Kvinnokamp och klasskamp - Del 1

av Marie Frederiksen (Översättning: Niki Brodin Larsson)
Foto: IMT

Denna artikelserie skrevs av en dansk marxist till hundraårsjubileet av den internationella kvinnodagens grundande 1911. Då deltog 99 kvinnor från 17 olika länder i en internationell socialistisk kvinnokonferens i Folkets Hus i Köpenhamn. Den första delen av denna artikelserie handlar om detta möte, ursprunget till kvinnoförtrycket i klassamhället, samt hur kapitalismen lägger den materiella grund som gör att kampen för kvinnors frigörelse kan angripas som en del av arbetarklassens kamp för hela mänsklighetens frigörelse från klassförtryck.

"Klasskamp är kvinnokamp! Kvinnokamp är klasskamp!" Det var parollen på 1970-talet, framför allt i den danska feministiska rörelsen Rödstrumporna. Idag är det många som drar lite på smilbanden när de hör denna paroll, men tyvärr finns det inte mycket att le åt. Kvinnor är fortfarande förtryckta i både Danmark och resten av världen.

På 100-årsdagen av antagandet av 8 mars som den internationella kvinnodagen, är det lämpligt att ta upp frågan om kvinnors frigörelse till diskussion i hela arbetarrörelsen och bland alla ungdomar och arbetare som strävar efter ett rättvist samhälle.

Många inom vänstern har förkastat idén om klasskamp, men som marxister anser vi att det är omöjligt att skilja kvinnoförtrycket från klassamhället. Kapitalisterna använder alla möjliga uppdelningar inom arbetarklassen för att attackera arbetarna. Kampen mot kvinnoförtrycket är en kamp för hela arbetarklassen, oavsett kön; arbetarklassens enda styrka är enighet och sammanhållning.

Vi anser att det är helt avgörande att knyta kvinnokampen till klasskampen för att uppnå jämlikhet mellan könen och inte minst för att kunna befria hela mänskligheten. Likväl råder fortfarande kvinnoförtryck här i Danmark. En närmare titt på exemplet Danmark, gör att vi genom erfarenheterna av många år av klasskamp och kvinnokamp, kan få en förståelse för varför det, trots att vi är lika inför lagen, fortfarande existerar en sådan ojämlikhet mellan män och kvinnor i både tillgång till utbildning och på arbetsplatsen.

Internationella arbetarkvinnodagen

Clara Zetkin 1897I augusti 1910 antog den socialistiska kvinnokonferensen förslaget om att hålla en årlig aktionsdag för arbetande kvinnor. Under det första året hölls aktionsdagen på en söndag i mars, men har sedan dess etablerats som den 8 mars.

Den tyska socialisten Clara Zetkin, ledare för det internationella socialistiska kvinnosekretariatet, sammankallade till konferensen och föreslog inrättandet av den internationella kvinnodagen. Totalt deltog 99 kvinnor från 17 olika länder i konferensen som hölls i Folkets Hus i Köpenhamn.

En av konferensens huvudfrågor var kampen för kvinnlig rösträtt, som det bara var ett fåtal länder som redan hade infört. De danska kvinnorna vann rätten att rösta i valet till kommunfullmäktige 1908 men fick rösträtt för parlamentsval först 1915.

I Clara Zetkins resolution står det:

"I samförstånd med proletariatets politiska och fackliga organisationer i varje land, kommer de socialistiska kvinnorna världen över organisera en årlig internationell kvinnodag. Det främsta målet för kvinnodagen är att uppnå allmän rösträtt för kvinnor. Detta krav skall vara i linje med en socialistisk förståelse för hela kvinnofrågan. Kvinnodagen ska vara internationell till sin karaktär och måste vara noggrant förberedd."

Konferensen beslöt att kraven för denna dag för kamp skulle vara:

  • Kamp för kvinnlig rösträtt
  • Kamp mot krigshotet
  • Kamp för mödra- och barnomsorg
  • Kamp mot prishöjningar

Den första internationella socialistiska kvinnokonferens hölls i Stuttgart 1907 som upptakt till den andra internationella kongressen. År 1889 grundades den Andra internationalen under ledning av Engels. De tyska socialdemokraterna, som spelade en central roll i internationalen, hade redan på 1890-talet etablerat ett kvinnosekretariat under ledning av Clara Zetkin.

