Varje dag blir krigstrummorna dån i Mellanöstern högre och mer hotfullt. De senaste veckorna har vi till synes snabbt rört oss mot att den väpnade konflikten mellan USA och Iran återupptas.
[Översatt från marxist.com]
Nya faktorer tillkommer i den komplicerade ekvationen när de motstående sidorna flyttar nya pjäser på våldets blodiga schackbräde och bildar en dödlig upptrappningsspiral.
Likväl framstår helhetsbilden som ett obegripligt virrvarr, där ett häpnadsväckande uttalande från USA:s president omedelbart motsägs av något helt annat.
Enligt det ständigt upprepade mantrat från mannen i Vita huset har Irans militära styrka fullständigt och grundligt utplånats vid åtminstone ett dussin tillfällen av USA:s överlägsna flygvapen.
Donald Trump hotade att utplåna civilisationen i Iran om landet inte gick med på en uppgörelse. ”Om Iran hade vägrat våra villkor skulle de nästa målen ha varit deras kraftverk, broar samt olje- och energiinfrastruktur”, sade Hegseth.
Men det finns absolut inga belägg för att Iran har gått med på någon amerikansk uppgörelse. Tvärtom har Teheran offentligt uppgett att inga som helst förhandlingar med amerikanerna har ägt rum.
Och av någon märklig anledning, som mannen i Vita huset ännu inte har förklarat, fortsätter Iran att avfyra salvor av ballistiska robotar mot mål i Mellanöstern, på senare tid inte minst mot en amerikansk bas i Jordanien.
Den faktiska omfattningen av den förstörelse som dessa attacker har orsakat har aldrig klargjorts. Men den måste ha varit betydande, eftersom den fått amerikanerna att dra tillbaka sina styrkor från baser i regionen.
Theodore Roosevelt hade ett intressant motto: ”speak softly, and carry a big stick.” Donald J. Trump säger raka motsatsen: skrik och gorma för full hals, uttala de mest blodisande hot – och vifta med ett leksakssvärd.
Det enda resultatet av denna absurda politik, som numera får gälla som diplomati i USA, är att amerikanerna misskrediteras i världens ögon.
Hur många gånger har USA:s president hotat att släppa lös ett fruktansvärt bombanfall som skulle förvandla Iran till en rykande ruinhög? Hur många tidsfrister har han satt för denna apokalyptiska utveckling?
Vi har tappat räkningen. Men herr Trumps tidsfrister kommer, och herr Trumps tidsfrister går. Och utan undantag gör han en helomvändning i elfte timmen och glömmer alltihop.
Tyvärr för honom varken glömmer eller förlåter hans fiender. De tolkar helt korrekt dessa ständiga helomvändningar som ett tydligt tecken på svaghet och agerar därefter.
USA:s krig mot Iran har ”fullständigt” förstört landets förmåga att tillverka robotar och andra avancerade vapen, skröt försvarsminister Pete Hegseth redan i april.
”Vi har fullständigt förstört Irans försvarsindustriella bas, en central del av vårt uppdrag”, sade Hegseth till reportrar.
”De kan inte längre bygga robotar, raketer, avfyrningsramper eller [drönare] – deras fabriker har jämnats med marken, och de har tillfogats ett historiskt bakslag”, sade han.
Men Trumps och Hegseths absurda skryt och skrävel motsägs av fakta.
Redan då hävdade israeliska militära källor att iranierna hade ett mycket stort lager av robotar – sannolikt över tusen – och att de hela tiden ökade produktionen.
Iranierna har känt av Vita husets tvekan och vacklan och blivit ännu självsäkrare och aggressivare.
I stället för att öppna Hormuzsundet svarade revolutionsgardet, som i praktiken är den mäktigaste kraften i Iran i dag, med att förklara att det kommer att skärpa kontrollen över Hormuz genom att utvidga kontrollzonen väster om sundet.
Till skillnad från USA:s president följer revolutionsgardet alltid upp sina hot med handling. Alla tankfartyg som försöker närma sig Hormuzsundet kan angripas av iranierna om de inte har Irans tillstånd att passera.
