Imperialistisk mobbning, astronomiska biljettpriser, kommersialisering, absurda domslut och Trumps personliga ingripande i matcher. Fotbolls-VM 2026 har verkligen inte bara varit en uppvisning i fotboll.
Som världens största sportevenemang, där hundratals miljoner människor följer matcherna dag för dag, har sommarens VM i USA, Kanada och Mexiko haft ett genomslag som aldrig förr.
Men medan vi fotbollssupportrar sett fram emot att se världens bästa spelare göra upp i den största turneringen, har storföretagen sett en chans att tjäna enorma summor pengar. Fotbollsfederationen Fifa beräknar för sin del att de fått in 15 miljarder dollar i intäkter.
Världens regeringar har sett en möjlighet att förflytta folks uppmärksamhet från krig, skandaler och samhällsproblem. Det har gått desto sämre. Mästerskapet har visat sambanden mellan kapitalismen, politiken och sporten för hela världen.
Imperialistisk mobbning
Fifa talar gärna om hur fotboll ska “förena världen”, och i finalen avslutades det utdragna amerikanska Super Bowl-spektakel som man lade in i halvtidspausen med ett stort “Love”-tema.
Budskapet lär inte vara särskilt övertygande för någon. På VIP-plats under finalen satt Fifa-presidenten Gianni Infantino och viskade med Donald Trump, som Infantino året före hade tilldelat Fifas nyinstiftade “fredspris”. Kanske hade Trump tagit en paus från sina försök att bomba Iran till underkastelse för att kunna se skådespelet – och bättre sätta sig in i den sport han under några månaders tid aktivt påverkat.
Trumps direkta inflytande över Fifa-ledningen och VM saknar motstycke, och började långt innan mästerskapet drog igång. Det iranska landslaget, vars hemland USA helt oprovocerat angripit, fick helt sonika höra av Trump att det inte var lämpligt för dem att delta. Han hänvisade – med något som lika gärna kunde vara ett förtäckt hot – till att deras säkerhet inte skulle kunna garanteras.
Precis innan mästerskapet skulle inledas fick iranierna därefter veta att de inte fick ha sitt träningsläger i Arizona som planerat, utan var tvungna att flytta det till Mexiko, vilket ledde till konstanta långa resor in och ut från USA där de spelade sina matcher. De hade upprepade problem att få visum och resultatet blev mindre tid för träning och förberedelser. Flera av landets coacher och administrativa personal blev nekade visum helt och hållet och mängder av iranska supportrars biljetter blev indragna.
Denna småaktiga imperialistiska mobbning pågick under hela mästerskapet.
Det var inte bara Iran. När det irakiska landslaget anlände till USA blev anfallaren Aymen Hussein kvarhållen på förhör i sju timmar på flygplatsen. Den somaliske domaren Omar Artan förhördes i elva timmar, nekades sedan inträde i USA och fick inte döma i turneringen, trots att hans dokument var i ordning och han aldrig fick ett rakt besked om varför han blev nekad. Även den palestinska fotbollsfederationens president Jibril Rajoub nekades visum.
satte skräck i Fifa.
/bild: fair use
Allt detta skedde utan några som helst protester från Infantino och Fifa. Hyckleriet blir tydligt när man exempelvis jämför med behandlingen av Indonesien, som blev fråntagna rätten att anordna U20-VM 2023, sedan Balis guvernör Wayan Koster hade vägrat att ta emot det israeliska landslaget.
Tillämpningen av Fifas regler följer uppenbarligen USA-imperialismens intressen.
Bara några dagar innan turneringen skulle börja tvingade Fifa Haiti att ta bort en detalj på sina matchtröjor, eftersom det var en referens till den haitiska revolutionen – som ägde rum för över 200 år sedan! Slavarnas självständighetskamp mot ett kolonialstyre är tydligen något som fortfarande skrämmer de som står på imperialismens sida.
