En ort dör sällan i ett enda slag. Den töms långsamt på det som gör den levande. I dag har nästan hälften av Sveriges kommuner färre invånare än för 50 år sedan, trots att befolkningen i landet som helhet har ökat med nästan två miljoner. I vissa kommuner har mer än halva befolkningen försvunnit.
Först försvinner arbetet. Fabriken drar ned, bruket läggs ned eller jordbruket pressas tills ännu en gård försvinner. Sedan flyttar de unga. Skolan hotas eller stängs, affären slår igen och bussen går alltmer sällan. Vårdcentralen får kortare öppettider, medan sjukhuset och apoteket hamnar allt längre bort.
Varje steg framställs som nödvändigt. Men tillsammans bildar de en dödsspiral där hela samhället dras undan.
Avfolkningen är särskilt koncentrerad till bruksorter och inlandskommuner: orter som varit beroende av en viss industri som lagts ned eller kraftigt minskat antalet anställda, och kommuner som ligger långt från kusten och de större städerna.
Avfolkningen har accelererat de senaste 50 åren, men är i grunden inget nytt. Marx och Engels förklarade redan på 1800-talet att motsättningen mellan stad och landsbygd växer ur arbetsdelningen i klassamhället. I städerna koncentreras industri, handel, kapital och politisk makt. Landsbygden underordnas som källa till råvaror, livsmedel och arbetskraft.
Kapitalismen har inte skapat denna motsättning från ingenting, men den har drivit den längre än något tidigare samhälle. Det syns tydligt i Sveriges utveckling.
Kapitalismen drog landet till städerna
Före 1800-talet var Sverige ett mycket fattigt land av byar, gårdar, skogar och småstäder. De flesta levde av hårt arbete med jorden, skogen, hantverket och lokala näringar. Även mycket av den tidiga industrin – järnbruk, gruvor och sågverk – låg på landsbygden, nära råvarorna och vattenkraften.
Det gamla bondesamhället var ingen idyll. Fattigdomen var både materiell och kulturell – under klassamhällets, vädermakternas och kyrkans skoningslösa dominans. Städernas och industrins framväxt spelade därför en progressiv roll: den bröt upp den gamla isoleringen och utvecklade produktionen, kulturen och arbetarklassen själv. Men under kapitalismen skedde detta på kapitalets villkor.
I Sverige tog denna omvandling fart under 1800-talet. Skiftesreformer, jordbrukets modernisering och marknadens växande makt gjorde produktionen effektivare men ledde också till att färre kunde leva av jorden. Småbönder och fattiga familjer på landsbygden pressades bort från sina gamla liv.
Det var ingen fredlig utveckling. För de fattiga på landsbygden betydde det hunger, rotlöshet och tvång. Under svältåren 1867–69 svalt omkring 27 000 människor ihjäl i Sverige. Många blev egendomslösa och tvingades sälja sin arbetskraft, flytta till bruken och städerna – eller utvandra till Amerika.
Det var detta Marx kallade den ursprungliga ackumulationen: människor skiljdes från jorden och från möjligheten att försörja sig själva, och tvingades bli lönearbetare. Landsbygden tömdes i takt med att kapitalismen gjorde det omöjligt för allt fler att leva kvar på det gamla sättet.
Bruksortens uppgång och fall
Den egendomslösa befolkning som drevs bort från jorden blev den arbetarklass som industrin behövde. Från slutet av 1800-talet drogs människor till fabriker, sågverk, gruvor, järnvägar och större bruk. Produktionen samlades där kapitalet kunde tjäna mest: nära råvaror, energi, transporter, marknader och arbetskraft.
Marx förklarade detta som en av kapitalismens djupaste lagar. Konkurrensen tvingar varje kapitalist att växa eller gå under. Företag investerar i större maskiner och anläggningar, medan de svagare slås ut eller köps upp av de starkare. På så sätt samlas kapital, produktion och beslut i allt färre händer och på allt färre platser.
