I en dokumentär på SVT får israeliska soldater tala ut om hur svårt livet har blivit för dem sedan de började genomföra folkmordet i Gaza. En klagar över att kallas barnamördare. En annan över att vanligt folk ”för ett krig” mot dem. En tredje tycker att det är lika svårt som under andra världskriget. Tycker du att det låter som uppochnedvända världen, så har du rätt.
I dokumentären ”Världens mest hatade?” av Gilda Hamidi-Nia och Linda Hörnqvist sitter IDF-soldater och berättar snyfthistorier om hur svårt de har fått det som turister i andra länder: de blir bortkörda från restauranger och kallas barnamördare.
Men varför är IDF-soldater så hatade? För många är det kanske uppenbart. De kallas barnamördare för att det är bekräftat att de skjuter små barn med prickskyttegevär. De anklagas för krigsbrott eftersom de själva dokumenterar när de begår dem och glatt publicerar materialet på nätet. ”Det är sann glädje”, säger en IDF-soldat när han bombar ett bostadsområde.
Kanske är det då fullständigt berättigat att hata IDF-soldater och den israeliska statens agerande? Men nej, nu ska även detta problematiseras. Å ena sidan, å andra sidan. Är inte det kollektivt skuldbeläggande och att dra alla över en kam?
Dokumentären följer också organisationer som Hind Rajab Foundation och Declassified UK. De gör ett ärofullt och mödosamt arbete med att dokumentera de otaliga krigsbrott som IDF-soldaterna själva publicerar, i hopp om att soldaterna ska ställas inför rätta. Ett jobb som ingen annan utför.
Men i dokumentären framställs de som begår krigsbrott och de som dokumenterar dem nästan som två lika dåliga sidor av konflikten.
Intervjuaren frågar en IDF-soldat: ”Kan du förstå att många känner vrede över kriget i Gaza?” Och till en medarbetare på Declassified UK ställs frågan: ”Funderar ni någonsin över vad det ni publicerar kan underblåsa?”
I dokumentären försöker IDF-soldaterna också med det välbeprövade greppet att sätta likhetstecken mellan antisemitism och kritik av den israeliska staten, det vill säga antisionism. ”Världen har hittat på en ny sorts antisemitism. Nu har man plötsligt blivit besatt av Israel”, ”Det är som under andra världskriget”, ”Det känns som en ursäkt för att hata det judiska folket igen” och så vidare.
En forskare från Kungälv får förstärka samma lögn: ”Det vi ser idag är en perfekt storm där de traditionella antisemitiska bilderna av den hämndlystne och blodtörstige juden görs om till den hämndlystne och blodtörstige sionisten”, och ”Man återskapar Israel som ett judiskt getto”.
En före detta IDF-soldat gnäller över att hans musikfestival i Portugal ställdes in när det kom fram att han varit verksam i IDF. Han säger:
”Det var då vi förstod att det verkligen är krig. Någon har startat ett krig mot oss … Det kändes som en konstig mardröm som jag inte kunde vakna ur.”
Men här måste vi pausa innan vi fullständigt tappar fattningen: Vilka är det egentligen som för krig mot vem? Vilka är det som lever i en mardröm? Vilka är det som lever i ett faktiskt getto (eller ruinerna av ett getto)? Vilka är det som utsätts för folkmord? Och inte minst: Vi har sagt det tidigare och säger det igen – att vara emot den israeliska staten och IDF är inte antisemitism!
Antingen är detta en mycket välgjord dokumentär som tydligt visar hur absurda IDF-soldaternas uttalanden är – och varför de med rätta är världens mest hatade. Eller så är det en fruktansvärd dokumentär som försöker likställa dem som begår krigsbrott med dem som dokumenterar och avslöjar dem.