Under outhärdligt imperialistiskt tryck går Kuba mot att återinföra kapitalismen

Mot bakgrund av ett outhärdligt tryck från den amerikanska imperialismen antog den kubanska nationalförsamlingen under ett extrainsatt sammanträde den 18 juni en rad ekonomiska förslag. Om dessa förslag genomförs kommer de att leda direkt till att kapitalismen återinförs.

Fredagen den 12 juni tillkännagav president Díaz-Canel vid en presskonferens på förmiddagen långtgående ekonomiska reformer. Onsdagen den 17 juni sammanträdde centralkommittén för Kubas kommunistiska parti (PCC) i plenum och redan dagen därpå godkände Nationalförsamlingen för folkets makt, i en takt som saknar motstycke, inte mindre än 176 åtgärder. Sammantaget innebär dessa åtgärder, om de genomförs, slutet för planekonomin och återinförandet av kapitalismen.

Det finns inget annat sätt att analysera besluten på. Det handlar inte om några enstaka reformer, och inte heller om en delvis öppning mot marknaden. Vi talar om ett fullständigt återinförande av en kapitalistisk marknadsekonomi på Kuba. Ett kvalitativt språng, inte bara ett kvantitativt. Och detta kommer att få mycket allvarliga och historiska konsekvenser.

Kapitalismens återinförande

De godkända åtgärderna innebär att:

• Avskaffa den statliga planeringen av ekonomin, och statens resursfördelning ska ersättas av ”politiska signaler till alla ekonomiska aktörer” (offentliga och privata) och företräde för ”marknadssignaler”.
• Avskaffa utrikeshandelsmonopolet.
• Omvandla ”socialistiska statliga företag till kommersiella bolag med aktier eller ägarandelar” och tillåtelse för privat kapital, både inhemskt och utländskt, att köpa aktier i dessa.
• Statliga företag kommer att ha fullständig självständighet att besluta om sin investeringspolitik, sina verksamhetsområden, sina arbetstagares löner och försäljningen av sina tillgångar till den privata sektorn; de kommer att fastställa sina priser i enlighet med kostnaderna, och de som inte går med vinst kommer att avvecklas.
• Inrätta en privat bank- och finanssektor.
• Obegränsat utvidga sektorer som är öppna för privata investeringar, både inhemska och utländska.
• Ge privata aktörer obegränsad nyttjanderätt till mark.
• Avskaffa allmänna subventioner, vilka kommer att ersättas med riktat stöd till utsatta personer.
• Genomföra lättnader i uppsägningsreglerna och införa en arbetslöshetsersättning som varar mellan tre och sex månader.
• ”Genomföra successiva devalveringar av den nationella valutan för att minska växelkursskillnaderna. Företag som inte klarar av devalveringen kommer att avvecklas.”
• Tillåta privata företag att anställa fler än 100 arbetstagare.
• ”Tillåta fastighetsföretag att genomföra försäljning och köp av bostadsfastigheter.”
• ”Ge utländska investerare full tillgång till sina intäkter i utländsk valuta, möjliggöra flexibel verksamhet i en miljö med partiell dollarisering av ekonomin samt ge dem tillgång till valutamarknaden.”
• ”Tillåta alla former av affärsverksamhet i Cayos, kulturarvsområdena i Gamla Havanna och Trinidad.”
• ”Tillåta fastighetsutveckling i alla landets turistområden.”
• ”Bjuda in snabbmatskedjor att investera i landet.”

Detta är bara några av de godkända förslagen, som även omfattar andra viktiga aspekter. Jag har endast tagit med de som jag anser vara viktigast.

Oavsett avsikterna och ordalydelsen hos dem som fattade dessa beslut handlar det om återinförandet av kapitalismen på Kuba.

I samband med avskaffandet av den ekonomiska planeringen sker en omvandling av de statliga företagen till aktiebolag, vilket innebär att de underkastas den kapitalistiska marknadens regler. Samtidigt avskaffas utrikeshandelsmonopolet, som fungerade som en barriär (om än en partiell och kraftigt försvagad sådan, men ändå en barriär) mot den globala kapitalistiska marknadens tryck på den kubanska ekonomin.

