Nej till tomma eftergifter: ut med mördaren Piñera!

av Jorge Martin (Översättning: Jonathan Söderberg)
Foto: Hugo Morales/Wikimedia Commons (CC BY-SA 4.0)

Mer än en miljon människor demonstrerade i Santiago de Chile fredagen den 25 oktober, i det som kom att kallas #LaMarchaMásGrandedeChile – den största marschen i Chile. Den 12 november genomfördes en massiv generalstrejk. När Piñera nu manövrerar med hjälp av oppositionspartierna för att sätta stopp för rörelsen, måste massorna bestämt säga nej till alla falska eftergifter och ut med mördaren Piñera!

Varken den brutala repressionen, tortyren, utegångsförbudet eller de innehållslösa eftergifterna har lyckats stoppa rörelsen, som började som en gymnasieprotest mot höjningen av biljettpriserna i Santiagos tunnelbanesystem och sedan blev en nationell rörelse mot hela regimen – mot 30 år av nedskärningar, ökande ojämlikhet, privatiseringar, attacker mot arbetarklassen, avregleringar med mera.

Rörelsen hade redan innan den stora demonstrationen spontant uppmanat till en generalstrejk vilket tvingade fackföreningarnas officiella ledarskap att utlysa en tvådagars generalstrejk den 22 och 23 oktober. Och den 12 november genomfördes en generalstrejk där hundratusentals, kanske miljoner demonstrerade runtom i landet: 300 000 i Santiago, 40 000 i Valparaíso och 100 000 i Concepción. Strejken var total inom hälsovården, utbildningssektorn, offentlig sektor, hamnarna och delar av gruvindustrin.

Men i verkligheten har det traditionella ledarskapet för arbetarklassen blivit fullständigt överväldigade av rörelsen och är i stånd varken att leda eller att kanalisera den. Organisationer som massorna själva bildat har vuxit fram underifrån: "cabildos abiertos" (öppna råd) samt regionala församlingar, som på vissa platser, till exempel i Valparaíso (där det finns en stridbar tradition) har börjat samarbeta. Detta är vägen framåt.

Foto: B1mbo/Wikimedia Commons (CC BY-SA 4.0)

Bort med Piñera!

"Ya cayó, ya cayó" (han har fallit, han har fallit), så lät ropen mot Piñera under demonstrationen den 25 oktober i Santiago. Och det är fortfarande möjligt att det blir så. De repressiva styrkorna har blivit överväldigade av ett folk som inte låter sig skrämmas. Det har förekommit fall av olydnad bland soldaterna (åtminstone ett rapporterat i Antofagasta). Regimen har få möjligheter kvar och har behövt vidta snabba åtgärder för att förhindra att upproret utvecklas till en fullskalig revolution.

Efter den stora demonstrationen svarade president Piñera snabbt med att häva undantagstillståndet och utegångsförbudet, och därtill en kabinettsombildning. I själva verket var detta bara kosmetiska åtgärder i ett försök att vända folkopinionen, för att ge en bild av en regering "som lyssnar" och av en "återgång till normalitet". Detta misslyckades. Bara några dagar senare, på söndagen och måndagen var det nya spontana massdemonstrationer under slagorden #EstoNoHaTerminado (detta är inte över) över hela landet, och repressionen fortsatte. Massornas marscherade nu till byggnader som representerar makt: i Valparaíso marscherade tiotusentals mot kongressen (som fick utrymmas) och i Santiago försökte massorna ta sig till Monedapalatset, och stoppades endast av repressionen.

Samtidigt vet varken de fackliga ledarna eller den parlamentariska vänstern vad de ska göra. I praktiken agerar de för att förhindra en revolutionär omvälvning. Kommunistpartiet verkar fokusera på att få till stånd en politisk rättegångsprocess (ett riksrättsåtal) mot Piñera och Chadwick: det vill säga, en konstitutionell manöver som har väldigt liten chans att faktiskt lyckas. Det är rörelsen på gatorna som har den verkliga styrkan att kunna störta regeringen. Ledarna för Unidad Social (en bred koalition mellan fackföreningar och kampanjer mot nedskärningar) kallade till en generalstrejk onsdagen den 30 oktober, i ett dygn, det vill säga ett steg bakåt från den föregående veckans 48-timmarsstrejk, i ett läge där rörelsen håller på att utvecklas till en fullständig paralysering av samhället på obestämd tid genom dess dagliga marscher.