Fram tills dess hade det varit ett relativt fritt utbyte mellan arbetarrörelsen och kvinnorörelsen som ansåg sig omfatta hela det politiska spektret, men var framför allt fylld med småborgerliga kvinnor. På kvinnokonferensen 1907 beslöt arbetarrörelsen emellertid att sätta frågan om kvinnlig rösträtt högst upp på dagordningen samt att sluta samarbeta med de "borgerliga" kvinnoorganisationerna och istället bedriva sin egen kampanj.

Med det beslutet blev det klart att socialisterna kämpade för arbetarklassens kvinnor och att kvinnofrågan inte kunde skiljas från klassfrågan, att den var en del i kampen mot allt förtryck och för ett socialistiskt samhälle.

De småborgerliga kvinnorna såg inte kvinnofrågan som en klassfråga, utan ansåg att alla kvinnor hade samma intressen över klasserna. För dem handlade det om rösträtt och rätt till utbildning, till exempel möjligheten att bli jurist eller läkare. Marxister kämpar också för full jämlikhet inför lagen, rätt till utbildning och så vidare, men vi förklarar också att även om vi kan uppnå likhet inför lagen betyder det, som vi har sett, inte att förtrycket kommer att försvinna. För medelklasskvinnor betyder det att de kan skaffa sig en utbildning, bli läkare, etc., men det löser inte problemen för majoriteten av kvinnorna. Marxister kämpar av denna anledning mot en sådan slags småborgerlig feminism, som inte ser klassmotsättningar och kapitalet som fienden, utan ser feminism som en gemensam kamp för alla kvinnor mot ett mansdominerat samhälle.

Marxister kämpar för fullständig frigörelse för kvinnor, men är motståndare till feminism, eftersom det är en småborgerlig meningsinriktning som ignorerar klassmotsättningar. Samtidigt inser vi att många bra socialister anser sig vara feminister och vi vill kämpa tillsammans med alla som kommer att kämpa för kvinnors frigörelse genom socialism.

I Danmark tog fackföreningarna och socialdemokraterna samma ställning som internationalen och antog 1908 följande:

  • Det finns bara en arbetarrörelse. Den hanterar skolningen av medlemmarna och de socialistiska väljarna.
  • Det finns inget utrymme för separata kvinnoorganisationer i partiet. Det finns bara utrymme för separata kvinnofackförbund inom områden där det inte finns några män, och de är underordnade den centrala organisationen.
  • Kvinnors tillträde i partiet måste underlättas. De ska endast betala halva medlemsavgiften.
  • Kvinnorörelsen och kvinnopartier [oberoende av partiet] är överflödiga.

De tyska revolutionärerna Clara Zetkin and Rosa LuxemburgÅr 1914 bröt första världskriget ut, vilket kom att dela den internationella socialistiska rörelsen i två flyglar: reformister och revolutionärer. Denna splittring fördjupades ännu mer av den ryska revolutionen.

Reformisterna ansåg att man genom reformer, som rösträtt åt alla och högre löner, kunde uppnå ett rättvist samhälle. De försvarade det kapitalistiska samhället och ville bara ändra det gradvis. På den andra sidan stod revolutionärerna, bland andra Clara Zetkin och Rosa Luxemburg, som förklarade att man inte kan förändra samhället gradvis. Varje eftergift från kapitalisterna är en kamp och frigörelse kan inte uppnås utan att ändra samhället i grunden. Det var framförallt dessa revolutionärer, som efter den ryska revolutionen grundade den tredje, Kommunistiska internationalen, som bibehöll firandet av 8 mars som den internationella kvinnodagen.

Kvinnoförtrycket

Sjuttio procent av världens 1,3 miljarder fattiga är kvinnor och flickor.1 Cirka 25 procent av alla män i utvecklingsländer lider av anemi orsakad av järnbrist, medan cirka 45 procent av kvinnorna gör det. Varje dag dör 300 kvinnor under förlossning på grund av järnbrist.2

På många håll i utvecklingsländerna råder rent barbariska förhållanden för många kvinnor. Kvinnor säljs som hustrur medan de fortfarande är barn. I Pakistan finns det många exempel på kvinnor som vanställts av syra eller dödats om de har brutit mot mannens och hans familjs heder, och det krävs fem kvinnliga vittnen i en rättegång för att upphäva en mans vittnesmål.

