När kapitalismen verkade fungera: Välfärd, storkapital och klassamarbete i efterkrigstidens Sverige

“Den värld vårt folk skall leva i, sedan freden återställts, måste i mycket bli en ny värld. Förkrigstidens ekonomiska system kommer icke att kunna lösa de problem framtiden ställer oss inför.” Så inleddes Socialdemokratins socialistiskt klingande reformprogram år 1944. Det lät som att en fullständig samhällsomdaning väntade. Men svenskarna möttes istället av något annat: ett kapitalistiskt uppsving utan historiskt motstycke.

När andra världskriget närmade sig sitt slut såg arbetare världen över en chans till verklig förändring.

Klasskamp och revolutioner bröt ut i Grekland, Spanien, Italien, Vietnam och Kina. Sovjetunionens avgörande roll i att vända kriget och besegra nazismen gjorde att fler såg till kommunismen. I Sverige stoppades produktionen på tusentals arbetsplatser i den största strejken i svensk historia, metallarbetarstrejken, med kommunister i ledningen.

Under kriget hade Socialdemokraterna och de borgerliga partierna suttit i samlingsregering. På arbetarnas bekostnad hade de infört lönestopp, mitt under hög inflation. De hade övervakat och satt kommunister i militära arbetskompanier och arbetsläger, och censurerat socialister som kritiserade Nazityskland. 

Den svenska samlingsregeringen tillät två miljoner tyska soldatresor och transport av hundra tusen vagnslaster krigsmateriel genom landet, vilket bland annat underlättade Tysklands försörjning och trupprotation i det ockuperade Norge. Men ännu viktigare för Nazityskland var att Sverige kunde bidra med runt 40 procent av landets järnmalmsförsörjning under krigets första år. Därtill exporterades stora mängder specialstål och skogsprodukter: bara 1941 gick omkring 1,6 miljoner kubikmeter virke och 770 000 ton pappersmassa från Sverige till axelmakterna. Som konstaterades i ett amerikanskt regeringsdokument från 1942: “Svensk industri arbetar i stort för fienden.”

Allt detta innebar naturligtvis goda vinster för svenska storföretag, medan arbetare pressades av inflation, lönestopp och brist på basvaror.

Nu kände Socialdemokraterna och LO pressen från arbetare som krävde verklig förändring – att löftena om socialism från tiden före kriget skulle bli verklighet. Pressen ökade av närheten till det stärkta Sovjetunionen, som visade att ett samhälle utan kapitalism var möjligt.

År 1944 presenterade de därför Arbetarrörelsens efterkrigsprogram – med löften om full sysselsättning, höjd levnadsstandard, ökad jämlikhet och mer inflytande på arbetsplatserna. Socialdemokraterna vann valet 1944 med 46 procent av rösterna, dock en tillbakagång från valet innan. Svenska kommunistpartiet gjorde sitt bästa val någonsin och fick över tio procent av rösterna. Troligen kom många av väljarna från Socialdemokraterna.

Nu skulle Socialdemokraterna “omdana samhället i socialistisk riktning”, enligt sitt efterkrigsprogram. Men denna riktning innebar inte att sätta ekonomin i arbetarklassens händer och organisera den för majoritetens behov. Idén var att välstånd skulle skapas genom en effektiv kapitalistisk produktion och en högkonjunktur som betalade för välfärd:

“Alla förlorar på att företagsamheten tryter och kapitalet icke används till att hålla produktionen i full gång. Statens ekonomiska makt bör därför i allas intresse sättas in för att ge näringslivet det stöd som bibehållandet av en varaktig och stabil högkonjunktur kräver.“

Arbetarrörelsens efterkrigsprogram: De 27 punkterna med motivering (1946)

Uppsvinget

Socialdemokraterna använde sin auktoritet och socialistisk retorik för att behålla kontrollen över den politiska situationen i Sverige. Den stridbara stämningen inom den svenska arbetarklassen lugnades ner av deras storslagna löften. I Storbritannien fyllde Beveridgeplanen 1942 en liknande funktion: den låg till grund för Labourpartiets valvinnande reformprogram “Let us face the future” 1945. I Belgien och Nederländerna antogs liknande program. 

Sovjetunionen slöt för sin del avtal efter kriget med imperialisterna i väst om att dela upp kontinenten sinsemellan. De revolutioner som skedde utanför Sovjetunionens sfär förråddes därför av stalinisterna, medan länderna i Östeuropa omvandlades till lydstater åt Moskva. I Italien och Frankrike satte sig kommunistpartierna i koalitionsregeringar med borgerliga partier – för att sedan sparkas ut när revolutionshotet var avvärjt. 

Över hela Västeuropa agerade arbetarrörelsens ledning som garant för kapitalismens fortlevnad. Den amerikanska Marshallplanen – ett ekonomiskt stöd på 12 miljarder dollar till Europa – syftade till samma sak. 

