Det amerikansk-israeliska kriget mot Iran innebär en vändpunkt, inte bara för maktbalansen mellan stormakterna, utan även för världsekonomin. Det blottlägger alla de motsättningar som har byggts upp under den senaste tiden: inflation, skuldsättning och den hotande recessionen.
Ända sedan pandemin har världsekonomin kämpat för att skaka av sig inflationen. Kombinationen av statliga stimulansåtgärder, pandemins konsekvenser och kriget i Ukraina fick inflationen att skjuta i höjden till över tio procent. Detta tvingade centralbankerna att höja räntorna för att hålla den i schack.
I Europa lyckades centralbanken pressa ner inflationen till tvåprocentsmålet under hösten 2024. I USA lyckades Federal Reserve aldrig riktigt få tillbaka den till sitt mål.
Detta beror delvis på tullarna. Priserna på importerade varor, som tidigare bidrog till att hålla nere inflationen (konsumentelektronik och bilar, samt komponenter och råvaror), har nu stigit.
Yale Budget Lab uppskattar att priserna på importerade varor är 3,5 till 4 procent högre än de skulle ha varit utan tullarna. Det bör dock noteras att efter allt bråk om ömsesidiga tullar nöjde sig Trump med en genomsnittlig tullsats på cirka 10,5 procent, betydligt mindre än de 18 procent som man befarade, och nästan hälften av satsen i den ökända Smoot-Hawley-lagen på 1930-talet.
Frihandel var kapitalisternas ledord av en anledning. Det hjälpte dem att pressa lönerna, eftersom arbetarna kompenserades av lägre priser på importerade varor. Detta gällde lika mycket för de engelska kapitalisterna på 1800-talet som för de amerikanska kapitalisterna under de senaste årtiondena, men nu är det på väg att ta slut.
Den tilltagande konflikten mellan de stora imperialistmakterna om världsmarknaderna avslutar en process av sänkta handelshinder som pågått i årtionden.
Detta kommer inte bara att ha en kortsiktig inverkan på priserna. Istället för att ha en stor produktionsanläggning som kan exportera till hela världen kommer företagen att tvingas investera i många små, mindre effektiva produktionsanläggningar för att kringgå alla slags handelshinder.
Detta kommer att sänka produktiviteten och höja priserna. Det kommer att innebära en ihållande högre inflation som tvingar arbetarna att kämpa hårdare för att upprätthålla sin levnadsstandard.
Sådan var situationen redan i februari – en mycket instabil och bräcklig situation. Redan före kriget mot Iran var världsekonomin i ett dåligt skick. Den behövde bara en liten knuff, och det är precis vad Trump kan ha gett den.
Oljebristen
Problemet börjar med olja – energiproduktionens viktigaste råvara. 15 miljoner fat olja och fem miljoner fat raffinerade oljeprodukter passerade Hormuzsundet varje dag före kriget. Nu har det minskat till en bråkdel. Internationella energimyndigheten IEA har kallat det ”den största störningen av tillgången i den globala oljemarknadens historia”.
En del av oljeexporten har omdirigerats till Saudiarabiens hamnar vid Röda havet, men större delen av produktionskapaciteten på 20 miljoner fat har nu stoppats. Rysslands återinträde på den globala oljemarknaden och produktionsökningar på andra håll har hjälpt, men oljemarknaden beräknas fortfarande förlora cirka tio miljoner fat per dag i produktion.
För att motverka detta har regeringar släppt ut cirka fem miljoner fat per dag från sina strategiska reserver. De privata lagren var tydligen cirka 400 miljoner fat större än vad som behövdes. Frigörandet av dessa till världsmarknaden är det som har hindrat oljepriset från att skjuta i höjden ännu mer. Men vissa av dessa källor kommer att ta slut i september, och detta kommer att tvinga upp priserna när utbudet blir svårare att få tag på.
Oljepriserna har fluktuerat runt 100–110 dollar per fat under de senaste två månaderna. Marknaderna baserar i stor utsträckning sin prissättning på förhoppningen om att kriget snart ska vara över. På samma sätt har de stora raffinaderierna hållit tillbaka sina inköp i hopp om att kriget ska ta slut och priserna sjunka.
Det är ett ganska stort antagande, eftersom det skulle innebära att Trump i praktiken erkänner sig besegrad. En del av marknadens senaste nervösa reaktioner speglar tydligt en växande skepsis till att Trump ska kunna ta sig ur kriget och öppna sundet inom rimlig tid.
