I Sverige är barnafödandet det lägsta sedan mätningarna började år 1751. Utredare, politiker och experter talar om en befolkningskris. De försöker förstå varför folk skaffar färre barn.
Detta är inte så att politikerna älskar barn. De är för att sänka straffåldern och deportera tonåringar. “Problemet” – ur deras synpunkt – är att för det första att vi lever längre. Antalet svenskar över 85 år kommer att öka med 60 procent fram till år 2033, enligt Svenskt Näringsliv.
För det andra kan antalet barn och unga minska med 200 000 till 2035, vilket skulle leda till omorganisationer och fler skolnedläggningar i kommunerna. Färre arbetare kommer att behöva försörja fler pensionärer i framtiden och politikerna oroar sig för att detta kommer att bli en börda på statens ekonomi och i förlängningen storföretagens vinster och konkurrenskraft.
Problemet hade kunnat lindras med ökad invandring. De flesta som invandrar till Sverige är i arbetsför ålder och spelar en central roll i ekonomin. Just nu är mer än hälften av vårdbiträdena och drygt en tredjedel av undersköterskorna i äldrevården födda utomlands.
Men det hindrar inte politikerna från att skylla samhällets problem på dem, strypa invandringen och deportera 18-åringar till krigszoner. De vill att svenskar föder fler svenska barn.
En framtid med barn
Det sjunkande barnafödandet är ett globalt fenomen. Över 70 procent av världens befolkning lever i länder där kvinnor i genomsnitt får under 2,1 barn, vilket anses vara gränsen för att befolkningen inte ska minska på sikt. Från år 2027 väntas fler dö än födas i Sverige.
De flesta svenskar vill ha barn, och helst två, men idag föds endast i snitt 1,41 per kvinna. För att komma fram till lösningar på problemet har regeringen tillsatt utredningen ”Framtid med barn”. I den lyfts allehanda teorier om orsaken till det minskade barnafödandet, där sämre ekonomi bland unga lyfts som en möjlig orsak, men som samtidigt tonas ned och relativiseras.
Att barnafödandet har minskat både bland de med högre inkomst och de med lägre – samt att levnadsvillkoren är bättre och att föräldraledighet, VAB och barnbidrag är mer utbyggda i Sverige jämfört med resten av världen – används som förevändning av utredarna för att det måste finnas andra förklaringar.
Men det bortser från det enkla faktum att både de fattigare och mer välbetalda delarna av den svenska befolkningen har fått det sämre de senaste åren.
Fattigdomen har fördubblats i Sverige mellan 2021 och 2025. Barnbidraget är på sin lägsta nivå på 50 år på grund av inflationen. I en rapport från LO presenterades ett räkneexempel för ett arbetarpar i Södertälje som skulle behöva spara i 5 år för att kunna köpa ett radhus om de inte hade barn, och i 21 år om de hade barn! En genomsnittlig ensamstående kvinnlig arbetare skulle gå minus varje månad om hon fick barn.
Även bättre betalda arbetare har fått det sämre på grund av inflationen, höjda elpriser och bolåneränta. Det medelklassliv som vissa i den äldre generationen kunde leva – med villa, Volvo och vovve – är ett ideal som blir allt mer kostsamt och svåruppnåeligt. Vissa strävar efter att uppnå det och kanske lyckas, men då kommer det första barnet betydligt senare. Andra ser att deras enda möjlighet till ett bekvämt liv, att kunna resa, leva rymligt och att slippa ekonomisk oro, är att välja bort barn.
För kvinnor är beslutet ofta särskilt avgörande, då de har lägre löner och tar ett större ansvar för hemarbetet. I Sverige drabbas mödrar i högre utsträckning av utbrändhet på grund av den dubbla bördan i hemmet och på arbetet. Det är även tre gånger så vanligt att barn bor hos sin mamma som hos sin pappa efter en separation. För många kvinnor handlar barnfrågan alltså inte bara om huruvida de och deras partner kan ta hand om ett barn tillsammans, utan om de skulle klara av det ensamma om det skulle krävas.
