[Publicerad på marxist.com 28 februari 2026]
På morgonen lördagen den 28 februari skakades Teheran av en rad högljudda explosioner när amerikanska och israeliska missiler slog ned i Irans huvudstad. Rökmoln sågs stiga upp från Teheran, Qom och andra iranska städer, och signalerade att kriget nu hade börjat.
Med ett enda hugg avbröts den ändlösa parodin av meningslösa förhandlingar plötsligt av verkligheten.
I månader utspelade sig denna absurda fars inför allmänhetens ögon med avsikten att skapa en falsk illusion om att ett avtal skulle slutas och att fred och harmoni snart skulle råda.
Medveten om både Washingtons avsikter och hur nära ett amerikanskt militärt angrepp verkade vara, skyndade Omans utrikesminister Badr Albusaidi – vars land har möjliggjort förhandlingarna – till Washington i ett brådskande försök att framställa samtalen i så positivt ljus som möjligt. Han uppträdde till och med på CBS och avslöjade viktiga detaljer om den framväxande överenskommelsen och sa att ett fredsavtal var inom räckhåll.
Albusaidi fick dock endast träffa vicepresident JD Vance, men påstod vid hans sida att förhandlingarna var på väg mot ett stort genombrott. Han hävdade att det föreslagna avtalet skulle överträffa 2015 års kärnavtal, som Donald Trump drog sig ur 2018.
Enligt Albusaidi hade Iran accepterat villkor som innebar att man skulle förstöra sina lager av höganrikat uran, omvandla sina befintliga reserver till mindre anrikat material inom landet och tillåta omfattande övervakning från Internationella atomenergiorganet (IAEA). Han tillade att amerikanska inspektörer eventuellt skulle kunna få tillstånd att verka i Iran tillsammans med IAEA. Enligt de föreslagna villkoren skulle Iran strikt begränsa sin urananrikning till de nivåer som är nödvändiga för civila kärnenergisyften.
Det här var en mycket rimlig uppsättning förslag, som förmodligen skulle ha kunnat accepteras av den amerikanska sidan – förutsatt, naturligtvis, att den amerikanska sidan var det minsta intresserad av fred.
Och de svarade på de rimliga förslagen med en regn av bomber och missiler.
Läs även: Bakgrunden till attacken mot Iran
Dmitry Medvedev, vice ordförande i Rysslands säkerhetsråd, kritiserade Trump för attacken mot Iran och frågade sig vilken av de stridande parterna som kan hålla ut längst, med tanke på att USA:s historia blott är 250 år gammal, medan den persiska civilisationen är 2 500 år gammal.
”Fredsmäklaren visade återigen sitt ansikte”, sade Medvedev. ”Alla förhandlingar med Iran är en täckoperation. Ingen tvivlade på det. Ingen ville egentligen förhandla om någonting.”
Som en iransk Telegram-kanal uttryckte det: ”Återigen attackerade USA medan Iran bedrev diplomati. Återigen fungerar diplomati inte med terroriststaten USA.”
En repris
Det är inte första gången vi bevittnar en sån här fars. Precis samma diplomatiska spel spelades ut förra sommaren.
Manuset var identiskt. Skådespelarna var mer eller mindre desamma. Och slutet var lika förutsägbart från början.
Mannen i Vita huset klagar nu över att förhandlingarna misslyckades eftersom iranierna inte var beredda att förhandla ”i god tro”.
Det är en lögn. Om någon förhandlade i ond tro var det inte iranierna, utan amerikanerna, som medvetet använde falska förhandlingar som rökridå för att dölja sin beslutsamhet att attackera Iran och störta dess regering.
Men den här gången finns det några viktiga skillnader i detta diplomatiska kurragömmaspel.
Förra sommaren överraskades iranierna av en förrädisk attack, som inleddes plötsligt och utan förvarning, precis mitt under förhandlingarna, som enligt utsago gjorde goda framsteg.
Den här gången var situationen en annan. Den iranska sidan litade inte längre på att amerikanerna förhandlade i god tro.
De misstrodde särskilt Donald J. Trump och varnade i förväg att de inte skulle låta sig överraskas och att de skulle möta varje attack med ett massivt svar.
