Moral och klasskamp

Genom historien har mänskliga samhällen upprättat moraliska normer att leva efter – normer som också har fungerat som ett starkt ideologiskt verktyg för att upprätthålla den rådande samhällsordningen. I dag avslöjas och ifrågasätts den kapitalistiska moralens hyckleri i allt högre grad av massorna. I den här artikeln förklarar Hélène Bissonnette hur moralen utvecklas, dess hycklande karaktär under klassamhället och den borgerliga moralens kris i vår tid.

”Ärligt talat, dessa parasiter fick helt enkelt vad de förtjänade.”

Dessa ord skrevs av Luigi Mangione, den misstänkte mördaren av VD:n för försäkringsbolaget UnitedHealthcare. Som svar levererade det amerikanska politiska etablissemanget 2024 års bästa skämt: ”Våld kan aldrig användas för att lösa politiska meningsskiljaktigheter.”¹

I den hycklande, orwellska retoriken från de stora och mäktiga betyder detta att vi förväntas förstå att de krig som USA-imperialismen för över hela världen inte är politiskt våld. Inte heller folkmordet i Gaza, som har fullt stöd av den amerikanska regeringen.

Tyvärr för våra moraliserande ledare är arbetarklassen inte så lättlurad som de kanske tror.

En gång i tiden skulle mordet på en VD kanske ha väckt sympati för offret. Men idag har en påfallande stor sympati istället uttryckts för den misstänkte mördaren. En opinionsundersökning i december 2024 visade att 41 procent av amerikaner i åldern 18 till 29 anser att mordet var ”acceptabelt”.²

Istället för att ifrågasätta moralen i att kallblodigt mörda någon, var den verkliga frågan som många arbetare ställde sig om det är moraliskt acceptabelt att tjäna miljoner på att tusentals människor dör efter att deras försäkringsanspråk avslagits? Svaret blev ett rungande: ”Nej!”

Saker och ting håller på att förändras. Verkligheten under kapitalismen förändras. Medvetandet förändras. Och därmed förändras även moralen.

Vad är moral?

Moral kan definieras som den uppsättning regler eller föreskrifter som styr människors handlingar och sociala liv. I skolan och i kyrkan lär vi oss att moralen är tidlös och absolut, det vill säga densamma för alla individer, på alla platser och i alla tider.

Den marxistiska synen på moral avvisar dock detta abstrakta synsätt. Den ser istället moral som något konkret, i grunden en materiell fråga, som bestäms av samhällets utveckling genom historien.

Våra idéer om världen är inte statiska, utan utvecklas ständigt. Moralen förändras och utvecklas i takt med att våra levnadsvillkor och sociala relationer förändras.

Idag är det över hela världen ett chockerande och moraliskt avskyvärt brott att döda spädbarn. Men det finns betydande belägg för att barnamord var en acceptabel praxis i många jägar- och samlarsamhällen runt om i världen. På samma sätt ansågs ägandet av slavar en gång i tiden vara moraliskt acceptabelt och till och med respektabelt; idag är det förbjudet i de flesta länder, även om det fortfarande förekommer i olika former.

Det handlar inte bara om åsiktsskillnader mellan olika kulturer som råkat bestämma sig för att leva på ett visst sätt. Dessa vitt skilda moraliska synsätt återspeglar förändringar i samhällets utveckling, och framför allt i utvecklingen av mänsklighetens produktivkrafter.

Att ha många barn minskade produktiviteten i nomadiska jägar- och samlarsamhällen, samtidigt som det ökade antalet munnar att mätta. Under vissa förhållanden kunde detta utgöra en existentiell risk för hela samhället. Barnamord återspeglade således livets hårda villkor i en tid då produktivkrafternas utvecklingsnivå var extremt låg.

Slaveriets uppgång och fall speglade också förändringar i samhällets ekonomiska grundval. De flesta slavar var antingen krigsfångar eller fattiga individer som inte längre kunde försörja sig själva. Även om det sågs vara en allvarlig olycka att hamna i slaveri, var det ändå i de flesta fall att föredra framför det enda andra alternativet: döden. Samtidigt spelade slaveriet en viktig roll i produktionen av ett stort överskott, som låg till grund för en rad antika civilisationers framsteg.

För de antika hebréerna och grekerna var någon som hade många slavar därför långt ifrån en brottsling eller ens en utsugare. Han (och det var vanligtvis en man) betraktades som en framstående medlem av samhället, som hade välsignats med ett stort hushåll tack vare sitt mod, sin skarpsinnighet eller gudarnas gunst.

Det var först när slaveriet blev överflödigt, ja till och med ett hinder för fortsatt ekonomisk utveckling, som massorna började motsätta sig slaveriet som sådant. Det är ingen slump att abolitionismen³ blev en massrörelse samtidigt som arbetarklassen, det vill säga fria lönearbetare, växte snabbt till följd av den industriella revolutionen. Detta illustrerar vad Trotskij förklarade, att ”moralen är ett resultat av den sociala utvecklingen”.⁴

De härskande tankarna

En av de mest allmänt accepterade moraliska reglerna, som för många verkar tidlös och självklar, är att man inte ska stjäla. I Bibeln framställs detta som något som bokstavligen har kommit ner från himlen, från en evig auktoritet ovanför samhället, i de tio budorden.

