Begreppet ”regelbaserad världsordning” är på allas läppar just nu. Liberala debattörer har anklagat Trump för att inte respektera den, med sina hot om att annektera Grönland. I sitt numera berömda tal i Davos tillkännagav Kanadas premiärminister Mark Carney slutet på denna ordning: ”Vi vet att den gamla ordningen inte kommer tillbaka. Vi bör inte sörja den”.
Men som Carney medgav inför hela världen var denna regelbaserade världsordning en ”fiktion” – en lögn för att dölja imperialisternas dominans.
Detta blir uppenbart när vi ser hur detta system av ”regler” etablerades och hur det har använts av makthavarna genom historien. Vi bör inte sörja dess undergång, utan använda det för att bättre kunna bekämpa imperialismen.
Myten om FN
Termen ”regelbaserad världsordning” används vanligtvis för att beskriva den världsordning som etablerades efter andra världskriget.
Enligt myten som förts fram av den härskande klassens ideologer kännetecknades denna ordning av relativ fred, frihandel, att tvister mellan nationer löstes genom internationell rätt och diplomati, samt respekt för nationernas suveränitet – allt under ledning av internationella organisationer och under USA:s och dess NATO-allierades välvilliga beskydd.
Den institution som bäst representerar denna mytomspunna världsordning är FN. Men om vi tittar närmare på FN:s historia, så krossas myten.
Långt ifrån att vara resultatet av någon sorts samordnad ansträngning från nationernas sida, föddes FN-projektet i praktiken inom det amerikanska utrikesdepartementet i början av andra världskriget. Den dåvarande Roosevelt-administrationen förutsåg redan då att USA skulle gå ur kriget som den ledande, om inte den enda, världsmakten. Frågan om hur denna hegemoni skulle förvaltas diskuterades i regeringsnära intellektuella kretsar.
Först uppstod idén att bilda en gemensam flotta med Storbritannien för att dominera haven och skapa en ”amerikansk-brittisk världsordning”. Roosevelt övervägde till och med att helt avväpna alla länder utom USA, Storbritannien och Sovjetunionen.
Men behovet av att dölja denna dominans blev uppenbart. ”Den planerade amerikansk-brittiska polisiära kontrollen av haven kan alltför lätt få en imperialistisk underton”, varnade tankesmedjan Council on Foreign Relations, som ansvarade för att ge råd till utrikesdepartementet. Så föddes idén att dölja denna dominans inom en internationell organisation, inspirerad av det nedlagda Nationernas förbund, men mycket mer mottaglig för amerikanska diktat.
FN-stadgan skrevs huvudsakligen av USA och förhandlades fram med Sovjetunionen och Storbritannien vid Dumbarton Oaks-konferensen 1944. Kina – som vid den tiden fortfarande styrdes av den USA-allierade borgerliga Kuomintang-regeringen – deltog också, även om de tre stormakterna ledde diskussionerna.
Britterna och fransmännen, som fruktade att de ädla principerna som fungerade som ett täckmantel för FN:s imperialistiska mål skulle hota deras koloniala imperier, lyckades se till att FN-stadgan inte erkände folkens rätt till självbestämmande. Ett system med ”mandat” inrättades också för att legalisera USA:s erövring av flera japanska öar.
Konferensen i San Francisco 1945, där 50 nationer deltog och som slutligen antog stadgan, var i huvudsak en formalitet för att godkänna de beslut som de fyra stormakterna fattat i Dumbarton Oaks. USA säkerställde att man kontrollerade hela förfarandet genom att låta FBI systematiskt spionera på alla delegater.
Men britterna och amerikanerna ville säkerställa att de behöll kontrollen över alla viktiga beslut. De ville inte upprepa misslyckandet med FN:s föregångare, Nationernas förbund, som var ett tomt skal utan makt. För att behålla kontrollen inrättade de säkerhetsrådet, som fattade alla verkliga beslut och där de gav sig själva vetorätt.
Som marxisten Ted Grant skrev vid den tiden:
”Storbritannien och USA … skulle ha velat kunna använda detta förbund på samma sätt som det förra, som en grogrund för antisovjetiska komplotter.”
Men imperialisterna hade inget annat val än att också ge Sovjetunionen, krigets verkliga vinnare, en plats och vetorätt i säkerhetsrådet. Frankrike och Kina, imperialisternas underordnade allierade, fick också platser och vetorätt.
En turkisk delegat klagade över att detta röstningssystem var utformat för att ”göra stormakternas projekt lagliga” och ”garantera dem straffrihet”.