För att strö salt i såren avfyrade iranierna dessutom, som vi redan har sagt, en salva robotar och drönare mot amerikanska baser i Jordanien och andra delar av regionen.
Motivet bakom dessa iranska attacker är ganska uppenbart. Syftet var inte så mycket att orsaka materiell skada som att provocera fram ett svar från amerikanerna, som därmed skulle förbruka värdefulla och alltmer sinande lager av dyra luftvärnsrobotar.
I de senaste attackerna tycks detta mål ha uppnåtts: USA avfyrade 60 Patriot PAC-3-robotar för att slå tillbaka dem.
För omkring en månad sedan uppskattades det totala lagret av dessa robotar till cirka 640. Det innebär att USA:s redan begränsade lager av Patriotrobotar har minskat betydligt.
Dessa oerhört dyra robotar är extremt komplicerade, och många viktiga delar tillverkas uppenbarligen till stor del för hand. Det tar USA två år att tillverka en av dessa robotar. Det innebär att även om amerikanerna planerar att öka produktionen av Patriot PAC-3-robotar kommer de inte att kunna tillverka dem tillräckligt snabbt för att ersätta dem i den takt de förbrukas.
Än mer alarmerande för amerikanerna är att de iranska robotarnas precision och räckvidd har ökat enormt.
De har regelbundet träffat mål, däribland amerikanska baser, med yttersta precision och visat en mycket exakt kännedom om de svagaste punkterna i USA:s försvar. Det kan bara bero på direkt hjälp från Ryssland och möjligen också Kina.
Denna utveckling fick alla varningsklockor att ringa i Pentagon, som helt riktigt fruktar att denna teknik gör de iranska robotarna betydligt farligare för amerikanska krigsfartyg och baser i regionen.
Enligt The Wall Street Journal hölls ett möte i Vita huset där Trump uppenbarligen fick veta i enrum att kriget mot Iran kan fortsätta under resten av hans mandatperiod – trots alla sturska uttalanden han fortsätter att göra om att kriget håller på att vinnas, redan har vunnits eller kommer att vinnas efter mellanårsvalet.
Det är detta faktum, och ingen önskan om fred, som förklarar att Trump – åtminstone för tillfället – inte har gjort verklighet av sina blodisande hot om ett förödande angrepp på Iran.
Huthierna går på offensiven
Allt detta var illa nog. Men som om herr Trump inte hade nog med bekymmer fick han plötsligt höra om en ytterst alarmerande utveckling i ännu en viktig del av regionen.
Samtidigt som konflikten mellan Iran och USA fortsätter, och samtidigt som Hormuzsundet förblir stängt, har en förnyad konflikt plötsligt blossat upp mellan saudierna och huthirörelsen i Jemen.
De Iranstödda huthiernas framryckningar är en del av det pågående inbördeskriget i Jemen mot det saudistödda presidentrådet.
Från 2015 fram till att en bräcklig vapenvila undertecknades 2022 var Saudiarabien den främsta kraften bakom en brutal kombinerad luft- och markoffensiv mot huthierna. Den sköra vapenvilan höll fram till i år.
Men den bröts av ett oprovocerat anfall från saudiska bombflyg mot flygplatsen i Sanaa, huthiernas huvudstad. Vapenvilan har nu fullständigt krossats av huthiernas snabba och till synes ostoppbara offensiv.
Det är svårt att få en tydlig bild av detta krig, men det förefaller uppenbart att huthierna har ryckt fram blixtsnabbt, erövrat ett stort territorium och framför allt ockuperat ett vidsträckt område, sopat undan regeringsstyrkornas verkningslösa motstånd och fortsatt söderut. De har nu nått Jemens sydligaste spets längs Röda havet.
Jemens saudistödda regering försöker nu återta områden som huthierna har erövrat under sin snabba framryckning de senaste dagarna.
Vissa rapporter tyder på att en del av huthiernas motståndare genomför motattacker på andra håll. Trots det tycks huthierna i dag vara den överlägset starkaste militära kraften i Jemen.
