Bolsjevikernas kamp mot hemslaveriet

Kvinnor i Tsarryssland sågs som en ägodel, som arbetskraft och avelsdjur. Kvinnan hade ingen rätt till skilsmässa, abort eller ledighet vid barnafödande. År 1897 kunde bara 13 procent av de ryska kvinnorna läsa. Men bara tjugo år senare skulle arbetarkvinnornas kamp inleda den ryska revolutionen.

Majoriteten av den ryska befolkningen var bönder som knappt slagit sig fria från livegenskapen. Samhällets sociala och ekonomiska press gjorde att flickor tvingades gifta sig redan i tonåren och ofta blev de med barn direkt.

Det fanns ingenting som hette mammaledighet eller rätt att slippa tyngre arbetsuppgifter vid graviditet – kvinnor behövdes på fälten och i fabrikerna för att försörja sina familjer. Så sent som 1912 arbetade tre fjärdedelar av de kvinnliga fabriksarbetarna ända fram till förlossningen och återvände till arbetet bara dagar efteråt.

Utöver de upp till 18 timmar långa arbetsdagarna förväntades kvinnorna sköta tvätt, matlagning, barn- och äldreomsorg och övrigt hemarbete. Två tredjedelar av fabriksarbetarnas spädbarn överlevde inte sitt första år i livet.

Under första världskriget intensifierades kvinnornas nöd. När männen kallades in i militären blev kvinnorna ensamt ansvariga för att försörja och sköta hem, arbete och gårdar. Inte bara männen kallades in utan även familjens hästar, vilket innebar att kvinnorna fick dra plogarna över åkrarna på egen hand.

På grund av de långa arbetsdagarna tvingades barn gå ensamma eller tas hand om av sina syskon. Allt detta medan den låga teknologiska utvecklingen i Tsarryssland vid 1900-talets början innebar primitiva kök, brist på rent vatten och urusel renhållning.

Hemarbetet tog timmar och var extremt slitsamt. Lenin kallade det hemslaveri och beskrev kvinnan som fången i “fördummande och sorglig förnedring i köket och barnkammarens evinnerliga slit”.

Den tidiga kampen för kvinnans frigörelse

Det är med den här bakgrunden som Lenin, och så småningom bolsjevikerna, tog upp kampen för kvinnans frigörelse. De ansåg att kampen för socialism endast var möjlig genom största möjliga enighet bland de förtryckta grupperna i samhället. För att uppnå det behövde alla delar av arbetar- och bondeklassen dras med i striden mot kapitalismen. Lenin skrev ofta om kvinnans oumbärliga roll i revolutionen.

“Om kvinnorna inte engageras att självständigt delta såväl i det politiska livet i allmänhet som i den ständiga, av alla utförda samhälleliga tjänstgöringen, kan det inte bli tal om socialism, ja inte ens om fullständig och varaktig demokrati.”

(Lenin, “Proletariatets uppgifter i vår revolution”, 1917)

I de flesta fall var kvinnan i Tsarryssland helt isolerad från det samhälleliga och politiska livet. Hon var fastkedjad till hemmet och dess sysslor.

Sedan sent 1800-tal hade kvinnor getts viss tillgång till universiteten, vilket hade lett till att fler kvinnor drogs ut ur hemmet och under utbildningen kom i kontakt med politiken. För att organisera dem – och andra grupper av kvinnor som man kunde nå – började de revolutionära socialdemokraterna och socialisterna att organisera studiecirklar för kvinnor.

Målet var att höja deras politiska medvetande, men också att lära dem läsa och skriva, och att ge dem mod att stå upp mot Tsarrysslands hårda kvinnoförtryck. Detta ledde till att en ny kvinna föddes – en som kunde börja delta i den revolutionära omvandlingen av samhället.

Kvinnor deltog inte minst i att organisera “söndagsskolor”, ett initiativ som godkändes av staten för att lära ut bibelns budskap, men som istället användes för att sprida marxistiska idéer i arbetarområden.