Så växte både städer och bruksorter i Sverige fram – men på kapitalets villkor. Mindre orter och industrier har därför alltid varit sårbara för samma tendens. Redan i slutet av 1800-talet talade man om “bruksdöden” i Sverige. Av de 79 järnbruk som fanns i Värmland 1803 hade hälften lagts ned till 1870. År 1924 återstod bara sex.
Fakta: Urbanisering och avfolkning
År 1800 bodde omkring 90 procent av Sveriges befolkning utanför tätorter. I dag är förhållandet det motsatta: omkring 87 procent bor i tätorter och 13 procent utanför.
Tätortsbefolkningen har vuxit från cirka 230 000 personer år 1800 till nästan 9 miljoner år 2018. Samtidigt har befolkningen utanför tätorter minskat med drygt 900 000 under de senaste 100 åren.
Mellan 1951 och 2021 ökade befolkningen i Sveriges 50 största kommuner från 3,5 miljoner till drygt 6 miljoner, medan befolkningen i de 100 minsta kommunerna minskade från 1 miljon till 800 000. Flera kommuner har under samma period tappat omkring hälften av sin befolkning – de största minskningarna syns i Norrlands inland och delar av Värmland.
Samma krafter har också omformat jordbruket. Småbönder har i mer än ett århundrade pressats av allt större investeringar, skulder till banker och en marknad de själva inte kontrollerar. För att överleva har de tvingats växa – annars har de slagits ut. Sedan 1927 har exempelvis antalet jordbruksföretag i Sverige rasat från över 427 000 till omkring 55 000.
Detta är ingen linjär process. När kapitalismen hamnar i kris tilltar utslagningen på landsbygden enormt.
Omvänt kan ett ekonomiskt uppsving som det Sverige upplevde under efterkrigstiden (1946–1973) mildra problemen. Den snabbt växande industrin behövde arbetskraft även i bruksorter och mindre industrisamhällen, som därför kunde växa. Bättre vägar, bilar och bussar gjorde det lättare att bo kvar även när jordbruket behövde färre arbetare.
Under en tid kunde fler stanna där de ville bo, och många arbetare fick fasta jobb, bättre löner och moderna bostäder – även utanför de stora städerna. Man kunde gå ut skolan och få jobb på fabriken, bruket eller sågen. Barnen gick i skolan på orten, vården fanns inom räckhåll och Folkets hus, biblioteket, idrottsföreningen och fackföreningen gav samhället ett rikt socialt och politiskt liv.
För många verkade det som att hela livet kunde rymmas där man bodde: arbete, familj, kultur, föreningsliv och framtid. Men tryggheten vilade på en bräcklig grund. Hela orter var fortfarande beroende av en enda arbetsgivare, en enda bransch och en världsmarknad de själva inte hade någon kontroll över.
Samtidigt visade staten vilken sida den stod på när orter började tappa jobb. I stället för att försvara arbetstillfällen och samhällen där människor bodde anpassades politiken efter marknadens behov. Under den så kallade flyttlasspolitiken använde Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) flyttbidrag, arbetsförmedling och omskolning för att få människor att flytta dit kapitalet behövde arbetskraft. Bara under slutet av 1960-talet tvingades omkring 225 000 människor från Norrland flytta söderut på grund av arbetsbrist. I folkmun blev AMS till “Alla Måste Söderut”, och mot detta växte protesterna under parollen: “Vi flytt’ int’.”
När krisen slog till från 1970-talet och framåt kom samma krafter tillbaka med full styrka: konkurrensen, koncentrationen och nedläggningarna. Det som byggts upp under årtionden kunde rivas ned på några få år.
När framtiden flyttade från bygden
Oljekrisen 1973 blev chocken som visade att en hel epok var över. Världsekonomin, och därmed även den svenska industrin, kastades in i kris. Detta slog mot hela arbetarklassen. Överallt pressades arbetare av rationaliseringar, nedläggningar, arbetslöshet och kapitalets jakt på större vinster.
