Bolsjevikernas kamp mot antisemitismen

Borgarklassen tar varje chans att påstå att palestinier, muslimer och vänsteraktivister är “antisemiter”, bara för att vi slåss mot folkmordet i Gaza. Det är en lögn. Däremot har den härskande klassen själva eldat på antisemitismen i århundraden. Och bolsjevikerna – kommunisterna – visade hur man kan ta kampen mot den.

Vid 1800-talets slut spelade antisemitismen en avgörande roll i den härskande klassens propaganda i Europa. Detta gällde särskilt som många av ledarna för de revolutionära arbetarpartierna i Europa – däribland Marx – hade judisk bakgrund.

I underutvecklade Tsarryssland var situationen särskilt extrem.

Från slutet av 1700-talet till början av 1800-talet hade det ryska imperiet erövrat enorma territorium i östra Europa: bland annat Ukraina, Georgien och Moldavien, som hade stora judiska befolkningar som plötsligt hamnade under Rysslands fana. 

För att “hantera” deras nya judiska befolkning ritade Katarina II upp det judiska bosättningsområdet från Östersjön ned till Svarta havet, där alla judar i det ryska imperiet skulle bo. Över åren tvingades judar från hela imperiet att flytta dit för att bo i tätbefolkade getton, som de inte fick lämna utan att ansöka om särskilt tillstånd. 

Det ryska imperiet var fattigt, underutvecklat och plågat av kris efter kris. Tsaren, en kristen fundamentalist, använde fördomar bland de mest bakåtsträvande bönderna och trasproletärerna för att göra judarna till syndabock för imperiets alla problem. Rasism, rysk nationalism och kristen fundamentalism gick hand i hand för att splittra befolkningen och spela ut dess olika grupper mot varandra.

Utöver att de berövades lika rättigheter fick judarna utstå fruktansvärda pogromer, våldsamma uppror där man kastade sten in i fönster till judarnas butiker och hem, drog ut dem på gatan, slog och våldtog dem, bröt sig in i deras hem, mördade och stal, medan polisen bara tittade på eller aktivt hjälpte till. 

Pogromerna började ta fart redan 1821 i Odessa, följt av en ännu brutalare pogrom 1859, och ännu en 1871. 

Allt detta nådde en helt ny nivå efter att anarkister i Narodnaya Volya (Folkets vilja, även kallade narodnikerna) mördat tsar Alexander II den 13 mars 1881. Hans efterträdare, Alexander III, gav polisen och militären grönt ljus för att använda alla medel för att slå ned motståndet, döda eller arrestera alla som misstänktes ha sympatier med narodnikerna, och i tidningarna skrevs om att det var judarna som bar skulden för mordet på tsaren.

“Beviset” de använde var just att en stor del av Narodnaya Volyas revolutionära medlemmar var judar. Mellan 1881 och 1883 genomfördes hela 224 pogromer.

Självklart var judarna, som var bland de mest förtryckta i det ryska imperiet, ofta mer benägna att organisera sig och kämpa mot tsarismen. Den tsaristiska pressen använde detta faktum för att ge trovärdighet åt sin hysteriska propaganda och sprida misstänksamhet bland ryska arbetare.

Arbetarrörelsen tar form

Den våg av statlig repression, pogromer och förföljelse som följde på mordet på Alexander II, krossade Narodnaya Volya. Men en liten grupp av dess medlemmar, under Plekhanovs ledning, kom nu i kontakt med den vetenskapliga idéströmning som snabbt skulle komma att dominera den revolutionära rörelsen i hela Europa: marxismen.

En strid ström av fattigbönder hade nu också börjat drivas ut från landsbygden in i städerna för att söka jobb i fabrikerna under hemska förhållanden. Men samlade i fabrikerna fick de också en växande styrka. En strejkrörelse växte under 1880-talet: 101 strejker involverade 99 000 arbetare mellan 1880–84; siffrorna fördubblades mellan 1885–89. 

Plekhanovs grupp började som en liten isolerad strömning, men under 1890-talets första hälft började plötsligt marxistiska studiecirklar uppstå som svampar ur jorden bland radikala ryska studenter. Därifrån spred dessa idéer sig in på fabrikerna och gruvorna, dit de första ryska marxisterna smugglade in pamfletter, tidningar och böcker. 