I förslagen anges också att alla företag (både statliga och privata) kommer att åläggas att visa ”socialt ansvar” – en ledamot i Nationalförsamlingen sa att privata företag ”också är socialistiska”! – och att staten förbehåller sig rätten att inneha en majoritetsandel i företag inom nyckelsektorer. I praktiken kommer inget av detta att spela någon roll. Kapitalister agerar inte utifrån en moralisk plikt gentemot samhället som helhet, utan utifrån behovet av att maximera vinsten; annars kommer konkurrensen att driva dem i konkurs.

Den privata vinsten för en minoritet av kapitalister, både inhemska och utländska, kommer att bli den dominerande drivkraften i den kubanska ekonomin om dessa förslag genomförs.

De godkända åtgärderna presenterades av både minister Marrero och president Díaz-Canel som steg som skulle ha vidtagits oavsett den senaste eskaleringen av den amerikanska offensiven, och som en del av en ”förfining och förstärkning av den socialistiska modellen”.

Det framhölls också att dessa åtgärder ”löser upp den knut som kvävde produktivkrafterna”… som om problemet vore statligt ägande och planering, snarare än byråkratin och det byråkratiska sätt på vilket planeringen genomförs.

Detta är kanske den allvarligaste aspekten. Man skulle kunna hävda att vissa av dessa eftergifter till marknaden var oundvikliga inför det outhärdliga trycket från imperialismen under de senaste månaderna, som har lett till att den kubanska ekonomin nästan helt kvävts. Men i så fall måste man öppet säga att dessa åtgärder utgör ett allvarligt och mycket farligt steg bakåt, snarare än att berömma dem som ett steg framåt eller framställa dem som en förstärkning av socialismen.

Mitt i denna virvelvind av beslut meddelade president Díaz-Canel också att han hade anlitat vad han beskrev som ”kritiska” kubanska ekonomer för att ge råd om dessa åtgärder. Bland dem finns Omar Everleny och Triana Cordoví, som i ungefär 20 år, både inom ”Centrum för studier av den kubanska ekonomin” och utanför det, har förespråkat den kinesiska/vietnamesiska vägen mot kapitalistisk återuppbyggnad. Det är som att låta vargen vakta hönshuset.

I flera tal vid Folkets maktförsamling (ANPP) och vid partiets centralkommittémöten (CC) förklarades det att förslagen härrörde ”från studier av erfarenheterna i andra socialistiska länder”, det vill säga Kina och Vietnam.

För att vara tydlig: i Kina och Vietnam återinförde ledningen för dessa länders ”kommunistiska” partier kapitalismen. Där tog processen årtionden; på Kuba vill man driva igenom den på bara några dagar och veckor.

Skillnaden är att Kina är ett stort land, med en enorm reserv av billig arbetskraft och en stark stat. Återinförandet av kapitalismen ledde här så småningom till en självständig utveckling som har förvandlat landet till en världsmakt som kan utmana USA:s dominans. Kina är ett kapitalistiskt land, och en handfull miljardärers intressen – med nära band till statsapparaten och det så kallade Kommunistiska partiet – dominerar ekonomin och drar nytta av exploateringen av miljontals arbetares arbetskraft. Men åtminstone är det ett kapitalistiskt land som bestämmer sin egen politik och konkurrerar på världsmarknaden på lika villkor med den amerikanska imperialismen.

Kuba är inte i stånd att upprepa den processen. Vi måste tala klarspråk. Den obegränsade och okontrollerade tillströmningen av utländskt kapital till Kubas bräckliga ekonomi kommer mycket snabbt att leda till dess fullständiga underkastelse. Förlusten av ekonomisk självständighet kommer, förr snarare än senare, att följas av att den politiska självständigheten går förlorad.

Det är uppenbart att det finns många, även inom centralkommittén och nationalförsamlingen, som är skeptiska till dessa åtgärder, särskilt på grund av de ekonomiska konsekvenser de kommer att få. Vid mötet i partiets ledningsorgan förklarade till exempel Miriam Nicado hur de antagna ekonomiska åtgärderna ”kan öka klyftorna inom befolkningen” … ”och till och med leda till en större koncentration av rikedom inom vissa sektorer”.

För att stärka förslagen lades därför ett brev fram, undertecknat av Raúl Castro, som gav sitt stöd till dem. Hela det historiska ledarskapets anseende – de som exproprierade kapitalismen för att uppfylla de skäggiga revolutionärernas löfte om suveränitet och social rättvisa – utnyttjades därmed för att rättfärdiga raka motsatsen.