Den värld som många bruksorter vilade på – stål, skog, gruvor, varv och verkstäder – drogs in i en ny period av överproduktion, fallande lönsamhet och hårdare konkurrens på världsmarknaden. För många bruksorter blev det början på en lång nedgång, där varje ny kris följts av nya krav på besparingar, nedskärningar och högre lönsamhet.
Kapitalets svar på krisen har varit enkelt: sänk kostnaderna. Färre arbetare ska göra mer. Maskiner ersätter människor, avdelningar slås ihop och olönsamma anläggningar stängs. Där det en gång fanns hela arbetslag, skift och lärlingsjobb finns i dag ofta bara ett fåtal mer specialiserade tjänster. År 1980 arbetade fortfarande ungefär var femte person i Sverige i industrin. I dag är det bara omkring var tionde.
Fakta: Lesjöfors – ett samhälle som tömdes
Lesjöfors i norra Värmland visar hur kapitalismen kan bygga upp ett helt samhälle kring en industri – och sedan lämna det att falla sönder när lönsamheten försvinner. Under efterkrigstidens uppsving var Lesjöfors en levande bruksort. På 1950-talet fanns omkring 800 arbetstillfällen, 24 affärer, post, apotek, bank, bibliotek, läkarmottagning, hotell, matservering, Folkets hus, Folkets park, idrottsförening, ABF, musikkår och ett rikt föreningsliv.
Bandyn blev en del av ortens identitet. Lesjöfors IF spelade i högsta serien, lockade tusentals åskådare till Stålvallen och tog guld i junior-SM. Som mest hade orten omkring 2 400 invånare runt 1970.
Sedan kom stålkrisen. Lesjöfors AB gick i konkurs 1985. Industrin försvann inte helt, men jobben blev färre och befolkningen rasade. I dag bor färre än 700 personer i Lesjöfors. Nästan 70 procent av befolkningen har försvunnit. Hus står tomma, gamla industribyggnader förfaller, butiker har stängt och skolans framtid har hotats. Det som en gång var ett litet men levande samhälle har tömts på mycket av det som höll det samman.
Ändå är Lesjöfors inte bara förfall. De som bor kvar talar om gemenskap, natur och människor som ställer upp för varandra. En boende sammanfattar samtidigt ortens sårbarhet: “Försvinner fabriken, försvinner Lesjöfors med den.” Lesjöfors visar både vad kapitalismen har slagit sönder – och vad som fortfarande skulle kunna räddas, om arbete, service och framtid planerades efter människors behov i stället för lönsamhet.
/Bild: Wikimedia commons, mangan02
Ekonomerna kallar det strukturomvandling. För bruksorterna har det betytt att vägen från skolan till ett fast jobb på fabriken, bruket eller sågen stängts för allt fler. De jobb som har ersatt industrijobben finns oftare på kontor, universitet och teknikföretag i större städer.
För allt fler unga blir slutsatsen tydlig: vill man studera, få arbete eller bygga ett liv, tvingas man söka sig bort från hemorten. Men det betyder inte att alla vill bort. Studier visar – tvärtemot den etablerade föreställningen – att många unga gärna skulle stanna i hemkommunen om de bara kunde.
– Jag vill bo kvar här, konstaterar en ung arbetarkille, Pelle, i en studie från Söderhamn.
– Jag har alla vänner här och familjen.
Ändå pressas han att flytta till Norge, ta praktik utan riktig lön och rätta sig efter andras krav. När han vägrar blir han problemet – inte arbetslösheten, inte bristen på jobb, inte att samhället har dragit undan framtiden där han bor.
Kapitalismen gör flytten till ett tvång: flytta dit marknaden behöver arbetskraft – eller stanna kvar och få skulden för att du blir utan framtid.
När samhället dras undan
När jobben försvinner stannar inte krisen vid fabriksgrinden. Fabriken läggs ned, människor tvingas flytta, skatteunderlaget krymper – och snart hotas också skolan, vårdcentralen, bussen och biblioteket. Det som började som en industriell kris blir en kris för hela samhället.
