Hundratusentals människor i det pakistanskadministrerade Kashmir, som vanligtvis kallas Azad Kashmir, skriver ett nytt kapitel i historien genom sitt mod och sin kampvilja, samtidigt som den pakistanska staten utövar bland det mest brutala statliga våldet vi sett på senare tid.
Awami Action Committee (AAC) i Azad Kashmir står i spetsen för en historisk marsch mot Muzaffarabad för att driva igenom sina krav. Efter tidigare marscher under de senaste tre åren har regeringarna i Azad Kashmir och Pakistan tvingats acceptera kraven. De har dock ännu inte genomförts.
Denna gång är myndigheterna fast beslutna att krossa massrörelsen genom massmord och brutalt förtryck. Deras brutalitet överträffar allt statligt våld i området under de senaste årtiondena.
Marschen skulle utgå från olika delar av Azad Kashmir 9 juni och nå Muzaffarabad efter att ha passerat flera städer. Men staten utlöste en våg av terror den 5 juni. En av rörelsens centrala ledare, Sardar Umar Nazir, sköts av polisen vid en kontrollpost nära Rawlakot. Han överlevde mirakulöst detta mordförsök – kulan snuddade vid hans öra – medan en mångårig aktivist som körde hans bil, Shahzeb Habib, dödades.
Tidigare samma dag hade regeringen terrorstämplat och förbjudit AAC. Samtidigt utlyste regeringen val. Regeringen hade tidigare lovat att genomföra AAC:s föreslagna valreformer före valet, men inte heller detta höll man.
På natten den 6 juni, när tusentals människor samlades för att delta i Shahzeb Habibs begravning i Rawlakot, öppnade paramilitära styrkor från Pakistan – Rangers, Punjab Constabulary och Frontier Constabulary – urskillningslös eld mot folkmassan och dödade dussintals människor.
I linje med den pakistanska statens nya metoder förde myndigheterna bort offrens kroppar och dumpade dem på hemliga platser. Vissa rapporter tyder på att över 100 människor dödades denna dag. Därefter infördes utegångsförbud i Rawlakot, och säkerhetsstyrkorna sköt mot alla som bröt mot det.
Den långa marschen
Den 9 juni inleddes den långa marschen som planerat, trots all brutalitet. Karavaner från olika delar av Azad Kashmir började röra sig mot Rawlakot. Varje karavan tvingades tvingades ta sig förbi säkerhetsstyrkorna under hårda sammandrabbningar, där återigen dussintals människor dödades.
I Kotli dödades minst sex personer när säkerhetsstyrkorna öppnade eld mot en folkmassa. När människor förde de skadade till sjukhuset följde säkerhetsstyrkorna efter dem och öppnade eld inne på sjukhuset, där fler människor dödades och skadades, däribland en kvinna. Liknande angrepp ägde rum på flera andra platser. Till slut nådde dock tiotusentals människor utkanten av Rawlakot.
AAC:s ledning utlyste en sittstrejk i Darek, en ort i utkanten av Rawlakot, och krävde att myndigheterna skulle dra tillbaka alla sina styrkor och upphäva alla åtgärder mot AAC. Samtidigt lovade man att inte ge efter och att fortsätta kampen om staten vägrade.
I skrivande stund pågår sittstrejken fortfarande, och sammandrabbningar mellan demonstranterna och staten fortsätter att ske dagligen.
Hela Azad Kashmir har stått stilla sedan den 9 juni. Det finns ingen trafik på vägarna, och alla butiker och kontor är stängda. En fullskalig generalstrejk har pågått oavbrutet i nästan en månad nu. Statliga myndigheter har med alla medel försökt att bryta strejken och hotat butiksinnehavarna med allvarliga konsekvenser om de vägrar att öppna sina butiker, särskilt i Muzaffarabad. Men de har fullständigt misslyckats.
Demonstranterna har också stängt alla infartsvägar till Azad Kashmir från Pakistan. Staten har inte kunnat öppna dem igen, utan har istället infört en egen blockad vid gränsövergångarna. Alla leveranser av livsmedel, läkemedel och andra förnödenheter har blockerats av staten.
