Kuba står nu inför nästan fullständig strömlöshet efter att Trump infört en oljeblockad mot ön. Syftet är tydligt. Den amerikanska imperialismen ser en möjlighet att äntligen krossa den kubanska revolutionen efter 67 år av ständiga angrepp. Det är den internationella arbetarrörelsens plikt att samlas för att försvara den kubanska revolutionen.
USA:s militära angrepp på Venezuela den 3 januari skar av Kuba från en av dess viktigaste energileverantörer. Försäljningen av venezuelansk olja till den karibiska ön hade redan minskat under det senaste årtiondet på grund av den ekonomiska krisen i Venezuela. Nu har den upphört fullständigt eftersom USA kontrollerar handeln med venezuelansk olja.
Den 29 januari utfärdade Trump en skandalös presidentorder, där han beskrev Kuba som ett ”ovanligt och extraordinärt hot” mot USA:s nationella säkerhet och hotade att införa tullavgifter mot alla länder som säljer olja till ön. Det huvudsakliga målet för denna skandalösa imperialistiska mobbning var Mexiko, som redan några dagar tidigare hade ställt in en oljetransport till Kuba från det statliga företaget Pemex.
Efter Venezuelas ekonomiska kollaps hade Mexiko blivit Kubas huvudleverantör av olja.
Den sista oljetransporten från Mexiko till Kuba anlände till ön den 9 januari.
Landet är beroende av oljeimport för cirka 60 till 70 procent av sitt energibehov, resten kommer från kubansk olja och andra energikällor, inklusive solpaneler. Berövandet av denna viktiga livslinje innebär att landet långsamt stannar upp. Detta kan leda till en fullskalig humanitär kris.
Humanitär kris
Den kubanska regeringen har tvingats vidta nödåtgärder för att prioritera viktiga tjänster och minska förbrukningen. Statliga företag har gått över till en fyradagarsvecka och övergått till att arbeta hemifrån där det är möjligt. Det har skett betydande nedskärningar inom kollektivtrafiken, bland annat en minskning av turtätheten för långfärdsbussar, tåg och färjor.
Stora kulturevenemang har ställts in, däribland Havannas internationella bokmässa och cigarr-mässan. Bränsleförsäljningen är begränsad och genomförs endast med amerikanska dollar. Skoltiden har förkortats och universiteten har gått över till distansundervisning.
Strömavbrott, som redan plågade Kubas städer, har nu blivit mer långvariga och uppgår till 16 timmar i vissa provinser. Detta påverkar också kubanernas möjlighet att laga mat, förvara mat i kylskåp, använda fläktar eller hålla lamporna på i sina hem, på sina arbetsplatser eller skolor. Planerade kirurgiska ingrepp och icke-akuta läkarkonsultationer har skjutits upp. Patienter som behöver dialys har nu tvingats bo på sjukhus dygnet runt eftersom staten inte kan transportera dem.
I vissa fall har bristen på el lett till vattenavbrott. Det blir allt svårare att transportera mat från producenterna till marknaderna i städerna, och importerade produkter kan inte transporteras från hamnarna till distributörerna.
Försäljningen av flygbränsle har upphört. Som ett resultat av detta har de tre kanadensiska flygbolag som flyger till ön ställt in samtliga flygningar och kommer endast att flyga hem kanadensiska turister som redan befinner sig på ön. Spanska flygbolag har meddelat att de kommer att tanka i Dominikanska republiken. Ryska flygbolag har också ställt in flygningar och meddelat att de kommer att flyga hem ryska turister. Naturligtvis har bristen på bränsle en enorm negativ inverkan på turismen, som är en av landets viktigaste inkomstkällor.
Vad vill Trump?
Trump drar åt snaran runt det kubanska folkets hals till den grad att de kvävs. Den 30 januari beräknade Financial Times att Kuba hade oljetillgångar som bara skulle räcka i ytterligare 15 till 20 dagar.
När han ombads att svara på den mexikanska presidenten Sheinbaums varning om att oljeblockaden skulle leda till en humanitär kris, svarade Trump nonchalant:
”Kanske blir det så, kanske inte. Jag tror att de kommer att vilja förhandla och sluta ett avtal innan det når en humanitär kris.”
Trump har också förklarat att Kuba ”redan förhandlar” med USA, även om kubanska tjänstemän har förnekat att några formella förhandlingar pågår.
Om någon stryper dig och du sedan överlämnar dina värdesaker för att han ska släppa taget, kan det förstås knappast kallas ett avtal. Men vad är det som mannen i Vita huset kräver av Kuba?
