USA:s invasion av Venezuela i början av året är en händelse av historisk betydelse. Med kidnappningen av president Nicolás Maduro och hans hustru, under intensiv beskjutning och bombningar, tillkännagav Trumpadministrationen det definitiva slutet på den ”regelbaserade” världsordningen.
Det här är ledarartikeln i nummer 53 av Revolutionära kommunistiska internationalens kvartalsvisa teoretiska magasin Till Marxismens försvar.
Den tid är förbi då man hänvisade till ”internationell rätt” och ”demokrati” som täckmantel för imperialistiska interventioner. I praktiken innebar operationen att en suverän nation öppet förvandlades till en halvkolonial stat i syfte att säkra råvaror och inflytelsesfärer.
Operation ”Absolute Resolve” var också avsedd som ett tydligt budskap till resten av Amerika och följdes av direkta hot mot Colombia, Mexiko och Kuba. Allt detta är en del av ett försök från den amerikanska imperialismen att återupprätta ett fast grepp om kontinenten, såsom det formuleras i Trumps nya nationella säkerhetsstrategi och vid toppmötet ”Shield of the Americas” i mars.
Kärnan i Trumps politik, som kallas ”Trumptillägget till Monroedoktrinen” – eller ”Donroedoktrinen” – kan sammanfattas med orden från det amerikanska utrikesdepartementets officiella konto på X:
”Detta är VÅRT halvklot, och president Trump kommer inte att tillåta att vår säkerhet hotas.”
I detta upprepar Trumpadministrationen bara en sedan länge etablerad politik inom USA-imperialismen i förhållande till sin så kallade ”bakgård”. Redan 1912 hävdade president William Howard Taft att det västra halvklotet ”i praktiken kommer bli vårt, eftersom det, tack vare vår överlägsna ras, redan moraliskt är vårt”.
Men detta är inte ”imperialismens återkomst”, som den liberala pressen beklagar. Det är endast en fortsättning på fem århundraden av dominans, plundring och exploatering av Latinamerika.
Fem århundraden av plundring
Latinamerika har alla förutsättningar för att skapa ett paradis på jorden, men dess folk har tvingats utstå en hård skärseld. Under 500 år har Latinamerikas länder och folk blivit hänsynslöst och systematiskt plundrade, först under Spaniens och Portugals herravälde, därefter Storbritanniens och sist men inte minst USA:s. Denna ständiga plundring skildras briljant i Eduardo Galeanos bok från 1971, Latinamerikas öppna ådror.
De ursprungliga erövrarna kom för att söka efter guld och silver, men i takt med att världsmarknaden utvecklades växte också dess rovgiriga aptit på andra råvaror som var nödvändiga för den moderna ekonomins utveckling: järn, tenn, koppar, olja och nu litium, känt som ”vitt guld”, samt kobolt för ”grön” och militär teknik.
Bytet må ha ändrat form genom århundradena, men brutaliteten i utvinningen har förblivit densamma.
Inhemska tvångsarbetare och förslavade afrikaner arbetade en gång i gruvorna i Potosí. Idag drivs ”fria” inhemska arbetare av desperat fattigdom att arbeta hårt för en mager lön, bara för att dö av lungförgiftning vid 45 års ålder, nästan 30 år tidigare än resten av befolkningen. Vad är detta om inte slaveri under ett annat namn?
Latinamerikas rikedomar begränsas inte till mineralerna i marken; dess fantastiska biologiska mångfald och bördiga jordar har i århundraden försett världsmarknaden med viktiga råvaror. Inhemska grödor som kakao, bomull och gummi kompletterades med arbetsintensiva exportgrödor utifrån – socker, kaffe och bananer – som infördes i stor skala genom plantageekonomin.
Utvidgningen av plantagen gick hand i hand med förstörelsen av både miljön och otaliga inhemska bondesamhällen, som blev berövade sin mark och tvingades arbeta på haciendor som livegna eller i gruvorna. En liknande process pågår idag i Brasiliens regnskogar, där ursprungsbefolkningen fördrivs och dödas av guldgrävare och boskapsuppfödare.