Men denna regel är också en produkt av den samhälleliga utvecklingen. Under större delen av människans historia fanns varken privategendom eller ojämlikhet – och utan dessa blir själva begreppet ”stöld” meningslöst.

Det var jordbrukets utveckling, för omkring 12 000 år sedan, och den ökade förmågan att producera ett överskott, som lade den materiella grunden för uppkomsten av ojämlikhet, privategendom och så småningom samhällets uppdelning i antagonistiska klasser.

De nya sociala relationerna som byggde på utsugning av majoriteten återspeglades naturligtvis i en ny moral, formad av den privilegierade klassen, som också lade beslag på de rådande ideologiska institutionerna såsom skrift, organiserad religion och liknande. När statens väpnade styrkor bildades blev de omedelbart beskyddare av de rikas egendom och på samma gång väktare av allmän ordning och moral. Detta fortsätter gälla än i dag.

Klassamhället i sig ger ständigt upphov till ”omoraliskt” beteende, såsom stöld, och samtidigt behovet av att uttryckligen förbjuda det. Förbudet kan dock aldrig avskaffa omoraliskt beteende på riktigt, eftersom det är en produkt av objektiva motsättningar, såsom ojämlikhet. Tusentals år av undervisning om detta budord har inte kunnat hindra att otaliga stölder begåtts.

I Den tyska ideologin förklarade Marx och Engels:

”Den härskande klassens tankar är under varje epok de härskande tankarna.”⁵

Den härskande klassen skulle inte kunna behålla sin makt över den stora majoriteten om den bara kunde förlita sig på våld. Den behöver andra medel – främst ideologiska – och där utgör moralen en nyckelkomponent. Moralen fungerar därför som ett verktyg i den härskande klassens händer.

Moraliskt förfall

Så länge samhället har varit uppdelat i utsugande och utsugna klasser har moral gått hand i hand med hyckleri. Den officiella moralen påstår alltid att den fastställer uppföranderegler för hela samhället, på allas vägnar. Men i verkligheten rättfärdigar och upprätthåller den de befintliga sociala relationerna och fördömer beteenden som undergräver dem.

I grunden spelar den härskande klassens moral en viktig roll i den sociala ordningen genom att försöka ena de antagonistiska klasserna. Den upprätthåller illusionen att social harmoni kan upprätthållas med abstrakta, universella livsprinciper. Men detta är helt felaktigt. Utsugarens moral tjänar således till att sudda ut och dölja klasskampen, i den härskande klassens tjänst.

När den feodala aristokratin var samhällets härskande klass var ära och lojalitet viktiga, påstådda ”universella” värden som predikades för att upprätthålla ett hierarkiskt och stabilt feodalsystem. Istället för ”alla människor är födda lika” krävde härskarna att alla skulle känna sin plats i den rigida sociala hierarkin, som påstods var förordnad av ingen mindre än Gud själv.

Vidare så respekterar den härskande klassen aldrig riktigt sin egen moralkod och kommer utan tvekan att överge den om dess vitala intressen hotas. Samma katolska kyrka som predikade ödmjuk underkastelse och mildhet för majoriteten hade inga betänkligheter att beordra massakrer på hela städer om de gav efter för ”kätteri”.

Men om den härskande klassens moral alltid har varit hycklande, väcker det frågan: varför accepteras den överhuvudtaget av massorna? Om det bara var en fråga om propaganda eller våld, är det osannolikt att ett moraliskt system skulle kunna slå rot i de förtrycktas hjärtan och sinnen under århundraden. Återigen har denna fråga att göra med social utveckling och klasskamp.

När en härskande klass driver samhället framåt, när dess sociala ordning är stabil och utvecklar produktivkrafterna, framstår dess styre som ”rimligt” för alla klasser, även de förtryckta. På samma sätt är dess moraliska ordning rimlig och ses som ett nödvändigt skydd mot moralens sammanbrott och nedstigningen i djuriska begär.

Därför accepterades den katolska kyrkans feodala moral som rätt av alla, om än på olika sätt av olika klasser. När brott mot denna moral upptäcktes av den härskande klassen betraktades de som individuella brott. Dantes helvete är fullt av kungar och påvar som överträtt den medeltida kristna moralen; hans himmel är full av individer, både adliga och vanliga, som ansågs ha förkroppsligat den. Kort sagt betraktades hyckleri som ett fel som måste rensas bort från den moraliska ordningen, inte som ett inneboende drag i denna ordning.

