Skolledningen vet vad som pågår. Anställda vet vad som pågår. Föräldrar vet vad som pågår. I årtionden har Sigtunaskolans internatverksamhet för rika och mäktiga byggt på att äldre elever fysiskt och psykiskt misshandlar yngre till underkastelse. Det enda nya är hur mycket vi vanliga dödliga får veta om detta verkliga parallellsamhälle.
Under försommaren strömmade avslöjandena ut från ett annat rikemansinternat, Lundsberg. Då handlade det om systematisk grov misshandel och brutal rasism. Förstaårselever jagas av äldre elever och stoppas i säckar. De tvingas brottas och slå ned varandra. Äldre elever kissar på allt tänkbart. Alla betänkliga varianter på att väcka och misshandla folk mitt i natten.
Allt enligt pennalismens och den så kallade kamratuppfostrans regelbok, där de äldre har absolut makt över de yngre.
Man kunde tro att det skulle ha fått någon på rikemansinternatet Sigtuna att tänka efter. Kanske någon förälder skulle ingripa, eller någon elevhemsföreståndare eller lärare – eller kanske någon förutseende elev skulle undanröja bevis.
Nej, eleverna fortsätter att logga sitt bestraffningssystem i någon sorts antecknings- eller regelbok. De använder olika rituella föremål, inklusive – som alla degenererade överklassekter – ett svärd. Man får anta att dessa rika ungdomar är så vana vid att komma undan med vad som helst att det inte ens slår dem att de skulle kunna dömas för sina brott.
Inte heller någon vuxen ingriper – förrän åtminstone fem ungdomar en dag går för långt och saken hamnar i domstol.
Invigningsritualen
Under det som källorna beskriver som ”invigningsritualer” har de drabbade – i skrivande stund sju målsägande, varav åtminstone tre pojkar – utsatts för fysisk och psykisk misshandel.
De har blivit slagna och tvingats klä av sig. Några har tvingats slicka på golvet. En eller flera har tvingats till sexuella handlingar.
De tilltalade nekar till brott men tycks, att döma av advokaternas uttalanden, inte förneka själva händelserna.
– Det är saker inom ramen för en väldigt toxisk kultur, säger försvarsadvokaten Hanna Lindblom.
Försvarets resonemang är här i grunden detsamma som i misshandelsmålet på Lundsberg. Förövarna kan mycket väl själva ha utsatts för liknande saker när de var yngre. De är också offer.
Notera i förbigående att ingen försvarsadvokat argumenterar så för exempelvis en tonåring som dragits in i ett kriminellt gäng med en “toxisk kultur” och begått en misshandel. I det nuvarande politiska samtalet vore det tvärtom ett argument för att denna gängkriminella tonåring ska dömas hårdare. Rikas och fattigas brott bedöms enligt olika måttstockar.
Pennalismen
Det är sant att Sigtunaskolans rika ungdomar inte föddes till att begå misshandel, sexuellt ofredande med mera, lika lite som någon gängkriminell.
När de som just nu står anklagade för dessa grova brott började på internatet, mötte de ett system som mer eller mindre våldsamt skulle forma deras tankesätt och handlingsmönster.
Pennalismen har ärvts ned över generationer. Ursprunget hittar vi i det brittiska imperiets internatskolor på 1800-talet, som skulle forma en härskande klass kapabel att exploatera stora delar av världen med nödvändig brutalitet och hänsynslöshet.
Petter Sandgren, universitetslektor vid Stockholms universitet som forskat om internatens elitkultur, förklarar att “den riktiga utbildningen sker på elevhemmen”.
– Om man är ute efter ett väldigt hierarkiskt ledarskap, så har det här ett bra track record.
En berättelse kommer från en man som uthärdade några månader på Sigtunas internat som 13-åring 1986:
– Det var riktigt obehaglig pennalism som rådde. Vi blev uppslitna mitt i natten, fotograferades i princip nakna. Vi fick krypa på golvet i hundkoppel och äta spyor ur en hink.
En annan berättelse kommer från författaren Agnes Hellström, som gick på skolan på 1990-talet. Hon betonar i en krönika att hon faktiskt trivdes på internatet och först i efterhand har förstått vad som hände.