Om det finns en oorganiserad hop i Jemen är det i själva verket inte huthierna. Det är antihuthifraktionerna – vissa stöds av Saudiarabien, andra av Förenade Arabemiraten – som mitt under kriget är så upptagna av att slåss mot och döda varandra för att lägga beslag på mer byte att de inte har tid att ägna huthierna någon uppmärksamhet.
Huthiernas framryckning ger dem kontroll över hela Jemens kust mot Röda havet. De befinner sig nu bara 32 kilometer från en amerikansk militärbas i Djibouti, det lilla landet på Afrikas horn på andra sidan Bab el-Mandeb-sundet, vid Röda havets södra ände.
Den 15 september gav The Guardian uttryck för västregeringarnas växande oro över följderna av detta:
“Jemens militanta huthier har tagit kontroll över två strategiska öar i Röda havet och stärkt den Iranstödda gruppens förmåga att kontrollera en viktig sjöfartsled, samtidigt som oron ökar för att världen står inför en ny kris i oljeförsörjningen.
Erövringen av öarna Greater Hanish och Lesser Hanish är det senaste steget i den militanta gruppens snabba framryckning längs Jemens kust mot Röda havet, efter att ha intagit hamnen i Mokha och ön Perim i Bab el-Mandeb-sundet.
Öarna ligger 160 kilometer norr om sundet, en flaskhals som förbinder Röda havet med öppet hav och Saudiarabiens viktiga asiatiska marknader.”
Detta sund är en viktig flaskhals på sjövägen mellan Medelhavet och Indiska oceanen. När Hormuzbukten i praktiken stängdes blev detta det enda gångbara alternativet för transport av olja, flytande naturgas och andra varor som lämnar eller passerar genom regionen.
Saudiarabien har i synnerhet lett om omkring 64 procent av sin oljeexport via en landbaserad öst-västlig oljeledning, som transporterar olja till hamnen i Yanbu för vidare utskeppning genom Bab el-Mandeb-sundet.
Den aktuella oljeledningen är av avgörande betydelse, eftersom saudierna använde den för att transportera olja bort från Hormuzsundet mot hamnarna vid Röda havet. Men den angreps med robotar, uppenbarligen avfyrade av en Iranvänlig militant grupp i Irak, som har använt ballistiska robotar och drönare för att slå mot viktiga militära och ekonomiska mål.
De allvarliga skadorna har i praktiken lamslagit Saudiarabiens oljeexport till Asien. De saudiska myndigheterna bekräftade i praktiken att skadorna är omfattande genom att stänga hela oljeledningen.
Framryckningen har kraftigt ökat huthiernas möjligheter att kontrollera tankfartygens passage ut genom Bab el-Mandeb-sundet.
Huthierna har sagt att deras mål är saudiska fartyg och saudisk olja – de har angripit lastbilar och oljeanläggningar inne i Saudiarabien.
Men länder i Europa, Asien och Afrika är beroende av varor som går ut genom Bab el-Mandeb-sundet. Leveranser från Saudiarabien, världens största oljeexportör, är särskilt viktiga för ekonomier i Afrika och Asien som är beroende av oljeimport från Mellanöstern.
Detta hotar också världsekonomin och världshandeln i stort. Huthirebellerna kan nu störa och i praktiken kontrollera den globala sjöfarten in och ut ur sundet. Med lätta, asymmetriska medel som drönare, sjömålsrobotar och snabba attackbåtar kan sjötrafiken snabbt lamslås.
MbS i panik
Detta är den största kris som Saudiarabien har ställts inför sedan kungadömet grundades på 1930-talet. Den väcker oro i Saudiarabiens härskande kretsar, särskilt hos kronprinsen och landets de facto-härskare Mohammed bin Salman Al Saud, även känd som MbS.
Den saudiske starke mannen visar sig ha lerfötter. I själva verket visar han alla tecken på panik. Det är inte svårt att förstå varför.