Men när det produktionssätt som ligger till grund för samhället har spelat ut sin roll och det sociala system som bygger på detta produktionssätt går in i en period av historisk kris, kan den härskande klassen inte längre upprätthålla sin makt på samma sätt. Dess sociala ordning framstår inte längre lika rimlig, och detsamma gäller dess moraliska ordning. Ted Grant förklarar:

”Amoralitet är inget nytt i historien. Den tar vanligtvis form under en period då det gamla samhällssystemet bryter samman, och i övergången till ett nytt samhällssystem. När den gamla härskande klassens funktion går förlorad, bryter också de moraliska koder som hör till dess herravälde samman. Och på samma sätt tar det i en övergångsperiod tid innan en ny moral, grundad på nya produktionsförhållanden, kan växa fram.”⁶

Perioden av nedgång och sammanbrott för det romerska slaveriet är full av exempel på moralisk upplösning, särskilt bland den härskande klassen. Under kejsare som Commodus och Caracalla blev lönnmord, massmord och alla slags fördärv en vanlig del av det offentliga livet. Det var i detta sammanhang som miljontals människor i Romarriket, i sökandet efter en ny värdegrund, vände sig till kristendomen i slutet av 200-talet.

Trots sitt ursprung som en obskyr judisk sekt i en avlägsen del av kejsardömet spred sig kristendomen snabbt bland romerska icke-judar. Detta berodde delvis på den eldiga retoriken i evangelierna mot elitens hyckleri och omoral, till exempel:

”Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som är som vitkalkade gravar. Utanpå ser de prydliga ut, men inuti är de fulla av de dödas ben och annat orent.”

(Matteus 23:27)

På samma sätt var renässansen i Europa, under 1400- och 1500-talen, en period då den gamla feodala ordningen oåterkalleligen bröt samman, aristokratins styre ledde enbart till kris, och dess moraliska institutioner betraktades allmänt som genomkorrupta. Den hårda kampen mellan klasserna – liksom maktkampen inom den framväxande borgarklassen – återspeglades i tidens moral (eller brist på sådan). Som Trotskij konstaterade:

”Korruption var grundtonen inom den italienska politiken. Regeringskonsten utövades i klickar och bestod av de blida konsterna lögn, förräderi och brott.”⁷

Trotskij påpekar att Machiavelli, som levde under denna övergångsperiod, såg kampen om den politiska makten som ett slags schakproblem där moraliska frågor inte existerade. Machiavelli framställs ofta själv som en amoralisk intrigmakare. Men i själva verket byggde han sin teori på den dåtida härskande klassens faktiska beteende – inklusive påvedömet. Genom att så öppet avslöja dem för allmänheten är det inte förvånande att hans mest kända verk, Fursten, förbjöds av Vatikanen.

Samtidigt som Machiavelli skrev Fursten, spikade Martin Luther upp sina “95 teser” på dörren till slottskyrkan i Wittenberg. Luther anklagade påven och kyrkan för korruption och hyckleri genom försäljningen av avlatsbrev (syndernas förlåtelse, vilket skulle hjälpa köparen att komma till himlen) och ackumulering av obscena rikedomar, som de pressat massorna på.

Det Luther förespråkade var inte en återgång till den gamla medeltida ordningen – vilket skulle vara en omöjlighet – utan i praktiken en ny form av kristendom: protestantismen. Detta ledde till en annan moralisk syn än den som det höga prästerskapet hade, vilket innebar en mer direkt och individuell relation till Guds ord, utan överflödiga mellanhänder. Detta återspeglade bättre den framväxande borgarklassens synsätt.

Borgarklassen kan ha varit medveten om att de agerade utifrån sina ekonomiska intressen när de bekämpade kyrkan, liksom bönderna när de kämpade för att befria sig från förtryck. Men massorna motiverades också av en moralisk avsky mot hela den ruttna ordningen, en avsky som skulle spela en viktig roll i en rad dramatiska revolutioner, såsom det tyska bondkriget (1524–1526), den nederländska revolutionen (1568–1648) och det engelska inbördeskriget (1642–1651).

Denna moraliska avsky är i sig ett symptom på en revolutionär jäsning i samhället och åtföljs också av en sund moralisk orubblighet. Detta blev särskilt tydligt när den franska revolutionen 1789–1793 släppte lös sin revolutionära terror mot monarkin och kyrkan, vilket fick Robespierre att säga:

”Terrorn är endast rättvisa – snabb, sträng och oböjlig; den är således en yttring av dygden.”⁸

Borgarklassens moral

När borgarklassen ersatte aristokratin och blev den härskande klassen, ersattes de gamla, diskrediterade feodala värderingarna av den påstått universella friheten och jämlikheten inför lagen.

Men den abstrakta och universella ”friheten” dolde borgarklassens mycket konkreta intressen, som behöver frihandel, fria marknader och arbetare som är helt fria att sälja sin arbetskraft till den som är beredd att betala. Dessa nya sociala relationer fick oundvikligen sin återspegling i en ny, borgerlig moral.

Det var i detta sammanhang som olika borgerliga tänkare försökte rationalisera moralen genom att befria den från dess religiösa skepnad. Av dessa tänkare är Immanuel Kant (1724-1804) och Jeremy Bentham (1748-1832) förmodligen de mest kända och citerade idag.

Enligt Kant ska ”jag aldrig bete mig på ett annat sätt än att jag också kan önska att min maxim skall bli en allmän lag”.⁹ Så lyder hans ”kategoriska imperativ”. Med andra ord: innan man gör något bör man fråga sig vad som skulle hända om alla gjorde likadant. Skulle det vara bra eller dåligt?

