Man kan spåra den europeiska kapitalismens kris ända till andra världskrigets slut, då USA blev den dominerande imperialistmakten i världen. Men den kinesiska imperialismens uppgång och USA-imperialismens relativa försvagning har kraftigt accelererat krisen. Detta ställer klasskamp och revolution på dagordningen i hela Europa. Nedan publicerar vi inledningen till ett möte med Revolutionära kommunistiska internationalens ledning i juli.
Bildandet av EU var en lång process. De europeiska kapitalistmakterna var svaga var för sig, och försökte därför sluta sig samman för att skaffa sig ett visst övertag i konkurrensen på världsmarknaden.
USA var tidigt en pådrivande kraft bakom en europeisk integration under amerikansk dominans. Men det handlade också om ett försök att nå ett ekonomiskt avtal mellan den franska och den tyska borgerligheten som skulle förhindra krig på europeisk mark.
Tyskland var den starkaste av de olika kapitalistmakterna i denna sammanslutning, och det tyska kapitalet gynnades enormt av eurons införande 1999. I Tyskland kombinerades detta med en lång rad kontrareformer på arbetsmarknaden som ökade de tyska produkternas konkurrenskraft.
Enorma mängder EU-medel fördes över till de sydeuropeiska länderna för infrastrukturprojekt och liknande, vilket i sin tur skapade en marknad för tyska exportvaror. Lån var billiga och räntorna mycket låga. Det ledde till en viss ekonomisk tillväxt.
Vi förklarade redan då att det var omöjligt att förena ekonomier som hade olika behov och utvecklades i olika riktningar.
Säg till exempel att den grekiska ekonomin hamnar i kris. Då kan landet inte devalvera sin valuta, eftersom det inte har någon egen valuta. Landet tvingas därför till en ”intern devalvering” genom en massiv förstörelse av arbetarnas levnadsstandard.
Sedan kom krisen 2008. Den följdes av ett massivt räddningspaket till bankerna, vilket i sin tur ledde till skuldkrisen 2011–2015.
Detta pressade EU till bristningsgränsen och utlöste massrörelser mot åtstramningspolitiken i många länder, där Grekland drabbades hårdast.
Därefter kom covid-19-chocken. Återigen innebar det att stater tog enorma lån. EU:s samlade skuld ökade från 58 procent av BNP före 2008 till 88 procent.
Storbritannien – som inte längre är med i EU – samt Belgien, Italien, Frankrike och Spanien har alla skulder på över 100 procent av BNP. I vissa fall ligger de på 130 eller 120 procent, vilket är fullständigt ohållbart.
Samtidigt har de europeiska ekonomierna halkat efter. Sedan 2008 har USA:s BNP vuxit med 123 procent. Kinas BNP har vuxit med 453 procent. Men EU:s och Storbritanniens sammanlagda tillväxt har bara varit 53 procent. Före krisen 2008 var EU-ländernas samlade ekonomier – inklusive Storbritanniens – 23 procent större än USA:s ekonomi. Nu är USA:s ekonomi 18 procent större än EU:s och Storbritanniens samlade ekonomier.
På tom tank
Kriget i Ukraina förvärrade situationen ytterligare från 2022 och framåt. Sanktionerna mot Ryssland kommer att gå till historien som ett av de bästa exemplen på hur de europeiska kapitalisterna skjutit sig själva i foten. Det gäller särskilt Tyskland.
Kampen om herraväldet över världens energimarknader är en mycket viktig del av den världsomspännande interimperialistiska kampen. Kina har uppenbarligen ett försprång inom förnybar energi: solpaneler och elbatterier, men också när det gäller att bygga kärnkraftverk.
Europa hade en fördel i tillgången på billig rysk olja och gas, men gav upp den i och med sanktionerna. Tidigare stod rysk olja för 27 procent av Europas oljeimport. Nu har andelen sjunkit till två procent (det vill säga direktimport – en del rysk olja kommer fortfarande via Indien). Den ryska gasens andel av Europas totala import sjönk från 45 till 13 procent.
