I skrivande stund har USA och Israel precis genomfört storskaliga attacker mot Iran vilka besvarats från Irans håll. Den här artikeln publicerades på marxist.com två dagar innan attacken (26 februari) och ger bakgrunden, troliga utfall och kommunisternas hållning i kriget.
–
Återigen är världens ögon riktade mot varje ord och gest från mannen i Vita huset, Donald J. Trump. Med en tredjedel av hela den amerikanska flottan samlad i regionen och med Trump som pendlar mellan hot och uppmaningar till förhandlingar, är frågan på miljontals läppar: kommer det att bli krig med Iran?
Donald Trump har skickat den största utländska militära styrkan till Mellanöstern sedan invasionen av Irak 2003. USS Abraham Lincoln är stationerad i Arabiska havet och har nu fått sällskap av världens största hangarfartyg, USS Gerald Ford, som för närvarande är stationerad i Medelhavet.
Antalet amerikanska stridsflygplan i regionen – inklusive F-35, F-22, F-15 och F-16 – överstiger nu 200, tillsammans med dussintals medföljande tankflygplan, kommando- och kontrollflygplan samt flygplan för elektronisk krigföring.
Kidnappningen av Maduro verkar ha övertygat Trump om att den amerikanska imperialismen helt enkelt kan diktera villkoren för iranierna genom militär makt. Men verkligheten är snarare den motsatta. Trumps aggression är ett tecken på övermod.
Den massiva upprustningen, som var avsedd att tvinga iranierna att ge upp, har inte fungerat. Detta försätter Trump i en omöjlig situation: antingen låta iranierna behålla sitt kärnkraftsprogram och genomföra en pinsam och kostsam reträtt, eller trycka på avtryckaren och öppna Pandoras ask med kaos både i Mellanöstern och på hemmaplan.
”Hjälp är på väg”?
Trump, tillsammans med övriga krigshökar i både det republikanska och det demokratiska partiet, utnyttjar cyniskt den sociala och ekonomiska krisen i Iran och dess folks svåra situation för att rättfärdiga USA:s imperialistiska mål i regionen. ”Hjälp är på väg”, sa Trump cyniskt när Iran i januari skakades av stora protester.
Men låt oss inte glömma att situationen i Iran har orsakats av USA:s och västvärldens politik, som kväver befolkningen genom sanktioner och andra ekonomiska krigsmedel. Trump såg helt enkelt en möjlighet att utnyttja regimens svaghet. Lägg märke till att allt tal om demonstranter har försvunnit från hans dagliga hot. Nu talar han istället om Irans kärnkraftsprogram. Båda är förevändningar för det verkliga målet: regimskifte.
Låt oss vara tydliga. Om USA väljer att attackera Iran skulle det utlösa ett enormt kaos med oförutsägbara konsekvenser i Iran självt och i hela regionen, som skulle nå ända tillbaka till USA.
USA har alltid lämnat ett spår av död efter sig överallt där det har ingripit. Nationer med rika kulturer som sträcker sig tillbaka tusentals år har dragits ner i ett tillstånd av barbari av den amerikanska imperialismen, som har förstört otaliga liv i processen. Det iranska folket behöver bara titta på Irak, Afghanistan och Libyen för att se vad Trumps ”hjälp” kommer att ge dem.
Västvärldens hyckleri är gränslöst. De höjer rösten och protesterar mot Irans påstådda försök att inte bara skaffa kärnvapen utan också anrika uran för civila ändamål. De hävdar att Iran är den ”destabiliserande faktorn” i hela ekvationen och kräver att de måste sätta sig ner och ”förhandla”. Men Iran har aldrig lämnat förhandlingsbordet! Landet begär bara att bli erkänt som en kraft i Mellanöstern, med sina egna nationella intressen.
För USA och Israel är detta oacceptabelt. Det de kräver – inte bara att Iran ska avstå från sitt civila kärnkraftsprogram, utan också att det ska ge upp sina ballistiska missiler och sluta stödja regionala allierade – innebär en fullständig kapitulation, att Iran lämnar sig själv försvarslöst. Genom att bortse från alla demokratiska finesser i den så kallade ”regelbaserade ordningen” är det de som upprepade gånger har lanserat oprovocerade attacker mot Iran; det är de som är angriparna.
Dessutom är det en öppen hemlighet att USA använde information som erhållits genom inspektioner av Internationella atomenergiorganet (IAEA) för att slå till mot Irans kärnanläggningar. Sedan dess har inspektionerna i praktiken upphört.
Européerna ansluter sig nu till USA i den hycklande kören och kräver att iranierna ger IAEA obegränsad tillgång till alla anrikningsanläggningar i Iran. Storbritannien, Frankrike och Tyskland har återinfört brutala sanktioner, vilket ytterligare lamslår den iranska ekonomin och driver miljontals vanliga iranier till desperation, och anklagar Iran för att bryta mot 2015 års JPOA-kärnavtal. ”Detta är den regelbaserade ordningen!” skriker de – och ignorerar bekvämt det faktum att det var amerikanerna som först drog sig ur avtalet!
