Leo Trotskij: hans liv och idéer

av Rob Sewell (Översättning: Ylva Vinberg)
Foto: Unknown/Wikimedia Commons (public domain)

Den 21 augusti 1940 dog Leo Trotskij. Han mördades av agenten Ramón Mercader på order av Stalin. Men mordet på Trotskij eliminerade inte det bidrag till kampen och marxismen som han lämnade efter sig. Dessa idéer är mer relevanta än någonsin i kampen för en socialistisk världsrevolution.

Attentatet mot Trotskij den 20 augusti 1940 var ingen överraskning. Ända sedan Trotskij anlänt till Mexiko hade den stalinistiska pressen fört en konstant smutskastningskampanj som en del i förberedelsen för mordattentatet på honom. Samtidigt förde Moskva en internationell kampanj mot Trotskij där de infiltrerade den trotskistiska rörelsen och på Stalins order förberedde hans död.

Efter det spanska inbördeskriget skickades de stalinistiska NKVD-agenterna till Mexiko för att genomföra planerna. Det första försöket skedde i maj 1940 då Trotskijs sovrum pepprades med kulor och hans livvakt Robert Sheldon Harte kidnappades och mördades. Sheldons kropp hittades i ett kalkbrott. Stalin hade blivit alltmer desperat i sina försök att eliminera Trotskij. Han var en av de få gamla bolsjeviker som fortfarande var vid liv efter att de andra hade mördats av Stalin under Moskvarättegångarna 1936–38. Moskvarättegångarna var en fasansfull komplott där de anklagade tvingades erkänna sig skyldiga till lögner och terrorbrott som påstods ha organiserats av Trotskij. Ett hav av blod skiljer den kontrarevolutionära stalinismen från den genuina bolsjevismen.

Stalin visste att han efter att ha förrått revolutionen var tvungen att eliminera alla de som försvarade och förkroppsligade bolsjevismens och världsrevolutionens idéer. Detta gällde främst Trotskij, som hade tvingats i exil drygt elva år tidigare. Den ryska statens resurser användes nu för att genomföra mordattentatet på Trotskij. Det tog inte lång tid innan Stalin hade mördat fler av Trotskijs medarbetare, sju av hans sekreterare och fyra av hans barn – det sista var hans son Leon Sedov i början av 1938.

Trotskij var en framstående revolutionär och teoretiker. Så tidigt som 1904 utvecklade han den permanenta revolutionens teori som sedan bekräftades i praktiken av oktoberrevolutionen. Trotskij tillbringade majoriteten av sitt liv i den revolutionära rörelsen. Han ledde Petrogradsovjeten 1905; tillsammans med Lenin ledde han oktoberrevolutionen 1917; han byggde upp den röda armén från grunden och hjälpte till att bygga den tredje internationalen. När han sedan tog strid mot den stalinistiska byråkratin blev han avsatt från alla sina positioner och tvingad i exil av Stalin.

Medan andra kapitulerade inför Stalin tog Trotskij upp striden från sin exil i Alma Ata i Kazakstan för att bygga den internationella vänsteroppositionen i kampen för genuin marxism. Han analyserade stalinismen som en form av bonapartism, men en bonapartism som baserade sig på en nationaliserad planerad ekonomi. Stalinismen var en thermidoriansk reaktion som uppstod på grund av den ryska revolutionens isolering i ett underutvecklat land, som ledde till framväxten av en massiv byråkrati i partiet och staten. Stalin var den som ledde denna reaktion mot oktoberrevolutionen. Han försökte eliminera det verkliga arvet från oktoberrevolutionen och förde fram den antimarxistiska idén om ”socialism i ett land”.

Kampen mellan den internationella vänsteroppositionen och stalinismen var en kamp på liv och död, bokstavligt talat. Under 1930-talets utrensningar arresterades 18 miljoner människor för påhittade anklagelser (”folkets fiender”) och skickades till arbetsläger i fientliga och extrema miljöer. Där dog omkring fem miljoner från svält, sjukdom eller genom avrättning. Under de två år som följde den sjunde partikongressen 1934 hade 110 av de 139 medlemmar som valts till centralkommittén arresterats. Den röda armén hade kraftigt försvagats. 13 av 19 befälhavare inom armékåren, 110 av 135 befälhavare för divisioner och brigader, hälften av befälhavarna för regementen och majoriteten av de politiska kommissarierna avrättades. 1938 upplöstes det polska kommunistpartiet officiellt för att det ansågs vara en täckmantel för kontraspionage!