Här ser vi en andra viktig skillnad.
Trots all sin krigshetsande retorik föredrar Trump alltid att försöka nå en överenskommelse (vilket är billigt) framför att föra krig (vilket är dyrt på fler än ett sätt).
Efter ungefär en vecka i juni förra året, när amerikanerna och israelerna insåg att de hade misslyckats med sitt centrala mål, som var att störta regimen, omprövade de styrkeförhållandena och drog slutsatsen att de inte var i stånd att förlänga kriget ytterligare.
Trots hårda bombningar i inledningsskedet överlevde Iran. De gick till motoffensiv och bombarderade Israel med missiler, som började tränga igenom dess så kallade Iron Dome, som skulle vara osårbar.
Och medan Iran hade ett stort lager av missiler som man samlat på sig under lång tid, var USA:s och Israels lager av luftvärnsmissiler otillräckliga för att kunna fortsätta kriget under en längre tid.
Donald Trump beslutade därför att avsluta fientligheterna när han insåg att det skulle vara farligt att fortsätta. Han avbröt därmed det som senare kom att kallas tolvdagarskriget.
Hur ser situationen ut idag?
Det är sant att USA har samlat en mäktig militärstyrka i regionen, med stöd av den starka amerikanska flottan.
Men denna uppenbara styrka döljer en underliggande svaghet, som inte är ny och som utgör en mycket allvarlig risk för hela operationen.
Nyligen höll den amerikanske presidenten ett möte med ledande representanter från den amerikanska försvarsmakten och CIA. Han bad dem bedöma möjligheterna till en framgångsrik attack mot Iran och de risker som detta skulle kunna innebära.
Mötet hölls i hemlighet, men att döma av vissa läckor i pressen var Trump inte nöjd med de svar han fick. Ingen av de samlade militärcheferna kunde ge honom någon garanti för framgång. De kunde inte heller försäkra honom om att detta krig skulle kunna avslutas lika snabbt och enkelt som det förra året.
De berättade vidare för honom att amerikanska styrkor mycket väl kunde lida förluster – potentiellt mycket allvarliga sådana i en sådan konflikt.
För en man som är evigt besatt av sin ställning i opinionsundersökningarna var detta inte vad han hade förväntat sig att höra. Pressen rapporterade att presidenten kom ut från mötet både arg och frustrerad.
Dessa rapporter borde ha fått Donald Trump att stanna upp och tänka efter. Trump är dock inte en man som ägnar sig åt djupa tankar. Tvärtom ger han intryck av att vara en man som drivs av plötsliga impulser och instinkter, som påverkas av den senaste personen han har talat med om vilket ämne som helst – och ämnen som han framför allt har mycket bestämda åsikter om. Det gäller även Iran, ett land som han aldrig helt kan dölja sin djupt rotade och outsinliga fientlighet mot.
I ett häpnadsväckande uttalande som offentliggjordes i samband med det amerikanska angreppet på Iran i morse, presenterade Trump en lång lista över brott som de onda iranierna påstås ha begått mot oskyldiga medborgare i USA under flera decennier.
Han inledde sin harang med att hänvisa till ”en våldsam stormning av den amerikanska ambassaden i Teheran, där dussintals amerikanska gisslan hölls fångna i 444 dagar”. Denna händelse inträffade den 4 november 1979, när militanta iranska studenter stormade den amerikanska ambassaden.
Det vill säga, en händelse som inträffade för nästan ett halvt sekel sedan! Ändå presenterar mannen i Vita huset den som om den inträffade igår. Uppenbarligen har denna händelse spökat i hans sinne sedan dess, som en fiskben som fastnat i halsen.
Och när han slutligen avslutar sin lista tillägger han triumferande: ”Och det var Irans ombud Hamas som genomförde de monstruösa attackerna mot Israel den 7 oktober.”
Han bortser bekvämt från det faktum att CIA själv har publicerat en rapport som tydligt slår fast att denna attack inte hade något med Iran att göra, som inte hade någon kännedom om den och inte var inblandat i den.