Kant säger till exempel att en värld där alla ljuger skulle vara dålig, så ingen individ bör någonsin ljuga under några omständigheter: ändamålet helgar aldrig medlen om medlen i sig är omoraliska.

Å andra sidan fokuserade Benthams ”utilitaristiska” moralteori på konsekvenserna av en handling: ändamålet helgar medlen. På så sätt är den mer flexibel än Kants kategoriska imperativ.

Enligt Bentham bygger den utilitaristiska moralen på principen om att söka största möjliga lycka för största möjliga antal.

Ta till exempel det berömda spårvagnsproblemet. Du kör en spårvagn som är på väg mot ett spår där fem människor är fastbundna, som säkert kommer att dödas. Du har möjlighet att aktivt ingripa och växla spåret till ett annat där bara en person är bunden.

Ska du låta bli att ingripa, med motiveringen att du inte är ansvarig för de fem personernas död eftersom det inte var du som band fast dem vid spåren? Eller ska du aktivt ingripa och rädda dem, men därigenom bli direkt ansvarig för att döda någon som annars skulle ha levt?

Enligt utilitarismen är svaret enkelt: du räddar de fem, eftersom det innebär största möjliga lycka för största möjliga antal.

Men både utilitarismen och Kants kategoriska imperativ led av samma abstrakta förhållningssätt till frågan om moral. Båda rationaliserade helt enkelt den framväxande borgerliga moralen till en kod som var allmänt tillämplig på alla människor. Därför leder båda till samma sorts hyckleri som kännetecknar all borgerlig moral.

Det visade sig att de positiva moraliska principer som Kant påstods ha härlett från sitt kategoriska imperativ inte skilde sig i grunden från den liberala borgerliga moral som växte fram i Europa under hans tid: respekt för individens frihet, likhet inför lagen, och rationell och moralisk utveckling för alla genom utbildning.

Kants namn dyker kanske inte ofta upp i nyheterna, men det är denna logik som politikerna förlitar sig på när de gör uttalanden som ”våld kan aldrig användas för att lösa politiska meningsskiljaktigheter”. Att deras ”absoluta” principer ständigt åsidosätts i alla länder, framför allt av staten, har liten betydelse för den härskande klassen och dess betalda lakejer på universiteten. Det viktiga är att den kan hålla upp dessa så kallade principer närhelst den vill visa sin moraliska överlägsenhet.

Det utilitaristiska argumentet att en sådan handling eller politik är ”för det allmänna bästa” är lika vanligt, om inte vanligare, i dagens politik. Men problemet med detta är att det saknar allt innehåll och därmed knappast kan kallas en teori. Det slutar precis där det borde börja: vad är egentligen den största lyckan för det största antalet, och hur uppnår vi det?

Som Trotskij förklarar:

”Medel kan bara rättfärdigas genom sitt ändamål. Men även detta ändamål behöver rättfärdigas.”¹⁰

En person kan rättfärdiga revolutionärt våld i ett inbördeskrig med att det säkrar revolutionen, vilket i slutändan leder till mer lycka. En annan kan rättfärdiga kontrarevolutionärt våld med argumentet att skyddet av privat egendom på sikt ger större lycka.

Båda är lika utilitaristiska argument, och i båda fallen bidrar den utilitaristiska ”teorin” inte på något sätt till att avgöra vilket av de två som är rätt.

Faktum är att med utilitarismen kan man rättfärdiga nästan vad som helst. Denna moral är fortfarande helt skild från den materiella verkligheten och klasskampen. Precis som med Kants kategoriska imperativ kan den inte förklara de många och motsägelsefulla former av moral som har uppstått och försvunnit med olika produktionssätt genom historien. Som Marx skrev om Bentham:

”Med sin typiska naivitet och fantasilöshet utgår han från kälkborgaren, speciellt den engelske kälkborgaren, som normalmänniskan. Det som verkar vara nyttigt för detta märkliga typexemplar, det är i och för sig nyttigt. Efter denna måttstock bedömer han sedan forntid, nutid och framtid.”¹¹

Denna ”teori” är mycket användbar för den härskande klassen eftersom den erbjuder en enorm flexibilitet, som de använder för att rättfärdiga imperialistiska krig eller omfattande nedskärningar. Ja, det kommer att innebära lidande, ja, moraliska regler kommer att brytas – men i slutändan är det för det allmänna bästa. Efter kriget eller nedskärningarna kommer vi få demokrati och välstånd, säger de.

I praktiken använder den härskande klassen regelbundet argument från båda dessa till synes motstridiga teorier samtidigt. Till exempel har den amerikanska imperialismen i lag stadgat den ”absoluta” rätten att inte torteras, men driver samtidigt tortyrläger som Guantanamo Bay med motiveringen att det ”hjälper med att bekämpa terrorismen” och därmed räddar liv.