”Vår gamla kamrat i det polska partiet, Schwarzbart, en av ministrarna för det autonoma judiska distriktet Birobidzjan, ställdes inför statens åklagare”, mindes Leopold Trepper, den före detta ledaren för de kommunister som arbetade som hemliga agenter utomlands (”den röda orkestern”). ”Han slängdes i fängelse, där han nästan blev blind. En tidig morgon togs han ut på gården och ställd inför en avrättningsskvadron. Innan han dog, utropade han sin tro på revolutionen. Och när kulorna fällde denna gamla kommunist veteranen till marken, hördes Internationalen sjungas från fängelsehålorna.”

Trepper sa att ”alla de som inte reste sig mot den stalinistiska maskinen är ansvariga, kollektivt medansvariga. Även jag delar denna skuld.”

Han fortsätter:

”Men vem protesterade under den perioden? Vem reste sig för att skrika ut sin vämjelse?

Trotskisterna kan göra anspråk på den äran. Liksom sin ledare, som fick betala för sin ihärdighet med hugg från en ishacka, bekämpade de helhjärtat stalinismen, men de var de enda. Under de stora utrensningarna kunde de bara skrika ut sina protester över de enorma isbelagda vidderna, dit man släpat dem för att lättare kunna utrota dem. I lägren uppförde de sig värdigt, ja, rent av exemplariskt. Men deras röster ekade förgäves ut över tundran.

Trotskisterna har i dag rätt att anklaga dem som ropade med vargarna i går. Men de får likväl inte glömma, att de i motsats till oss hade den enorma fördelen av ett sammanhängande politiskt system som skulle kunnat ersätta stalinismen, vilket de kunde klamra sig fast vid i sin djupa förtvivlan över att revolutionens tanke blivit förrådd. De ’erkände’ inte, eftersom de visste att detta varken skulle gagna partiet eller socialismen.” (Leopold Trepper, Röda Kapellet)

Som Trotskij förklarade i januari 1937 då det tillkännagavs att nya rättegångar skulle hållas mot Radek, Pjatakov med flera:

”Hur kunde dessa gamla bolsjeviker, som genomgick tsarismens fängelser och exil, som varit hjältarna under inbördeskriget, ledare för industrin, som hjälpt till att bygga upp partiet och varit diplomater, sedan plötsligt under ’socialismens fullständiga seger’ visa sig vara sabotörer, allierade till fascismen, organisatörer av spioneri och agenter för återinförandet av kapitalismen? Hur kan någon tro på sådana anklagelser? Hur kan man få någon att tro på dem? Och varför är Stalin tvungen att knyta samman sitt egna öde som härskare med dessa monstruösa, omöjliga, mardrömslika rättegångar?

Först och främst måste jag understryka den slutsats jag kommit till tidigare om att de styrande i toppen känner sin makt vara alltmer instabil. Nivån av repression står alltid i proportion till nivån av fara. Sovjetbyråkratins allmakt, dess privilegier och dess utsvävande livsstil döljs inte av någon tradition, någon ideologi eller några legala former. Sovjetbyråkratin är ett kast av uppkomlingar som strävar efter makt och pengar. De är livrädda för massorna och är redo att med eld och svärd straffa alla de som inte bara försöker minska deras makt men även de som ens det minsta ifrågasätter deras ofelbarhet. Stalin är förkroppsligandet av dessa känslor och stämningar inom den härskande kasten: i detta ligger hans styrka och hans svaghet.” (Writings 1936–37, s. 121, vår övers. s. 128)

Han förklarade vidare Moskvarättegångarna som ”det största politiska brottet under vår epok, och möjligtvis under alla epoker”.

I Mexiko bildades en självständig internationell undersökningskommitté 1937 för att undersöka Moskvarättegångarna. Undersökningen gick igenom alla dokument, anklagelser och bevis, inklusive Trotskijs egna bevis. Efter en noggrann genomgång av alla fakta förkunnade kommittén att Moskvarättegångarna var en komplott och att Trotskij och hans son var oskyldiga till de brott som de anklagats för.

Trotskij drevs från ett land till ett annat, där regering efter regering vägrade att släppa in honom. Endast i republiken Mexiko fann han en tillflykt. Men även där var han omringad av fientliga agenter tränade att lyda Stalins order. Från Mexiko arbetade Trotskij outtröttligt med att bygga den genuina marxismens styrkor. Här lade han grunden för en ny international.