Många är väl medvetna om att oväntade kriser kan drabba vem som helst. Oro för framtiden ligger som en blöt filt över alla livsbeslut, särskilt något så avgörande som att bli förälder.
Utredarna har givetvis rätt i att det minskade barnafödandet inte endast har ekonomiska orsaker. Var femte kvinna i Sverige mellan 18 och 34 år överväger att inte skaffa barn på grund av klimatkrisen, och ytterligare en femtedel känner någon som överväger det. Oron för framtiden är närmast existentiell.
Familjens omvandling
Samtidigt är pressen och förväntan på att bilda familj mindre än den har varit för tidigare generationer.
Barn har hittills i historien aldrig endast inneburit en glädje. De har såväl kunnat vara en ekonomisk tillgång som en börda för föräldrarna och för samhället, beroende på hur produktionen varit organiserad och familjestrukturen sett ut – och kvinnor och män har försökt kontrollera sin reproduktion därefter.
För en bondefamilj i det förindustrialiserade Sverige kunde barn finnas runt föräldrarna när de arbetade, och vid en viss ålder även hjälpa till i jordbruket och i hemarbetet. De var en försäkring för föräldrarnas välbefinnande vid skador och ålderdom. Men när bönder blev arbetare förändrades familjestrukturen.
Föräldrar gick från att arbeta i och nära hemmet till att arbeta utanför det. Barn kunde inte enkelt bidra till familjens försörjning och någon sorts barnpassning behövde bekostas – eller så lämnades barnen utan tillsyn, med uppenbara risker. Alternativet var att mödrar inte lönearbetade, eller lönearbetade mindre, men det krävde att fadern hade tillräcklig inkomst för att försörja familjen. Samtidigt bidrog medicinska framsteg till att fler barn överlevde spädbarnsåren. Allt detta bidrog till att arbetare mer och mer började begränsa sitt barnafödande.
Denna demografiska utveckling har i stort sett hela världen nu genomgått, bortsett från vissa områden söder om Sahara, samt särskilt krigsdrabbade länder där förstörelsen drivit tillbaka utvecklingen och fler barn föds per kvinna igen.
I den mån människor inte känner att de behöver föda barn för att trygga sin ålderdom är det naturligtvis en bra sak. Samma sak gäller att kvinnor lönearbetar och inte är låsta till hemmet. Utvecklingen av den svenska kapitalismen och industrin, särskilt under efterkrigstiden, har krävt en ökad mängd arbetskraft, bland annat genom att få in fler kvinnor i arbetslivet. Detta gjordes möjligt genom en utbyggd barn- och äldreomsorg, som arbetarrörelsen kämpade för, då det frigjorde kvinnor från hemmet och gav dem en självständig inkomst.
Man behövde också ta kontroll över den egna reproduktionen genom preventivmedel och rätten till abort. Familjestrukturen förändrades i ännu ett steg. Föräldrar kunde välja att bli föräldrar, barn blev valda till att födas – och kvinnor visade att deras liv kunde innehålla annat och mer än att bli mammor.
Detta är inte en utveckling som kan rullas tillbaka, oavsett hur mycket Denice Westerberg, ordförande för Sverigedemokraternas ungdomsförbund, förfasas:
“Som kvinna blir man bara uppmanad att utbilda sig och jobba och inte förlita sig på någon man. Helt plötsligt, ja då är man 30, och sedan hinner man inte skaffa så många barn”.
Det går inte att skruva tillbaka kapitalismens utveckling. Idag är det inte möjligt för en genomsnittlig arbetarfamilj att försörja sig på endast en lön. Om det över huvud taget är möjligt att vara hemmafru i dagens kapitalistiska samhälle, är det som del av samhällets övre skikt – där vissa politiker lever, men inte de flesta andra.
Det är heller inte så att det föds fler barn i länder där könsrollerna anses skarpare än i Sverige. I Japan, Sydkorea och länder i Sydeuropa är barnafödandet kritiskt lågt, levnadskostnaderna höga och kvinnor förväntas ta huvudansvaret för hemmet och även sluta arbeta när de får barn, vilket sällan är ekonomiskt möjligt eller önskvärt. Många väljer då hellre att inte bilda familj eller ens ingå parrelationer.