Den pakistanska staten försöker bryta strejken genom att genomföra en blockad mot hela regionens befolkning på fyra miljoner människor. Men demonstranterna vägrar ge vika mot förtrycket, som påminner om de metoder som Israel använder mot Gaza.
Den pakistanska staten har också satt igång en hätsk smutskastningskampanj i de nationella medierna. Varenda politiker och medieprofil angriper dagligen massrörelsen. AAC kallas en terrororganisation som finansieras av Indien. Varje dag dyker det upp nya falska bevis på kopplingar mellan rörelsen och den indiska staten.
Rörelsen har ett överväldigande stöd bland befolkningen i Azad Kashmir, men stämplas som en konspiration mot Pakistan. Staten har utfäst en belöning på tio miljoner rupier för information som leder till gripandet av rörelsens fyra centrala ledare.
Men trots dessa desperata försök växer stödet för rörelsen och har nått oöverträffade nivåer. Särskilt betydelsefullt har kvinnornas massiva deltagande varit. Det har bidragit till att vända utvecklingen under en svår period för rörelsen.
Den 14 juni inledde kvinnor och barn protester i flera städer, och tusentals kvinnor anslöt sig till den stora sittstrejken i Darek utanför Rawlakot. Det var kvinnornas tal som var de mest stridbara. De talade öppet om att offra sina liv för rörelsen, mot statens brutalitet. Rörelsen åtnjuter också ett överväldigande stöd från den kashmiriska diasporan över hela världen. I London hölls två massprotester utanför den pakistanska ambassaden. Många fackföreningsmedlemmar, parlamentsledamöter och andra aktivister av kashmiriskt ursprung har gett sitt stöd åt rörelsen och uppmanat den pakistanska staten att stoppa våldet och gå med på rörelsens krav.
Men trots det fortsätter den pakistanska staten tillsammans med sina marionetter i Azad Kashmirs regering att brutalt angripa demonstranterna. Nästan dagligen kommer rapporter om sammandrabbningar där aktivister dödas.
AAC:s centrala ledare, Shaukat Nawaz Mir från Muzaffarabad, greps också förra veckan när han i hemlighet var på väg till Rawlakot för att visa sin solidaritet. Sedan dess är hans vistelseort okänd, och myndigheterna har ännu inte ställt honom inför rätta. Efter hans gripande hölls protester i olika städer i Azad Kashmir, och den centrala ledningen uppmanade till massprotester och sittstrejker den 5 juli. Detta fick ett historiskt gensvar.
Protesterna den 5 juli
Statliga myndigheter försökte krossa protesterna den 5 juli i ett försök att krossa rörelsen. Sent på natten den 3 juli försökte staten genomföra en massiv attack mot den huvudsakliga sittstrejken i Darek. Flera tusen medlemmar av säkerhetsstyrkorna marscherade tillsammans med dussintals pansarbilar från staden Rawlakot till området där sittstrejken pågick, i syfte att angripa och döda alla närvarande.
Aktivisterna förhindrade angreppet genom att sätta upp hinder i form av fällda träd, som de lade i vägen. Angriparna tvingades vända tillbaka utan att ha nått fram, men på vägen tillbaka avfyrade de sina vapen i luften i över en timme.
När människorna i omgivningen vaknade av skottlossningen sprang de mot sittstrejken för att bekämpa säkerhetsstyrkornas angrepp. Detta är ett tydligt tecken på kampviljan bland de omkring 100 000 människor som har deltagit i sittstrejken i nästan en månad. De låter sig inte skrämmas av kraftig skottlossning. Tvärtom är de beredda att möta fienden öppet.
Hela händelsen gav rörelsen nytt liv, och den 5 juli deltog hundratusentals människor i protester och sittstrejker över hela Azad Kashmir. I nästan varje stad utbröt sammandrabbningar med säkerhetsstyrkorna. Ytterligare dussintals demonstranter dödades.
Enligt en rapport sköts ett spädbarn ihjäl i sin mors armar under en demonstration. En mångårig aktivist dödades i Mirpur, och även i Muzaffarabad utbröt allvarliga sammandrabbningar med säkerhetsstyrkorna.
