Till marxismens försvar #54
1936 bröt det spanska inbördeskriget ut, och 90 år senare står de sista resterna av Rojavarevolutionen i nordöstra Syrien inför en existentiell kris.
De båda revolutionerna skiljs åt av nästan ett sekel och utspelade sig under mycket olika förhållanden. Ändå finns det slående paralleller mellan dem. I både Spanien och Rojava bröt den gamla statens auktoritet samman, och vanliga människor tog till vapen och upprättade egna revolutionära kommittéer och började ta över styret av samhället. Kvinnor spelade en central roll i kampen. Inte minst präglades båda revolutionerna dessutom av ett starkt anarkistiskt inflytande.
Men trots sina inspirerande landvinningar besegrades båda revolutionerna. Hur kunde det gå så?
Anarkismen i praktiken
Under den spanska revolutionen var anarkismen en masskraft inom arbetarklassen. Den anarkosyndikalistiska fackliga centralorganisationen CNT spelade en ledande roll och dess ledares beslut kom i hög grad att prägla händelseutvecklingen.
Bild: Public domain
När arbetarna besegrade militärkuppen i Barcelona i juli 1936 kontrollerade de gatorna, fabrikerna, transporterna och miliserna. De anarkistiska ledarna skröt själva med att de hade kunnat ta makten – men vägrade att göra det eftersom de avvisade varje form av politisk makt.
Följaktligen kunde den borgerliga staten, med sina generaler, sin byråkrati och sitt parlamentariska maskineri, omgruppera sig och återta makten. Arbetarnas och böndernas landvinningar rullades tillbaka. Den yttersta ironin var att anarkistiska ministrar till och med gick med i den borgerliga regeringen i november. När avgörandet stod på dagordningen gick de alltså från att avvisa all politisk makt till att själva förvalta den borgerliga staten.
Felix Morrow sammanfattade den motsättning som låg bakom detta svek:
”Faktum är att klassamarbetet ligger dolt i hjärtat av den anarkistiska filosofin. I perioder av reaktion göms det under anarkisternas avsky för det kapitalistiska förtrycket. Men i en revolutionär dubbelmaktsperiod måste det komma upp till ytan.”
Anarkismen förvandlades i praktiken till reformism. Eftersom dess ledare satte ”demokratin” i abstrakt bemärkelse över klasskampen vägrade de att krossa den borgerliga staten och ersätta den med arbetarnas egen makt. På så sätt lämnades den härskande klassen fri att återhämta sig och krossa revolutionen.
När poesin blev ett vapen
Revolutionen lämnade ingen oberörd, minst av allt tidens konstnärer. Konsten blev ett revolutionärt vapen mot reaktionen, och i synnerhet poesin gav folket en röst mot fienden. Poeter som Federico García Lorca, Pablo Neruda, Antonio Machado och Miguel Hernández drevs från kontemplation till kamp.
Lorca förde med teatergruppen La Barraca ut den klassiska teatern till Spaniens byar. Han avvisade bestämt tanken på en konst som stod ovanför samhällets konflikter:
”Ingen sann människa tror längre på detta nonsens om ren konst, konst för konstens skull. I detta dramatiska ögonblick i världen måste konstnären gråta och skratta med sitt folk. Man måste lägga ner liljebuketten och vada ut i leran upp till midjan.”
Fascisterna förstod faran. Mindre än en månad efter inbördeskrigets utbrott mördades Lorca utanför Granada. Hans död gjorde honom till en symbol, och många av hans vänner och kollegor skrev gripande dikter om tragedin. En av de mest kända är Antonio Machados Brottet begicks i Granada.
Under kriget lästes dikter i fabrikerna, vid massmöten och till och med i skyttegravarna. Gevär var oumbärliga, men poesin blev också ett mäktigt vapen. Det som tidigare hade betraktats som en lyx blev en nödvändighet.
Rojavas löfte och nederlag
När den syriska statens kontroll över nordöstra Syrien bröt samman 2012 tog den kurdiska rörelsen kontroll över regionen. Hundratusentals människor deltog i kommuner, grannskapsförsamlingar och distriktsråd. Delegater valdes underifrån och kunde återkallas. Kvinnokommissionerna intog en särskild ställning. Dessa organ utgjorde en embryonal form av arbetar- och bondedemokrati och hade potential att avveckla den borgerliga staten i området.
Men PYD-ledningen höll tillbaka denna process. Abdullah Öcalans teori om ”demokratisk konfederalism” byggde på föreställningen att självstyrande kommuner kunde samexistera med de kapitalistiska staterna och gradvis demokratisera dem. I praktiken återuppbyggde PYD staten ovanpå folkråden, skyddade de stora jordägarnas och kapitalisternas egendom och sökte militära allianser med lokala härskare, grannstater och USA-imperialismen.
Så länge kampen mot Islamiska staten sammanföll med USA-imperialismens intressen fick de kurdiska styrkorna stöd. Men alliansen kunde aldrig erbjuda någon verklig säkerhet. Redan 2018 varnade våra kamrater:
”När amerikanerna har fått ut vad de kan av Syrien, kommer de inte att tveka att sälja ut kurderna […] Denna politiska isolering är bara ett förstadium till att rörelsen någon gång i framtiden också kommer att isoleras och krossas militärt.”
Detta perspektiv har tragiskt nog bekräftats nästan till punkt och pricka. Stora delar av Rojavas territorium har gått förlorade, dess institutioner underordnas den syriska staten och de rättigheter som kurderna och kvinnorna vann genom sin kamp hotas på nytt.
Revolutionernas lärdomar
Spanien och Rojava visar den enorma kraft och skaparförmåga som frigörs när de förtryckta massorna träder in på historiens scen. Men de visar också att hjältemod, spontanitet och lokal självorganisering inte räcker.
En situation av dubbelmakt kan inte bestå i det oändliga. Antingen störtar arbetarråden den gamla staten, eller så återtar den härskande klassen kontrollen och krossar revolutionen. Det är därför marxister motsätter sig anarkismen, inte därför att anarkisterna vill avskaffa staten, utan just därför att de inte gör det.
Det nya numret av Till marxismens försvar handlar om dessa revolutioners inspirerande landvinningar, deras tragiska nederlag och de lärdomar som måste dras. För att framtidens revolutioner ska segra måste vi organisera oss internationellt och bygga ett revolutionärt parti som kan omsätta dessa lärdomar i praktiken.