Trump ingriper för att hjälpa USA:s landslag
Genom sina nära förbindelser med Fifa-ledningen ingrep Trump också på det mest flagranta sätt direkt i själva tävlingen. Inför åttondelsfinalen mellan USA och Belgien var USA:s anfallare Folarin Balogun avstängd efter att ha fått ett rött kort i den föregående matchen. För att lösa denna besvärliga omständighet ringde Trump personligen upp Infantino innan matchen för att se till att Balogun skulle få spela.
Infantino lyssnade. Dagen innan matchen kom uttalandet från Fifa. I en handvändning gällde inte längre avstängningen. Balogun skulle få spela!
Orsaken är inte svår att förstå. Fifa har länge arbetat för att slå sig in på den amerikanska marknaden, och ju längre USA går i turneringen och ju godare relationer Fifa har med Trump, desto mer troligt är det att fotboll blir populärt i USA och att förbundet får chanser att expandera.
USA:s justitiedepartement hade för sin del nyligen gjort Fifa en stor tjänst genom att i stort sett lägga ned de åtal som pågått sedan 2015 om de skandalösa uppläggen med mutor som genomsyrat fotbollsfederationen.
Tack och lov skipade Belgien trots allt rättvisa på planen, vann med 4–1 och slog ut USA.
“Ett uppgjort mästerskap”
Men det finns ett annat lag som om möjligt stått ut ännu mer på temat märkliga beslut. Att se Argentina spela har varit som att följa ett statssponsrat lag i en diktatur – ett lag som kan göra vad som helst, bete sig hur de vill, och ändå komma undan med allt. Inte en enda av deras matcher har varit utan kontroverser.
En utebliven utvisning (och efterföljande avstängning) som deras stjärna Leo Messi borde ha fått i början av turneringen; tilläggstid som gynnat Argentina på ett sätt som inget annat lag gynnats; flera tilldömda straffar och flertalet andra avgörande domslut som gynnat dem – allt detta och mer väcker frågan om hur ett och samma lag kan ha så mycket medvind i besluten.
De fick dessutom historiens lättaste lottning fram till semifinalen, men hade ändå problem att slå ut Kap Verde. De lyckades bara efter att den lilla önationen fått ett flertal felaktiga domslut emot sig. Efter en rysare till match råkade en lättad Gianni Infantino försäga sig inför en journalist när han sa att han “lidit med Argentina”, innan han snabbt lade till att han trots allt är “neutral”.
För många var det matchen mot Egypten som fick bägaren att rinna över. Egypten fick ett mål bortdömt på grund av en duell av ett slag som sker otaliga gånger per match – och som i detta fall skedde hela 17 sekunder innan målet. När när rollerna var omvända – och Argentina gjorde mål efter att ha orsakat vad som borde lett till straff för Egypten – skedde ingen extra videogranskning. Målet stod kvar.
När Egyptens förbundskapten Hossam Hassan lyfte sina två korsade armar i luften (en ny signal som Fifa infört för spelare och tränare om de ska rapportera ett rasistiskt påhopp) undersökte domaren inte frågan enligt Fifas riktlinjer. En sådan undersökning kan leda till att matchen avbryts. Istället fick Hossam Hassan själv en varning.
– Redan från matchstart gick domsluten emot oss. Vi skulle inte få vinna mot Argentina med 2–0, sa Mostafa Ziko från Egypten i en intervju efter matchen.
– Mästerskapet är uppenbart uppgjort. Vi gratulerar Argentina till världsmästerskapet, tillade han, innan han drogs bort från intervjun.
I den efterföljande matchen mot Schweiz ingrep VAR (assisterande videodomare) igen och ändrade ett domslut i Argentinas favör när Schweiz fick Breel Embolo utvisad. Beslutet var i sig korrekt. Men en liknande situation hade uppstått i Argentinas match mot Kap Verde och Argentina hade kunnat drabbas – då gjordes ingen extra videogranskning.