Generalförsamlingen däremot har endast rådgivande befogenheter. Enligt Roosevelt var dess enda syfte att låta små länder ”lätta på trycket”. Eller som Sumner Welles, en av arkitekterna bakom FN-stadgan, uttryckte det:
”För att vara ärlig var det vi behövde en tröst för de mindre staterna: någon organisation där de kunde vara representerade och känna sig delaktiga.”
Som väntat kom USA ut ur andra världskriget i en dominerande ställning. Som den överlägset största ekonomin på planeten återuppbyggde deras fabriker och kapital det krigshärjade Europa. De etablerade militärbaser runt om i världen. Endast Sovjetunionen hade styrkan att stå emot dem.
När världen delades upp i ett kapitalistiskt och ett sovjetiskt läger skapades en rad institutioner för att säkerställa en stabil internationell handel, underlätta plundringen av fattiga länder och bromsa Sovjetunionens expansion.
Detta ledde till skapandet av militäralliansen Nato och Bretton Woods-systemet för finans och handel, som etablerade den amerikanska dollarn som den globala handelsvalutan. Andra imperialistiska makter, som Kanada och de europeiska länderna, anslöt sig villigt till denna allians för att kunna delta i plundringen.
Imperialismens täckmantel
FN är en av de institutioner som fungerar som ett instrument för att legalisera den västerländska imperialistiska hegemonin. Gång på gång har FN använts för att legitimera de västerländska imperialisternas krig och angrepp.
Ett exempel är planen för en uppdelning av Palestina som antogs av FN:s säkerhetsråd 1947 utan palestiniernas godkännande, och som i praktiken fungerade som en juridisk täckmantel för att Israel skulle kunna stjäla halva deras territorium. Sedan dess har säkerhetsrådets resolutioner om Palestina staplats på hög, ignorerats när de inte passar Israel och verkställts när de gör det – som exempel behöver man bara se på vapenvilan mellan Israel och Hizbollah, som i själva verket är en ensidig vapenvila, eftersom Israel fortsätter att bomba Libanon regelbundet.
Ett annat exempel är Koreakriget, ett krig vars syfte var att installera en diktator allierad med USA. Detta imperialistiska angrepp godkändes av FN:s säkerhetsråd (Sovjetunionen bojkottade säkerhetsrådet vid den tiden i protest mot uteslutningen av det maoistiska Kina) och var därför en helt ”laglig” aktion enligt internationell rätt.
Senare deltog FN:s ”fredsbevarande” styrkor i kuppen mot Kongos första demokratiskt valda regering 1960, efter landets befrielse från belgisk kolonialism. FN-styrkorna hjälpte CIA och den belgiska underrättelsetjänsten att kidnappa och mörda president Patrice Lumumba, en av de ledande personerna i kampen för kolonial befrielse i Afrika. Vi överlåter bedömningen av huruvida FN:s beslut juridiskt sett berättigade styckningen av hans kropp och upplösningen av den i syra till juridiska experter.
Mer nyligen genomfördes också FN en ”fredsbevarande” insats i Haiti. År 2004 organiserade USA en statskupp mot den demokratiskt valda regeringen under Jean-Bertrand Aristide. Aristide hade infört mycket populära politiska åtgärder som förbättrade de fattigas situation, höjde minimilönen, skyddade den lokala livsmedelsproduktionen och så vidare.
Men dessa åtgärder gick också emot franska, kanadensiska och amerikanska affärsintressen, till exempel risodlares och klädtillverkares. Efter år av påtryckningar kidnappades Aristide av amerikanska specialstyrkor och ersattes av en mer foglig president. FN-insatsen i Haiti (MINUSTAH) startades sedan för att ge juridiskt skydd åt den kuppregim som ersatte Aristide. Dessa FN-styrkor användes sedan för att våldsamt undertrycka vänstern.
Omröstningar i FN ger också stormakterna möjlighet att utbyta tjänster och köpa fattiga länders röster. Resolutionerna 940 och 937 är exempel på detta. År 1994 försökte USA genomföra en ”fredsbevarande” insats i Haiti för att störta militärjuntan som då satt vid makten och som hade blivit en nagel i ögat på USA.
I utbyte mot att Ryssland avstod från att rösta i säkerhetsrådet gick de med på att låta Ryssland genomföra en egen ”fredsbevarande” insats under FN:s flagg i Georgien, där Ryssland försökte återta kontrollen. Dessa fredsbevarande styrkor bestod i själva verket uteslutande av ryska soldater och stod under ryskt befäl. Och för att säkerställa att Kina avstod från att rösta beviljade USA landet lån genom Världsbanken samt garantier i fråga om Taiwan.