En tidig förkämpe för kvinnors organisering i den socialdemokratiska rörelsen var den framtida bolsjeviken Nadezjda Krupskaja. Krupskaja gifte sig med Vladimir Lenin i exil 1898, där hon också skrev artikeln “Den kvinnliga arbetaren”, som var den första socialistiska texten som beskrev arbetarkvinnans liv i Ryssland.

Krupskaja beskrev att kvinnan har dubbla intressen i arbetarkampens seger, som arbetare och som kvinna, samt att uppgiften var att:

“… hjälpa kvinnorna att organisera sig, att väcka klassmedvetande hos dem, eftersom medvetna och organiserade kvinnor kommer att vara mindre mottagliga för arbetsgivarnas krav och inte låta sig manipuleras av cheferna.”

Detta var uppgiften: Att organisera kvinnor för att ta kamp för deras och hela arbetarklassens frigörelse. Tillsammans arbetade Krupskaja och Lenin, först inom det ryska socialdemokratiska partiet och senare i bolsjevikfraktionen och bolsjevikpartiet, med att lyfta kampen för kvinnlig frigörelse i partiprogrammen och i det praktiska arbetet.

Lenin betonade att partiet behövde visa att man tar arbetarkvinnornas situation på allvar, och att man var redo att kämpa mot allt som förtrycker dem, för att vinna deras förtroende. 

“… att vi är medvetna om kvinnors behov och förtryck, att vi är medvetna om den privilegierade ställning som män har, och att vi hatar – ja, hatar – och vill undanröja allt det som förtrycker och trakasserar arbetarkvinnan, arbetarmannens fru, bondekvinnan, den fattige mannens fru, och till och med till viss del den borgerliga kvinnan.”

År 1903 fördes kravet på jämställdhet in i Ryska socialdemokratiska partiets (RSDAP) program för första gången. På partiets kongress samma år lyfte man frågor som rörde kvinnans frigörelse: rösträtt, ekonomiska bidrag för mat, kläder och skolböcker till familjer i nöd, gratis och obligatorisk utbildning för båda könen, skydd för kvinnor som arbetar i hälsofarliga yrken och så vidare. Både Lenin och Krupskaja hade krävt ett tillägg om lika lön för lika arbete som inte syntes i programmet, troligen på grund av att Lenin inte deltog på det sista mötet när programmet godkändes. 

Feminism eller marxism

I takt med att socialistpartierna, inte bara i Ryssland, började att lyfta kvinnofrågan och i samband med att fler kvinnor kom ut i arbetslivet, så öppnades många kvinnors ögon för politik och krav på bättre levnadsförhållanden.

Men århundraden av tradition och underkuvning innebar att kvinnor i stor utsträckning hölls kvar i hemmet. En femtedel av kvinnorna i bolsjevikpartiet valde att inte skaffa barn för att kunna delta i partibyggandet, eftersom de visste att barnuppfostran skulle hindra dem från revolutionärt arbete. 

För att organisera fler kvinnor knöt marxisterna band till fabriksarbeterskorna, genom att fokusera på de problem som drabbade dem på arbetsplatserna – bland annat sexuella trakasserier från chefer och vakter – en fråga som marxisterna kopplade till de politiska, sociala och ekonomiska förhållandena, för att visa arbetarkvinnorna att socialismen var lösningen på deras problem.

Det andra alternativet som presenterades kvinnorna i Tsarryssland var den borgerliga feminismen som fokuserade på kvinnlig rösträtt. De försökte ena alla kvinnor, oavsett klass. Men problemet som snabbt uppstod – liksom idag – var att borgarklassens och arbetarklassens kvinnor har vitt skilda intressen. Den borgerliga kvinnan var inte intresserad av att arbetarkvinnorna skulle förena sig med arbetarmännen i kampen för bättre villkor – ännu mindre gripa makten. Detta hotade hela borgerlighetens position i samhället, inklusive de borgerliga kvinnorna. Därför motsatte de sig klasskamp.

