De senaste tio dagarna har vänt upp och ned på spansk politik. Den 23 september vräktes den 87-åriga Maricarmen ur sin lägenhet på gatan Sainz de Baranda i Madrid, som hon hyrde av en privat hyresvärd. Det satte i gång en händelsekedja som mycket få hade väntat sig, men som ändå fanns inneboende i situationen.
Bostadsfrågan har varit en av de stora frågorna i Spanien i över 15 år nu. Den var central i ”indignados”-rörelsen (eller 15M-rörelsen) 2011, då tusentals människor den 15 mars ockuperade torg över hela Spanien i protest mot följderna av krisen 2008. En av de utlösande faktorerna bakom denna massrörelse var att människor som inte kunde betala sina bolån blev av med sina bostäder. Som svar växte en aktiv och stridbar bostadsrörelse fram, som bland annat organiserade sig för att fysiskt förhindra vräkningar.
15 år senare har ingenting lösts – snarast har läget förvärrats. Den hejdlösa bostadsspekulationen har lett till att ”gamfonder” köper upp bostadshus. De använder alla medel som står till buds för att vräka de befintliga hyresgästerna och kunna höja hyrorna kraftigt – precis det som hände Maricarmen – eller använda lägenheterna för mycket lönsam korttidsuthyrning till turister.
Gnistan som satte prärien i brand
Polisens brutala vräkning av Maricarmen, som hade bott i sin lägenhet i 70 år och är rullstolsburen, blev den omtalade gnistan som startade en präriebrand.
Tiotusentals människor marscherade genom Madrid följande lördag i en massdemonstration som gav uttryck för ilskan och kulminerade i att ett tältläger upprättades på Puerta del Sol. Scenerna påminde om den ursprungliga 15M-rörelsen 2011.
Pedro Sánchez regering, som stöds av en bräcklig parlamentarisk majoritet, var redan hårt trängd. Regeringens retorik om att vara ”historiens mest progressiva regering” stämde inte med arbetarfamiljernas faktiska levnadsvillkor, och framför allt inte med arbetarungdomens.
Medan han spelade in videor med ”skön stämning” tillsammans med Zohran Mamdani i New York, bar kravallpolis, som lyder under hans regering, ut en gammal dam ur hennes lägenhet på en ambulansbår, efter att ha använt omotiverat våld mot bostadsaktivister.
Tältlägret på Sol hade drag gemensamma med det som upprättades under 15M-rörelsen, men det fanns också viktiga skillnader. År 2011 fanns det mycket starka antipolitiska stämningar bland ett skikt av indignados. Vänsterorganisationer möttes med misstänksamhet, fick inte visa sina fanor eller ta med sitt material och möttes i vissa fall med direkt fientlighet.
Den här gången vajade röda fanor stolt över torget, och kommunistiska organisationer deltar öppet i organiseringen av tältlägret. Tiderna, och medvetandet, har förändrats.
Cyniska kalkyler
Sánchezregeringen såg en möjlighet att återvinna förlorad mark. I diskussioner med sina regeringspartner och stödpartier snickrade den ihop två dekret med en rad åtgärder för att hantera krisen på hyresmarknaden.
Tanken var listig: att göra några blygsamma eftergifter för att passivisera rörelsen och samtidigt återupprätta bilden av regeringen som progressiv.
Massrörelsen på gatorna ansåg inte att dekreten gick tillräckligt långt. Därefter började tanken på att trappa upp kampen genom att kräva generalstrejk vinna stöd.
Men Sánchezregeringens väl genomtänkta planer gick snart om intet. Det katalanska småborgerliga partiet Junts, som hade godkänt innehållet i ett av dekreten, beslutade att motsätta sig båda och anslöt sig därmed till de reaktionära spanska högernationalisterna i PP och Vox. För den härskande klassen väger klassintressena alltid tyngre än de nationella motsättningarna.
Och så röstades regeringens dekret ned fredagen den 2 oktober, till ropen ”skäms, skäms” och ”ni representerar inte oss” från de tusentals demonstranterna utanför. De blygsamma reformerna i dekreten hade i de flesta fall stöd av 75 procent av befolkningen, däribland en majoritet av högerpartiernas väljare.
Pedro Sánchez har nu utlyst nyval till slutet av november i hopp om att kunna framställa valet så här: ”Jag vill genomföra progressiva åtgärder, men ni måste ge mig den majoritet som behövs.” Men många kommer då att tänka: ”Nå, han hade sju år på sig att genomföra de här åtgärderna. Det enda skälet till att han agerade nu var trycket från gatorna … och cynisk politisk beräkning.” De skulle inte ha fel.
För dem som protesterar på gatorna, och de miljoner som stöder dem, var Sánchez dekret för lite och för sent.