Talen vid den stora sittstrejken i Darek – där mer än 150 000 människor var närvarande – var de mest radikala som hållits under den senaste månaden, och alla närvarande lovade att kämpa till slutet. Kamrat Hina Zain, från Inqalabi Communist Party (Revolutionära kommunistiska partiet) Kashmir, talade också till församlingen. Hon betonade att arbetarklassen i Pakistan och världen stöder rörelsen, och att vi inte får ge oss innan vi har segrat. En seger i Kashmir är en seger för arbetare överallt.
AAC:s ledning gav återigen regeringen tre dagar för att gå med på rörelsens krav och meddelade att de kommer att presentera sina nästa steg den 9 juli.
Vägen framåt?
Rörelsen har nått en avgörande punkt i kampen mellan de klasser som står mot varandra på var sin sida av stridslinjen. Den pakistanska staten har använt alla tänkbara medel och knep för att krossa rörelsen, men hittills har den misslyckats.
De korrupta politiska partierna har använt politisk propaganda och parlamentariska åtgärder mot rörelsen, men har misslyckats varje gång. Dessa politiska partier kan inte ens hålla ett möte med några hundra personer någonstans i Azad Kashmir, men ändå sitter de vid makten och förbereder sig för att återta sina platser i samma parlament efter de skenval som är planerade till den 27 juli. Vissa politiker, däribland en före detta premiärminister, har blivit misshandlade av folkmassorna när de försökt ta sig in i sina respektive valkretsar.
Rättsväsendets, byråkratins och de övriga institutionernas bankrutt har blottlagts fullständigt. Alla kan se att de är öppna fiender till Kashmirs folk.
Pakistan har alltid framställt sig som en försvarare av det kashmiriska folkets rättigheter och anklagat den indiska staten för att förtrycka folket i det indiskockuperade Kashmir. Nu har hyckleriet i den pakistanska statens tal om “solidaritet” med sina kashmiriska bröder och systrar blivit uppenbart för alla. Anspråket på att försvara kashmirierna har varit en av den pakistanska statens viktigaste ideologiska pelare under de senaste sju decennierna.
Men nu, i Azad Kashmir, begår den pakistanska staten grymheter som liknar dem som den indiska staten har begått i den del av Kashmir som Indien ockuperat under de senaste sju årtiondena.
Den indiska staten använde luftgevär för att attackera demonstranterna i Srinagar och andra städer 2019, när Modis tyranniska regering upphävde Kashmirs särställning i den indiska konstitutionen. Förra månaden använde även den pakistanska staten luftgevär i Rawlakot mot demonstranter. Tidigare hade Pakistan protesterat i internationella forum mot den indiska statens användning av luftgevär.
Många aktivister och politiska ledare i det indiskockuperade Kashmir, som stämplats som pro-pakistanska, har också protesterat mot den pakistanska statens brutalitet. Detta visar att de pakistanska myndigheterna kämpar för sin överlevnad och att de anser att en ny seger för rörelsen skulle undergräva statens auktoritet.
AAC måste ta makten
Å andra sidan har rörelsen nu vuxit från en massrörelse för grundläggande rättigheter till en rörelse med potential att gripa makten.
AAC:s ledning skulle kunna marschera mot Rawlakot i spetsen för hundratusentals människor. Om de gick till strid mot de flera tusen medlemmarna av säkerhetsstyrkorna och återtog kontrollen över staden skulle situationen förändras dramatiskt. Folket i hela Azad Kashmir driver faktiskt på ledningen i denna riktning: att gå vidare, inta Rawlakot och sedan marschera mot Muzaffarabad.
AAC:s ledning är ovillig att göra detta, eftersom den fruktar att många liv kommer att gå förlorade i en sådan strid. Den vädjar till myndigheterna om en fredlig lösning genom förhandlingar. Men situationen har nått en punkt där det inte finns någon återvändo. Om rörelsen besegras i detta skede kommer myndigheterna att utlösa ett blodbad. De kommer att döda hundratals aktivister och gripa tusentals på anklagelser om terrorism.
Redan nu utsätts många aktivisters hem dagligen för räder och rivs med bulldozrar. I hemmen trakasseras och förnedras kvinnorna. Varje dag kommer nya hot från myndigheterna. Mediekampanjen blir allt mer giftig. Solidaritetsaktioner över hela Pakistan och på sociala medier möts med brutalt våld, och vissa aktivister har arresterats eller hotats enbart för att ha anordnat mindre solidaritetsprotester.