USA:s brutala och grymma kampanj för att svälta ut Kuba

Trots påståenden om att dessa åtgärder vidtas av egen fri och självständig vilja är verkligheten obeveklig. Den ekonomiska kvävning som USA har ålagt landet har nått ohållbara nivåer.

Det oljeembargo som infördes i januari lamslår snabbt landets ekonomi, orsakar strömavbrott som varar i mer än 24 timmar, stör transporten av människor och varor (inklusive livsmedel) och påverkar offentliga tjänster (inklusive skolor och sjukhus). Det hindrar befolkningen från att konservera den lilla mängd mat de har tillgång till och tvingar dem att laga mat med träkol.

Marco Rubio har lyckats hota länder i Karibien och Centralamerika till att utvisa kubanska medicinska delegationer, en avgörande inkomstkälla.

Många flygbolag har ställt in flyg till ön på grund av brist på flygbränsle (en följd av oljeblockaden), vilket innebär ett svårt bakslag för turismen, särskilt från Ryssland och Kanada.

De sekundära sanktioner som Rubio införde den 1 maj tvingade det kanadensiska gruvbolaget Sherritt International (som hade ingått samarbete med ett kubanskt statligt företag för att bryta nickel och kobolt) att dra sig tillbaka; tvingade indonesiska, turkiska, spanska och kanadensiska hotellkedjor att avsluta sina samarbeten med det statliga företaget Gaviota; ledde till att Visa och Mastercard ställde in sin verksamhet på ön; och tvingade de europeiska rederierna Hapag-Lloyd och CMA CGM att ställa in frakttjänsterna. Till och med detaljhandlaren Envioscuba.com, som skickar varor till kunder på ön på uppdrag av deras släktingar i USA, har tvingats upphöra med sin verksamhet.

Den kriminella duon Trump–Rubio har systematiskt riktat in sig på alla Kubas källor till utländsk valuta: exporten av medicinska tjänster, turism, penningöverföringar, gruvdrift… och har dessutom stängt av energiförsörjningen.

Till denna oöverträffade ekonomiska utpressning kommer Trumps och Rubios vapenskramlande, de militära hoten – både öppna och dolda – samt Hegseths besök i ”Rambo-stil” på Guantánamo-basen.

Den kinesiska vägen mot att återinföra kapitalismen… med amerikanska affärsmän?

En möjlig förklaring till dessa åtgärder är att det kubanska ledarskapet har beslutat att återinföra kapitalismen samtidigt som man behåller den politiska kontrollen (i kinesisk stil) som ett sätt att förhindra imperialistisk militär intervention och regimskifte, i syfte att förhandla fram ett upphävande av sanktionerna.

Detta skulle stämma överens med en rad nyligen genomförda åtgärder och uttalanden. I slutet av maj besökte den amerikanske affärsmannen och Trump-stödjande kandidaten till guvernörsposten i Rhode Island, Vic Mellor, Kuba, ”på inbjudan av kubanska affärsmän”. Under sitt besök träffade han två gånger Raúl Castros sonson.

”Jag fick träffa Raúl [Rodríguez Castro], och jag delar hans vision om att öppna upp Kuba för näringslivet. Jag tror att Kuba behöver det, jag tror att världen behöver det”, sa Mellor till AFP. ”Jag tror att det är dags att gå vidare, det är dags för förändring, och Raúl delar den uppfattningen.”

Dagen efter att nationalförsamlingen godkände återinförandet av kapitalismen – det kubanska folket har inte tillfrågats och har knappt fått någon förklaring alls – gav Raulito en exklusiv intervju i Abu Dhabis The National, där han efterlyste ett ”hjärtligt förhållande” till USA. Han tillade att man skulle kunna nå en överenskommelse om ersättning till kubanamerikaner för egendom som exproprierats av revolutionen.

Delcy offered her services to Trump via Qatar.

Is Raulito offering his via UAE? pic.twitter.com/0wF6LOu48L

— Jorge Martin ☭ (@marxistJorge) June 19, 2026

I samma intervju vände sig biträdande handels- och turistministern Carlos Méndez direkt till det amerikanska näringslivet. ”Vi vill att amerikanska företagare ska veta och förstå att Kuba är ett land som är öppet för investeringar … inom sektorer som gruvdrift, turism, fastigheter, bank och finans”, förklarade han. ”Det finns meningsskiljaktigheter mellan våra regeringar som inte bör hindra näringslivet från att delta i den kubanska ekonomin.”

