Slutrapporten från Sanningskommissionen för det samiska folket har nu presenterats för riksdagen och regeringen. Tre volymer och över tusen sidor med historiska fakta, vittnesmål och analyser visar på ett ovedersägligt sätt hur den svenska staten har utsatt generationer av samer för en fruktansvärd behandling: kolonisering, tvångsförflyttningar, skallmätningar, rasbiologi och ett kulturellt och socialt förtryck.
Kommissionen, som tillsattes 2021 av den dåvarande S-ledda regeringen, har föreslagit 71 åtgärder för att staten ska erkänna pågående och historiska brott mot det samiska folket – eller “400 år av oförrätter”, som kommissionens ordförande Lena Nyberg uttryckt det.
Förslagen omfattar en officiell ursäkt, en nationell försoningsprocess och ett erkännande av statens ansvar för motsättningar som skapats inom det samiska samhället. Kommissionen föreslår också att Sverige implementerar FN:s urfolksdeklaration, inrättar ett oberoende nationellt kunskapscenter och säkerställer undervisning om samerna i grund- och gymnasieskolor.
Slutrapporten innehåller också förslag om att stärka samisk hälsa, skydda renskötselrätten och säkerställa utbildning i de fem officiella samiska språken inom lärarutbildningen. Staten uppmanas även att kompensera för förlusten av traditionella samiska marker och rättigheter genom att bland annat upphöra med pågående undanträngningar av renskötseln och kulturutövande på traditionella marker.
Men trots alla bevis tvivlar många på att rapporten kommer att leda till verklig förändring. Renskötaren Jörgen Stenberg från Malå, som själv har vittnat inför kommissionen, är skeptisk och hänvisar till nedläggningen av en tidigare statlig utredning, renmarkskommittén.
“Nedläggandet av renmarkskommittén visar att Sanningskommissionen inte kommer att ha någon betydelse. Oavsett om de lyckas visa att det finns en samisk rätt så passar det inte in i den svenska samhällsbilden.”
[…]
“Kommittén lades ner för att man kom fram till att det fanns samiska rättigheter.”
Hatstorm från högern
Skepsisen är helt klart befogad – både utifrån historiska erfarenheter och mot bakgrund av den nuvarande politikens inriktning. Sanningskommissionens slutrapport kommer nämligen samtidigt som trycket på de samiska markerna och rättigheterna ökar.
Under kommissionens arbete har inte minst Svenska Dagbladet gått i bräschen för en hätsk kampanj. Peter Wennblad, biträdande chef och skribent vid SvD:s moderata ledarredaktion, menar att det är “politisk historierevisionism” att en utredning ens fokuserar på förtrycket mot samer.
I en serie artiklar försöker han misstänkliggöra samerna. I ledarartikeln “Sverige kan inte ha en stat i staten”, som handlar om påstådd korruption i Sametinget, skriver han att staten haft en “inbillad och överdriven respekt för en minoritets särart” och att Sametinget vill “skaffa sig mer makt och blockera nationella utvecklingsintressen”.
Hanne Kjöller, som skrivit om frågan både i SvD och Dagens Nyheter, talar om en “samelobby” och har beskrivit samebyarna som “exklusiva ekonomiska föreningar” och släktbaserad klanverksamhet.
Dagens Nyheter har även publicerat en debattartikel med titeln ”Privatisera Sápmi – nu krävs en historisk maktförskjutning” av Adam Danieli från den borgerliga tankesmedjan Timbro, där han föga förvånande förespråkar omfattande privatiseringar, avregleringar och nedskärningar som lösningar på konflikterna i norr. I en annan debattartikel framhäver han att han är “skeptisk till föreställningen att folk eller kollektiv kan ha egna rättigheter”.
Denna faktiska lobbyverksamhet och de faktiskt historierevisionistiska åsikter som de borgerliga medierna spyr ur sig speglar mycket väl borgarklassens syn på samerna och andra minoriteter: de ska inte klaga utan ställa sig åt sidan för den härskande klassens intressen av de metaller och mineraler som hägrar under marken i Sápmi.
“Ett kulturellt folkmord”
I Sápmi finns minst elva gruvrelaterade projekt som förbereds för öppning eller återöppning, och dessutom har sex nya undersökningstillstånd godkänts för uran bara i år.
Dessa projekt, bland annat i Gállok (Jokkmokk), Nunasvaara (Vittangi), Laver (Älvsbyn) och Rönnbäcken (Storuman), kommer att innebära ett fortsatt försök från staten att köra över samerna.
Där den så kallade Per Geijer-malmen ligger i Kiruna, på ett viktigt område för Gabna sameby, har Länsstyrelsen Norrbotten bedömt att “det inte är möjligt att bedriva båda näringarna [mineralutvinning och rennäring] parallellt i området” – och att LKAB:s mineralutvinning bör ges företräde.
Fyndigheten ligger vid Gabna samebys enda kvarvarande fungerande flyttled för renar som går förbi Kiruna – en flyttled som redan trängts undan av gruvan och stadens expansion och på vissa ställen bara är 50 meter bred.
– Det är ett kulturellt folkmord som pågår. LKAB är statligt, så det är staten som är ansvarig, säger Lars-Marcus Kuhmunen, ordförande i Gabna sameby, till SVT.
Trots protesterna är borgarklassen fast besluten att gå vidare med projekten. Ebba Busch och Peter Kullgren från Kristdemokraterna hävdar i SvD att rennäringen väger ”så tungt på så stora ytor att andra människors frihet och framtid alltför ofta får stå tillbaka” och att “i ett demokratiskt samhälle måste olika intressen kunna mötas och vägas mot varandra”.
