I januari 2026 inträffade några av de mest betydelsefulla händelserna i den amerikanska klasskampens närhistoria. ICE:s mord på Renee Good utlöste en explosiv anti-ICE-rörelse som kulminerade i en de facto politisk generalstrejk. Det efterföljande mordet på Alex Pretti hotade att sprida rörelsen över hela landet, vilket tvingade Trump att backa, åtminstone tillfälligt. Vilka slutsatser kan vi dra av den här erfarenheten?
1. Plötsliga, massiva uppsving i klasskampen hör inte till det förflutna. De är inte omöjliga i USA – utan är tvärtom oundvikliga. Händelserna i Minnesota var ett klassiskt exempel på hur en massrörelse kan bryta ut praktiskt taget över en natt på grund av händelser som politiserar ett brett skikt av samhället. Kvantitet förvandlades till kvalitet när all uppdämd ilska mot ICE i Minnesota nådde en brytpunkt, vilket kulminerade i den politiska explosionen den 23 januari.
2. Händelser, händelser, händelser driver förändringar i massornas medvetande. Motståndet mot Trumps regering fanns redan i Minnesota, men det skamlösa utomrättsliga mordet på Renee Good drev hundratusentals vanliga människor till politisk handling. Den avancerade delen av arbetarklassen kan lära sig av böcker och teoretiska argument, men massorna drar politiska slutsatser på grundval av händelser. Och Minnesotas arbetare drar nu verkligen djupgående slutsatser: behovet av att organisera sig själva, en totalt brist på tilltro mot (åtminstone delar av) den borgerliga staten och en växande medvetenhet om den makt de kollektivt kan utöva över ekonomin. De drog dessutom lärdomar från anti-ICE-rörelsen i Los Angeles i juni förra året och i Chicago i höstas, samtidigt som de byggde vidare på erfarenheterna från George Floyd-rörelsen 2020.
3. Den underliggande strömningen av vänsterradikalisering i USA är långt större än vad de flesta tror. I motsats till vad de liberala medierna hävdar har det i grunden inte skett någon ”högervåg” bland amerikanska arbetare. Medan vissa skikt av arbetarklassen fortfarande prövar Trumps program, har ett annat stort skikt redan motsatt sig honom helt och rört sig åt vänster. Symptomatiska händelser som valet av Zohran Mamdani är bara toppen av isberget. I Minnesota såg vi vanliga människor mobilisera sig i massor mot den kapitalistiska statens beväpnade styrkor. Organ för arbetarklassens självorganisering uppstod i embryo-form i massmöten i grannskapen och chattar på Signal. Bland en viss del av befolkningen fördes också diskussioner om behovet av väpnat självförsvar. Faktumet att idén om en generalstrejk grep tag i medvetandet, inte bara hos aktivisterna utan hos en mycket bredare del av samhället, visar på en vändpunkt för klasskampen i USA.
4. Idén att Trump-administrationen är en fascistisk regering eller en snabbt växande militärdiktatur är helt felaktig. Oavsett vad Trump vill personligen, är han inte i en position att bygga upp en mäktig bonapartistisk eller fascistisk regim. Rörelsen i Minnesota blottlade svagheten i Trumps regering. Inför massornas naturliga rörelse – och den uppenbara risken att mordet på Alex Pretti skulle utlösa en ännu större social explosion över hela landet – tvingades Trump backa, avsätta Greg Bovino från sin post och gå ut offentligt med att ”vi kommer att trappa ner lite”. Detta visar att den kollektiva kamp som vi har sett på gatorna i Twin Cities [Minneapolis-St. Paul] är den korrekta metoden, och visar att balansen av klasskrafter i USA överväldigande står till arbetarklassens fördel. Trump är en expert på att distrahera och avleda uppmärksamheten, och föredrar att dubbla insatserna och gå på offensiven när det är möjligt – men det finns tydliga gränser för hur långt han kan gå.