Det finns uppenbara skillnader mellan Marco Rubio och Donald Trump i deras inställning till den kubanska revolutionen. Båda vill förstöra den – så mycket är säkert – men de är oense om vad det slutgiltiga målet är. För Rubio handlar det om regimskifte och att Miamis kubansk-amerikanska kontrarevolutionära gusanos ska ta över makten. För Trump skulle det troligen räcka med att få kontroll över ön och dess ekonomiska resurser samt att driva bort Kina och Ryssland, oavsett vem som sitter vid makten: den venezuelanska modellen.

En detalj som nästan har gått obemärkt förbi. När Rubios sekundära sanktioner tvingade det kanadensiska gruvbolaget Sherritt International att lämna ön gick företaget – som nästan helt är beroende av sina investeringar på Kuba – i konkurs. Då klev ett amerikanskt företag, ägt av en före detta rådgivare till den första Trump-administrationen, in och erbjöd sig att köpa en majoritetsandel.

Vilket intresse skulle en investerare från Texas kunna ha i ett kanadensiskt företag som har blivit utan verksamhet på grund av Rubios sanktioner mot Kuba? … om han inte räknar med att kunna få en licens från Trump för att bedriva verksamhet på Kuba! En sådan affär, om den genomförs, skulle innebära att nickel- och koboltbrytningen på Kuba skulle övergå från kanadensisk till amerikansk kontroll, i en tid då den amerikanska imperialismen tävlar om att säkra tillgången till kritiska mineraler.

Är det långsökt att tro att en liknande operation kan vara på gång inom andra sektorer av ekonomin, däribland turism- och hotellbranschen?

Imperialistisk utpressning har redan tvingat spanska och kanadensiska multinationella företag att delvis dra sig tillbaka från sektorn. Skulle de stora amerikanska kedjorna vara villiga att ersätta dem? Eller företag från andra länder som inte är konkurrenter till USA? Det talas om en grupp från Förenade Arabemiraten som är intresserad av att bygga en ”Trump Island” på Cayo Santa María (!!).

Hur som helst, oavsett om det sker genom ett avtal med en del av den statliga byråkratin och kommunistpartiet på Kuba eller med våld, kommer amerikanska affärsintressens kontroll över den kubanska ekonomin att innebära att landets självständighet helt går förlorad.

Vi måste upprepa vad vi har förklarat gång på gång. Den kubanska revolutionens landvinningar bygger på exproprieringen av kapitalismen. Om kapitalismen återinförs kommer det oundvikligen att bli omöjligt att upprätthålla dessa landvinningar (som, även om de allvarligt försvagats av årtionden av imperialistiska angrepp, fortfarande existerar).

Att fullborda den kapitalistiska återuppbyggnaden kommer utan tvekan att innebära en ökad social stratifiering, en koncentration av rikedom i några få händer och framväxten av en kubansk kapitalistklass som kommer att använda sin ekonomiska makt för att så småningom utöva politisk makt. Vi talar inte om en handfull små och medelstora företag (MIPYMEs) med ett dussin arbetare vardera, utan om stora utländska investerare som tar kontroll över de vinstdrivande sektorerna i ekonomin. Dessutom kommer den framväxande kubanska borgarklassen att stödjas av (eller snarare stå under kontroll av) den mäktigaste imperialistiska makten på jorden, bara 150 km bort.

Med planekonomins förstörelse kommer alla revolutionens landvinningar att gå förlorade, inklusive den nationella självständigheten. Ett kapitalistiskt Kuba skulle befinna sig i en situation av halvkolonial underkastelse under USA.

Fanns det något annat alternativ?

På Kuba är många revolutionärer och kommunister väl medvetna om farorna och konsekvenserna av dessa förslag, trots att ledningen insisterar på att det handlar om att ”förfina den socialistiska modellen” och ”ändra det som behöver ändras” (och cyniskt utnyttjar ett citat från Fidel).

Men motståndet mot kapitalismens återupprättande står inför allvarliga svårigheter.

