Luften blir dimmig av stekoset. I pannan ligger något mögligt och slemmigt som vagt påminner om kött. Vi känner den sura stanken av… valfläsk.
Tidöpartierna skrapar i skrivande stund ihop runt 44 procent av väljarstödet inför valet. De ligger omkring tio procentenheter efter Magdalena Anderssons block. Moderaterna är dessutom klart mindre än Sverigedemokraterna.
Regeringspartierna är rädda för att göra ett magplask i valet.
De senaste åren har de försökt samla stöd genom att kritisera ”mångkultur”, tala om olika hot ”utifrån” (muslimer, Ryssland, Palestinarörelsen), höja straff, utvisa människor och så vidare. De har försökt bygga sitt stöd på en särskild sorts rå nationalism. Med statsminister Kristerssons ord (hans betoningar i kursiv):
– Vi är inte bara ett land. Vi är ett land, med ett gemensamt språk, med gemensamma svenska värderingar.
Vilka är då dessa ”gemensamma svenska värderingar”? Kanske syftar han på regeringens stöd till Israels folkmord i Gaza? Eller på partikollegan Carl Bildts välbetalda styrelseuppdrag i Lundin Oil när bolaget deltog i fördrivningar och övergrepp mot civilbefolkningen i Sudan? Eller på regeringens bistånd till den nya islamistiska regimen i Syrien?
Sådana värderingar har Kristersson säkert gemensamt med många andra rika kollegor världen över. Men han har dem garanterat inte gemensamt med de flesta svenskar.
När politikerna försöker definiera dessa ”svenska värderingar” är det naturligtvis snarare demokrati, rättigheter för kvinnor och HBTQ-personer med mera som de framhåller. Och visst är det sant att de flesta svenskar är överens om att detta är viktigt.
Men just de partier som talar mest om ”svenska värderingar” har alltid varit de hårdaste motståndarna mot vartenda steg framåt på dessa områden: Moderaterna och Kristdemokraterna.
Regeringen avskaffar begreppet islamofobi
Regeringen har bestämt sig för att avskaffa begreppet ”islamofobi” i statliga publikationer.
De angivna skälen är osammanhängande: Jomshof (SD) hävdar (felaktigt) att begreppet myntats av islamister. Forssmed (KD) menar att begreppet för tankarna till en ”patologisk eller allmän rädsla för islam” (ska vi ta bort begreppet ‘homofobi’ också?).
Malmer Stenergard (M) säger att begreppet försvårar kritik av islam. Detta ligger närmast sanningen. När Tidöpartiernas företrädare sprider absurda påståenden och antydningar om muslimer, vill de uppenbarligen inte att någon ska påtala det.
Kulturkriget
Det finns bara ett syfte med allt prat om svenska värderingar: att måla upp en bild av ”andra” värderingar. Senast i mitten av juli gav Ebba Busch följande exempel:
– Man borde inte få bli svensk medborgare och tycka att homosexuella ska stenas.
Vad sägs om att börja med att frånta Sverigedemokraternas ledning medborgarskapet då? De vill göra det svårare för homosexuella att få asyl – och därmed skicka många till just sådana barbariska straff.
Men Tidöpartiernas uttalanden handlar förstås inte om principer, utan om att dra upp en påhittad kulturell stridslinje, skapa en nidbild, angripa den och få medhåll. I regeringens budgetunderlag för 2026 kan man läsa att ”Politisk islam är ett hot mot vårt demokratiska samhälle”. Ebba Busch säger att hon vill förbjuda burka och niqab ”medan vi kan”.
Som regeringen talar kunde man tro att en islamistisk armé just nu ansamlas i Sverige. Inte konstigt att migrationsministern Johan Forssells son började förbereda sig för strid tillsammans med fascisterna i Aktivklubb.
Genom ett påhittat kulturkrig vill regeringen samla folk i sina led, på sin sida av stridslinjen. Men som opinionssiffrorna visar går det inte så bra.
När kulturkriget inte räcker
Inte konstigt. Kristerssons regering har ägnat snart fyra år vid makten åt att göra livet svårare för vanligt folk.
De har gjort läkemedel dyrare genom att höja beloppsgränsen i högkostnadsskyddet. De har tagit bort det tillfälliga bostadsbidraget och infört bidragstak för barnfamiljer. Den övre åldersgränsen för fri tandvård har de sänkt, medan de skärpt kraven för försörjningsstöd. Och så vidare.
