socioekonomiskt system. Det är ett system i slutgiltig nergång. Men det innebär inte att det bara kommer att kollapsa. Det måste störtas.

Denna pessimism kring kapitalismens framtid uttrycks också av Wolfgang Munchau i Financial Times, det organ för finanskapitalet som talar om en "historisk vändpunkt":

"Kapitalismens seger över kommunismen var den enskilda händelse som mest präglade många kommentatorer och analytiker som jag själv. Vår generation har helt och hållet köpt den globala finanskapitalismens paradigm, även om vi kanske har varit skeptiska till 1990-talets eufori om historiens slut. Vi prisade uppkomsten av mitten-vänster-paradigmismen och en ny generation av mitten-vänster-ledare.

Felet vi gjorde var att missta det politiskt lämpliga för det universellt sanna. Den finansiella krisen förvandlade vad som utåt sett verkade som en stabil politisk och finansiell miljö till något som matematiker och fysiker skulle kalla ett 'dynamiskt' system. Det dominerande kännetecknet för ett sådant system är genomgripande osäkerhet. Sådana system är inte nödvändigtvis kaotiska – även om vissa kanske är det – men de helt klart oförutsägbara ...

Genomgripande osäkerhet är en enorm utmaning, eftersom du aldrig kan vara säker på speciellt mycket. I synnerhet kan du inte längre vara säker på att du kan extrapolera trender från det förflutna in i framtiden. Opinionsundersökningar blir allt mindre relevanta (även om de lyckades skapa en korrekt ögonblicksbild av opinionen vid någon tidpunkt). Inte ens ultramoderna verktyg som analyser av sociala nätverk kan bryta sig in i den okända framtiden. Dessa verktyg kan endast användas för att förklara vad som gick fel i det förflutna.

I en värld av genomgripande osäkerhet, blir chansningar svårare att göra eftersom den information som de baseras på är mindre tillförlitlig. Detta gäller såklart investerare, men också politiker. Det är inte förvånande att vår tids stora politiska chansningar, som de nyligen genomförde folkomröstningarna i Storbritannien och Italien, har misslyckats ...

När vi väl accepterar att vår globaliserade värld har karaktären av ett dynamiskt system, kommer många av våra antaganden att falla som dominobrickor, och det kommer även de politiska partier som håller fast vid dem att göra." (Financial Times, 2017-06-19)

Deras gamla modell har uppenbarligen spruckit. Kapitalism är utan tvekan ett dynamiskt och kaotiskt system, och det enda system som lider av återkommande överproduktionskriser. Marx förklarade detta för mer än 150 år sedan. Men kapitalets strateger är blinda för det faktum att deras system är i ett fullständigt dödläge, vilket orsakar denna djupa osäkerhet på alla nivåer.

Detta är orsaken till omvälvningarna i det brittiska samhällets. Folkomröstningen om skotsk självständighet, som hade revolutionära övertoner, det överraskande valet av Jeremy Corbyn till partiledare för Labour, valet 2015 där Labour utraderades i Skottland, resultatet i folkomröstningen om Brexit, och nu de oväntade resultaten i valet 2017: Allt detta är ett resultat av det krisdrabbade systemet.

Morden i Grenfell Tower

I början av sommaren skedde tragedin i Grenfell Tower i västra London, där uppemot 100 personer miste livet. Denna fruktansvärda händelse upprörde väldigt många människor. Vanligt folk har gått ut på gatorna och konfronterat makthavarna, särskilt premiärministern Theresa May som blev jagad och utbuad av arga folksamlingar från området.

De rika och deras regeringar föraktar arbetarklassen, som har behandlats respektlöst av myndigheter, statstjänstemän och valda församlingar. "Vi har inget att säga till om", upprepar alla. Men folk säger att nu får det vara nog. De utmanar all auktoritet och kräver nu handling. Samtidigt litar de inte på etablissemanget och dess kumpaner.

John Sweeney, den reporter på BBC Newsnight som satts att bevaka folksamlingen, talade om mörka stämningar och möjligheten till uppror. "Politiken har lämnat parlamentet och tagit till gatan", sa den påtagligt skakade Sweeney. "BBC är inte populära häromkring", en hänvisning till fientligheten mot borgerlig media.