Hyckleri

Borgarklassens moral har därför alltid haft hyckleri som en central beståndsdel. Men det finns perioder när krisens djup och klasskampens intensitet får den härskande klassen att öppet överge stora delar av sina egna moraliska normer. Trotskij konstaterade 1940:

”[I]ngen tidigare historisk epok har varit så grym, så hänsynslös och så cynisk som vår epok. Politiskt har moralen inte förbättrats alls jämfört med nivån under renässansen eller under andra, till och med avlägsnare epoker.”¹²

Samma sak kan sägas om den period som nu öppnar sig framför oss. Kapitalismen befinner sig i en djup, historisk kris, oförmögen att föra samhället framåt. Den gamla politiska, diplomatiska och moraliska ordningen har allvarligt undergrävts, klasskampen börjar intensifieras och samtidigt blottas den härskande klassens hänsynslöshet, cynism och hyckleri i all sin tydlighet. Kapitalismens kris uttrycks också som en moralisk kris.

När Trump säger ”Jag vill ha Grönland” uttrycker han den amerikanska imperialismens verkliga inställning – bara utan diplomatins förskönande språk. Men vi måste vara tydliga: han är inte mer hänsynslös eller cynisk än resten av dagens härskande klass.

Liberala regeringar runt om i världen har utgett sig för att vara de främsta försvararna av fred, samtidigt som de beväpnar och stöder den israeliska regimens folkmord. Och medan de regelbundet fördömer Rysslands bombningar av ukrainska städer och till och med anklagar Putin för ”folkmord” tolererar de inte bara, utan aktivt hjälper, Netanyahu att bomba, tortera och svälta hundratusentals palestinier.

Den tyska härskande klassen fängslar aktivister för att de ropar slagord till stöd för Palestina och hävdar att dess nazistiska förflutna ger den en slags moralisk auktoritet i frågan om antisemitism. Samtidigt som de gratulerar sig själva för att ha ”lärt sig av historien”, driver de en våldsam upprustningspolitik och påtvingar folket nedskärningar i syfte att stärka sin imperialistiska dominans i Europa.

I ett cyniskt försök att dölja sin brottsliga åtstramningspolitik låtsas borgerliga politiker försvara inhemska arbetare mot invandrare, kvinnor mot transpersoner, och alla andra syndabockar de kan hitta.

Men det mest anmärkningsvärda är att den härskande klassens ruttnande hyckleri nu avslöjas på bred front över hela världen.

Ett tydligt exempel på detta är det imperialistiska etablissemangets våldsamma attacker mot den pro-palestinska rörelsen. Trots högljudda anklagelser om så kallad antisemitism och våld har den palestinska solidaritetsrörelsen vuxit enormt sedan den 7 oktober 2023.

Miljontals människor runtom i världen har sett igenom smutskastningen. I själva verket har regeringars stöd till Israel blivit en av huvudorsakerna till deras impopularitet under de senaste månaderna – särskilt bland ungdomar. Allt fler blir arga och äcklas av ett system där den styrande eliten inte bara sprider våld och hat, utan framför allt förtalar och fördömer dem som motsätter sig det.

Som Abraham Lincoln en gång sa: ”Du kan lura alla människor ibland, du kan till och med lura vissa människor hela tiden, men du kan inte lura alla människor hela tiden.”¹³ Moralen, ett vapen för den härskande klassen, håller på att bli ett hot mot dess herre.

Fallet Luigi Mangione har visat att det redan finns ett utbrett avståndstagande från den officiella moralen hos stora delar av massorna. Den otroliga Black Lives Matter-rörelsen 2020 visade också detta. Nästan lika avslöjande som miljontals människors stöd för Luigi Mangione var det faktum att 54 procent av amerikanerna ansåg att det var berättigat att bränna ner polisstationen i Minneapolis efter mordet på George Floyd.

Det finns en utbredd och växande känsla av att systemet är orättvist och att vi styrs av en självisk och hycklande elit. Det är ett tecken på att massorna i allt högre grad inte kan tolerera borgarklassens styre – en klass som har förbrukat sin historiska roll.

Samma stämning kan skönjas i Trump-fenomenet. I flera år har ”respektabla” medier, politiker, företagsledare, kändisar med flera fördömt Trump – inte bara politiskt, utan framför allt moraliskt. Han har beskrivits som en lögnare, bedragare, kvinnokarl, kvinnohatare, våldtäktsman, rasist, landsförrädare, diktator – ja, till och med fascist. Kort sagt: Satan med en Robin Hood-frisyr. Politisk analys har ersatts av demonologi. Man har till och med försökt fängsla honom, och häpnat över att en ”dömd brottsling” kan bli president i USA.

Inget av dessa moraliska angrepp har lyckats skada Trumps stöd i någon större omfattning – tvärtom har flera av dem hjälpt honom! Anledningen är inte att 77,3 miljoner amerikaner entusiastiskt stödjer allt han gör. Miljontals människor – däribland ett betydande skikt av arbetarklassen – vände sig till Trump därför att de trodde att hans motståndare var skyldiga till precis allt de själva anklagade honom för, och att de cyniskt använde moraliska angrepp för att försvara sina egna privilegier och sin makt. Och de hade goda skäl att tro det.