Allt detta skapade den politiska stabilisering som krävdes för att kapitalismen skulle kunna återhämta sig.

Samtidigt hade världskrigets fruktansvärda förstörelse skapat en enorm marknad för industrivaror i de krigsskadade länderna. USA:s fullständiga dominans över den kapitalistiska världen ledde till Bretton Woods-systemet och andra avtal som snabbt ökade handeln. Krigsindustrin hade gett upphov till nya industrigrenar (plast, aluminium, elektronik, atomenergi med mera) och en våg av industriella investeringar följde, aktivt gynnade av statliga ingripanden. 

Den brittiske marxisten Ted Grant sammanfattar i artikeln “Will there be a slump?” elva sådana faktorer. Tillsammans gav de upphov till ett kapitalistiskt uppsving utan motstycke. 

I nästan tre årtionden såg världsekonomin en enorm tillväxt. Högkonjunkturerna var kraftiga, medan lågkonjunkturerna var så milda att de för många arbetare knappt var kännbara.

Sverige hade inte deltagit i något av världskrigen utan förhållit sig “neutralt” i betydelsen att man ingått illa dolda allianser med de länder, särskilt Tyskland, som gav mest fördelar för stunden. Den dyra notan för att besegra nazisterna på slagfälten gick till det sovjetiska folket, och kämpande arbetare och unga över hela Europa. 

Därmed var den svenska industrin intakt, och arbetskraften var inte skadad eller utmattad av krig. Den svenska skogs-, stål- och verkstadsindustrin stod redo att leverera de varor som Europa behövde för att återuppbygga sin industri efter kriget.

År 1945–57 steg produktionsvolymen i den svenska industrin med 44 procent. Under 1960-talets första hälft – de så kallade “rekordåren” – växte ekonomin med i genomsnitt fem procent per år. Den amerikanska världsordningen gav svenska företag tillgång till marknader över hela den kapitalistiska världen, både för varor och kapital. Mellan 1965 och 1978 nästan fördubblades antalet anställda i svenska koncerners dotterbolag utomlands. Under samma period ökade andelen av deras försäljning som gick till utlandet från 52 procent till 70 procent.

Men inte bara industrin, teknologin och vetenskapen revolutionerades, utan också människors liv. Arbetslösheten minskade till några få procent. Från borgarklassens enorma vinster kunde arbetarna tillkämpa sig betydande förbättringar.

Planhushållningen och motreaktionen

I och med valvinsten 1944 började Socialdemokraterna införa sitt efterkrigsprogram, men mötte direkt motstånd från högern och det samlade näringslivet mot de mer socialistiskt klingande kraven.

Begreppet planhushållning användes om statens ingripanden i den kapitalistiska ekonomin. Att ordet låg nära “planekonomi” var knappast en slump: ett mer socialistiskt språkbruk kunde locka de mer radikala arbetarna. Men det innebar egentligen samma typ av ökat statligt ägande och ökade regleringar som andra europeiska länder infört för att hantera världskrigens resursbrist och stärka upprustningen.

I mars 1947 lanserades den så kallade Truman-doktrinen i USA, som handlade om att ta strid mot Sovjetunionen och kommunismen. I maj kastades de kommunistiska partierna i Frankrike och Italien ur regeringarna, och i Brasilien förbjöds det. I juni lanserades Marshallplanen för att säkra Europa mot sovjetiskt inflytande. Över hela världen påbörjade borgarklassen en antikommunistisk och antisovjetisk kampanj, ledd av USA-imperialismen. 

I Sverige inledde högern en hätsk debatt om den så kallade planhushållningen, som de jämförde med sovjetisk diktatur och Nazityskland. 

Regeringen hade fram till dess försökt skapa sig ett visst svängrum i kampen mellan USA och Sovjetunionen, bland annat genom den så kallade “rysskrediten”: lån till Sovjet för att köpa svenska varor. Detta gav Svenskt Näringsliv extra ammunition. Socialdemokraterna Gunnar Myrdal och Ernst Wigforss, två av Efterkrigsprogrammets främsta arkitekter, smutskastades i media och lämnade sedan regeringen.

Sverige tvingades tydligt välja sida och anslöt sig till då Marshallplanen: inte främst för lånen och bidragen, utan framförallt för att det säkrade exportmarknaderna. Därmed närmade man sig därmed USA-imperialismen. Pragkuppen 1948 – då kapitalismen avskaffades i Tjeckoslovakien – användes som förevändning för en offensiv mot kommunismen. 

I april 1948 drog Socialdemokraterna igång den så kallade Kommunistkampanjen, där man kartlade kommunisternas fackliga inflytande för att aggressivt pressa ut dem. Samma år återupptogs andra världskrigets övervakning och registrering av kommunister av militären och säkerhetspolisen.