Det är numera en offentlig hemlighet att MbS och andra arabiska ledare vid Persiska viken, innan amerikanerna inledde sitt angrepp på Iran den 28 februari, hade uppmanat Trump att göra det. Det var en av de faktorer som fick Donald Trump att gå vidare. MbS utgick uppenbarligen från att ett amerikanskt angrepp skulle sluta med en snabb seger och den iranska regimens sammanbrott.
Men det gick helt annorlunda. Den iranska regimen störtades inte, utan stärktes i själva verket. Hormuzsundet stängdes och saudiska oljeanläggningar angreps. Nu har krisen spridit sig till Jemen, och huthierna hotar tillträdet till Röda havet söderifrån. En livsviktig oljeledning som Saudiarabien är beroende av har slagits ut.
Huthierna slår i allt högre grad mot saudiska oljeanläggningar, som saudierna kommer att få svårare att skydda med tanke på bristen på Patriot PAC-3-robotar.
I desperation har MbS ”personligen pressat president Trump att vidta militära åtgärder mot de Iranstödda huthierna medan huthistyrkorna snabbt har ryckt fram längs Jemens kust mot Röda havet, […] herr Trump och kronprinsen har talat flera gånger de senaste dagarna om den eskalerande situationen.”
Men alla dessa desperata vädjanden möttes av döva öron:
”Trots bin Salmans uppmaningar har herr Trump hittills avstått från att direkt sätta in USA:s militär och i stället erbjudit hjälp med underrättelser och målutpekning, enligt källorna, som beviljades anonymitet för att kunna diskutera de känsliga samtalen.”
Det största misstag man kan göra i ett krig är att underskatta sin fiende. Och amerikanerna har gjort sig skyldiga till detta misstag vid många tillfällen.
De underskattade ryssarna när de medvetet provocerade fram ett meningslöst krig och använde det ukrainska folket som kanonmat. Resultatet av detta är nu uppenbart.
De har konsekvent försökt tona ned Kinas styrka och ekonomiska framsteg. Kina är nu världens industriellt mäktigaste nation, med en teknisk nivå som åtminstone motsvarar USA:s – och sannolikt överträffar den.
De underskattade också talibanerna i Afghanistan, där de led ett förödmjukande nederlag, och fram till nu har de underskattat huthierna. Västmedierna fortsätter att framställa huthierna som en oorganiserad och brokig hop utan militär skicklighet eller förmåga att stå emot den överväldigande styrkan och sofistikerade beväpningen hos ett land som USA.
Men erfarenheten visar att denna bild är fullständigt falsk – en produkt av imperialistisk arrogans och en malplacerad känsla av medfödd överlägsenhet gentemot ”efterblivna” folk. Denna absurda och illvilliga karikatyr i medierna står i skriande motsättning till de kända fakta.
Huthierna är i själva verket en mycket disciplinerad militär styrka, bestående av hårda och obevekliga krigare. Förutom fanatism och uthållighet har de visat en beundransvärd förståelse för militär taktik och strategi. De har alltid fortsatt att kämpa, oavsett bombardemang från luften, havet eller marken. Åratal av hård kamp har gjort dem till en formidabel militär styrka.
Dessutom har de, med hjälp från Iran – och utan tvivel även från Ryssland och Kina – nu ett eget fungerande luftförsvar, vilket innebär att varje flyganfall nu kommer att ha ett mycket högt pris.
Dessa fakta har sent omsider gått upp för herrarna i Pentagon, som till sist har börjat förstå värdet av försiktighet i krigföring. De har utan tvivel framfört sina betänkligheter till presidenten själv i mycket bestämda ordalag.
Donald Trump kastade en blick på situationen och sade: ”Tack, men nej tack!” Amerikanerna har redan händerna fulla med ett krig – i själva verket två – och vill inte dras in i ännu en väpnad konflikt som de på intet sätt är säkra på att vinna. Det är definitivt Pentagons ståndpunkt, om än inte nödvändigtvis Donald Trumps egen.
Denna vägran måste ha träffat MbS som ett slag i solar plexus. Han måste nu vara en mycket rädd man, övergiven av sin förmodade allierade i Vita huset och tvungen att möta en hänsynslös och obeveklig fiende utan några realistiska utsikter till hjälp.
