På fredagseftermiddagen råder febril aktivitet på Revolutionära kommunistiska partiets center i Stockholm. Travar av boklådor har ställts upp i rad efter rad, och hämtas systematiskt med två magasinkärror av RKP:s stockholmska universitetsgrupps medlemmar. I andra rum står folk och testar att hålla sina bidrag till helgens diskussioner, någon förbereder en artikel – nya anländer från andra städer i landet och ser sig omkring.
Utanför centret står en bil redo att köra: böcker, pamfletter, tidningar, kaffemaskiner, chips, med mera, med mera, ska till det som ska bli Kommunism & Revolution 2025. Dörrar öppnas och stängs överallt. Stressade frågor och skratt blandas. Vissa försöker hinna äta innan det hela drar igång. Samtalen präglas av förväntansfull nervositet.
– Med över 150 anmälda är Kommunism & Revolution 2025 vår största helg hittills, utropar Leo Marklund några timmar senare när första passet drar igång, till dånande applåder.
“Så bra! Så bra! Så bra!”
Fredrik Albin Svensson får ordet för att inleda diskussionen på ett ämne som ramar in helgen: Kapitalismens dödskamp: Perspektiv för världsrevolutionen.
– Tänk på vad folk över hela världen ser på nyheterna varje morgon, manar han.
– Apokalyptiska bilder från Sudan, från Gaza, från Ukraina; handelskrig mellan världens stormakter; konstanta – återigen apokalyptiska – scener av översvämningar, bränder, och så vidare; fattigdom, infrastruktur i förfall, hets mot olika förtryckta grupper, krigshets, och så vidare. Det finns en allmän känsla av upplösning i samhället.
Han betonar att alla samhällsgrupper känner att något måste göras – inklusive kapitalisterna, den härskande klassen. Alla är också överens om att politikerna inte gör det. Men poängen är att det den härskande klassen kräver och behöver, står i diametral motsättning till arbetarklassens krav.
– Den härskande klassen kan inte styra som tidigare och hamnar i kris. Massorna kan inte leva som tidigare och går ut i kamp. Ni finner här de typiska villkoren för revolution.
Inför pauserna har bord efter bord ställts upp med revolutionär kommunistisk litteratur, men också t-shirtar, pennor, marmelad, lotter – allehanda snygga produkter som tillverkats för att stärka partikassan. I kön berättar en tjej som är där för första gången om vad hon tycker.
– Så bra! Så bra! Så bra!, säger hon.
– Jag bara skrev det igen och igen till min syster under inledningen.
Alla ser sig nyfiket omkring, planerar sina köp. I slutet på lördagens första pass kommer ansvarig från bokbordet upp i talarstolen med en trave böcker som är så hög att den nästan välter.
– Detta är vad jag har köpt, berättar hon med ett brett leende och möts med en varm och roat igenkännande applåd.
– Hur ska man kunna välja bort något när det finns så mycket viktigt att läsa?
För detta pass agerar Benjamin Roobol ordförande. Hans första ord låter nästan som en dikt, men sammanfattar situationen exakt.
– En värld i brand. En värld i kris. En värld i uppror. Den gamla världen håller på att dö, och en ny håller på att födas. Vi är här för att hjälpa den på traven. För att förstå världen, och förändra den.
En kamp för att störta deras styre
Passet på lördagsförmiddagen handlar om krisen för den borgerliga demokratin. Niklas Albin Svensson betonar i sin inledning att demokrati alltid varit ett dolt klassherravälde, från slavägarnas demokrati till dagens borgerliga.
– Vi försvarar allt detta: Yttrandefrihet, tryckfrihet, organisationsfrihet, rätt att välja representanter till ett parlament även om det i själva verket styrs genom tusen trådar av borgarklassen, och så vidare.