Internationellt banade kampanjen väg för bildandet av Nato 1949. I Sverige tonade socialdemokratin snabbt ned sina egna mer radikala förslag om förstatliganden, även om man behöll de vaga formuleringarna om socialism. Den nye statsministern Tage Erlander såg till att reparera relationen till näringslivet och tog klassamarbetet till en ny nivå. 

Harpsundsdemokrati

År 1948 grundade den socialdemokratiska finansministern Per Edvin Sköld “torsdagsklubben”, dit storkapitalet bjöds in för att under mer informella former diskutera viktiga ekonomiska frågor med regeringen. Den ersattes sedan av Harpsundssamtalen.

Herrgården Harpsund donerades år 1952 av industrimannen Carl August Wicander till den svenska staten. Tanken var att den skulle användas som mötesplats mellan den högsta statsmakten och näringslivet, samtidigt som den skulle fungera som en sorts privat rekreationsbostad för statsministern. Enligt Tage Erlanders publicerade dagböcker var han först tveksam till att förknippas med överklassmiljön, men efter en rekreativ helg där med sin fru vanns han snabbt över.

På Harpsund kunde representanter för regeringen, fackförbunden, bankerna och storföretagen utan störningsmoment från demokratiska processer eller medias insyn diskutera och fatta viktiga beslut. Från höger kritiserade oppositionspartierna “Harpsundsdemokratin” som “farlig socialism”, där staten ansågs få ett ohälsosamt inflytande över kapitalet. 

Givetvis var sanningen närmare det motsatta. I den symboliska “harpsundsekan” satte sig den socialdemokratiskt ledda staten bokstavligen i samma båt som kapitalet. Efterhand blev det allt vanligare att socialdemokratiska politiker avslutade sin karriär med en högbetald tjänst inom något av de kooperativt eller statligt ägda företagen – som LKAB, Folksam eller byggbolaget BPA.

Statlig reglering och statliga företag

I länder som Storbritannien och Frankrike fortsatte omfattande nationaliseringar av industrin efter andra världskriget, vilket var en förutsättning för att kunna återuppbygga länderna.

I Sverige genomfördes inga fler stora nationaliseringar. Hårt motstånd från högerns och näringslivet var en orsak, en annan att motsvarande nationaliseringar gjorts tidigare. Men den viktigaste orsaken var att den privata industrin var oskadd och gjorde goda vinster. Den svenska regeringen stöttade såväl den statliga som den privata industrin med stora statliga investeringar.

Den svenska statens nära samarbete med enskilda stora exportföretag var avgörande för deras tillväxt. Ett sådant var samarbetet mellan det statliga Televerket (nuvarande Telia) och telekomföretaget LM Ericsson.

Ett annat är statens band till stridsflygplanföretaget Saab, som grundades 1937 på statligt initiativ men under privat ägande. Genom gemensamma forskningsprojekt, lån, investeringar och bidrag lade man grunden till att göra Sverige till en av världens största vapenexportörer per capita.

I Norrlands älvar lät det statliga Vattenfall bygga stora vattenkraftverk som försåg industrin med billig el och elektrifierade järnvägen. Mellan åren 1950 och 1985 la SJ 4 000 kilometer järnväg genom Sverige, en förutsättning för att kunna frakta skog och järnmalm. Staten ägde redan halva gruvbolaget LKAB och blev ensam ägare år 1957, vilket inte bara gav stora intäkter till statskassan utan också garanterade verkstadsindustrins storföretag tillgång till prispressad järnmalm.

Rehn, Meidner och strukturomvandlingen

År 1951 la LO-ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidner fram sin ekonomiska modell som kom att prägla svensk ekonomisk politik under 1950- och 1960-talet. 

Denna skiljde sig från den annars förhärskande keynesianska modellen i det att fokus låg på att upprätthålla svensk konkurrenskraft, och de var därför kritiska till åtgärder för att stärka efterfrågan.

De mest vinstgivande branscherna skulle effektiviseras, medan mindre effektiva företag skulle slås ut eller gå under. Processen skulle likna en ekonomisk kris, men staten skulle ta hand om de sociala konsekvenserna.

Därför införde man för det första IF-systemet, som innebar att företag kunde sätta in sina vinster i statliga investeringsfonder för att få stora avdrag på bolagsskatten, mot villkoret att staten behövde ge tillstånd för hur dessa vinster sedan skulle användas.

Syftet var att rikta investeringar tillbaka in i företagen för att de skulle moderniseras och växa, men också att vinster under bra ekonomiska år skulle investeras under sämre år. För de redan stora företagen kunde bolagsskatten på så sätt bli mycket lägre i praktiken, tack vare IF-systemet och andra kryphål i skattereglerna. Mindre företag, med mindre vinster, fick inte samma privilegier.

För det andra använde man Allmänna tilläggspensionen (ATP-systemet), som infördes år 1959. Arbetare fick höjd pension, vilket länge varit ett viktigt krav för arbetare. Samtidigt skapades ännu en statligt ägd investeringsfond som kunde användas för att stärka den svenska ekonomin. 