Massrörelse
Under helgen hölls återigen massdemonstrationer över hela landet. Den största ägde rum i Madrid den 3 oktober, då omkring 200 000 människor gick ut på gatorna. Fyra olika demonstrationståg strålade samman med demonstranter från huvudstadens arbetarkvarter. De revolutionära socialistiska och kommunistiska organisationerna gjorde sig tydligt synliga i demonstrationerna, där ett hav av röda fanor vajade.
Demonstrationen, som hyresgästfacket (SI) hade kallat till, gick bakom en stor banderoll som med stora bokstäver krävde generalstrejk, tillsammans med rörelsens tre krav: en sänkning av hyrorna med 50 procent, hyresavtal som gäller tills vidare, förbud mot vräkningar och expropriering av gamfonderna. Dessa krav går mycket längre än de blygsamma regeringsreformerna i de dekret som röstades ned på fredagen.
Det hölls också stora demonstrationer i Sevilla, Granada, Málaga, Baskien, Oviedo, Galicien, Burgos och på Kanarieöarna. I Valencia bröt en väldig folkmassa igenom polisens avspärrningar för att ta sig till Palau de les Arts, där ett ”fastighetstoppmöte” pågick. I Barcelona sköts protesten upp på grund av en varning för översvämningsrisk.
Små fascistgäng försökte organisera sig för att röja undan tältlägren i Madrid och Sevilla, men stoppades snabbt och beslutsamt av tusentals militanta antifascistiska ungdomar som samlades för att driva bort dem.
Eftersom den parlamentariska vägen för tillfället är stängd efter att de två dekreten röstats ned, ligger bollen nu helt och hållet hos massmobiliseringarna på gatorna.
Hyresgästfacket har föreslagit en generalstrejk, och idén har väckt entusiasm hos miljoner. Lördagen den 3 oktober publicerade El Diario en opinionsundersökning som visade att 73 procent av befolkningen skulle stödja en generalstrejk i bostadsfrågan, däribland över 60 procent av dem som röstar på högerpartierna PP och Vox.
Brännbart material överallt
Massrörelsen som följer med detta har förändrat det spanska politiska landskapet, som i flera veckor hade dominerats av högerns chauvinistiska och migrantfientliga retorik efter att tiotusentals människor tagit sig över gränsen till Spanien i enklaven Ceuta. Efter att i veckor ha låtsats försvara spanjorernas rättigheter – ”spanjorerna först” – visste högerdemagogerna inte vad de skulle säga om Maricarmen, en spansk medborgare som vräkts av ett rovlystet spanskt företag.
Många, däribland många inom vänstern och till och med inom den revolutionära vänstern, beklagade den så kallade ”reaktionens frammarsch” och målade upp en pessimistisk bild av en ”högervridning”, om inte rent av en omedelbar fara för att fascismen skulle komma till makten.
Sanningen är att kapitalismens kris har lett till en djup legitimitetskris för den borgerliga regimens samtliga institutioner. Om vänstern inte ger ett tydligt antikapitalistiskt svar riktat mot etablissemanget är det oundvikligt att högerdemagoger som vänder sig mot etablissemanget vinner mark, även om deras ställning långt ifrån är stark och stabil.
Så fort ett alternativ erbjuds från vänster kan situationen förändras snabbt och explosivt. Det är vad vi har sett i Frankrike med skolelevernas protester, och det är vad vi har sett i Spanien i frågan om rätten till bostad.
En opinionsundersökning visade att 83 procent av befolkningen helt eller delvis stöder rörelsens krav, däribland 65 procent av dem som röstar på högerpartiet PP och, ännu mer betydelsefullt, 65 procent av dem som röstar på Vox!
Vräkningen av Maricarmen, nedröstningen av Sánchez dekret och tältlägret på Sol var hammarslag som skakade om medvetandet. Men medvetandet har naturligtvis redan formats av den djupa bostadskris som har drabbat Spanien, särskilt sedan 2008.
Den dominerande uppfattningen i dag, som har blivit en allmänt accepterad självklarhet, är att bostaden inte kan vara en vara, utan måste vara en rättighet. Hyresgästfackets paroll är nu att ”sätta stopp för bostäder som affärsverksamhet”. Det är en djupgående slutsats som går rakt emot det kapitalistiska systemets grundvalar. Dessutom underbyggs den av konkreta krav som går i just den riktningen. Bostadsfrågan kan inte lösas inom det kapitalistiska systemet, och många i rörelsen börjar redan dra den slutsatsen.
De senaste dagarnas händelser i Spanien rymmer många lärdomar. En av dem är att det enda effektiva sättet att rycka undan mattan för reaktionära demagoger är att erbjuda ett djärvt antikapitalistiskt program för att ta itu med de verkliga sociala problem som de utnyttjar för att föra fram sina idéer. Samtidigt måste de små fascistgäng som organiserar sig i utkanten drivas bort från gatorna genom tusentals människors militanta direkta aktioner.