Avfolkningen blir en ond cirkel. När barnfamiljerna blir färre hotas skolan. När skolan läggs ned försvinner en av de viktigaste anledningarna att stanna. Hela fyra av tio föräldrar på mindre orter och landsbygden säger att de överväger att flytta om den närmaste skolan läggs ned.
När skolor i Vika och Nusnäs utanför Mora hotades av nedläggning blev detta konkret. Isabel, en tvåbarnsförälder som påverkades, beskrev hur vardagen skulle bli omöjlig.
– Vi är ju tvungna att flytta eller säga upp oss från jobbet, förklarade hon.
För att hinna till jobbet skulle hon behöva väcka barnen strax efter fem på morgonen och åka hemifrån halv sex. Hennes slutsats var enkel.
– Det här förstör landsbygden där jag bor. Vi är många som måste flytta och sälja hus.
När kollektivtrafiken glesas ut och avstånden blir allt längre blir bilen ett tvång. Då blir höjda bränslepriser och klimatpolitik som lägger kostnaden på vanligt folk ännu ett slag mot dem som redan saknar alternativ. När posten, banken, apoteket och affären försvinner blir vardagen dyrare, krångligare och mer isolerad.
Vården följer samma mönster. År 1961 fanns akutsjukhus i 47 kommuner med mindre än 15 000 invånare. I 26 av dem har akutsjukhuset lagts ned. Samma utveckling syns i förlossningsvården, där över hälften av alla förlossningsenheter har lagts ned sedan 1970-talet.
Längst avstånd till BB har människor i Norrbotten, Dalarna, Jämtland och Värmland. För många betyder det inte bara längre resor, utan en ständig oro: ska man hinna fram i tid?
Skolor, vårdcentraler, BB, bibliotek, Folkets hus och lokala mötesplatser är inte bara “service”. De är det som gör en ort till ett samhälle: trygghet, gemenskap och platser där människor möts och organiserar sig. När de försvinner är budskapet brutalt: här är ni inte längre värda samma framtid som människor i större städer.
När klassamhället ritas in på kartan
Uppdelningen mellan stad och landsbygd är en del av det svenska klassamhället. De regionala ekonomiska skillnaderna i Sverige är i dag större än på nästan 100 år.
Rikedom, ekonomisk och politisk makt, huvudkontor, universitet och beslutsfattare koncentreras i städerna. De fattigaste bor i storstädernas förorter – och på landsbygden. Många av de fattigaste kommunerna ligger i inlandet, långt från storstäderna, universiteten, huvudkontoren och makten.
Men många av dessa kommuner är inte fattiga på resurser. Tvärtom finns där skog, vattenkraft, malm, mark, energi och råvaror som hela landet är beroende av. Problemet är att makten över dessa rikedomar ligger någon annanstans. Vinsterna förs till skogsbolag, gruvbolag, energijättar, banker och aktieägare, medan kommunerna lämnas med låga skatteintäkter, nedskuren välfärd och en allt fattigare befolkning.
Samtidigt pressas arbetare i städerna av bostadsbrist, höga hyror, trångboddhet och långa pendlingsavstånd. På ena sidan tomma hus och fallande framtidstro – på den andra överfulla städer där vanligt folk knappt har råd att bo. Det är två sidor av samma kapitalistiska utvecklingslagar.
Klyftan syns inte bara i inkomster och förmögenheter. Den syns i hälsa, livslängd, missbruk och barnfattigdom. I kommuner som Perstorp, Hällefors och Filipstad lever omkring vart tredje barn i ekonomisk utsatthet. En man i Överkalix eller Högsby kan förväntas leva nästan nio år kortare än en man i Danderyd.
Så ser klassamhället ut när det ritas in på kartan. Var man bor avgör inte bara avståndet till närmaste vårdcentral, utan också risken att växa upp i fattigdom, bli sjuk och dö i förtid.
Från övergivenhet till politisk vrede
Ur allt detta växer en djup känsla av övergivenhet och bitterhet. I studier av unga och arbetare i mindre kommuner framträder samma erfarenhet: framtiden för hemorten beskrivs som mörk, och många upplever att de saknar möjlighet att påverka. Orden som återkommer är talande: “Ingen lyssnar ändå på oss” och “det har ingen betydelse vad vi säger”.