I denna situation är den enda vägen framåt att gå längre: att gå in i Rawlakot och utkämpa den förestående striden för att ta över den. Sittstrejken kan inte fortsätta för evigt, och ledningen kan inte heller fortsätta att uppmana till massprotester och sittstrejker i all oändlighet. Om ledningen tvekar i denna fråga kan det bli ödesdigert för rörelsen och få allvarliga konsekvenser, inte bara för inte bara för arbetarklassen i Azad Kashmir utan i hela Pakistan.
Å andra sidan, om ledningen uppmanar massorna att gå in i staden Rawlakot och ta den från de säkerhetsstyrkor som skickats från Pakistan, kommer den att få enormt stöd och hundratusentals människor – däribland kvinnor och barn – kommer att sluta upp i kampen.
En seger i detta avgörande slag skulle förändra hela situationen och ställa frågan om vem som ska ha makten i samhället. AAC:s ledning måste då utropa sig till den nya regeringen och marschera mot Muzaffarabad för att ta makten i egna händer. I själva verket har ledningen redan makten att bilda regering, men inte gjort det.
Så snart ledningen tillkännager sin avsikt att ta makten bör den också implementera det program den kämpar för, däribland gratis hälso- och sjukvård, utbildning för alla och ett slut på lyxen för de statstjänstemän och politiker som lever på allmänhetens bekostnad. Den måste också utlova arbete åt alla och allmän pension. Dessa åtgärder skulle vinna massivt stöd från Pakistans arbetarklass.
Den nya regeringen bör också fördöma de imperialistiska makterna och deras institutioner. Detta inkluderar FN och andra ”människorättsorganisationer” världen över. Istället bör den vädja om solidaritet från den internationella arbetarklassen.
Den bör uppmana fackliga representanter från olika länder att uttrycka sitt stöd för rörelsen, och först och främst vända sig till arbetarna i hela Pakistan. I slutändan är rörelsens slutliga seger endast möjlig om det kapitalistiska systemet störtas genom en socialistisk revolution, inte bara i Azad Kashmir utan på hela subkontinenten, inklusive Pakistan och Indien.
En socialistisk federation måste upprättas, vilket inte bara skulle sätta stopp för det nationella förtrycket av kashmirierna en gång för alla, utan också befria tiotals miljoner människor i hela regionen från elände, fattigdom, ändlösa krig och blodsutgjutelse.
Alla dessa åtgärder är fullt möjliga i denna situation. Detta känner människorna i Azad Kashmir i hjärtat och i blodet. Men dessa djärva och radikala åtgärder kräver ett förutseende, revolutionärt och beslutsamt ledarskap.
Under de senaste åren har vi sett massrörelser över hela regionen – i Sri Lanka, i Bangladesh, i Nepal. I vart och ett av dessa länder störtades hatade regeringar när massrörelser bröt ut, i strävan efter en radikal lösning på folkets problem. Men i inget av dessa fall lyckades folket organisera sig och ta makten i egna händer. Följaktligen har dessa regeringsskiften inte medfört någon lättnad för folket. Men i Azad Kashmir finns möjligheten. Under de kommande dagarna kommer vi att se om den kan bli verklighet.
Kamraterna i Inqalabi Communist Party deltar i rörelsen, bland annat med att organisera logistik och annan verksamhet, och utsätts själva för statens brutalitet. Våra kvinnliga kamrater har spelat en nyckelroll i att mobilisera kvinnor och kämpat mot konservativa krafter för att möjliggöra detta. Under de kommande dagarna är våra kamrater beredda att fullgöra varje revolutionär uppgift och göra alla uppoffringar som krävs för att säkra rörelsens seger.
Vi uppmanar alla kamrater i Revolutionära kommunistiska internationalen och arbetare världen över att stödja rörelsen och fördöma den pakistanska statens brutalitet.
- En attack mot en är en attack mot oss alla!
- Framåt mot seger i Azad Kashmir!
- Arbetare i hela världen, förena er!