Klasskamp

Det är viktigt att inte tolka denna utveckling som ett tecken på moralisk apati eller omoral hos arbetarklassen. Det är tvärtom resultatet av en djup moralisk avsky mot den gamla ordningen. Som vi redan sett i klasskampens historia har detta revolutionära konsekvenser.

När klasskampen skärps kommer arbetarklassens moraliska uppfattning i allt större konflikt med den härskande klassens officiella moral. Detta blir tydligt när arbetare går ut i strejk – då sveps de stora abstrakta principerna om ”mänsklig” solidaritet åt sidan och ersätts av konkret arbetarsolidaritet och hat mot cheferna. Det finns en moral hos strejkvakten som är mycket starkare och djupare än någon abstrakt moral, eftersom den har ett tydligt klassinnehåll.

Kommunister utgår från den högsta och klaraste formen av detta proletära klassmedvetande. Som Trotskij förklarade är det som är moraliskt för en kommunist det som ”enar det revolutionära proletariatet, fyller deras hjärtan med en oförsonlig fientlighet mot förtrycket, lär dem förakt för den officiella moralen och dess demokra­tiska efterapare, genomsyrar dem med en medvetenhet om deras egen historiska uppgift, höjer deras mod och självuppoffrande anda i kampen.”¹⁴

Följaktligen fastslår Trotskij:

”Frågan om den revolutionära moralen hör nära samman med frågan om revolutionär strategi och taktik. Rörelsens levande erfarenheter, som belyses av teorin, ger det rätta svaret på dessa frågor.”¹⁵

Våld

En fråga som ofta ställs i detta sammanhang är: förespråkar marxister våld?

Frågan om våld ställs ofta som en abstrakt teoretisk fråga. Pacifister, till exempel, motsätter sig våld i allmänhet, oavsett sammanhang. De betraktar icke-våld som en moralisk princip som ska gälla för alla, alltid och överallt. Reformistiska ledare inom arbetarrörelsen upprepar ofta pacifistiska argument och påstår att revolutionärer är lika dåliga som de härskare de vill störta, om de någon gång tar till våld för att nå sina mål.

Marxister ser dock världen som den är, inte som vi skulle vilja att den var. Och verkligheten är att våld och krig är en del av kapitalismens grundvalar.

Borgarklassen har många vapen till sitt förfogande för att bekämpa både kapitalisterna i rivaliserande nationer och arbetarna i alla länder, såsom propaganda, diplomati och bedrägeri. Men i slutändan, när kampen mellan nationer och klasser når sin höjdpunkt, avgörs de stora historiska frågorna i slutändan av rent våld.

Därav alla pengar som investeras i polis och militär. Genom staten tilldelar sig den härskande klassen ett monopol på våld, som den moraliskt helgar genom kyrkan, medierna och utbildningssystemet.

Så länge det kapitalistiska systemet existerar kommer våld att vara en del av livet. Vi kämpar mot just detta våld. Den enda slutsatsen som kan dras är att för att få ett slut på våld och krig måste vi störta kapitalismen. Och i denna revolutionära kamp blir frågan om våld konkret.

Ett exempel är Sudan 2019, där en mäktig och omfattande revolutionär rörelse störtade Omar al-Bashirs auktoritära regim. Militärjuntan som tog makten därefter kunde bara hålla sig kvar genom brutalt våld.

I detta sammanhang skulle det ha varit nödvändigt att beväpna arbetarklassen och de fattiga för att revolutionens mål skulle kunna uppnås, så att de kunde försvara sig och slå tillbaka attackerna från de kontrarevolutionära så kallade Rapid Support Forces (RSF). I praktiken handlade det om liv eller död för revolutionen.

Men revolutionens småborgerliga ledare, som hade ”icke-våld” som sin moraliska ledstjärna, ville inte göra det. Därmed lämnades arbetarna försvarslösa – de blev slagna, våldtagna och dödade av regimen. Dessa ledare offrade i slutändan revolutionen på pacifismens altare. Och konsekvenserna blev extremt brutala.

Sudan är fortfarande fast i ett blodigt inbördeskrig. Detta är vad pacifismen innebar för den sudanesiska arbetarklassen: den ledde till mycket större våld än det ”våld” som massorna skulle ha behövt använda för att krossa den gamla regimen och avväpna de kontrarevolutionära gängen. Det är faktiskt en allmän historisk lag att kontrarevolutionens våld, som riktas mot majoriteten av de revolutionära arbetarna och bönderna, alltid är långt brutalare och mer omfattande än revolutionens ”våld”, som syftar till att avväpna en exploaterande minoritet.

Detta visar att pacifism inte bara är värdelös, utan dessutom extremt farlig för en revolutionär rörelse. Marxism har absolut ingenting med pacifism att göra.

Vi är varken för eller emot våld i allmänhet. Vår politik baseras på den konkreta situation som vi står inför. För oss är förtryckarens våld – som syftar till att hålla slaven i bojor – inte samma sak som slavens våld för att bryta dessa bojor. Den israeliska statens våld är inte detsamma som palestiniernas.

