För hundra år sedan, mitt under första världskriget, dök en anonym pamflett under pseudonymen ”Junius” upp i Zürich och började snabbt cirkulera inom den internationella arbetarrörelsen. Pamfletten hade i själva verket skrivits av Rosa Luxemburg från ett tyskt fängelse. I den skrev hon:
”[D]et borgerliga samhället står inför ett svårt dilemma: antingen övergår man till socialismen eller också faller man tillbaka till barbariets stadium”1
Denna djärva förutsägelse, som hon tillskrev Friedrich Engels, har blivit en av de mest kända parollerna inom den marxistiska rörelsen: ”Socialism eller barbari”.
Dessa ord har bevarat hela sin kraft än i dag. De fångar perfekt den period vi lever i: ett samhällssystem i ett långt framskridet tillstånd av förruttnelse; en degenererad härskande klass som är oförmögen att lösa mänsklighetens problem; samt en kamp på liv och död från de förtrycktas sida för att störta den gamla ordningen, där arbetarklassen antingen måste gå segrande ur striden eller gå under.
Det är denna verklighet som så tydligt illustreras i dagens Sudan, och som det här numret av Till marxismens försvar ägnas åt.
Uppgång och fall
I motsats till den en gång så vanliga liberala föreställningen är historien inte en kontinuerlig och gradvis utveckling av mänskliga framsteg. Historien känner till både nedåtgående och uppåtgående kurvor, stora språng framåt och dramatiska sammanbrott.
Besök de majestätiska, men öde, ruinerna av de stora mayastäderna, eller stå uppe på resterna av Hadrianus mur – byggd för att markera Romarrikets yttre gräns – så får du en glimt av historiens stora dialektiska lag: ”Allt som existerar förtjänar att gå under.”
Men det räcker inte att bara observera att tidigare civilisationer har kommit och gått; det är nödvändigt att förstå varför. I hundratals år har historiker och filosofer förbryllats över denna fråga. BBC har nyligen släppt en serie med titeln ”Civilisations: Rise and Fall” om just detta ämne, som handlar om Romarrikets fall, det ptolemeiska riket i Egypten, det aztekiska riket och Tokugawa-shogunatet i Japan.
För att inte tala om innehållet i denna serie (och ju mindre som sägs om det, desto bättre), är det mest slående faktumet att parallellerna med dagens samhälle erkänns så öppet. Ta till exempel en recension i The Guardian med rubriken: ”TV som kommer att få dig att förtvivla över vårt eget samhälles förfall”.
Civilisationers nedgång och kollaps förklaras ofta med hänvisning till dåligt ledarskap, såsom inkompetenta eller galna kejsare, eller till yttre orsaker såsom naturkatastrofer och epidemier. Även om dessa faktorer spelar en roll kan en hel civilisations oåterkalleliga nedgång inte förklaras enbart med enskilda individers misstag. En sådan förklaring väcker bara frågan: ”Varför fortsatte deras ledare att göra misstag?” – en fråga som många ställer sig om våra egna makthavare idag.
Karl Marx upptäckte den grundläggande process som i slutändan avgör civilisationers uppgång och fall, och beskrev den i några få men briljanta formuleringar i förordet till Till kritiken av den politiska ekonomin som publicerades 1859, samma år som Darwins Om arternas uppkomst.
Med hjälp av en vetenskaplig metod identifierade Marx att varje samhällsformation uppstår på en materiell grund: inte bara miljöförhållanden, utan en bestämd uppsättning sociala relationer, genom vilka de producerar livets nödvändigheter i enlighet med den tekniska nivå som uppnåtts.
Under en tid påskyndar spridningen av dessa produktionsförhållanden, och hela den sociala, politiska och ideologiska ordning som uppstår på denna materiella grund, kraftigt utvecklingen av arbetskraften, produktionsmedlen, vetenskapen och tekniken: kort sagt det som kallas ”produktivkrafterna”. Och i takt med att produktivkrafterna utvecklas förstärker de i sin tur den framväxande samhällsordningen, som sopar bort allt i sin väg.
Historien är full av exempel på detta fenomen: jordbrukets spridning under den neolitiska revolutionen; framväxten av stater och klassamhällen under bronsåldern; slaveriets uppkomst i det antika Europa och Medelhavsområdet; medeltidens höjdpunkt som följde på feodalismens konsolidering; och naturligtvis den moderna industriella kapitalismens ohejdbara uppgång. Och detta är på intet sätt en uttömmande lista.
Men allt vänds så småningom till sin motsats. Som Marx förklarar blir de produktivkrafter som har utvecklats inom den befintliga ordningen för mäktiga, för omfattande för de befintliga produktionsförhållandenas snäva ramar.