Efter att ha blivit serverade semifinalplatsen som på silverfat slog Argentina ut England. Till skillnad från tidigare matcher uppstod här ingen enskild händelse där laget uppenbarligen favoriserades, trots att den amerikanska domaren Ismail Elfath, av vissa kallad “Messis favoritdomare”, hade blivit utnämnd till att skipa rättvisa. Likväl kunde The Telegraph efteråt rada upp över 30 situationer under matchen där de argentinska spelarna tog till fula tricks eller oschysst spel, men vid flera tillfällen slapp undan varningar.
Vid två tillfällen har de argentinska spelarna dessutom spridit politiska budskap om Falklandskriget – genom en sång och genom att hålla upp en banderoll – ostraffade, trots att Fifas regler förbjuder sådana budskap och har bestraffat både lag och supportrar från andra länder för mindre.
Oavsett vad man tycker om det ena eller det andra av de många matchavgörande domsluten som gått Argentinas väg, blev ett tydligt mönster uppenbart: reglerna tolkades på ett sätt för dem och på ett annat sätt för alla andra, vilket ledde till stora spekulationer bland journalister och fans om det inte låg något i Mostafa Zikos ord om ett uppgjort VM.
Var det bara slumpen, eller spelade Infantinos numera öppet kända personliga preferenser, i kombination med mutor och påtryckningar, in? Ingrep Trump för att hans vän Milei skulle få fira en argentinsk VM-seger? Är det i fallet med Egypten-matchen så att det egyptiska laget skulle bestraffas eftersom deras förbundskapten vid upprepade tillfällen använt rampljuset för att prata om det palestinska folkets lidande?
I början av juli rapporterade den argentinska tidningen La Nación att FBI utreder det argentinska fotbollsförbundet för penningtvätt och bedrägeri. Summor så stora som 300 miljoner dollar ska ha gått från olika skalbolag i och runt Miami – där Leo Messi för övrigt spelar – bland annat till det argentinska fotbollsförbundets toppar. Till exempel ska 340 000 dollar ha betalats ut till familjen till en “andlig vägledare” som följt med landslaget på stora turneringar.
Om detta kommer att leda till åtal eller visa sig ha några kopplingar till Fifa-topparna återstår att se. Men personmutor och uppvaktning av diktaturer och korrupta tjänstemän är så pass vanligt förekommande inom Fifa att man knappast kan utesluta något.
På grund av allt detta var det extra tillfredsställande att få se Argentina fullständigt köras över av Spanien i finalen. Denna gång skulle Argentina inte få fira som efter Copa América-segern 2024 – genom att sjunga rasistiska sånger om Frankrikes spelare.
Spanien vann rättvist, trots att de bland annat fick ett mål bortdömt, återigen av helt obegripliga skäl.
En kassako för kapitalisterna
Trots alla skandaler och all korruption har vi fans fortsatt att titta, eftersom vi älskar sporten. Men att kunna följa mästerskap på plats blir för vanliga arbetare bara svårare och svårare för varje turnering.
En biljett till en gruppspelsmatch var dubbelt så dyr som under VM i Qatar. En biljett till Kanadas öppningsmatch kunde kosta så mycket som 30 000 kronor. En genomsnittlig biljett till finalen kostade 123 000 kronor på andrahandsmarknaden, men vissa annonserades för miljonbelopp.
Som om det inte vore nog har Fifa på goda grunder anklagats för att manipulera priserna både för matchbiljetter och hotellrum. De har släppt matchbiljetter och sedan tagit bort dem för försäljning vilket skapat artificiell brist, och sedan släppt biljetter igen. När turneringen stod för dörren avbokade de plötsligt tiotusentals hotellrum i värdstäderna – något som tidigare drivit upp priserna för privatpersoner eftersom det rådde brist på lediga rum.
Några av VM:s mest uppmärksamma tittare kanske har noterat en liten detalj: att inga fotbollsmatcher under detta VM spelats under två halvlekar om 45 minuter, vilket varit standard i sporten i mer än 150 år.
