”En total och fullständig seger. 100 procent. Utan tvekan.” Med dessa ord beskrev Donald Trump den två veckor långa vapenvila, som redan riskerar att bryta samman.
Bara några timmar före vapenvilan tillkännagavs, hade Trump hotat med att ”en hel civilisation kommer att dö” – vilket inte framkallade ett ord av kritik från USA:s allierade. Men strax innan hans egen tidsfrist löpte ut, backade Trump ur inför hela världens ögon. Han har nu, åtminstone i ord, gått med på att diskutera på grundval av ett iranskt förslag i tio punkter, med Pakistan som medlare, som ett steg mot ett permanent slut på stridigheterna.
Om man ska tro Vita huset är vapenvilan resultatet av att USA har ”uppnått och överträffat” alla militära mål. Trump hävdade att en ”gyllene ålder för Mellanöstern” väntar. Talespersonen Karoline Leavitt skröt om ”våra krigares otroliga förmågor” och gav Trump äran för att ha ”fått Hormuzsundet öppnat igen” – uppenbarligen krigets främsta syfte nu, trots att det var öppet redan innan USA och Israel attackerade Iran den 28 februari.
Vapenvilan är mycket bräcklig och kan bryta samman när som helst. Men oavsett om den håller eller inte är detta ett allvarligt nederlag för USA och Trump personligen.
Den senaste månaden har blottlagt både gränserna för Trumps kanonbåtsdiplomati och för den amerikanska imperialismen i allmänhet. Världsekonomin har lidit allvarlig skada, USA:s allierade har systematiskt alienerats, Trumps bas är splittrad, och nu hänger ett frågetecken över framtiden för USA:s inflytande i Mellanöstern.
The art of the deal?
Om man tittar på det faktiska innehållet i planen, framträder en helt annan bild än den som Trumps triumferande uttalanden ger. Iran har inte alls gett efter för USA, utan har på papperet säkrat eftergifter som USA aldrig skulle ha drömt om att bevilja innan kriget började.
Enligt medlaren Pakistan innebär avtalet ett fullständigt och permanent upphörande av stridigheterna, inte bara i Iran utan även i Irak, Libanon och Jemen – vilket i praktiken tvingar USA att försöka dämpa inte bara sina egna ambitioner, utan även Israels. Alla överträdelser är legitima skäl för Iran att återuppta attackerna – eller stänga Hormuzsundet – oavsett om Netanyahu riktar in sig på Iran eller dess ombud. Hormuzsundet ska regleras av ett överenskommet ”navigationssäkerhetsprotokoll”, där Iran i praktiken kommer att agera som tullvakt och kräva en rejäl avgift i utbyte mot säker passage.
På det ekonomiska planet skulle USA åläggas att betala full ersättning för återuppbyggnaden till Iran, häva alla sanktioner och frigöra alla frysta iranska tillgångar. Iran åtar sig i sin tur endast att inte sträva efter kärnvapen – något landet redan hade gått med på många gånger före kriget.
För Iran har seger alltid definierats som ren överlevnad. Genom att överleva har landet blottlagt gränserna för den amerikanska militärstrategin och visat att den kan motverkas genom asymmetrisk krigföring och kontroll av viktiga geostrategiska flaskhalsar. Irans missil- och drönarkampanj skadade minst 11 amerikanska baser, vilket tvingade fram evakuering av militärpersonal, samt otaliga energianläggningar i hela regionen. Genom att samtidigt stänga Hormuzsundet utnyttjade Iran världsekonomins sårbarhet för energichocker – även i USA självt, där de genomsnittliga bensinpriserna har stigit med 45 procent sedan februari.
Trumps ständiga vändningar – där han skiftar sina krigsmål och upprepade gånger växlar mellan att hävda tidig seger och att eskalera konflikten ännu mer – har orsakat oöverträffad skada på hans redan vacklande popularitet. En kil har drivits in i hans MAGA-rörelse, där tidigare Trump-influencers kräver att han ställs inför riksrätt.
För tillfället var att förklara ”seger” och försöka dra sig ur kriget hans minst dåliga alternativ.
Iran stärkt
Iran, å sin sida, går ut med högburet huvud. Som ett långt uttalande från Irans nationella säkerhetsråd tydligt visar, beger sig landets ledning till Islamabad med alla trumfkort på hand. Om USA accepterar någon version av 10-punktsplanen kommer Iran att få det politiska och ekonomiska andrum det behöver för att återuppbygga sig.
