Sedan andra världskrigets slut har USA intervenerat militärt i över 80 länder – storskaliga invasioner, hemliga operationer, flygbombningar och så vidare. Detta är nästan en tredjedel av världens alla länder. Om man inkluderar alla så kallade kontraterrorismoperationer, når man över 80 länder bara sedan 2021.
Här spelar det ingen roll om det är Demokraterna eller Republikanerna som vunnit presidentposten. Om den amerikanska borgarklassens intressen hotats i en region – av en vänsterregering, en konflikt, eller ett folk som vill kontrollera sitt eget öde – har de använt den amerikanska militärens kolossala potential att döda.
Det var exempelvis demokraterna John F. Kennedy (1961–63) och Lyndon B. Johnson (1963–69) som drastiskt eskalerade Vietnamkriget, medan republikanen Nixon (1969–1974) följde upp med de fruktansvärda bombningarna av Kambodja och Laos. Miljoner dog. Byar, skolor och sjukhus jämnades med marken. Miljontals odetonerade klusterbomber ligger kvar och dödar än idag.
Republikanen George W. Bush (2001–2009) inledde det katastrofala så kallade kriget mot terrorn, som lämnade hundratusentals döda och bland annat banade väg för Islamiska statens (IS) erövringar. Demokraten Obama (2009–2017), som gått till val på att avsluta krigen, genomförde fler bombangrepp än Bush.
Även Donald Trump gick till val på att avsluta vad han kallade “evighetskrig”. Men ett och ett halvt år in på hans mandatperiod, har han angripit fler länder militärt på så kort tid än Bush, Obama och Biden. Och det vill inte säga lite.
Sverige i USA-imperialismens nät
Det är en öppen hemlighet att Sverige under hela efterkrigstidens neutralitetspolitik hade ett nära militärt samarbete med USA bakom kulisserna.
Den amerikanska intressesfären sträckte sig över hela den kapitalistiska världen, som var marknad för de svenska storföretagens varor. USA ledde den så kallade kampen mot kommunismen genom otaliga krig, interventioner, militärkupper och stöd till reaktionära regimer. Detta hade också den svenska borgarklassen – granne med det mäktiga Sovjetunionen – ett intresse av.
Sedan Sovjetunionens kollaps 1991 har alliansen blivit allt mer öppen. Sverige skickade rådgivare till Baltikum som rådde de nybildade staterna att privatisera – till förmån för de svenska storföretagen. De erövrade stora delar av bankväsendet, telekominfrastrukturen, råvaror som skog och timmer, och så vidare. Samtidigt började USA:s krigsallians Nato omringa Ryssland, land efter land.
De svenska imperialisterna kände sig säkra på sin position. De skar ned militären till oigenkännlighet. Samhällskritiska data- och elkablar placerade de ut kors och tvärs över Östersjön – helt oskyddade.
Men Ryssland återhämtade sig, nu på kapitalistisk grundval. År 2008 satte den konsoliderade ryska imperialismen stopp för Georgiens väg in i Nato och den amerikanska imperialismens intressesfär. År 2022 inledde Ryssland Ukrainakriget i samma syfte.
“Vår sida”
Den ryska imperialismens stärkande utmanar det svenska inflytandet över Östersjöregionen. För Ryssland är den inte på något sätt central, men för de svenska storföretagen handlar det om stora investeringar, viktig infrastruktur och en oundgänglig handelsled.
Politikerna har därför inlett en feberaktig upprustning. Vartenda riksdagsparti står bakom. Från 60 miljarder år 2020, når militärbudgeten 175 miljarder i år (2,8 procent av BNP) – och den ska öka mer. Vård, skola, omsorg, bibliotek, fritidsgårdar, barnbidrag, trygghetssystem med mera får betala.
Efter anslutningen till Nato deltar nu Sverige i militärövningar som Steadfast Defender, direkt vid den ryska gränsen.
Detta, väntas vi tänka, är helt annorlunda än när Ryssland rustar upp militären. “Vår sida” är de goda, eller?
“Vår sida” – USA:s sida – ansvarar för folkmordet i Gaza, för den syriska islamistiska HTS-regimens massaker mot kurderna och otaliga andra ohyggligheter. Bara under årets första sex månader har “vår sida” hunnit ansvara för kidnappningen av Venezuelas president, en kamp för att svälta Kuba till underkastelse och det katastrofala angreppet på Iran, för att nämna några välbekanta exempel.
Den svenska regeringen har så långt som möjligt stöttat USA i allt detta.
“Vi kan använda deras baser om vi vill”
Desto mer börjar de svenska imperialisterna skruva på sig när USA hotar att vända samma makt mot dem. Det är inte många månader sedan Trump hotade att militärt erövra Grönland, den danska kolonin. Om och om igen hotar han med olika ekonomiska tullar om inte européerna böjer sig i olika frågor.
I samband med Nato-inträdet slöt Sverige även DCA-avtalet, som ger USA rätt till svenskt territorialvatten, territorium och luftrum; rätt att utan insyn bygga egna baser på svenskt territorium, rätt att åsidosätta svenska lagar för sina soldater, och så vidare. Man har alltså bjudit in amerikansk militär till att använda landet som de tycker.
Konsekvenserna visades nyligen i Spanien. Landet var ett av få i väst som öppet kritiserade USA:s angrepp på Iran, och nekade USA att använda landets militärbaser för kriget. Trump svarade följande:
“Spanien sade faktiskt att vi inte kan använda deras baser… vi kan använda deras baser om vi vill. Vi kan bara flyga in och använda det. Ingen kommer att säga till oss att inte använda det. Men vi behöver inte.”
Här står konsekvenserna svart på vitt. Genom DCA-avtalet har de nationalistiska svenska politikerna sålt ut en betydande del av svensk nationell suveränitet.
Och de fortsätter. I slutet på maj blev Sverige det första EU-landet att sluta ett teknikavtal med USA. Därmed kan den svenska forskningen göda Trumps krigsmaskin, samtidigt som svensk militär fördjupar sitt beroende av den amerikanska.
Alternativet är naturligtvis inte någon sorts “oberoende” svensk kapitalism. Något sådant har aldrig existerat och kan inte existera under kapitalismen.
Alternativet är att kämpa mot imperialismen och dess organisationer – i Sverige, USA och över hela världen. Det betyder också att kämpa mot kapitalismen, för en socialistisk värld.
Ned med USA-imperialismen!
Ned med den svenska imperialismen!
Ned med Nato och DCA-avtalet!
För en socialistisk värld!