Det mest talande är kanske detta: åtta av tio landsbygdsbor anser att staten har övergivit dem. Det är ingen inbillning, utan en samlad erfarenhet av årtionden av centralisering, nedskärningar och förakt.
Fakta: Landsbygdsbarometern
Landsbygdsbarometern är en nationell opinionsundersökning där människor på landsbygden får svara på frågor om politik, samhällsservice och framtiden där de bor.
I undersökningen definieras landsbygdsbor utifrån en kombination av SCB:s kommunindelning och postens landsbygdsutdelning. Det innebär att både människor i glesbygdskommuner och personer i mindre tätorter och landsbygdsområden räknas in.
I 2026 års undersökning anser bara nio procent att nationella beslutsfattare tar hänsyn till landsbygdsbornas situation. Åtta av tio instämmer i att staten har övergivit landsbygderna och att det saknas politisk vilja till förbättring.
På många håll har arbetarklassen på landsbygden vänt Socialdemokraterna och de etablerade partierna ryggen. En del röstar på Sverigedemokraterna för att straffa etablissemanget. Andra söker sig till lokala missnöjespartier. Det är inte svårt att förstå varför.
De partier och fackliga ledningar som en gång byggde sin styrka i bruksorterna, industrin och arbetarklassens lokala gemenskaper har inte organiserat motstånd mot förfallet. Tvärtom har de varit med och administrerat det.
När fabriker lagts ned har facktopparna förhandlat om villkoren för nederlaget. När vård, skolor, kollektivtrafik och service skurits ned har Socialdemokraterna och Vänsterpartiet ofta själva suttit i de styren som genomfört besluten. I stället för att mobilisera arbetarklassen har de accepterat marknadens regler: håll budgeten, skär ned, effektivisera och gör kommunen “konkurrenskraftig”.
Det är den bittra sanningen. Kapitalet har dragit bort jobben. Staten har dragit undan tryggheten. Och arbetarrörelsens ledning har lämnat arbetare på landsbygden utan ett organiserat motstånd.
Men övergivenhet betyder inte passivitet. Gång på gång har arbetare tagit saken i egna händer. Nedläggningar av sjukhus, BB och skolor har lett till protester, aktionsgrupper och lokala missnöjespartier.
I Sollefteå demonstrerade 4 000 personer – halva tätortens befolkning – mot avvecklingen av sjukhuset 2025. Det var inte den första protesten för att bevara Sollefteå sjukhus. År 2015 demonstrerade 14 000 i Kramfors mot nedläggningen av BB och kvinnokliniken i Sollefteå under parollen “Ådalen reser sig igen!”. År 2016 demonstrerade hela 20 000 i Härnösand för att bevara Sollefteå akutsjukhus.
Det visar att det finns en stark vilja att försvara det som är kvar. Men utan en stridbar arbetarrörelse som kan ena arbetarklassen i hela landet förblir motståndet isolerat – ett sjukhus, ett BB, en skola eller en ort i taget.
Och medan motståndet är splittrat fortsätter samma dödsspiral nedåt: jobben försvinner, välfärden dras undan och avfolkningen fortsätter. Fram till 2040 förväntas de så kallade mycket avlägsna landsbygdskommunerna tappa ytterligare 46 procent av sin befolkning.
Kapitalismen har inget bättre att erbjuda arbetare i storstaden eller förorten, där de möts av höga hyror, otrygga jobb, rasism och polistrakasserier. Överallt ökar ojämlikheten och utsugningen. Det som på landsbygden blir avfolkning och nedlagd service blir i städerna bostadsbrist, arbetslöshet och förnedring. Ur detta växer samma vrede – och samma behov av en gemensam kamp.