“Inte bara hade jag accepterat den förnedrande initieringsriten som nykomling, jag hade själv genomfört den som äldst på skolan.”
Under 2000-talet har det rapporterats om en yngre elev som på knä måste fånga kastade ostbollar med munnen – om han misslyckas blir han misshandlad. Gymnasieelever förs med ambulans till sjukhus efter slag mot pungen. Rektorn beskriver det som en ”tramsig pojklek”. Skolledningen försöker mörka en anmälan om våldtäkt, varefter polisen slarvar bort viktig bevisning. Ett vittnesmål visar på samma brutala rasism som på Lundsberg.
Av allt att döma är avslöjandena toppen på ett isberg.
Parallellsamhället
I sig skulle var och en av dessa händelser ha kunnat inträffa på en vanlig skola.
Det som särskiljer överklassinternaten är för det första att den fysiska och psykiska misshandeln är en del av ett uttalat system, som ser i stort sett likadant ut på Sigtuna och Lundsberg. Och grundprinciperna har varit desamma sedan 1800-talet. Faktum är att många av begreppen i Sigtunas system är direkt kopierade från Jan Guillous Ondskan, som beskriver motsvarande system på internatet Solbacka på 1960-talet.
För det andra accepteras pennalismen av de vuxna, till skillnad från misshandel på vanliga skolor. Agnes Hellström skriver exempelvis:
“Något av det mest skrämmande under mina år på Sigtuna var internatpapporna (…) Papporna som skickat sina söner till internat för att fostra dem till riktiga män och ledare, inte visa svaghet eller ge upp. Göra samma resa som de själva gjort.
(…)
Det var dessutom något som de vuxna som gått på skolan ville ha kvar lika mycket som vi. Viktigast var att inget kom ut (…)”
Samma sak skriver en anställd vid skolan i en anonym anmälan till Skolinspektionen:
“Vi som arbetar som känner väl till detta. Systemet är inte formellt beslutat av skolledningen, men min uppfattning är att det sedan länge accepteras som en del av internatets traditioner.”
Hur skulle det kunna vara annorlunda, med tanke på hur länge pennalismen funnits, hur välkänd den är i berörda kretsar och att barnen ändå fortsätter att utsättas för den?
För det tredje sker detta inom ramen för något som faktiskt förtjänar politikernas rasistiska favoritbegrepp “parallellsamhälle”, som Petter Sandgren också använder.
– Det här är en form av parallellsamhälle med helt egna lagar.
Här har vi en samhällsgrupp som medvetet avskärmar sig från andra, lever efter egna lagar och normer och brutalt bestraffar dem som bryter mot reglerna. Den viktigaste regeln är att hålla tyst utåt.
– Det största testet här, det är att de ska vara tysta. Det är det man testar, förklarar Sandgren.
Vikten av detta för borgarklassen är inte särskilt svår att förstå. Med tanke på alla smutsiga affärer som svenska storföretag och politiker gör runt om i världen, är det viktigt med pålitliga affärspartners som inte springer till polisen eller andra myndigheter med uppgifterna. De behöver veta att hålla tyst och upprätthålla en respektabel fasad utåt. Samma sak gäller de rikas politiker, höga tjänstemän, generaler och så vidare.
Skolan syftar till att reproducera samhällsklasserna. Det gäller även borgarklassen, vars barn på dessa våldsamma institutioner knyter täta band till andra inom samma klass. De behöver – precis som de gamla brittiska koloniala administratörerna – ett system som ingjuter disciplin och lojalitet mot de egna, skapar täta band och lär dem att hålla tyst, ljuga utan att röra en min och utöva en särskild sorts brutalt ledarskap.
Före detta elever har varnat för att de elever som gjort anmälan riskerar att frysas ut på Sigtunaskolan. Detta sker nu också, enligt en vuxen på skolan.
Personen betonar också hur omfattande tystnadskulturen är.
– Det handlar inte bara om elever utan det är också bland föräldrar och lärare.
De verkliga förövarna
Sigtunaskolan Humanistiska läroverket kontrolleras av två organisationer. Den ena är Sigtunastiftelsen, som bildades som ett forum för borgarklassens liberalt kristna tänkare. Den har bidragit till skolans historiska rykte som mer humanistisk och, med Jan Guillous ord, ”mjäkigare” än de andra pennalistskolorna för rika.