Alexandra Kollontaj, medlem i RSDAP och senare bolsjevikpartiet, som var aktiv i att organisera arbetarkvinnor, förklarade detta tydligt:

“Kvinnornas värld är, precis som männens, uppdelad i två läger: den ena gruppen kvinnors intressen och strävanden för dem nära den borgerliga klassen, medan den andra gruppen har nära kopplingar till proletariatet och dess krav på frigörelse omfattar en fullständig lösning på kvinnofrågan. Även om båda lägren följer den allmänna parollen om ”kvinnors frigörelse” är deras mål och intressen alltså olika. Varje grupp utgår omedvetet från sin egen klass intressen, vilket ger en specifik klassfärg åt de mål och uppgifter den sätter upp för sig själv.

[…]

Hur radikala feministernas krav än må vara, får man inte glömma bort att feministerna på grund av sin klassposition inte kan kämpa för den grundläggande omvandling av samhällets ekonomiska och sociala struktur som krävs för att kvinnornas frigörelse ska bli fullständig.”

(Kollontaj, “The Social Basis of the Woman Question”, 1909)

Under 1908 anordnade de borgerliga feministerna en kongress. För att göra skillnaderna mellan idéerna och metoderna för frigörelse tydliga valde bolsjevikerna att skicka kvinnor från partiet till kongressen för att presentera en socialistisk politik i kontrast till de borgerliga feministernas slagord.

RSDAP behövde vara kreativa. De höll möten som de till myndigheterna sa skulle handla om hemarbete, men väl på plats bestod dagordningen av politisk utbildning för arbetarkvinnor. Under strejkvågen under revolutionen 1905–1907 började fler och fler kvinnor delta i klasskampen och många tog till sig bolsjevikernas program.

Att nå ut till Tsarrysslands kvinnor

Under samma period hade den tyska marxisten Clara Zetkin, som sågs som en auktoritet i kvinnofrågan, efter en lång kamp mot konservativa delar av socialistiska rörelsen, fått igenom utropandet av den internationella arbetarkvinnans dag 1910 – dagen som vi idag känner som internationella kvinnodagen, åttonde mars.

Syftet med en internationell kampdag var att organisera arbetarkvinnor i en rörelse som skilde sig från de feministiska gruppernas, och som band samman kampen för kvinnlig frigörelse till klasskampen.

De konservativa delarna av rörelsen fruktade att en sådan dag, eller kvinnlig organisering över huvud taget, skulle leda till separatism och en splittring av den socialistiska rörelsen. Men redan i de första förslagen poängterar Zetkin att kampdagens syfte var att visa att socialisterna står i första ledet i kampen för kvinnlig rösträtt. Hon förklarade detta på andra internationalens kvinnokonferens:

“I samförstånd med proletariatets klassmedvetna politiska och fackliga organisationer i sina respektive länder måste socialistiska kvinnor av alla nationaliteter organisera en särskild kvinnodag, som i första hand ska främja propagandan för kvinnlig rösträtt. Detta krav måste diskuteras i samband med hela kvinnofrågan enligt den socialistiska uppfattningen om sociala frågor.”

Under 1922 återkom Zetkin till att beskriva vad dagen innebar:

“…detta firande lyfte fram det faktum att det inte är ett separat kvinnoevenemang, inte en kvinnofråga, utan en fråga för partiet, en partikampanj, en krigsförklaring från kommunismen mot kapitalismen, en början på den kamp för vilken en armé på miljoner av exploaterade och förtryckta måste samlas, beväpnas och göras redo. Nästan överallt – mer på vissa områden och mindre på andra – genomfördes det som en kampanj av kommunistpartiet som helhet.”

I Tsarryssland arbetade bolsjevikpartiets kvinnor hårt med att få organisera den internationella arbetarkvinnans dag, för att underminera den borgerliga feminismen i Ryssland, trots tveksamheter från delar av partiet som fruktade att dagen skulle anses feministisk.

Tvivlarna blev dock motbevisade. De första 8 mars-mötena 1913 var välbesökta succéer som lade grunden för framtida klasskamp på den internationella arbetarkvinnans dag.