Dessa gamla haciendor har sedan dess utvecklats till moderna latifundier: gigantiska gods som monopoliserar marken. De spanska adelsmännen och den katolska kyrkan efterträddes helt enkelt av de kapitalistiska markägarna, såsom United Fruit Company, som på 1950-talet ägde 40 procent av all odlingsbar mark i Guatemala.
På många sätt speglar denna process av fördrivning och exploatering det som Marx beskriver som den ”primitiva kapitalackumulationen”, som banade väg för det kapitalistiska systemets framväxt. Men till skillnad från i Europa ledde denna brutala exploatering inte till starka, industrialiserade ekonomier i Latinamerika. Istället för att investeras på hemmaplan skickades vinsterna till utländska bankkonton, och endast smulor tillföll det utländska kapitalets lokala hantlangare.
Malm från utlandsägda gruvor transporteras med järnvägar finansierade av utländska lån till hamnar där utländska rederier tar över, för att sedan förädlas någon annanstans och säljas tillbaka till regionen till betydligt högre priser. Alla försök från inhemska företag att konkurrera med de utländska har krossats. Denna beroendecykel förstärks ytterligare av skuldsättningen. Där kolonierna en gång betalade tribut till den spanska kronan betalar de nu en mycket större summa i ränta till banker i de ”utvecklade” länderna.
Detta system skulle vara omöjligt att upprätthålla utan en ändlös cykel av imperialistisk inblandning, krig och folkmord. Resultatet är en genomsnittlig fattigdomsnivå som är ungefär dubbelt så hög som i OECD-länderna. Totalt lever 56,5 procent av latinamerikanerna antingen i fattigdom eller utsatthet, vilket gör detta till den mest ojämlika regionen i världen.
Den fattigdom och det våld som massorna utsätts för driver oundvikligen på migrationen. Redan 1830 beklagade Simón Bolívar att: ”Det enda man kan göra i Amerika är att migrera”.1 År 2020 levde 47,2 miljoner emigranter från Amerika utanför sina födelseländer, ofta genom att följa flödet av stulna vinster i jakt på arbete i de länder som hade utarmat deras hemländer.
Revolutionens fackla
Århundraden av förtryck har mötts av århundraden av motstånd och revolution från regionens folk.
Den första framgångsrika revolutionen mot slaveri och kolonialism i Latinamerika ägde rum på Haiti, där slavupproret 1791 förvandlade världens mest lönsamma koloni till den första självständiga nationen i Latinamerika och Karibien.
Detta följdes av en våg av revolutioner i det som då kallades Spanska Amerika, efter den spanska monarkins nederlag mot Napoleon 1808. Den första av dessa revolutioner bröt ut i La Paz i juli 1809, när Junta Tutelar de los Derechos del Pueblo, ledd av Pedro Domingo Murillo, utfärdade en djärv självständighetsförklaring, som fördömde ”tyranniet hos en orättmätig usurpator som, genom att frånta oss vår mänsklighet, har stämplat oss som vildar och behandlat oss som slavar”.2
Även om Murillo tillfångatogs och avrättades av det spanska imperiets styrkor i januari 1810, förklarade han trotsigt:
”Landsmän, den fackla jag lämnar tänd kommer ingen att kunna släcka.”3
Han hade inte fel.
Under våren samma år bröt revolutioner ut i Caracas och Buenos Aires, vilket inledde en era av revolutionära krig som så småningom skulle befria hela det spansktalande Sydamerika.
I gryningen den 16 september 1810, ringde Miguel Hidalgo i kyrkklockorna i den mexikanska staden Dolores och utfärdade sitt berömda Grito de Dolores (Dolores rop), som återges i flera versioner, bland annat:
”Mina barn! Följ mig! Hjälp mig att försvara vårt hemland! Spanjorerna vill överlämna det till de gudlösa fransmännen. Inget mer förtryck! Inga fler skatter! Åt dem som följer mig till häst ger jag en peso, och åt dem som går till fots, 50 cent.”4
År 1826 hade alla de moderna nationerna i Latinamerika, med undantag för Kuba och Puerto Rico, vunnit sin självständighet.