De som inte tror att detta kommer att ske förutspår att oljepriset kommer att nå 150 dollar per fat – en nivå som vi inte sett sedan 2008. Även om sundet skulle öppnas igen skulle det ta ett antal månader innan trafiken flödade som förut, och ännu längre tid innan produktionen kunde återställas.
Problemet är inte bara blockeringen av sjövägen, utan också skador på själva infrastrukturen, i synnerhet raffinaderier. Oljeraffinaderier som levererade dessa fem miljoner fat raffinerade oljeprodukter varje dag har utsatts för attacker under konflikten. Åtta av dem är helt eller delvis ur drift och det kommer att ta månader att reparera dem efter att kriget är över. Det kommer att ta år för gasfältet för flytande naturgas (LNG) i Qatar. Detta har haft en förödande inverkan på priserna på diesel och flygbränsle.
Dieselpriserna har stigit med 32 procent i Storbritannien, 47 procent i USA och 91 procent i Indonesien. Priserna på flygbränsle har stigit med i genomsnitt 60 procent. Priset på bunkerolja för lastfartyg har stigit med 60 procent (i Rotterdam). Detta återspeglar delvis oljebristen, men också den massiva förlusten av raffinaderikapacitet. Skillnaden mellan oljepriset när det kommer in i raffinaderiet och priset på flygbränsle efter raffinering har tredubblats, eftersom bristen på raffinaderikapacitet är så mycket större än bristen på olja.
Prisökningarna förvärras ytterligare på grund av exportrestriktioner som införts av Kina och Indien (det vill säga protektionism).
Resultatet är vad ekonomer kallar ”förstörd efterfrågan”. Vissa kunder prissätts bort från marknaden och har inte råd att konsumera lika mycket som tidigare. Lufthansa har till exempel ställt in 20 000 av sina mindre lönsamma flygningar. Men även om höjda priser på semesterresor är svåra att svälja för många familjer, handlar det om mer än så.
Olja är världsekonomins livsnerv. Att transportera varor över hela världen med fartyg och lastbilar kräver enorma mängder oljeprodukter. Och bristen kommer oundvikligen att innebära att produkter som skickades runt om i världen förra året inte längre kommer att transporteras i år. Prismekanismen avgör vilka produkter som transporteras och vilka som inte gör det. I grund och botten är det den som bjuder högst som får transportera sina varor. Fraktpriserna har stigit med 40 procent sedan februari (även om de fortfarande ligger under förra sommarens nivå, då Trumps handelskrig orsakade kaos).
Kostnaden för de produkter som transporteras kommer att stiga eftersom det nya priset måste spegla de nya kostnaderna för att få ut varorna på marknaden eller skaffa råvarorna. De högre bränslekostnaderna påverkar därför varje led i leveranskedjan och kommer att överföras till konsumenten.
Kemikalierna som finns överallt
Mellanöstern är också källan till många andra viktiga kemiska produkter.
Priset på nafta, en nyckelprodukt för den petrokemiska sektorn, har stigit med 55 procent, och kemiska anläggningar som är beroende av Gulfstaterna för sina leveranser har tvingats stänga. Detta är en viktig komponent i tillverkningen av plast, som är en del av alla möjliga produkter.
Sedan har vi svavel och svavelsyra. Svavel är en biprodukt från oljeraffinering, och hälften av världens svavelhandel gick tidigare genom Hormuzsundet. Svavelsyra, som framställs av svavel, är världens mest använda kemikalie. 56 procent av världens svavelsyra används för att tillverka gödselmedel, särskilt för Indien, men resten används som råvara inom industrin eller för att raffinera metaller inom gruvindustrin.
Sedan har vi jordbruket, som kanske drabbas hårdast av alla. Innan Hormuzsundet stängdes levererade Gulfstaterna 30 procent av världens råvaror till konstgödsel. I kombination med de stigande dieselpriserna har detta en förödande inverkan på jordbruket. Det är inte konstigt att lantbrukare över hela världen protesterar. De har inte råd att köpa den gödsel de behöver, eftersom det inte finns tillräckligt för alla.
Detta kommer naturligtvis att minska mängden gödsel som används under årets odlingssäsong. Hur mycket detta kommer att påverka skördarna är oklart och beror på var nedskärningarna görs, men det kan handla om 10–15 procent för spannmål som ris och vete.Om detta skulle bli verklighet skulle världen tvingas minska sin livsmedelskonsumtion med 10–15 procent. Det skulle innebära att både den fattigaste delen av världens befolkning får äta mindre och att hela världen måste betala betydligt mer för den mat man konsumerar. Med tre miljoner hushåll i Storbritannien som redan hoppar över måltider, och 700 miljoner människor världen över som är undernärda, är detta en förödande utsikt.