Men man ska aldrig låta fakta förstöra en bra historia. I den amerikanske presidentens feberheta hjärna har Iran blivit personifikationen av ondskan på jorden, en terroristregim, skyldigt till en lång lista av obeskrivliga brott, källan till alla problem och omvälvningar i Mellanöstern och ett hot mot säkerheten (ja, själva existensen) för USA självt.
Ett mycket anmärkningsvärt manus, som skulle passa utmärkt för den typ av tv-drama som mannen i Vita huset är så förtjust i.
I verkligheten är dock, som med de flesta dramaserier av detta slag, dess relation till sanningen ytterst svag, och i själva verket vänder den ofta upp och ner på sanningen.
Om vi vill peka finger åt det regim som bär det största ansvaret för krig, omskakningar, död och förstörelse på global skala under de senaste decennierna, kan vi inte peka på Iran, utan på Förenta staterna.
Med detta vill vi på inget sätt försköna de brott som begåtts av mullornas regim i Teheran. Men i jämförelse med den amerikanska imperialismens fruktansvärda historia av massterrorism, brottsliga krig och aggression, massakrer och förstörelse, bleknar dessa brott till obetydlighet.
Och om vi letar efter den huvudsakliga skyldige som har orsakat de flesta omvälvningarna, krigen och terroristhandlingarna i Mellanöstern, är den skyldige utan tvekan Amerikas viktigaste allierade och ombud i regionen – Israel.
I åratal har Washington gett den israeliska regimen helt fria händer att bedriva sin aggressiva och expansionistiska politik i Mellanöstern.
Det har beväpnat Israel till tänderna och subventionerat dess ekonomi, vilket har gjort det möjligt för dem att utan hinder förverkliga sina aggressiva ambitioner.
Om vi så skulle bortse från det folkmordskrig som Israel bedriver mot folket i Gaza och dess monstruösa förtryck av palestinierna på Västbanken, har Israel aldrig upphört att utföra kontinuerliga, oprovocerade aggressioner mot grannländerna, däribland Libanon, Syrien, Jemen, Irak – och sist men inte minst Iran självt.
Det är uppenbart att detta krig som USA och dess israeliska medbrottslingar har påtvingat Iran är en direkt fortsättning på den aggressiva politiken som förs av krigshetsaren Benjamin Netanyahu, som desperat försöker behålla kontrollen över en alltmer missnöjd befolkning i Israel.
Det kan inte råda någon tvekan om att det var påtryckningar från Netanyahu som fick Trump att förklara krig mot Iran. Trots all Trumps krigiska retorik är det allmänt känt att Iran inte utgör något som helst hot mot USA.
Faktum är att Iran för närvarande inte utgör något omedelbart hot mot Israel eller något annat land i Mellanöstern heller. Långt ifrån att vara en terroristregim, fast besluten att orsaka krig, har landet gjort allt för att undvika krig och sluta fred med USA. Det är i Washington och Jerusalem, inte i Teheran, som orsakerna till det nuvarande kriget måste sökas.
Vilka är USA:s krigsmål?
I varje krig måste de krigförande makterna ha två saker i åtanke: vilka är deras mål och vad är det slutliga resultatet de förväntar sig?
Avsaknaden av sådana tydliga mål är ett säkert recept på oändliga komplikationer, motsägelser och slutligen nederlag.
Ändå verkar Donald Trump ha snubblat in i detta krig som ett fyllo som vinglar planlöst på gatan, utan någon klar uppfattning om vart han är på väg.
Denna herres modus operandi verkar vara att ständigt agera impulsivt. Men en sådan strategi är minst acceptabel i fallet med krig.
Han verkar anta att användningen av överväldigande militär styrka kan ge önskat resultat på kort tid. Av vissa skäl som vi ska ta upp senare vill han undvika en förlängning av fientligheterna till varje pris.
Men vad är det centrala målet? Detta har aldrig klargjorts. Mer korrekt är att säga att olika mål har framförts vid olika tidpunkter.
Under de senaste massprotesterna mot regimen hotade han med militära åtgärder om regimen genomförde repressiva åtgärder mot demonstranterna.
Som väntat genomfördes repressalierna och demonstranter dödades. De siffror som Donald Trump anger är säkert överdrivna, eftersom varken han eller någon annan med säkerhet kan säga vad det verkliga antalet var.