De har fortsatt svältkuren för vård, skola och omsorg, för att inte tala om museer, kulturskolor, bibliotek med mera. Utförsäkringarna fortsätter.
Men nu är det val, och Tidöpartierna säger: dags att glömma!
Nackhåren reser sig när man ser dem prata.
– Ingen familj ska behöva tacka nej till förskola för att plånboken inte räcker till, menade utbildnings- och integrationsminister Simona Mohamsson (L) i januari i samband med att den senaste budgeten presenterades.
Jaså. Varför har regeringen då tagit bort det tillfälliga bostadsbidraget för drygt hundra tusen barnfamiljer?
När underskotten i budgeten kritiserades av Finanspolitiska rådet såg även Moderaternas finansminister Elisabeth Svantesson sin chans.
– Jag kommer heller aldrig be om ursäkt för att vi stöttar hushåll i en väldigt tuff tid med höga priser och en tuff situation för många, proklamerade hon beslutsamt.
Detta efter att regeringen i fyra år gjort livet så surt som möjligt för landets fattiga, samtidigt som skatterna återigen har sänkts för de rika. På fem år har antalet fattiga fördubblats till 730 000 personer, enligt SCB.
Men så når vi nådens år 2026, och Tidöpartierna behöver röster i valet.
Plötsligt hittar de pengar till att sänka matmomsen, bensin- och dieselskatten och förskoleavgifterna; halvera priserna på månadskort i kollektivtrafiken och tillkännage ett nytt elstöd – allt perfekt tajmat så att folk ska hinna märka det precis före valet.
I åtgärderna ingår också den lilla, utmärkta brasklappen ”tillfälligt”, så att de kan bli av med det dyra eländet så snart valet är över.
Alla Tidöpartier kompletterar detta med löften om att stödja ”Sveriges hårt arbetande mammor och pappor” (Ulf Kristersson), gynna ”låginkomsttagare och den breda medelklassen mer än höginkomsttagare” (Ebba Busch) och genomföra en ändlös rad förbättringar som de aldrig kommer att leverera. Vad gör man inte för att vinna ett val!
Svenskt DOGE mot M:s slöseri
Moderaterna har föreslagit en ”slöserikommission” för att banta statens utgifter. Inspirationen lär komma från Elon Musks DOGE, som skapade kaos i den amerikanska statsapparaten under månaderna efter Trumps tillträde.
Varför inte? Det borde vara ganska enkelt att spara stora summor, till exempel genom att:
- Sänka Kristerssons (210 000 kr) och de andra ministrarnas (166 500 kr) månadslöner med 75 procent,
- Tvinga Kristersson att böta det fulla värdet av alla absurda förmåner han och hans fru plockat ut – och all vänskapskorruption de är skyldiga till,
- Avskaffa posten som används för att kvotera in Kristerssons klantigaste vänner i Regeringskansliet, även kallad ”nationell säkerhetsrådgivare”.
Eller vänta – var det inte sådana saker Moderaterna hade i åtanke? Okej, då är vi emot.
Var är alternativet?
I den mån Tidöpartierna lyckas vinna stöd genom sådana genomskinliga knep beror det uteslutande på att många inte tycker att alternativet är bättre.
Socialdemokraterna har i praktiken anammat regeringens nationalistiska och främlingsfientliga retorik. De vill ösa samma miljarder över den svenska militären. Och deras olika utfästelser om att förbjuda vinstuttag i skolan, slopat karensavdrag, bygga ut välfärden och så vidare är det få som tror på. De har inte gjort det tidigare – varför skulle de göra det nu?
Detta blir desto tydligare av att Socialdemokraterna starkt har betonat att de vill samarbeta ”över blockgränserna” med såväl Kristdemokraterna som Moderaterna efter valet. Magdalena Andersson ser alltså ingen avgörande skillnad mellan partiernas politik – varför skulle då vi andra göra det?
Genom att sälja ut sin politik och binda sitt öde till Socialdemokraterna har Vänsterpartiet satt sig samma fålla.
För den som vill kämpa för förbättringar för arbetarklassen finns det inget alternativ i riksdagsvalet.
Ett nytt alternativ måste byggas: ett revolutionärt kommunistiskt alternativ.