Judiska arbetare började samtidigt organisera sig i egna fackförbund, både för att kunna slå tillbaka mot sina arbetsgivare och som ett självförsvar mot pogromer. 

Bund mot sionisterna

Den 7 oktober 1897 samlades 13 delegater från dessa fackförbund i ett litet hus utanför Vilnius i Litauen för att bilda Allmänna judiska arbetarförbundet, eller Bund som det ofta kallas. Deras mål var att binda samman den judiska arbetarrörelsen i hela det ryska imperiet (däribland Polen, Litauen, Lettland, med mera), och kämpa för en socialistisk revolution. 

Bara en månad senare grundades en annan judisk organisation: Sionistiska Världsorganisationen. 

Kontrasten var slående. Bund hade bildats i hemlighet för att undkomma den tsaristiska polisens förtryck. Sionisterna däremot hade sin konferens på ett lyxigt kasino i Basel i Schweiz, där över två hundra delegater åtnjöt uppmärksamhet från reportrar från hela världen när de utropade sina önskningar om att etablera en judisk stat i Palestina.

Dessa olika strömningar representerade två fundamentalt skilda klassintressen. Sionisterna, som främst baserade sig på de övre skikten i samhället, hade inget intresse av att ena arbetarklassen, utan ville bilda en egen stat med sig själva som härskande klass. Bund förstod att detta skulle leda till fruktansvärda konflikter med andra folk, där sionisterna skulle kunna bli förtryckare.

Bund betonade att judarnas enda räddning låg i den socialistiska revolutionen, vilket skulle innebära en enad kamp med hela arbetarklassen. Deras mål var alltid att uppnå lika rättigheter i det land där de hade levt i generationer.

Bund och RSDAP: Hur ska arbetarna enas?

Ryska socialdemokratiska arbetarpartiet (RSDAP) grundades 1898 på marxismens revolutionära idéer, med Bund anslutet som en delvis autonom del av partiet, med självständighet i de frågor som rörde judar.

Lenin och de andra ledarna för RSDAP ansåg att uppgiften nu var att förena judar och icke-judar under en och samma fana, i samma parti, på samma program.

Detta ledde till en intensiv debatt mellan RSDAP och Bund. Frågan ställdes på sin spets 1903, då Bund beslutade sig för att avskilja sig från resten av partiet. 

Den politiska motivationen till splittringen blev tydlig efter att en RSDAP-kommitté i Jekaterinoslav hade utfärdat ett manifest, som förespråkade enighet mellan judar och icke-judar och fördömde alla former av rasism, nationalism och antisemitism. Bund fördömde detta manifest, men inte på grund av dess verkliga politiska innehåll. Det stora brottet, enligt Bunds ledning, var att manifestet inte hade nämnt Bund alls, och hade på så sätt “gått över deras huvud” och tagit sig friheten att organisera judar utan Bunds tillåtelse!

Bund ville kräva ensamrätt på att organisera judiska arbetare, oavsett var de befann sig i det ryska imperiet. Om en judisk arbetare ville organisera sig, måste denne då gå med i Bund, inte i RSDAP. Bund hävdade att judar i Ryssland hade särskilda krav som inte gällde resten av arbetarklassen, och att de därför inte kunde ställa sig bakom hela partiets program. 

Men som Lenin förklarade är arbetarklassen är extremt blandad, och alla arbetare har olika särskilda problem – beroende på kön, etnicitet, religion, nationalitet, yrke med mera. Detta gällde särskilt i Tsarryssland, som var ett enormt imperium som innefattade många olika nationaliteter. I sin artikel “Bunds position i partiet” skriver Lenin:

“De inbillar sig att ‘ur den totala mängd frågor som socialdemokratin har att ta itu med väljs vissa frågor ut’, medan i själva verket varje fråga som behandlas i vårt program är en generalisering av ett antal specifika frågor och krav; varje punkt i programmet är gemensam för hela proletariatet, samtidigt som den är uppdelad i specifika frågor beroende på proletärernas olika yrken, deras olika livsvillkor, språkskillnader och så vidare och så vidare.”

