Extremvärme, skogsbränder som slukar hela landskap, arter som försvinner och vattendrag som förgiftas. Detta händer nu. Och just de miljölagar som skulle minska utsläppen och skydda naturen vill politikerna avskaffa.
Tidöregeringen satte tidigt tonen för sin mandatperiod genom att direkt lägga ned Miljödepartementet och slå samman dess verksamhet med Näringsdepartementet. Därefter kapades miljöbudgeten med flera miljarder, vilket fick hårda konsekvenser för bland annat naturvård, miljöövervakning och arbetet mot miljögifter.
Regeringen försvagade strandskyddet och sänkte reduktionsplikten, kravet på att blanda in förnybart bränsle i bensin och diesel, vilket har ökat koldioxidutsläppen i transportsektorn med 21 procent.
Men den kanske mest betydelsefulla offensiven har de genomfört på lagstiftningsområdet, särskilt för att snabba upp tillståndsprövningar för gruvor. Människors och miljöns intressen ska inte få stå i vägen för den svenska kapitalismens expansion.
Bild: Johannes Jansson, wikimedia commons
Gruvorna och vattnet
Tidöregeringen utnämnde gruvnäringen till ett nationellt säkerhetsintresse och upprättade en ny myndighet för att påskynda tillståndsprocesserna för nya gruvor. En rad gruvor planeras nu, från Skåne till Norrbotten.
Gruvdrift kan leda till allvarliga miljöproblem, främst genom utsläpp av koldioxid, giftiga processkemikalier, metaller och surt lakvatten från stora mängder avfall. Själva gruvan förstör livsmiljöer, vilket minskar den biologiska mångfalden, och leder till stora förändringar i landskap och vattenflöden, särskilt om gruvdammar brister.
Det sätter ännu större press på svenska sjöar och vattendrag, vars kvalitet tvärtom behöver förbättras. Idag når inga svenska vattendrag god kemisk status enligt EU:s vattendirektiv, på grund av förekomsten av miljöföroreningar. En tredjedel av vattendrag och hälften av sjöarna når god ekologisk status.
Samtidigt har regeringen lagt fram förslag om att sänka kraven på miljöanpassning av vattenkraften, trots att hotade arter och livsmiljöer riskerar att drabbas.
Vid Norra Kärr, Vättern, sålde regeringen ut svensk miljö till ett kanadensiskt gruvbolag för att exploatera sällsynta jordartsmetaller som behövs till bland annat batteritillverkning. Dricksvattnet från Vättern, som hundratusentals personer är beroende av, riskerar däremot att förorenas av giftiga och radioaktiva ämnen i berget. Lokalborna är förstås mycket oroliga över utvecklingen och har börjat organisera protester mot gruvan.
Sällsynta jordartsmetaller förekommer ofta naturligt i samma berggrund som uran, och uran är därför i regel en oavsiktlig eller planerad biprodukt vid brytningen. Detta är en viktig orsak till att regeringen samtidigt legaliserat uranbrytning och avskaffat det kommunala vetot mot det, trots den omfattande miljöpåverkan som detta kan medföra.
Uppe i norr ökar hotet från gruvdriften även mot samernas kultur, särskilt efter att EU har utnämnt två gruvprojekt i Sápmi som strategiskt viktiga. De varnar för att de nya gruvorna kan bli början på slutet för deras livsstil. Oron är mycket utbredd, liksom ilskan och viljan att göra motstånd.
Marie Persson Njajta, grundaren av Stoppa gruvan i Rönnback, förklarar för Amnesty International:
“Vi är beroende av livet i de här markerna, och om jag ska kunna föra min kultur vidare till mina barn så gör jag det här. Barnen har ju fått lära sig att demonstrera.”
Bild: Photocollections CCO
Skogen och mångfalden
Tidöregeringen har även lobbat hårt tillsammans med skogsindustrin mot EU:s försök att stärka skyddet av Europas skogar. Landsbygdsministern Peter Kullgren skrev exempelvis brev till EU-kommissionen för att urvattna förslaget, vilket bidrog till att kraven på kartläggning av skogen togs bort. De har även drivit på för att försvaga begreppen ur- och naturskog för att minska andelen skog som behöver undantas från avverkning för att nå internationella klimatmål.
Sverige hyser den största delen av EU:s kvarvarande naturskogar, vilket utgör en försvinnande liten del av skogen. EU har därmed som mål att skydda 30 procent av skogsmarken till 2030 och ge kvarvarande urskog och naturskog ett strikt skydd. Idag är endast nio procent av skogen skyddad i Sverige, och en så drastisk ökning av skyddad skog krockar med de svenska kapitalisternas intresse av att i stället avverka mer för vinst.
I dag avverkas naturskogar till kalhyggen i en sådan rasande takt att Skogsstyrelsen varnar för att hälften av de sista oskyddade naturskogarna kan vara borta inom 20 år. Det kommer att få enorma konsekvenser för den biologiska mångfalden, då omkring 400 svenska arter redan hotas av kalhyggen.
Senast förra året förklarades exempelvis fjällugglan som nationellt utdöd. Det här kan få allvarliga konsekvenser för miljön då minskad mångfald gör ekosystemen mer instabila och sårbara för stress, sjukdomar, stormar och ett förändrat klimat.
Bild: Författarens bild
Socialdemokraterna
Den borgerliga regeringens angrepp är en skärpning av en utveckling som har pågått längre. Socialdemokraterna stoppade exempelvis Skogsstyrelsens inventeringar av skogslevande arter, vilket försvårar identifieringen av skyddsvärda skogar. Följden blev att skogsbolagen raderade över 10 000 områden från sina kartor, vilket har bidragit till att mer skyddsvärd skog avverkas.