FN har sammanställt en lista över de mest utsatta:
- Sri Lanka, där skörden av Maha-ris pågår.
- Bangladesh, som just nu befinner sig i den kritiska Boro-rissäsongen.
- Indien, som står inför minskad inhemsk gödselproduktion inför Kharif-säsongen.
- Egypten, som är mycket utsatt på grund av sitt beroende av veteimport.
- Sudan, som redan står inför akut livsmedelsbrist.
- I Afrika söder om Sahara är Somalia, Kenya, Tanzania och Moçambique särskilt utsatta på grund av sitt stora beroende av gödselimport.
- Stora jordbruksexportörer som Brasilien kan också drabbas av negativa effekter på produktionen, med potentiella spridningseffekter på de globala marknaderna.
Med andra ord drabbas en rad före detta koloniala länder hårt. För att göra saken ännu värre kommer länder som Indien, Bangladesh och Pakistan att drabbas av minskade remitteringar från arbetare i Gulfstaterna.
Många fattigare länder drabbas också av bristen på LPG (matlagningsgas). En miljard människor använder LPG för matlagning i Indien, 700 miljoner i Kina, 250 miljoner i Indonesien, 200 miljoner i Afrika söder om Sahara och så vidare. Priset på importerad gas har fördubblats i de flesta av dessa regioner. Enligt IEA har en av åtta hushåll i Afrika söder om Sahara nu sett LPG-kostnaderna utgöra mer än tio procent av deras inkomst. I Indien har regeringen bland annat ransonerat gasen till företag och infört ett vinsttak för raffinaderierna.
Med andra ord är det inte bara olja och bränsle som drabbas. En av konsekvenserna av globaliseringen och världsmarknadens expansion är att vi nu är beroende av varandra och av alla delar av världen. Att koppla bort en del av världsekonomin får förödande konsekvenser för resten. Arbetarklassen och de fattiga kommer att få betala ett högt pris för den amerikanska imperialismens äventyr.
Vad de senaste inflationssiffrorna visar
De amerikanska inflationssiffrorna för april visar tydligt vad som händer. Inflationen har stigit med mer än en procentenhet till 3,8 procent, den högsta på tre år. I eurozonen är den något lägre, på tre procent, vilket också är den högsta nivån sedan 2023.
I USA steg producentprisinflationen för råvaror och komponenter med 9,4 procent för bearbetade varor och 21 procent för obearbetade varor jämfört med för ett år sedan, där livsmedel och energi föga förvånande drabbades hårdast. Detta är en tydlig illustration av hur kriget har en stor inverkan på priserna. Dessa prisökningar kommer snart att nå butikerna.
Bilden är tydlig: vi befinner oss i början av en ny inflationsvåg – den andra chocken av detta slag på fem år. Hur djup den blir beror på hur snabbt leveranserna från Mellanöstern kan återställas.
Ekonomerna noterar med viss tillfredsställelse att konsumenterna hittills inte har påverkats i någon större utsträckning. Detta beror delvis på att det finns en enorm klassklyfta bland ”konsumenterna”. Att de fattigaste delarna av det amerikanska samhället drar ner på sina måltider har liten inverkan på de sammanlagda siffrorna. 46 procent av konsumtionsutgifterna i USA utgörs av de tio procent som tjänar mest. Dessa höginkomsttagare spenderar inte mindre när tiderna blir tuffare, utan sparar lite mindre. Sparandegraden är nu tillbaka på samma nivå som 2022.
Den andra anledningen är att Trump just injicerade ytterligare en enorm summa pengar i ekonomin förra året. Hans ”Big Beautiful Bill” grävde ett ännu djupare hål i de offentliga finanserna genom att utvidga skattesänkningarna till höginkomsttagare (som står för en stor del av konsumtionen) och dessutom lägga till några mindre skattesänkningar för arbetarklassen. Det är också en anledning till att inflationen är högre i USA: det enorma statliga underskottet på sju procent av BNP skapar ett överskott av pengar som cirkulerar i ekonomin. Men inte ens dessa pengar räcker. Återförsäljare väntar sig att konsumenterna kommer att ställas inför en ”likviditetskris”.