Han förklarar att det vi ser som demokrati idag, är en konsekvens av den ryska revolutionen 1917 och det revolutionära uppsving som följde i Europa. För att klamra sig fast vid makten var borgarklassen tvungen att kompromissa med topparna i arbetarrörelsen. Efterkrigstidens ekonomiska uppsving och eftergifter till arbetarklassen befäste detta.
– Men det är inte fallet längre. Kapitalismen har inte råd med det arbetarna kräver. Därför vänder arbetarna sig bort från de politiker som ses som representanter för systemet, förklarar han.
– Detta är en oundviklig del av krisen för kapitalismen. Och vi kämpar inte för att stötta upp borgarklassens gamla sätt att styra, utan för att störta deras styre.
“En enorm seger”
Klockan 16:00 är alla samlade för en lansering. Efter hårt arbete kan partiet publicera första volymen av en biografi som den ryska revolutionens dödgrävare, Joseph Stalin, till varje pris försökte stoppa: Leon Trotskijs Stalin.
Trotskij hade vid den punkten lett den ryska revolutionens maktövertagande i oktober 1917, den röda armén i inbördeskriget, kampen mot byråkratin i Sovjetunionen som Stalin var galjonsfiguren för, och mycket mer. Samtidigt som han systematiskt avslöjade de absurda hjältelegenderna om Stalin, använde han boken som ett sätt att förmedla fyra årtionden av erfarenheter till en ny generation, som ett led i kampen för den verkliga kommunismen.
Men i augusti 1940 mördades Trotskij av Stalins agent i Mexiko. Vid den punkten hade Stalin lett en förföljelse- och mordkampanj som saknade historiskt motstycke.
När de sista raderna ur Trotskijs testamente läses upp under boklanseringen, syns många tårfyllda ögon.
”Natasja har just kommit in från gårdssidan och öppnat fönstren så att luften fritt kan komma in i mitt rum. Jag kan se den vackra, gröna gräsmattan nedanför muren och den klara, blå himlen ovanför muren, och solljus överallt. Livet är underbart. Må de framtida generationerna rensa det från all ondska, allt förtryck och allt våld, och njuta av dess rikedom.”
Efter Trotskijs död förvanskades manuset till Stalin-biografin till oigenkännlighet av det borgerliga bokförlaget och deras tillsatta översättare.
– Därför är det en enorm seger för hela internationella kommunistiska rörelsen, att vår international 2016 kunde färdigställa boken så komplett som möjligt, förklarar en av talarna.
Nästan tio år senare blir Trotskijs Stalin tillgänglig för en svensk publik.
Köerna ringlar ett tiotal meter under tio minuters paus, där alla försöker lägga vantarna på boken. Totalt säljs 65 exemplar under helgen.
Med en känsla bland alla av att känna historiens vingslag inleds helgens insamling. I tre månader har partigrupper runtom i landet arbetat hårt för att samla in till ett mål som satts mer ambitiöst än någon annan politisk grupp skulle vågat: 400 000 kronor. Nu är det upp till bevis.
Oscar Gunnarsson inleder en appell med att riva ned skrattsalva efter skrattsalva åt den vänster som svarar på kapitalismens kris med att helt enkelt ge upp försöket att förändra samhället. Flera ögon tåras nu igen, om än av en annan orsak.
Med undertryckt ilska sammanfattar han deras uppfattning.
– De säger: ‘Försök inte förändra samhället, det har testats, det går inte, du kommer att förstå när du blir äldre’.
– Jaha, så vi får väl acceptera den här världen med folkmord i Palestina, krig och svält – 345 miljoner runtom i världen är akut undernärda – vi har fattigdom och hemlöshet även i rika länder som Sverige – men, ja, det är inte värt att försöka göra något åt det, utan det är det samhälle som vi får behålla…
Denna typ av moraliska invalider, förklarar han, kommer aldrig att förstå varför man skulle göra uppoffringar för något större än sig själv. För vår del är vi stolta över att be folk om pengar för den kommunistiska saken.