Bolsjevikerna hade även en kolumn i partitidningen Pravda, Arbetarkvinnans arbete och liv, där kvinnor kunde få insändare om sina liv och problem publicerade. Pravda överöstes med brev. Många som inte kunde skriva själva besökte bolsjevikerna och berättade hur kvinnor utnyttjades på fabrikerna, bad om råd, och tillkännagav möten.

Under 1914 träffade flera av bolsjevikpartiets ledande kvinnor Lenin och förklarade behovet av att lansera en tidning specifikt för kvinnor. Lenin gav sitt stöd till att börja arbeta med tidningen Rabotnitsa (Arbetarkvinnan), som trycktes för första gången till den internationella arbetarkvinnans dag samma år.

Målet med en kvinnokolumn, en tidning, eller kvinnoklubbar inom partiet var aldrig kvinnlig separatism från manliga arbetare – vilket de borgerliga feministerna förespråkade. Bolsjevikerna förespråkade enad arbetarkamp mot kvinnoförtrycket och löneslaveriet.

Under 1916 skrev Lenin om behovet av att få med alla revolutionärer i frågan om kampen för kvinnans politiska jämställdhet med mannen.

“Det måste klargöras för massorna, varför detta är en särskilt viktig reform för närvarande, då kriget och de höga levnadskostnaderna upprör de breda massornas sinnen och framförallt väcker kvinnans uppmärksamhet och intresse för politiken.”

(Lenin, “Om kvinnans frigörelse”)

Första världskrigets utbrott hade inneburit att de fattiga massornas situation blev ännu svårare. Och krigsåren innebar mycket riktigt en enorm radikalisering av Tsarrysslands kvinnor, som deltog i flera vågor av strejker och demonstrationer.

Revolutionen

På internationella arbetarkvinnans dag 1917 (som inföll i februari i Ryssland enligt den julianska kalendern), trotsade Petrograds kvinnor hotet om brutal repression och gick ut i masstrejk och demonstrationer med krav på bröd, fred och ett slut på tsarismen. 100 000 arbetare deltog.

Dagen efter var mer än hälften av stadens arbetare i strejk, och soldaterna vägrade lyda tsarens order att skjuta. Den tsarism som i århundraden verkat närmast allsmäktig, störtades inom loppet av några dagar. Den ryska revolutionen hade börjat.

I oktober 1917 tog de ryska arbetarna och bönderna, under bolsjevikpartiets ledning, makten genom sovjeterna (arbetarråden) och avskaffade kapitalismen. För första gången i historien tog de förtryckta massorna själva makten i sina händer, i den mest demokratiska revolutionen världen någonsin skådat. 

Genom politisk utbildning bland arbetarkvinnor, hemmafruar och bönder hade bolsjevikerna under många år tidigare övertygat ett stort lager av kvinnliga arbetare och bönder, som de nu samlade runt sig, och som helhjärtat stöttade kampen för socialism och frigörelse.

Väl vid makten genomförde bolsjevikerna omedelbart flera reformer för kvinnor och andra förtryckta grupper. Den första uppgiften var att kvinnor skulle få laglig jämställdhet med mannen.

Sex veckor efter revolutionen introducerades borgerlig vigsel istället för giftermål genom den konservativa kyrkan. Året efter gjordes mannen och hustrun helt jämställda i äktenskapet. Skilsmässa legaliserades och man garanterade kvinnans rätt att få ekonomiskt stöd från fadern om de som skilde sig hade barn sedan tidigare. 

Alla dessa rättigheter hade varit otänkbara bara några månader tidigare.

Under 1920 blev Sovjetunionen det första landet i världen att legalisera abort. Det skulle komma att dröja 50 år ytterligare innan abort legaliserades i Storbritannien och ytterligare sex år innan rätten nådde kvinnor i USA, där rättigheten fortfarande inte är helt genomförd och tvärtom nu inskränks. Idag lever bara 23 procent av världens kvinnor med fri tillgång till abort.