I vilket fall som helst är detta knappast relevant, eftersom inga åtgärder vidtogs varken under eller omedelbart efter protesterna. Numera har hela frågan tystats ner och nämns knappt, om ens alls.
Uppenbarligen stod demonstranternas öde inte särskilt högt på presidentens prioriteringslista. Nu säger han till dem att de ska hålla sig borta från gatorna och stanna hemma, eftersom de annars riskerar att dödas, inte av regimen, utan av amerikanska bomber, som påstås ha skickats för att hjälpa dem!
De andra målen som nämns är förstörelsen av Irans lager av långdistansmissiler, som har vuxit avsevärt under de senaste åren.
Men det finns ingen möjlighet att iranierna skulle kunna acceptera ett sådant krav under förhandlingarna, eftersom det innebär ett krav på avväpning inför israelisk aggression. Det är alltså ett krav på iranierna att begå självmord.
Eftersom iranierna aldrig kan gå med på detta, och med tanke på att amerikanerna och israelerna aldrig skulle kunna förstöra dem militärt, kan det knappast betraktas som ett realistiskt krigsmål.
Detsamma gäller kravet att Iran ska upphöra med sitt stöd till sina allierade i regionen, såsom Hamas i Gaza, Hizbollah i Libanon och huthierna i Jemen. De kräver att iranierna helt enkelt ska överge sina allierade i Mellanöstern, just när stödet från dessa allierade uppenbarligen blir en viktig faktor. Detta är lika uteslutet.
Kravet att Iran i praktiken ska överge hela sitt kärnkraftsprogram var lika oacceptabelt.
Faktum är att ingen suverän stat skulle kunna acceptera ett sådant krav, som innebär en oacceptabel kränkning av dess mest grundläggande rättigheter.
I slutändan återstår därför bara ett tydligt mål – ett mål som nu öppet erkänns av USA:s president:
USA:s huvudsakliga – ja, enda verkliga krigsmål är regimskifte i Iran.
Att störta regimen var i själva verket den verkliga avsikten hela tiden. Det har länge varit målet för israelerna och även för det imperialistiska etablissemanget i USA.
Israels första attack mot Iran under tolvdagarskriget var ett försök att förstöra regeringen i Teheran genom en ”halshuggningsattack”. De lyckades mörda flera framstående iranska militärer. Men målet att halshugga regimen misslyckades fullständigt.
Regimen överlevde och slog tillbaka med en missiloffensiv som försatte Israel i en mycket farlig situation. Det var av den anledningen, och ingen annan, som Trump beslutade att avbryta operationen vid den tidpunkten.
Nu verkar det som om historien upprepar sig. Men förutsättningarna är nu helt annorlunda, och resultatet kommer troligen också att bli annorlunda.
Iranska ledare i siktet
Satellitbilder tycks visa att den iranske högste ledaren Ali Khameneis komplex har nästan totalförstörts, även om det vid skrivande stund inte finns några indikationer på om han befann sig i komplexet. Det är uppenbart att amerikanerna och israelerna har riktat in sig på de viktigaste ledarna i den iranska regeringen.
Samtidigt hävdar officiella israeliska källor att chefen för Irans islamiska revolutionsgarde, general Mohammad Pakpour, troligen dödades i morgonens attacker i Iran, liksom Irans underrättelsechef och försvarsminister.
För närvarande kan dock ingen av dessa uppgifter bekräftas.
Samtidigt ökar rapporterna om civila offer i Iran.
En israelisk attack träffade en grundskola för flickor i Minab, en stad i provinsen Hormozgan i södra Iran, och dödade mer än 80 elever. Ju fler dödsoffer det blir, desto större blir befolkningens indignation och ilska.
Detta faktum ger inget stöd för tanken att en amerikansk attack kommer att leda till ett regimskifte inom en snar framtid. Även om en stor del av befolkningen hatar regimen är deras hat mot USA:s imperialism och Israel betydligt större.
Det verkar osannolikt att de kommer att se dem som potentiella befriare. Och det borde de inte heller.