– Det är beviset på vår revolutionära optimism och beslutsamhet – att vi är helt annorlunda än alla andra på vänsterkanten och att vi menar allvar.
Och vilket bevis sedan! Till RKP i Sverige och vår international, RKI, landar insamlingen på 465 000 kronor.
Socialism eller barbari
Kommunism & Revolution 2025 innehåller fler pass än någonsin tidigare. Under lördagseftermiddagen väljer deltagarna mellan tre olika pass – om svensk imperialism, Sovjetunionen och den ekonomiska krisens orsaker. Samma situation råder under både söndagsförmiddagen och söndagseftermiddagen.
Deltagarna tycks alla enade om ett särskilt påtagligt fysiskt besvär.
– Jag önskar att man kunde gå på flera pass samtidigt!
Men lyckligtvis publiceras de föredrag som inleder diskussionerna i efterhand såväl på Youtube som i RKP:s podcast.
Ett av passen behandlar myten om det socialistiska Sverige, med bakgrund i de stora förbättringarna för arbetare under efterkrigstiden. Svensk industri hade kommit oskadd ur andra världskriget, tack vare att den svenska regeringen lagt sig platt för Nazityskland. Det sönderbombade Europa gav de svenska företagen stora möjligheter. I Sverige formades ett samarbete mellan arbetarrörelsens toppar och storföretagen som hade mycket lite med socialism att göra.
Jennifer Österman, som håller det inledande föredraget, tar en byggnad som på sista tiden varit i ropet som exempel.
– På Harpsund mellan 1955 och 1964, hålls Harpsundssamtalen då representanter för regeringen, fackförbunden, bankerna och storföretagen sammanstrålade.
– De flesta arbetare kanske inte gillade detta, men de kunde acceptera det för att livet blev bättre.
Hon förklarar att det politiska medvetande som den perioden format står i skarp motsättning till de slutsatser folk drar idag.
– Att kapitalismen tillåts fortgå leder oundvikligen till mer ojämlikhet, lidande och misär.
Det Rosa Luxemburg sade blir allt mer uppenbart för allt fler:
“Det borgerliga samhället står vid ett vägskäl, antingen övergår man till socialismen eller också faller man tillbaka i barbari.”
I samma sal talar Esaias Yavari senare på dagen om ett revolutionärt program i kampen mot rasismen. Slutsatsen bygger vidare på föregående pass.
– Vi behöver ett parti som kan fungera som katalysator av den revolutionära processen.
Klockan 15:30 på söndagseftermiddagen samlas återigen samtliga deltagare. Fysiskt är folk trötta efter två intensiva dagars diskussion, men blickarna och samtalen är inte mindre intensiva för det. Alla vill ta tillvara på varje minut.
Ylva Vinberg håller avslutningstalet. Hon talar om det hjältemod och den kraft som människor i land efter land gått ut med i revolutionära rörelser de senaste åren. Hon berättar om generation Z-revolutionerna – men också hur avsaknaden av revolutionära partier gör att den härskande klassen gång på gång kan manövrera för att behålla makten.
– Vi bygger vår international för att sätta punkt för uppoffringar utan seger.
– Vi gör det för sjuksköterskan Hanadi, för männen i Irun, för barnen i Gaza och på Västbanken, för alla offer för Epstein och hans likar, för de som dog i terrorattentatet i Örebro, för hungrande mödrar som står över en måltid för att deras barn ska kunna äta sig mätta, för alla som dör i arbetsplatsolyckor, eller i sjukhuskorridorer för att de dragit ner på personalen.
Hon avslutar med ett löfte.
– Vi gör det för att en annan värld är möjlig: ett socialistiskt samhälle, en socialistisk värld, byggd på andra ekonomiska relationer, en annan moral, en annan kultur. Och vi lovar, att vi kommer vara här ända till slutet, ända till segern.
På detta följer stående ovationer. På en ton stämmer hela salen upp i Internationalen. Kommunism & Revolution är slut för den här gången.