Det har gjort det möjligt för USA att satsa på att erövra energimarknaden i Europa. Europas import av amerikansk gas har ökat från 2 till 28 procent. USA:s andel av Europas oljeimport har ökat från 8 till 15 procent. Detta är ett indirekt mått på USA:s ökade dominans över den europeiska kapitalismen till följd av kriget i Ukraina.
Nu försöker USA utnyttja situationen fullt ut genom att utveckla en rad USA-dominerade gasledningar och gasterminaler i Europa, för att binda en lång rad länder till leveranser från USA, särskilt på Balkan och i Östeuropa. Tanken är att binda samman en gasledning från Polen hela vägen ner till terminalerna i södra Europa.
Vissa delar finns redan, andra är delvis byggda. Målet är tydligt: att mer varaktigt ersätta den ryska gas- och energiförsörjningen.
Förlusten av den billiga energiförsörjningen från Ryssland har utlöst en brutal inbromsning av den tyska ekonomin. Industriproduktionen har minskat med 9,5 procent sedan Ukrainakrigets början. I den energiintensiva kemiindustrin har produktionen minskat med 20 procent. Inom metall- och pappersindustrin har åtta respektive nio procent av alla arbetstillfällen gått förlorade.
Under det senaste året har 15 000 arbetstillfällen i månaden, eller 180 000 på ett år, försvunnit i den tyska industrin. Och mer kommer.
Förlusten av billig energi har påskyndat en djupare process. Under många årtionden byggde Tyskland sitt övertag i världsekonomin huvudsakligen på en enda bransch: bilindustrin, kring vilken en lång rad kringindustrier byggdes upp. Men eftersom industrin för fordon med förbränningsmotor vägde så tungt i ekonomin som helhet blev det svårare för den tyska industrin att förnya sig när övergången från förbränningsmotorer till batteridrivna elfordon kom.
Kina hade å sin sida ingen stor bilindustri tidigare. Det som fanns var huvudsakligen utlandsägt, exempelvis tyska företag som använde billig kinesisk arbetskraft. Därför satsade Kina direkt på den senaste tekniken: elfordon. Flera av de ledande kinesiska elbilsföretagen som i dag dominerar världsmarknaden började som tillverkare av batterier till mobiltelefoner åt väst – i grunden är det samma teknik.
Krossade mellan USA…
Ovanpå dessa chocker återkom Trump till makten. Han bestämde sig för att han inte längre var intresserad av att upprätthålla den transatlantiska alliansen i dess tidigare form.
För det första kräver han ökad import av amerikanska produkter, med början i amerikansk energi. I juli förra året tvingade Trump EU-ledarna att åta sig att köpa amerikansk energi för omkring 750 miljarder euro. Det visar den allmänna riktningen.
Handelsrelationen mellan Europa och USA är den största i världen. Men nu råder hänsynslös konkurrens. Eller rättare sagt: ett hänsynslöst angrepp, en offensiv från USA mot Europa och dess marknader.
Vi har sett detta i alla möjliga frågor: regleringar av teknikföretag, i energifrågan och i frågan om Grönland.
Inte nog med det. USA har öppet sagt att man för ett fullskaligt krig mot Europas politiska etablissemang. Avsikten är att få vänligt sinnade regeringar på plats i olika länder, och USA stöttar öppet högerpopulistiska partier på olika håll.
För det andra kräver han en mer gynnsam militär relation mellan USA och Europa.
Det betyder dels att de europeiska länderna lägger mer pengar på försvaret, bland annat genom att köpa vapen som tillverkats i USA.
De europeiska länderna måste samtidigt hjälpa USA närhelst USA kräver det av dem – men utan att ens bli rådfrågade om de beslut som USA fattar, till exempel i förhållande till Iran.
Trump har inlett en allmän översyn av Natos militära närvaro i Europa och har redan dragit tillbaka soldater från Tyskland. En del av dessa trupper har flyttats till Polen eller andra platser. USA vill fortfarande behålla kontrollen över de mycket viktiga amerikanska militärbaserna i Tyskland, som har spelat en avgörande roll i krigen i Ukraina och Iran.