Under sådana perioder blir upprätthållandet av de gamla förhållandena till allt mer smärtsamma bojor som håller tillbaka den fortsatta utvecklingen. Samtidigt leder den ekonomiska utveckling som ändå äger rum inte till att den existerande ordningen stärks, utan till att den undermineras och skapar kriser, krig och revolutioner som följd.
Den romerska slavekonomin föll samman, och det var ur detta förfall som feodalismen så småningom uppstod. På samma sätt blomstrade feodalismen i Europa i århundraden, för att sedan träda in i sin egen period av nedgång, under vilken grunden för kapitalismen lades. Således finns inom uppkomsten av varje samhällssystem fröet till dess slutliga förfall, och varje nedgång innehåller fröet till framtida framsteg – hur avlägsna de än kan förefalla.
Imperialism
Men hur är det med kapitalismen? Med tanke på att världsekonomin har vuxit mångdubbelt under det senaste århundradet, i vilken mening kan vi då tala om det kapitalistiska systemets nedgång idag? Svaret ligger i imperialismens natur, som Lenin beskriver i sin bok Imperialismen som kapitalismens högsta stadium, skriven samma år som Luxemburgs pamflett publicerades.
Imperialism är inte bara att ett land dominerar ett annat, som man vanligtvis förstår begreppet; det är ett stadium i det kapitalistiska systemets utveckling, där de kapitalistiska förhållandena har förvandlats till sin motsats.
Den så kallade ”fria konkurrensen” mellan kapitalistiska företag har ersatts av att marknaden domineras av en rad gigantiska banker och monopol, som är oupplösligt knutna till staten. Detta gäller lika mycket för länder där statens roll erkänns öppet, såsom Kina, som för USA – som påstås vara ”det fria företagandets” hemvist.
Att produktionen allt mer planeras inom monopolen undanröjer inte marknadens anarki, utan förvärrar den och leder till allt djupare kriser. Samtidigt har begrepp som ”kreativ förstörelse” och marknadens ”osynliga hand” i praktiken ersatts av företag som är ”för stora för att gå under” och som får räddningspaket, subventioner och lukrativa statliga kontrakt, allt finansierat av en skyhög statsskuld.
Följaktligen har borgarklassen blivit fullständigt parasitär. Den utveckling som ändå sker är i stor utsträckning beroende av staten och genomförs inte av cheferna utan av en armé av lönearbetare. Istället för att stärkas av en sådan utveckling blir den härskande klassen bara mer överflödig.
Detta syns tydligast i de gamla imperialistiska makterna i Europa, där den härskande klassen har presiderat över årtionden av ekonomisk stagnation, avindustrialisering och förfallande infrastruktur. Men tecknen på kapitalismens förruttnelse kan ses överallt, inte minst i de obeskrivliga nivåerna av ojämlikhet.
Faktum är att det aldrig tidigare i historien har funnits en härskande klass som är så parasitär, så frånkopplad från verkligheten och så mogen att störtas.
Naturligtvis återspeglas detta i den härskande klassens intellektuella, moraliska och till och med psykologiska degeneration. Detta symboliseras av bankiren och sexhandlaren Jeffrey Epstein, vars nätverk av ”kunder” omfattade en betydande del av de rikaste och mäktigaste familjerna i västvärlden. Och det är bara toppen av isberget.
Imperialismens dominans över världen medför också krig och folkmord i en aldrig tidigare skådad skala. I denna mening leder den högsta civilisation som mänskligheten hittills uppnått oundvikligen till sin motsats: barbari.
Detta har varit fallet under hela den moderna kapitalistiska imperialismens historia. I början av den imperialistiska eran fastställdes den ökända doktrinen om terra nullius – ”ingenmansland” – vid Berlinkonferensen 1884, enligt vilken stater förstördes och befolkningar utplånades för att göra plats för de europeiska imperialistmakterna.
Drivna av monopolens omättliga hunger efter resurser, marknader och investeringsområden ledde de mäktigaste kapitalistiska staternas oavbrutna kamp om att dela upp världen mellan sig till två världskrig som tillsammans krävde mer än 100 miljoner människoliv.
Och till och med under den så kallade amerikanska fredens (Pax Americana) guldålder bevittnade världen USA-imperialismens utrotningskrig mot Vietnams folk, vars barbariska karaktär sammanfattades av en amerikansk general: ”Vi ska bomba dem tillbaka till stenåldern”.