Den första är bristen på en kultur av beslutsfattande och politisk debatt inom partiet och staten i allmänhet. På Kuba har det hållits många samråd och folkomröstningar. För 15 år sedan var de ekonomiska riktlinjerna föremål för en mycket omfattande diskussion, men i slutändan fattades besluten uppifrån utan att arbetarklassen deltog direkt i processen.

Det andra är den förståeliga reflexen att sträva efter enighet och sluta leden inför imperialistisk aggression, det som brukar kallas bunkermentalitet. På detta svarar vi att under förhandlingarna om Brest-Litovsk-fördraget i Sovjetryssland, i en tid av överhängande militär fara, organiserade bolsjevikerna en omfattande debatt inom partiet och de sovjetiska institutionerna. Det fanns tre motstridiga ståndpunkter, och alla använde sig av statliga medier och offentliga möten för att driva sin sak. Till slut måste ett beslut fattas i all hast.

Under 1960-talet, i en tid av överhängande militärt hot mot den kubanska revolutionen, ägde många intensiva debatter rum bland revolutionärerna – om användningen av sovjetiska handböcker, den ekonomiska modellen, behovet av internationell revolution samt konst- och kulturpolitiken. Inget av detta försvagade revolutionen, tvärtom.

Enighet inför fienden tjänar till att försvara revolutionen, men enighet med dem som förespråkar ett återinförande av kapitalismen är falsk, eftersom den innebär att man samtycker till ett beslut som i själva verket tjänar till att undergräva och förstöra revolutionen.

Den tredje punkten är avsaknaden av ett tydligt svar på frågan: ”men vilket annat alternativ finns det?” Detta är den viktigaste frågan.

Det är helt sant att situationen är desperat. Men det är viktigt att tala klarspråk och kalla saker vid deras rätta namn. Det som i själva verket är ett mycket stort steg bakåt kan inte döljas med retorik om att ”stärka det socialistiska projektet”. Detta skedde redan i samband med Ordenamiento-reformerna av ekonomin år 2020, och de katastrofala konsekvenserna är uppenbara.

Bekämpa byråkratin med arbetarkontroll

Eftergifter till marknaden kan vara (och är) nödvändiga, men det är en enorm skillnad mellan några få eftergifter och att fullständigt återupprätta kapitalismen. Detta är inte en gradskillnad utan en kvalitativ skillnad. Varje eftergift till kapitalismen måste åtföljas (som var fallet med NEP i Sovjetryssland) av mekanismer för arbetarkontroll och arbetarnas förvaltning av ekonomin och samhället.

En del av detta berörs i en artikel av den kubanske ekonomen Liu Mok, som publicerats i den kubanska tidskriften Juventud Técnica under rubriken ”Finns det något annat alternativ för Kuba?”:

”Att erkänna behovet av förändring innebär inte att man accepterar att den enda vägen framåt är att successivt utvidga utrymmet för privat kapitalackumulation eller att omvandla statliga företag till aktiebolag öppna för nya investerare…

Det är slående att det knappt förekommer någon diskussion om alternativ som skulle fördjupa arbetarnas och samhällens direkta deltagande i den ekonomiska förvaltningen. Debatten tycks pendla mellan två ytterligheter: att upprätthålla rigida och ineffektiva byråkratiska strukturer, eller att ge större utrymme åt privat kapital. Mellan dessa två ligger ett i stort sett outforskat område…

Ett annat alternativ skulle vara att gå mot olika former av självförvaltning för arbetare och lokalsamhällen. Istället för att omvandla statliga företag till aktiebolag där beslutsmakten i slutändan beror på vem som innehar mest kapital, skulle vi kunna gå mot företag som förvaltas demokratiskt av sina arbetare.”

Under de senaste åren har andra lyft fram behovet av arbetarkontroll för att bekämpa byråkratin. Detta är helt korrekt.

Internationell revolution för att bryta isoleringen

Dessutom behövs en politik som verkar för en internationell revolution, eftersom källan till de flesta av de problem som hotar revolutionen (inklusive byråkratin) i slutändan är dess isolering. Det är inte möjligt att bygga socialism i ett enda land. Det var inte möjligt i Sovjetryssland, som sträckte sig över en hel kontinent med enorma materiella och mänskliga resurser. Det är ännu mindre möjligt på en liten karibisk ö bara 150 kilometer från världens största och mest reaktionära imperialistiska makt.

