De västerländska imperialistiska gamarna cirklar runt den iranska regimen. Donald Trump har redan hotat att ingripa i Iran tre gånger sedan protesterna började. Under tiden har den israeliska staten skickat hotfulla meddelanden via Mossads X-konto på farsi, bland annat: ”Låt oss gå ut på gatorna tillsammans. Tiden är kommen. Vi står på er sida. Inte bara på distans och i ord. Vi är också med er på marken”.
Den västerländska imperialismen är den mest reaktionära kraften i världen. De har ödelagt stora delar av Mellanöstern och hotar nu att göra samma sak med Iran.
Det har gått över 16 dagar sedan protesterna bröt ut i Iran. Men sedan torsdagskvällen har regimen stängt av internet. De senaste rapporterna var att det förekom protester i 46 städer och en nästan total basarstrejk i den kurdiska regionen, som även spred sig till Tabriz, Teheran, Kermanshah och andra städer.
De sporadiska rapporter som kommit ut sedan internetstängningen visar på ett totalt kaos, med våldsamma konfrontationerna med säkerhetsstyrkorna. Stora folkmassor kunde ses i Teheran, Karaj (en stor industristad nära Teheran), Mashhad och andra städer, inklusive de kurdiska städerna Saqqez, Abdalan med flera. Ungdomarna har återigen satt upp barrikader och tänt eldar på gatorna samt attackerat symboler för regimen, såsom militärbaracker, myndighetskontor och så vidare.
Regimens internetavstängning vittnar om dess bestämda beslut att övergå till dödligt våld och att eliminera alla vittnen. HRANA har bekräftat 544 döda – även om det verkliga antalet sannolikt är mycket högre. Dessa siffror baseras på rapporter från sjukhuspersonal och är trovärdiga. Samtidigt har över 10 681 personer arresterats. Innan internet stängdes av hade endast några dussin personer dödats. Nu finns det rapporter om att 200 personer dödats enbart i Teheran. Även om det är svårt att verifiera i nuläget är detta en snabb eskalering och skulle göra det till den dödligaste repressionen sedan vågen av uppror, strejker och protester började 2018.
Situationen var redan spänd före torsdagen. I städer som Qazvin, Bojnourd, Hamedan och andra antog protesterna mycket större omfattning. Detsamma gäller i ännu högre grad i de kurdiska provinserna. I städerna Ilam och Abdalan drev demonstranterna tillfälligt ut säkerhetsstyrkorna. I Ilam utropade massorna en tonåring som deltog i protesterna till ny guvernör, som ett hån mot regimen.
I den kurdiska staden Saqqez – hemstaden för den mördade Mahsa Amini, vars död utlöste upproret 2022 – utbröt gatustrider på onsdagskvällen i väntan på en generalstrejk på basarerna i de kurdiska områdena.
I städer som Teheran, Mashhad, Kermanshah och andra förekom demonstrationer. Men dessa övergick snabbt till utspridda gatustrider. Arbetarklassen i storstäderna deltar inte i samma utsträckning som i provinserna och de mindre städerna. De är rädda, trots sitt hat mot regimen, eftersom de inte ser något tydligt revolutionärt alternativ, utan bara hotet om imperialistisk intervention.
Det är också viktigt att notera att de första demonstrationerna började bryta ut i provinserna Khuzestan och Bushehr strax innan internet stängdes av. Basarerna i Ahwaz och Abadan, båda i Khuzestan, anslöt sig till basarstrejken och demonstrationerna, som övergick i utspridda sammandrabbningar med säkerhetsstyrkorna.
Dessa är viktiga provinser med stora petrokemiska anläggningar. Under den oöverträffade period av klasskamp som pågått sedan 2018 har de varit en central punkt för klasskampen, med nästan årliga strejker bland oljearbetare och stora uppror och protester. I Bandar Kangan anslöt sig till och med en liten grupp oljearbetare, som strejkade för ekonomiska krav, till protesterna.
Det är troligt att stora demonstrationer, möjligtvis med arbetarungdomars deltagande, har brutit ut i de större städerna och i Khuzestan. I de kurdiska städerna är det möjligt att ungdomarna har lyckats driva ut regimens styrkor från sina städer och byar. Under upproret 2022 förlorade regimen kontrollen över de kurdiska städerna i tre månader, vilket skapade en situation som liknade ett inbördeskrig.