I praktiken innebar ATP-systemet att arbetsgivare betalade in en extra arbetsgivaravgift till de allmänna pensionsfonderna (AP-fonderna). Avgiften betraktades som en “uppskjuten lön” för arbetarna. Arbetare fick sedan acceptera lägre löneökningar framöver då LO och arbetsgivare baserade sina löneförhandlingar på att arbetsgivaren också skulle betala in till AP-fonderna.

Pengarna i AP-fonderna kunde sedan användas till det som staten ansåg var mest gynnsamt för den svenska kapitalismen: dels till bostadsbyggandet inom Miljonprogrammet, senare alltmer till förmånliga lån till utvalda företag.

Den solidariska lönepolitiken

För det tredje behövde man mobilisera LO för att hålla nere arbetarnas löner. Tillväxten i industrin krävde enorma mängder arbetskraft, och åren direkt efter andra världskriget bidrog arbetskraftsbristen och konkurrensen om arbetskraften till att pressa upp lönerna – så kallad “löneglidning”. Dessutom hade metallarbetarstrejken skrämt arbetsgivare till att gå med på högre löner. Detta var farligt för den svenska borgarklassens vinster.

Den socialdemokratiska regeringen uppmanade LO att gå med på ett lönestopp. Men när förbundsledningarna försökte hålla nere lönerna genom att förlänga kollektivavtalet från tidigare år gick flera arbetargrupper ut i vild strejk, bland annat livsmedelsarbetare år 1953 och hamnarbetare 1954.

LO tvingades ta en mellanväg. Meidner och Rehn föreslog den solidariska lönepolitiken, som innebar att LO:s ledning och näringslivet beslutade om löneökningar ovanifrån som skulle jämna ut löneskillnaderna inom och mellan olika branscher och samtidigt stoppa löneglidningen.

Industriarbetare, och arbetare i mer lönsamma branscher, fick nöja sig med mer blygsamma löneökningar, vilket man påstod skulle göra att andra i låglönebranscher skulle kunna få större löneökningar. Solidariskt kan det låta, men det var knappast så att de löneökningar som arbetare på Volvo avstod samlades i en pott och skickades till textilarbetare med låga löner. 

Löneökningarna de avstod ledde snarare till ökade vinster hos storföretagen. Samtidigt gick företag i svagare branscher, som inte kunde betala för de centralt bestämda löneökningarna, i konkurs (så som textilindustrin) – precis enligt planen för strukturomvandlingen. När de mest lönsamma företagen växte i de gynnsamma förhållandena och behövde arbetskraft kunde de få det genom att de mindre effektiva företagen gick under.

Det ekonomiska uppsvinget självt drev på att de stora företagen växte sig allt större, tog över eller konkurrerade ut de små. Under senare delen av 1960-talet skedde en företagssammanslagning om dagen. 

Rikedomen koncentrerades i allt färre händer. År 1968 kontrollerades en majoritet av den svenska ekonomin av 15 storfinansfamiljer, genom att de ägde röstandelar i de största företagen och bankerna. Familjen Wallenberg var den klart mäktigaste av dessa familjer – och är det fortfarande.

Den offentliga sektorn

Strukturomvandlingen av svenska företag och omvandlingen av krigsindustri till fredsindustri innebar att många arbetare riskerade arbetslöshet när icke-vinstgivande företag lades ner. Staten tog därför på sig uppgiften att finansiera arbetskraftens omskolning till förmån för exportföretagen som hungrade efter mer arbetskraft.

En arbetsförmedling med fokus på omskolning och arbetsträning byggdes ut i slutet av 1940-talet. För att få arbetskraft till städernas industrier försökte man gynna förflyttning från landsbygden.

Under 1960-talet påbörjades “flyttlasspolitiken” då landsbygdsbor fick bidrag av Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS, eller “Alla måste söderut” som det kallades i folkmun) för att flytta dit arbetskraftsbristen var stor. I slutet av 1960-talet behövde 225 000 flytta från Norrland söderut.

För att den växande arbetskraften skulle ha någonstans att bo, inleddes byggandet av Miljonprogrammet. I tio år byggdes 100 000 bostäder årligen. De nya hyresrätterna höll en modern standard med gemensamma tvättstugor i huset, affärer och skola i området.

Detta minskade tiden för hemarbetet, vilket i sin tur underlättade kvinnors ökade deltagande på arbetsmarknaden – också detta helt i linje med industrins ökade behov. Trots att ett hemmafruideal, låga kvinnolöner, sambeskattning och en ännu ej fullt utbyggd barnomsorg höll tillbaka många kvinnor från att kunna försörja sig själva, ökade andelen sysselsatta gifta kvinnor från 10 procent år 1945 till 30 procent 1965.

Den dyra, ofta privata och illa utbyggda vården behövde moderniseras för att möta de nya behoven. Patientavgiften subventionerades med en allmän sjukförsäkring. Mödravård och allmän folktandvård byggdes ut. Moderna sjukhus med specialistavdelningar byggdes i städerna.

