“Det venezuelanska folket har nu befriats”, utropade statsminister Ulf Kristersson, ivrig att göra USA:s president till lags. Befrielsen? Att världens mäktigaste imperialistmakt USA har invaderat ett av världens fattigaste länder, kidnappat presidenten och hans hustru för att hålla en skenrättegång, förkunnat att USA nu ska styra landet och krävt 50 miljoner fat olja som betalning för besväret.
Dagen efter riktades Trumps hot mot Grönland. Nu stod herr Kristersson däremot plötsligt upp för den okränkbara folkrätten och förkunnade att “bara Grönland (och Danmark) har rätt att bestämma i frågor som rör Grönland (och Danmark).”
Så Grönland och Danmark har rätt att bestämma över Grönland och Danmark, men Venezuela har inte rätt att bestämma över Venezuela?
När Ryssland invaderade Ukraina gick pressarna varma med fördömanden från svenska medier och politiker. En samstämmig kör ljöd ut att “folkrätten måste skyddas!”. Men när USA, världens starkaste stormakt, lägger ännu en svag latinamerikansk nation till listan på länder de invaderat, får de regeringens entusiastiska stöd.
För våra imperialister finns det uppenbarligen en uppsättning regler för vissa länder och andra regler för andra länder. Skillnaden stavas inte demokrati, utan ekonomiska, geopolitiska och militära intressen.
Trump är i princip öppen med detta. Våra europeiska imperialister försöker däremot tillämpa den mer klassiska taktiken, att gömma sig bakom fraser om “demokrati”, “mänskliga rättigheter”, “folkrätt” och så vidare.
“Maduro har inget demokratiskt mandat”, påstår de – och därför är det bara rätt av Trump att avsätta honom? Denna omtanke för demokratin spelade mindre roll när Trump för två månader sedan med öppna armar välkomnade Saudiarabiens kronprins bin Salman till Vita huset – en man utan något demokratiskt mandat från ett land som aldrig haft demokratiska val.
Det spelade heller ingen roll när före detta al-Qaida-krigaren Muhammad al-Julani tog makten i Syrien genom en militärkupp 2024, bytte bort sitt krigarnamn, gjordes rumsren och välkomnades av etablissemanget i väst, samt bjöds in till Vita huset.
“Regimen i Venezuela är korrupt och auktoritär” får vi höra. Till skillnad från den ukrainska som Sverige stöttat i åratal då? I svenska medier må omfattningen ha underdrivits, men i Ukraina är vidden på de korruptionsskandaler som nu uppdagas välkänd. Skandalerna involverar alla Zelenskyjs närmaste och närmar sig presidenten själv – vars mandatperiod för övrigt sedan länge löpt ut, men han undviker nya val eftersom han riskerar att förlora.
Trump satt själv fyra år vid makten efter valet 2016, trots att han inte hade fått flest röster från väljarna utan endast segrat genom det odemokratiska elektorssystemet. Vår egen Kristersson sitter nu på Moderaternas sämsta siffror inför en valrörelse på 50 år och har förtroende från endast en dryg tredjedel av svenska väljare.
Ger något av detta någon nation rätt att använda bombningar, mord, sjöröveri och kidnappningar mot dessa länder?
Vad hade svaret blivit om det inte var USA som bombade Venezuela, utan Kina som invaderade Taiwan? Om det inte var Maduro som släpades iväg på en båt till New York, utan Grönlands premiärminister som kidnappades? Hade det varit en “befrielse” enligt svenska politiker? Det räcker att ställa frågan för att veta svaret.
Ett särskilt omnämnande förtjänar Svenska Dagbladet, som menar att problemet inte är att USA invaderar, utan hur de pratar om att de gör det! De menar att “Trump öppnar för en farligare värld” – på grund av hans “haveri” till uttalanden efter kuppen. Invasionen och kidnappningen kunde enligt Svenska Dagbladet blivit en “framgångshistoria” om Trump haft rätt taktik efteråt.
