Om du som ung tjej öppnar TikTok eller valfri annan sociala medier-plattform kommer det inte dröja länge tills du hittar “hot girl hacks”, “thinspiration”, bilder på exponerade ryggrader och revben, svältuppmaningar – eller en video där en tjej visar att hon kan få ett par solglasögon att passa runt midjan. Smalhetsen är tillbaka, nu värre än någonsin tidigare.
Om du råkar titta bara några sekunder för länge på ett klipp, så ser algoritmerna till att hela ditt flöde fylls med mer innehåll av detta slag, inklusive reklam för diverse viktminskningspreparat och hudvård som poängterar ytterligare fel med ditt utseende.
Du kanske stöter på “toxic motivation”, ett koncept där du ska bli förolämpad för ditt utseende i kommentarsfältet tills du blir nog motiverad att gå till gymmet, börja banta och lägga till tio steg i hudvårdsrutinen.
Överallt möts unga tjejer av ett och samma budskap: du ska göra allt du kan för att bli den smalaste och snyggaste versionen av dig själv – även om det är med livet som insats.
Enligt rapporten Hyperidealen påverkas nio av tio tjejer mellan 16 och 31 år negativt av skönhetsideal. Två tredjedelar svarade att de ofta exponeras för reklam eller innehåll om att förbättra eller förändra sitt utseende.
Lägger man ihop det faktum att vi ser många tusentals reklambudskap per dag, mycket av det på sociala medier, samt att det finns en koppling mellan sociala medier-användning och ätstörningar, är det inte förvånande.
Region Stockholms kartläggning över ätstörningar visade att nio av tio som söker hjälp är flickor, att andelen flickor och kvinnor i ätstörningsvården fördubblats mellan 2011 och 2021, och att antalet som söker hjälp för ätstörningar ökar mest bland 13–15-åringar. Överläkaren Ulf Wallin beskriver för Vetenskap och hälsa att den yngsta patienten han behandlat bara var sju år gammal.
Från heroin chic till BBL
I SVT-dokumentären Smalast vinner får vi se hur kropps- och skönhetsidealen förändrats under drygt tre årtionden.
Vi får följa 17-åriga Elvira som berättar om en kväll då hon äter middag och öppnar TikTok. Den första videon hon får upp är en tjej som säger “Du är inte ful, du behöver bara gå ner i vikt”, och hennes aptit försvinner direkt.
– Det är ju så att det är värre än någonsin, säger Lisa Thorell, professor i psykologi vid Karolinska institutet.
– Vi har sett en otrolig ökning av sociala medier. Vi har sett att de algoritmer som finns nu är väldigt mycket starkare. Jag ser inte att det blir bättre utan snarare värre och värre.
På 1990-talet populariserades uttryck som “heroin chic” – ett smalt, utmärglat och blekt utseende, som ofta förknippas med droganvändning – och den supersmala supermodellen växte fram som fenomen.
Med uttryck som “Nothing tastes as good as skinny feels” – alltså att ingenting är värt att äta, i jämförelse med att bli smal – är det inte konstigt att en motreaktion växte fram. Smalhetsen blev kontroversiell och kritiserad även inom skönhets- och modebranschen. De specifika uttrycken och estetiken förkastades, men idealen blev inte mer hälsosamma för det.
Under tidigt 2010-tal blev ett mer kurvigt ideal och en så kallad ”timglasfigur” mer dominerande. Kändisar som Kardashian-familjen spelade en roll i att, förutom att sprida allmänna träningstips, också göra reklam för waist trainers – en typ av korsett som regelbundet ska bäras för att med tiden göra midjan smalare – något som experter varnat för, eftersom organen kan skadas.
Med bland annat Kardashians hjälp blev Brazilian Butt Lift-operationer (BBL) också mer populära, och i USA ökade de med 256 procent mellan 2000 och 2018. Detta trots att BBL-operationer har en 20 gånger större risk för dödsfall än andra operationer, där 1 av 3 000 dör som följd.
“Ingenting har förändrats”
Under tidigt 2010-tal växte samtidigt också “kroppsaktivismen” fram, som delvis utmanade smalhetsidealet. Större kroppar skulle visas upp som ett sätt att tackla fettfobi, och budskapet om att älska sin egen kropp, oavsett vikt och storlek, vann framsteg bland annat på sociala medier.
I dokumentären Smalast vinner intervjuas Cassandra Klatzkow, som var en av de som slog igenom på sociala medier med sin kroppsaktivism. Hon beskriver hur syftet till en början var “själviskt” – hon ville “jobba med sin självbild”.
