Tidöpartierna jobbar hårt på att dra ut Sverige ur de biståndsprojekt som staten tidigare finansierat. Deras förevändning är att pengarna ska spenderas mer effektivt – nämligen att gynna svenska företag och regeringens utvisningar.
I december 2025 bestämdes exempelvis att cirka två miljarder kronor som tidigare gått till bistånd i Tanzania, Moçambique, Zimbabwe, Liberia och Bolivia ska slopas.
Biståndsminister Benjamin Dousa (M) kommenterade att det handlar om att Sverige ska ge bistånd till länder som rör sig i ”rätt riktning”. Med andra ord: biståndet ska användas för att stötta regimer som gör det som gynnar den svenska borgarklassen.
Två länder som fortsätter att få stort bistånd från den svenska staten är Syrien och Somalia.
Vad har Syrien och Somalia gemensamt som får de fina damerna och herrarna i regeringen att värna om biståndet till just de länderna? Jo, att regeringen hoppas kunna utvisa många flyktingar tillbaka till sina hemländer. Men Syrien och Somalia är också två länder som det länge varit svårt att deportera folk till – till svenska politikers förtret.
Syrien har varit indraget i ett blodigt inbördeskrig sedan 2011, och regelverket förhindrar för närvarande regeringen från att deportera människor till ett land i krig.
För att en utvisning ska ske måste den också godkännas av det mottagande landet, vilket inte skedde under krigets gång, särskilt eftersom den gamla Assad-regimen aldrig hade bra relationer med Sverige.
Efter regimskiftet i Syrien 2024 var den svenska regeringen därför snabb med att etablera ett vänskapligt förhållande med den nya islamistiska regimen under Hayat Tahrir al-Sham (HTS). Under hösten 2025 åkte Dousa och migrationsminister Johan Forssell dit för att förhandla om utvisningar till landet.
Deras uttalanden vore komiska, om det inte stod så många människoliv på spel. Under deras dryga år vid makten har HTS-regimen (med rötter i al-Qaida) upprepade gånger utfört brutala massakrer mot minoriteter, men Dousa försäkrar oss likväl att ”den syriska nya regeringen ser till så att alla minoriteter kan få ta plats och vara inkluderade i det nya Syrien”.
Vad gäller Somalia har landet länge haft en extremt svag och dysfunktionell statsapparat. Landet har inte ens kunnat förse folk med pass och ID-handlingar, vilket gör processen ännu svårare. Det byråkratiska maskineriet har därför inte kunnat bearbeta Sveriges krav på deportationer i den takt som regeringen önskat.
Genom att rikta om svenskt bistånd från humanitärt stöd till direkta betalningar till statsapparaten hoppas man kunna lösa det problemet. Under hösten 2025 avslöjade Ekot att en hemlig överenskommelse slutits mellan Sverige och Somalia, där 100 miljoner av det svenska biståndet omdirigerades – bland annat ned i den somaliske premiärministerns egna fickor – i utbyte mot att Somalia tar emot fler utvisningar.
Allt detta säger mycket om Kristerssons regering, som i sin brutalitet misslyckas kapitalt med att dölja sin politik bakom floskler om “demokrati” och “mänskliga rättigheter”. Istället kommer det verkliga imperialistiska trynet fram.