Den franska utopiska socialisten och filosofen Charles Fourier sade att ”människans framsteg kan mätas i kvinnans steg mot frigörelse”. Förutsättningarna för kvinnor har lyckligtvis blivit mycket bättre i de utvecklade kapitalistiska länderna. Detta beror främst på att den ekonomiska utvecklingen har nått mycket längre här, och därför har förhållandena förbättrats och den kulturella nivån höjts. Men även om många omständigheter har blivit bättre och män och kvinnor nu är lika inför lagen, råder fortfarande ett förtryck av kvinnor och stor ojämlikhet mellan könen. Danmark är ett bra exempel på detta och förtjänar en mer djupgående analys.

År 1976 antog Danmarks regering Lagen om lika lön och sedan dess har löneskillnaden mellan män och kvinnor stått och stampat på mellan 12-19 procent, beroende på yrke.3 Det är förmodligen en del av förklaringen till varför män både 1987 och 2001 tillbringade mer tid på jobbet än kvinnor, samt att kvinnor i genomsnitt spenderar en timme mer per dag på hushållsarbete än män (städning, ta barnen till dagis etc.). Man skulle kunna tro att samhällsutvecklingen har gått framåt och att den tekniska utvecklingen skulle ha inneburit mer fritid. Istället har arbetstiden både i hemmet och på arbetsplatsen ökat för både män och kvinnor.

Vinsthetsen och den ökade konkurrensen på världsskala har lett till att exploateringen av arbetarklassen har intensifierats. Produktivitetsnivån har ökat, men samtidigt har arbetstiden förlängts. Detta är ett världsfenomen som är tydligt kopplat till mekanismerna bakom den kapitalistiska produktionen. Samtidigt som arbetarklassen pressas allt hårdare har de erövringar som arbetarna lyckats tillskansa sig under de senaste tre decennierna urholkats, och privatiseringen av den offentliga sektorn och nedskärningarna inom välfärden har lagt en större börda arbetarklassens axlar, som nu själva måste garantera att deras barn och äldre får den omsorg de behöver. Mäns arbetet i hemmet har ökat med en timme sedan 1987, och kvinnors har ökat med en halvtimme.4

Juridiskt sett är kvinnan inte längre beroende av mannen, men alla vet att det är mycket svårt att vara en ensamstående mamma, både vad gäller ekonomin men också inte minst det vardagliga arbetet, barnuppfostran och alla andra praktiska uppgifter. Så medan det juridiska beroendet har avskaffats finns det fortfarande tusen saker som binder kvinnan till mannen och hemmet.

Traditionellt sett har fler kvinnor än män varit arbetslösa och de har använts som en reservarmé av arbetskraften och under kriser är det de som har drabbats värst. Den nuvarande krisen är den första kris där vi ser fler arbetslösa män än kvinnor i Europa, inklusive i Danmark, men detta kommer att förändras. Krisen slog hårt mot den privata tillverkningsindustrin där främst män är anställda. Under den kommande perioden kommer vi att se hårda attacker mot välfärden, det vill säga den offentliga sektorn där många kvinnor arbetar. När det finns gott om arbetslösa kommer arbetsgivarna först börja anställa män, då risken att de skulle att de skulle ta ut föräldraledighet är mindre än om man skulle anställa kvinnor.

Kvinnofrågan gäller mer än den mätbara skillnaden i lön och vem som gör vad i hemmet. Kvinnofrågan handlar mer allmänt om villkoren för kvinnor och är även en ideologisk och kulturell fråga. Det finns fortfarande en enorm massa fördomar och trångsynta åsikter om kvinnor och i och med kapitalismens förfall har också kulturen blivit mer brutal, inte minst gällande hur kvinnor framställs.

Kvinnoförtrycket tar sig många olika former runt om i världen till följd av länders olika ekonomiska och kulturella utvecklingsnivå, men oavsett dess form har förtrycket samma ursprung och därmed samma lösning.