Det iranska svaret
Ebrahim Azizi, ordförande för det iranska parlamentets nationella säkerhetskommission, varnade för att Iran skulle ge ett ”förkrossande” svar. ”Vi varnade er! Nu har ni slagit in på en väg vars utgång ni inte längre kan kontrollera”, skrev han på sociala medier.
Iran började avfyra raketer som vedergällning mindre än en timme efter att attackerna inleddes. Det hördes explosioner över hela Israel, inklusive Tel Aviv, Jerusalem och Haifa, när Israels luftförsvar försökte skjuta ner inkommande missiler.
Det har också rapporterats att iranska missiler har avfyrats mot amerikanska militärbaser, som finns över hela regionen, inklusive Al-Udeid Air Base i Qatar, Al-Salem Air Base i Kuwait, Al-Dhafra Air Base i Förenade Arabemiraten och den amerikanska femte flottans högkvarter i Bahrain. I Riyadh, Saudiarabien, kunde också explosioner höras.
I Jemen förklarade huthierna att de avser att snart återuppta missilattackerna mot Israel. Samtidigt sa en milis i Irak som är allierad med Iran att den ”snart kommer att börja attackera amerikanska baser som svar på deras attacker”.
Europas irrelevans
Dessa händelser har understrukit Europas totala irrelevans i världspolitiken. Européerna konsulterades inte och varnades inte om de amerikanska planerna. Von der Leyen klagade:
”Utvecklingen i Iran är mycket oroande. Vi står i nära kontakt med våra partners i regionen. Vi bekräftar vårt orubbliga engagemang för att skydda regional säkerhet och stabilitet. Det är av avgörande betydelse att säkerställa kärnsäkerheten och förhindra alla åtgärder som kan eskalera spänningarna ytterligare eller undergräva det globala icke-spridningssystemet. Vi uppmanar alla parter att visa största möjliga återhållsamhet, skydda civila och fullt ut respektera internationell rätt.”
Man får leta länge efter en mer meningslös upprepning av tomma fraser!
Norges utrikesminister verkar dock ha brutit ledet när han förklarade att attackerna mot Iran bryter mot internationell rätt och efterlyste en diplomatisk lösning på krisen.
Men motstridiga uttalanden från London tycks understryka att Europa är helt oenigt om hur man ska reagera på dessa händelser.
Det första uttalandet från en icke namngiven brittisk regeringsrepresentant löd: ”Vi vill inte se en ytterligare eskalering till en bredare regional konflikt.”
Men i ett senare uttalande antydde premiärminister Starmer att Storbritannien skulle skicka stridsflygplan till regionen – även om det är svårt att säga i vilket syfte.
Hur som helst är det ganska uppenbart att ingen bryr sig särskilt mycket om vad européerna har att säga dessa dagar.
Vad händer nu?
Napoleon sa att krig är den mest komplicerade av alla ekvationer. Det är alltid svårt att förutse utgången av ett krig, eftersom det finns många okända faktorer som är svåra, om inte omöjliga, att känna till i förväg.
Den nuvarande konflikten är inget undantag. Det kan bli flera olika utfall, beroende på den verkliga maktbalansen, som först kommer att klarna under konfliktens gång.
Dessa resultat kommer inte nödvändigtvis att stämma överens med de subjektiva avsikterna hos de parter som är inblandade i konflikten. I själva verket kommer de två sakerna ofta att motsäga varandra.
Donald Trumps tydliga avsikt är att åstadkomma ett regimskifte i Iran. Men han kan inte ha några illusioner om att detta är lättare sagt än gjort. Hans generaler har varnat honom för att ett sådant utfall är långt ifrån säkert.
Ännu värre är att de har sagt till honom att det definitivt inte kan garanteras på kort tid. Men tid är just något som amerikanerna inte har i överflöd.
I motsats till den allmänna uppfattningen i väst att Amerika har obegränsade ekonomiska och militära reserver, visar fakta en helt annan bild.
Som ett resultat av det ständiga engagemanget i många olika konflikter under de senaste åren har Amerikas vapenlager kraftigt minskat. Det finns många brister – särskilt en akut brist på luftvärnsmissiler, som Patriot.