Det revolutionära partiets syfte är alltså att ta alla de särskilda kraven för arbetarklassen och binda dem samman i en gemensam kamp. Det gäller såväl frågan om hur man bekämpar rasism eller kvinnoförtryck, som hur man tar kampen mot imperialismens krig eller kämpar för högre löner.

Kisjinjov-pogromen 1903

För att motivera sin särställning använde ledarna för Bund det fruktansvärda förtryck judarna utsattes för. I pogromerna var det inte bara den tsaristiska polisen som slog ner dem. Även ryska arbetare kunde delta. Förvisso en liten minoritet, men tillräckligt för att judiska arbetare skulle få en förståelig misstro för dem.

Samma år som debatten med RSDAP ägde rum fick de judiska arbetarna utstå pogromen i Kisjinjov (idag huvudstaden Chişinău) i Moldavien. Som med många andra pogromer utannonserades den i förväg av tsarens reaktionära antisemitiska stödtrupper, Svarta hundradena, som delade ut pamfletter och flygblad med antisemitisk propaganda och information om när och var pogromen skulle ske. 

Ett par dagar dessförinnan hade en ung pojke blivit våldsamt mördad. Svarta hundradena spred ryktet om att det hade varit judar som begått mordet, för att använda pojkens blod i en djävulsk ritual. Det var bara ett par dagar kvar till påsk, och flygbladet menade att det var “alla kristnas plikt” att “lära judarna en läxa”. Man spred rykten om att pogromen till och med var ett dekret från tsaren. Pogromisterna kände sig trygga med att de hade staten på sin sida. Vanligtvis brukade polisen och militären stå vid sidan av utan att göra någonting, och det skulle inte bli annorlunda den här gången. 

Den 6 april, på påskdagen, började en ilsken folkmassa marschera genom Kisjinjov och kasta sten in i fönstren till judarnas hem och butiker. De testade gränserna, först med glåpord och krossade fönsterrutor, men när de såg att polisen inte agerade blev de djärvare. Folk bröt sig in i butiker, snattade sprit och söp sig fulla, sparkade in dörrarna till judarnas hem, drog ut dem på gatan, våldtog och misshandlade dem i blodtörstig hysteri.

En läkare på sjukhuset i Kisjinjov berättade att sjukhuset blev fullt på bara ett par timmar. Offren var så misshandlade att han varken kunde behandla dem eller ens identifiera dem.

“Deras ansikten var så förvrängda att inte ens de avlidnas närmaste släktingar, deras fruar och barn, kunde känna igen dem. Deras hjärnor föll ut ur deras krossade skallben, mosade ansikten, täckta med blod upp och ner. Ofta kunde de döda bara identifieras från vad de hade på sig.”

Polisen stod vid sidan av och tittade på, eftersom de “inte hade någon order om att ingripa,” men de var däremot mycket ivriga med att arrestera arbetare som satte upp självförsvarskommittéer. Först på kvällen den andra dagen, drog garnisonen in i staden med laddade gevär för att återställa ordningen. Men de behövde inte avfyra ett enda skott. Deras ankomst var tillräckligt för att signalera att pogromen var över.

Offren fick samla ihop det de hade kvar, begrava sina familjer, och återgå till arbetet nästa dag som om inget hade hänt. Ingen hade något val. De kunde inte vända sig till polisen, inte ens till andra arbetare, i rädslan att de skulle råka anförtro sig till någon som egentligen stått på pogromisternas sida.

I de allra flesta fallen var pogromisterna inte arbetare, utan bönder och trasproletärer, samhällets lägsta skikt som inte hade någon tillhörighet i arbetarrörelsen. Men man kan förstå att vissa judiska arbetare hade svårt att lita på andra arbetare, med tanke på hur utbredd antisemitismen var.

Enighet mellan arbetarna kunde bara skapas i praktiken, genom klasskamp, där stora händelser skulle helt förändra de ryska arbetarnas medvetande och tvinga dem att förstå vem deras verkliga fiende var. 