Ojämlikhetens ursprung

Marxister är historiska materialister. Detta innebär att vi ser utvecklingen av mänsklighetens materiella villkor som det grundläggande. Engels förklarar i "Familjens, privategendomens och statens ursprung" hur kvinnoförtrycket är oupplösligt förenat med klassamhället. I början av människans historia kunde människor bara producera tillräckligt för sin egen överlevnad. Det fanns inget överskott och därmed kunde inte heller någon ojämlikhet existera.

Om det existerade någon arbetsdelning var det en arbetsdelning mellan könen som byggde på det biologiska faktum att kvinnor under en del av tiden var bundna till "hemmet" på grund av förlossning, amning, etc. Den exakta karaktären av denna arbetsdelning mellan män och kvinnor i tidiga primitiva samhällen är inte helt klar, men i och med den första utvecklingen av produktivkrafterna framträdde en tydlig uppdelning mellan könen. Kvinnornas uppgift var, förutom barnomsorg, att samla rötter, bär, etc. och framför allt att laga mat, medans männens uppgift var att jaga, försvara deras territorium i krig, etc. Många studier visar att kvinnorna var mycket respekterade och att deras roll var avgörande för samhällets överlevnad, och till exempel räknades släktskap genom moderns linje (då modern var den enda föräldern man kunde vara säker på).

Det är viktigt att komma ihåg att detta samhälle inte på något sätt liknade dagens samhälle. Medan patriarkatet är ett samhälle där kvinnor är förtryckta, finns det inget som tyder på att kvinnor förtryckte män innan patriarkatet utan snarare att det rådde en ömsesidig respekt. Det fanns ingen familj som motsvarade dagens kärnfamilj med en mamma och en pappa; istället bodde familjer i klaner eller i genser och barnuppfostran var en gemensam uppgift för alla som var en del av samhället.

Jägare och samlareMed tiden började människor utveckla sätt för att uppfylla de mest elementära behoven. De började bruka jorden, sätta upp inhägnader och föda upp djur. För första gången i historien kunde man producera ett överskott utöver de mest livsnödvändiga behoven. Det var ett stort steg framåt, men det innebar också att en ojämlikhet för första gången började växa fram. Några började få mer än andra och med det uppstod klassamhället. Förutom uppdelningen av samhället i klasser innebar detta också en ojämlikhet mellan män och kvinnor. Det arbete som traditionellt tillhört mannen var det som kunde skapa ett överskott, vilket gav mannen en överlägsen position. Det innebar också att mannen nu ville lämna efter sig sin egendom till sin avkomma. Således var nu släktskapet tvunget att gå genom fadern, vilket också krävde monogami från kvinnan.

"Modersrättens störtande var det kvinnliga könets världshistoriska nederlag. Mannen blev den styrande också i hemmet, kvinnan degraderades, förslavades, blev slavinna åt hans lusta och enbart en automat för att sätta barn till världen." (Engels: Familjens, privategendomens och statens ursprung)

Kvinnoförtrycket uppstod med klassamhällets uppkomst och därmed är kampen för kvinnors frigörelse omöjlig att skilja från kampen mot klassamhället. Förändringarna i produktionssättet ledde också till statens uppkomst och med det förändrade också förtrycket form.

Grunden för kvinnans frigörelse

Engels förklarar i “Familjens, privategendomens och statens ursprung” hur detta världshistoriska nederlag för det kvinnliga könet innebar att kvinnans arbete förlorade sin samhälleliga karaktär. Han förklarar samtidigt hur kapitalismen, sedan klassamhällets uppkomst, för första gången ändrar detta. Under kapitalismen dras hela familjen in i produktionen och samtidigt som detta innebär att en dubbel börda läggs på kvinnans axlar genom både betalt arbete och obetalt hushållsarbete, lägger det också grunden för kvinnans frigörelse. Genom arbetet blir kvinnan en del av arbetarklassen och därmed klasskampen.