Sovjetstaten införde också strikta lagar och ett departement för att garantera gravida kvinnors hälsa samt rätt till barnomsorg, med föräldraledighet och raster för att amma. Gravida kvinnor fick inte längre arbeta nattetid eller genomföra fysiskt tungt arbete. Barnarbete förbjöds och utbildning öppnades upp för alla barn oavsett kön.

Dessa oöverträffade reformer var till för att garantera att kvinnan skulle komma ut i arbete och säkerställa att hon inte utnyttjades och avskedades vid graviditet, vilket varit fallet för industriarbetande kvinnor under kapitalismen. Rätt till barnomsorg och föräldraledighet var enorma kliv framåt för kvinnor som bara några år tidigare tvingats arbeta fram till förlossningen och omedelbart efter den. 

Reformer som var otänkbara i de kapitalistiska länderna genomfördes på flera fronter. Homosexualitet avkriminaliserades i december 1917. Idag, över hundra år senare, är homosexuell “aktivitet” fortfarande olagligt i en tredjedel av världen. Efter att Sovjetunionen legaliserat samkönade relationer dröjde det 50 år för Storbritannien, och 86 år för USA, att genomföra samma reform nationellt.

En borgerlig stat syftar till att garantera borgarklassens styre, att kapitalismen ska fungera. Den anses “stark” när massorna inte deltar i politiken, när de låter andra bestämma och gör som de blir tillsagda. Men för en arbetarstat är motsatsen fallet – den blir starkare ju mer arbetarna tar den i sina händer.

År 1919 bildade bolsjevikerna Zjenotdel, ett statligt organ för arbetet med kvinnors rättigheter. Målet med Zjenotdel var att utbilda och informera arbetar- och bondekvinnor om politiska och samhälleliga frågor, deltagande i det samhälleliga och politiska livet, höja läs- och skrivkunnigheten och att genomföra de rättsliga reformer som staten verkställt i praktiken.

Under sina knappt tio aktiva år skulle Zjenotdel bland annat komma att höja kvinnors läskunnighet från 13 till 43 procent. De arbetade också hårt med att frigöra kvinnor från religiöst förtryck, inte minst i Centralasiens sovjetstater, där den förrevolutionära kulturen innebar ett hårt förtryck av kvinnan.

Många som deltog i Zjenotdels arbete och på dess konferenser beskrev det som livsomvälvande. År 1921 deltog kvinnor från området som då kallades Turkestan på den andra internationella konferensen för kommunistiska kvinnor i Moskva. Det var första gången deltagarna lämnade sina hemorter och i tidningen Kommunistka (Den kvinnliga kommunisten) rapporterades det att flera av kvinnorna återvände till Turkestan som klasskämpar för kvinnlig frigörelse.

Materiella begränsningar

Trots reformer och en begynnande frigörelse, innebär laglig jämställdhet inte samma sak som faktisk jämställdhet. Revolutionen innebär inte ett omedelbart och automatiskt slut på förtrycket. Det är de materiella förhållandena som avgör den reella frigörelsen, vilket bolsjevikerna var smärtsamt medvetna om.

Trots att man på papper befriat kvinnan så var den unga sovjetstaten hårt drabbad av ekonomisk kris, teknologisk underutveckling, analfabetism och extrem nöd. Den unga arbetarstaten blev invaderad av 21 arméer, när alla de stora imperialistmakterna försökte krossa revolutionen i sin linda. 

Inbördeskriget fick fruktansvärda konsekvenser. Svälten gjorde att Petrograds befolkning mellan 1917 och 1920 minskade 75 procent. Många flydde ut på landsbygden i jakt på mat. Samhället var nära kollaps. Detta gör genomförandet av reformerna för att frigöra kvinnor och andra förtryckta grupper så mycket mer slående.

Man tog bland annat initiativ för att införa barnomsorg, utbildning, offentlig matbespisning och tvätterier – alltså samhälleliga insatser för att frigöra kvinnan från hemslaveriet.