Pacifister ställer däremot ofta förtryckarens och de förtrycktas våld på samma moraliska nivå. Och i den mån detta någonsin tas på allvar, finns det bara en grupp som gläds åt det: imperialisterna.

Terrorism

Om vi inte motsätter oss våld rent abstrakt – betyder det då att vi förespråkar våld i alla former, så länge det i allmänhet riktas mot att störta kapitalismen?

Nej. Om mänsklighetens frigörelse endast kan uppnås genom en socialistisk revolution, där arbetarklassen tar makten och själv styr samhället, är endast de metoder effektiva som bidrar till att göra arbetarklassen medveten om sin roll i att förändra samhället.

Det senaste fallet med Luigi Mangione har väckt enorm sympati bland många unga som ser honom som en hjälte, vilket har lyft fram den enorma klassilskan som finns i USA. Det har väckt en viktig fråga: är mord och individuella terroristhandlingar effektiva medel för att störta systemet?

Trots den sensation som mordet orsakade förblir den amerikanska kapitalismen när allt kommer omkring intakt. VD:ar, politiker och andra enskilda personer kan ersättas. Och när de väl är ersatta kommer det kriminella sjukvårdssystemet att fortsätta döma tusentals människor till konkurs och en för tidig död.

Vi hyser självklart enorm sympati för de som ser Luigi Mangione som en hjälte, och fördömer det hycklande ”rättssystem” som försvarar den härskande klassens mord på tusentals. Men även om vi inte riktar några abstrakta moraliska invändningar mot de påstådda handlingarna från Mangione och andra som honom, så ifrågasätter vi deras effektivitet.

Historien har visat att individuell terrorism och gerillametoder, isolerade från klasskampen, tenderar att ha motsatt effekt än den avsedda. De ersätter arbetarklassens kollektiva handling med en minoritets, eller till och med en enskild individs, handling. De stärker inte arbetarklassens enhet eller organisationsgrad. De stärker inte heller arbetarnas tro på sin förmåga att störta systemet.

Denna typ av taktik förmedlar i praktiken budskapet att arbetare bör förlita sig på engagerade individer som slåss i deras ställe. Det är precis motsatsen till det budskap som måste förmedlas.

Dessutom tenderar dessa metoder att stärka statens repressiva apparat, som svarar med hårdare metoder för att bekämpa så kallade ”terrorister”. Dessa metoder tjänar därmed i slutändan till att förstärka borgarklassens våldsmonopol – utan att samtidigt skapa starka organisationer inom arbetarklassen som kan försvara sig mot dess attacker.

Under vissa förhållanden kan marxister stödja individuella våldsdåd eller sabotage – om de är direkt kopplade till arbetarklassens revolutionära kamp. I samband med revolution och inbördeskrig skulle till exempel mordet på ledaren för ett fascistiskt gäng eller en reaktionär armé vara helt berättigat. Men att göra detta i avsaknad av någon revolutionär rörelse skulle kunna få motsatt effekt.

Därför kan marxister inte i förväg, och i abstrakta termer, slå fast vilka taktiker som är tillåtna eller inte i varje given situation. Det är endast arbetarrörelsens levande erfarenheter i kamp, tillsammans med teorins vägledning, som kan ge svaret på den frågan.

Revolutionära principer

Varje revolutionär rörelse i historien har attackerats som blodtörstig och omoralisk, ett hot mot samhället, vare sig det handlade om de tidiga kristna i Romarriket, arbetarklassens chartister eller kommunisterna under mer än ett sekel.

År 1917 tog de ryska massorna makten under ledning av Lenins och Trotskijs bolsjevikparti. Bolsjevikerna demoniserades. Den härskande klassen inledde en kampanj med lögner och förtal för att fördöma dem moraliskt. Kommunister har jagats och ofta massakrerats världen över – i ”ordningens”, ”civilisationens” och naturligtvis även ”moralens” namn. Därefter gav stalinismens fasor kapitalisterna en gyllene möjlighet att attackera hela kommunismens grundvalar och kasta ännu mer smuts på den.

År 1938 skrev Trotskij Deras moral och vår, i samband med de sista Moskvarättegångarna. Tusentals gamla bolsjeviker utsattes för falska anklagelser av den stalinistiska regimen. Många dömdes till döden efter att ha anklagats för att vara ”trotskister” och ”fascistiska agenter”.

Varför skrev Trotskij om moral just då?

Därför att fega småborgerliga intellektuella – från reformister till anarkister – plötsligt åberopade stora abstrakta moraliska principer för att fördöma kommunismen i sin helhet, som de nu upptäckt hade blivit ”omoralisk”.

Småborgerligheten, som är fastklämd mellan de två stora antagonistiska klasserna, är inte kapabel till moralisk eller politisk självständighet. Därför agerar den ofta som en kanal för att föra in kapitalisternas dominerande ideologi i arbetarrörelsen.