Idag saknas det inte exempel på det barbari som imperialismen föder och sprider. I den fasa som drabbat folket i Gaza, Darfur och östra Kongo ser vi tydligt den djupa sanningen i Luxemburgs varning:
”Imperialismens triumf betyder att kulturen helt bryts ned.”2
Och om kapitalismen tillåts fortsätta förstöra miljön, kan detta komma att bekräftas i den mest fullständiga och bokstavliga mening man kan tänka sig.
Klasskamp
De fasor som kapitalismens kris idag frambringar har fått många människor att förlora tron på att det är möjligt att förstå världen på ett rationellt sätt. Detta har i sin tur lett till ett ökat intresse för religion och konspirationsteorier. Många talar till och med om världens undergång, vare sig den orsakas av någon ondskefull AI, kärnvapenkrig eller något annat.
Denna apokalyptiska skräck är inget nytt; den var utbredd under feodalismens sista dagar på 1300- och 1400-talet. Men det var inte världens undergång, utan endast slutet för en föråldrad samhällsordning.
I sådana perioder innebär framsteg att fly det sjunkande skeppet och etablerandet av en ny ordning, baserad på fundamentalt annorlunda förhållanden.
Att rensa bort gamla, föråldrade förhållanden och frigöra mänsklighetens produktivkrafter är kärnan i en social revolution. Men revolutioner genomförs inte av produktivkrafterna själva, inte heller av den abstrakta ”mänskligheten” eller ”historien”. De genomförs av levande människor, uppdelade i klasser med motstridiga intressen.
Marx konstaterade att mänskligheten bara åtar sig ”sådana uppgifter, som den kan lösa”.3 När ett socialt system utvecklas skapar det de materiella krafter som krävs för att störta det, inklusive nya sociala klasser som kan förverkliga en ny social ordning. Under feodalismen var det bourgeoisin. Idag är det arbetarklassen som förkroppsligar mänsklighetens förhoppningar.
Detta är inte bara en trossats. Arbetarklassen producerar nästan alla världens rikedomar. Många gånger genom historien har arbetarna visat sig kapabla att ta över produktionen och organisera den ännu mer effektivt, utan onödiga kostnader för chefer och markägare.
Dessutom har arbetarklassen, ända sedan den trädde in på historiens scen, på grund av sin klassposition drivits till kamp mot den härskande klassen och den etablerade ordningen, vilket placerat den i spetsen för varje rörelse för befrielse och framsteg.
”Socialism eller barbari” betyder därför att endast arbetarklassens maktövertagande kan besegra imperialismen och slutligen störta den ruttnande kapitalistiska ordningen. Men det måste också erkännas att den härskande klassen inte kommer att sky några medel, inte ens om det innebär en risk att förstöra sin egen civilisation, för att krossa framväxten av ett nytt samhälle inom det gamla.
När Paris arbetare massakrerades 1871 var slakten så brutal att till och med den respektabla borgerliga pressen vädjade till myndigheterna att sluta, eftersom stanken från liken blev outhärdlig. Under 1900-talet var den europeiska borgarklassen beredd att släppa lös fascismens monster på Europa för att likvidera arbetarrörelsen, hellre än att riskera att själva störtas.
På samma sätt var den sudanesiska härskande klassen under den senaste tiden mer än villig att använda de så kallade Rapid Support Forces som sina attackhundar mot den revolutionära rörelsen. I åratal har denna reaktionära paramilitära styrka fostrats och finansierats inte bara av den sudanesiska staten utan också av en rad utländska makter. Resultatet är att landet har förstörts.
Sudans öde bör tjäna som en varning: varje revolution som stannar halvvägs och inte fullständigt störtar borgarklassen och dess stat bereder vägen för katastrof.
Partiet
Man kan med rätta fråga sig: om arbetarklassen verkligen är kapabel att störta kapitalismen och leda samhället ut ur den förruttnande kapitalistiska ordningen, varför har detta då inte redan skett?
Att imperialismen har överlevt kan knappast förklaras med någon brist på mod eller beslutsamhet hos arbetarklassen när den väl slår in på revolutionens väg. Under de senaste hundra åren har i stort sett varje land på jorden skakats av inspirerande massrörelser, som har ställt frågan om makten rakt på sak.
Ändå har de flesta av dessa rörelser inte lett till kapitalismens störtande. Erfarenheterna från det senaste århundradet har bevisat bortom allt tvivel att massornas styrka och hjältemod, även om de är absolut nödvändiga för varje revolution, inte räcker i sig.
Det som behövs är organisering och framför allt ett ledarskap som kan ta sig an historiens enorma uppgifter och föra kampen till ett segerrikt slut. Och det är just denna avgörande faktor som tragiskt nog har saknats i så många fall.