Barnomsorg upprättades i vissa fall, ofta på eller i anknytning till fabrikerna, likaså rastrum för arbetarkvinnor som ammade. Men under de rådande förhållandena var det omöjligt att sprida det som önskat. Lenin förklarade 1919 hur de materiella bristerna höll tillbaka den faktiska jämställdheten för kvinnan:

“Trots alla lagar som frigör kvinnor, så fortsätter hon att vara en hushållsslav, för hushållsarbetets alla småsysslor fördärvar, stryper, fördummar och degraderar henne, det kedjar fast henne vid spisen och barnkammaren. Ett verkligt frigörande av kvinnan, verklig kommunism, inleds först när och där en allomfattande kamp inleds mot detta hushållsarbete, eller snarare där dess totala omvandling till en storskalig socialistisk ekonomi börjar.”

Målet var att härda ut, bygga upp den sovjetiska ekonomin och sprida världsrevolutionen för att kunna påbörja arbetet med den faktiska materiella frigörelsen. Trotskij skrev 1923 om arbetet med att frigöra kvinnan och att förstöra de gamla familjeförhållandena:

“Följaktligen kan inte de fysiska förberedelserna för det nya livet och den nya familjen i grund och botten skiljas från det övergripande socialistiska uppbygget. Arbetarstaten måste bli rikare för att den på allvar ska kunna ta itu med offentlig uppfostran av barn och befria familjen från bördorna av matlagning och tvätt. Utan en avsevärd förbättring av hela vår ekonomi är det otänkbart med ett förstatligande av hushållsarbetet och offentlig uppfostran av barn. Vi behöver mer socialistiskt ekonomiska former. Bara under dessa förhållanden kan vi befria familjen från de funktioner och bekymmer som nu förtrycker och bryter sönder den.”

(Trotskij, “Från den gamla familjen till den nya”, 1923)

Den stalinistiska urartningen

Samma nöd och brist som höll tillbaka arbetet med kvinnans frigörelse höll också tillbaka utvecklingen mot ett socialistiskt samhälle överhuvudtaget, och började tidigt skapa deformeringar i den unga arbetarstaten.

Med en hög analfabetism och låg utbildningsnivå bland befolkningen tvingades arbetarstaten redan från början att tillsätta det gamla tsarstyrets tjänstemän, experter och byråkrater på statliga poster för att kunna få samhället att fungera överhuvudtaget. Detta skikt var inte motiverat av kampen för socialism och världsrevolution och frigörelse – utan hoppades hitta en bekväm och privilegierad tillvaro. 

Tanken var att dessa tjänstemän skulle ledas av arbetarråden, men inbördeskrigets ekonomiska katastrof fullständigt decimerade arbetarklassen. De som var kvar i städerna arbetade långa dagar för svältlöner, för att hålla produktionen igång. I det läget var det inte möjligt att delta i samhällets styre. Samtidigt hade många av de bästa kommunisterna dött på fronten. Situationen förvärrades av att man tillfälligt tvingats tillåta en viss marknad genom Nya ekonomiska politiken (NEP).

Ovanpå arbetarklassen började det snabbt kristalliseras en statlig byråkrati. Lenin skrev oroat i december 1922 att “vi kallar vår egen en apparat som i själva verket fortfarande är heltigenom främmande för oss och utgör ett borgerligt och tsaristiskt hopkok”.

Efter Lenins död 1924 accelererade byråkratiseringen. Apparaten fann sin ledare i Stalin, som på arbetarklassens utmattning och demoralisering gradvis manövrerade sig till en allt mer enväldig makt.

Under Stalins styre gavs allt färre resurser till Zjenotdel. Aleksandra Artiuchina tillsattes som ledare på grund av hennes lojalitet till Stalin. Likväl konstaterade Artiuchina 1928 att: “Kvinnors ställning på arbetsmarknaden har inte bara INTE förbättrats utan i de flesta fall försämrats.”

Den stalinistiska byråkratin tillkännagav otroligt nog under slutet av 1920-talet att kvinnoförtrycket officiellt var avskaffat. Frågan om socialisering av hemarbetet ersattes med idén att kvinnan skulle frigöra sig genom att öka sin effektivitet i produktionen. Detta gick i samma linje som byråkratins uttalanden om att man i Sovjetunionen nått socialismen, kommunismens lägre stadium.