Denna offensiv har också lett till situationer som vore otänkbara för bara 24 månader sedan. Till exempel nekade den spanska regeringen USA att använda de amerikanska militärbaserna i Spanien för operationen i Iran. Liknande konflikter, om än på lägre nivå, har förekommit i Frankrike och Italien om användningen av amerikanska flygbaser, om tillstånd hade begärts och om transport av vapen till Israel.
Regeringarna har delvis nekat USA tillgång av propagandaskäl, för att tillfredsställa den inhemska opinionen. Men det handlar inte bara om det. Det finns en allvarlig konflikt mellan de europeiska kapitalistmakterna och USA, och den återspeglas också i dessa frågor.
… och Kina
Kina har nu delvis stängts ute från den amerikanska marknaden genom sanktioner och handelskriget. Landet behöver nya marknader att sälja sina varor på.
Detta har en negativ inverkan på den europeiska ekonomin, som inte förmår konkurrera med den kinesiska. Detta beror inte längre bara på att produktionskostnaderna är lägre i Kina, utan också på att Kina nu är mer tekniskt utvecklat än Europa.
Kinesiska biltillverkare har tecknat avtal om att använda ledig kapacitet i befintliga fabriker hos två eller tre europeiska bilföretag – främst i Frankrike – för att bygga sina egna bilar utan någon som helst tekniköverföring.
Frankrike har krävt att Kina ska överföra en del av sin teknik till Europa när de investerar. Notera att förhållandena för bara 15 år sedan var de omvända.
Förhållandet till Kina skapar enorma splittringar inom EU. Vissa länder vill ha protektionistiska tullar för att försvara sina industrier. Andra välkomnar kinesiska investeringar till sina länder innan andra länder hinner före. Spanien, Turkiet och Ungern konkurrerar om att erbjuda kinesiska företag de bästa villkoren för investeringar.
Det kinesiska företaget CATL bygger en batterifabrik i Zaragoza i Spanien. De har tagit dit 2 200 kinesiska arbetare för att bygga upp fabriken av två skäl: för det första vill de inte överföra någon teknik eller något kunnande om hur fabriken byggs upp, och för det andra finns det inte 2 200 kvalificerade ingenjörer i Spanien för att bygga en sådan fabrik.
När fabriken är i full drift kommer 4 000 av arbetarna att vara spanjorer och 1 000 kineser. De spanska arbetarna kommer bara att utföra de enklare, lågkvalificerade arbetsuppgifterna.
Samtidigt har förhållandet mellan Kina och Tyskland vänts fullständigt upp och ned.
Tyskland hade tidigare ett handelsöverskott på 1,5 miljarder euro gentemot Kina. År 2022 hade Tyskland för första gången ett handelsunderskott gentemot Kina. Och 2025 exporterade Kina för första gången mer kapitalvaror till Tyskland än Tyskland exporterade till Kina.
Det tyska kapitalet är oerhört oroat. Vissa säger: ”Vi måste införa tullar.” Andra säger: ”Nej, nej, de här tullarna kommer inte att fungera. Vi måste få tag på tekniken!” De är splittrade.
Kina konkurrerar direkt med tyskt kapital i Östeuropa. Wall Street Journal skrev följande om Kinas export – inte av varor, utan av fabriker:
”När en tillverkare i Östeuropa eller Sydamerika bygger en ny fabrik kan den nu köpa hela ekosystemet: formsprutningsmaskiner, robotarmar, torkar och programvara för molnbaserad styrning direkt från en enda samordnad kinesisk leverantör.
’Kina har redan ätit upp en stor del av den tyska industrins lunch och förbereder sig nu på att börja med middagen’, skrev den Londonbaserade tankesmedjan Centre for European Reform i en rapport nyligen.”
Ett sista exempel. I Kina finns en stor vitvarutillverkare som heter Midea. Företaget exporterar över hela världen och är mycket stort i Brasilien, Malaysia, Japan och andra länder.