Men på sjukhusen fanns ofta en privat del, som ofta var större än den offentliga, dit de med medel kunde gå för att slippa köer men ofta också få mer avancerad vård. Det dröjde till slutet av 1960-talet innan den första vårdcentralen byggdes, för att ersätta landsbygdens enläkarmottagningar. År 1969 beslutades det att alla besök skulle kosta endast sju kronor (idag motsvarande runt 70 kronor). 

Det moderna Sverige behövde en utbildad arbetskraft. Skolan genomgick en förvandling. En skola där de rika, de “duktiga” och de fattiga barnen hade skilts åt i folkskola respektive realskola ersattes med en nioårig grundskola obligatorisk för alla, med gratis skollunch. Under 1960-talet byggdes nya universitet, och de gamla moderniserades. De första studielånen och studiebidragen infördes. 

Ekonomins tillväxt skapade ekonomiskt utrymme för dessa reformer. De offentliga utgifterna steg från runt 25 procent av BNP i början av 1950-talet till 50 procent i början av 1970-talet. Men det var inte storföretagens vinster i första hand som finansierade den offentliga sektorn, utan skatt på arbetares löner och senare också skatt på konsumtion genom oms och moms. Bolagsskattens andel av de totala skatteintäkterna minskade från en sjundedel år 1950 till en trettiondel på 1970-talet.

Det kapitalistiska uppsvinget och moderniseringen av samhället innebar att efterkrigstidens arbetare i allmänhet fick uppleva ett nytt slags liv, ett rikare och tryggare liv än deras föräldrageneration. 

Arbetarungdomar kunde studera på universitetet. Familjer kunde bo i en modern lägenhet med flera rum och kanske resa på semester på sommaren. Kvinnor kunde få en heltidsanställning, bo på egen hand och försörja sig själva och för första gången få en smak av frihet. 

Det var en lång väg kvar till verklig frihet. Klassamhället med sin fattigdom och sitt utanförskap fanns kvar, men förändringarna till det bättre gav hopp om framtiden och enorm lojalitet inom arbetarklassen gentemot Socialdemokraterna.

Arbetare är också människor

I takt med att konkurrensen från länder som Japan och Sydkorea tilltog under 1960-talet, pressade regeringen och borgarklassen på för allt större effektiviseringar i industrin: strukturomvandling och rationalisering, som det kallades.

I gruvindustrin, med en avgörande roll för den svenska exporten och för den svenska statskassan, blev detta särskilt påtagligt – på tio år minskade antalet anställda med 1 400 perso­ner, medan produktionen fördubblades. Att LKAB i Malmberget var statligt ägt från 1957 gjorde inte arbetskraften mindre utsugen och piskad, snarare tvärtom.

Ingenjörer skickades ut i gruvorna rustade med de amerikanska effektiviseringssystemen UMS (Universal maintenance standard) och MTM (Methods-time measurement). Varje rörelse – ner till en arbetares ben- och ögonrörelser (!) – mättes i tid och lades samman till arbetsmoment med fasta tidskrav. Om arbetarna inte höll tiderna sjönk lönen. 

“UMS skapar den mentaliteten hos jobbaren att han tänker: jag ger fan i det där… jag gör bara det jag blivit skickad på och resten skiter jag i. Tar dom ifrån oss allt ansvar – så blir vi ansvarslösa. Räknar dom snålt och misstänksamt så svarar vi med snålhet och misstänksamhet… UMS tar bort människovärdet hos arbetaren.”

Gruvarbetare på LKAB i Svappavaara, från Gruva av Sara Lidman

Det är inte konstigt att när den stora gruvarbetarstrejken bröt ut i Malmbergen 1969 stod det på plakaten: Vi är människor, inte maskiner. När städerskor i bland annat Borlänge, Skövde och Malmberget senare under 1970-talet gick i strejk mot ackordslöner och tidshets stod det på plakaten: “Städerskor är också människor.” Detta var känslan bland ett växande skikt av arbetare i Socialdemokraternas välfärdssverige:

“Jag menar inte att beklaga mig… Men jag och många med mig som arbetar plikttroget… vi känner oss utestängda, avsnästa, utfrusna, tillrättavisade, kontrollerade, vägda och mätta… kort sagt vi känner det som att tiden går utan att vi får inträda i en meningsfull samvaro där arbetet skulle kunna vara den värdefullaste delen av det hela. Nu ses det som ett nödvändigt ont. Hela tillvaron skulle kunna vara mer människovänlig… Man skulle kunna gå ut en natt bara för att se på vädret och träffa en kompis i samma ärende och man skulle kunna gå in igen utan den där knytnäven runt hjärtat… Om två timmar ska du till jobbet.. om fem år är du döv… om tio känner ingen igen dig…”

Gruva av Sara Lidman

Socialdemokraterna och LO framställde detta som något som gjordes för arbetarnas bästa: genom ökad produktivitet kunde man höja levnadsstandarden. Men arbetarklassen betalade priset.