Vad händer härnäst? Sánchez har redan utlyst nyval till slutet av november. Men det verkar som om interna opinionsundersökningar som PSOE har beställt visar att hans ställning är osäker, och det är inte säkert att han vinner i november. Det finns en risk för ett ännu sämre styrkeförhållande om PSOE förlorar mandat.
Förutom att försöka stärka sin egen ställning har Sánchez också utlyst nyval därför att den härskande klassen är panikslagen inför vad denna rörelse kan leda till. Ett val vore det bästa sättet att kanalisera ilskan på gatorna i trygga parlamentariska banor och undvika en generalstrejk.
Bostadsrörelsen har åstadkommit mer på tio dagar med massaktioner än under år av parlamentsdebatter. Det är vägen framåt. En generalstrejk skulle inte i sig lösa frågan, men den skulle förändra styrkeförhållandena kraftigt. En 24-timmars proteststrejk kan inte störta kapitalismen, men den gör ändå arbetarklassen medveten om sin egen styrka. Det är därför de fackliga ledarna fruktar den.
En röd höst i Europa
Det är ingen slump att rörelsen i Spanien pågår samtidigt som ännu en stor social explosion i Frankrike. Polisens brutala repression mot skolelevernas proteströrelse har hällt bensin på elden. Olika delar av arbetarklassen höll redan på att mobilisera sig, och nu förenar de sig.
Fackförbunden inom utbildningssektorn har i skrivande stund utlyst strejk till stöd för eleverna den 6 oktober. Alla de stora fackliga centralorganisationerna har uppmanat till solidaritet med skolelevernas rörelse samma dag, även om de som vanligt drar sig för att tydligt uppmana till generalstrejk. Lokala och regionala fackföreningar och branschförbund uppmanar till gemensamma strejkaktioner med eleverna. Jordbrukarorganisationen Confederation Paysanne har också uppmanat till solidaritet med eleverna och vädjat till sina medlemmar att ta med traktorer till demonstrationerna.
Frågan om det fysiska försvaret av de skolelever som utsätts för polisbrutalitet har fått en central plats i rörelsen. I flera större städer, däribland Le Havre och Bordeaux, har stridbara fackföreningsmedlemmar gått ut och bildat skyddsbarriärer för att försvara eleverna mot kravallpolisen.
UnitéCGT, den stridbara vänsterflygeln inom den ledande fackliga centralorganisationen, har med rätta lyft fram behovet av generalstrejk och fabriksockupationer:
”Detta innebär därför att det så snart som möjligt behövs en uppmaning till en landsomfattande strejk över branschgränserna, liksom uppmaningen till generalstrejk i maj 68 i solidaritet med studenterna och till stöd för arbetarnas krav.
Detta innebär också att vi överallt måste skapa medvetenhet om att det är absolut nödvändigt att vi alla tillsammans omedelbart ger oss in i kampen genom strejker, aktioner riktade mot ekonomin och ockupationer av arbetsplatser.
LÅT OSS MOBILISERA, GENOM STREJKER VARHELST DET ÄR MÖJLIGT, FÖR ATT STÄRKA RÖRELSEN, SAMLA ILSKAN OCH HINDRA MAKTEN FRÅN ATT RÖRA VÅRA BARN!”
Den franska borgerliga tidningen Le Monde varnade på ledarplats för risken för ”en koalition av ilska” och syftade då på en gemensam rörelse av elever och arbetare. Men tidningen påpekade sedan helt riktigt att ”Frankrikes underskott i de offentliga finanserna och statsskuld berövar regeringen allt handlingsutrymme”.
Om Spanien och Frankrike kokar över är Italien säkert inte långt efter. Även i Belgien har det förekommit skolelevsprotester.
Dessa händelser är ett svar till de pessimister och skeptiker som talar om ”reaktionens frammarsch” och ”en allmän period av högervridning”. De visar att det överallt samlas brännbart material, som kan antändas av alla möjliga tillfälliga gnistor.
Rörelserna i Spanien och Frankrike äger rum ett år efter de omfattande ”blockera allt”-strejkerna i Frankrike och de politiska generalstrejkerna för Palestina i Italien, som då var uttryck för ett djupt missnöje bland arbetare och ungdomar över hela Europa.
Hela kontinenten är en krutdurk, och i grunden ligger den europeiska kapitalismens djupa kris. Enorma skulder och budgetunderskott tvingar regeringarna att genomföra omfattande nedskärningar och åtstramningar. Det gör dem i sin tur ytterst impopulära och riskerar att utlösa en väldig social explosion i land efter land.
Massrörelser står på dagordningen. Den avgörande frågan är att bygga en revolutionär ledning som kan leda dem till seger.
Framåt mot en röd höst i Europa!