Enkla “förklaringar”…
En av regeringens utredare, poddaren och författaren Anna Björklund, pekar på att det minskade barnafödandet globalt skett parallellt med genombrottet för internet och sociala medier.
I utredningens första skrift står det:
“Att sociala medier är en viktig faktor i sammanhanget bör nog stå utom tvivel. (…) Med hjälp av sociala medier sprids både mörka och konfliktstyrda bilder av vår samtid och framtid, samtidigt sprids bilder av ett fantastiskt liv som sällan korresponderar med det alldagliga liv de flesta av oss lever i.”
Sociala medier visar med andra ord en viktig sanning: en värld drabbad av krig, klimatförstörelse och extrem ojämlikhet där de rikas livsstil känns alltmer främmande för vanliga människor. Arbetare lever i verkligheten, och den tar sig igenom oavsett medium – precis som den gjort via tidningar, radio, tv och internet.
Anna Björklund menar vidare att “folk uppfattar barn som väldigt jobbiga” som kräver att man ger dem uppmärksamhet istället för skärmen, och det baserar hon endast på sina egna erfarenheter. Enligt den finska forskaren Anna Rotkirch är sociala medier också skyldig till att parrelationer inte håller länge nog för att de ska leda till barn. Enligt henne är det “svårt att se något annat som skulle ha förändrats globalt under de senaste 15 åren” än sociala mediers inträde i våra liv, och det får bevisa påståendet. Men i Sverige har vi inte sett att färre lever i parförhållanden – förändringen är snarare att män och kvinnor får sitt första barn senare eller inte alls.
Utöver att skylla på skärmtid är en annan populär hypotes att svenskar väntar med barn för att kvinnor inte är tillräckligt medvetna om sin biologiska klocka. Fertilitetsläkaren Margareta Kitlinski säger till Sveriges Radio att det finns en ”katastrofal okunskap” om fertilitet och att ”vill man till exempel ha tre barn, då måste kanske kvinnan börja redan när hon är 23 år”!
Margareta Kitlinski lär få fortsätta vara besviken. 23-åringar har annat att oroa sig för. En fjärdedel av de unga vuxna är arbetslösa och en fjärdedel har under det senaste året haft svårt att klara sina löpande utgifter. 72 procent av unga vuxna bor i kommuner där det råder brist på bostäder och en femtedel bor fortfarande kvar hos sina föräldrar.
När svenska 20–35-åringar fick frågan vad de skulle behöva för att skaffa barn svarade 44 procent ”en stabil ekonomi”, 40 procent “en lämplig partner”, 35 procent ”en större eller mer passande bostad”, 25 procent ”fast anställning”. 0 procent svarade att de behövde en fertilitetskurs från Margareta Kitlinski.
I fråga om barnafödande är det idag liksom historiskt främst kvinnors kroppar och livsval som ska anmärkas på och begränsas. Samtidigt hamnar mäns fertilitet i skuggan, trots att den minskar globalt. Mellan 1973 och 2018 sjönk spermieantalet med över 40 procent globalt, och utvecklingen tycks accelerera. Epidemiologiprofessor Hagai Levine uttryckte det som att detta inte bara är ett tecken på dålig hälsa hos män utan ”kanske till och med hos mänskligheten” och att “vi står inför en folkhälsokris och vi vet inte om den går att vända.”
Klimatförändringar och utsläpp tros vara en stor orsak till detta, men även stress, sämre diet, stillasittande och alkohol- och droganvändande – vars orsaker i sin tur kan kopplas till fattigdom, press i arbetslivet och alienation gentemot sin livssituation.
… och enkla “lösningar”
Med andra ord är kapitalismen problemet.
Om man inte förstår detta faktum, kommer man få dåliga förklaringar och komma fram till ännu sämre – och osexigare – lösningar.