Det är uppenbart att en aspekt av Trumps senaste angrepp på Kuba är den som beskrivs i USA:s nationella säkerhetsstrategi, som syftar till att avlägsna landets fiender från det västra halvklotet. I presidentordern från den 29 januari nämns specifikt en rysk underrättelseanläggning på Kuba. Washington vill att ön ska stå under den amerikanska imperialismens fullständiga dominans och bryta sina ekonomiska, politiska och militära band till Ryssland och Kina.
I sina senaste uttalanden om Kuba har Trump nämnt att det finns många kubansk-amerikaner i USA som har blivit ”mycket illa behandlade”. Detta är en hänvisning till Helms-Burton-lagen, som handlar om de individer och företag som fick sin egendom exproprierad av revolutionen, en långvarig förevändning för USA:s imperialistiska angrepp mot Kuba.
Det är uppenbart att Miami-maffian spelar en oproportionerligt stor roll i amerikansk politik (både hos Demokraterna och Republikanerna). I Trump-administrationen representeras de främst av Marco Rubio.
I själva verket är det vi ser en fortsättning, på en massivt ökad skala, av den årtionden långa blockaden av Kuba som infördes av den amerikanska imperialismen och formaliserades av president Kennedy den 3 februari 1962.
För att ge en ”motivering” till blockaden skrev vice utrikesminister Mallory 1960 att den kubanska revolutionen var så populär att ”det enda tänkbara sättet att underminera det inhemska stödet är genom desillusionering och missnöje baserat på ekonomisk otillfredsställelse och umbäranden”. För att uppnå detta föreslog han ”en handlingslinje som … gör största möjliga inverkan genom att neka Kuba pengar och förnödenheter, sänka löner och realinkomster, orsaka hunger, desperation och störtande av regeringen” (min kursivering).
Målet är tydligt: att störta den kubanska revolutionen. Medlen är också tydliga: att skapa hunger och desperation för att provocera fram social oro, vilket leder till att regeringen störtas, eller att tvinga den kubanska regeringen att förhandla bort revolutionen.
Kommer det att finnas en ”Delcy Rodríguez i Havanna”?
De kapitalistiska medierna över hela världen spelar den roll de är avsedda att spela genom att sprida alla möjliga rykten. Den reaktionära blaskan ABC i Madrid hävdade att det redan pågick förhandlingar på hög nivå mellan Kuba och USA i Mexiko, genom Alejandro Castro Espín, som spelade en roll i de hemliga förhandlingarna som ledde till avspänningarna under Obama 2014.
Den ”liberala” tidningen El País, också i Madrid, är ivrigt på jakt efter en person i den kubanska regeringen som skulle kunna bli ”Havannas Delcy Rodríguez”. Det vill säga någon som USA ”kan göra affärer med”. De fastnade för Óscar Pérez-Oliva Fraga, som är släkt med Fidel och Raúl Castro:
”Enligt flera analytiker skulle han kunna spela samma roll i Kuba som Delcy Rodríguez gjorde i Venezuela. Han är en teknokrat som har kvalifikationerna som krävs för att bli Kubas president i händelse av förhandlingar med Washington.”
Det verkar inte falla de ”liberala” på El País in att USA inte har någon som helst rätt att bestämma vem som ska vara Kubas president, och att Delcy Rodríguez bara blev tillförordnad president i Venezuela efter en brutal militär attack från Washington där landets statschef kidnappades!
Den kubanska regeringens officiella ståndpunkt är att de är öppna för dialog med USA, så länge denna sker utan ”påtryckningar eller förhandsvillkor”, på ”lika villkor”, med full respekt för Kubas suveränitet och utan ”inblandning i de inre angelägenheterna”.
Det är uppenbarligen inte vad Washington vill. De kräver underkastelse och är beredda att uppnå detta genom en fullständig oljeblockad, oavsett hur det påverkar det kubanska folkets liv. Det innebär att om de inte kan uppnå underkastelse på detta sätt är den amerikanska imperialismen också beredd att använda direkta militära angrepp. Amerikanska flottans fartyg cirkulerar nära Kubas norra kust och militärflygplan utför elektronisk övervakning över den karibiska ön.
Under den nuvarande eskalerande militära mobbningen har amerikanska talespersoner, däribland Rubio och Trump, sagt att de vill att Kuba ska ”öppna upp” sin ekonomi och genomföra ”ekonomiska reformer” som skulle göra det möjligt för amerikanska företag att investera i sektorer som turism, bankväsende och telekommunikation.
Med ”öppna upp” menar de inte bara att tillåta amerikanska investeringar. Om amerikanska företag inte investerar på Kuba – som företag från Europa, Kanada och andra länder gör – beror det på den mångåriga amerikanska blockaden!
Vad de egentligen menar med ”reformer” och ”öppna upp” är inget annat än att avveckla planekonomin som revolutionens landvinningar bygger på.
Kuba övergivet av sina borgerliga ”allierade”
Inför ett sådant överhängande hot måste följande fråga besvaras: hur kan den kubanska revolutionen försvaras?