Kongressen med Bund och RSDAP mot slutet av 1903 kunde inte föra dem samman. Bund splittrades från resten av partiet, och RSDAP i sin tur delades upp i två fraktioner: bolsjevikerna och mensjevikerna – början på en uppdelning mellan revolutionärer och reformister i RSDAP. Bara drygt ett år senare skulle alla tendenser testas i den första ryska revolutionen.

1905: den första ryska revolutionen

I januari 1905 hade massornas missnöje nått kokpunkten. Ledda av prästen Fader Gapon marscherade arbetare och bönder till Vinterpalatset i Sankt Petersburg med en skrivelse till tsaren, där de vädjade om hjälp med deras bördor och svält. 

“Ers Majestät! Vi arbetare, våra hustrur och barn, de hjälplösa gamla som är våra föräldrar, vi har kommit till Ers Majestät för att söka rättvisa och beskydd. Vi är mycket fattiga, förtryckta och nedtyngda av bekymmer vi inte orkar bära. Vi förolämpas och betraktas inte som mänskliga varelser, vi behandlas som slavar som i tystnad måste acceptera sin lott. Och vi har uthärdat men vi drivs allt djupare in i laglöshet, okunnighet och tiggeri. Despotism och godtycke stryper oss och vi håller på att kvävas. Ers Majestät, vår kraft är på upphällningen! Gränsen för vårt tålamod är nådd. Det hemska ögonblick har kommit när det är bättre att dö än att fortsätta lida outhärdliga kval.”

Detta uttryckte de religiösa och nationalistiska fördomar som den tsaristiska staten hamrat in i människor under hela deras liv. 

Väl framme vid palatset mötte arbetarna beväpnade vakter som öppnade eld rakt in i folkmassan och inledde en blodig massaker. Åtminstone 4 600 dödades eller skadades.

Denna massaker förändrade allt. Blodiga söndagen utlöste ett år av väpnade uppror och enorma strejker över hela imperiet: den första ryska revolutionen. 

I denna artikel finns det såklart inte utrymme att göra revolutionen rättvisa. Vi får hänvisa våra läsare till exempelvis “Trotskij, 1905 och den permanenta revolutionen”. 

Här räcker det att konstatera att den härskande klassen behövde försöka luta sig på de minst politiskt medvetna arbetarna och bönderna för att splittra rörelsen med pogromer. Nyheterna påstod att upproret var organiserat av ondskefulla judar, och de som fortfarande stod på tsarens sida drog ut på gatorna för att “göra sin plikt”. 

Bund organiserade självförsvarskommittéer, och bolsjevikerna agiterade konstant för att alla arbetare behövde hjälpa till att slå tillbaka mot reaktionen. De uppmanade judiska arbetare att ta till vapen, och medvetna ryska arbetare att avslöja hur antisemitismen används för att splittra strejkrörelsen. De talade inte bara abstrakt om “enighet”, utan riktade konkreta krav och uppmaningar till arbetarna de talade till. Revolutionen klargjorde på ett mycket tydligare sätt än någonsin förut vem de judiska arbetarna verkligen kunde lita på. 

För att besegra revolutionen behövde tsaren tillfälligt ge vissa eftergifter: använda moroten ihop med piskan. Han öppnade Duman, ett helt maktlöst parlament dit folket kunde välja representanter för att föra en dialog med ministrarna och staten – medan den verkliga makten låg kvar i tsarens händer.

Liberala “frihetskämpar”

I oktober 1905 bröt en av Odessas värsta pogromer ut, och 400 judar dödades. Våldsvågen fortsatte. 1906 bröt en ny pogrom ut i Belostok. Polisen var inte bara passiva åskådare den här gången, utan hjälpte till och med till att organisera pogromen. Vid det här laget var statens involvering ett välkänt faktum. 

Men liberalerna i Duman var knäpptysta om det. De vågade inte utmana staten när det kom till kritan. 

Bolsjevikerna hade alltid vetat att Duman bara var en liten eftergift för att ge folket en illusion av demokratiska rättigheter, och nu avslöjades det desto tydligare. Lenin gick på offensiven och avslöjade inte bara staten, utan även de folkvalda representanternas vägran att tala sanning. 