Hon och andra kroppsaktivister upprättade samarbeten med klädmärken som Ellos och blev nominerade till priser för sin sociala medier-aktivitet. Videoklipp och bilder från modevisningar visar hur modellerna tillåts vara annat än supersmala, och det kan verka som att vi har nått fram till ett mer sunt ideal.
Men som alla andra influencers måste även kroppsaktivisterna upprätthålla engagemanget för sina konton och alltid ha koll på de senaste trenderna för att inte tappa följare. Cassandra beskriver själv hur hon inte fick samma respons på bilder där hon inte var lättklädd, och att hon valde att sluta med kroppsaktivismen eftersom hon blev trött på att “bara vara en kropp”.
– Jag är övertygad om att jag och de kroppsaktivister som kanske än idag är aktiva eller var det då, påverkade individer positivt. Men det har ju inte påverkat på ett större, samhälleligt plan, berättar hon.
– Det har inte påverkat att människor har fått bättre rättigheter, ingenting har förändrats där. Om man kollar på modevärlden har ingenting förändrats heller.
Mycket riktigt är vi till synes tillbaka på ruta ett, med trender som “skinnytok”, “thinspiration” och “ballerina breasts” (mindre bröstimplantat), som trendar på sociala medier.
Plastikkirurgen Armin Assareh var positiv till ballerina breast-trenden, eftersom mindre implantat skulle vara “snällare mot kroppen”, och att det hänger ihop med att hälsa och sport värdesätts mer idag.
Men som modeforskaren Emma Severinsson förklarar, hänger det snarare ihop med den extrema smalhetsen och clean girl-estetiken som dominerar idag – där (till synes) naturlig och minimalistisk skönhet värdesätts, men som i verkligheten är allt annat än minimalistisk. Faktum är att det krävs extremt många steg för att uppnå denna “minimalism” – och nu finns det till och med kirurgiska ingrepp att göra!
Där exponeringen för 1990-talets smalhets i viss utsträckning begränsades till modevisningar, modemagasin och tv-program som Top Model, kan idag en tolvåring öppna första bästa sociala medier-app och mötas av ett flöde utan slut, som med tech-giganternas algoritmer bombarderar dem med innehåll som spär på en allmän ökning av psykisk ohälsa, ökade fall av anorexi och uppmuntrar till farliga kirurgiska ingrepp.
Utseende-ekonomi eller kapitalism
I SVT:s Smalast vinner säger Amanda Oxell, chef för samhällsförändring på Tjejzonen, att vi “befinner oss i en utseende-ekonomi”. Men vi behöver inget nytt ord för marknadsekonomin, kapitalismen, ett system där samhället styrs efter storföretagens vinster och inte efter mänskliga intressen och behov.
Oavsett heroin chic eller timglasfigur så vet skönhetsindustrin att det går att tjäna pengar på utseendefixering. Märker de att det som marknadsförs inte längre säljer som förut, signalerar det att det är dags att byta kurs.
De kan erbjuda “snabba lösningar” för att uppnå de skönhetsideal som i verkligheten kräver enormt mycket tid och pengar för att ens försöka uppnå. Har du inte råd med plastikkirurgi finns till exempel te, milkshakes och klubbor som snabbt ska få dig att gå ner i vikt – allt marknadsfört av Kardashian-familjen. Har du barn? De kan också få vara med i jakten på den perfekta kroppen. Nu marknadsförs nämligen hudvård även för treåringar.
Smalast vinner avslutas genom att konstatera att vi behöver en bättre dialog om skönhetsidealen i samhället i stort och med techindustrin som styr sociala medier. Men ingen dialog kommer att få industrin, som alltid törstar efter större vinster och nya marknader, att hörsamma behoven hos de som drabbas av dessa “skönhets”-ideals konsekvenser.
Som 17-åriga Elvira säger i dokumentären:
– Det är inte fel på min kropp och det har aldrig varit fel på min kropp, utan det är fel på samhället jag lever i och det samhälle jag är uppväxt i.
Det samhället har ett namn, och det är kapitalismen. Så länge modeindustrin, sociala medier-företagen och hudvårdsbranschen förblir i händerna på kapitalisterna, kommer en trend efter en annan att avlösa varandra, och ingenting förändras i grunden. Det som behövs är inte dialog med kapitalisterna, utan en kamp mot deras system.