Ur internationell synvinkel har Kuba aldrig varit så isolerat som nu. En ledare i den revolutionära vänstertidningen La Tizza beskriver situationen så här:
”När nästan alla ’icke-allierade’ regeringar, eller de med ’progressiv’ retorik, väljer att se åt andra hållet; när blocken som skulle innebära samverkan, allianser, forum, gemensamma kommissioner och kongresser, undviker praktiska och materiella åtaganden gentemot Kuba, och i bästa fall erbjuder uttalanden om sin bestörtning och maktlöshet – vilka ska vi då vända oss till, om inte folket, för att konfrontera denna imperialistiska belägring som intensifieras mer och mer, nu när Kuba är ännu mer ensamt och övergivet än tidigare?” (vår översättning)
Detta är en träffande beskrivning av den kubanska revolutionens nuvarande situation. Den venezuelanska regeringen under Delcy Rodríguez befinner sig, trots sina uttalanden om suveränitet, i en halvkolonialt underordnad position gentemot Washington. Detta framgår tydligt av det faktum att landet har avbrutit all oljetransport till Kuba, som utgjorde cirka 34 procent av öns energi-importer. Caracas har inte ens erkänt att man avbrutit leveranserna och har inte gett någon offentlig förklaring till detta.
I Mexiko har Claudia Sheinbaums regering följt Trumps instruktioner och hot genom att också stänga av oljetillförseln till Kuba, som utgjorde ytterligare 44 procent av landets import av råolja. Hennes regering har skickat välbehövlig humanitär hjälp (främst mat), men har offentligt förklarat att den inte kan ”sätta Mexikos intressen på spel” genom att fortsätta oljetillförseln.
Just nu är det olja som Kuba behöver mest av allt. Mat är visserligen mycket välkommet, men mat kan inte transporteras utan bränsle och kan inte förvaras utan elektricitet. I denna avgörande fråga är Sheinbaum inte beredd att hävda Mexikos suveräna rätt att handla med ett annat suveränt land. Den borgerliga nationalismens begränsningar blottläggs på ett grymt sätt.
Andra latinamerikanska länder har uttryckt sitt stöd och offentligt kritiserat Trumps oljeblockad, men inget av dem har vidtagit några konkreta åtgärder för att bryta den. Kina och Ryssland har också protesterat, men hittills har det stannat vid ord. Den mycket omtalade multipolära världen, som skulle säkerställa bättre förutsättningar för små nationers suveränitet, har visat sig vara tom retorik när den ställs inför den amerikanska militära styrkan Southern Command som samlats i Karibien.
Enligt en rapport i Izvestia uppgav källor vid den ryska ambassaden i Havanna att ”Ryssland förväntas inom en snar framtid leverera olja och petroleumprodukter till Kuba som humanitärt bistånd”.
Ryssland är redan föremål för drakoniska amerikanska sanktioner, så Trumps hot om strafftullar har mindre inverkan, men frågan kvarstår hur oljan skulle transporteras i en tid då den ryska flottan är föremål för amerikanska sanktioner och när fartyg med kopplingar till Ryssland beslagtas i Karibien, Indiska oceanen, Nordatlanten och Medelhavet.
Som La Tizza förklarar:
”Kina och Ryssland uttrycker sitt stöd och fördömande genom retorik, men ingen av dem har visat någon vilja att dela det kubanska folkets öde inför ett direkt angrepp. Symboliskt stöd, strategiska beräkningar och en ö som tvingas möta krigets noggrant provocerade eskalering nästan helt ensam. Vi förväntar oss ingenting från externa makter. Som Antonio Maceo sa: ’Det är bättre att resa sig eller falla utan hjälp än att dra på sig tacksamhetsskuld till så mäktiga grannar.’ Vi lärde oss redan för länge sedan att Kuba, i avgörande ögonblick, endast kan räkna med sitt eget folk.”
Bara världens arbetare kan rädda Kuba!
Vem annars kan den kubanska revolutionen räkna med hjälp från i denna stund av nöd? Ledaren La Tizza pekar i rätt riktning: ”Världens folk – res er med Kuba!”, lyder rubriken. ”Vem annars ska vi vända oss till om inte folken, för att möta denna imperialistiska belägring som blir allt hårdare ju mer ensamt och övergivet Kuba blir?”
De riktar helt korrekt en vädjan till det amerikanska folket:
”I vår strävan att bekämpa planen att förvandla Kuba till Karibiens Gaza vänder vi oss först och främst till er, det amerikanska folket, i all er oändliga mångfald. Till alla medborgare som inte längre kan uthärda den diktatoriska galenskap som styr Vita huset. Till er som lever belägrade av de otaliga problemen i ett samhälle som är långt ifrån att vara ’great again’. Vi vänder oss till er, som minns vart och ett av de krig där de rika blev rikare och de fattiga fattigare, och där det enda som återvände hem – om något alls gjorde det – var era barns livlösa kroppar. Krig som inte var era, beslutade i kontor, utkämpade av unga män som, för att försörja sig, tvingades förstöra andra.”