Men vilka intressen är det som gång för gång får ge vika? När forskare vid Mittuniversitetet undersökte alla domstolsavgöranden från början av 1900-talet fram till idag fann de att rennäringen – som Jimmie Åkesson föraktfullt kallat ”en hobby som har en kulturell koppling” – oftast haft det svagaste skyddet i domstolsprocesser.
FN och Europarådet har upprepade gånger kritiserat Sverige för att inte respektera det samiska folkets rättigheter. Men när SVT tog upp FN:s kritik mot att svensk lag inte lever upp till urfolksdeklarationen svarade Busch kort och gott: “Då har FN fel”.
Urfolksrätt har de inte mycket för, men den planerade gruvexpansionen är mycket viktig för den svenska borgarklassen. Per Geijer-fyndigheten beräknas innehålla omkring 1,3 miljarder ton järn- och fosforförande mineraltillgångar och 2,2 miljoner ton sällsynta jordartsmetalloxider. Fyndigheten i Laver beräknas kunna ge 36 miljoner ton malm om året och skulle kunna fördubbla Sveriges kopparproduktion samt öka hela EU:s kopparproduktion med omkring tio procent.
Det är inte bara den omedelbara ekonomiska frågan som spelar in. I Sveriges och Europas försök att undgå politiskt beroende av Kina och Ryssland spelar fyndigheter som dessa en strategiskt viktig roll i den imperialistiska konkurrensen. Som Ebba Busch slagit fast:
– Tillgång till metaller är inte näringspolitik längre. Det är säkerhetspolitik.
Striden om marken
Eftersom hela frågan gäller tillgången till mark kommer gruvetableringarna i direkt konflikt med rennäringen, som till sin natur kräver stora ytor.
Formellt sträcker sig renskötselområdet över ungefär 50 procent av Sveriges yta. Men det är långtifrån all mark som kan användas för renbete.
Den sammanlagda effekten från vattenkraft, vägar, kalhyggen, kraftledningar, bergtäkter och industriområden med vindkraft försvårar renarnas möjligheter att beta och använda vandringsleder. Enligt en studie gjord vid Stockholms universitet år 2022 var det bara fyra procent av renbetesmarken i Sverige, Finland och Norge som var opåverkad av verksamheter som stör renarna.
Gruvetableringars påverkan sträcker sig betydligt längre än området där själva gruvan finns. En gruva för med sig vägar, tung trafik, avfallsdammar och annan miljöpåverkan. Även bullret från både byggandet och gruvdriften stör renarna långt utanför själva gruvområdet. Infrastrukturen kring skogsindustrin och turismen har en liknande effekt.
Även planerade AI- och datacenterprojekt påverkar. Det norska företaget Fossefall, som framför allt riktar sig mot myndigheter som Försvarsmakten, planerar nu att etablera en AI-fabrik utanför Jokkmokk. Marken där fabriken ska anläggas är redan hårt exploaterad med vägar, järnväg, vattenkraft och kraftledningar. Passagen som Sirges sameby ska leda renarna genom blir därför bara omkring 565 meter bred.
I debatter och på ledarsidor utlovar borgarklassens representanter guld och gröna skogar – ekonomisk tillväxt och jobb åt alla! – ifall industriprojekten blir av. Men i fallet med AI-fabriken i Jokkmokk väntas endast 10–40 arbetstillfällen skapas.
Tvärtom används satsningar kopplade till “den gröna omställningen” cyniskt som ursäkter för att pressa bort samerna och exploatera naturen snabbare i den svenska borgarklassens intressen.
Ingen försoning under kapitalismen
Så länge kapitalets intressen får styra är ingen verklig försoning mellan Sápmi och staten i sikte.
Man kan såklart tänka sig att vissa av sanningskommissionens åtgärder genomförs: ändringar i skolans kursplaner, ett allmänt medvetandegörande – till och med en officiell ursäkt för historiska oförrätter är inte otänkbar. Det är åtgärder som staten borde genomföra, men det är också saker som kostar borgarklassen väldigt lite. En verklig upprättelse skulle kosta dem saker de inte vill ge upp.
Samtidigt lever effekterna av det mångåriga förtrycket i allra högsta grad kvar. Nästan sex av tio unga samer säger att de utsätts för diskriminering eller rasism. Renskötare utsätts för trakasserier, hot och sabotage och får ibland sina renar dödade, som under konflikten mellan Rans sameby och Rally Sweden i Umeå förra året.
Politikerna och deras attackhundar på de borgerliga tidningarna spär med sin kampanj på fördomar och rasism mot samer, som de framställer som privilegierade, bakåtsträvande och trångsynta – medan de själva får framträda som nationens progressiva frihetskämpar.
Verkligheten kunde inte vara mer olik den bild de försöker måla upp. Den riktiga privilegierade minoriteten är den som sitter i gruvindustrins styrelserum och i rövarkulan Rosenbad. Samma politiker som dag ut och dag in utmålar muslimer och invandrare som inre fiender försöker även göra samerna till syndabockar och samla nationen bakom sig för att genomdriva sin vilja. Det kräver en ökad nationalistisk hets och propaganda. Därför reagerar de på sanningskommissionens rapport som en tjur på ett rött skynke.
Den verkliga skiljelinjen går inte mellan majoritetens välstånd, arbeten och frihet å ena sidan och en förtryckt minoritets rättigheter, arbeten och levnadssätt å den andra – utan mellan arbetare och kapitalister.