Grunden läggs
Det nuvarande dödläget uppstod efter Trumps bombning av Iran den 22 juni förra året. Som vi påpekade vid den tidpunkten var vapenvilan inte en ”seger” för Trump utan ett erkännande av att 12-dagars kriget vände till Irans fördel, med israeliska försvar som blev ansträngda och uttömda.
I själva verket var det ett drag för att avbryta fientligheterna innan situationen förvandlades till kaos och drog in USA i ett långvarigt krig. ”Israel och Iran har kämpat så länge och så hårt att de inte vet vad fan de håller på med!” rasade Trump när han fick reda på att Israel hade försökt sabotera vapenvilan och fortsätta kriget.
Efteråt skröt Trump om att de amerikanska bunkerbomberna hade ”helt och hållet utplånat” Irans anrikningsprogram. Historien verkade vara över…
Men en läckt underrättelserapport gjorde det snabbt uppenbart att attackerna i bästa fall bara hade försenat Irans kärnprogram med några månader.
Vid den tiden hävdade Trump att dessa fakta bara var lögner och bedrägerier som konstruerats av det demokratiska etablissemanget. Nu, när han återigen förhandlar med Iran om att avveckla deras kärnprogram, har han dock i praktiken erkänt att programmet är intakt. I den kaotiska världen som är Trump-administrationen insisterar Steve Witkoff, Trumps ”särskilda sändebud”, nu på att Iran ”förmodligen är en vecka från att ha material för att tillverka bomber av industriell kvalitet”. Så mycket för ”en av de mest framgångsrika militära attackerna i historien”…
Trump hoppades att kraften från en B2-bombplan skulle räcka för att slå ut Iran och tvinga dem att underteckna ett ruttet avtal. Istället har 12-dagars kriget övertygat iranierna om att visa återhållsamhet eller ge efter för Trump bara kommer att leda till ytterligare aggressioner tills han uppnår ett regimskifte. Den enda chansen är att slå tillbaka och slå tillbaka hårt.
Steve Witkoff, som intervjuades på Fox News på lördagen, förklarade att Trump var ”nyfiken på varför de inte har… Jag vill inte säga ordet kapitulera, men varför de inte har kapitulerat”. Trumps plan att använda kanonbåtsdiplomati för att få alla amerikanska motståndare att kapitulera fullständigt har visat sig vara helt naiv. Som en bumerang kommer hans egen bravad tillbaka och slår honom i huvudet.
Miljarder dollar pumpas nu in i en enorm mobilisering som vida överstiger truppuppbyggnaden utanför Venezuela. Om Trump ”fegar ur”, som han upprepade gånger har hånats för att ha gjort, skulle det inte bara vara en av de dyraste bluffarna i USA:s militära historia (insatsen har hittills kostat USA mer än 1 miljard dollar), utan också en enorm politisk förödmjukelse för honom personligen. Dessutom skulle det innebära ett enormt slag mot USA-imperialismens prestige i regionen, både i ögonen på dess allierade och dess fiender.
Troliga utfall
Iran kom ut ur 12-dagars kriget med sin industri och krigsmaskin intakt. De accepterade Trumps vapenvila och gick med på att endast genomföra en förutbestämd, symbolisk, ansiktsbevarande attack mot en amerikansk flygbas i Qatar. Trots stora säkerhetsöverträdelser lyckades Israel inte störta regimen, och den kortlivade striden visade att Jerusalem är allt annat än oövervinnligt.
Under krigets gång minskade Israels lager av THAAD- och Patriot-missiler, och andelen iranska missiler som trängde igenom Iron Dome ökade. Den korta konflikten förbrukade 25 procent av världens THAAD-missiler, och dessa luftvärnsmissiler är både dyra och tar lång tid att fylla på. Samtidigt har Iran tusentals, kanske till och med tiotusentals, ballistiska missiler som är lätta att ersätta.
Om ett nytt krig skulle bryta ut är det uppenbart att USA och Israel skulle sträva efter att så snabbt som möjligt slå ut Irans avfyrningsramper, kärnanläggningar och eliminera landets ledarskap. Men Iran är ett enormt land med avfyrningsplatser över hela landet. Det kommer inte att vara möjligt att slå ut dess militära kapacitet. Om regimskiftet inte genomförs snabbt, eller om Iran inte kapitulerar inom ett par veckor, kommer balansen att tippa över till Irans fördel, vilket skulle kunna orsaka enorma skador inte bara på Israel utan även på amerikanska baser och kanske till och med krigsfartyg.
För det iranska regimen var den enda logiska slutsatsen av 12-dagars kriget att den enda garantin för deras egen överlevnad i framtiden var att så snart som möjligt skaffa kärnvapen som ett avskräckningsmedel.