Det ligger mycket sanning i dessa ord. Den kubanska revolutionens öde kommer i sista hand att avgöras på den internationella klasskampens arena. Det är värt att påpeka att den nuvarande situationen är en bekräftelse på att man inte kan bygga socialism i ett enda land, och ännu mindre på en liten karibisk ö, 90 mil från världens mäktigaste imperialistmakt. Under nästan tre årtionden efter 1959 kunde den kubanska revolutionen räkna med mycket gynnsamma ekonomiska relationer med Sovjetunionen. Ja, dessa relationer innebar en rad politiska kompromisser och ledde till allvarliga förvrängningar i den kubanska ekonomin. Men ändå gav de revolutionen ett andrum.
När Sovjetunionen kollapsade, som ett resultat av sina egna byråkratiska stalinistiska förvrängningar, stod den kubanska revolutionen ensam genom de extremt hårda förhållandena under ”den speciella perioden” på 1990-talet. Den venezuelanska revolutionens utbrott gav den en ny livlina, både ekonomiskt och politiskt. När den venezuelanska revolutionen i sin tur hamnade i kris som ett resultat av att den misslyckats med att expropriera den härskande klassen, blev Kuba återigen mer isolerat. Trycket mot en kapitalistisk restaurering ökade.
Dessa två exempel understryker det faktum att en revolution som avskaffar kapitalismen inte kan överleva på lång sikt om den förblir isolerad.
Nu kan Kuba återigen bara räkna med sitt eget folk, men också med världens folk, det vill säga arbetarklassen, de fattiga bönderna och den revolutionära ungdomen i världen. Detta är inte en abstrakt metafor, utan en konkret fråga.
Det enda som kan tvinga den mexikanska regeringen att bryta sin underkastelse inför den mäktiga grannen i norr skulle vara en massiv rörelse bland det mexikanska folket, dess fackföreningar och massorganisationer, dess ungdomar och dess bönder. Detsamma gäller Colombia och Brasilien, två oljeproducerande länder med regeringar som valts av arbetarklassen och de fattiga. Det mäktiga oljearbetarförbundet i Brasilien har krävt att Lulas regering ska skicka olja till Kuba. Den brasilianska sektionen av Revolutionära kommunistiska internationalen har lanserat en kampanj med samma slagord.
Naturligtvis har Trump hotat med tullavgifter mot alla länder som säljer olja till Kuba, men om länder som Mexiko, Colombia och Brasilien skulle trotsa ett sådant hot, och om de gjorde det med stöd från en kraftfull massrörelse mot imperialismen, skulle det sätta den amerikanska imperialismen i en svår situation.
En sådan rörelse skulle finna gensvar inom USA självt, bland tiotusentals ungdomar som har demonstrerat mot folkmordet i Gaza, bland de miljoner som har kommit att motsätta sig ICE:s brutala razzior mot migranter, bland de miljoner arbetare som röstade på Trump när han lovade att sätta stopp för de ”eviga krigen” och utländska militära äventyr och som nu har blivit besvikna.
Alternativet till detta, en kraftfull mobilisering av arbetarklassen över hela kontinenten och världen, är att den kubanska revolutionen och alla dess landvinningar förstörs.
Vi talar inte bara om de materiella landvinningarna – särskilt inom områdena bostad, utbildning samt hälso- och sjukvård – som nu allvarligt undergrävts efter årtionden av blockad, revolutionens isolering och de gradvisa kapitalistiska kontrareformerna. Vi talar också om nationell suveränitet, landets oberoende från imperialistisk dominans.
Som kamraterna i La Tizza uttryckte det: ”Revolutionen måste vara socialistisk för att vara en revolution för nationell befrielse.” Det enda sättet för Kuba att befria sig från USA var genom expropriering av kapitalisterna och jordägarna. En återgång till kapitalism i Kuba skulle innebära att ön återigen förvandlas till en halvkoloni till USA, som den var före 1959.
En seger för USA i Kuba skulle också innebära ytterligare framsteg för den så kallade Donroe-doktrinen, återupprättandet av USA:s halvkoloniala dominans över hela kontinenten. Det som står på spel är inte bara den kubanska revolutionen, hur viktig den än är ur den internationella arbetarrörelsens synvinkel, utan också den nuvarande offensiven från den amerikanska imperialismen för att underkuva det som de betraktar som sin egen bakgård.
Av denna anledning förenar vi våra röster med våra kubanska kamraters: res er, världens arbetarrörelse, res er med den kubanska revolutionen!