5. Den nuvarande perioden av kris och instabilitet visar den borgerliga ”demokratins” sanna natur. Den borgerliga demokratin har alltid varit kapitalistklassens diktatur över den exploaterade majoriteten. I USA har den alltid förlitat sig på förtryck och statligt våld för att upprätthålla det kapitalistiska styret. Händelser som mordet på Renee Good och Alex Pretti urholkar illusionerna och klargör den kapitalistiska statens verkliga roll för miljontals människor. Detta är en slående utveckling i ett land där kapitalismen och dess institutioner en gång haft så stor legitimitet.
6. Med ett revolutionärt ledarskap kunde rörelsen ha gått betydligt längre. Stämningen och potentialen för en fullskalig generalstrejk fanns där till 100 %. Detta kunde ha stängt inte bara småföretag, skolor och kulturinstitutioner, utan också de sektorer som driver ekonomin framåt: transport, energi, kommunikation, logistik, tillverkning etc. Efter mordet på Alex Pretti kunde detta ha spridit sig över hela landet. Byråkraterna i toppen på facken gjorde allt i sin makt för att styra massornas energi in i säkra kanaler. Trycket underifrån hade tvingat dem att fastställa ett datum för en ”aktionsdag”, men de undvek påfallande att göra något mer. Det som krävdes var att bredda och sprida grannskapskommittéerna till arbetsplatserna och framför allt att koppla samman dem genom valda representanter till ett stadsomfattande organ under massmötenas kontroll, som sedan kunde samordna rörelsen. Beväpnad med detta program kunde en marxistisk kaderorganisation med bara 500 eller 1000 medlemmar, rotad på arbetsplatser i nyckelindustrier i Minneapolis-St. Paul, ha gjort hela skillnaden.
7. Reformisterna förstår ingenting. I ledningen för DSA, i redaktionen för Jacobin och i vissa delar av fackföreningsbyråkratin talar vissa liberala reformistiska socialister vackert om klasskampen, medan de i praktiken bara stöder Demokraterna och andra institutioner inom den härskande klassen. Dessa människor hyllar den amerikanska klasskampens historia, men de trodde aldrig att något liknande kunde hända idag. De anklagade de revolutionära socialisterna för att ”vänta på att saker ska hända”, samtidigt som de själva misslyckades med att förstå krisens djup och de oundvikliga omvälvningarna som hotade vid horisonten. Nu när det har hänt ”stöder” de det, men de kan fortfarande inte förstå vad det egentligen innebär.
8. Vi har gått in i en ny epok av klasskamp i USA. Den 23 januari var bara början – en generalrepetition – och ett tecken på att mycket större saker är på väg. 2000-talets andra kvartal kommer att se markant annorlunda ut än det första. Massrörelser, militanta strejker, generalstrejker och så småningom en fullt utvecklad revolutionär situation väntar oss i framtiden.
9. Den enda verkliga svagheten hos den amerikanska arbetarklassen är bristen på ett revolutionärt parti. De cirka 160 miljoner lönearbetarna i Amerika utgör en potentiellt ohejdbar kraft, men denna potential kan inte förverkligas fullt ut förrän den har ett ledarskap som är värdigt namnet. I Minnesota såg vi arbetarklassens enorma kreativitet när den tvingas till handling, men också de tydliga begränsningarna med endast spontanitet. För att komma vidare och så småningom vinna politisk och ekonomisk makt behöver arbetarklassen ett marxistiskt ledarskap. Ett revolutionärt parti med massbas skulle kunna utnyttja arbetarklassens kraft för att omvandla samhället på socialistisk grundval.
10. Ett sådant parti kommer inte att falla från himlen. Det måste byggas upp medvetet i förväg inför framtida rörelser och revolutionära omvälvningar; det måste vara redo i förväg. Precis som den härskande klassen ägnar tid och resurser åt att utbilda och träna den generalstab som leder staten, så måste arbetarklassens ledarskap ha en egen seriös skolning. Arbetarklassen behöver ett parti av professionella revolutionärer – människor som grundligt har studerat marxistisk teori och klasskampens lärdomar. Alla seriösa klasskämpar bör gå med i RCA och hjälpa till att bygga partiet för den kommande amerikanska socialistiska revolutionen.
[Ursprungligen publicerad på communistusa.org]