Mideas fabrik behöver industrirobotar. Därför köpte företaget ett tyskt företag som är världens tredje viktigaste tillverkare av industrirobotar, Kuka. Detta är kapitalexport, som ger kineserna ett enormt övertag.
I en rapport förklarade den före detta ECB-chefen Draghi att Europas problem med att konkurrera i världsekonomin under de här förhållandena är att Europa inte är ett enda land. Europa har inte ett gemensamt regelverk, och dess kapitalmarknader är inte tillräckligt stora för de investeringar i ny teknik som krävs, till exempel för att bygga datacenter, mikrochipfabriker och så vidare.
Europas grundläggande svaghet är med andra ord nationalstaten, som ställer länderna mot varandra i konkurrens.
”Banta välfärdsstaten för att bygga en krigsstat”
I den militära kapprustningen inser de europeiska kapitalisterna nu att de måste stå på egna ben. USA är inte längre berett att ge dem ett säkerhetsparaply – och är inte ens längre en pålitlig allierad.
De europeiska arméerna är i uselt skick. De har halkat långt efter. Samtidigt växer Ryssland fram som en mycket kraftfull industriell krigsmaskin alldeles intill Europa.
Om de vill försvara sina intressen – det vill säga varje europeisk kapitalistmakts kapitalistiska och imperialistiska intressen – måste de rusta upp så snabbt som möjligt.
Men återigen står de inför problemet att de är separata nationella kapitalistklasser som konkurrerar med varandra.
De har försökt att gå samman kring vissa projekt: ett europeiskt stridsflygplan, ett europeiskt satellitsystem, en europeisk stridsvagn, med mera. Men tyskarna vill att produktionen ska ske i Tyskland, i tyska fabriker, och fransmännen vill att produktionen ska ske i Frankrike, av franska företag. Italienarna vill samma sak för egen del. Alla överenskommelser håller på att falla sönder.
Ett ännu större hinder är frågan om pengar. Med undantag för Tyskland är de flesta länder kraftigt skuldsatta. Var ska de få pengarna till upprustningen ifrån?
En av redaktörerna för Financial Times, Janan Ganesh, skrev en artikel på det temat med rubriken ”Europa måste banta välfärdsstaten för att bygga en krigsstat”.
”Det finns inget sätt att försvara kontinenten utan nedskärningar i de sociala utgifterna”, menar han. Han betonar att förutsättningarna för välfärdsstaten inte längre finns.
”I själva verket var den ett resultat av märkliga historiska omständigheter som rådde under andra hälften av 1900-talet men inte längre gör det. Den ena var den underförstådda amerikanska subventionen genom Nato, som gjorde att de europeiska regeringarna kunde lägga en viss mängd pengar på smör som annars kanske hade gått till kanoner. Den andra var att Europa under välfärdspolitikens guldålder hade liten konkurrens från Kina eller ens Indien.”
Sedan kommer artikelns kärnpunkt. Han skriver:
”Det här är inte hållbart. Frågan är om allmänheten håller med. Jag har börjat tvivla på att rika, demokratiska samhällen kan genomföra svåra reformer …”
I princip säger han att det vore mycket bättre om vi hade en diktatur, eftersom vi då skulle slippa besväret med att regeringen som genomför dessa nedskärningar kanske avsätts!
Detta är grunden för krisen i Frankrike under de senaste åren. De lyckas inte få fram en parlamentarisk majoritet som kan genomföra de nedskärningar som den härskande klassen behöver, på 40 miljarder euro eller mer. Parlamentsledamöterna vet att om de röstar för sådant som pensionsnedskärningar och nedskärningar i välfärden kommer de inte att bli omvalda i nästa val. I stället faller regering efter regering.
Detta gäller på olika sätt i alla länder. Ganesh fortsätter:
”Ett inslag av verklig rädsla måste börja spela in, vilket det kanske har gjort nu. Det finns ytterligare ett skäl att tro att det är lättare att sälja in utgiftsnedskärningar i försvarets namn.”
