Två veckor efter den politiska jordbävningen i Sachsen-Anhalt har delstatsvalen i Berlin och Mecklenburg-Vorpommern inneburit ännu ett slag mot den regerande CDU-SPD-koalitionen. Förbundskansler Friedrich Merz befinner sig i en svår situation. Synbart skakad under valnatten lovade han att fortsätta med regeringens “reformprogram” – läs: dess fullskaliga angrepp mot pensionerna, sjukvården och långtidsvården.
Låt oss sammanfatta. Den 6 september led det borgerliga CDU, som leder den regerande koalitionen, ett avgörande nederlag i delstatsvalet i Sachsen-Anhalt. Partiet tappade 20 procentenheter, från 37 procent av rösterna 2021 till bara 17 procent. Det reaktionära högerpopulistiska partiet AfD vann en klar seger med över 43 procent av rösterna.
I söndags fick CDU mindre än fem procent av rösterna i Mecklenburg-Vorpommern – ett förkrossande nederlag. Eftersom partiet inte nådde upp till den nödvändiga spärren kommer det för första gången i sin historia inte att vara representerat i delstatsparlamentet! Liksom i Sachsen-Anhalt blev AfD största parti i den nordöstra delstaten, med över 38 procent av rösterna – 21 procentenheter mer än i valet 2021.
I Berlin vann vänsterpartiet Die Linke valet med 25 procent av rösterna, mer än dubbelt så mycket som i valet 2023. I ett val med högre valdeltagande än normalt ökade antalet röster på partiet från 185 000 till 480 000. I valet 2023 var CDU största parti med 28 procent av rösterna, men nu har det rasat till 18 procent. Dess koalitionspartner på nationell nivå, SPD, rasade också med en tredjedel till ynka 12 procent.
En del av Die Linkes dragningskraft i Berlin berodde på att partiet drev en intensiv kampanj kring den avgörande bostadsfrågan. Det lovade att stärka hyresgästernas rättigheter, förstatliga alla stora hyresvärdsbolag och införa hyresregleringar – vilket röstades igenom i en folkomröstning för fem år sedan.
Resultaten i båda regionerna är en örfil mot CDU-SPD-koalitionsregeringen, som bildades i maj 2025. Partier som uppfattas som etablissemangskritiska går kraftigt framåt, både till höger, som AfD, och till vänster, som Die Linke i Berlin.
Politisk och ekonomisk kris
Det finns också några andra intressanta saker som framgår av valresultaten. I båda fallen fanns ett tydligt könsgap på tio procent: män var mer benägna att rösta på AfD, medan kvinnor oftare röstade på vänster- och mittenvänsteralternativ. Den sexistiska retoriken från högerpopulistiska partier uppfattas helt riktigt som ett hot mot kvinnor, särskilt unga kvinnor, vilket driver dem åt vänster.
Även när det gäller ålder finns en tydlig skillnad i röstmönstren. Äldre väljare var mer benägna att stödja de gamla etablerade partierna, som SPD och CDU, medan unga väljare i överväldigande grad röstade på partier som uppfattas som mer extrema, både till höger och vänster, som AfD och Die Linke.
I Mecklenburg-Vorpommern tappade Die Linke till exempel röster totalt och kom på femte plats med åtta procent av rösterna. Men bland 16–24-åringar var det näst största parti och fick 24 procent av rösterna – endast AfD var större, med 34 procent.
Det var ännu mer slående i Berlin: unga väljare röstade i överväldigande grad på Die Linke – 43 procent bland 16–24-åringar och 48 procent bland 25–34-åringar.
När det gäller yrke var AfD största parti bland arbetare i båda valen: 51 procent i Mecklenburg-Vorpommern och 29 procent i Berlin.
Dessa resultat kommer att öka trycket på den regerande CDU-SPD-koalitionen. På nationell nivå ligger AfD nu på 29 procent i opinionsmätningarna, nio procentenheter mer än i valet förra året, medan CDU ligger på 20 procent, 8,5 procentenheter mindre, och SPD på 13 procent, tre procentenheter mindre.
Det är inte svårt att förstå varför. En koalition av de viktigaste etablissemangspartierna sitter vid makten under en ytterst allvarlig ekonomisk kris där 15 000 industrijobb slås ut varje månad. Koalitionen genomför ett omfattande program med kontrareformer inom sjukvården och pensionssystemet, samtidigt som den ökar militärutgifterna, piskar upp antirysk krigshysteri och slussar miljarder in i det svarta hål som kriget i Ukraina utgör.
