Den 10–12 april samlades 150 kommunister för Revolutionära kommunistiska partiets kongress i Stockholm.
Vid elvatiden på fredagsförmiddagen anländer en grupp finska kamrater till RKP:s center i Stockholm. Genast sätter sig ett gäng runt bordet och börjar jämföra: hur ser den politiska situationen ut? Strejkar de finska fackförbunden? Vad händer på den finska vänsterkanten?
Kamraterna berättar stolt att de, från att ha fått sin första medlem under pandemin, nu har nått över 40 kamrater i Finland.
– Vi har vuxit med 30 procent på ett år, berättar en av kamraterna.
Men det är tydligt att hon anser att potentialen är ännu större.
Snart börjar inlastningen i bilarna: låda efter låda av Marx, Engels, Lenin, Trotskij och andra böcker om marxistisk teori som skrivits av medlemmar i Revolutionära kommunistiska internationalen (RKI). Vissa lådor är lite lättare att kånka på: de är fyllda med revolutionära t-shirtar och annan merchandise.
Vid 17-tiden invaderas den bokade salen på Alviks kulturhus av ivrigt arbetande kommunister. Ett bord fylls med marxistisk litteratur. En bit bort packas varor till en liten kiosk upp. Över hela lokalen tejpar kamrater upp kommunistiska banderoller, varvat med scheman och annan information.
Nu börjar deltagarna strömma till. Klungor på 3–6 personer står och diskuterar ivrigt, medan andra kämpar med någon banderoll som vägrar sitta uppe. En kö på ett tiotal meter bildas för att få deltagararmband. Överallt samma förväntansfulla, lätt nervösa leenden och nyfikna frågor. “Hur många är ni i Stockholm?”, “Hur gör ni för att hitta fler?”, “Hur länge har du varit med?” och så vidare.
Klockan 18:30 sitter över hundra personer redo i bänkraderna. Andra behöver stå upp för att det inte finns plats. Det är dags för Revolutionära kommunistiska partiets kongress att öppna.
– Hjärtligt välkomna till Revolutionära kommunistiska partiets tredje kongress!, utropar Oscar Gunnarsson till dånande applåder.
Under helgen deltar 150 kamrater från hela landet. Han radar upp städer som närvarar.
– Vi har såklart deltagare från våra stora fästen: Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Umeå, Karlstad och Borås, men vi har även kamrater här från Kopparberg, Kristinehamn, Landskrona, Nyköping, Lycksele, Storfors, Västerås, för att bara nämna några.
Från andra sektioner i RKI har det inkommit entusiastiska videohälsningar.
– Bara genom koordinerad internationell kamp kan vi besegra imperialismen, betonar en kamrat från Mexiko.
Nu är det hög tid för första diskussionen att ta fart: om byggandet av den Revolutionära kommunistiska internationalen. Niklas Albin Svensson, som till vardags arbetar på internationalens högkvarter i London, inleder diskussionen.
– Organisationen har aldrig varit starkare än idag, börjar han.
Alla lyssnar spänt. Många nya har tidigare bara hunnit höra korta rapporter om det världsparti som RKP är en del av. Och det de nu får höra är verkligt inspirerande.
Sommaren 2023 lanserade internationalen en kampanj för att organisera världens kommunister, som förkroppsligades i ett budskap på otaliga affischer och klistermärken: “Är du kommunist? Organisera dig!”
– När vi startade kampanjen hade endast två sektioner över 500 medlemmar, och ingen över 1000, berättar Niklas Albin Svensson.
– Idag har vi sex sektioner med över 500 medlemmar – Storbritannien, Kanada, USA, Italien, Mexiko och Pakistan – och en hel rad andra som närmar sig. Två av dem har redan över tusen medlemmar, och flera andra är på väg dit också.
Totalt har internationalen cirka 8400 medlemmar – en fördubbling på mindre än tre år. Man organiserar folk i ett femtiotal länder – ständigt tillkommer nya, där enskilda kommunister skriver in till marxist.com, imponerade av den kraftfulla analysen. Till sommaren är målet att nå tio tusen kamrater världen över.
Lördag
RKI bygger på den radikalisering som skapats av kapitalismens kris. Ögonen håller på att öppnas för miljoner människor för den framtid som livet under kapitalismen innebär.