I Israel har Trumps reträtt mötts av raseri och panik från de fanatiska sionisterna, som inte vill se något mindre än Irans fullständiga kollaps. Ett slut på kriget på Irans villkor – vilket vapenvilan representerar – skulle vara det värsta av alla scenarier. Det skulle lämna landet starkare än tidigare, vilket skulle undergräva möjligheten för Israel att bli den dominerande makten i regionen – just det mål för vilket man från början drog in USA i konflikten – och det skulle tvinga Amerika att dra sig tillbaka från regionen, vilket skulle utsätta Israel för fara och placera det i existentiell fara vid en tidpunkt då det är engagerat på sex fronter.
Den israeliske oppositionsledaren Yair Lapid skrädde inte orden när han kommenterade vapenvilan:
”Det här är den största politiska katastrofen i hela vår historia. Israel var inte ens med vid förhandlingsbordet när beslut fattades om kärnan i vår nationella säkerhet. Netanyahu misslyckades politiskt, misslyckades strategiskt och uppnådde inte ett enda av de mål han själv satt upp. Det kommer att ta oss år att reparera den skada han åstadkommit genom arrogans, försumlighet och brist på strategisk planering.”
Detta är ett svidande uttalande som tydligt visar den försvagade position som Israel nu befinner sig i. Inte bara har de överraskats av Irans förmåga att träffa mål över hela Israel, utan Hizbollah har återuppstått som en imponerande styrka, vilket orsakar allvarliga förluster för den invaderande IDF.
Netanyahu gör redan allt som står i hans makt för att dra in USA i konflikten igen. Det är talande att Irans 10-punktsförslag inkluderar ett slut på Israels krig mot Libanon – och Netanyahu har svarat med att inleda den största vågen av attacker mot landet sedan kriget började, och slagit till mot över 100 förmodade Hizbollah-positioner i Beirut, Bekaa-dalen och södra Libanon.
VIDEO | Footage documents just some of the indiscriminate Israeli attacks across the Lebanese capital and the rest of Lebanon, described by Israel as the largest attack yet. pic.twitter.com/7lVHUsJiBV
— The Cradle (@TheCradleMedia) April 8, 2026
Precis som i slutet av 12-dagars kriget förra året blir de skilda målen för Israel och Trump återigen uppenbara. För Israel är varje utfall som låter det iranska regimen bestå liktydigt med ett förkrossande nederlag.
Ekonomisk återhämtning?
I slutändan var det krigets ekonomiska konsekvenser som tvingade Trump att agera. Den 38 dagar långa stängningen av Hormuzsundet orsakade kaos i den globala ekonomin och drev upp priserna på olja, gas, gödselmedel och nästan alla industriella kemikalier. Tillväxtprognoserna sjönk, inflationen sköt i höjden och marknaderna vacklade.
Vanliga människor känner redan av påfrestningarna. En långvarig stängning av sundet skulle göra situationen betydligt värre, med sinande reserver och verklig brist och prispress. Genom att få priserna på olja, gas och deras derivat att skjuta i höjden hotar krisen att driva världsekonomin över stupet in i stagflation eller till och med en depression, vilket skulle utplåna år av ekonomisk ”återhämtning” på bara några månader.
Med detta i åtanke, och med mellanårsvalet som närmar sig, har Trump försökt att dra ur kontakten och begränsa förlusterna. Marknaderna jublade en dag, innan de upptäckte att ingenting är löst.
Sjöfartsanalytiker säger redan att det inte kommer att bli någon ”massflykt” från Persiska viken, och en kommenterar att vapenvilan ”fortfarande kräver att fartyg i princip söker tillstånd [från Iran], och det är nyckeln. Det innebär att ingenting har förändrats – inget tillstånd, ingen passage.” Energianläggningar har under tiden skadats allvarligt under krigets gång och är långt ifrån reparerade. Vissa förväntas vara under återuppbyggnad i flera år framöver.
Kriget har blottlagt den extrema sårbarheten hos den globala handeln och försörjningskedjorna, vilket kan utnyttjas av länder som på papperet är mycket svagare än USA. Genom att ta Hormuzsundet som gisslan i kriget har Iran framgångsrikt vänt på steken i den ekonomiska krigföringen mot USA och samtidigt gjort en rejäl vinst.
USA:s nedgång
Vad Trump än må hävda har hans fiasko i Iran på bara några veckor blivit det största utrikespolitiska misstaget i mannaminne. Den position som USA hade byggt upp i Mellanöstern under årtionden – med militärbaser över hela Persiska viken som förmodades skydda nyckelinfrastruktur avgörande för världsekonomin – har inte visat sig vara någon match för Irans missilarsenal.