Till detta VM introducerade Fifa nämligen två obligatoriska “hydration breaks” (“vätskepauser”) för spelarna, även i matcher där temperaturen inte krävde det. Effekten blev en förändrad matchdynamik – från att man spelar i 45×45 minuter, till fyra “perioder” om (ungefär) 22x23x22x23 minuter.
Anledningen? Att ge TV-kanalerna möjligheten att sända reklam i tre minuter per halvlek medan spelet är pausat. Sammanlagt innebär det sju och en halv timme mer reklam under hela turneringen, vilket på förhand beräknades generera 250 miljoner dollar mer i reklamintäkter bara i USA.
Dessa ohämmade ingrepp handlar om att vartenda möjliga moment ständigt måste utnyttjas för kommersialisering av sporten. De har mötts av förakt av alla oss som följer fotboll, och de så kallade “vätskepauserna” framkallade också burop från publiken på matcherna.
Fler matcher, mer pengar
Att fler länder än tidigare har deltagit i årets VM har gjort att länder som Kap Verde, Uzbekistan och Curaçao kunnat delta – och det har de gjort med bravur. Officiellt hävdar Fifa att de utökat antalet deltagande nationer för att ge mindre länder en chans att konkurrera. Den verkliga orsaken är naturligtvis att fler matcher betyder mer pengar.
Enligt tidningen The Athletic förlorar Fifa pengar under tre av fyra år, men tar igen förlusterna, och mer därtill, under det fjärde året när VM spelas.
Av samma skäl har fotbollsfederationerna och förbunden under de senaste åren utökat antal matcher i bland annat Champions League, klubblags-VM och spanska supercupen. Dessutom har Nations League införts. Allt för att utvidga marknaden kring sporten.
Inför VM 2030 kan formatet komma att utökas ytterligare, från nuvarande 48 länder till 64. Och eftersom världsdelarna turas om att hålla världsmästerskapen, och det förra hölls i Qatar, kommer nästa VM att hållas på tre kontinenter – Europa och Afrika med några utvalda matcher i Sydamerika – för att Fifa så tidigt som möjligt ska kunna ge det efterföljande mästerskapet, 2034, till sina goda vänner i diktaturen Saudiarabien.
Sparka ut kapitalismen ur sporten!
Så tyvärr verkar ingen ljusning vara i sikte. Gianni Infantino är kritiserad men verkar sitta ohotad på posten som president för Fifa. Samtidigt är storföretagens grepp om fotbollen järnhårt.
Olof Lundh är en av de svenska sportjournalister som skrivit mest om frågan.
“Går det att lita på vilka beslut som fattas? Vad sker i korridorerna långt från fotbollsplanen? Vem tjänar på att de största stjärnorna och de största landslagen är kvar? Hur kan man lita på att domarteamet inte är styrt? De här frågorna har alltid funnits, men de har tyvärr fått ännu mer kraft och intensitet.”
“Tyvärr är det inte bara i fotbollens värld den här typen av korruption, eller vad man nu ska kalla det, spelar in. Läs tidigare riksrevisorn Inga-Britt Ahlenius bok om hennes tid i FN. Eller sätt er in Anders Kompass öde. Diplomaten och FN-tjänstemannen försökte stoppa franska FN-soldater från att begå sexövergrepp på barn i Centralafrikanska republiken men han tvingades lämna FN.”
Han uppmanar dessutom förbunden att agera och han är långtifrån ensam om att vädra liknande åsikter.
“Sverige borde samla fler nationsförbund och Uefa borde kontakta andra konfederationer och hota med att lämna Fifa.”
Det är onekligen ovanligt att sportjournalister talar om politik, världsledare, korruption och dessutom organiserat motstånd på ett så tydligt sätt. Men det är samtidigt helt ofrånkomligt i en sport som styrs av samma lagar som resten av den kapitalistiska världen.
Och organiserat motstånd är precis vad som behövs. Det behövs en organiserad gräsrotsrörelse ledd av fansen, som riktar sig mot samhällstopparna som tjänar på att förstöra sporten vi älskar – annars kommer det osmakliga spektaklet bara att bli värre.