Under 1960-talet var Sverige bland de länder med högst andel ackordslöner, där lönen varierar beroende på hur mycket som produceras – hur mycket som sågas, borras och lastas. Ackordslönen baserades på vad de yngre, starkaste och/eller mest dumdristiga arbetarna kunde producera under de mest gynnsamma omständigheterna. Ju mer avancerade maskiner som sattes in, och ju hårdare arbetare arbetade, desto mer kunde arbetsgivaren peka på att det visst var möjligt att producera mer, och sänka ackordslönen i linje med detta. En skogsarbetare som deltog i skogsarbetarstrejken 1975, där ett huvudkrav var just att avskaffa ackordslönerna för en fast månadslön, beskrev det som:

“Du vet när man fäller så mycket, då försvinner skyddsspärren. Man glömmer bort att det är ett farligt jobb. Man hör inget genom motorsågsbullret och hörselkåporna, man bara fäller och fäller.” 

I början av 1970-talet var yrkesskadorna fem gånger högre bland skogsarbetare än på resten av arbetsmarknaden. Ryggar och leder slets ut, hörselorganen förstördes av bullret. En ung arbetare kunde tjäna gott tills kroppen var utsliten – ofta tidigt – men i medelåldern knappt få ihop till hyran på sin ackordslön. Rationaliseringen gjorde att produktionen fördubblades mellan 1950 och 1975, medan antalet verksamma skogsarbetare halverades.

Tjugo år efter Efterkrigsprogrammet, där Socialdemokraterna lovat arbetare ökat inflytande över sitt arbete, en socialistisk omvandling och en ny värld, måste många ha frågat sig: var det här verkligen allt? 

“Det låter hemskt att säga det. I vårt system kan vi aldrig få det bättre och vi har det inte bra! Då får dom skryta inför utlandet så mycket dom vill om den svenska välfärden! ‘Min våning är toppen och jag har badrum, vc och kylskåp.’ Men det är inte det. Det är inte plastbåt, frysbox och barskåp som fattas mig för att jag skulle säga människovärdig standard. Det är något helt annat än standard och befordran som saken gäller. Det är det att jag, att vi, alla mina kompisar, varenda jobbare i hela Sverige är utestängd från samhället. Vi är ofria. Okunniga. Maktlösa… 

Men vietnameserna… dom offrar! År efter år avstår dom från allt – för att vinna allt. Dom hoppas ju att vinna hela landet, alltsammans. Dom skapar ju ett människovärde… jag avundas dom… Jag kan ligga i timmar och tänka på attacker som dom gör mot de amerikanska baserna. Hur dom planerar allt tillsammans.”

Gruva av Sara Lidman

Hänvisningen till Vietnam är ingen slump. Den svenska vietnamrörelsen skulle under 1970-talets första år komma att bli en av de mest betydande i världen. Genom kampen för Vietnams folk, mot imperialismen, kanaliserade många unga och arbetare sina egna aspirationer för ett bättre liv i ett Sverige som kändes låst av klassamarbetet mellan arbetarrörelsens ledning och borgarklassen.

Den svenska modellen

Det finns en väl spridd myt, gärna påivrad av den fackliga byråkratin, att “den svenska modellen” – förhandlingar mellan arbetarrörelsens och näringslivets toppar, klassamarbete istället för klasskamp – är anledningen till Sveriges utbyggda välfärd. Att arbetare slutade bråka, och lät sina bättre lämpade fackliga ledare sköta förhandlingarna – det, sägs det, gynnade alla.

Men “den svenska modellen” skapade inte efterkrigstidens ekonomiska uppsving, som gjorde välfärd under kapitalismen möjlig – den var ett resultat av det. Att svenska arbetare kämpat tidigare, och visat sin styrka, gjorde också att arbetarrörelsen hade något att förhandla med gentemot borgarklassen. I utbyte mot reformer kunde arbetarrörelsens ledning garantera klassfred.

Under första halvan av 1900-talet var Sverige bland de länder med flest strejker i hela världen. Den svenska borgarklassen och arbetarrörelsens ledning samarbetade för att försöka införa arbetsfredslagar. Stora protester från arbetare gjorde att det dröjde till år 1928 innan de lyckades med kollektivavtalslagen.

Klassamarbetet cementerades sedan med Saltsjöbadsavtalet år 1938, som kom väl till användning under efterkrigstiden när näringslivet och facktopparna påtvingade fackmedlemmarna sin vilja.

Kärnan i Saltsjöbadsavtalet var att alla konflikter skulle lösas genom förhandling ovanifrån, utan fackmedlemmars tyckande eller insyn. En speciell förhandlingsordning infördes, som krävde många steg av förhandling innan ens frågan om stridsåtgärder kom på tal. Medlemsomröstningar gick från beslutsgivande till endast rådgivande, för att ge ett sken av demokrati medan ledningen i praktiken bestämde.