I en artikel i Vperyod från juni 1906 skriver han:

“Ni, folkets ställföreträdare, som ännu inte har blivit överfallna och plågade, vet mycket väl att detta inte är hela sanningen, ni vet att de förtryckta invånarna inte kommer att våga namnge dem som verkligen är ansvariga för pogromen. Ni måste namnge dem. Det är det ni är folkets ställföreträdare för. Det är därför ni – även enligt rysk lag – åtnjuter fullständig yttrandefrihet i duman. Stå då inte mellan reaktionen och folket, i en tid då den väpnade reaktionen stryper, massakrerar och lemlästar obeväpnade människor. Ställ er öppet och helt och hållet på folkets sida. Begränsa er inte till att förmedla stadsbornas rädsla för att de vidriga anstiftarna till pogromerna kommer att säga att det är de mördade offren som bär skulden. Åtala de skyldiga i otvetydiga ordalag – det är er direkta plikt mot folket. Fråga inte regeringen om det vidtas åtgärder för att skydda judarna och förhindra pogromer, utan fråga hur länge regeringen tänker skydda de verkliga förövarna, som är regeringsmedlemmar. Fråga regeringen om den tror att folket under lång tid kommer att vara i villfarelse om vem som egentligen är ansvarig för pogromerna. Anklaga regeringen öppet och offentligt; uppmana folket att organisera en milis och självförsvar som det enda sättet att skydda sig mot pogromer.”

Här visar Lenin hur kampen för alla förtrycktas rättigheter faktiskt ska gå till: genom att säga sanningen – skoningslöst avslöja den härskande klassens roll och organisera motstånd, beväpnat om så behövs.

Bund krossas

I början av 1906 hade tsarismen med brutal repression lyckats krossa arbetarklassen i Moskva och Sankt Petersburg, vilket beseglade revolutionens öde i hela Ryssland.

Bund gick in i djup kris. Under upproret hade deras medlemskap skjutit i höjden, men när revolutionen misslyckades föll det drastiskt igen. Från att ha organiserat runt 40 000 arbetare på sin höjd under revolutionen 1905, hade de sjunkit till bara 609 medlemmar i slutet av 1910. I Łódź, ett av deras viktigaste fästen, hade de bara 144 medlemmar.

RSDAP var också påverkade av revolutionens nederlag, men lyckades bevara sina kadrer och göra en “organiserad reträtt” i Lenins ord. Trots den hårda repressionen hade RSDAP lyckats behålla ungefär 100 000 medlemmar. Inom bolsjevikerna var den politiska ledningen från Lenin och de andra ledande bolsjevikerna avgörande. 

Bunds kollaps isolerade dem från resten av arbetarklassen. Under pressen av statlig repression och klasskampens nedgång började Bund skifta sitt arbete från facken och agitation på arbetsplatser, till att fokusera på små lokala val och kulturella frågor. På deras åttonde kongress i oktober 1910 antog de resolutioner som enbart fokuserade på judiskt kulturella krav, som laglig rätt till sabbat på lördagar och att staten ska sponsra utbildning på jiddisch. Formellt sett hade de inte gett upp kampen för en socialistisk revolution, men Bunds nya fokus var klart och tydligt en politisk anpassning till borgarklassen.

När RSDAP splittrades mellan bolsjeviker och mensjeviker år 1912 gick detta nya Bund över till att formellt bli en del av mensjevikerna. Men under samma period gick majoriteten av Bunds gamla centralkommitté över till bolsjevikerna.

Ryska revolutionen 1917

I februari 1917 bröt den stora ryska revolutionen ut, och störtade inom några dagar hela den mäktiga tsarregim som dominerat Ryssland i århundraden.

För att få en känsla för ryska revolutionen 1917 måste vi återigen hänvisa våra läsare till de stora mängder annat material vi publicerat, exempelvis Alan Woods “Vad den ryska revolutionen åstadkom och varför den urartade”. Men hela förloppet bekräftade idén om att det var arbetarklassen som helhet, i allians med bönderna, som skulle kunna besegra den fruktansvärda och förtryckande tsarismen en gång för alla.