Grönlandshotet visar hyckleriet
Den svenska borgarklassen har i sig inget emot imperialistiska angrepp, kidnappning av andra länders statsledare, att man försvagar Kinas och Rysslands inflytande och slår ett slag mot Kuba. De är likt alla Europas borgarklasser helt för att imperialismen avsätter Maduro i sak. Men samtidigt är de vettskrämda.
Trump betonar nämligen att man tänker vidta de åtgärder man anser sig behöva – även mot europeiska länder vid behov, med början i frågan om Grönland. Carl Bildt, denne moderata besserwisser som utrikespolitiskt tidigare alltid knäböjt för stormakten i väst, uttrycker känslan tydligt:
“Europa måste vara berett på en konfrontation med Trump om Grönland. Han är besatt av västra halvklotet, grovt okunnig om fakta i frågan, men i krigsläge efter den inledande framgången i Venezuela. Europa behöver – bildligt talat, om inte annat – ladda vapnen.”
Efter Trumps senaste hot darrar de danska politikerna, och i förlängningen de svenska: om han kunde göra detta mot Venezuela kanske han menar allvar även i frågan om Grönland.
Detta är en hård nöt att knäcka för alla dessa hycklare, inte bara för att de precis stöttat Trumps illegala attack mot Venezuela, utan även för att man i Grönlands fall inte har någon folkrätt och självbestämmande att försvara. Grönland är som bekant en koloni.
Danska politiker har kritiserat USA för att ha hemliga möten med Grönland utan Danmarks närvaro. Men när Danmark nyligen i panik mobiliserade till ett krismöte om hur man ska hantera USA:s hot mot Grönland var en berörd nations representanter inte ens inbjudna – Grönlands.
Samma fiende: imperialismen
Vår så kallade opposition är inte mycket bättre än regeringen. Magdalena Andersson lade upp ett Instagram-inlägg med följande förstasida:
“Jag följer utvecklingen i Venezuela med stor oro. Nicolas Maduro saknar demokratisk legitimitet och under hans regim har landet utvecklats i en allt mer auktoritär riktning, med förtryck av oppositionella och inskränkningar av grundläggande fri- och rättigheter.”
Om man bara läst detta kunde man ursäktas för att tro att det var Maduro som hade invaderat Venezuela. På efterföljande sidor kommer sedan de pliktskyldiga formuleringarna om “internationell rätt” och “regelbaserad världsordning.” Hon påstår att det efter andra världskriget byggdes en världsordning där “konflikter ska lösas med rätt, inte med våld.”
Detta pacifistiska pladder är särskilt smaklöst när det gäller Latinamerika – där USA sedan andra världskriget systematiskt invaderat land efter land, organiserat kupper mot folkvalda ledare och partier och på det mest våldsamma sätt “löst konflikter”, det vill säga kontrollerat kontinentens resurser i USA-imperialismens intresse. Trumps senaste agerande är bara en mer öppen version av detta.
För imperialismen har “folkrätten” alltid varit något man hänvisat till när ens motståndare gjort något man ogillat – men själva har man åsidosatt den efter behov. Den “regelbaserade världsordningen” är ingenting annat än det den amerikanska imperialismen vill ha och behöver vid varje givet tillfälle.
En verklig rätt för alla folk till självbestämmande kan bara säkras genom att imperialismen krossas.
Den svenska vänsterns uppgift måste vara att avslöja detta hyckleri och mobilisera till motstånd mot både den amerikanska och europeiska imperialismen – och för Venezuelas rätt till självbestämmande. Att många Palestinademonstrationer nu omvandlas till demonstrationer både för Palestina och Venezuela är ett betydelsefullt initiativ. Vi har alla samma fiende.
Vi kommunister står orubbligt och villkorslöst på Venezuelas sida inför detta imperialistiska angrepp. På gator och torg lyfter vi den paroll som vi lyft ända sedan det första kuppförsöket 2002:
Hands Off Venezuela!