På arbetarklassens bekostnad
Inflationens mest omedelbara effekt blir naturligtvis högre priser. Detta kommer att sätta press på arbetare och fattiga människor runt om i världen. Om din löneökning på två procent verkade uthärdlig för några månader sedan, ser den plötsligt inte så bra ut nu.
Färska siffror visar att reallönerna redan började sjunka i USA i mars, och i Europa ligger de inte långt efter.
Detta kommer än en gång att tvinga arbetare att kämpa för att försvara sina villkor. Borgarklassen oroar sig alltid för ”inflationsförväntningar” och i en viss mån har de rätt. Om arbetarna förväntar sig att inflationen är bestående kommer de vilja att deras löner återspeglar detta. De vill inte skriva under ett avtal om en löneökning på tre procent idag, om inflationen kommer att vara tio procent om sex månader.
Naturligtvis vet ingen hur inflationen kommer att se ut om sex månader eller ett år. Idén att koppla löneökningar till inflationen är helt logisk i detta scenario – en rörlig löneskala. Christine Lagarde, chef för Europeiska centralbanken, har i åratal ihärdigt argumenterat emot detta. Hennes politik, även om hon döljer den med tal om ”löne-prisspiralen”, är att lösa inflationsfrågan genom att klämma åt arbetarklassen, precis som de gjorde 2022–23.
Denna idé återspeglar borgarklassens klassintresse, men delas av många fackliga ledare. De kommer snart att gå ut och försöka övertyga arbetarna om hur orimliga deras lönekrav är, hur det kommer att driva på inflationen, varför de måste tänka på företagens finansiella situation och så vidare. De går kapitalisternas ärenden, och det kommer att leda till mer ilska och frustration mot fackledarna.
De klassmedvetna arbetarna kommer att kräva en löneökning som stoppar urholkningen av deras köpkraft, inte bara baserad på dagens inflation på tre-fyra procent, utan på den högre inflation som sannolikt kommer i framtiden. De kommer att peka på de enorma vinster som företagen gör, hur de rika bara blir rikare, och fråga varför arbetarna måste betala priset för den röra som kapitalisterna och imperialisterna har ställt till med.
En sådan stämning kommer att bana väg för vilda strejker och för att fackföreningsledarna tvingas till handling av stämningen bland gräsrötterna.
Spekulanter
Inflationen är inte det enda problemet. Hotet om en statsskuldskris tornar upp sig.
Spekulanter har i allmänhet inte ett gott rykte. Spekulanter som spekulerar i att företag och regeringar är på väg att gå i konkurs – och därmed påskyndar processen och gör den oundviklig – har ett ännu sämre rykte.
Personer som George Soros tjänade stora pengar på att spekulera mot det brittiska pundet och den svenska kronan på 1990-talet. Att tjäna en massa pengar på andras olycka gör en naturligtvis till en hatad figur. Men sådana aktiviteter fungerar bara eftersom det finns en ekonomisk grund för dem. Med andra ord: de avslöjar verkliga svagheter som marknaden ännu inte har ”prissatt”. Sådan spekulation är endast lönsam när priset på obligationen, aktien, valutan eller vad det nu må vara, inte återspeglar den ekonomiska verkligheten.
Detta leder oss till de så kallade ”bond vigilantes” (ungefär ”obligationsväktarna”). De har sålt statsobligationer under de senaste veckorna och krävt en högre premie. Logiken är enkel: om inflationen stiger kräver de en högre avkastning för att säkerställa att deras vinster inte äts upp av inflationen.
Till detta kommer en växande oro över skuldnivån i allmänhet och statsskulden i synnerhet. Detta får dem att tro att regeringarna egentligen borde betala högre räntor, och de agerar därefter genom att dra tillbaka pengar från marknaden för statsobligationer tills de får den ränta de anser vara motiverad.
Den 13 maj höll det amerikanska finansdepartementet en ”auktion” där de erbjöd statsobligationer. Marknaderna var knappast entusiastiska och de var tvungna att höja avkastningen, det vill säga den årliga räntan, till fem procent för de 30-åriga obligationerna. Med andra ord: Låna ut pengar till staten i 30 år och i slutet av perioden får du tillbaka dem plus fem procent per år. Det var första gången sedan 2007 som den 30-åriga räntan översteg fem procent vid en auktion.
Något liknande sker i Storbritannien, där räntorna på statsobligationer ligger över fem procent. Australien är på väg i samma riktning, och till och med Japans räntor har stigit till fyra procent, efter en auktion där två banker köpte 60 procent av obligationerna – inte direkt ett tecken på styrka.