Det MbS nu allra mest behöver är att stärka sitt försvar. Liksom Zelensky vädjar han om fler Patriotrobotar. Men som vi har sett råder det mycket stor brist på dem. Det är högst osannolikt att hans krav kommer att tillgodoses, och definitivt inte i de mängder han behöver.
Oavslutade affärer
Huthiernas erövring av en livsviktig sjöfartsled i Röda havet markerar en vändpunkt i det oavslutade kriget mellan USA och Iran.
Även om Iran aldrig har medgett någon inblandning förefaller det otänkbart att huthierna skulle ha agerat utan Teherans uttryckliga godkännande.
Både Iran och huthierna har nu ett strupgrepp om två livsviktiga vattenvägar för den globala sjöfarten. Det ger dem ett mycket starkt påtryckningsmedel mot sina fiender genom att sätta press på världsekonomin, och i synnerhet på USA.
Detta vittnar om ett stort självförtroende hos både iranierna och huthierna: allt detta har visat att de inte kommer att rygga tillbaka för ett långt krig mot USA.
Trump har uttryckt ovilja att utöka USA:s militära inblandning ”om det inte är nödvändigt”. Men vad menar han med ordet ”nödvändigt”?
Efter att ha avvisat den saudiske kronprinsens begäran om att USA skulle delta i saudiska angrepp mot huthimål i Jemen uppgav Trump att huthierna hade bett USA att inte ingripa.
Betyder detta att mildhetens och förnuftets röst äntligen har segrat i Ovala rummet? Har vi rätt att dra slutsatsen att mannen i Vita huset har uteslutit möjligheten till ett nytt krig?
Hur trevligt det än vore att tro det har tidigare erfarenheter lärt oss att vara ytterst försiktiga med alla slutsatser om hur mannen i Vita huset kommer att agera framöver.
Är det inte möjligt att Trump, trots alla belägg, av rädsla för konsekvenserna av ett saudiskt sammanbrott till sist kan besluta att ingripa direkt, oavsett följderna?
Uttalandena från Washington är lika indirekta och dunkla som de gåtfulla yttrandena från oraklet i Delfi. Utrikesminister Marco Rubio sade att USA följer situationen i Jemen ”mycket noga”. Men utrikesdepartementet förblev förteget om vad dessa uttalanden innebar.
Amiral Bradley Cooper, befälhavare för USA:s centralkommando, befann sig i Saudiarabien för samordningssamtal förra veckan. Vad handlade dessa samtal om? Ingen tycks veta. Hur som helst har inga offentliga uttalanden gjorts om dem.
En högt uppsatt tjänsteman i administrationen sade att USA är ”inriktat på att skydda våra centrala nationella säkerhetsintressen – såsom att säkerställa fri sjöfart i Röda havet – samtidigt som vi ger våra regionala partner möjlighet att ta ledningen i att hantera och lösa regionala säkerhetsutmaningar.”
Tjänstemannen sade att USA för en ”kontinuerlig dialog med Saudiarabien och Republiken Jemens regering om regional stabilitet”. Men vad innebär det i praktiken?
Det är känt att saudierna febrilt försöker bygga upp en koalition mot huthierna och skydda kungadömet mot iranska vedergällningar om huthierna angrips.
Hur frestad Trump än må ha varit att undvika att dras in i ännu en konflikt måste han förstå att ett sådant agerande skulle ses som ett förräderi, inte bara av saudierna utan av varenda stat vid Persiska viken som traditionellt har stött USA.
Ett saudiskt nederlag mot huthierna och iranierna är något Trump och USA helt enkelt inte kan acceptera.
Därför kommer Trump sannolikt inte att ha något annat val än att ställa USA:s militära makt på Saudiarabiens sida. I ett nyligen hållet tal vid Republikanernas konvent inför mellanårsvalet sade Trump:
”Vi byggde världens starkaste militär. Vi använder den lite mer än jag trodde. Men vi kan inte låta Iran få ett kärnvapen, och de kommer aldrig att få något kärnvapen.”