Böner om mer stöd, fler utredningar och nya löften från politiker om att ’hela Sverige ska leva’ kommer inte att göra någon skillnad. Landsbygdens kris kräver ett revolutionärt svar – ett program som bryter med marknadens makt och ställer arbete, välfärd, naturresurser och samhällsplanering under arbetarklassens demokratiska kontroll.
Det kräver en arbetarrörelse som leds av ett revolutionärt parti som vågar ta strid mot kapitalismen, och som därigenom kan förena arbetare i storstaden och på landsbygden. Det är den enda lösningen.
Ett revolutionärt program för landsbygden
Ett revolutionärt program för landsbygden måste vara en del av ett program för hela arbetarklassen. Det måste börja med det mest grundläggande: rätten att arbeta, bo och leva där man själv vill. Det måste rikta sig mot både statens nedmontering av samhället och kapitalets makt över produktionen – genom att arbetarklassen tar över bankerna, storföretagen och samhällets viktigaste resurser.
Rätt till arbete – inga fler nedläggningar
Inga fler nedläggningar och massuppsägningar. Arbetstillfällen ska inte få kastas runt mellan orter och länder utifrån koncernernas lönsamhetskalkyler. Om ägarna vill lägga ned fabriker, bruk eller sågverk ska de tas över och drivas vidare under arbetarkontroll.
Bygg upp offentliga jobbprogram för att rusta upp infrastruktur, välfärd, bostäder, naturvård och lokal produktion. Industrin ska planeras efter samhällets behov – inte aktieägarnas vinster.
Välfärd och service där människor bor
Stoppa alla nedskärningar. Återöppna vårdcentraler, BB, skolor, ambulansstationer, servicekontor och apotek där de behövs.
Svårigheten att bemanna välfärden på landsbygden är ett resultat av årtionden av stress och usla löner. Kraftigt höjda löner, kortare arbetstid och bättre arbetsvillkor är det enda sättet att rekrytera och behålla personal i hela landet.
Utbildning och kunskap i hela landet
Ingen ska tvingas flytta vid 16 års ålder för att få en ordentlig utbildning.
Kapitalismen koncentrerar kunskap till storstäderna och lämnar landsbygden med de jobb som blir kvar – eller inga jobb alls. Gymnasier, yrkesutbildningar, vuxenutbildning, universitetsfilialer och forskningscentra måste byggas ut i hela landet.
För en grön omställning som inte straffar landsbygden
En verklig grön omställning kan inte bygga på att arbetare på landsbygden straffas med högre bensin- och elpriser. Den måste bygga på demokratisk planering: kortare transporter, lokal produktion, utbyggd kollektivtrafik, hållbart jordbruk, skogsvård, naturvård och billig energi för vanligt folk.
Ta kontroll över naturresurserna
Skog, gruvor, vattenkraft, elnät och energiproduktion ska ägas offentligt och styras demokratiskt. Vinsterna från landsbygdens naturresurser ska användas för att bygga upp hela landet – inte göda banker och koncerner.
Stöd småbönderna och lokal matproduktion
Småbönder ska inte krossas av skulder, banker och stora uppköpare. Ge dem skuldavskrivning, billiga lån och garanterade uppköp till rimliga priser.
Bygg upp lokal produktion, lagring och distribution av mat. Ta de stora matjättarna ur privata händer och ställ dem under arbetarnas och konsumenternas demokratiska kontroll. Matproduktionen och distributionen ska planeras efter behov, hållbarhet och lokal försörjning – inte efter monopolens vinster.
Kollektivtrafik och bostäder för hela landet
Ingen ska vara beroende av bil för att kunna arbeta, studera, handla eller få vård. Inför gratis lokaltrafik och bygg ut busslinjer, järnväg och färdtjänst i hela landet. Återöppna nedlagda sträckor och stärk trafiken till mindre orter och inlandskommuner.
Bygg och renovera billiga, hållbara bostäder både i mindre orter där hus står tomma eller förfaller och i storstäder där vanligt folk inte har råd att bo.
