Mindre än en månad efter undertecknandet av samförståndsavtalet som till synes avslutade kriget mellan USA och Iran, har fientligheterna återupptagits. Denna gång hotar den amerikanska imperialismen att dra ned hela världen i avgrunden.
Samförståndsavtalet har hotats av kollaps från första dagen. Netanyahu försökte systematiskt undergräva avtalet genom provokationer i Libanon. Men i slutändan var det Trump själv som fick det att kollapsa.
Den senaste eskaleringen inleddes den 7 juli. Iranska drönare ska ha träffat tre fartyg som färdades via den omanska rutten genom Hormuzsundet istället för den iranska. Iranierna hävdar nämligen att även de som färdas via den omanska rutten måste få iranskt tillstånd för att passera.
Amerikanerna svarade med att återinföra sanktioner mot iransk olja och genom att bomba iranska militärfartyg. Iranierna svarade på det genom att attackera amerikanska baser och högkvarter i Bahrain, Kuwait och Qatar. Därefter har amerikanerna i sin tur slagit till mot mål över hela Iran, däribland mot Islamiska revolutionsgardet (IRGC), mot Irans ballistiska missiler samt infrastruktur – bland annat, provokativt nog, bron från Mashhad just den dag då Ali Khamenei begravdes i staden.
Trump gick till stormangrepp mot iranierna och kallade dem ”avskum” och ”sjuka människor”. Vapenvilan är över, kriget är åter i full gång.
Trumps galenskap
USA gick med på samförståndsavtalet eftersom man misslyckats att vinna kriget genom militära och ekonomiska påtryckningar. Det var i praktiken en kapitulation inför alla iranska krav. Det var det bästa USA kunde hoppas på, och det enda sättet att få Hormuzsundet öppnat.
USA är inte i stånd att vinna detta krig. Man har förbrukat sina luftvärnsmissiler och offensiva missiler så gott som helt. Trump kan rasa, han kan mörda några fler IRGC-befälhavare, han kan förstöra infrastruktur. Men så snart Hormuzsundet stängs börjar hela världsekonomin obönhörligt närma sig avgrunden, och det finns ingenting amerikanerna kan göra åt saken.
Amerikanerna, som är besegrade, har inget intresse av att återuppta kriget. Och ändå är vi här. Galenskapen verkar ha segrat.
Men som vi har sagt vid flera tillfällen har den amerikanska härskande klassen under årtionden varit van vid en obegränsad global hegemoni. Kommer de att böja sig och acceptera nederlaget, och med värdighet acceptera iransk kontroll över Hormuzsundet, iransk dominans över Persiska viken, och så vidare? Nej.
Splittringar i Iran
Kort efter att samförståndsavtalet undertecknades uppstod öppna splittringar inom den iranska regimen. Medan han förklarade villkoren i avtalet i TV blev talmannen i det iranska parlamentet och huvudförhandlaren Mohammad Ghalibaf plötsligt avbruten av TV-kanalen.
Vissa inom den konservativa fraktionen fördömer öppet avtalet som ett svek. Till och med den högste ledaren Mojtaba Khamenei sägs vara skeptisk. Graden av motstånd från de konservativa är anmärkningsvärd men också ganska förståelig.
Det pris som Iran fick betala för att pressa fram de eftergifter från USA som ingår i samförståndsavtalet var exceptionellt högt. Mer än 3 600 iranier har dött, och mer än 4 000 libaneser har dödats. De uppskattade skadorna på egendom uppgår till 270 miljarder dollar.
Det är förödande. Men även om priset som betalades var högt lyckades Iran tvinga världens främsta supermakt på knä. I slutet av kriget medgav Trump själv att oljereserverna skulle ta slut inom en månad. Vissa uppgifter tyder på att USA:s strategiska reserver var på sin lägsta nivå sedan 1983.
Logiken hos den iranska konservativa falangen är följande: vi vet vilka amerikanerna är. De förhandlar inte i god tro. De ser förhandlingar som en tillfällig manöver innan de återgår till angrepp. De tror alltid att de är ödesbestämda att vinna om de använder tillräckligt med våld. Man kan helt enkelt inte lita på dem.