Det är värt att notera att Kuba, trots alla svårigheter under den ”särskilda perioden”, inte återinförde kapitalismen på 1990-talet efter Sovjetunionens sammanbrott. I början av 2000-talet gynnades landet av den bolivarianska revolutionens utveckling i Venezuela, vilket gav Kuba en livlina inte bara ekonomiskt utan även politiskt. Men eftersom den venezuelanska revolutionen inte fullbordades med avskaffandet av kapitalismen hamnade den i en kris, vilket i sin tur påverkade Kuba.

Hade den venezuelanska revolutionen följt den kubanska revolutionens exempel under perioden 1959–62 genom att expropriera imperialismen och den kapitalistiska oligarkin, skulle detta ha fungerat som en kraftfull magnet över hela kontinenten och bortom den, och det skulle ha befäst dess landvinningar. Men det gjordes aldrig.

En betydande del av ansvaret för detta misslyckande ligger också hos den kubanska ledningen, som konsekvent rådde till måttfullhet, att ”inte provocera fienden”, att ”förstå skillnaderna” och att ”inte kopiera modeller”. Vissa framstående kubanska personligheter ägnade sig åt att driva kampanj mot arbetarkontroll i Venezuela och förklarade den vara ”kontrarevolutionär”.

Den venezuelanska revolutionens nederlag – eftersom den inte genomfördes till slut – fördjupade den kubanska revolutionens isolering och lade grunden för den nuvarande situationen. Ingen kan förneka den internationella solidaritet som den kubanska revolutionen visade genom att skicka läkare till alla delar av världen där de behövdes, eller Kubas hjältemodiga insatser i Angola. Men med undantag för Ches era av att ”skapa två, tre, många Vietnam” på 1960-talet förde det kubanska ledarskapet inte en leninistisk politik för proletär internationalism: att främja och förbereda förutsättningarna för en världsrevolution.

I stället förde ledningen först en politik som innebar underkastelse under Sovjetunionens stalinistiska ”tvåstegsmodell” (med katastrofala resultat i Nicaragua), och därefter den reformistiska politiken ”mot nyliberalism” som förespråkades av ”progressiva” regeringar, samt den geopolitiska strategin för en ”multipolär värld” som byggde på att förlita sig på de kapitalistiska regeringarna i Ryssland och Kina.

Den revolutionära kommunistiska internationalen har alltid och i alla forum som vi har haft tillgång till, inklusive på Kuba och i Venezuela under de senaste 25 åren, försvarat behovet av arbetardemokrati och arbetarkontroll samt världsrevolution.

Vissa kommer att säga att denna politik – arbetarkontroll och proletär internationalism – är utopisk. Men det är just ”realismen” hos dem som argumenterade för geopolitik samtidigt som de kvävde ekonomin byråkratiskt som bär ett stort ansvar för att vi har hamnat i en situation där kapitalistisk återupprättelse för många framstår som den enda möjligheten.

På senare tid har det inte saknats revolutionära möjligheter i Latinamerika och över hela världen. Upproren i Ecuador och Chile 2019, de nationella strejkerna i Colombia, revolutionen i Sudan, störtandet av regeringarna i Sri Lanka, Bangladesh och Nepal samt de massiva generalstrejkerna i Frankrike och Italien mot det imperialistiska folkmordet i Gaza.

Vid alla dessa tillfällen gav arbetar- och bondemassorna, i större eller mindre utsträckning, allt de hade för att radikalt förändra sina levnadsvillkor och sätta stopp för förtryck och elände. Det enda som saknades var ett revolutionärt ledarskap som var uppgiften vuxet att föra arbetarklassen till makten.

Förseningen i uppbyggnaden av den subjektiva faktorn – det revolutionära partiet – är också en avgörande faktor som bidrar till den kubanska revolutionens isolering och driver landet mot en kapitalistisk återgång. Det är vårt ansvar att, samtidigt som vi med all vår kraft försvarar den kubanska revolutionen, påskynda uppbyggnaden av det verktyg med vilket vår klass kan störta kapitalismen.

Arbetarklassens seger i vilket land som helst skulle vara en kraftfull hävstång för att bryta den kubanska revolutionens isolering och förhindra kapitalismens återupprättande.

Det är nödvändigt och brådskande att ta oss an denna uppgift.