I LO:s program från år 1951 skrivs fackbyråkratins verkliga syfte ut:

“Fackföreningsrörelsen ser som en av sina viktigaste uppgifter att understödja och främja en utveckling som leder till höjd effektivitet i näringslivet.”

Denna effektivitet var beroende av ett nära klassamarbete mellan facktopparna och näringslivet. För att möjliggöra detta krävdes att de fackliga organisationerna centraliserades och avdemokratiserades. Detta gjordes bland annat genom att diskussionerna om kollektivavtal flyttades upp i hierarkin. Lokala förbund fick inte längre ta del av avtalsförslag innan ledningen beslutade om dem.

“Har förbundsstyrelsen lagt sig till med diktatur? Medlemmarna bör väl ha rätt att få ta del av avtalsförslaget innan förbundsledningen godkänner detsamma?” 

Brev till Metallarbetaren, år 1964

Även de rådgivande medlemsomröstningarna om avtal blev färre, och försvann sedan helt. Färre arbetare valde att engagera sig och delta på fackmöten ju längre beslutsmakten flyttades från dem. De mer aktiva lokala förbunden slogs ihop till större avdelningar, vilket ökade distansen mellan arbetare och fackledning ytterligare. 

År 1969 försvarade en facklig representant i Skogs- och flottningsarbetarförbundet en blygsam motion om att återinföra (endast rådgivande) omröstningar i förbundet:

“Jag hugger timmer bättre än jag pratar men jag har en motion som jag måste försöka förklara varför vi har lämnat den hit … Vi har icke yrkat att omröstningarna skall vara avgörande, utan har avsett att alla omröstningar måste vara rådgivande… Vi möter ofta i sektionsarbetet följande argument: ‘Vad faan skall jag på mötet att göra, vi har ingenting att säga till om.’ Jag tror det skulle vara till hjälp … om vi hade omröstningsförfarande.”

De som faktiskt hade något att säga till om inom facket var högre uppsatta funktionärer. Ju högre upp i hierarkin de satt, desto längre kom de från arbetarna de skulle representera – och desto fler möten, förhandlingar och fina middagar hade de med näringslivet och statsmakten. Dessa funktionärer tränades till att bli fackbyråkratins röst, och med det näringslivets och statens röst, mot fackmedlemmarna.

Det breda lagret av fackmedlemmar fick i mindre utsträckning erfarenhet av facklig organisering och skolades varken politiskt eller genom egen erfarenhet i att försvara sina intressen. Medan arbetarna gjordes passiva omvandlade facktopparna deras kamporgan från försvar och vapen i klasskampen till hinder.

Detta var bara möjligt i och med att arbetare också såg stora förbättringar i sin levnadsstandard under perioden. Men när arbetare tvingades ut i kamp på nytt behövde de inte bara ta sig an sina arbetsgivare och det samlade näringslivet, utan också sin egen fackledning. Det är inte en slump att strejker som den stora gruvstrejken 1969 eller städerskestrejken år 1974 var vilda strejker, alltså organiserade utanför fackens kontroll och trots fackledningens sabotage. 

Slut på det roliga

Det är lätt att vara reformist när kapitalismen är i ett uppsving, tillväxten är hög och statsfinanserna växer. Men vad gör reformister när ekonomin är på väg mot en nedgång?

Tidigt 1970-tal började allt det som drivit efterkrigstidens tillväxt vändas till sin motsats. I stället för sug efter industrivaror rådde nu en begynnande överproduktion. De stora industriinvesteringarna hade samtidigt lett till en fallande profitkvot för borgarklassen.

Den amerikanska hegemonin ledde till amerikansk lånefinansiering, som 1971 ledde till Bretton Woods-systemets kollaps. Med oljekrisen 1973 gick kapitalismen in i en ny period av kris. I land efter land genomförde den härskande klassen privatiseringar, avregleringar och nedskärningar – storskaliga attacker på arbetarklassen. 

I Sverige hade arbetarklassen vunnit en sådan styrka att det var svårt att genomföra attackerna direkt. De borgerliga regeringar som försökte riskerade att falla. När borgarklassen i avtalsrörelsen 1980 försökte få till ett stopp för löneökningarna genom storlockout, möttes de av storstrejk och fick stryk. Mellan 1975 och 1982 fortsatte krisen i den svenska ekonomin. Istället blev det upp till Palmes socialdemokratiska regering, som tillträdde 1982, att inleda privatiseringarna och avregleringarna.

Men borgarklassen krävde mer. När en bostadsbubbla, skapad av avregleringarna, sprack i början av 1990-talet, hade de sin chans. Högern, ledd av Carl Bildt, genomförde den första vågen av privatiseringar.