Nu, precis som under 2022, är det bara arbetarklassen som kan slå ett avgörande slag för att förvandla ett ungdomsuppror till en verklig revolution.
Den imperialistiska mediecirkusen och hotet om militär intervention
Samtidigt som de iranska massorna blöder och offrar sina liv, känner de västerländska imperialisterna att det finns en möjlighet att försvaga eller till och med förstöra sin rival i Mellanöstern. Nästan alla större västerländska borgerliga politiker har förklarat sin solidaritet med de iranska massorna. Detta är motbjudande hyckleri. De USA-ledda sanktionerna är, tillsammans med regimens exploatering, orsaken till den ekonomiska misär som massorna drabbas av.
Dessa imperialistiska barbarer kommer med de mest löjliga påståenden om de pågående protesterna. Den 9 januari delade Donald Trump ett påstående från Israels Channel 13 på Truth Social: ”Mer än en miljon människor demonstrerade: Irans näst största stad har fallit under demonstranternas kontroll, regimens styrkor har lämnat staden.” Mashhad har en befolkning på 2,4 miljoner och vid den tidpunkten omfattade protesterna som mest tiotusentals människor utspridda över den enorma staden.
Till och med det israeliska utrikesdepartementets X-konto på farsi skrev: ”Qom, Mashhad, Teheran, Dezful – hela Iran kommer snart att tillhöra det iranska folket.” De bryr sig inte om sanningen eller de iranska massorna. De ser det iranska folkets rörelse som en ren schackpjäs i sin kamp om dominans över Mellanöstern.
Den imperialistiska pressen upprepar varje överdrift eftersom de både är inkompetenta och underdåniga. Detta innefattar även att ge röst åt de reaktionära iranska monarkisterna ledda av Reza Pahlavi, före detta kronprins och son till den västvänlige shahen som störtades av 1979 års iranska revolution. Mitt under de pågående protesterna har Reza Pahlavi intervjuats i The Washington Pos och Wall Street Journal. Detta är inget nytt och har pågått sedan 2022, medan de iranska massornas egna röster tystas.
De olika utländska nyhetskanalerna på farsi som finansieras av saudisk, amerikansk och brittisk imperialism, som BBC Persian, Iran International, Manoto och Radio Farda, är inte bättre. Iran International är den värsta och största av dem. De uttrycker öppet sitt stöd för de iranska monarkisterna och militär intervention.
Imperialisterna och deras prostituerade press lägger grunden för en möjlig militär intervention i Iran. Återigen är detta inget nytt, särskilt sedan kriget i Gaza började. Den amerikanska imperialismen har aldrig förlåtit de iranska massorna för revolutionen 1979. De vill ha tillbaka sitt koloniala herravälde. Israel vill säkerställa sin dominans över Mellanöstern.
Trump kallade till ett regeringsmöte på tisdagen för att diskutera olika alternativ för intervention. Men den vägen är kantad av problem: en fullständig militär invasion är omöjlig. Iran är ett stort och extremt bergigt land. Nästan alla städer ligger i dalar. Det finns också en risk att den iranska befolkningen kommer att samlas för att försvara nationen mot en utländsk invasion. Det finns ett starkt, djupt rotat hat mot västerländsk imperialism i Iran, som går mer än ett århundrade tillbaka i tiden.
Även flyganfall skulle vara riskabla. Regimen har lovat att slå tillbaka. Med ryggen mot väggen kommer regimen inte att tveka att slå till mot Israel och kanske till och med mot amerikanska militärbaser. Detta skulle skilja sig från tolvdagarskriget, då regimen, i ett försök att undvika en eskalering, använde sina äldsta ballistiska missiler mot Israel och undvek att attackera amerikanska baser. Även då orsakade den begränsade attacken allvarliga skador. Men inför en iransk regim som kämpar för sitt liv skulle USA stå inför en annan utmaning.
Reza Pahlavi och de monarkistiska clownerna
Imperialisterna har ett annat alternativ: Reza Pahlavi, som 2022 utnämnde sig själv till oppositionsledare. En iransk-amerikansk tankesmedja, National Union for ’Democracy’ in Iran (NUFDI), har publicerat en detaljerad plan enligt vilken han ska leda ”övergången till demokrati”. Enligt denna plan ska Reza Pahlavi leda en övergångsregering med fullständig kontroll över utnämningen av medlemmar till övergångsparlamentet och rättsväsendet (som bokstavligen benämns ”kungliga domstolen”).
