De senaste veckorna har franska ungdomar och arbetare demonstrerat och strejkat för en fungerande skola och en lön som går att leva på – och mötts av chockgranater, tårgas och batongslag från polisen. Hela det europeiska etablissemanget har smutskastat rörelsens mål, metoder och allt vad ungdomarna står för. De svenska medierna har snabbt anslutit sig till smutskastningen. Här följer tre av de värsta lögnerna som just nu sprids på de största svenska ledarsidorna.
Nummer 1: Ungdomarna har inget att klaga på
När man läser SvD:s, DN:s och Expressens ledare om protesterna i Frankrike blir man orolig för skribenternas blodtryck.
Det som väcker deras vrede är inte att fredligt demonstrerande barn får händer eller käkar bortsprängda av polisens chockgranater. Inte heller bilderna av tonårstjejer som slår huvudet i asfalten när poliser i full kravallutrustning tacklar dem till marken.
Ungdomarna protesterar mot särbehandling i antagningen till universiteten, mot skolsalar som är stekheta på sommaren och iskalla på vintern, mot läckande tak, kackerlackor och råttor. Det är deras ”självrättfärdighet” som väcker förakt.
– Vi kämpar mot lärarbristen, överfulla klassrum och dåliga scheman. Och mot otillräckliga resurser, förklarar fyra ungdomar från Albert Camus-gymnasiet i en intervju med Le Monde.
Vad svarar de borgerliga tyckarna? I SvD förklarar Paulina Neuding missnöjet med ”progressiv pedagogisk teori”:
”Dessutom har skolan och samhället i övrigt, precis som här, av missriktad välvilja underblåst elevers känsla av bitterhet. Fokus i skolan ligger numera framför allt på ungas rättigheter, och inte deras skyldigheter.”
Varför lyssna på ungdomarnas beskrivningar när man kan dikta ihop en egen förklaring 150 mil därifrån? Och naturligtvis är problemet också ”migrationen och den misslyckade integrationen”. Neuding fortsätter:
”Unga med migrantbakgrund har fått höra en förenklad berättelse om att de alltid i första hand är offer för historiskt stora orättvisor i form av rasism och förtryck, vilket i sin tur öppnar dörren för idéer om att det är rättfärdigt att på olika sätt vända sig emot det nya landet.
I hög grad är det detta agg och denna självrättfärdighet som kommer till uttryck i de pågående kravallerna, och som har gift sig med en våldsbejakande extremvänster.”
Lärarbristen, råttorna och de läckande taken har därmed förvandlats till ett problem med ungdomarnas inställning. Så bekvämt.
Vilket problem man än lägger fram blir svaret detsamma. Varför misslyckades den svenska högern i valet? Invandrarnas fel. Varför protesterar franska skolungdomar? Invandrarnas fel.
Nummer 2: Rörelsen leds av våldsverkare och vänsterextremister i maskopi
Nästa steg är att förklara rörelsen med de våldsverkare som påstås styra den. Madina Refoi skriver i SvD, under rubriken ”Greta eldar på franska domedagsbarn”:
”Att unga har framtiden framför sig ger dem inte tolkningsföreträdet att döma ut den… Eleverna har rätt att kräva bättre skolor, men de har också rätt till en skola vars resurser inte dräneras av våldsamma aktivister.”
På GP:s ledarsida beskriver Adam Cwejman revolutionära grupper och våldsamma opportunister som ”en sorts symbios”. Vänstern har enligt honom kapat rörelsen och uppmanar genom ”appeller” till fortsatt elevstrejk och demonstrationer:
”Appellen buntade ihop demonstrationerna med en bredare kamp mot kapitalismen och mot ett samhälle som ’tillåter folkmordet i Gaza’. Våldet på gatorna viftades bort med att det verkliga våldet är ’reaktionärernas’ underlåtenhet att finansiera skolorna tillräckligt väl.”
Det är en uppochnedvänd bild. Franska vänsterorganisationer, däribland NPA-R som Cwejman pekar ut, är alldeles för små för att kontrollera rörelsen. Det som kännetecknar den är tvärtom spontaniteten och bristen på ett samlat ledarskap.
Det är knappast små vänstergrupper som har lärt ungdomarna att skolan saknar resurser eller att deras framtid är osäker. De erfarenheterna gör de själva. Revolutionära idéer får gehör därför att de ger uttryck åt missnöjet och pekar mot en väg ut.
I flera avseenden är massorna mer radikala än de organisationer som borde leda kampen. Den fackliga centralorganisationen CGT har exempelvis intagit en stridbar hållning först efter att rörelsen visat sin styrka.
Det som skrämmer Europas borgerlighet är att ungdomarna börjar organisera sig och kämpa på egen hand. De tänker inte bara finna sig. Men på ledarsidorna blir den självständigheten till en misstanke om att någon annan drar i trådarna.
Magnus Ranstorp ställer i SvD följande frågor om våldet:
”Vad binder samman våldsgrupperna i Paris, Lyon och Limoges? Handlar det om autonoma grupper med likartad taktik eller finns operativa nätverk, gemensamma förberedelser och nationell samordning? Kan internationella kontakter, finansieringsflöden eller utländsk påverkan beläggas?”
Försöken att sprida rädsla för rörelsen tycks åtminstone fungera på skribenterna själva.
Nummer 3: Det finns inget alternativ
Till sist kommer uppmaningen att nöja sig med det möjliga. Refoi skriver:
”Även om politiken inte kan garantera nästa generation en lyckad framtid, kan den åtminstone värna de institutioner som möjliggör friheten att forma sitt eget liv.”
Lisa Magnusson hävdar i DN att demonstranterna ”har politikerna på sin sida, från vänster till höger”. Det lär vara en nyhet för både demonstranterna och högern! Hon menar att nästa steg borde ha varit att ”inleda en debatt”. Samtidigt konstaterar hon att ”det krävs pengar som absolut inte finns” och att uppgiften därför är att ”lappa och laga det värsta”.
Ungdomarna ska alltså debattera hur de bäst kan finna sig i sjunkande levnadsstandard och en skola som försämras. Bakom resonemanget ligger samma klassförakt som hos Neuding: de som inte kan välja en fin privatskola förväntas acceptera de villkor de får.
Just detta hjälper oss att förstå varför kraven på bättre skolor växer till en kamp mot hela systemet. När inte ens de mest grundläggande behoven kan tillgodoses inom den rådande ordningen blir det naturligt att ifrågasätta ordningen själv. Hänvisningarna till 1789 och maj 1968 uttrycker viljan att förändra samhället i grunden.
När Cwejman skriver om Frankrikes revolutionära traditioner är det återigen överdrifterna han uppehåller sig vid:
”Uppror, inte bara som plikt utan som nationell tradition… Men lika återkommande som upproren är deras överdrifter. Det gäller det uppror Robespierre själv var pådrivande i – och det gäller det som nu pågått på franska gator de senaste veckorna.”
Rädslan för franska upprorsmakare är en europeisk tradition som går långt tillbaka, även här i Sverige. Efter stormningen av Bastiljen 1789 ska Gustav III ha legat sömnlös, ”oroad av hemska fantasibilder från excesserna i Paris”. Det upproriska folket beskrevs som ”Europas orangutanger”.
På samma sätt som det då var en otacksam uppgift att försvara de förtappade Bourbonerna, är det idag en otacksam uppgift att försvara Macron, Lecornu, polisen, bankerna och storföretagen – med ett ord det system som ungdomarna nu reser sig mot. De representerar det förgångna.