Konflikten i Ukraina har i synnerhet utgjort en enorm belastning på Amerikas resurser – både budgetmässigt och militärt.
Resultatet är nu tydligt. Enligt vissa uppskattningar kan Amerika bara upprätthålla ett krig med Iran under en period på mellan fem och tio dagar – inte längre.
För ett par dagar sedan publicerade Financial Times en artikel med rubriken ”Brist på försvarsammunition kommer att påverka attacken mot Iran”.
Artikeln inleds med att informera oss om att ”USA och Israel förbrukade missilförsvaret i en aldrig tidigare skådad takt under förra årets 12-dagarskrig”. Och den avslutas med:
”Begränsade leveranser av kritisk försvarsammunition för att skydda amerikanska styrkor och allierade från Teherans missiler kommer sannolikt att påverka den militära offensiven mot Iran, säger tjänstemän och analytiker.”
Under det tolv dagar långa kriget avfyrade Iran mer än 500 missiler mot Israel. Cirka 35 lyckades tränga igenom Israels flerlagriga luftförsvar. Detta var en allvarlig psykologisk chock för många israeler, som hade lärt sig att tro på det så kallade Iron Dome-luftförsvarsprogrammets osårbarhet.
Iran har dessutom ett lager med flera tusen missiler till sitt förfogande, vilket gör att landet kan fortsätta sitt intensiva bombardemang mot Israel under en mycket längre period än vad amerikanerna och israelerna kan konkurrera med, med tanke på de allvarliga problem som vapenproduktionen i USA står inför.
Trump satsar därför på ett kort krig som han kan avsluta snabbt, precis som han gjorde förra året. Men det är inte alls säkert att han nu är i stånd att uppnå detta.
Han talar nu om en ”begränsad attack” i hopp om att iranierna också kommer att visa återhållsamhet i sitt svar, som de gjorde förra året.
Men iranierna har varnat för att Trump denna gång kan starta ett krig, men att han inte kan bestämma när kriget ska ta slut. Det beslutet kommer att ligga i händerna på iranierna, som inte kommer att ha någon brådska att tillmötesgå mannen i Vita huset. Varför skulle de egentligen göra det?
En utdragen konflikt och den akuta bristen på missiler från amerikansk och israelisk sida skulle utsätta Israel för stora påfrestningar.
Förr eller senare skulle Trump tvingas till en ovärdig och förödmjukande reträtt.
Detta skulle få mycket negativa konsekvenser för hans anseende i USA, vilket är en mycket viktig faktor för honom inför mellanårsvalet.
Trump befinner sig nu i en mycket svår situation. Hans ekonomiska politik har inte gett önskade resultat och missnöjet växer bland MAGA-anhängarna.
Det var just det som fick honom att ge sig in i det nuvarande äventyret i Mellanöstern – något han lovat att aldrig göra.
Som den spelare han är tänkte han satsa på ett enkelt och snabbt krig med Iran, som skulle sluta med seger, förhoppningsvis med regimens fall och installationen av en proamerikansk regering i Teheran.
Men som ofta händer med inbitna spelare, lönar sig inte alltid satsningarna. Oftast slutar de i förlust.
Ett katastrofalt krig i Mellanöstern skulle innebära slutet på Donald Trumps ambitioner och en långsam nedgång mot ett förödmjukande nederlag, förlust av ämbetet, förlust av anseende – förlust av allt som är viktigt för honom.
Resultatet
Vilka är då de troliga alternativen? Till att börja med det som Donald J Trump hoppas på: ett kort, framgångsrikt krig som leder till regimens fall, ett folkligt uppror och framväxten av en proamerikansk regering i Iran.
Även om ett sådant resultat inte är helt omöjligt, verkar det under nuvarande förhållanden ytterst osannolikt. Jag skulle rent ut sagt säga att det är uteslutet.
För övrigt, om amerikanerna lyckas störta den nuvarande regimen, kommer resultatet inte nödvändigtvis att vara till deras belåtenhet. Låt oss komma ihåg att alla amerikanska försök till regimskifte har lett till katastrof. Exemplen Irak, Syrien och Libyen kommer spontant till minnet.