För en socialistisk planekonomi som bryter stadens herravälde
Endast genom att ta bankerna, storföretagen och samhällets viktigaste resurser ur kapitalets händer kan en socialistisk planekonomi byggas. Bara då kan människor garanteras rätten att bo, arbeta och leva i hela landet. Så länge marknaden styr kommer kapital, arbetstillfällen, utbildning och välfärd att koncentreras där vinsten är störst. Resten lämnas att förfalla.
Socialism betyder inte mer centralbyråkrati. Det betyder att makten flyttas från kapitalister, direktörer och professionella politiker till arbetarklassen själv. Representanter på arbetsplatser och i lokalsamhällen ska väljas demokratiskt och kunna återkallas när som helst.
De stora besluten om industri, banker, energi, transporter, jordbruk, bostäder och välfärd måste samordnas genom en demokratisk plan för hela landet. Men lokala och regionala frågor ska inte avgöras över huvudet på människor som bor där.
Skolor, vårdcentraler, kollektivtrafik, bostäder, naturvård och lokal produktion ska styras av demokratiska organ där arbetare och boende själva har makten.
Det är så motsättningen mellan stad och landsbygd kan börja upphävas. Produktionen kan spridas rationellt över landet. Mindre orter kan utvecklas till levande samhällen med moderna arbetsplatser, utbildning, kultur, vård och kollektivtrafik – samtidigt som storstäderna avlastas och görs mänskligare och grönare.
Bara genom att förena stad och landsbygd i en gemensam demokratisk plan kan hela landet leva.
Bortom stad och landsbygd
Kapitalismen delar inte bara upp landet. Den delar, med Marx ord, upp och stympar själva människan.
Fabriksarbetaren görs till ett bihang till maskinen. Bruksorten görs till ett bihang till kapitalets behov av järn, papper eller stål. Bonden pressas mellan banken, uppköparen och livsmedelsjätten. Arbetaren i storstaden trängs in i ett liv av höga hyror, stress, pendling och isolering. Överallt reduceras människor till en funktion i kapitalets maskineri.
Det är samma logik som sliter isär stad och landsbygd. Kapitalismen stympar inte bara människor, utan hela samhällen. Staden samlar kapital, makt, utbildning och beslut. Landsbygden görs till råvarukälla, arbetskraftsreserv eller avfolkningsbygd. Hela samhällen byggs upp kring en enda industri – och kastas sedan åt sidan när vinsten faller.
Världen över gör imperialismen samma sak i ännu större skala. Precis som bruksorten binds vid en enda industri görs hela länder till bihang till världsmarknadens behov av olja, koppar, kaffe eller billig arbetskraft. De hålls kvar i fattigdom och beroende, medan rikedomarna förs till banker, storföretag och rikare länder. Områden som skulle kunna blomstra hålls i stället nere av skulder, utsugning, krig och förstörelse.
Kommunismen innebär att denna gamla arbetsdelning kan brytas sönder. Under en internationell planekonomi skulle varje lands utveckling också gynna alla andra länder. På samma sätt är städernas och landsbygdens utveckling sammankopplade.
Med demokratisk planering, kortare arbetstid och produktion efter behov kan städerna göras mänskligare: inte längre som maskiner för arbete, konsumtion och pendling, utan som levande samhällen där bostäder, natur, odlingar, verkstäder, kultur, idrott och gemenskap finns nära varandra.
Samtidigt skulle landsbygden inte längre behöva vara motsatsen: platser utan jobb, utbildning, kultur och framtid. Mindre samhällen skulle kunna förena jordbruk och modern produktion med kunskap, vård, kultur och naturvård. Människor skulle inte behöva flytta från sin hemort för att få tillgång till vetenskap, konst, arbete eller politiskt liv.
Skillnaden mellan stad och landsbygd skulle inte längre vara skillnaden mellan centrum och periferi, mellan framtid och förfall. I stället för överfulla storstäder och övergivna bruksorter skulle vi kunna bygga allsidiga samhällen för fria och allsidiga människor – där teknik och kunskap används för att minska arbetstiden, utveckla hela människan och återställa balansen med naturen.