Deras impopularitet gjorde att Socialdemokraterna fick ta vid 1994 – och inleda Göran Perssons så kallade stålbadspolitik. Järnvägen privatiserades delvis, telefonnätverket och statliga andelar i skog och läkemedelsindustri såldes ut för att öppna marknader för kapitalisterna att investera i. Äldrevården och skolan började privatiseras. Men framför allt genomfördes enorma nedskärningar i välfärden, som aldrig hämtat sig sedan dess. Bara mellan 1994 och 1997 förlorade 100 000 sina jobb i offentlig sektor.

För varje kris har miljarder gått till företagen i räddningspaket – på vårdens, skolans, socialförsäkringssystemens, arbetsförmedlingens, bostadsallmännyttans, järnvägens och infrastrukturens bekostnad. Sverige gick från världens jämlikaste land i slutet av 1970-talet till att bli det land inom hela OECD där ojämlikheten har ökat snabbast. Arbetslösheten är hög och stigande. Den sociala och materiella fattigdomen har fördubblats på tre år. Var åttonde barn i Sverige lever i fattigdom.

Den svenska socialdemokratin har gått från att fylla storkapitalets fickor och genomföra reformer, till att fylla storkapitalets fickor och genomföra nedskärningar. Tidigare talade den om socialism i abstrakta ordalag, men även detta har numera försvunnit ur vokabuläret. 

Socialdemokraternas politik skiljer sig idag inte på något avgörande sätt från högerns, och sedan 1990-talet har deras medlemsbas krympt till en skugga av sitt forna jag. Och steg för steg har Vänsterpartiet (tidigare SKP) följt efter.

Reformism eller revolution

På 1890-talet betydde “socialdemokrat” inte samma sak som under efterkrigstiden eller idag – det var ett namn som revolutionärer över hela världen använde för att beskriva sig själva. Marxisten Rosa Luxemburg skrev då att reformism eller revolution inte handlade om olika taktiker eller kampmetoder, utan om hela den socialdemokratiska rörelsens existens: 

“Det socialistiska slutmålet är den enda avgörande princip, som särskiljer den socialdemokratiska rörelsen från borgerlig demokrati och borgerlig radikalism, den enda princip, som förvandlar hela arbetarrörelsen från att vara ett lamt försök att lappa ihop den kapitalistiska samhällsordningen till att bli en klasskamp mot denna ordning med avsikten att avskaffa den.“

Den svenska socialdemokratins reformistiska experiment visar just hur ett parti kan förvandlas till en ren förvaltare av kapitalismen, som ska lappa och laga dess problem – på arbetarnas bekostnad. Detta är inbyggt i reformismen, och det var alltid inbyggt i den svenska efterkrigstidens reformer. På kapitalistisk grundval skulle de övergå i försämringar vid en viss punkt, även i ett rikt imperialistiskt land som Sverige. 

Samma sak gäller det stalinistiska SKP, som vid andra världskrigets slut antog “den svenska vägen till socialismen”. Detta innebar ständig anpassning till Socialdemokraterna – och till dess version av svensk nationalism. Detta illustreras väl av partiledaren Hilding Hagberg, som vid sin avgång under partikongressen år 1964 svärmade nationalistiskt om den moraliskt högstående svenska kapitalismen som man osjälviskt borde tjäna:

”När vi sjunger ’jag vill leva jag vill dö i Norden’ tänker vi främst på vårt eget land. Vi tror inte att freden hotas härifrån. Vi tror t o m att vårt land genom alliansfrihet, sin neutralitetsdoktrin och ibland FN-aktioner ger sitt bidrag till avspänning och fred… Ja, vi vill alltid hedra vårt land, det är ett bra land i jämförelse med andra kapitalistiska länder. Det är värt ädla tankar, goda ord och osjälviskt tjänande.” 

Liknande uppfattningar lär även ha funnits hos många arbetare vid tidpunkten. Kapitalism under en stat ledd av Socialdemokraterna verkade kunna leda till ett bättre liv.

Men om efterkrigstiden gav upphov till en illusion hos många svenska arbetare om att kapitalismen kan fungera, skapar den nuvarande perioden motsatsen. Den nuvarande krisen tvingar den svenska arbetarklassen att göra upp med det reformistiska medvetande – tilltron till den svenska staten och kapitalismen – som byggdes upp under efterkrigstiden. 

Sverige står inte utanför kapitalismens globala kris, och inte heller utanför stora utbrott av kamp och revolutioner. Vad som väntar är revolutionär klasskamp, där Sverige följer exempel som världens arbetare redan har gett. Som Rosa Luxemburg förutspådde:

“Om Socialdemokratin, som nu är proletariatets ledare, inte längre förmår lära sig att ompröva sin hållning, då kommer den också att gå under, för att bereda plats för dem som är vuxna den nya världens möjligheter.”

Det är upp till oss att bygga det revolutionära parti som den svenska arbetarklassen förtjänar.