"Inte stort bättre står det till med det juridiska likaberättigandet mellan man och kvinna i äktenskapet. Bådas rättsliga olikhet, som nedärvts från tidigare samhällstillstånd, är inte orsak till utan en följd av kvinnans ekonomiska undertryckande. I det gamla kommunistiska hushållet, som omfattade många äkta par och deras barn, var hushållsgöromålen, som lämnats i kvinnornas händer, lika mycket en offentlig, en samhälleligt nödvändig industri, som männens anskaffande av födan. Med den patriarkaliska familjen, och ännu mer med den monogama par-familjen förändrades detta. Hushållsgöromålen förlorade sin offentliga karaktär. De angick inte längre samhället. De blev en privattjänst, kvinnan blev den första av tjänarna, utträngd ur deltagandet i den samhälleliga produktionen. Först vår tids storindustri har åter banat henne - men också bara proletärkvinnan - väg till den samhälleliga produktionen. Men på så sätt, att hon, om hon fyller sina plikter i familjens privata tjänst, förblir utesluten från den offentliga produktionen, och inte kan förtjäna något, och att hon, om hon vill arbeta i den offentliga industrin och självständigt förtjäna sitt bröd, är ur stånd att fylla några familjeplikter. Och liksom i fabriken går det kvinnan i alla näringsgrenar ända till medicinen och advokatyrket. Den moderna par-familjen grundar sig på kvinnans öppna eller dolda hemslaveri, och det moderna samhället är en massa vilken sammansättes av idel par-familjer som dess molekyler.

Mannen måste i dag i det stora flertalet fall föda och livnära familjen, åtminstone i de besittande [ägande, ö ä] klasserna, och det ger honom en maktställning, som inte behöver några extra juridiska privilegier. Inom familjen är han borgaren, kvinnan representerar proletariatet. I den industriella världen kommer emellertid den specifika karaktären av det ekonomiska förtryck, som tynger proletariatet, först då till sitt fulla uttryck, sedan alla kapitalistklassens lagliga särprivilegier undanröjts och fullt juridiskt likaberättigande upprättats mellan de båda klasserna. Den demokratiska republiken upphäver inte motsättningen mellan de båda klasserna. Tvärtom, först den erbjuder den mark, på vilken den utkämpas. Och likaledes kommer också den egenartade karaktären hos mannens herravälde över kvinnan i den moderna familjen och nödvändigheten, likaväl som sättet att upprätta en verklig samhällelig likställighet mellan båda först då att framträda i öppen dag, när båda är fullständigt juridiskt likaberättigade. Det kommer då att visa sig, att kvinnans befrielse först och främst är betingad av att hela kvinnokönet åter föres in i det samhälleliga arbetet, och att detta återigen kräver att man avskaffar par-familjens egenskap av samhällets ekonomiska enhet." (Engels: Familjens, privategendomens och statens ursprung, vår kursiv)

I Danmark har kvinnornas andel av arbetskraften ökat från slutet av 1960-talet fram till idag. Efter andra världskriget förelåg en lång återhämtning för kapitalismen, med en enorm utveckling av produktionen, expansion av världsmarknaden, etc., vilket möjliggjorde en utvidgning av välfärden. Denna befrielse av det obetalda hushållsarbetet och de förbättrade möjligheterna till barnomsorg, äldreomsorg och så vidare, gjorde det möjligt för kvinnor att utföra lönearbete. Danmark har den högsta andelen barnomsorg i hela världen. Samtidigt skapades en stor offentlig sektor där många kvinnor anställdes.5

Sysselsättningsgraden för kvinnor i Danmark, det vill säga andelen kvinnor i arbetsför ålder som arbetar, har ökat kraftigt sedan 1960-talet. År 1960 var sysselsättningsgraden för kvinnor endast 33,9 procent, medan den för män var 83,6 procent6, men 1981 hade den ökat till 70,8 procent för kvinnor och 86,8 procent för män. År 1998 sjönk den manliga sysselsättningsgraden till 81,6 procent, medan sysselsättningsgraden för kvinnor hade ökat till 73,2 procent. År 1967 utgjorde kvinnorna 800 000 av den totala arbetskraften. Motsvarande siffra för 1998 är 1,3 miljoner. Den totala arbetskraften har under samma period ökat från 2,3 miljoner till 2,9 miljoner.7

I jämförelse var motsvarande siffror för Storbritannien och USA:

1971 i Storbritannien: 42,4% kvinnor , 80,6% män
1973 i USA: 42% kvinnor , 75,5% män
1990 i Storbritannien: 50,3% kvinnor, 70,5% män
1990 i USA: 54,3% kvinnor, 72% män
2008 i Storbritannien: 56,2% kvinnor, 68,5% män8