I oktober 1917 hade bolsjevikerna vunnit en klar majoritet av arbetarna, som under bolsjevikernas ledning nu grep makten. För första gången i historien hade därmed de förtryckta massorna själva tagit samhällets styre i sina egna händer, genom sina arbetarråd – sovjeterna. 

Man inledde omedelbart förhandlingar för att avsluta första världskrigets slakt, genomförde jordreform på landsbygden, lika rättigheter för män och kvinnor – och uppmanade arbetare och förtryckta överallt att ta kontroll över samhällets resurser. “Skydda [det] som er ögonsten”, som Lenin uttryckte det.

En av bolsjevikernas första åtgärder var också att häva alla gamla antisemitiska lagar. Redan i juni 1917 hade Jevgenij Preobrazjenskij, från bolsjevikernas centralkommitté, lagt fram partiets motion “Om kampen mot antisemitism” på den allryska sovjetkongressen. De krävde att alla lokala sovjeter skulle föra ett systematiskt propagandaarbete mot alla former av antisemitism och utbilda arbetarna om judarnas förtryck. Motionen accepterades enhälligt.

Men antisemitismen, som varit så djup rotad i hela det gamla samhället, skulle inte försvinna över en natt. För de gamla härskande klasserna var den ett vapen mot revolutionen.

Kontrarevolutionen utlöser pogromer

För att krossa revolutionen i sin vagga invaderade 21 militära förband från 16 olika länder det unga Sovjetunionen. Tillsammans med resterna från den gamla härskande klassen bildade de den vita armén.

De vita använde sig av antisemitismen för att mobilisera de minst politiskt medvetna bönderna mot bolsjevikerna. Under dessa krigsförhållanden behövde bolsjevikerna genomföra tvångsrekvisitioner av böndernas spannmål och grödor för att hålla arbetarna och armén vid liv. Med hänvisning till att många bolsjeviker var judar, menade de vita provokatörerna att det hela var en judisk konspiration.

Under hela inbördeskriget dödade den vita armén och ukrainska nationalister tillsammans mellan 30 000 till 60 000 judar. Totalt genomfördes 1 236 pogromer i Ukraina, varav 213 organiserades av Anton Denikins trupper. En av Denikins generaler uppmanade folket i byn Fastov att “beväpna sig” för att “rensa ut ondskan som lever i jude-kommunisternas hjärtan”, och de slaktade därmed 1 500 judar, främst äldre, barn och kvinnor.

Revolutionens, arbetarnas och böndernas försvar var Röda armén, som Trotskij under extremt svåra omständigheter ledde byggandet av. 

Det betydde inte att soldater i Röda armén var helt fria från fördomar. Röda armén bestod till stor del av bönder, och i början av inbördeskriget hade vissa mindre medvetna element till och med deltagit i vissa pogromer. 

Bolsjevikerna ingrep därför kraftfullt. Den 26 juli 1918 antog regeringen ett dekret som gällde för samtliga regioner. Dagen efter publicerades det i alla tidningar över hela landet. Lenin gav i skarpast möjliga ordalag sitt helhjärtade stöd till den nya lagstiftningen, som gjorde all form av antisemitisk propaganda olaglig och straffbart, i vissa fall med döden. 

“Sovnarkom (Folkkommissariernas råd, regeringen) instruerar alla sovjetiska institutioner att vidta kompromisslösa åtgärder för att riva upp den antisemitiska rörelsen vid sina rötter. Pogromister och pogrom-agitatorer ska ställas utanför lagen.”

I ett av sina mest välkända tal, i mars 1919, agiterade Lenin mot antisemitismen som en rutten kvarleva från medeltiden. 

“Hatet mot judarna lever bara kvar i de länder där godsägarnas och kapitalisternas slaveri har skapat bottenlös okunnighet bland arbetarna och bönderna. Bara de mest okunniga och kuvade människor kan tro på de lögner och det förtal som sprids om judarna. Det är en kvarleva från gamla feodala tider, då prästerna brände kättare på bål, bönderna levde i slaveri och folket var kuvat och stumt. Denna gamla, feodala okunnighet är på väg att försvinna, folkets ögon håller på att öppnas. Det är inte judarna som är det arbetande folkets fiender. Det är kapitalisterna i alla länder som är arbetarnas fiender.”