Han medger i princip att de europeiska härskande klasserna, för att rättfärdiga nedskärningar, har ett intresse av att påstå att Ryssland imorgon ska invadera Europa.
Upprustningen sker samtidigt som legitimiteten för alla borgerliga institutioner, politiska partier och borgerliga medier ligger på en historiskt låg nivå. Åren sedan 2008 har präglats av kapitalistisk kris, korruptionsskandaler, åtstramningsåtgärder, räddningspaket till bankerna och inkomst- och förmögenhetsklyftor.
Det är välkänt att Trumps popularitet sjunkit kraftigt: 40 procent tycker att han gör ett bra jobb och 58 ett dåligt, vilket ger honom ett netto på –18.
Men jämfört med Europas ledare är Trump oerhört populär. Starmers nettopopularitet låg på –51 innan han avgick. Macrons ligger på –60 och Merz på –64! Merz har bara suttit vid makten i omkring ett år.
De mest impopulära regeringarna i Europa på mycket länge försöker genomföra de mest impopulära åtgärderna på mycket länge. Och folk undrar varför högerpopulismen växer överallt – i Storbritannien, Österrike, Frankrike, Tyskland…
I Tyskland, Europas viktigaste kapitalistiska land, ligger högerpopulistiska Alternative für Deutschland på 29 procent bara ett år efter valet, medan det traditionella borgerliga partiet Kristdemokraterna har rasat till 22 procent. Socialdemokraterna ligger på 12 procent, en procentenhet under De Gröna. Vänsterpartiet Die Linke ligger på 11 procent, bara en procentenhet efter Socialdemokraterna.
Situationen är liknande i Österrike. För att hindra högerpopulistiska FPÖ från att komma till makten har de satt ihop en Frankenstein-koalition med Socialdemokraterna, de konservativa och liberalerna. Det har nu lett till att FPÖ ligger på 38 procent i opinionsmätningarna.
Det borde inte förvåna någon. Ju fler brandväggar de borgerliga liberalerna upprättar, desto lättare kan dessa partier framställa sig som etablissemangets motståndare och vinna mer stöd.
Europeisk splittring
Den europeiska kapitalismen är under press från alla håll: Kinas uppgång som en teknologiskt avancerad makt, USA:s angrepp och Rysslands framväxt som en stark militärmakt alldeles intill Europa.
De europeiska länderna är oförmögna att arbeta tillsammans för att hitta en lösning på krisen, så de sluter uppgörelser som passar var och en av dem.
Spanien hamnar i konflikt med USA och orienterar sig mot Kina. Spaniens handels- och finansrelationer med USA är visserligen fortfarande viktigare än relationerna med Kina. Men Spanien försöker skaffa sig vissa fördelar genom att uppvakta kinesiska investeringar.
Flera länder i Öst- och Centraleuropa dras antingen i riktning mot USA eller mot Ryssland.
Storbritannien brukade fungera som en bro för USA:s intressen inom Europa. Men nu står Storbritannien utanför EU och kan inte längre spela den rollen på samma sätt. I stället hamnar Storbritannien mellan stolarna när Europa och USA dras allt längre isär.
I Tyskland innebär denna kris början på en djup splittring mellan olika delar av den härskande klassen. Vissa tyska affärsmän och framträdande AfD-politiker vill återupprätta relationen till Ryssland, delvis på grund av att tyska företag har intressen i Ryssland – men ännu mer på grund av den billiga ryska energin.
I många länder återspeglar högerpopulisternas uppgång därför också, i viss utsträckning, motsättningar och splittringar inom själva den härskande klassen. Olika delar, kanske olika branscher och olika intressen, blickar åt olika håll och sätter sina särskilda intressen framför det som kan betraktas som den härskande klassens övergripande intresse.
Europeisk revolution
På grundval av allt detta är det tydligt att ett massivt utbrott av klasskamp håller på att förberedas.
Hösten förra året gav ett förebud om detta: de massiva ”blockera allt”-strejkerna i Frankrike, de politiska generalstrejkerna i Italien i solidaritet med Gaza, de omfattande och långvariga strejkerna i Belgien mot åtstramningsåtgärder. I Portugal genomfördes två generalstrejker som lyckades stoppa en föreslagen reaktionär kontrareform av arbetsmarknaden.