I Sverige var sysselsättningsgraden för kvinnor: 1970: 59,2 %, 1980: 75,3 %, 1990: 83,9 %, 2015: 78,3%.9

Kvinnors deltagande i arbetskraften har lagt grunden för kvinnors frigörelse, men endast grunden. Efterkrigstidens återhämtning var ett historisk undantag och krisen bröt ut i början av 70-talet. Välfärdens utbyggnad har mer eller mindre stannat av och villkoren för offentliganställda blir sämre för varje år som går. Förhållandena för barn, sjuka och äldre har försämrats, vilket har satt en enorm press på i synnerhet kvinnor. Kapitalismen skapar inte längre något välstånd för arbetande kvinnor eller för majoriteten av världens befolkning. Endast med ett socialistiskt samhälle kan vi lägga grunden för en fullständig frigörelse.

Kvinnors kamp och socialism

Under kapitalismen har potentialen skapats för att avskaffa kvinnoförtrycket och likaså avskaffa alla andra förtryck. Kapitalismen var till en början ett progressivt system, som utvecklade produktionsmedlen till oanade höjder. Vi kan nu producera tillräckligt för att ingen ska behöva lida, och ojämlikhet kan elimineras genom att avsevärt höja majoritetens levnadsstandard. Men under kapitalismen produceras saker för vinst och inte för mänskliga behov. Under kapitalismen blir miljontals arbetslösa, medan de miljoner som blir kvar får arbeta ihjäl sig; ny teknik införs för att få vissa att jobba snabbare och för att avskeda alla andra.

Med planekonomi skulle vi omedelbart kunna öka produktionen och utveckla tekniken till förmån för majoriteten. Arbetstiden skulle omedelbart sänkas, vilket är ett viktigt steg mot kvinnans frigörelse. Samtidigt skulle man kunna införa en mängd andra reformer som skulle kunna föra oss närmare kvinnors frigörelse.

För det första skulle vi använda de resurser som finns tillgängliga för att förbättra den offentliga välfärden, så att arbetarna och deras barn, äldre och sjuka skulle få anständiga villkor. Dessutom kan vi använda ny teknik för att avskaffa merparten av det obetalda hushållsarbetet. Robotdammsugare, tvättmaskiner för alla, offentliga tvätterier, kommunala restauranger med bra, hälsosam och prisvärd mat för alla, gratis måltider på alla dagis, skolor och arbetsplatser, renoverade bostäder, offentlig fönsterputsning, städning, och så vidare, skulle bara vara början i arbetet med att befria mänskligheten. Vårt nuvarande sätt att se på saker begränsas av den nuvarande situationen; det kommer att vara upp till våra barn och barnbarn att utveckla alla de saker som kan föra oss närmare människans frigörelse.

Men allt detta kommer inte av sig själv. Det kräver att man exproprierar kapitalisternas tillgångar, att man avskaffar det privata ägandet av produktionsmedlen, det vill säga att arbetarklassen tar över de största företagen, och därmed tar över kontrollen av de viktigaste delarna av ekonomin. Idag äger en liten minoritet, kapitalisterna, produktionsmedlen – det vill säga fabrikerna, maskinerna, gruvorna, etc. Det är de som bestämmer vad som ska produceras och när, beroende på vad som ger dem störst vinst. Men i verkligheten skapas all rikedom av majoriteten, det vill säga arbetarklassen, som varje dag måste jobba för kapitalisterna.

Arbetarklassen måste ta över de viktigaste delarna av ekonomin – vilket i Danmark till exempel innebär att man måste ta över de 200 största bolagen – så att majoriteten demokratiskt kan besluta vad som ska produceras, så att man kan göra en plan och dra nytta av all tillgänglig teknik och produktion, så att produktionen kan höjas och arbetstiden sänkas. Endast på detta sätt kan vi göra oss av med allt som gör kvinnor och män till slavar under hushållsarbete och otaliga timmars arbete åt andra. Genom en socialistisk plan för ekonomin kan människans verkliga potential för kultur, vetenskap, kreativitet, etc., för första gången helt förverkligas. Efter den ryska revolutionen tog den nya makten, bolsjevikerna, kvinnofrågan på största allvar. Oktoberrevolutionen gjorde det för första gången möjligt för den breda massan att delta i politiken.