Dessa rörelser var djupt progressiva och förde fram de klassiska kraven från den borgerligt demokratiska revolutionen: nationell suveränitet, juridisk jämlikhet, avskaffande av slaveriet och jordreform. Men eftersom den inhemska criollo-bourgeoisin fruktade massorna mer än den hatade kronan, komprometterades ofta dessa krav eller lämnades ofullbordade.
Revolutionens fackla fördes vidare ett sekel senare, med utbrottet av den andra mexikanska revolutionen 1910. Denna period såg framväxten av radikala bondeledare, såsom Pancho Villa och Emiliano Zapata, vars slagord ”La tierra para quien la trabaja” (Jorden åt dem som brukar den) har blivit ett centralt krav i revolutioner över hela Latinamerika.
Sedan dess har inspirerande revolutionära rörelser svept över regionen gång på gång. Men detta visar inte bara massornas hjältemod – det visar att den stora latinamerikanska revolutionen ännu inte har fullbordats.
Ofullbordade uppgifter
Trots två århundraden av kamp har inte en enda av de grundläggande krav som massorna rest fullt ut genomförts. Nationell suveränitet – alltså en stats fulla rätt att styra sig själv utan yttre inblandning – förblir en strävan snarare än ett faktum, i en region där imperialistisk inblandning gör sig gällande på alla nivåer i samhället.
Bortsett från det faktum att Puerto Rico fortfarande är ett ”ej inkorporerat territorium” – en koloni – tillhörande USA, i vilken utsträckning kan vi ens tala om nationell suveränitet, ens i länder som formellt är självständiga?
Vad betyder suveränitet i Venezuela, när dess president kan kidnappas av en främmande makt och ställas inför rätta i New York som vilken brottsling som helst, samtidigt som regeringens politik och till och med dess budget dikteras utifrån? Och kan Argentina verkligen betraktas som en suverän stat när dess lagar om skuldsanering i praktiken kan upphävas av en domstol i USA, vilket skedde när amerikanska ”gamfonder” framgångsrikt stämde Argentina 2013?
På samma sätt har den amerikanska militären i årtionden kunnat verka ostraffat inom Colombias territorium och blandat sig i politiken, torterat och mördat i ”kampen mot narkoterrorism”.
I slutändan härrör denna brist på politisk självständighet från dessa länders brist på ekonomisk självständighet. I hela regionen domineras de viktigaste sektorerna av ekonomin av utländska monopol.
Det uppskattas att så mycket som två tredjedelar av Chiles gruvsektor är utlandsägd. Även i länder där gruvorna till stor del drivs av lokala kooperativ och staten, som i Bolivia, är många lokala verksamheter i själva verket utländskt finansierade och beroende av teknik som tillhandahålls av företag i de imperialistiska länderna.
Bilden är liknande inom tillverkningssektorn. Mexikos bilindustri är landets största exportkälla och är till upp till 90 procent utlandsägd. Samtidigt dominerar utländska banker, såsom Santander, finanssektorn.
Ett av de mest centrala kraven i den latinamerikanska revolutionen har varit jordreform. I regionen, som har världens mest ojämlika markfördelning, kontrollerar de största jordbruken – den översta 1 procenten – mer produktiv mark än de övriga 99 procenten av bönderna tillsammans.
I Colombia äger 1 procent av de största jordbruken 81 procent av marken. Och denna extrema ojämlikhet driver i sin tur på det pågående våldet och instabiliteten i stora delar av landsbygden.
I detta sammanhang blir även den formella demokratin ett tomt skal. Även om Latinamerika har producerat fler konstitutioner än någon annan region på jorden, är de rättigheter som fastställs i dessa dokument i stort sett begränsade till pappret de är skrivna på.
Verkligheten är en region som i över ett sekel slitits sönder av statskupper och inbördeskrig, avbrutna av perioder av ”stabilitet”, där alla institutioner inom den formella demokratin – parlamentet, domstolarna, medierna – styrs av en liten, korrupt oligarki.
Det stora sveket
Orsaken till denna stagnation är en svag och parasitär inhemsk borgarklass som har svikit revolutionen ända sedan dess början.