Så även om de tvingades kompromissa för tillfället, kommer de amerikanska neokonservativa och Israel att koka av ilska. Så snart de har fyllt på sina oljereserver och kanske återuppbyggt sina ammunitionslager, kommer de att återvända.
Slutsatsen kan bara bli denna: ge dem inte den möjligheten. Förneka dem andrum att fylla på oljereserverna. Knäck dem fullständigt. Låt den amerikanska ekonomin verkligen lida. Gör det politiskt omöjligt för vilken administration som helst att hota Iran under årtionden framöver.
USA:s vicepresident JD Vance bekräftade i princip att de iranska konservativa krafterna hade helt rätt i sin bedömning av situationen när han sa till en reporter att ”jag tror att det presidenten vill göra är att använda detta samförståndsavtal för att på sätt och vis fylla på världens oljeekonomi, fylla på vissa lager, och sedan se vart det leder”. Han tillade att USA nu kan ”ta ut våra vinster” och sedan ”vidta ytterligare åtgärder om presidenten anser att vi måste”.
/Bild: marxist.com
En fruktansvärd ny fas i kriget
Den konservativa falangen i Iran har visat sig ha rätt. Endast genom att krossa amerikanerna ekonomiskt kan segern säkerställas. Denna fraktion kommer sannolikt att få övertaget.
Det finns många faktorer som spelar in just nu. Logiken i sammanhanget är dock att nästa fas av kriget kan bli ännu mer förödande än den förra. Den kula som världsekonomin precis lyckades ducka för förra gången kan träffa sitt mål den här gången. Konsekvenserna skulle kunna medföra ett obeskrivligt lidande för hundratals miljoner av världens fattigaste.
Den amerikanska situationen kommer inte att förbättras. Ställd inför en verkligt desperat situation och omedgörlighet från Iran kan Trump komma att tillgripa alla möjliga desperata former av eskalering. Realistiskt sett är det enda sättet att tvinga fram en öppning av Hormuzsundet att ockupera en hel del av den svårframkomliga iranska kusten.
Om Trump satsar på detta scenario kan den amerikanska armén få betala ett fruktansvärt pris. I kombination med de ekonomiska konsekvenser som hotar skulle detta få djupgående följder för den amerikanska imperialismen när det gäller stämningen på hemmaplan.
Endast arbetarklassen kan stoppa den amerikanska imperialismen!
Den amerikanska imperialistiska arrogansen har redan krävt tusentals liv i Iran och Libanon. Nu hotar den ytterligare miljoner liv. Vissa kommer att tas på det mest grymma och direkta sättet, som de små barnen som slaktades i Minab. Betydligt fler hotas nu av döden genom svält, sjukdomar och fattigdom till följd av det ekonomiska kaos som detta krig för med sig.
Till och med iranierna förstår att de inte kan förstöra den amerikanska krigsmaskinen, som varje månad producerar enorma mängder dödsmaskiner. De inser snarare att det vid en viss punkt kan bli politiskt omöjligt.
Det vill säga att de amerikanska massorna, och framför allt arbetarklassen, vid en viss punkt kan ingripa för att stoppa detta krig. Faktum är att arbetarklassen, och särskilt den amerikanska arbetarklassen, är den enda kraften i världen som kan sätta stopp för den amerikanska imperialismen.
Den amerikanska imperialismen är på nedgång. Detta krig är ett bevis på det. Men även ett utsvultet, skadat rovdjur kan vara farligt. Faktum är att de oftast är de farligaste. Det amerikanska imperiets verklighetsfrånvända ledare skulle hellre dra med sig hela världen ned i barbari än att acceptera att denna nedgång är oundviklig.
Vi ser det i Venezuela, på Kuba, i Iran och i hela Mellanöstern, och i morgon i hela världen. Om mänskligheten ska överleva måste den amerikanska imperialismen dö. Kapitalismen måste dö.