Inom Iran har IRGC och prästerna fastställt att det bästa sättet att skydda sin egen makt är att sluta leden. Den flygel som har stärkts är den hårdföra flygeln, och förhandlingarna tjänar till att stärka denna flygel mot de så kallade ”reformisterna” genom att tydligt visa på deras meningslöshet och USA:s och Israels aggression. Regimen har haft månader på sig att förbereda sig för en attack mot dess ledarskap, bland annat genom att ge lokala myndigheter nödbefogenheter.
Iran är inte Venezuela. Det ligger mycket längre bort från USA och har en mycket starkare militär, en större befolkning, ombud i regionen och förmågan att orsaka ekonomisk förödelse för världsekonomin genom att stänga Hormuzsundet. Medan upproret i januari och regimens dödliga nedkörning visade att den interna situationen i Iran närmar sig en brytpunkt, skulle en attack från USA:s och Israels imperialism bara dämpa de inhemska spänningarna för en tid och samla en stor del av befolkningen kring regeringen. Det skulle stärka stödet för försvaret av landet mot försöken att underkuva det från västimperialismen.
Det är därför inte alls säkert att USA skulle lyckas störta regimen. Trump, som lovade att avsluta USA:s inblandning i ”eviga krig”, kan komma att upptäcka att varje operation är sårbar för så kallad ”missionsglidning” – att USA kan dras allt längre in i en situation som det inte kan kontrollera.
De överlägset mest reaktionära konsekvenserna skulle dock uppstå om USA lyckades störta regimen. Det skulle skapa ett maktvakuum i Iran som skulle kunna få fruktansvärda konsekvenser för landet och utan tvekan sprida kaos i regionen. Det skulle vara som Irakkriget upphöjt till tio. Dessutom skulle förstörelsen av Iran, precis som Irakkriget störde den regionala maktbalansen, störa jämvikten i regionen ännu mer och lägga grunden för ytterligare konflikter.
Explosioner på hemmaplan
Till skillnad från Irakkriget, som åtnjöt brett stöd i USA efter 9/11, har Trump gjort denna enorma satsning som kan dra in honom i ett stort krig utan något verkligt stöd på hemmaplan. För närvarande skulle endast 27 procent av den amerikanska befolkningen stödja en attack mot Iran, en siffra som snabbt skulle sjunka om en attack utvecklades till ett regionalt krig och de amerikanska förlusterna började stiga.
En attack mot Iran, med alla de förödande konsekvenser det skulle medföra, skulle ytterligare underminera Trumps stödbas. ICE har just besegrats av arbetarna i Minneapolis. Hans brutna löften om att offentliggöra Epstein-dokumenten – och antydningarna om att han är delaktig i en mörkläggning för ”Epstein-klassen” – gör att tidigare lojala arbetarklasselement i hans MAGA-bas vänder sig mot honom. Och viktigast av allt är att hans påståenden om att den amerikanska ekonomin blomstrar – precis som Biden hävdade – gör att fler och fler människor inser att även han är helt ur kontakt med den verkliga situationen för vanliga amerikaner. En attack mot Iran skulle förstöra hans image som en annorlunda president – en ”fredspresident” – ännu mer.
Oavsett om en attack mot Iran är nära förestående eller inte, är en sak säker: det första året av Trumps andra mandatperiod har tillfört mycket mer brännbart material till det amerikanska samhället och världspolitiken. En ytterligare intensifiering av klasskampen överallt är garanterad. Även inom den amerikanska flottan är moralen enligt uppgift mycket dålig. Många av besättningsmedlemmarna på USS Gerald Ford hotar att säga upp sig på grund av fartygets defekta toaletter.
Trots all den enorma militära makt som USA besitter kan de i slutändan inte använda den som de vill. I den nuvarande situationen finns det gränser för vad USA kan göra runt om i världen, vilket gör det omöjligt att helt enkelt vrida tillbaka klockan för USA:s nedgång.
Ned med imperialismen!
USA:s verkliga mål, oavsett om de går i krig eller inte, är att behålla sitt grepp om Mellanöstern. Trump och israelerna anser att de har den obestridliga rätten att göra som de vill för att uppnå detta mål, oavsett om det innebär att trakassera, bomba eller invadera vem som helst, var som helst, när som helst.
Den källa till reaktion och död som USA-imperialismen är måste bekämpas av kommunister överallt. Den är världens arbetarklass huvudfiende. När det gäller befrielsen av folken i regionen, inklusive Iran, är det en uppgift för arbetarna och de fattiga i Iran.
I årtionden har västvärlden byggt upp Iran som det största hotet mot sin säkerhet. Men det är väst som är dränkta i blod från imperialistisk inblandning och krig. De är det största hotet mot säkerheten för världens arbetarklass. Kampen mot dem och det system de representerar är den enda som kan befria alla förtryckta folk i världen.