Målet var att genom storslagna tillkännagivanden om framsteg försöka dölja verkligheten, som var att utvecklingen av ett byråkratiskt skikt i staten och samhället, innebar ett steg tillbaka, en urartning, som tog Sovjetunionen längre från socialismen och kvinnoförtryckets avskaffande. Kring 1930 stängde man slutgiltigt ned Zjenotdel med anklagelser om att de arbetade för en feministisk urartning.

Stalin fortsatte med att återkalla lagar, och återinföra förbud, i frågor som abort, skilsmässa och homosexualitet, efter byråkratins rådande behov. När Sovjetunionen behövde en större arbetskraft förbjöds abort och när industrin återhämtade sig återinfördes aborträtten igen. Resurser lades inte längre på socialisering av hemarbetet, annat än när det behövdes för att få in fler kvinnor i produktionen. När familjen behövdes som samhällelig bas blev skilsmässa tabu och frånskilda män fick inte arbete på statliga myndigheter, medan kvinnor hyllades för moderskapet.

Homosexualitet förbjöds på nytt 1933 och sades bero på “småborgerlig degenerering”. I Kommunistpartiets organ Pravda knöts det till och med samman med den tyska nazismen. 

“I ett land där proletariatet modigt och framgångsrikt styr, erkänns homosexualitet, som korrumperar ungdomen, som ett samhällsbrott och är straffbart, medan det i ett ”kultiverat” land med stora filosofer, vetenskapsmän och musiker verkar fritt och ostraffat. Ett sarkastiskt ordspråk har redan dykt upp: ‘Förstör homosexuella, så försvinner fascismen.’”

Denna politik kom att påverka inte bara Sovjetunionen, utan fick en extremt skadlig påverkan på kommunistpartier i hela världen. Homosexuella uteslöts över hela världen, och snart försökte man framställa sig som kärnfamiljens främsta försvarare. Fortfarande 1973 såg man resterna av detta hos svenska KFML(r), som i sitt teoretiska magasin kallade homosexualitet en sjukdom och knöt det till pedofili och dekadens.

Medan bolsjevikpartiet under revolutionen tog stormsteg för att frigöra människor från förtryck och fördomar, innebar den stalinistiska kontrarevolutionen en oerhörd tillbakagång i synen på kampen för förtryckta gruppers rättigheter.

Likväl kunde inte byråkratin vrida tillbaka klockan. Planekonomin gjorde att den ryska industrin och ekonomin växte, vilket i sin tur krävde arbetskraft och utbildade kvinnor. Kvinnor började därför att spela en större roll i produktionen och det samhälleliga arbetet.

Under perioden 1960–1970 låg Sovjetunionen på fjärde plats i antalet universitetsutbildade kvinnor internationellt, trots att den sovjetiska ekonomin bara årtionden innan varit extremt underutvecklad.

År 1980 hade 65 procent av kvinnor i Sovjetunionen arbete, medan motsvarande siffror i USA låg på 50, och i Västeuropa på 45 procent. En tredjedel av de sovjetiska medborgare som utbildade sig till ingenjörer var kvinnor, medan siffran i USA låg på 5 procent. 

Än idag är andelen kvinnor i tekniksektorn betydligt högre i de länder där det tidigare funnits planekonomi jämfört med i de kapitalistiska länderna, tack vare att kvinnor uppmuntrades till utbildning, fick den betald och sedan i arbetslivet hade rätt till betald föräldraledighet, barnomsorg och ett samhälleligt skyddsnät.

Inte bara anställnings- och utbildningsgraden påverkades av revolutionen, utan också levnadsvillkoren. Den förväntade livslängden för kvinnor mer fördubblades, från att ha legat på 30 år i Tsarryssland till att 1970 bli 74 år. En av många viktiga faktorer var arbetslagarna för gravida och nyförlösta kvinnor.