Den andra huvudägaren är Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse, som är en av de största privata forskningsstiftelserna i Europa och en viktig del av det industriella imperium som kontrolleras av Sveriges mäktigaste finansfamilj.
Med tanke på mängden avslöjanden från samtliga överklassinternat är det helt uteslutet att de inte känner till situationen. Det som händer sker med deras passiva medgivande.
Samma sak gäller den stora majoriteten av föräldrarna. I skolans annaler hittar vi gott om namn som Bernadotte (inklusive kung Carl XVI Gustaf), Palme (däribland Olof), Lewenhaupt (däribland kungens nära vän ‘Noppe’), Sayn-Wittgenstein-Berleburg (tysk furstesläkt, ingift i danska kungahuset) och så vidare. Vi hittar finansfamiljer som Wallenberg (däribland familjens ledare – Jacob, Marcus och Peter), Bennet, Belfrage och Nicolin. En plats på heltid på internatet går loss på blygsamma 454 000 kronor om året.
Dessa föräldrar har gott om välinformerade kontakter och ofta egen erfarenhet av internaten. De vet vad som pågår.
Inte bara det. På Lundsberg spelade alumniorganisationen en avgörande roll i att upprätthålla pennalismen. Uttalanden från Sigtuna tyder på att alumnerna spelar en roll även här.
– Det finns de här påtryckningarna från tidigare generationer och från familjer hemma, säger en person med tidigare insyn i Aftonbladet.
Samma sak betonar en forskare som studerat det närliggande fenomenet hazing på amerikanska elituniversitet.
– Elever har ofta föräldrar som gått på samma skola, och ibland säger föräldrarna till och med positiva saker om förnedringsritualerna. Vissa studenter jag träffar ogillar vad som händer, men pressas av sina föräldrar att acceptera det.
Ingenstans i världen går de rikas barn i skola med de fattigas. Och de fruktansvärda händelser och system som med jämna mellanrum läcker ut – såsom den nuvarande våldtäktsskandalen Cornell 7 i USA – påminner om varandra eftersom liknande sociala miljöer och behov ger upphov till dem.
Säkerligen finns det också föräldrar som ogillar pennalismen. Men även de utsätter sina barn för den.
– Det är ju en invigning till en speciell samhällsklass som består av många mäktiga människor i Sverige, förklarar Sandgren.
Jan Guillou förklarar samma sak i en krönika.
“I Sverige, till skillnad från Norge, räknas man inte som överklass bara för att man blivit rik. Nya miljardärer göre sig ej besvär. Endast genom att gifta sig fint eller skicka sina barn till en pennalistskola kan man omsider, i en kommande generation, träda in i överklassen. Barnen används då som ett socialt investeringsobjekt när de får rätt umgänge och därmed möjlighet att just gifta sig rätt.”
Därmed kan den härskande klassens gamla namn och kontakter blanda sig med dess nya medlemmars nya pengar. För båda är pennalismen ett pris de är villiga att låta barnen betala.
De verkliga förövarna är alltså inte barnen. Men de ansvariga kan inte heller reduceras till föräldrar och skolledning. Det handlar om en särskild klass i samhället, borgarklassen, som för att reproducera sin klass och dess våldsamma styre har utformat en våldsam skolinstitution.
Många lyfter kravet på att Sigtunaskolan och Lundsberg ska stänga. Det vore naturligtvis bara rätt. Men så länge det finns ett behov, kommer den härskande klassen att om och om igen utforma motsvarande institutioner.
Hur borde de verkliga förövarna straffas för vad de utsätter barnen för? Fängelse vore kanske lämpligt för den som med berått mod manar fram misshandel och tortyr av barn och unga. Men enligt borgerlig rätt är det ju deras barn som är skyldiga till brott, inte de själva.
Så vi får kanske kompromissa. Vi kan förstatliga all egendom värd över tio miljoner kronor som tillhör dem som är involverade i dessa skolor och ställa den under demokratisk kontroll. Då går vi till roten av detta problem och – med tanke på att detta handlar om större delen av den svenska borgarklassen – många andra problem därtill.