Detta beror inte bara på tillfälligheter eller individuella misstag. När massorna ger sig in i kampen är det naturligt att de först vänder sig till välkända personer eller organisationer, eller till dem som erbjuder minsta motståndets väg. Men dessa tenderar att blicka tillbaka på det förflutna eller är helt förvirrade av situationen.
Genom sina egna erfarenheter av händelserna drar arbetare och ungdomar dyrköpta lärdomar och börjar dra revolutionära slutsatser. Men om det inte finns något alternativt ledarskap som kan ge uttryck för dessa slutsatser, kan ett sådant inte improviseras fram i stridens hetta. Följden blir att rörelsen hamnar i en återvändsgränd – som den gjorde i Sudan.
Detn revolutionära partiets avgörande uppgift är att kunna knyta an till massornas framväxande medvetande och vinna ledningen för rörelsen i tid, innan kontrarevolutionens krafter hinner pacificera eller krossa den.
Detta är ingen enkel uppgift, och därför krävs det att ett sådant parti byggs upp innan revolutionens vulkan får sitt utbrott. I sitt svar på Luxemburgs ”Juniuspamflett” underströk Lenin hur brådskande det var att bygga upp en sådan organisation:
”Den största bristen hos hela den revolutionära marxismen i Tyskland är att den saknar en sammansvetsad illegal organisation, som systematiskt följer sin linje och fostrar massorna i de nya uppgifternas anda …”4
Dessa ord skulle få stor betydelse under den tyska revolutionen 1918. Luxemburg och andra revolutionära marxister inledde den avgörande kampen för att bygga upp ett revolutionärt ledarskap när de grundade Tysklands kommunistiska parti i december 1918. Men då hade revolutionen redan brutit ut, och revolutionärerna åsamkades ett svårt slag när Luxemburg och Karl Liebknecht brutalt mördades mindre än en månad senare.
Den tyska revolutionens tragedi har upprepats många gånger. Den inspirerande revolutionära våg som svepte över Europa i slutet av andra världskriget kunde ha förändrat historiens gång i grunden, men den blockerades medvetet och leddes in i ”säkra” kanaler av dess egna ledare.
Även i USA, den största imperialistiska makten på jorden, kunde kapitalismen ha störtats om ett betydande revolutionärt kommunistparti hade byggts upp under de omvälvande åren på 1960-talet.
Mellan 2019 och 2021 hade arbetarna och ungdomarna i Sudan makten inom räckhåll. Att de inte grep den beror enbart på deras ledare, som ständigt höll tillbaka rörelsen för att hålla den inom ramarna för en gradvis och fredlig övergång till demokrati – något som var helt uteslutet på grund av den sudanesiska kapitalismens natur.
Man kan inte låta bli att tänka tillbaka på det spanska inbördeskriget på 1930-talet. De spanska massorna kunde ha tagit makten många gånger, men de hölls tillbaka av sina partier i ”ordningens” namn. Resultatet blev obeskrivliga fasor, precis som i Sudan idag.
Det historiska alternativet ”socialism eller barbari” konkretiseras därmed i den praktiska politiska frågan om det revolutionära partiet.
Ingen tid att förlora
Barbariet är inte bara något som väntar i framtiden; det sprider sig redan nu. Men det är ingen anledning att ge upp hoppet.
För att återgå till Marx djupsinninga formulering, åtar sig mänskligheten bara ”sådana uppgifter, som den kan lösa”. Således finns förutsättningarna för ett världsomspännande revolutionärt arbetarparti överallt. Faktum är att de aldrig har varit bättre.
På global nivå har arbetarklassen aldrig varit starkare. Samtidigt är den härskande klassen i större delen av världen svagare än den varit på decennier, och vi ser hur en hel generation radikaliseras under parollen ”Gen Z-revolutionerna”.
Arbetarklassen och de förtryckta massorna i världen kommer inte att låta den härskande klassen dra ner oss i avgrunden utan strid – en strid som kommer att överskugga alla tidigare revolutioner.
Marxisternas uppgift idag är att organisera sig, nå ut till de mest avancerade skikten av arbetare och ungdomar, bygga partier med tusentals stålsatta kommunistiska revolutionärer som är redo och kapabla att ansluta sig till massornas kamp under de titaniska strider som kommer, och slutligen leda vägen till arbetarklassens maktövertagande.
Om historien har lärt oss något, så är det att denna uppgift varken kommer att bli lätt eller okomplicerad. Men det finns ingen större sak på jorden.
Sudan har visat oss vad som står på spel. Låt oss gå framåt, fullt medvetna om de utmaningar som väntar oss, och med fördubblad beslutsamhet att krossa alla hinder i vår väg.