Samtliga ledare "fördömer våldet", och faller därmed i den borgerliga fällan att skilja på "våldsverkarna" och de "fredliga demonstranterna". I själva verket bevittnar vi en enda rörelse som har fått en upprorisk karaktär. Självklart är revolutionära marxister inte för godtycklig förstörelse av egendom som strategi. Men inte på något vis kan vi ställa oss på samma sida som den borgerliga regeringen som kräver ett fördömande av våldet, samtidigt som den själv utövar den mest brutala repressionen mot rörelsen. Det effektivaste sättet att undvika våld (statsmaktens i första hand) är att ge rörelsen en organiserad och demokratisk karaktär, inklusive genom att organisera arbetarnas självförsvar. Några steg i denna riktning har redan tagits, såsom bildandet av en nödläges- och försvarskommitté på initiativ av arbetare inom utbildningssektorn i Antofagasta.

Piñeras manöver

Den 15 november tillkännagav regeringen att de ihop med alla oppositionspartier (förutom kommunistpartiet) nått en överenskommelse. Den innehöll bland annat en folkomröstning i april 2020 om huruvida man ska anta en ny konstitution och vilken institution som ska skriva förslaget: en församling bestående av nuvarande parlamentariker och några som valts särskilt för det syftet, eller en helt ny konstituerande församling. Om förslaget om en ny konstituerande församling vinner, kommer den att väljas i oktober 2020. Max ett år efter det ska en folkomröstning hållas om det nya förslaget till konstitution.

Denna konstituerande församling kommer enligt överenskommelsen inte kunna bestämma över några andra statliga organ. Valen till den kommer ske på samma sätt som vanliga val – vilket ger de existerande partierna fördel. Besluten måste tas med två tredjedelars majoritet, så det räcker att högern lyckas få med sig en tredjedel av rösterna för att de ska kunna lägga ett veto mot alla beslut. Den nuvarande kongressen måste dessutom anta den nya konstitutionen. Detta är helt klart en manöver från Piñeras sida, för att rädda sig själv och för att sätta stopp för rörelsen. Den första punkten i överenskommelsen säger till och med detta rätt ut:

"Alla de partier som skriver under denna överenskommelse garanterar att de åtar sig att återställa lugnet och ordningen i Chile och den totala respekten för mänskliga rättigheter och den nuvarande demokratiska institutionalismen." (förf. kursivering)

Rörelsen vet vad den inte vill ha. Den vill inte ha Piñera – och därmed basta. Men den har inte en klar bild över vad den vill ha, och den saknar ett ledarskap med auktoritet att leda den framåt. Förr eller senare kommer massorna att tröttna på att ständigt befinna sig på gatorna.

Unidad Socials organisationer talar om att den konstituerande församlingen ska kunna "förändra den ekonomiska modellen". Det är sant att Chile har en konstitution med många odemokratiska inslag som kokades ihop tillsammans med Pinochet. Men det det innebär inte att en förändring i konstitutionen i sig självt garanterar någon faktisk förändring. En konstitution kan innehålla väldigt fina ord om rätten till sjukvård, utbildning, bostäder med mera. Men kapitalismens kris gör denna politik svår att genomföra i praktiken.

Det som krävs är inte att "förändra modellen", utan att avskaffa kapitalismen. "Modellen" är i sig ett resultat av det kapitalistiska systemet. Vad som krävs är ett program innefattande åternationaliseringen av pensionssystemet, kopparn, vattnet och sjukvården. Man måste nationalisera storföretagen och monopolen så att hela landets rikedomar, som skapats av arbetarklassen, kan planeras demokratiskt för att möta majoritetens behov (sjukvård, utbildning, transport, bostäder) och inte för den lilla minoritetens privilegier. Detta uppnås inte genom en konstituerande församling, som när det kommer till kritan bara är ytterligare ett borgerligt parlament. För massornas representerar en konstituerande församling idén om en djupgående och fundamental förändring. I reformisternas och borgarklassens kalkyler, representerar den ett försök att styra rörelsen in i de säkra borgerliga parlamentariska kanalerna.

Det arbetande folket på gatorna har redan börjat skapa sina egna maktorganisationer. Det är nödvändigt att samordna de öppna råden med de regionala församlingarna, genom valda delegater, till en enda stor, nationell församling för det arbetande folket, som skulle kunna lyfta frågan om ett maktövertagande, både politiskt och ekonomiskt, för att lösa massornas akuta behov som ligger bakom detta enorma revolutionära utbrott.


Denna artikel skrevs den 29 oktober, men har uppdaterats för att inkludera de senaste händelserna.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.