I augusti 1936, efter att han avslutat sin briljanta analys av stalinismen i Den förrådda revolutionen och precis efter att skenrättegångarna mot Zinovjev och Kamenev påbörjats skrev Trotskij så här om behovet av att bevara vårt arv:

”Reaktionära epoker som vår splittrar inte bara upp och försvagar arbetarklassen och dess avantgarde, utan sänker också rörelsens allmänna ideologiska nivå och kastar tillbaka det politiska tänkandet till sedan länge passerade stadier. Under dessa förhållanden är det avantgardets uppgift att framför allt inte låta sig dras med av strömmen bakåt: det måste simma mot strömmen. Om ett ogynnsamt styrkeförhållande förhindrar det från att hålla fast vid uppnådda positioner, måste det åtminstone bevara sina ideologiska ståndpunkter. I dem kommer det förflutnas dyrköpta erfarenheter till uttryck. Dårar kommer att betrakta denna politik som ’sekteristisk’. Egentligen är den det enda sättet att förbereda en ny mäktig svallvåg framåt med den kommande historiska vågen.

Omfattande politiska nederlag framkallar oundvikligen en omvärdering av värden, vilken i allmänhet äger rum i två riktningar. Å ena sidan försvarar det sanna avantgardet, som berikats av nederlagets erfarenheter, med näbbar och klor det revolutionära tänkandets arv och försöker på denna grund skola nya kadrer för den kommande masskampen. Å andra sidan gör de som fastnat i sina rutiner, centrister och dilettanter, och skrämts av nederlaget, sitt bästa för att förstöra den revolutionära traditionens auktoritet och gå bakåt i sitt sökande efter det ’nya ordet’.” (Trotskij, Stalinism och bolsjevism)

Bild: L.Y. Leonidov/Wikimedia Commons (public domain)Trotskijs kamp handlade om att försvara vårt revolutionära arv. Kämpande mot strömmen, arbetade han medvetet för att skola och förbereda nya kadrer för den framtida revolutionen. Han ägnade all sin tid och hela sin energi åt detta grundläggande mål. I och med den fullständiga urartningen av den reformistiska Andra internationalen och den stalinistiska Kommunistiska internationalen var uppgiften att bygga en ny international, under extremt svåra omständigheter, av allra största vikt. För Trotskij var det en kamp mot tiden.

I sin Dagbok från exil från 1935 förklarade Trotskij:

”Och ändå anser jag att det arbete som jag ägnar mig åt nu, trots dess otillräckliga och fragmentariska karaktär, är det viktigaste arbetet jag gjort i hela mitt liv – viktigare än 1917, viktigare än perioden under inbördeskriget eller någon annan…

Då kunde jag inte tala om mitt eget arbetes ’oumbärlighet’, inte ens under perioden 1917–21. Men nu är mitt arbete oumbärligt i ordets rätta bemärkelse. Det finns ingen arrogans i detta påstående. De två internationalernas kollaps har skapat problem som ingen av ledarna för dessa internationaler är förmögna att lösa. Mitt eget livsöde har tagit vändningar som ställt mig inför detta problem och beväpnat mig med viktiga erfarenheter för att kunna hantera det. Det finns ingen annan förutom mig som kan utföra arbetet med att beväpna en ny generation med den revolutionära metoden över huvudet på ledarna för den Andra och Tredje internationalen. Och jag håller helt med Lenin (eller rättare sagt Turgenev) att den värsta lasten man kan ha är att vara äldre än 55 år! Jag behöver minst fem år till av oavbrutet arbete för att slutföra överlämningen till den nya generationen.”

Trotskij fick bara fem år till innan han mördades. Han var fullt medveten om Stalins planer på att eliminera honom. Stalin ångrade djupt beslutet att deportera Trotskij bortom räckhåll. Trotskij använde sina sista år väl och skrev mängder av artiklar, brev och råd till den unga trotskismens styrkor, samt till grundandet av den Fjärde internationalen. Dessa år var de mest värdefulla åren, vilket man märker när man läser hans ovärderliga texter från den tiden.

Efter Trotskijs tragiska död förstördes den Fjärde internationalen av dess bristfälliga ledarskap. De begick misstag efter misstag och var uppslukade av prestigepolitik. Precis som Marx hade han sått frön till drakar men skördat loppor. Men trots detta återstår uppgiften att bygga upp rörelsen på nytt. I dag görs detta arbete av Internationella Marxistiska Tendensen (IMT). Beväpnade med Trotskijs och de stora marxisternas verkliga idéer kommer vi att avsluta den uppgift som Trotskij lämnade efter sig.

Världsrevolutionen står återigen på dagordningen och vi är stolta över att stå på giganters axlar. Vi kämpar för att uppnå det Trotskij skrev i sitt sista Testamente:

”Jag kan se den vackra, gröna gräsmattan nedanför muren och den klara, blå himlen ovanför muren, och solljus överallt. Livet är underbart. Må de framtida generationerna rensa det från all ondska, allt förtryck och allt våld, och njuta av dess rikedom.”

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.