Så fort de vita kallade till en pogrom skickade bolsjevikerna ut Röda armén på gatorna. Judar och icke-judar organiserades i självsförsvarskommitér för att hjälpa till. De som deltog eller planerade att delta i pogromer blev antingen fängslade eller avrättade. När de judiska arbetarna såg hur seriöst bolsjevikerna tog den här frågan, strömmade de in i partiet. Från att ha utgjort en obetydlig minoritet i partiet under februari 1917, utgjorde judiska arbetare över fem procent, alltså cirka 20 000, av partiets medlemmar vid inbördeskrigets slut 1922.

Samtidigt tog bolsjevikerna initiativ för att främja judisk kultur. Bland annat grundade de Yesvetika, ett center för att främja litteratur, konst och teater på jiddisch. I skolor hade alla möjlighet att lära sig sina egna språk, bland annat jiddisch, vilket tidigare hade varit omöjligt för judiska barn. 

Leninism eller stalinism

Genom hela sin existens, från grundandet av RSDAP till revolutionen 1917, stod bolsjevikerna, kommunisterna, först i ledet i kampen mot antisemitismen. De förstod att det var deras plikt, i ett land med sådana djupa splittringar mellan olika folkgrupper, att konstant agitera emot alla försök att avleda den revolutionära kampen längs sekteristiska, nationalistiska linjer.

Men de var inte blinda inför verkligheten: många arbetare i Ryssland hade påverkats av den antisemitiska propaganda som de utsatts för hela sina liv, och det skulle ta tid att fullständigt lösa frågan – även om revolutionen gav en mäktig impuls i den riktningen.

Slutmålet var alltid att överbrygga klyftan mellan de ryska arbetarna och de judiska arbetarna – precis som klyftan gentemot arbetare från alla andra nationella minoriteter – för att efterhand bilda en gemensam kultur. Men Lenin betonade att detta måste ske frivilligt, utan vare sig tvång eller socialt tryck. Just därför hade man upprättat till exempel Yesvetika och gett judarna tillgång till utbildning på jiddisch. Detta var också en nyckel till att förhindra sionisternas inflytande.

Men revolutionens isolering i det underutvecklade fattiga Ryssland, härjat av första världskriget och ett fruktansvärt inbördeskrig, ledde till att en byråkratisk kast under Stalins ledning grep makten. Detta förändrade också politiken gentemot judarna.

Faktum är att delar av byråkratin själva använde sig av de antisemitiska fördomarna som fanns kvar i Sovjetunionen som ett vapen mot sina politiska motståndare. I skottgluggen stod först och främst Vänsteroppositionen, ledd av Trotskij, som kämpade mot den byråkratiska urartningen, för arbetardemokrati och att sprida revolutionen. 

I artikeln “Termidor och antisemitism” skriven i juni 1937 vittnar Trotskij om hur byråkratin inte bara tillät antisemitiska stämningar inom sina egna led, utan använde sig av antisemitism som en murbräcka mot vänsteroppositionen där många av ledarna hade judisk bakgrund, inte minst Trotskij själv. I sin smutskastning av Trotskij och oppositionens ledare använde de systematiskt Trotskijs födelsenamn, det judiskt klingande Bronstein, trots att namnet Trotskij var mycket mer välkänt. 

De garderade sig med att säga att de inte kritiserade Trotskij för att han var jude, men de var sannerligen inte sparsamma med att påpeka att han var just det.

“…efter att min son, Sergei Sedov, hade åtalats för den fullständigt otroliga anklagelsen att konspirera för att förgifta arbetare, kungjorde GPU i Sovjetisk och utländsk press att min sons ‘riktiga’ (!) namn inte är Sedov, utan Bronstein. Om förfalskarna ville sammankoppla den anklagade med mig, så skulle de ha kallat honom Trotskij, eftersom Bronstein, politiskt, inte betyder någonting för någon alls. Men de ville spela ett annat spel; det ville utnyttja mitt judiska ursprung och min sons halvjudiska ursprung… Hela kampen mot oppositionen är fylld av sådana episoder.”