Dessa ord tyder starkt på att Donald J. Trump anser att USA fortfarande har oavslutade affärer i Mellanöstern.
Trots alla råd från Pentagon har mannen i Vita huset på intet sätt gett upp sina planer på att återuppta angreppet på Iran och tvinga Teheran att böja sig för hans vilja.
Det rutinmässiga talet om kärnvapen är bara en avledningsmanöver för att dölja det verkliga målet – som naturligtvis är att återöppna Hormuzsundet och, om möjligt, genomföra ett regimskifte i Iran.
En definition av vansinne är att fortsätta begå samma misstag som gång på gång har lett till misslyckande, i den säkra förvissningen om att det till slut kommer att lyckas. Ur den synvinkeln är Donald Trumps beteende, helt bokstavligt, vansinnigt.
Men det har aldrig hindrat honom tidigare. Och det finns ingen anledning att tro att det kommer att hindra honom nu från att fortsätta på den väg han betraktar som ”nödvändig” så snart mellanårsvalet väl är avklarat.
Vilka planer som än kan surra runt i presidentens vindlande och hyperaktiva hjärna står det helt klart att han aldrig kommer att uppnå sina mål med militära medel. Om det hade varit möjligt skulle han ha gjort det för länge sedan.
Saudierna och deras allierade har skoningslöst bombat huthierna många gånger. Amerikanerna förbrukade stora mängder värdefull ammunition mot huthierna våren 2025 med föga resultat.
Det knäckte inte deras kampvilja det minsta. Det är därför dåraktigt att föreställa sig att nya bombningar kommer att förändra krigets förlopp i Jemen.
Det är nu allmänt känt att USA börjar få slut på viktiga vapen, såsom Patriotrobotar, THAAD-robotar och kryssningsrobotar, som skulle vara av avgörande betydelse i varje långvarig konflikt.
Hur som helst visar hela historien att krig aldrig kan vinnas enbart genom luftangrepp. Varje seriös militär kampanj mot huthierna skulle oundvikligen kräva marktrupper – en mycket riskabel strategi.
Den ansedda amerikanska tankesmedjan Council on Foreign Relations publicerade den 22 september en artikel som helt riktigt påpekar:
”Luftkampanjerna mot huthierna och Iran har visat att denna typ av krigföring har sina gränser. Om Trump och saudierna vill lösa problemet med huthierna kommer det att krävas mycket mer än flyganfall.”
Och de tillägger:
”Varje amerikansk militär insats skulle behöva omfatta en betydande och samordnad markoperation för att driva bort huthierna från de områden där de kontrollerar Bab el-Mandeb-sundet. Det är en enorm uppgift med tanke på de jemenitiska regeringsstyrkornas svaghet och Saudiarabiens ovilja att kasta in sin egen militär i striderna.”
På kort sikt kan flyganfall mot huthierna i Jemen möjligen rädda saudierna från ett nära förestående nederlag. Men de kommer att få andra, betydligt allvarligare konsekvenser.
Konsekvenserna
Det blir allt tydligare att de åtgärder Donald Trump föreslår får konsekvenser som han antingen inte kan eller vill se.
Varje angrepp kommer att driva iranierna och huthierna, liksom deras regionala allierade – de shiamuslimska miliserna i Irak och Hizbollahrörelsen i Libanon – till ännu mer drastiska vedergällningar.
När huthiledningen bad amerikanerna att hålla sig utanför konflikten ansträngde de sig särskilt för att försäkra Washington om att de inte försöker blockera all kommersiell sjöfart i Röda havet, utan bara fartyg med koppling till Saudiarabien.
Om huthierna angrips av USA kommer iranierna med största sannolikhet att besluta att även de måste slå tillbaka, eftersom det annars skulle uppfattas som ett förräderi mot huthierna – något de inte har råd med. Detta gäller naturligtvis i ännu högre grad vid ett direkt angrepp på Iran.
Då åker handskarna av. Huthierna kommer inte att tveka att stänga Röda havet för amerikansk och annan västerländsk sjöfart och därmed föra världsekonomins kris till en helt ny nivå.
