Ett halvt århundrade efter att 40-timmarsveckan blev lag, diskuteras återigen en ny allmän arbetstidsförkortning inom Socialdemokraterna, LO och Vänsterpartiet, som driver frågan. Tanken på mindre arbete för samma lön är lika populär bland arbetare som den är hatad av Svenskt Näringsliv.

Samtidigt som svenska banker gör rekordvinster, sjukskrivs tiotusentals personer på grund av stress och utmattning. Det är uppenbart att vi har råd med, och behöver, kortare arbetstid. Frågan är hur vi går från ord till verklighet.

Förra året presenterade LO en rapport där det konstateras att svenskar arbetar mest i Norden och även mer än arbetare i andra jämförbara länder som Tyskland och Österrike, räknat i arbetade timmar per sysselsatt.

I alla dessa länder skedde en stor minskning av arbetstiden i början på 1970-talet, då till exempel Sverige, Norge och Danmark alla införde en 40-timmars arbetsvecka. Efter detta fortsatte antalet arbetade timmar successivt att minska i andra länder – i Norge och Danmark har det minskat till 37,5 respektive 37 timmar i veckan – men det ökade i Sverige.

Rapporten sammanfattar resultaten från ett antal praktiska experiment med nedkortad arbetstid. Mer fritid gav mer tid till återhämtning och därmed mindre stress, mer sömn och bättre hälsa överlag. Detta innebar även att arbetarna var mer produktiva under de timmar de faktiskt jobbade, så påverkan på produktionen blev ungefär 50 procent. En minskning från åtta till sex timmars arbetstid om dagen (25 procent) ledde till att produktionen bara minskade med 12,5 procent.

Stora delar av rapporten ägnas åt att tona ned reformens kostnader. Svenskt Näringsliv lär dock inte låta sig övertygas så lätt. I sin egen utredning från 2024 slår de fast att en 35-timmarsvecka skulle innebära en minskning av BNP med 509 miljarder kronor om året, motsvarande 8 procent. Dessa siffror är helt säkert överdrivna (enligt LO kan det röra sig om endast 1,7 procent), men det finns ingen tvekan om att det kommer att kosta. Frågan som borde ställas är: Vem betalar?

Klasskamp eller tomt snack

Marx förklarade att det enda som kan skapa värde är mänsklig arbetskraft. Varenda krona av kapitalisternas vinst kommer från de anställdas obetalda arbete. Ju fler timmar vi arbetar, och ju lägre vår lön, desto högre blir deras vinst.

Att sänka arbetstiden med bibehållen lön är detsamma som att kraftigt minska vinsten, och låta arbetarna ta en större del av det överskott de skapar. Det är uppenbarligen inget kapitalisterna kommer att acceptera frivilligt.

LO hoppas ändå kunna åstadkomma detta inom ramen för avtalsrörelsen. Planen verkar vara att arbetaren på kort sikt behåller sin gamla lön, för att sedan över tid betala genom minskade löneanspråk.

Partierna är försiktiga med detaljerna om hur det ska genomföras. Socialdemokraterna hänvisar till att facken och arbetsgivarna ska komma överens. Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill båda tillsätta utredningar tillsammans med facken och arbetsgivarna. Vänsterpartiet säger sig också vara redo att gå vidare med lagstiftning om parterna inte kommer överens efter utredningen. I praktiken skjuter man, som man alltid gjort, frågan flera år fram i tiden.

Stora frågor lämnas obesvarade. Hur blir det till exempel med välfärden? Med en 35-timmarsvecka räknar LO själva med att 44 000 personer kommer att behöva anställas i offentlig sektor bara för att behålla nuvarande kvalitet. Detta i ett läge när hela välfärden lider av kronisk underbemanning till följd av årtionden av nedskärningar.

Svenskt Näringsliv hotar också med att lägre vinstmarginaler kommer att leda till kapitalflykt, när kapitalisterna hittar bättre investeringsmöjligheter utomlands.

Om man betraktar frågan på ett seriöst sätt så är det uppenbart att det kommer krävas kamp för att vinna en sextimmarsdag – och att man skulle behöva knyta det till en hel rad ytterligare åtgärder. LO skulle behöva anordna demonstrationer och förbereda sig på strejk. Annars är allt prat om arbetstidsförkortning bara tomt snack.

Bortslösad potential

Bristen på anställda i välfärden beror inte på att det finns för få som vill arbeta, utan på kronisk underfinansiering. Sveriges arbetslöshet ligger idag på runt nio procent – över en halv miljon människor. Att erbjuda betald utbildning och arbete åt alla vore ett enkelt sätt att kompensera för den minskade arbetstiden per person.

Om företag börjar lägga ned sin verksamhet i Sverige för att de inte längre är nöjda med vinsten, borde facken kräva nationalisering under arbetarkontroll för att behålla jobben. En konsekvent kamp för arbetarklassens intressen kommer att innebära en kamp för den politiska och ekonomiska makten i samhället.

I en intervju med Fortune påstod Elon Musk att miljontals humanoida robotar kommer att göra mänskligt arbete frivilligt inom 10–20 år, och att pengar kommer att vara meningslösa. Det finns ett korn av sanning i detta, även om tidsuppskattningen är väl optimistisk.

Enligt Bureau of Labor Statistics så har den genomsnittliga amerikanska arbetarens produktivitet ökat med 330 procent sedan 1947. Vi producerar redan tillräckligt med mat för tio miljarder människor globalt. I ett framtida kommunistiskt samhälle skulle det nödvändiga arbetet utan tvekan reduceras till ett minimum.

Det huvudsakliga hindret för en sådan framtid är idag inte de tekniska förutsättningarna, utan ett ekonomiskt system som inte klarar av att utnyttja den potential som redan finns. I hela världen så har produktivitetstillväxten minskat under många år, särskilt sedan finanskrisen 2008.

Istället för att investera i nödvändig produktion och infrastruktur slösas miljarder på militär upprustning och spekulation i form av kryptovalutor, NFT:s och nu AI. Miljardärer som Musk är inte visionärer som leder oss in i en ljus framtid, utan tvärtom det största hindret för mänsklighetens utveckling.

År 1919 skrevs åttatimmarsdagen in i svensk lag, vilket då gav en 48-timmars arbetsvecka i och med att man även arbetade på lördagar. Detta var inte en följd av långsamt och tålmodigt arbete i riksdagen, utan vanns genom kamp på gatorna.

Den svenska revolutionen 1917, samt revolutionerna i Ryssland och Tyskland, fick borgarklassen att inse att de riskerade att förlora allt, om de inte gav efter för vissa krav. Socialdemokraterna fick igenom sina krav på åttatimmarsdagen och den allmänna rösträtten, och använde det för att lugna ned situationen och rädda kapitalismen från att avskaffas.

Dagens ledning för arbetarrörelsen hoppas kunna undvika kamp genom att lova förbättringar i en avlägsen framtid. Men i själva verket är kamp här och nu det enda som kan leda till förbättringar.

Vi säger:

• För sex timmars arbetsdag med bibehållen lön!
• Dela på jobben för full sysselsättning!
• För en stridbar, socialistisk arbetarrörelse!
• Förstatliga bankerna och ställ resurserna under demokratisk kontroll!
• För en rationellt och demokratiskt planerad ekonomi!