Revolution på dagordningen

av Revolution
Bild: Studio Incendo/Wikimedia Commons (CC BY 2.0)

Sedan den arabiska våren 2011 har land efter land i Europa, Afrika, Asien, Nord- och Sydamerika sett explosioner av masskamp. I hela världen står revolution på dagordningen.

Den absurda ojämlikheten, klimatförändringarna, kvinnoförtrycket, krigen, repressionen – det är inte konstigt att arbetare och unga världen över reser sig och kräver förändring.

I Hongkong har miljoner människor sedan juni tagit en gigantisk strid för sina demokratiska rättigheter. Ställda inför en oerhört hård repression har rörelsen bara stärkts och radikaliserats. I skrivande stund ställer den kinesiska regimen upp arméer i Shenzen, vid gränsen till Hongkong, redo att invadera.

Kinas president Xi Jinping lär vara väl medveten om det öde som mött hans motsvarigheter i Sudan, Algeriet – och tidigare bland annat Tunisien, Egypten och Burkina Faso. Revolutionerna har inte stannat vid att störta diktatorerna, utan gått vidare till attack mot regimerna som helhet.

I Sudan hade arbetarklassen chansen att ta makten vid åtminstone två tillfällen, när man genomförde två mäktiga generalstrejker som stannade hela landet. Detta hade varit möjligt att göra helt fredligt. Men i stället valde ledarskapet, från fackförbundet SPA, att göra en rutten kompromiss med militärledningen som tillhört diktatorn al-Bashirs regim. Det har gett militären, kapitalisterna, krigsherrarna och fundamentalisterna en gyllene chans att omgruppera sig mot revolutionen.

I ett fattigt, krigshärjat och underutvecklat land har de sudanesiska massorna visat vad som är möjligt, inte bara med uthållighet utan också med en otrolig kreativitet. Men en dyrköpt lärdom är att ett ledarskap som är inriktat på att kompromissa med regimen och behålla det kapitalistiska systemet intakt oundvikligen kommer att sälja ut rörelsen, oavsett sina intentioner. Det betyder att ett revolutionärt socialistiskt parti måste byggas på förhand.

Vissa avfärdar tanken på revolution som något som bara sker i diktaturer. Men fakta talar för sig själva.

Det är bara nio månader sedan hundratusentals, vecka efter vecka i Frankrike, klädde sig i gula västar och – med stöd från en majoritet av befolkningen – försökte störta högerpresidenten Macron för att få till stånd en politik som var i de fattigas intressen. Det hade inte krävts mer än ett mejl från ledningen för fackförbundet CGT för att rörelsen skulle övergå i en generalstrejk som hade tvingat Macron på fall, i likhet med händelserna 1968. Vad vore detta om inte en revolution?

Andra invänder att detta bara är Frankrike. Men även om man missat kvinnostrejkerna i Schweiz, Polen och Spanien, massrörelserna i bland annat Grekland, Irland och Portugal – eller den EU-sponsrade undersökningen 2017 om att mer än hälften av Europas ungdomar vill delta i ett storskaligt uppror mot "generationen vid makten" – kan knappast de miljoner elever som strejkar för klimatet ha passerat obemärkt förbi.

Det ledande ordet i klimatstrejkerna är systemförändring. Greta Thunberg har föreslagit generalstrejken som metod, eftersom klimatförändringarna i högsta grad påverkar arbetarklassen. I en värld där bara 100 företag står för mer än 70 procent av utsläppen – men politikerna väljer att skylla på vanliga människors levnadssätt – är det tydligt att det som behövs inte bara är en eller annan ny statsminister, utan ett nytt system. Detta kan bara nås på revolutionär väg.

I USA har Trump tillkännagett att "Amerika kommer aldrig att bli socialistiskt". Men enligt opinionsinstitutet Harris föredrar nu 49,6 procent av de unga amerikanerna att bo i ett socialistiskt land. Bland de som är mellan 18–24 år gamla är det hela 61 procent som skulle föredra det.

Även i de länder som just nu verkar lugna på ytan, växer missnöjet. I Sverige syns det tydligast i de uppror som uppstår i sektor efter sektor: vårdupproret, barnmorskeupproret, pensionärsupproret, sjuksköterskeupproret, lärarupproret, och så vidare.

Så länge man sett nedskärningarna som tillfälliga, har dock en majoritet bitit ihop och fortsatt försöka få situationen att funka. Men den lågkonjunktur som är på väg i världsekonomin, en ny upplaga av krisen som inleddes 2008, visar att det varit förgäves. Det krossar illusionen om att 2000-talets kapitalism innebär någonting annat än försämringar, vilket bereder vägen för en våg av klasskamp.

Revolutioner står på dagordningen i hela världen. Frågan är bara vad vi gör av dem eller, med andra ord, hur förberedda vi är för dem. Vi från Revolution (den svenska delen av Internationella marxistiska tendensen) kämpar för att bygga den revolutionära socialismens styrkor i Sverige, innan den revolutionära vågen når hit. Om du håller med oss om att detta är vägen framåt, borde du gå med oss i kampen.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.