Det pratades om att ockupera tomma lägenheter och andra radikala åtgärder. Symptomatiskt nog pratade ungdomar på gatorna till och med om behovet av en revolution. John McDonnell, en minister i skuggregeringen, uppmanade till att miljoner människor ska gå till handling och sparka ut regeringen, vilket har bidragit till de radikala stämningarna.

Under pressen för att framstå som att hon gör något träffade Theresa May några boende i den lokala kyrkan, men jagades ut när hon skulle gå med ropen "skäms!", "avskum!", "mördare!" Alla vet att tragedin i Grenfell hade gått att undvika. Det skulle aldrig hända i de miljonärsfastigheter i området, där den förväntade genomsnittliga livslängden är 14 år längre än i de fattigaste områdena. Tragedin har ifrågasatt åtstramningarna, och den undermåliga bostadssituationen i våra städer. Men det väcker också frågor om rika och fattiga och det ruttna system vi lever i.

På skandaler följer skandaler! Vi har också fått veta att Mays nya stabschef, den före detta bostadsministern Gavin Barwell, var den Toryminister som "satt på" en rapport som varnade för brandsäkerhetsrisker i höghuskvarter! Skulden för Grenfell går ända in i regeringen, och förvärrar dess dåliga situation ytterligare.

Enligt tidningen Tory Telegraph har det officiella svaret varit "eländigt", och "regeringen verkar driva omkring utan styrförmåga, lamslagna av valresultatet och överväldigade av omfattningen av de andra uppgifter den står inför, inte minst förhandlingarna om Brexit ..."

Oavsett vad regeringen gör så blir det fel. Varje steg de tar slår tillbaka mot dem. Varje felaktigt ord förvärrar bara situationen ytterligare. De är fast i en ond spiral. Men detta återspeglar bara det politiska missnöjet, och hur långt de befinner sig från verkligheten.

Tories i kris

Storbritanniens politiska tumult kommer inte att försvinna. Ända sedan valet har Theresa May desperat kämpat för sin politiska överlevnad. För varje dag som går minskas hennes politiska auktoritet.

Föga förvånande har Mays popularitet fallit som en sten. Katastrofen i Grenfell Tower och hennes förhållningssätt till den kan bli hennes slutgiltiga fall. En nyligen genomförd YouGov-undersökning visade att hennes stöd hade fallit från plus 10 i april till minus 34 efter valet.

Denna hittills okända situation har öppnat en klyfta i Torypartiet. [George] Osbournes kommentar om att May var "dödsdömd" ligger inte långt ifrån sanningen. "Det är nästan överväldigande", sa en av Tories parlamentsledamöter. "Saker förändras så snabbt. Vi kan anta att Theresa May har några veckor eller månader kvar." Efter sommaren är det mycket troligt att någon utmanar hennes ledarskap, med Boris Johnson och andra som står på rad för att ta över toppjobbet.

May anklagades för att fatta beslut inom en liten klick, som hennes ministrar var exkluderade ifrån. Veteraner inom partiet kräver nu att hela regeringen ska styra och spänner sina muskler i detta maktvakuum. Ministern Philip Hammond, som upprepade gånger har drabbat samman med May och hennes kotteri, presenterar nu sin egen agenda, särskilt vad gäller Brexit. Hans åsikter ligger mer i linje med storföretagen som strävar efter att bibehålla tillgången till Europas marknader.

David Cameron har offentligen manat till en "mjuk" Brexit, vilket återigen ger uttryck för de farhågor som London och stadens banker hyser. Han sade att May borde tala med Labouroppositionen för att skapa större samförstånd. Av uppenbara skäl motsätter sig Downing Street sådana drag, av rädsla för att skapa konflikter inom Torypartiet över frågan om Europa. Medan meningsskiljaktigheter framträder gällande förhandlingarna om Brexit kommer May att tvingas göra eftergifter. Som svar på det kommer de inom partiet som förespråkar en hård Brexit att skapa enorma problem för Mays minoritetsregering, som kommer att knuffas i olika riktningar. Det är troligt att ett inbördeskrig bryter ut inom partiet.