Därmed har USA blivit utsatt. USA:s allierade i Gulfregionen – som är helt beroende av USA för sitt försvar – lämnades att klara sig själva medan USA fokuserade på att skydda Israel och sina egna baser. När de insåg detta pressade många Gulfstater till och med Trump att fortsätta kriget i hopp om att fullfölja uppdraget och eliminera Iran som ett hot mot deras intressen. Men med vapenvilan har deras förhoppningar hittills grusats.
Inom själva Trump-administrationen råder det långt ifrån enighet om att en närmande till Iran är vägen framåt. Noterbart är att Steve Witkoff, Trumps särskilda förhandlare, är ”mycket arg” och kallar den 10-punktsplanen för ”en katastrof, en katastrof”, enligt rapporter.
Trumps metod att försöka köra över utrikespolitiken med snabba avtal och ”kirurgiska” militära operationer stöter på de objektiva gränserna för USA:s makt i världen. Han svänger från en ståndpunkt till en annan och agerar som en elefant i en porslinsbutik, vilket destabiliserar den amerikanska och den globala ekonomin.
”Inte det vi röstade på!”
Iran-kriget har redan haft en djupgående inverkan på medvetandet i USA. Iran kan nu hävda åtminstone en tillfällig seger, vilket leder till den oundvikliga frågan även från de mest lojala Trump-anhängarna: vad var det meningen att allt detta skulle åstadkomma?
I MAGA-lägret har Iran-kriget utlöst en våldsam motreaktion, större än motreaktionen mot någon av Trumps tidigare politiska åtgärder, inklusive kidnappningen av Nicolás Maduro. Framstående MAGA-influencers som Candace Owens, Joe Rogan och Tucker Carlson har alla offentligt vänt sig mot Trump för hans inblandning i kriget. Alex Jones sa att ”Trump låter bokstavligen som en galen superskurk från en Marvel-film. DETTA ÄR INTE DET VI RÖSTADE PÅ!!” Theo Von, som hade Trump som gäst i sin podcast under valet 2024 – kallar nu USA och Israel för de verkliga terroristerna i kriget mot Iran.
Samtidigt är Trumps popularitetssiffror de lägsta sedan hans tillträde. Stödet för kriget har likaså varit genomgående lågt, med över 60 procent som är emot, medan 69 procent av amerikanerna säger att stigande bensinpriser är deras största oro. 57 procent av de unga republikanerna – en grupp som var pålitligt pro-israelisk för bara några år sedan – har nu en negativ uppfattning om Israel.
Betydelsen av detta bör inte underskattas. Som vi påpekade innan Trump återkom till makten består hans sociala bas av motstridiga element. Den del av arbetarklassen som röstade på Trump gjorde det inte för att de ville starta nya krig i Mellanöstern, utan för att Trump lovade ett slut på utländska krig, samtidigt som han skulle förbättra livet för vanliga amerikaner.
Kriget i Iran har visat sig vara ett enormt misstag. Oavsett om vapenvilan håller eller inte har 38 dagars urskillningslösa bombningar medfört en enorm kostnad för den amerikanska kapitalismen och dess regim – nu känd för många som den krigshetsande ”Epstein-klassen” – som möter allt större misstro och till och med hat från den breda befolkningen.
Som Lenin påpekade förvärrar imperialistiska krig alla motsättningar – en nederlag ännu mer. Arbetare och ungdomar kommer att dra viktiga slutsatser av dessa händelser och se vapenvilan för vad den egentligen är. De kommer i allt högre grad att söka en revolutionär väg, inte utifrån teoretiska resonemang, utan genom att leva genom den bittra erfarenheten av USA:s nedgång och trumpismens återvändsgränd.
Levnadsstandarden påverkas allvarligt i USA, och under den kommande perioden kommer Trump inte att ses som mannen som löste arbetarnas problem, utan som mannen som förvärrade dem. Allt hans högljudda prat, allt hans bombastiska skrävlande, kommer att ses för vad det egentligen är: utbrott från en president som inte har några svar på de verkliga problemen. I stället för presidenten som gör Amerika stort igen kommer han att ses som den som har regerat under en ytterligare brant nedgång i USA:s makt.
Krisen i Mellanöstern har tydligt visat allt detta, och det har en djup inverkan på miljontals människors medvetande. Och i takt med att den koalition av krafter som förde Trump till makten bryter samman längs klassgränserna, öppnar sig utsikterna för en intensiv klasskamp under den kommande perioden.