Detta börjar nu orsaka allvarliga problem. USA behöver återfinansiera 10 000 miljarder dollar i år, utöver sitt underskott på 2 000 miljarder dollar. USA:s återfinansieringsbehov motsvarar en tredjedel av den amerikanska ekonomins storlek. För att göra saken ännu svårare emitterades en stor del av denna skuld när räntan var nära noll, vilket innebär att räntebetalningarna kommer att mer än tredubblas. Detta kan innebära ytterligare 300 miljarder dollar i räntekostnader, vilket gräver ett ännu större hål i statskassan.
USA kan vända sig till sedelpressen igen, som man gjorde under pandemin, men detta kommer att undergräva det redan skakiga förtroendet för dollarn. Förra året förklarade vi några av konsekvenserna av detta. Men det finns många regeringar som är ännu mer utsatta: Storbritannien, Frankrike, Argentina, Egypten och Pakistan, för att nämna några.
Det totala beloppet som måste anskaffas i år är 18 000 miljarder dollar för OECD-länderna och ytterligare 4 000 miljarder för de så kallade ”tillväxtmarknaderna”. Av dessa totalt 22 000 miljarder dollar står USA för 12 000 miljarder. Beloppen är svindlande.
Kollaps
Utöver detta tvingar krisen i sig regeringarna att göra ytterligare eftergifter. Den tyska regeringen gav till exempel en skattelättnad på 17 cent per liter på diesel. Den brittiska regeringen sköt upp höjningen av bränsleskatten. Sydkorea godkände ett stödpaket på 18 miljarder dollar för hushåll och industri.
Ruth Gregory, biträdande chefsekonom för Storbritannien på Capital Economics uppskattar att energisubventioner, högre räntekostnader för staten och svagare ekonomisk tillväxt skulle höja Storbritanniens underskott från 3,6 procent till 4,6 procent av BNP.
Allt detta kan rasa samman. Inflationsförväntningarna sätter press på obligationerna, vilket ökar lånekostnaderna för regeringarna samtidigt som deras underskott växer på grund av de åtgärder de vidtar för att lindra krisen (och ytterligare militärutgifter, förstås). Detta kan bli en ond cirkel där obligationsmarknaderna i praktiken går ut i strejk och börjar kräva helt ohållbara räntor för att fortsätta finansiera regeringarna.
Liz Truss regering i Storbritannien varade bara 49 dagar under 2022 till följd av obligationsmarknadernas ingripande, som inte bara hotade de brittiska offentliga finanserna med kollaps, utan även ett antal stora pensionsfonder.
Detta är också vad som hände 2010 i Grekland när IMF och EU tvingade landet att genomföra brutala åtstramningsprogram. Attackerna fortsatte sedan av efterföljande regeringar, inklusive Syriza-regeringen som, istället för att bryta med kapitalismen, kuvade den grekiska befolkningen. I slutändan hade Greklands BNP sjunkit med 27 procent.
Vi är inte långt ifrån en sådan kris igen – och den här gången i mycket större länder. Att hantera det skulle kräva hårda åtstramningar, vilket skapar en cykel där nedskärningar leder till recession, vilket leder till ett högre underskott och fler nedskärningar. Denna utsikt sammanfaller med att konsumenterna drabbas av högre inflation. De kommer att ha mindre pengar att spendera, vilket tvingar dem att dra ner på utgifterna. Detta kommer i sin tur att påverka industrin, som kommer att tvingas skära ner på produktionen, vilket leder till arbetslöshet. Med andra ord en recessionscykel.
Inte undra på att Financial Times chefsekonom, Martin Wolf, kallade Iran-kriget för ”Operation Epic Folly” (“Operation Episk Galenskap”).
Det är lätt för europeiska experter och politiker att skylla på Iran-kriget. Verkligheten är att Iran-kriget bara påskyndade processer redan var igång. Trump och hans oberäkneliga utrikespolitik är både ett resultat av krisen, och en kraftig pådrivare av den. Ingen av dessa experter har någon verklig lösning, eftersom problemet inte är Trump, utan det kapitalistiska systemet i sig.
Nu förbereder de för en statsskuldskris, en inflationsspiral och en recession. Med andra ord en perfekt storm, där en rad motsättningar som har byggts upp under det senaste året kan explodera. Det är naturligtvis möjligt att den härskande klassen lyckas lappa ihop något i Gulfregionen, hålla inflationen under kontroll och därmed förhindra krisens värsta effekter. Det skulle dock inte lösa någonting utan bara stapla upp fler motsättningar till nästa gång.