Här är några exempel att inspireras av: ge rekommendationer om minskad skärmtid som i Finland, eller skicka brev till alla 29-åringar och läxa upp dem om att ”skaffa barn innan det är för sent” som i Frankrike. Det danska resebolaget Spies Rejser satsade på morot istället för piska genom kampanjen ”Do it for Denmark!”, där man fick rabatt om man bokade resor under ägglossning. Sollefteå kommun prövade något i samma stuk, i form av en ”Kärleksvecka”:
“Kommunen arrangerar seminarier, rullar ut romantiska filmer på den lokala bion och har kvällsöppet med romantik i badhuset under Alla hjärtans dag-veckan.”
Det må chocka vissa, men ingen av dessa metoder har gett resultat. Med tanke på andra åtgärder från politikerna som att lägga ned sjukhus som Sollefteå BB, kan man nog däremot räkna med att fler barn kommer att födas i bilar längs vägarna i Västernorrlands inland.
Innan riksdagsvalet lovade svenska politiker ”mer pengar i plånboken” till barnfamiljer. Moderaterna lovade skattesänkningar. Socialdemokraterna lovade dubbla barn- och studiebidrag över jul. Men Kristdemokraterna lovade mest: att höja barnbidraget med 750 kronor i månaden. Hur skulle det finansieras? Jo, genom att ta bort den sänkta matmomsen. Med andra ord ska pengar flyttas in i barnfamiljernas plånböcker och sedan direkt ut igen – medan KD hoppas att några ägg hinner befruktas däremellan.
Systemets återvändsgränd, inte mänsklighetens
De gånger som barnafödandet ökat särskilt mycket har varit i goda tider – till exempel under babyboomen efter andra världskrigets slut på 1940-talet samt 1960-talet. Detta hängde ihop med ett uppsving för kapitalismen på världsskala, med högre reallöner, stora välfärdsreformer och framtidshopp bland svenska arbetare – en tid som sedan länge är förbi.
På samma sätt har vi fått färre barn i sämre tider, med fattigdom och en osäker världssituation, såsom under depressionen på 1930-talet och under 1990-talskrisen. Hur många barn som föds visar sakers tillstånd tydligare än vad några opinionsundersökningar eller valresultat kan göra.
Politikerna har inget annat än tomma och snåla löften att erbjuda därför att de försvarar kapitalismen, som bara kan erbjuda kris och nedgång. Bristen på lösningar inom detta system gör att vissa tacklar frågan med total pessimism, som debattören Ann Heberlein:
“Är det ett problem att det föds färre barn i Sverige och i västvärlden? Nej, faktiskt inte. Globalt är vi fortfarande för många. Världen är överbefolkad, med svält och påfrestningar på klimatet som konsekvens. En något krympt mänsklighet skulle faktiskt lösa en del problem.“
Denna människofientliga inställning skulle inte lösa några problem. Det är imperialismens utsugning och marknadens planlöshet som orsakar svälten. Det är storföretagens rovdrift och vinstjakt som bär skulden för klimatkrisen.
Barnen och ungdomen är framtiden. Medan pessimisterna väljer att se slutet på världen, ser vi revolutionärer slutet för kapitalismen. Vi ser en ny värld födas där arbetare och ungdomar – inte sällan barn och tonåringar – greppar tag om sin framtid med båda händerna och tar kampen mot systemet.
Lenin uttryckte det bättre:
”Ja, vi arbetare och massan av småföretagare lever ett liv fyllt av outhärdligt förtryck och lidande. Det är svårare för vår generation än det var för våra fäder. Men i ett avseende har vi mer tur än våra fäder. Vi har börjat lära oss, och lär oss snabbt, att kämpa… Våra barn kommer att kämpa bättre än vi gör, och de kommer att segra.
Arbetarklassen håller inte på att gå under, den växer, blir starkare, samlar mod, konsoliderar sig själv, utbildar sig själv och blir härdad i kampen. Vi är pessimister när det kommer till slaveri, kapitalism och småproduktion men vi är ivriga optimister när det kommer till arbetarklassen och dess mål. Vi lägger redan grunden för ett nytt samhälle och våra barn kommer färdigställa dess konstruktion.”