Hans anhängare pekar på Reza Pahlavis löften om en folkomröstning och konstituerande församling som bevis på hans demokratiska meriter.
Under 1979 utropade även islamisterna sig själva som revolutionens ledare. De fick till och med stöd, först från de västerländska imperialisterna, som försökte kontrollera situationen, och senare från resterna av Pahlavi-staten, som försökte rädda sig själva. Även de valde en konstituerande församling och höll en folkomröstning i mars 1979. Men detta var bara en demokratisk täckmantel.
När regimen väl hade konsoliderat sin makt massakrerades vänstern – som till stor del var isolerad på grund av sina fruktansvärda stalinistiska misstag.
Reza Pahlavis ekonomiska program är enkelt: massiva privatiseringar, inklusive av Irans naturresurser (förmodligen med undantag för olja), och öppnande av Iran för utländsk imperialism. Detta skulle tjäna hans imperialistiska herrar och deras iranska marionetters intressen.
Men vem är Reza Pahlavi att ställa Islamiska republikens kumpaner inför rätta? Han och resten av det gamla Pahlavi-regimen har begått fruktansvärda brott mot det iranska folket, till exempel genom att stjäla miljarder dollar när de flydde landet – bara Pahlavi-familjen tog två miljarder dollar.
Bortsett från förhastade fantasier om att ta makten – vilket skulle möta ett extremt motstånd – har Reza Pahlavis enda verkliga aktivitet som ”ledare” varit att ta åt sig äran för de iranska massornas kamp. Den nuvarande eskaleringen, till exempel den kurdiska generalstrejken, initierades inte av shahens son, utan av de kurdiska kommunistpartierna, som fortfarande har inflytande i regionen.
Detsamma gäller uppmaningarna till generalstrejk både nu och 2022. Arbetare, kommunister och kurder är de sista som skulle ta order från en Pahlavi. Hans far var en persisk chauvinist som krossade flera kurdiska uppror och avrättade, fängslade och torterade kommunister.
Reza Pahlavi är, precis som sin far, en lojal lakej till den västerländska imperialismen. I hopp om att göra sig populär och bli erkänd som ”ledare” tackade han Donald Trump. Men när Trump fick frågan om han skulle träffa Pahlavi svarade han: ”Jag tycker att vi ska låta alla ge sig ut och se vem som kommer att träda fram. Jag är inte säker på att det nödvändigtvis skulle vara lämpligt att göra det”.
Det finns många republikaner som är ivriga att få till stånd ett regimskifte och stöttar Pahlavi. Men Trumps ovilja att erkänna Pahlavi visar på den försiktighet som finns bland en stor del av den amerikanska härskarklassen när det gäller att ge Pahlavi sitt fulla stöd. Han kan bara komma till makten genom ett amerikanskt ingripande. Och de har sett i Irak, Syrien och Afghanistan vad det kan innebära: det riskerar att leda till kaos, kollaps av staten och till och med inbördeskrig, med alla de konsekvenser det skulle få för USA:s regionala intressen och världsekonomin.
Även om han kanske inte formellt erkänns av Trump, är USA hemvist för större delen av den exilerade Pahlavi-eliten, som har viktiga allierade bland Republikanernas elit.
Pahlavi backade senare och klargjorde att han inte förespråkar att Trump genomför en militär intervention. Men senare ändrade han åsikt igen och den 9 januari uppmanade han till en intervention i ett samtal med Donald Trump. Detta har alltid varit syftet med hans kryperi inför imperialisterna, men inte alltid helt öppet. Det iranska folket förstår detta. Även när han uppmanade till uppror under tolvdagarskriget ignorerade alla i Iran honom. Den överväldigande majoriteten betraktade med rätta honom som en förrädare.
Hans mest lojala beskyddare är Israel och Benjamin Netanyahu. Reza Pahlavi besökte Israel 2023 och medlemmar av den monarkistiska lobbygruppen National Union for Democracy in Iran besöker regelbundet Israel. Den israeliska tidningen Haaretz har avslöjat hur den israeliska staten sedan 2022 har stöttat monarkisterna med botar, infiltration genom Telegram och andra sociala medieplattformar, och så vidare. Sanningen är att denna relation sannolikt går mycket djupare. Detta omfattande stöd – tillsammans med massornas absoluta desperation – är anledningen till att monarkisterna plötsligt har blivit mer framträdande på gatorna.