Det var inte antisemitism av ett öppet slag, utan snarare anspelningar, betoningar och så vidare, på ett sätt som inte är helt väsensskilt från hur dagens politiker använder islamofobi. Formellt hade judar i Sovjetunionen samma rättigheter som under Lenins tid.

Från slutet av 1920-talet stängde, demolerade eller exproprierade den stalinistiska byråkratin över hälften av alla synagogor i Sovjetunionen. Med denna anti-religiösa kampanj var det inte svårt för sionisterna, trots illegalitet, att börja få inflytande bland den judiska befolkningen och sprida antikommunistiska idéer.

Israels grundande

Den sovjetiska byråkratins motsägelsefulla position som en reaktionär kast i toppen på en arbetarstat – vars själva existens sågs som ett hot av imperialisterna – innebar att de ibland behövde ta strid mot imperialismen, för att försvara arbetarstaten. 

I samband med andra världskriget var det den sovjetiska Röda armén som, genom enorma uppoffringar, besegrade Nazityskland och befriade judarna från nazisternas koncentrationsläger. Men denna enormt viktiga seger underminerades snabbt av byråkratin. Istället för att visa internationalismens styrka, stärkte de rysk nationalism. Istället för att använda sin auktoritet för att sprida revolutionen, försökte de upprätta “fredlig samexistens” med Churchill och USA.

År 1947, när en motion presenterades FN (“fredens vänner”, i Stalins ord) för att dela upp Palestina till sionisternas förmån, gick Stalin inte bara med på den, utan spelade en avgörande roll i att driva igenom den! 

Detta var ett historiskt förräderi. På sitt typiskt kortsiktigt inskränkta sätt hoppades Stalin – i allians med USA – att slå ett slag mot den brittiska imperialismen och etablera en vänligt sinnad stat i Mellanöstern. 

Från Tjeckoslovakien skickades över 34 000 gevär, 5 500 kulsprutor, och över 80 stridsflygplan till den blivande israeliska staten, allt med Stalins godkännande. Dessa vapen spelade en betydande roll i att beväpna den nya israeliska armén för att driva ut palestinierna. Över hela Mellanöstern splittrades kommunistpartierna över etniska gränser eller helt förlorade massornas tillit, när de tvingades följa Moskvabyråkratins linje.

När katastrofen var ett faktum gjorde Stalin en 180 graders vändning, där man ökade förtrycket mot judarna under en täckmantel av att slåss mot sionismen. År 1948 stängde Stalin och byråkratin ned alla judiska institutioner, inklusive konst, kultur och utbildning, för att tvinga de sovjetiska judarna att assimileras. 

Kommunismens arv

De verkliga kommunisterna, ända sedan Marx och Engels, har alltid stått i första ledet i kamp mot alla sorters förtryck. Vi står för att förena alla arbetarklassens skilda grupper och skikt i en gemensam kamp mot våra utsugare, som är de enda som tjänar på förtrycken. 

Ryska revolutionen och bolsjevikerna visade för första gången i historien att de förtryckta massorna kan segra. Just därför smutskastas den ryska oktoberrevolutionen 1917 konstant i media och skolböcker idag. 

Att högern försöker smeta anklagelsen om antisemitism på vänstern och kommunisterna är extra löjligt, med tanke på att det alltid var högern och deras härskande klass som drev på antisemitismen.

Vår härskande klass hatar inte revolutionen för vad som skedde när den urartade under Stalin. De hatar den för allt positivt den åstadkom: att alla de förtryckta massorna började bygga ett samhälle utan kapitalisterna, och som underminerade de rasistiska splittringar som kapitalismen orsakar och kräver för att hålla systemet vid liv. De hatar den för att den visar vägen till en värld bortom deras utsugning, slaveri och förtryck – vägen till en verklig befrielse av mänskligheten.

Den ryska arbetarklassen, med tsarismens monstruösa arv som en blytyngd på deras medvetande, tog de första stegen. Det är upp till oss att fullborda vad de påbörjade.