"För att kunna vara politiskt aktiv under den gamla kapitalistiska regimen krävdes speciell utbildning, vilket betydde att kvinnor spelade en obetydande roll i politiken, även i de mest avancerade och fria kapitalistiska länder. Vår uppgift är att göra politiken tillgänglig för alla arbetande kvinnor. Sedan den privata egendomen av mark och fabriker har avskaffats och godsägarnas och kapitalisternas makt störtats, har den politiska uppgiften blivit enkel, tydlig och begriplig för det arbetande folket som helhet, inklusive de arbetande kvinnorna. I det kapitalistiska samhället är kvinnans ställning präglad av sådan ojämlikhet att omfattningen av hennes deltagande i politiken är endast en obetydande del jämfört med mannens. Arbetarmakt är nödvändigt för att det ska ske en förändring i denna situation, för då kommer de avgörande uppgifterna för politiken gälla frågor som direkt påverkar ödet hos arbetarna själva." (Lenin, “Arbetarkvinnornas uppgift i Sovjetunionen”, tal vid fjärde Moskvakonferensen för politiskt obundna arbetande kvinnor, 23 september 1919)

Det första bolsjevikerna gjorde när de kom till makten var att upprätta fullständig jämställdhet inför lagen. De introducerade bland annat rätten till skilsmässa, abort och civila äktenskap utanför kyrkan. Men som Lenin förklarade är lagstadgad jämställdhet långt ifrån tillräckligt. Utvecklingen av produktionen måste användas för att skapa dagis, skolor, offentliga kök, och för att uppfinna maskiner som underlättar hushållsarbetet. Många av dessa saker finns redan idag, men för det första är de inte tillgängliga för alla och för det andra är kvaliteten på dessa tjänster under ständig attack. Som förklarats ovan har hushållsarbete och arbete utanför hemmet ökat för både män och kvinnor, medan öppettider och kvaliteten på barnomsorgen blivit sämre.

Vår vision är inte att man ska dela på hushållsarbetet och lönearbetet, utan att man ska avskaffa allt slavgöra.

"Den bolsjevikiska, sovjetiska revolutionen skär av rötterna till kvinnornas förtryck och ojämlikhet så grundligt som inget annat parti och ingen annan revolution i världen vågat göra. Av kvinnans ojämlikhet gentemot mannen enligt lagen finns här i Sovjetryssland inte ett spår kvar. Den särskilt motbjudande, gemena och hycklande ojämlikheten i äktenskaps- och familjerätten och ojämlikheten i förhållande till barnen har av sovjetmakten helt undanröjts.

Detta är endast det första steget på vägen till kvinnans frigörelse. Men ingen enda borgerlig republik, må vara den mest demokratiska, har vågat ta ens detta första steg. Den har inte vågat det av fruktan för hur det skall gå för den 'heliga privategendomen'.

Det andra och viktigaste steget är avskaffandet av privatäganderätten till jord, fabriker och verkstäder. Därigenom och endast därigenom öppnas väg för kvinnans fullständiga och reella frigörelse, för hennes frigörelse från 'hemslaveriet' genom en övergång från ensamt småhushåll till församhälleligat storhushåll.

Denna övergång är svår, eftersom det här rör sig om att ändra på de mest inrotade, invanda, förstelnade, förbenade 'förhållandena' (sanningen att säga är det inte 'förhållanden', utan missförhållanden och barbari). Men övergången har påbörjats, saken har kommit i rörelse och vi har slagit in på den nya vägen." (Lenin, Arbetarkvinnornas internationella dag, 1921)

Den sovjetiska ekonomin var trots allt inte tillräckligt utvecklad för att eliminera hushållsarbetet och kärnfamiljen – kärnfamiljen kan inte elimineras utan måste ersättas med något annat. Det var Sovjetrysslands isolering och det faktum att det var så underutvecklat som lade grunden för byråkratins maktövertagande med Stalin i spetsen, och det var av denna anledning Sovjetunionen misslyckades med att utveckla en ny familjestruktur och istället återgick till det kapitalistiska borgerliga samhällets normer. Istället för att bekämpa ojämlikhet och förtryck lade byråkratin under Stalin all kraft på att konsolidera sin makt.