Det räcker att se hur många framträdande ”vänsterpersoner”, som i skräck för att bli kallade ”antisemiter” av etablissemanget för sitt motstånd mot Israel, inte bara har övergivit det palestinska folket utan också anslutit sig till häxjakten mot den fabricerade ”antisemitismen inom vänstern”.

Under de senaste åren har den härskande klassen gynnats av att en stor del av vänstern har anammat en mentalitet präglad av moralisk renhet. Det har funnits en besatthet av att skapa ”trygga rum” och att alla vänsterorganisationer som kan knytas till omoraliskt beteende endast förtjänar att avskaffas och upplösas. Ofta läggs mer tid på att övervaka moralen än på att kämpa för ett annat samhälle. Vänstern måste förkasta denna moralistiska återvändsgränd – eller så riskerar den att förintas!

Det är därför absolut avgörande att kommunister står orubbliga inför idéer från främmande klasser. Som Trotskij observerade:

”En revolutionär marxist kan inte börja att närma sig sin historiska uppgift utan att moraliskt ha brutit med den borgerliga allmänna opinionen och dess företrädare inom proletariatet.”¹⁶

Överallt omkring oss finns en ständig press att underkasta sig den dominerande moralen och den ”allmänna opinionen”. Vi får ständigt höra att vi inte ska vara så ”extrema”; att vi inte ska försöka rekrytera folk till det revolutionära partiet, att vi inte ska be om pengar till rörelsen. Kort sagt: att vi inte ska våga organisera oss på ett seriöst sätt för att störta systemet.

Vi lever ju trots allt i ett ”civiliserat” samhälle, där det finns regler för hur man ska uppföra sig. Reformisterna har fullständigt kapitulerat inför denna moraliska fantasi – som de tror mer på än borgarklassen själv!

Tack vare sin opportunism respekterar de kapitalismens regler och accepterar inte bara den borgerliga staten, utan även borgerlig moral. Och genom att skamligt binda arbetarrörelsen till dessa hycklande normer har de avväpnat den och gång på gång lett den till nederlag.

Det är naturligt att reformisterna vill tysta alla som vägrar att följa deras regler. Så kommer det alltid att vara. Men vår plikt är att stå fast vid våra revolutionära principer. Vi har en plikt att försvara arbetarklassens intressen och att fullständigt ignorera den härskande klassens och den småborgerliga ”vänsterns” åsikter.

Det är mycket svårt att motstå denna press på egen hand. Vår styrka ligger i vår organisation – i den kollektiva kampen och erfarenheten från tusentals marxister världen över. Och behovet av en sådan organisation har aldrig varit större.

Mitt i all den fasa och alla de lögner som produceras av kapitalismens förfall växer en rörelse fram för ett nytt slags samhälle – ett samhälle fritt från utsugning, ojämlikhet och det hyckleri som följer med dessa. För att citera Trotskijs kraftfulla ord:

”… att delta i denna rörelse med öppna ögon och med en intensiv vilja – bara detta kan ge en tänkande varelse den allra högsta moraliska tillfredsställelse!”¹⁷

Det är åt denna rörelse kommunisterna viger sina liv.

---

1. J Shapiro, citerad i “‘He is no hero’: Pennsylvania governor rips people praising UnitedHealthcare CEO’s suspected killer”, Independent, 10 December 2024 ↩︎
2. Emerson College Polling, ”December 2024 National Poll: Young Voters Diverge from Majority on Crypto, TikTok, and CEO Assassination”, 17 december 2024. ↩︎
3. Abolitionism: En rörelse som växte fram under 1700- och 1800-talen, med målet att avskaffa slaveriet. ↩︎
4. Leo Trotskij, Deras moral och vår, Revolution, 2021, s. 12. ↩︎
5. Karl Marx, Friedrich Engels, Den Tyska Ideologin (Urval), Marxist Internet Archive. ↩︎
6. Ted Grant, ”Marxism versus New Fabianism – Part Two”, The Unbroken Thread, Fortress, 1989, s. 535, vår översättning. ↩︎
7. Leo Trotsky, Stalin, Wellred Books, 2016, s. 682, vår översättning. ↩︎
8. Citerad i R Bienvenu (ed.), The Ninth of Thermidor, Oxford University Press, 1968, s. 38, vår översättning. ↩︎
9. Immanuel Kant, Grundläggning av sedernas metafysik, Bokförlaget Daidalos, 1997, s. 26. ↩︎
10. Leo Trotskij, Deras moral och vår, Revolution, 2021, s. 34. ↩︎
11. Karl Marx, Kapitalet. Första boken, Arkiv förlag, 2018, s. 538. ↩︎
12. Leo Trotskij, Stalin, Wellred Books, 2016, s. 3-4, vår översättning. ↩︎
13. Abraham Lincoln, ”Speech at Clinton, Illinois, September 8, 1858”, Complete Works of Abraham Lincoln, band 3, Lincoln Memorial University, 1906, s. 349, vår översättning. ↩︎
14. Leo Trotskij, Deras moral och vår, Revolution, 2021, s. 35. ↩︎
15. Ibid. ↩︎
16. Ibid., s. 23. ↩︎
17. Ibid., s. 38. ↩︎