Det var även Socialdemokraterna som godkände ett slutförvar i kopparkapslar för svenskt kärnavfall från kärnkraftverk, trots forskares protester mot metodens säkerhet. Kärnavfall är radioaktivt i 100 000 år, men enligt forskarna finns risken att kapslarna spricker redan efter 100 år och läcker ut avfall i grundvattnet – en potentiell katastrof som Socialdemokraterna nonchalant lämnar åt framtida generationer.
När mark- och miljödomstolen avvisade Cementas ansökan om förnyat tillstånd att bedriva kalkbrytning på Gotland kom Socialdemokraterna till undsättning. Kalkbrytningen innebär en allvarlig risk för att dricksvattnet för boende på ön kontamineras och bevisen för brytningens säkerhet var bristfälliga. För att garantera fortsatt brytning kringgick S-regeringen domstolsbeslutet och gav ett förlängt, tillfälligt tillstånd.
Under valet noterade borgerliga DN noterade Socialdemokraternas tystnad om klimatet och frågade dem om det. Åsa Westlund (S) svarade:
“Som socialdemokrat tycker jag att vi måste ta ansvar för kommande generationer också i finanspolitiken.”
Socialdemokraterna anser helt enkelt att en klimatomställning är för dyrt. Det är förmodligen därför som Socialdemokraternas förslag på miljöbudget är lika låg som Tidöregeringens – ynka 20 miljarder.
De delar dessutom mer eller mindre samma syn som Tidöpartierna på snabbare tillståndsprocesser för kärnkraft, gruvdrift och skogspolitik – alltså just de sektorer som svenska kapitalister kan tjäna miljarder på.
Det behövs en revolution
Anledningen till att både Tidöpartierna och Socialdemokraterna urholkar miljöskydd är att svenska kapitalister inte anser sig ha råd med det längre. Många miljöskydd infördes under efterkrigstidens enorma ekonomiska uppsving, vilket satte Sverige på världskartan som “grön ledstjärna”. Precis som välfärdsstaten gav vård, skola och omsorg gav den oss en renare miljö än i många andra länder.
Men i en allt hårdare konkurrens på världsmarknaden får miljölagstiftningen ge vika.
Socialdemokraterna försvarar i slutändan den svenska kapitalismens intressen, precis som Tidöpartierna – särskilt skogs- och gruvindustrin. Skogsindustrin svarar för 9–12 procent av den svenska industrins totala sysselsättning, export och omsättning men har tappat andelar på världsmarknaden till följd av hårdare konkurrens, särskilt från Brasilien.
Genom att utveckla nya produkter som förnybart bränsle, kemikalier och material från skogen hoppas man kunna vinna nya marknadsandelar på en “fossilfri marknad” på bekostnad av biologisk mångfald.
Även efterfrågan på metaller ökar eftersom de behövs för produktion av förnybar energi, elfordon, elektronik, försvar och rymdteknik. Samtidigt vill västvärlden göra sig oberoende av Kina, som i dag utvinner 70 procent av de sällsynta jordartsmetallerna.
Den svenska borgarklassen ser därmed ett guldläge att kraftigt bygga ut gruvbranschen, även om utsläppen ökar och det sker på bekostnad av samernas rättigheter. “Grön omställning” är i slutändan inget annat än en grönsminkad gris – samma gamla exploatering med ett stänk miljöretorik.
Så länge produktionen är underordnad kapitalismens behov av vinst kommer samma konflikt att återkomma: det som är nödvändigt för naturen står i vägen för vad som är lönsamt för företagen. Därför räcker det inte att byta regering eller skärpa enskilda miljölagar. Omställningen kräver att själva produktionen ställs under demokratisk kontroll.
En sådan omställning kan åstadkomma långt mer än årtionden av politisk impotens. Den kan inte bara minska koldioxidutsläppen drastiskt utan även omfatta mark- och vattenanvändning, biologisk mångfald, miljögifter och ursprungsbefolkningens kultur.
Det är omöjligt under kapitalismen eftersom kapitalisternas vinster aldrig kommer att prioriteras ned till fördel för alla aspekter av genuin hållbarhet.
Men genom att expropriera de stora bankerna och de stora industriföretagen och ställa dem under arbetarklassens demokratiska kontroll kan man ställa om produktionen till att bli hållbar på riktigt. Ett program för den socialistiska revolutionen skulle kunna börja med:
- Återställ skogen. Skydda minst 30 procent av skogsmarken och ställ om till ett hållbart hyggesfritt skogsbruk.
- Stoppa utsläpp av miljögifter från produktion och sanera mark, sjöar och vattendrag efter behov.
- Skydda ursprungsbefolkningens rätt till självbestämmande, markrättigheter och bevarande av kultur och språk.
- Genomför en enorm utbyggnad av förnybar energi, järnväg och avgiftsfri kollektivtrafik.
- Ställ om energi-, gruv-, skogs- och industriföretagen enligt en plan för fossilfri produktion utan att hota biologisk mångfald eller sprida miljögifter. Nationalisera de företag som vägrar anpassa sig. Vid behov ska alla arbetare garanteras omskolning och jobb i framtidens industrier.
- Sprid revolutionen internationellt: Klimatkrisen kan inte lösas i ett enskilt land, den är global i sin natur. Produktion, energi och transporter måste ställas om så att teknik och resurser används efter behov, inte efter konkurrens mellan länder.