Om den nuvarande regimen i Iran störtas kommer det mycket sannolikt att leda till kaos, där alla latenta motsättningar i det iranska samhället kommer att träda fram i en mardröm av våld, nationella och sekteristiska konflikter och alla de fasor som vi har sett i andra länder där amerikanerna har orsakat kaos.
Detta skulle i sin tur orsaka fruktansvärt kaos, krig och kriser för hela Mellanöstern och skapa ett mardrömsscenario för massorna som kan pågå i årtionden.
Ingen särskilt trevlig prognos!
Det andra utfallet är att regimen motstår den initiala attacken, trots de uppenbara förlusterna och skadorna som orsakas av bombningarna, vilka kommer att vara mycket betydande, men inte avgörande.
För att uttrycka det tydligt: antingen vinner USA och Israel en snabb seger, eller så kommer de snart att hamna i allvarliga svårigheter om kriget drar ut på tiden.
Under Vietnamkriget sa Henry Kissinger en gång: ”Vi förlorar, för vi vinner inte. Och de (vietnameserna) vinner, för de förlorar inte.”
Samma argument skulle nu gälla med ännu större kraft i Iran. Allt regimen behöver göra är att hålla ut, hålla ihop och vänta, samtidigt som den slår till mot mål som allvarligt skadar USA och som ligger väl inom Irans förmåga.
Det mest uppenbara målet skulle vara att stänga Hormuzsundet, en av världshandelns viktigaste artärer. En sådan stängning skulle få katastrofala följder för världsekonomin.
I slutändan skulle USA tvingas erkänna sig besegrade och försöka nå någon form av kompromiss.
Det är faktiskt inte helt uteslutet att det bakom kulisserna pågår hemliga förhandlingar mellan amerikanerna och iranierna för att hitta ett sätt att undvika det värsta scenariot.
För närvarande verkar detta åtminstone mycket osannolikt. Den eskalerande ömsesidiga skuldbeläggningen, anklagelserna och förolämpningarna, den extraordinära upprustningen och framför allt envisheten hos mannen i Vita huset tyder alla på en ytterligare intensifiering av fientligheterna.
Detta verkar faktiskt vara det mest troliga utfallet. Men vem kan med säkerhet säga det? Den internationella hemliga diplomatins dunkla värld utspelar sig alltid bakom lyckta dörrar, där till synes osannolika överenskommelser kan nås under vissa omständigheter.
Vi måste lämna denna fråga öppen, av den enkla anledningen att det är omöjligt att säga exakt vad resultatet av kriget kommer att bli.
Vår inställning till kriget
Kommunisternas inställning till krig är alltid en konkret fråga. Den bestäms inte av några moralistiska eller sentimentala överväganden, utan rent och enkelt, i varje enskilt fall, av den världsproletära revolutionens allmänna intressen.
Vår inställning bestäms aldrig av sådana formella frågor som vem som attackerade först. Mycket ofta tvingas länder som är inblandade i ett defensivt krig att gå till offensiv först. Men låt oss vara tydliga med en sak. Förenta staterna är den mest monstruösa, reaktionära och kontrarevolutionära kraften på planeten.
Och det är vår plikt som internationalister att föra en obeveklig kamp mot detta kontrarevolutionära monster och dess israeliska proxy med alla medel som står till vårt förfogande.
Och om det någonsin har funnits ett exempel på en oprovocerad aggressionshandling mot något land, så måste det säkert vara fallet här.
Revolutionära kommunistiska internationalen måste göra sin ståndpunkt helt klar och tydlig:
Vi står för ett villkorslöst försvar av Iran mot de aggressiva handlingarna från den amerikanska imperialismen och dess israeliska ombud.
Detta innebär på inget sätt ett stöd för regimen i Teheran. Men uppgiften att hantera denna regim är det iranska folkets uppgift, och endast det iranska folkets. Under inga omständigheter kan de förlita sig på den amerikanska imperialismen för att lösa detta problem åt dem.
Framför allt står vi emot reaktionära imperialistiska krig och för enighet mellan alla arbetande människor mot den verkliga fienden. Och den verkliga fienden är den rovgiriga imperialismen och det kapitalistiska system som ligger bakom den.