Regeringens satsning på skolan en droppe i havet

av Elsa Rohlén
Foto: Feliphe Schiarolli / Unsplash

Med start i kommunaliseringen och nittiotalets stålbadspolitik har besparingskraven slagit hårt mot skolan. Alla regeringar – oavsett färg – har påstått sig satsa på skolan, men i dag har nio av tio kommuner besparingskrav inskrivna i budgeten. Lärarna går på knäna till följd av ständig personal- och resursbrist.

Konsekvensen av nedskärningarna blir allt fler administrativa upp­gifter, en aldrig sinande ström av obetald övertid, att lärare tvingas täcka upp för varandra så fort någon är sjuk och en konstant stress och dåligt sam­vete över att aldrig hinna göra något så bra som man önskade. Arbetsvillkoren gör att undervisningens kvalitet sjunker.

Samtidigt som det råder akut lärarbrist lämnar allt fler yrket. För många innebär det att man för att klara hälsan tvingas lämna ett arbete man älskar. 70 procent av de lärare som inte längre jobbar i skolan uppger att de gärna återvänt – om det inte vore för arbetsvillkoren. Det "lärarlyft" som alliansregeringen införde innebär att lönerna gått upp något, men lärarna har själva fått finansiera det genom ökad undervisningstid och inte sällan med häl­san. Situationen är som en tickande bomb.

Satsningen på lärarassistenter

I regeringens nya budget finns en satsning på 1 miljard kronor nästa år för att öka anta­let lärarassistenter i skolan. Det är i ropet just eftersom det saknas lärare. Om man själv slipper arbetsuppgifter man kan dele­gera – som kopiering, viss dokumentation, mentorsuppdrag, rastvakt och så vidare – borde det ju innebära att man kan lägga mer tid på alla de uppgifter som har med den faktiska undervisningen att göra.

Ja, har man aldrig befunnit sig i sko­lans värld låter det ju som ett riktigt sunt förslag. Problemet är bara att det är absolut otillräckligt. Till att börja med upptar majoriteten av lärarens tid för-och efterarbetet. Att undervisa en klass på 30 elever kräver mycket förberedelse i form av planering, men också efterar­bete i form av uppföljning, feedback och bedömning. Det kan inte assistenterna hjälpa till med. Dessutom är risken att kommunerna kommer att se investe­ringen som en ursäkt för att ge lärarna ännu mer undervisningstid, och att stres­sen kommer öka ytterligare.

Regeringens satsning skulle räcka till att anställa 2314 lärarassistenter. Fördelat på Sveriges 1 067 274 grundskoleelever, skulle det gå 462 elever per lärarassistent. Det motsvarar ungefär 15 klasser. Förut­satt att assistenterna jobbar heltid, skulle det innebära att varje lärarassistent skulle kunna vara behjälplig för en klass i snitt ungefär 32 minuter om dagen.

Enligt Skolverkets statistik arbetar det i dag 87 872 lärare i grundskolan. Om alla skulle få lika mycket hjälp av en läraras­sistent så räcker satsningen till i snitt tolv minuter per lärare och dag. Och då är inte gymnasieskolan – som också ska ingå i satsningen – ens inräknad.

Tolv minuter. Detta är alltså satsningen som ska bidra till att lösa lärarbristen. En miljard låter som en stor satsning, men är i själva verket ett försök att slippa undan de insatser som skulle behöva göras för att förbättra lärarnas arbetssituation och för­bättra kvaliteten på undervisningen. I stäl­let för lärarassistenter behövs fler lärare, speciallärare, resurspersonal, elevassisten­ter och specialpedagoger – vilket det också råder brist på.

Kampviljan finns

Under lång tid har frustration och ilska byggts upp i lärarkåren. Förra året var det avtalsrörelse, men facken gick med på ytterligare ett tandlöst avtal utan några konkreta förbättringar. Hade facket i det läget i stället kallat till strejk hade gensvaret från lärarkåren med största sannolikhet varit stort. Men i stället har fackföreningsledningen förblivit pas­siv. Kampviljan finns, vilket märkts inte minst i rörelser som Förskoleupproret och Lärarmarschen.

Vi lärare behöver ta tillbaka kontrollen över våra fackförbund och kämpa för krav som faktiskt skulle göra skillnad: mindre klasser och barngrupper, mer planerings­tid i förhållande till undervisningstid, och ökad personaltäthet. På så vis skulle vi faktiskt ha möjlighet att främja varje elevs lärande och nyfikenhet, hjälpa varje elev att nå sin fulla potential och förvandla skolan till en faktiskt lärorik plats. Det är så vi effektivt möter de behov skolan står inför. Sparkraven i skolan hänger ihop med hela den nedmontering av väl­färden som pågått sedan nittiotalet. Vi måste kämpa för att få ett slut på detta, och i slutändan mot hela det kapitalis­tiska systemet. Pengarna finns – men i kapitalisternas fickor. Vi måste ta resur­serna ur deras händer och använda dem för hela samhällets bästa.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.