Vems regler?
Efterkrigstidens världsordning etablerade också den moderna formen av internationell rätt genom en serie fördrag som undertecknades och ratificerades av de flesta länder i världen, såsom 1961 års Wienkonvention, som reglerar diplomatiska förbindelser, och 1969 års Wienkonvention, som reglerar traktaträtten.
Men även om internationell rätt är användbar för att strukturera relationerna mellan stater när dessa relationer är relativt stabila, är den ineffektiv när det gäller att förhindra att de starka dominerar de svaga.
Anledningen är enkel: det finns ingen ”neutral” skiljedomare som kan döma och införa sanktioner på internationell nivå. Dess tillämpning beror på att båda parter i en tvist samtycker. Som Stephen Budiansky uttrycker det: ”Internationell rätt är för lagen vad professionell brottning är för brottning.”
Det är just när de starka attackerar de svaga (och ingen är starkare än USA) som internationell rätt upphör att fungera. Internationell rätt är alltså användbar eftersom den ger imperialistmakter en skenbar legitimitet för sina beslut, men när den blir ett hinder för deras intressen kastar de helt enkelt ut den genom fönstret. Som Carney medgav i sitt tal: ”Internationell rätt tillämpas med varierande grad av stränghet beroende på vem som är anklagad eller offer.”
I verkligheten har det internationella rättssystem som utvecklats sedan andra världskriget aldrig varit ett hinder för imperialistiska angrepp. Den regelbaserade världsordningen som etablerades under efterkrigstiden är en ordning som domineras av västländerna, med USA i spetsen, som har använt den för att erövra marknader, stjäla naturresurser och utnyttja billig arbetskraft över hela världen.
Trumps ambitioner att ta över Grönland kan knappast beskrivas som extraordinära. Det är bara den senaste i en lång rad kupper, invasioner och andra ”kränkningar av suveräniteten” mot stater som har vägrat att böja sig för amerikanska diktat.
Skillnaden är att Trump denna gång inte ens brytt sig om att dölja den amerikanska imperialismen bakom den internationell rättens hycklande mask.
Och det som chockar västerländska etablissemangspolitiker är inte den imperialistiska karaktären i Trumps handlingar – dessa människor hade trots allt inga problem med folkmordet i Palestina, Saudiarabiens angrepp mot Jemen eller kidnappningen av Maduro. Nej, det som orsakar sådan upprördhet i europeiska huvudstäder är det faktum att den amerikanska imperialismen denna gång attackerar en annan västerländsk imperialistmakt, Danmark.
Reglerna för denna ”regelbaserade världsordning” skulle vara USA:s regler… och dess Nato-allierades. Andra rangens imperialister följde tätt i spåren efter USA under efterkrigstiden, som asätare som slukade resterna efter rovdjuret.
Men det amerikanska imperiet har under lång tid genomgått en relativ nedgång, och nya makter, framför allt Kina, har vuxit fram. De amerikanska imperialisterna har inte längre råd att låta resten av Nato hänga på i deras kölvatten. Därför bryter de med den gamla ordningen och med sina europeiska lakejer.
Död åt imperialismen!
Lenin kallade Nationernas förbund för ett ”tjuvnäste”. Och när FN skapades skrev Ted Grant:
”Detta nya tjuvnäste kan lösa sekundära problem, men det kan inte lösa en enda av de grundläggande motsättningarna som världskapitalismen och världsimperialismen står inför.”
Dessa motsättningar har nått akuta nivåer i vår tid. Den gamla världsordningen är döende, men imperialismen lever fortfarande i allra högsta grad. Världen härjas av krig, samtidigt som den är uppdelad i inflytandesfärer, och varje imperialist kämpar för en större del av kakan.
Genom sina skamlösa brott, såsom stödet till folkmordet i Palestina och Trumps öppna imperialistiska angrepp, underblåser den härskande klassen en omfattande radikalisering i samhället. De kan inte längre upprätthålla illusionerna från det förflutna, vilket tvingar politiker som Carney att erkänna kapitalismens hårda verklighet – något som öppnar miljontals arbetares ögon för kapitalismens sanna natur.
Vi kommunister har inga illusioner om möjligheten att uppnå fred genom borgerliga institutioner som FN. Vi måste ta vara på de möjligheter som öppnar upp sig för att avslöja systemets natur och samla fler människor i kampen mot kapitalismen, för att sätta stopp för detta sjuka system som skapar krig och misär.