Trots byråkratins reaktionära kvinnosyn var resultatet av planekonomin att kvinnor fick friheten att kunna arbeta och delta i det samhälleliga livet: att skapa ett eget liv, med egen lön, kompetens, ett eget socialt nätverk och ett skyddsnät till barnomsorg och utbildning – som alla är förutsättningar för att kvinnor inte ska tvingas stanna i hemmet eller i kärlekslösa eller våldsamma relationer.

Kapitalismens återinförande

Kapitalismens återinförande i forna Sovjetunionen var en katastrof för arbetarklassen – och särskilt för kvinnor.

Precis innan Sovjetunionens fall låg kvinnors sysselsättningsgrad på 85 procent. År 1995 hade det halverats – på bara fyra år. Arbetslösheten ledde till ökad prostitution, som staten inte lyfte ett finger för att motarbeta. Istället sa den dåvarande ryske västvänlige presidenten Jeltsin 1996 att: “kvinnans arbetsplats är med hennes barn, hon är inte arbetslös, hennes barn är hennes arbete“.

Alla framsteg den planerade ekonomin innebar för kvinnan rullades tillbaka. De enda industrierna som växte under åren efter Sovjetunionens fall var pornografi och prostitution. Kvinnor förbjöds från att arbeta i 450 yrken. Mellan 1989 och 1995 sjönk livslängden med två år för kvinnor och sex år för män.

Idag gör kapitalismens kris livet mer osäkert för kvinnor över hela världen. Tidigare erövringar som aborträtten hotas i många länder. I takt med att den ekonomiska situationen förvärras, präglas relationerna allt mer av ekonomiska avvägningar. 

I Sverige svarade 2024 tre av fem kvinnor att de inte tror att de skulle kunna leva ett gott liv om de skulle separera. Sex av tio ensamstående kvinnor berättar att de tvingats använda sparpengar de senaste året för att gå runt ekonomiskt. Detta blir till en fälla där människor tvingas stanna i osunda och potentiellt farliga relationer och boendesituationer.

I kvinnodominerade sektorer som välfärden, sker stora nedskärningar. Arbetssituationen blir allt mer ohållbar till den punkt att många inte klarar av att arbeta heltid. I hemmet är det alltjämt kvinnor som förväntas bära den största bördan.

Färre väljer också att skaffa barn av ekonomiska skäl. Kapitalismen och klassamhället har rånat oss på genuina relationer, frihet och framtidstro. I ett samhälle utformat efter människors bästa borde utvecklingen för kvinnor och förtryckta gå framåt, men under kapitalismen är fallet det motsatta.

Lösningen är inte att försöka laga ett trasigt system som livnär sig på utsugning av människor, utan lösningen är att ersätta det systemet med ett som styrs i enlighet med mänsklighetens intressen. 

Sovjetunionen, särskilt under dess första år, visade oss en glimt av vad som är möjligt. Men förutsättningarna är långt bättre idag än den den nöd och brist som rådde i Ryssland före och efter revolutionen 1917. 

Arbetarklassen är idag större och mer välutbildad än någonsin tidigare. På världsskala har vi ett överflöd av varor och resurser, ett överflöd som är förutsättningen för en välfungerande arbetarstat och en planerad ekonomi. Vi har också idag tillgång till tekniska framsteg som bolsjevikerna inte ens kunde drömma om.

Idag skulle införandet av kortare arbetsdag med bibehållen lön, billiga bostäder åt alla, barn- och äldreomsorg fri från nedskärningar och privatiseringar, tillhandahållande av tvättmaskiner, diskmaskiner och robotdammsugare åt alla, billiga restauranger och matsalar med högkvalitativ mat på alla arbetsplatser, och en massiv satsning på utbildningsväsendet, kunnat införas på nolltid – vilket direkt hade förändrat livet för miljontals människor.

Förutsättningen för ett liv befriat från hemslaveriet är att vi, likt de ryska massorna i oktober 1917, tar makten från den härskande klassen och istället sätter den i hela arbetarklassens händer. En socialistisk revolution idag skulle innebära att alla människor skulle få leva sina liv efter sin egen vilja, och skapa verkligt fria relationer – utan klassamhällets eller bristens tvång och press.★