De iranska massorna har upprepade gånger gjort klart att de inte vill ha något med Reza Pahlavi eller imperialisterna att göra. Nyligen skrev fackföreningen för Haft Tappehs sockerrörsarbetare, en militant fackförening som ledde kampen för arbetarkontroll och konsekvent har stöttat varje uppror, följande i ett uttalande:
”Pahlavi-familjen kan räkna med kapitalismen, men arbetarna och folket som vill ha frihet och jämlikhet kan inte det. Shah-dyrkare, imam-dyrkare och idoldyrkare kan gå och ljuga och sprida falska nyheter i lejda medier, de förolämpar folkets intelligens och suddar ut gränsen mellan sanning och lögn. Men världen är inte falsk, bara lögnarna som inte har något anseende kommer att bli fler.”
Fackföreningen för Teherans busschaufförer skriver följande:
”Vi har sagt det många gånger och vi upprepar det igen: vägen till befrielse för arbetare och fattiga går inte genom en ledare som är utsedd ovanifrån, inte genom att förlita sig på utländska makter, inte genom fraktioner inom regeringen, utan genom enighet, solidaritet och skapandet av oberoende organisationer på arbetsplatsen och på nationell nivå. Vi får inte låta oss bli offer för maktspel och de härskande klassernas intressen än en gång.
Förbundet fördömer också bestämt all propaganda, rättfärdigande eller stöd för militär intervention från utländska regeringar, inklusive USA och Israel. Sådana interventioner leder inte bara till förstörelse av civilsamhället och dödande av människor, utan ger också ytterligare en ursäkt för fortsatt våld och förtryck från regeringens sida. Tidigare erfarenheter har visat att västvärldens dominerande regeringar inte lägger minsta värde på det iranska folkets frihet, levebröd eller rättigheter.
Både nu och 2022 har studenterna i Iran konsekvent spridit slagordet: ”Död åt alla tyranner – oavsett om det är shahen eller mullorna”. De kurdiska ungdomarna och andra kommunister har sin egen variant: ”Vi vill inte ha shahen eller mullorna, utan sovjetstyre”.
Detta pekar precis på hur revolutionen kan fullbordas! Den iranska arbetarklassen måste ta makten i sina egna händer, vilket bara kan ske genom sovjeter eller liknande organisationer (som under revolutionen 1979 kallades ”shurahs”). Men i nuläget finns ännu inga sovjeter eller shurahs. Parollen måste vara att först bilda sovjeter eller shurahs!
Parollen om sovjeter (eller ”shurahs”, försvars- och strejkkommittéer, grannskapskommittéer och så vidare) måste i sin tur kopplas till ett tydligt program med klasskrav. Arbetarna behöver sovjeter som de mest effektiva organisationerna genom vilka de kan uppnå sina krav och fortsätta kampen för att störta regimen. Det är inte genom proklamationer, utan genom arbetarklassens handlingar som shurahs kommer att bildas när arbetarna dras in i kampen.
De mest framträdande parollerna i de pågående protesterna är ekonomiska, såsom ”Död åt höga priser!” och ”Fattigdom, korruption, höga priser: vi kommer att störta er!”, tillsammans med demokratiska, regimkritiska slagord som ”frihet, frihet, frihet”, ”Död åt Khamenei/diktatorn/hela systemet/Islamiska republiken!” och ”Khamenei är en mördare, hans styre är illegitimt!”.
Det finns monarkister i Iran, men de utgör en liten minoritet bestående av galna småborgare och kanske till och med trasproletärer. De ägnar sig åt märkliga jippon, som till exempel när de satte upp en ny vägskylt längs Ghorji-gatan (tidigare Eisenhower-gatan) och döpte om den till ”Donald Trump-gatan” i samma anda som deras överherre Reza Pahlavi, som fotograferades med en skylt där han hyllade Trump.
I väst håller lika galna monarkister demonstrationer och viftar med israeliska, amerikanska och iranska monarkistiska flaggor (ibland till och med Derafsh Kaviani, den iranska flaggan från senantiken) tillsammans med porträtt av shahen och till och med Donald Trump. Liksom sin shah imiterar vissa av dem slaviskt Trumps slogan från tolvdagarskriget, ”make Iran great again”, i ett försök att fjäska inför honom.