En Corbynregering vid horisonten

CorbynDet är tydligt att Mays krisregering hänger på en skör tråd. Den har blivit fokus för folkets vrede.

Som en sista chansning har premiärministern vänt sig till det sekteristiska DUP för att köpslå om stöd och en parlamentarisk livlina. Men det har skapat bestörtning även inom delar av Torypartiet. Den före detta premiärministern för Tories Sir John Major såg en överenskommelse med dem som ett allvarligt hot mot Good Friday-avtalet som redan är i ett bräckligt tillstånd. Styrelsen och församlingen för maktdelning på Nordirland har kollapsat. Varje form av överenskommelse med DUP kommer att äventyra försöken att återställa regeringen på Nordirland.

Även om en överenskommelse nås med DUP, vilket redan visat sig vara svårare än vad May från början tänkt sig, kommer det bara att ge en majoritet som väger över med två ledamöter. Knappast någon "stark och stabil" majoritet. Längs den svåra väg som ligger framför regeringen kommer den att mötas av det ena upproret efter det andra bland sina egna parlamentariker, såväl som trakasserier från oppositionen som fått stärkt självförtroende. Politiskt sett kommer det därför att bli en het sommar och regeringen kan komma att falla till hösten.

Ett sådant scenario kommer att öppna upp perspektivet om ett nyval inom några månader. Med tanke på Torypartiets impopularitet öppnar det också upp perspektivet om en vänsterinriktad Labourregering under Corbyn. Det skulle göra att det brittiska etablissemanget fick panik.

En vänsterregering skulle pressas av arbetarklassen att genomföra djärva reformer. Men den skulle också utsättas för sabotage från storföretagen. Kapitalisterna och bankirerna skulle gå i kapitalstrejk som ett försök att störta regeringen eller få den att lyda.

En Corbynregering skulle ställas inför ett avgörande val: antingen böja sig för storföretagens utpressning eller genomföra nödåtgärder för att ta kontroll över ekonomin. I denna epok av kapitalistisk kris finns det inget utrymme för kompromisser.

Labourledarna bör göra samma sak som de helt korrekt föreslår angående Grenfell-katastrofen: Genomför nödåtgärder för att rekvirera tomma fastigheter och använda dem som bostäder åt hemlösa. "När det kommer till nödåtgärder, som vi såg under perioder då det rådde krigstillstånd, kan man rekvirera egendom", sa McDonnell. "Det kommer krävas styrka för att göra det. Vi har den styrkan."

"Jag skulle ha sammankallat parlamentet omedelbart för att pressa igenom mer lagstiftning inom 24 timmar, om det vore nödvändigt. Vi kan inte befinna oss i en situation där vi har folk som har förlorat sina hem medan de kämpat för att hitta ett annat boende samtidigt som vi har fastigheter som står tomma. Ockupera, tvångsköpa, rekvirera – det finns många saker man kan göra".

Helt korrekt! Men på samma sätt menar vi att om en Corbynregering utsätts för sabotage och kapitalstrejk, bör de vidta nödåtgärder för att ta över banker, försäkringsbolag och de gigantiska monopol som dominerar ekonomin, och styra dem i majoritetens intresse. En appell bör därefter göras till arbetande människor om att hjälpa till att genomföra detta genom att ockupera sina arbetsplatser och inrätta kommittéer för att försvara regeringen.

Varje försök att lappa ihop eller kompromissa med den krisdrabbade kapitalismen kommer att sluta i katastrof. Det är den läxa som tidigare Labourregeringar har lärt oss.

Situationen i Storbritannien öppnar nu upp sig på ett sätt som hade varit svårt att förutse för inte så länge sedan. Händelsernas takt accelererar för varje dag. Vi har gått in i ett nytt stormigt kapitel. Det är mer brådskande än någonsin att bygga marxismens styrkor för att föra fram de idéer och den beslutsamhet som krävs för att säkerställa en segerrik utgång.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 8 nr av Revolution med 16 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge oss en donation.