Redan under de spansk-amerikanska självständighetskrigen motarbetades Bolívars dröm om att förena det spanska imperiets andinska territorier till en enda Andinsk federation av den lokala criollo-eliten, som värderade de brittiska köpmännens och bankirernas lyxvaror och krediter högre än det egna fattiga folkets oroande strävanden. Liksom Esau i Bibeln sålde den latinamerikanska bourgeoisin sin förstfödslorätt för en ”skål linssoppa”.
Än idag är de härskande klasserna i alla latinamerikanska länder oupplösligt knutna till – och ofta identiska med – de latifundister som monopoliserar jorden. Detta gör en verklig jordreform omöjlig utan att slå direkt mot den inhemska borgarklassens vitala intressen.
Detta kan ses i Colombia idag, där president Gustavo Petros jordreformsprogram har blockerats och saboterats av en ständig kampanj av hinder, förtal och destabilisering från den colombianska oligarkin.
Som Galeano förklarade, uppstod regionens borgarklasser som ”väloljade kuggar i den globala mekanism som tappade kolonierna och halvkolonierna på blod”.5 Fullständigt beroende av den utländska imperialismen och världsmarknaden är de oförmögna att utveckla en verkligt självständig nationell ekonomi. I stället duger de endast till rollen som lejda lakejer och sicarios – lönnmördare som anlitas mot sitt eget folk.
Det enda den latinamerikanska härskande klassen någonsin har utmärkt sig i är produktionen av brutala diktatorer i den utländska imperialismens tjänst.
Varje latinamerikanskt lands historia är befläckad av de grymheter som begåtts mot hundratusentals bönder, arbetare och urfolk: kastreringar, uppskurna magar på gravida kvinnor, spädbarn som kastas upp i luften för att spetsas på bajonetter – allt i namn av ”civilisation”, ”demokrati” och ”frihandel”.
Även när de inte begår massmord är dessa reaktionärer så korkade och underdåniga att det knappt går att begripa. Den venezuelanska ”prodemokratiska” ledaren María Corina Machado överlämnade till exempel nyligen sitt Nobels fredspris till Donald Trump som en trofé för invasionen av hennes eget land.
Samtidigt springer den leende, motorsågssvingande ”anarkokapitalisten” Javier Milei, som älskar att spela tuff mot Argentinas arbetare, som en liten valp till sin herres fötter i Washington. Dessa människor är en levande representation av en klass utan hjärna, hjärta eller framtid.
Under de senaste åren har många latinamerikaner riktat blicken mot Kina som ett möjligt alternativ till USA:s dominans. Det är förståeligt att många ser Peking som en bättre partner: kinesiska investeringar kommer ofta utan hotet om militär intervention och politisk förnedring som präglar relationerna med USA. Men så länge ekonomin förblir i händerna på samma korrupta borgarklass kommer samma motsättningar, ojämlikhet och utländska beroende som håller tillbaka regionen att bestå.
För att den latinamerikanska revolutionen ska kunna gå framåt krävs därför att oligarkerna och de utländska monopolen störtas och exproprieras. Utan detta kommer massornas strävanden att förbli ouppfyllda.
Viktiga lärdomar
I januari 2005 förklarade Hugo Chávez att det enda sättet att bryta Latinamerikas historiska stagnation är genom en revolution för att ”bryta den kapitalistiska hegemonin, bryta oligarkiernas hegemoni i dessa länder”. Men han fortsatte:
”Kapitalismen kan inte övervinnas inifrån. Kapitalismen måste övervinnas genom socialismen.”6
Den bolivarianska revolutionens stora tragedi är att den, trots Chávez ansträngningar, inte gick hela vägen och störtade kapitalismen. Istället har alla revolutionens landvinningar rullats tillbaka av kapitalismen, med aktivt samarbete från den ”bolivarianska” byråkratin själv.
Den kubanska revolutionen lyckades dock med att störta kapitalismen. Genom att expropriera utländskt kapital, de stora jordägarna och den inhemska borgarklassen, åstadkom folket på denna lilla ö underverk – trots sex decennier av oavbruten aggression från världens mäktigaste imperialistiska makt.