Bristen på en massbas har inte hindrat Reza Pahlavi och hans galna anhängare i diasporan från att sprida falska videor från demonstrationer, vissa med redigerade slagord och andra helt och hållet skapade med AI. Även om några av dessa videor kan vara äkta, gör mängden felaktig information det svårt att veta vad som är verkligt och vad som är falskt, när X och Instagram översvämmas av monarkistiskt nonsens. Eftersom även västerländska medier sprider falska nyheter är de enda tillförlitliga källorna Telegram-kanaler baserade i Iran som drivs av revolutionära ungdomar och arbetare själva.
Hands Off Iran! Död åt tyrannerna – oavsett om det är shahen eller mullorna!
Allt detta är bara ammunition för Islamiska republiken. Regimen hävdar att demonstrationerna är ett resultat av utländsk infiltration. De har till och med livesänt falska bekännelser från påstådda monarkister. Även om många av dessa har avslöjats som falska, har de ändå haft en påverkan.
Genom att utnyttja massornas genuina rädsla kunde regimen mobilisera tusentals människor till en regimtrogen protest i den stora staden Esfahan innan internet stängdes ned. Med en tre dagars sorgperiod och nya regimtrogna demonstrationer planerade till på söndag, återstår det att se hur starka de kommer att bli.
Västvärldens och monarkisternas inblandning skapar förvirring bland massorna. De minns shahens regim, en brutal diktatur där de inte hade några demokratiska rättigheter; en regim som präglades av extrem ojämlikhet och korruption; en regim som tillät imperialisterna att plundra Iran.
Massorna förstår helt korrekt att imperialisterna vill återföra Iran till dess underordnade ställning. De ser den fasa som imperialismen har orsakat i regionen: fattigdomen, förstörelsen av Irak, Syrien och Jemen, folkmordet på palestinierna och så vidare.
Den förvirring som detta skapar leder till kaos på gatorna, vilket skapar en rädsla bland vissa skikt, försvagar protesterna och ger regimen en möjlighet att ingripa med brutal repression. Avsaknaden av ett tydligt ledarskap har gjort detta kaos möjligt. Hade ett revolutionärt ledarskap redan bildats skulle de iranska massorna kunnat störta Islamiska republiken flera gånger sedan 2018. Istället har klasskampen fått fortsätta i en blodig och brutal form.
Iranska revolutionärer måste snabbt bygga upp ett tydligt revolutionärt alternativ med ett program som kan knyta an till den iranska arbetarklassen, och som är fullständigt självständigt från borgarklassen. Ett sådant program skulle baseras på de politiska och ekonomiska krav som har framförts sedan 2018.
I avsaknad av ett sådant ledarskap kan situationen snabbt förvärras. En militär intervention skulle vara en katastrof för massorna, men det är oklart om den ens skulle lyckas störta regimen. En annan möjlighet är en palatskupp utförd av grupper inom regimen som försöker rädda sig själva.
Oavsett hur händelserna utvecklas är det tydligt att Islamiska republikens dagar är räknade. Situationen har varit ohållbar sedan 2018, med ständiga strejker och ekonomiska demonstrationer och våldsamma ungdomsuppror, med hundratals dödade och tusentals arresterade vart och vartannat år. Men det imperialistiska hotet och avsaknaden av ett tydligt revolutionärt alternativ har inte bara gjort störtandet av regimen till en blodig affär, utan hotar nu också att splittra Iran som nation, med plundring av landet och andra fasor som följd.
Även om regimen störtas räcker det inte med att byta ut personerna vid makten. Problemet är inte mullorna eller Pahlavi-familjen. De är bara fraktioner av samma parasitära härskarklass. Den iranska kapitalismen har på grund av sin underutveckling upprepade gånger återskapat förutsättningarna för diktatur och fattigdom. Endast arbetarklassens maktövertagande kan sätta stopp för denna cykel.
Iranska kommunister måste förbereda grunden för ett revolutionärt kommunistparti som, när regimen faller, snabbt måste växa. Under tiden måste arbetarklassen i de imperialistiska länderna i väst använda sin position och styrka för att förhindra ett nytt imperialistiskt äventyr i Iran. Det är därför kommunisternas plikt i väst att energiskt avslöja sin egen härskande klass.