Iranierna skulle kunna svara med angrepp inte bara mot saudiska oljeanläggningar – lagringstankar, hamnar, tankfartyg och sårbara oljeledningar – utan, vilket är betydligt allvarligare, också mot kritisk infrastruktur som avsaltningsanläggningar. Det skulle få katastrofala följder för Saudiarabien och varenda en av dess allierade vid Persiska viken.
Blir det ett kort krig?
En sak är säker. När kriget väl sprider sig kommer det inte att ta slut. Idén om någon form av kort och framgångsrik militär kampanj är en dåraktig hägring som strider mot alla kända fakta.
Både iranierna och huthierna har visat att de kan stå emot även de mest brutala krig. De saknar varken vilja eller militär förmåga att föra ett långvarigt krig.
USA har däremot varken det ena eller det andra. Ur militär synvinkel skulle ett sådant krig vara en katastrof för USA. Pentagons ledare har upprepade gånger varnat för det.
The Washington Post rapporterade att höga befälhavare inom USA:s militär har varnat försvarsminister Pete Hegseth för att storskaliga operationer mot Iran inte kan upprätthållas hur länge som helst, och att en fortsatt koncentration av styrkor i Mellanöstern kan undergräva USA:s militära förmåga, både att bemöta hot på andra håll i världen och att försvara själva USA.
Pentagons farhågor är fullt berättigade. Men de allvarligaste följderna kommer att märkas på det politiska planet och i miljontals människors medvetande.
Kriget mot Iran har inget stöd i opinionen i USA. Omkring 60 procent av amerikanerna motsätter sig den militära insatsen, vilket gör den till en av de mest impopulära större konflikterna i modern tid.
Motståndet är också utbrett i Trumps väljarbas, som inte har glömt hans löfte om att få ett slut på ”evighetskrigen”, särskilt i Mellanöstern.
Allt pekar mot en omfattande kedja av upptrappningar i Mellanöstern, där orsak blir verkan och verkan blir orsak i en infernalisk nedåtgående spiral av våld och förödelse. Vem kan säga vart detta kan leda?
Konvulsioner i världsekonomin
Samtidigt står världsekonomin inför en okontrollerbar ökning av bränslepriserna och en skenande inflation.
Råoljepriset har åter stigit över 100 dollar per fat. Och detta är bara början. The Guardian skrev den 15 september:
”Forskningsföretaget Rystad Energy uppgav på måndagen att det sedan slutet av augusti i genomsnitt har transporterats 2,6–4 miljoner fat olja om dagen genom oljeledningen och ut via hamnen i Yanbu – en volym som enligt företaget nu riskerar att ’försvinna från marknaden’.
”På tisdagsmorgonen steg Brentoljan med 1,17 procent till 106,92 dollar per fat. Det genomsnittliga dieselpriset i USA nådde för första gången 6 dollar per gallon förra veckan.”
Redan före mellanårsvalet i november ligger alltså bensin- och dieselpriserna vid amerikanska bensinstationer på historiskt höga nominella nivåer.
Och den globala oljebristen kommer att förvärras. Bank of America förutspår ett oljepris på 150 dollar per fat. I efterhand kan denna prognos visa sig ha varit alltför optimistisk. Om läget fortsätter att förvärras kan oljepriset mycket väl passera 200 dollar per fat.
Krisen i Mellanöstern, de stigande energipriserna och problemen på obligationsmarknaderna innebär att varje regering – utom den ryska och den kinesiska – kommer att ställas inför en allvarlig och växande kris. Ett återupptaget krig i regionen, och den därav följande kollapsen i oljeproduktionen och leveranserna, kommer att förvärra alla dessa problem kraftigt.
Centralbankerna kommer att tvingas höja räntorna. Det kommer i sin tur att orsaka en kraftig minskning av efterfrågan och leda till en obönhörlig utveckling mot recession, fallande vinster, ett sammanbrott i investerarnas förtroende och börskris.