På ett enda år utrotade Kuba analfabetismen, som 1959 hade legat på över 23 procent. Landet uppnådde en medellivslängd jämförbar med USA:s och en lägre spädbarnsdödlighet, samtidigt som det lade en bråkdel av USA:s resurser på sjukvård. Sedan 1963 har Kuba skickat över 600 000 läkare och sjuksköterskor till 164 länder, vilket visar den planerade ekonomins enorma potential.
En avgörande faktor var att Kuba genomförde den mest omfattande jordreformen i Latinamerika. Latifundierna nationaliserades och omfördelades som små familjejordbruk eller omorganiserades till kooperativ och statliga jordbruk. Fattigdomen och otryggheten på landsbygden försvann nästan helt, vilket i grunden förändrade förhållandena på landsbygden.
Den viktigaste lärdomen från Kuba är dock faran med isolering. Ingen latinamerikansk nation kan fullt ut befria sig så länge resten av regionen förblir under kapitalistiskt styre. Efter Sovjetblockets sammanbrott kastades ön in i den så kallade specialperioden, en tid av svår brist på grundläggande förnödenheter då det kubanska folket stod på gränsen till svält.
Trots detta höll revolutionen stånd. Idag dras snaran återigen åt kring den kubanska revolutionen. Genom att strypa oljetillförseln från Venezuela och Mexiko pressar Trump den kubanska ekonomin till randen av kollaps.
Den kubanska revolutionens öde hänger på en skör tråd. Dess landvinningar kommer att fortsätta att inspirera i generationer. Men vi måste dra den grundläggande lärdomen från Kuba: för att överleva och blomstra måste revolutionen spridas – den måste bli internationell.
För ett socialistiskt halvklot
Vi har trätt in i en ny period av kapitalistisk kris och imperialistisk aggression, där väldiga sociala explosioner och revolutioner håller på att förberedas. De kan endast lyckas om kapitalismen störtas i hela Latinamerika.
Den latinamerikanska revolutionen kommer att finna sin mäktigaste bundsförvant i den gigantiska arbetarklassen i ”kolossen” norr om Rio Grande. Utöver det faktum att en betydande del av USA:s arbetarklass har latinamerikanskt ursprung och har starka band till regionen, är alla amerikanska arbetares intressen i grunden identiska med de förtryckta massornas i söder.
De senaste sammandrabbningarna mellan vanliga arbetare och ICE-agenter i Minneapolis speglar striderna mellan revolutionär ungdom och kravallpolis under massprotesterna i Colombia (Paro Nacional) 2021. De är två fronter i samma kamp. Förenade är arbetarna och bönderna i Amerika – det verkliga Amerika, som sträcker sig från polcirkeln till Kap Horn – en kraft som är mäktigare än till och med den största militära supermakten på jorden.
Tillsammans kan de bygga ett nytt socialistiskt Amerika och förändra hela världen. Med José Carlos Mariáteguis ord:
”Den latinamerikanska revolutionen kommer att vara varken mer eller mindre än en etapp, en fas i världsrevolutionen. Den kommer att vara, helt enkelt, den socialistiska revolutionen.”7
→Noter:
- S Bolívar, ”Carta de Bolívar al general Juan José Flores (1830)”, Wikisource, vår översättning. ↩︎
- ”Proclama de la Junta Tuitiva”, bolpress, 16 juni 2021, vår översättning. ↩︎
- J R M Cabrera, Galería de hombres célebres de Bolivia, 1869, José Domingo Cortés, s. 186, vår översättning. ↩︎
- J M Morelos, Los sentimientos de la nación, Biblioteca Jurídica UNAM, s. 39, vår översättning. ↩︎
- E Galeano, Open Veins of Latin America, Monthly Review Press, 1997, s. 116, vår översättning. ↩︎
- H Chávez, ”V Foro Social Mundial: El Sur, Norte de nuestros pueblos”, todochavez, 30 januari 2005, vår översättning. ↩︎
- J C Mariátegui, ‘Aniversario y balance’, Amauta, band 3, nr. 17, september 1928, vår översättning. ↩︎