I Katalonien utlöstes en lärarstrejk under försommaren av de viktigaste fackföreningarna. Men snart skrev det fack som en gång i tiden var kommunistiskt under en dålig uppgörelse. Lärarna röstade med överväldigande majoritet mot uppgörelsen och strejken fortsatte.
Det ledande facket i strejken blev då USTEC, som tidigare var ett vänsterfack med bas bland de vanliga medlemmarna och som nu är majoritetsfacket bland lärarna i Katalonien.
Efter att strejken hade pågått i flera veckor sade USTEC: ”Alla är trötta. Vi kan inte få ut mer. Skolåret går mot sitt slut. Därför föreslår vi den här uppgörelsen”, som var mycket lik den dåliga uppgörelse som redan hade röstats ned.
De lade uppgörelsen till omröstning. Och lärarna röstade nej! De röstade för att fortsätta strejken.
Ungefär samtidigt pågick en fullskalig lärarstrejk i Valencia. En fullskalig lärarstrejk har utlysts i Madridregionen i september, återigen på grundval av massmöten och kommittéer bland de vanliga medlemmarna.
En annan mycket intressant kamp pågår på Airbus, ett flyg- och rymdföretag med stora investeringar i försvarsindustrin och 14 000 anställda i Spanien.
Strejken började eftersom företaget angrep arbetarnas rättigheter på en lång rad olika sätt. Den fick brett stöd bland industriarbetarna, kontorspersonalen – bland alla. Det hölls massmöten med tusentals arbetare och massiva strejkvaktskedjor.
Samma före detta kommunistiska fack anslöt sig och skrev återigen under en usel uppgörelse… som sedan röstades ned av 80 procent av de anställda. Strejken fortsatte.
Till slut sade det fack som ursprungligen hade utlyst strejken: ”Vi kan inte få ut så mycket mer. Vi borde skriva under den här uppgörelsen.” De lade avtalet till omröstning. Arbetarna erbjöds en löneökning på 12 procent. Och arbetarna röstade nej även till denna andra uppgörelse! Vad de vill är att återfå den köpkraft de förlorat under de senaste åren, vilket motsvarar 18 procent.
Detta är symptomatiskt för den typ av klasskamp vi kommer att se under nästa period.
Om de befintliga fackföreningarna ställer sig i spetsen för rörelsen kommer arbetarna att följa dem. Men det kommer också att uppstå situationer där arbetarna, om fackföreningarna inte är beredda att leda kampen, kommer att använda de verktyg de har till sitt förfogande för att driva den framåt.
Det finns ett enormt tomrum som ibland fylls av alla möjliga slumpartade fenomen. I Storbritannien fyllde Corbyns Your Party detta tomrum under ungefär två veckor, parallellt med Green Partys uppgång. Die Linkes delvisa uppgång i valen i vissa delar av Tyskland uttryckte samma sak, och så vidare.
Slutligen är kanske det viktigaste för oss den politiska radikaliseringen bland unga kring frågor som Palestina och militarism. Många av dem söker sig till kommunistiska idéer.
Socialistiska rörelsen i Spanien kallade till en demonstration på första maj under parollen ”Vi måste bygga ett revolutionärt alternativ”. De fick tusentals unga att demonstrera under denna paroll i Baskien, Katalonien, Madrid och Valencia.
I Frankrike har det skett en lång rad utbrytningar ur Kommunistpartiets ungdomsförbund, några av dem i maoistisk riktning. Lokala kommunistiska grupper växer fram i Tyskland, organiserade av mycket unga människor.
Våra egna styrkor är fortfarande små. Men förhållandena är som gjorda för oss. Det finns ett skikt av mycket radikaliserade unga som vi kan nå direkt med våra idéer. Detta är det nödvändiga förberedelsearbetet om vi ska kunna ingripa i de stora händelser som med säkerhet kommer att utspela sig under nästa period.