På lördagsmorgonen står detta i fokus – “Imperialism, krig och klasskamp – Världsperspektiv 2026”. Talare efter talare beskriver hur Irankriget förvärrar den underliggande krisen på alla områden, med början i ekonomin. Resultatet kommer att bli en världsomspännande ekonomisk nedgång – parallellt med hög inflation. Detta betyder kraftigt ökad fattigdom i de rika länderna, och svält i de fattiga.
– Det finns ett vi och ett dem – den härskande minoriteten och alla vi andra, betonar Jennifer Österman.
Hon förklarar hur människor över hela världen, genom alla krig, genom krisen, genom den ruttenhet i den härskande klassen drar denna slutsats.
– De representerar inte oss – de är totalt främmande från oss, de är emot oss.
De senaste årens massrörelser och revolutioner är bara början.
Idag är det tio meter långa bokbordet fullt av marxistisk litteratur utvecklat, med böcker, pamfletter och tidningar. Bredvid har en grupp kamrater fått ansvaret för ett bord med mer ovanliga objekt: från smörknivar med hammaren och skäran, till en hemmasydd kommunistisk jeansjacka som går att vinna genom någon av de många lotter som säljs. Detta är ett av många sätt som partimedlemmar arbetar för att få in de resurser som behövs till affischer, lokaler och mycket annat.
Under lunchen bildas den första kön, närmast oändligt lång, kring de två mikrovågsugnarna. Det lilla köket, som också är platsen för helgens kiosk, är smockfullt med ivrigt diskuterande kamrater.
Ungefär en kvart före mötet börjar istället en annan yta fyllas: den framför bokbordet. Den som ska förändra världen, måste förstå den.
Under eftermiddagen står konsekvenserna för klasskampen i Sverige i fokus: “Stormen närmar sig”, kan man läsa i dagordningen.
– Sverige följer i samma hjulspår som resten av världen, men med en viss försening, betonar Fredrik Albin Svensson, som inleder diskussionen.
Han radar upp de faktorer som lett till en viss politisk och social stabilitet i Sverige, som inneburit att frågan om revolution inte stått på dagordningen sedan andra världskriget.
– Som en liten imperialistmakt kunde den svenska borgarklassen bygga upp en stark industri under den amerikanska världsordningens paraply. På dessa profiter kunde borgarklassen köpa klassfred, förklarar han.
– Detta förmedlades av arbetarrörelsen, som varit bäst i världen på att hålla tillbaka klasskamp – även under de senaste årtiondenas allt värre försämringar.
Allt detta vänds nu till sin motsats. Den ekonomiska krisen och den amerikanska världsordningens nedgång underminerar allt som underbyggt den svenska kapitalismens stabilitet.
– Att arbetarrörelsen vägrar ge uttryck för missnöjet, betyder bara att det kommer att bli så mycket mer explosivt och okontrollerbart när det väl kommer, menar han.
– Och den utveckling av klasskampen som skett i andra länder i snart två årtionden, kommer i Sverige att komprimeras – radikaliseringen kan gå oerhört fort. Klasskampen kommer vid en viss punkt att utvecklas så mycket snabbare, just för att den hållits tillbaka.
Detta måste revolutionära kommunister förbereda sig för. Mellan 17:45–18:30 kulminerar den insamling partiet hållit under våren under 45 intensiva minuter.
Grupp efter grupp berättar sina bidrag till allmänt jubel. Från projektorn lyser en bild som kunde varit på Allsvenskan i fotboll, om siffrorna sett lite annorlunda ut. Stockholms universitetsgrupp har samlat in 50 000 kronor. Gruppen i Uppsala har insamlat 45 000 kronor.
Malmö har samlat in hela 100 000 kronor, och gruppens kassör Isak Olsson återger under några kraftfulla minuter en iransk kommunists livshistoria.
– Detta är inte bara Nassers historia. Det är berättelsen om en hel generation av iranska kommunister som deltog i revolutionen, som drömde om ett annat samhälle, och som sedan krossades av den regim som tog makten, förklarar han.
– Bli inspirerad av Nassers kamp, varje gång ni öppnar en bok av Lenin, varje gång ni skickar in ett bidrag till partiet – för vi har en verklig chans kamrater, att se till att det inte blir några fler martyrer, inga fler oskyldiga döda.
