Det var som om de blev berusade av ångorna från sitt eget frenetiska skrivande. VALFUSK! I två veckor rasade drevet. Och sedan mynnade det ut i… ingenting, för det byggde på just ingenting.
Det började med en hetskampanj från högern mot muslimer som röstat på Vänsterpartiet i valet. Men snart hittade de en konkret måltavla: somaliska vänsterpartister som – hemska tanke – framgångsrikt bedrivit valkampanj!
Den nyvalda vänsterpartisten Mohamed Alis valkampanj hade… delat ut valsedlar! De hade… haft valmöten! Med SOMALIER… på SOMALISKA! Någon hade SKJUTSATS till en… VALLOKAL! Någon hade… tagit ut pengar!
På denna grundval tyckte mediernas proffsskribenter att Nooshi Dadgostar skulle avgå; Vänsterpartiet var ett hot mot demokratin, och demokratin överhuvud skakade i sina grundvalar.
Fakta: Den nyvalda vänsterpartisten Mohamed Ali är fortfarande inte anklagad för något brott. Inte heller vänsterpartisten Ilyas Hassan, som drogs med av bara farten.
En motor kan inte gå på bara ångor i längden. Rasismen fick sättas på paus.
Istället kunde journalistiken återgå till senaste nytt i dokusåpan om den svenska regeringsbildningen.
Centerpartiet vill inte förhandla med Vänsterpartiet. Vänsterpartiet röstar på en moderat talman. Magdalena Andersson blir sur och tycker att då får Ulf Kristersson försöka bilda regering. Han lämnar tillbaka taktpinnen. Magdalena Andersson röstas ned. Centerpartiet får sondera terrängen för en ”mittenregering” som ingen utom de själva vill ha. Och så vidare.
Kvar är bara eftersmaken av något ruttet, giftigt, som grävts upp från ett förflutet man helst skulle önska aldrig kom tillbaka: grov, öppen rasism. Innehållet i högerns kampanj var helt enkelt att somaliska och muslimska röster per definition är farliga. Och eftersom de inte mötte något motstånd, kommer de att göra detta igen och igen, lite mer giftigt varje gång.
De ursäktande och förvirrade svar som kommit från Vänsterpartiet räcker inte. Det behövs en verklig motoffensiv.