Fabriksnedläggningar, kraftigt stigande arbetslöshet, sjunkande levnadsstandard och minskade skatteintäkter kommer att åtföljas av djupa nedskärningar i de offentliga utgifterna för utbildning, sjukvård och andra sociala förmåner.
Plötsliga skiften i medvetandet
Det gäller särskilt Europa, där naturgasreserverna är alarmerande låga. Redan nu växer paniken över gasbristen i Europa, som de europeiska regeringarna har undvikit att nämna av rädsla för att skapa oro bland allmänheten.
Folk i Europa kan vänta sig en mycket hård vinter. De mörka molnen samlas och blir allt mörkare.
De europeiska ledarna kan naturligtvis komma att försöka avleda uppmärksamheten från den ekonomiska krisen på hemmaplan genom att blanda sig i kriget i Mellanöstern under förevändningen att ”försvara den fria sjöfarten”.
Det för tankarna till det välkända ordspråket att dårar rusar in där änglar fruktar att beträda. Efter att ha begått alla tänkbara misstag i utrikespolitiken – och ganska många som uppriktigt sagt är otänkbara – skulle dessa träskallar mycket väl kunna kasta sig in i ett militärt äventyr vid en tidpunkt då deras egna arméer befinner sig i ett bedrövligt skick, statskassorna är tomma och väljarna knappast är på humör att stödja sådana eskapader.
Å andra sidan tycks dessa människors dumhet verkligen inte känna några gränser.
Men ett sådant militärt äventyr skulle oundvikligen få de allvarligaste politiska konsekvenserna för vartenda land i Europa.
Sådana skarpa och plötsliga vändningar är inbyggda i hela situationen. De är de tydligaste uttrycken för den inneboende instabiliteten i ett socioekonomiskt system som har spelat ut sin roll och kommit i konflikt med den mänskliga utvecklingens behov.
Men detta kommer också att framkalla lika plötsliga och skarpa förändringar i medvetandet. I avsaknad av ett livskraftigt vänsteralternativ ligger vägen öppen för högerdemagoger som Trump eller AfD i Tyskland.
Dessa högerdemagoger kan plötsligt träda fram och nå vissa framgångar under en tid. Men oundvikligen kommer de att stöta på kapitalismens motsättningar, som de inte har något svar på. De kommer att falla samman lika snabbt som de steg fram.
Vi kan nu se hur snabbt illusionerna om Trump – som var betydande – börjar försvinna och ge vika för ilska och bittra förebråelser, särskilt kring kriget mot Iran.
Ett krig utan tydliga mål och utan något slut i sikte, åtföljt av höga amerikanska förlusttal, skulle utlösa folklig vrede och massdemonstrationer av en omfattning som inte har setts sedan Vietnamkriget. Det skulle innebära det slutliga skeppsbrottet för Trumps politiska karriär.
Som i elementär mekanik har varje handling också i politiken en lika stor och motsatt reaktion. När Trumpismens förtrollning väl bryts kommer fördämningarna att brista och släppa fram en flodvåg av radikalism som skakar det amerikanska samhället i dess grundvalar och banar väg för en kraftig pendelsväng från höger till vänster.
Trumps apokalyptiska förutsägelser om kommunismens framväxt i USA kommer inte längre att vara vad de hittills varit – de förvirrade utfallen från en politiskt bankrutt politiker som desperat försöker hitta ett sätt att avleda allmänhetens uppmärksamhet från de verkliga problem människor i USA står inför.
I stället kommer de att ses som en träffsäker föraning om den växande radikaliseringen åt vänster bland breda skikt av ungdomen och ett växande intresse för kommunismens och revolutionens idéer.
Samma fenomen kommer att kunna ses i land efter land. De senaste valen i Tyskland var en tydlig varningssignal om att missnöjet bland människor växer, att allt fler tappar tron på de existerande partierna, ledarna och regeringarna och att den gamla självbelåtenheten ersätts av en ny, stridslysten upprorsstämning.
Kort sagt håller de nuvarande förhållandena på att bli ett färdigt recept på en explosion av klasskamp på en aldrig tidigare skådad skala.