Med den byråkratiska degenereringen av Sovjetunionen minskade drastiskt de sovjetiska medborgarnas frihet, i synnerhet kvinnornas. Rätten till abort och skilsmässa avskaffades, och arbetar- och bondekvinnor förblev fastkedjade vid hushållsarbetet. Sovjetryssland hade också den mest utvecklade synen på homosexualitet vilket också degenererade drastiskt under den stalinistiska byråkratin. Planekonomi är inte genomförbart utan demokrati, och så småningom kollapsade den sovjetiska ekonomin såsom Trotskij hade förutspått.

Sovjetunionens stalinistiska degenerering är emellertid inte något skäl att förkasta socialism. Vad vi såg utvecklas i Sovjetunionen var inte socialism, men det som uppnåddes under revolutionens första år visar att en revolution är det absolut nödvändiga första steget som lägger grunden för kvinnors och hela mänsklighetens frigörelse.

“Följaktligen kan inte de fysiska förberedelserna för det nya livet och den nya familjen i grund och botten skiljas från det övergripande socialistiska uppbygget. Arbetarstaten måste bli rikare för att den på allvar ska kunna ta itu med offentlig uppfostran av barn och befria familjen från bördorna av matlagning och tvätt. Utan en avsevärd förbättring av hela vår ekonomi är det otänkbart med ett förstatligande av hushållsarbetet och offentlig uppfostran av barn. Vi behöver mer socialistiskt ekonomiska former. Bara under dessa förhållanden kan vi befria familjen från de funktioner och bekymmer som nu förtrycker och bryter sönder den. Tvätten måste kunna skötas i offentliga tvättinrättningar, matlagningen i offentliga restauranger, sömmnadsarbete i offentliga verkstäder. Barnen måste undervisas av bra offentliga lärare som har en verklig fallenhet för arbetet. Då skulle banden mellan man och hustru befrias från allt yttre och alla bisaker, och den ena skulle sluta att suga upp den andres liv. Äntligen skulle verklig jämlikhet uppstå. Banden skulle vara beroende av ömsesidig tillgivenhet. Och speciellt av det skälet skulle de få en inre stabilitet, givetvis inte samma för alla men inte tvingande för någon.” (Trotskij, Från den gamla familjen till den nya, 1923)

Detta innebär naturligtvis inte att man måste äta i kommunala restauranger eller att man aldrig får laga mat, och offentlig barnomsorg betyder inte heller att barn inte kommer fostras av sina familjer. Vad det betyder är att allt tvång tas bort. Du behöver inte handla mat, laga mat, diska, rengöra och förbereda matsäckar varje dag; du gör endast dessa saker om du vill. Det kommer att finnas daghem, skolor och fritidsgårdar, sjukhus, äldreboenden och så vidare, med utbildad personal som har tid att utföra sitt arbete ordentligt och att utvecklas professionellt samtidigt som arbetstiden omedelbart kan förkortas.

Dagens tekniska innovationer har helt klart gjort stora framsteg, med exempelvis tvättmaskiner, diskmaskiner och mikrovågsugnar. Vad bolsjevikerna strävade efter var otroligt visionärt om man tänker på hur långt utvecklingen nått idag. Tänk vad vi skulle kunna uppnå idag med tanke på hur långt den tekniska utvecklingen redan nått.

Men hur ska vi då kämpa för kvinnans frigörelse? För att svara på det, måste vi fördjupa oss ytterligare i diskussionen om hur ojämlikheten mellan män och kvinnor uppstod.

Del 2 >>



Noter

1. http://www.un.org/rights/poverty/poverty1.htm

2. http://www.wfp.dk/

3. http://www.lige.dk/

4. Ibid

5. I regioner och inom kommuner står kvinnor för cirka 75 procent av arbetskraften, medan män står för cirka 66 procent av arbetskraften inom den privata sektorn. Av de statligt anställda står män för 58 procent, men det är långt fler som är sysselsatta inom regioner och kommuner än inom staten. www.lige.dk.

6. Arbejdernes historie i Danmark 1800 till 2000.

7. Ibid

8. Siffrorna för Storbritannien är alla från Office for National Statistics och alla siffror från USA är från Bureau of Labor Statistics.

9. SCB (AKU)

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.