Kriget i Ukraina spelar en avgörande roll i den politiska och ekonomiska krisen. Sanktionerna mot Ryssland har slagit hårt mot den tyska industrin och konsumenterna genom högre energipriser. Industriproduktionen i energiintensiva sektorer har minskat med 15 procent. Detta förvärras av Kinas framväxt som en tekniskt utvecklad industrijätte som i allt högre grad konkurrerar ut den tyska industrin – Tyskland brukade ha handelsöverskott med Kina, men har nu handelsunderskott.
AfD:s agitation mot finansieringen av kriget i Ukraina och för att återupprätta handelsförbindelserna med Ryssland har visat sig vara mycket populär. Hur skulle det kunna vara annorlunda? Denna agitation kombineras naturligtvis med reaktionära försök att göra migranter till syndabockar och med annan reaktionär politik riktad mot kvinnor och till förmån för ”traditionella familjevärderingar”, och så vidare.
Strategin med en ”brandvägg” – som består av alla de impopulära etablissemangspartierna – i syfte att stoppa AfD:s framväxt har slagit fullständigt fel. Om ”demokratin” och ”republiken” innebär förlorade jobb, inflation och sönderfallande infrastruktur är det inte förvånande att många väljer att strunta i uppmaningar att försvara dessa diskrediterade institutioner.
Ett tecken på vad som väntar
Die Linkes seger i Berlin är betydelsefull. Den visar i praktiken att stämningen mot etablissemanget också kan kanaliseras åt vänster, om vänstern erbjuder en radikal politik för att ta itu med de sociala och ekonomiska problem som arbetare och unga ställs inför – i det här fallet framför allt frågan om att ha råd med en bostad.
Men partiet hämmas av sin vilja att delta i denna så kallade ”demokratiska brandvägg”, vilket i praktiken innebär att det håller den reaktionära kapitalistiska regeringen under armarna medan den angriper arbetarklassen. I Mecklenburg-Vorpommern är Die Linke redan den mindre parten i en koalition med SPD. I Sachsen-Anhalt har partiet sagt att det är öppet för att släppa fram en CDU-minoritetsregering.
Die Linke är också tydligt splittrat i frågan om solidaritet med Palestina och motstånd mot Israels folkmord. Partiledningen motsätter sig båda dessa ståndpunkter. Detta kan få allvarliga konsekvenser för möjligheten att bilda regering i Berlin, där De gröna redan har sagt att de inte är beredda att samarbeta med ett ”antisemitiskt” parti.
Dessa tre val – och de som kommer framöver – ger en ögonblicksbild av situationen i Tyskland. Europas mäktigaste kapitalistiska ekonomi, som 2011–2015 utnyttjade skuldkrisen i euroområdet för att påtvinga de svagare ekonomierna i Portugal, Spanien, Italien och framför allt Grekland en hård monetaristisk åtstramningspolitik riktad mot arbetarklassen, befinner sig nu mitt i stormen: kapitalismens olösliga kris.
Det snabba raset i stödet för CDU-SPD:s storkoalitionsregering, som tillträdde så sent som i maj 2025, är en produkt av denna situation. Inom kapitalismens ramar finns ingen lösning.
Merz befinner sig i en omöjlig situation. Han är nu den mest impopulära förbundskanslern i modern tysk historia och den mest impopulära folkvalda statsledaren i världen i dag. Detta beror inte på hans personliga egenskaper, även om de kan bidra, utan på att han sitter vid makten under den värsta krisen i den tyska kapitalismen på årtionden. Oavsett om han sitter kvar eller helt sonika sparkas ut kommer detta grundläggande faktum inte att förändras, och det kommer bara att framkalla ytterligare politisk instabilitet och klasskamp. Grekland 2011–2015 kommer till Tyskland.
AfD:s framväxt är en förvriden, reaktionär återspegling av den ilska mot etablissemanget som växer fram i det tyska samhället. Die Linkes framväxt i Berlin, särskilt bland unga, speglar en liknande ilska på den motsatta sidan av det politiska spektrumet.
Die Linke är dock inget nytt parti. Det har suttit vid makten i flera delstater som en del av koalitionsregeringar som genomfört arbetarfientlig politik. Partiet har en förfärlig hållning i Palestinafrågan och röstade i delstaternas representationskammare, Bundesrat, för den ändring av skuldbromsen som Merz regering behövde för att kunna öka militärbudgeten kraftigt.
Vad som krävs i Tyskland, liksom på andra håll, är ett tydligt revolutionärt kommunistiskt alternativ till hela det ruttna kapitalistiska systemet. Det innebär en oförsonlig kamp mot de ”liberala” och ”demokratiska koalitionsregeringar” som sitter vid makten och genomför åtstramningsangrepp mot arbetarklassen – inte samarbete med dem i så kallade ”demokratiska brandväggar”.