Detta kan bara ske när jorden, bankerna, industrin och naturresurserna tas ur kapitalets händer och styrs demokratiskt av de arbetande själva. Först då kan stad och landsbygd sluta ställas mot varandra och börja utvecklas som delar av samma samhälle.
Men detta kan inte fullbordas inom ett enda lands gränser. Så länge världsmarknaden styr kommer kapitalisternas jakt på vinster, råvaror och billig arbetskraft att kasta orter, landsdelar och hela länder mot varandra. En internationell socialistisk revolution skulle bryta denna skoningslösa konkurrens och ersätta den med en gemensam demokratisk plan – där varje framsteg i en del av världen blir en tillgång för alla andra.
Kampen för landsbygden är därför inte en sidofråga, utan en del av kampen mot klassamhällets arbetsdelning och kapitalets makt över människan.
Kapitalismen dödar landsbygden eftersom den dödar allt som inte är lönsamt. Kommunismen är möjligheten att låta hela landet, hela världen – och hela människan – leva.
Bilaga: Marx och Engels om motsättningen mellan stad och landsbygd
För Marx och Engels är motsättningen mellan stad och landsbygd inte bara en fråga om var människor bor. Den handlar om hur klassamhället delar upp produktionen, makten – och människorna själva.
I Kommunistiska manifestet skriver de att bourgeoisin har ”lagt landsbygden under stadens herravälde” och ”gjort landet beroende av staden”. I samma text räknar de därför upp upphävandet av motsättningen som en av de viktigaste åtgärderna efter en kommunistisk revolution:
”Förenande av jordbruks- och industridriften; åtgärder för att så småningom utplåna skillnaden mellan stad och landsbygd.”
Det visar att motsättningen mellan stad och land för dem inte var en sidofråga, utan en del av klassamhällets förslavande arbetsdelning. I Den tyska ideologin beskriver de den som:
“… det krassaste uttrycket för individernas underkastelse under arbetsdelningen, under en bestämd, dem påtvingad verksamhet, en underkastelse som gör den ene till ett inskränkt stadsdjur, den andre till ett inskränkt landsbygdsdjur och som dagligen skapar nya intressemotsättningar mellan de båda.”
Upphävandet av motsättningen mellan stad och landsbygd är därför “en av de viktigaste betingelserna” för den kommunistiska gemenskapen.
Engels återkommer till frågan i Anti-Dühring. Där förklarar han hur arbetsdelningen stympar människan:
”När bonden tillägnar sig jorden och stadsbon sitt hantverk, så tillägnar sig samtidigt jorden bonden och hantverket hantverkaren. I det arbetet delas, delas också människan.”
Det gäller inte bara arbetaren, utan hela samhället. Människor binds vid en enda funktion: arbetaren vid maskinen, bonden vid jorden, tjänstemannen vid kontoret, hela orter vid en enda industri.
Engels poäng i Anti-Dühring är därför inte bara att den nuvarande arbetsdelningen är orättvis. Den har också blivit ett hinder för samhällets vidare utveckling.
Storindustrin har redan skapat möjligheten att sprida produktionen mer rationellt och utbilda människor allsidigt – men under kapitalismen används tekniken i stället till att göra arbetaren till ett bihang till maskinen, hela orter beroende av en enda produktionsgren och naturen till något som kan förbrukas och förgiftas.
I ett socialistiskt samhälle skulle förstörelsen av naturen och slöseriet med mänsklig förmåga kunna vändas till sin motsats. Som Engels skriver:
”Endast genom att sammansmälta staden med landet kan man undanröja den nuvarande förgiftningen av luften, vattnet och marken.”
Mer än så: genom att skapa ett samhälle med ”allsidigt utbildade producenter”, som inte längre förslavas under en enda verksamhet, skulle samhället skapa ”en ny produktivkraft” av fullt utvecklade individer.
Upphävandet av motsättningen mellan stad och landsbygd handlar därför inte om att gå tillbaka till det gamla, utan om att höja samhället till en ny nivå: allsidiga samhällen för allsidigt utvecklade och fria människor.