Till orda tar Uma Fieril, en ung partimedlem från Göteborg.
– Vi säger som det är. Det som krävs är ett avskaffande av kapitalismen. Och då räcker inte ett parti som man går med i och spenderar lite av sin fritid på – vi är ett parti som kräver att du gör verkliga uppoffringar. Vi är inte ett parti som de här pinsamma riksdagspartierna – vi är ett verktyg för världsrevolutionen.
När insamlingen är slut råder en känsla som närmast kan liknas vid hänförelse, över vad vi åstadkommit tillsammans. Partiet har samlat in 605 000 kronor.
För det första möjliggör detta att fortsätta satsningen på att bygga partiet så snabbt som möjligt – vi har anställt nio kamrater och hyr två kontor, utan en krona i statliga medel. Partiet är helt självfinansierat, vilket gör att det kan stå starkt mot attacker från högern. För det andra betyder det imponerande resultatet att man kan skicka 250 000 kronor för att finansiera den snabbt växande internationalens arbete.
Under kvällen märks det att deltagarna menar varje ord när de stämmer in i kampsånger som “Leve Palestina” och “De mördades fria republik”, som tillägnas alla de som såväl industrin som imperialismen dödar. “Seskarövisan” berättar om upproret på Seskarö under den svenska revolutionen 1917.
“Än en gång visa sig överheten värda allt vårt hat
Dem skicka ännu fler soldater hit i stället för mat
Ja ön den blev belägrad utav makt och överhet
Men det vapen som vi hade var vår solidaritet”
Söndag
När klockan slår tio följande förmiddag inleds diskussionerna om byggandet av partiet i Sverige. Före lunch håller Leo Marklund en brinnande appell för att bygga på universiteten, bland annat med hänvisning till den roll studenterna spelat i klasskampen gång på gång i historien. I Serbien syntes potentialen tydligt.
– Situationen förändrades fullständigt när över 60 högskolor ockuperades, med diskussioner på stormöten om hur man skulle driva kampen framåt, förklarar han.
– Eftersom studenterna förkastade både regimen och den så kallade oppositionen blev de en samlingspunkt för all ilska i samhället. Hela det serbiska samhället delades på mitten: stöttar du studenterna eller stöttar du regeringen?
Det är sant att det är arbetarklassen – inte studenterna – som faktiskt har styrkan att krossa kapitalismen. Men det är den unga generationen som avgör kampens utgång.
– I Bolsjevikpartiet 1907 var 22 procent av bolsjevikerna under 20 år, 37 procent var 20–24 år och 16 procent var 25–29 år. Bara en av fyra medlemmar hade fyllt 30 år.
Många talare beskriver partiets framgångar på universiteten. Valter rapporterar om arbetet i huvudstaden.
– Förra året var vi 44 kamrater i Stockholm, nu är vi 60. Under hösten så kommer 80 kamrater att vara inom räckhåll. Med en stark bas på Stockholms universitet och 80 kamrater i Stockholm så kan vi ta nästa steg efter höstens slut.
Vid slutet av diskussionen röstar ombuden för att anta en organisationsresolution: “Så erövrar vi universiteten”. I resolutionens sista stycke sammanfattas partiets strategi tydligt:
“Om vi lyckas bygga en stark bas bland ungdomar får vi en språngbräda från vilken vi kan börja nå arbetarklassens förtrupp med den genuina marxismens idéer. I den kommande svenska revolutionen är det skillnaden mellan seger och nederlag.”
Resolutionen antas enhälligt. Nya applåder. Nu är det dags att skrida till verket.
Kongressens avslutande tal hålls av Ylva Vinberg. Hennes sista ord berör djupt. Hon citerar en dikt av Dan Andersson.
“Två ting är nära men nå ej varann,
jag betalar för ett och åt ett är jag träl:
det bröd som tystar min gosses gråt
och den hunger som äter min egen själ.”
Denna hunger är efter ett liv som består i mer än att stressa efter att pengarna ska räcka till.
– Det är en hunger efter något mer än en värld med krig, folkmord och Epsteinförövare, en längtan efter ett bättre liv åt ens småsyskon, en hunger efter frihet från löneslaveriet, betonar hon.
– Men för det måste revolutionens svärd kastas, och innan det kastas ska det smidas. Så kamrater, låt oss smida våra vapen – och marschera framåt.