Valet av Zohran Mamdani till borgmästare i New York är en av de mest högprofilerade segrarna för en socialistisk kandidat i amerikansk historia. I ”kapitalismens huvudstad” – den största staden i det mäktigaste imperialistiska landet på jorden – röstade över en miljon människor på en självutnämnd demokratisk socialist, i vad The New York Times korrekt beskrev som en ”våg av missnöje mot etablissemanget”.
Betydelsen av denna politiska jordbävning kan knappast överskattas. Ända sedan Bernie Sanders inledde sin första presidentkampanj 2015 har socialistiska idéer gjort intåg i den amerikanska arbetarklassen. Men Zohrans seger är ett av de tydligaste tecknen hittills på den enorma förändring som skett i massornas medvetande under det senaste årtiondet.
”Demokratisk socialism” har blivit mainstream
För bara nio månader sedan var Zohran praktiskt taget okänd och hade en procent i opinionsundersökningarna. Men hans krav på frysta hyror för hyresreglerade lägenheter, gratis stadsbussar, barnomsorg till överkomliga priser och kommunalt ägda livsmedelsbutiker – för att inte tala om hans motstånd mot Israels folkmordskrig i Gaza – fick snabbt stort stöd. Han samlade en 42 000 personer stark volontärbas som drev honom till en överraskande seger i Demokraternas primärval över etablissemangets favorit – och senare Trumps kandidat – Andrew Cuomo.
Sedan dess har hans volontärbas vuxit till 104 000 personer. Tillsammans knackade de på tre miljoner dörrar och ringde 4,4 miljoner telefonsamtal inför valdagen. Den New York-baserade avdelningen av Democratic Socialists of America (DSA) – som har cirka 10 000 medlemmar i staden, inklusive Zohran själv – utgjorde ryggraden i denna volontärbas.
I slutändan var Cuomos kampanj på 40 miljoner dollar, inklusive ständiga attackannonser i TV och radio, ingen match för Zohrans förmåga att mobilisera volontärer och utnyttja den ilska som miljontals arbetare i New York känner över de stigande levnadskostnaderna, den obscena ojämlikheten och de avskyvärda brott som Israel begår med stöd av den amerikanska imperialismen.
Zohran vann många tjänstemäns röster, men vann också i majoriteten av de fattigare stadsdelarna. Detta inkluderade en stor majoritet av områdena i Bronx, där över en fjärdedel av invånarna lever i fattigdom.
Enligt Mamdanis kampanj anmälde sig 6 568 personer för att hjälpa till i kampanjen efter att ha tillfrågats av valarbetare på plats. Ytterligare 8 389 personer anmälde sig efter att ha blivit uppringda. Detta visar vilken entusiasm som finns för en kandidat som ses som en genuin förkämpe för dem som länge förnekats en politisk röst. Framför allt betonade hans program behovet av att ”sänka levnadskostnaderna för arbetarklassen i New York”.
Beteckningen ”demokratisk socialist” var inte en obetydlig faktor, utan en central del av Zohrans framgång. En vallokalsundersökning från CNN visade att 85 procent av Mamdanis cirka en miljon väljare, och 25 procent av New Yorks väljare, betraktar sig själva som ”demokratiska socialister”. Detta efter att en undersökning i september visat att hela 74 procent av de troliga demokratiska väljarna i hela landet ser ”demokratisk socialism” som det begrepp som ligger närmast deras politiska åsikter.
Zohran vann också:
- 65 procent av de som röstade för första gången i ett borgmästarval.
- 59 procent av hyresgästerna.
- 59 procent av de som uppgav att deras familjer hamnar på efterkälken ekonomiskt.
- 66 procent av de som uppgav att levnadskostnaderna är den viktigaste frågan för New York.
- 33 procent av de som uppgav att de har en negativ syn på Demokratiska partiet.
- 65 procent av de som har en negativ syn på båda partierna.
- 76 procent som uppgav att motståndet mot Trump var en anledning att rösta.
- 9 procent av de som röstade på Trump förra året och 9 procent av de som identifierar sig som MAGA-väljare.
Allt detta bekräftar vad Revolutionära kommunistiska internationalen har sagt sedan Trumps omval förra året: den amerikanska arbetarklassen har inte ”svängt åt höger” i någon grundläggande bemärkelse. Snarare är det krisen för den amerikanska kapitalismen, och framför allt krisen i den amerikanska ekonomin, som driver arbetarna mot anti-etablissemangspolitiker som är villiga att ta sig an status quo.
Den ökande attraktionen för vänster- och högerpopulismen är en förvrängd återspegling av det desperata sökandet efter lösningar på de problem som alla arbetare står inför. I detta fall ser vi en märklig situation där en självutnämnd socialist kandiderar inom det kapitalistiska Demokratiska partiet, på grund av avsaknaden av ett arbetarparti för USA:s arbetarklass.
I en stad där sionistiska demokrater har haft makten i årtionden är Zohrans val också en viktig seger för solidaritetsrörelsen för Palestina. Faktum är att Zohrans uppmaning att arrestera Benjamin Netanyahu som krigsförbrytare om han återvänder till New York – som avfärdades av de borgerliga medierna som ett absurt förslag – stöttades av 63 procent av väljarna i primärvalet.
I sitt segertal, där han inledde med att citera den amerikanske socialisten Eugene Debs, lovade Zohran att infria sina djärva löften och stoltserade med sina demokratiska socialistiska meriter:
“När vi kliver in i stadshuset om 58 dagar kommer förväntningarna att vara höga. Vi kommer att uppfylla dem. En framstående New York-bo sa en gång att man bedriver en kampanj med poesi, men styr med prosa. Om det är sant, låt då prosan vi skriver fortfarande rimma, och låt oss bygga en skinande stad för alla. Och vi måste staka ut en ny väg, lika djärv som den vi redan har vandrat.
Trots allt skulle den konventionella visdomen säga att jag är långt ifrån den perfekta kandidaten. Jag är ung, trots mina bästa ansträngningar att bli äldre. Jag är muslim. Jag är demokratisk socialist. Och det mest fördömande av allt är att jag vägrar be om ursäkt för något av detta.”
För trettio år sedan skulle allt detta ha varit helt otänkbart i USA. Efter Sovjetunionens fall förklarade den amerikanska härskande klassen triumferande att socialismen var ett minne blott. Men deras seger var en pyrrhusseger. Vi lever i en helt annan värld nu. Alla kvarvarande missuppfattningar om att den amerikanska arbetarklassen på något sätt är immun mot socialistiska idéer kan begravas för gott. Det är helt klart att socialistisk politik återigen står på dagordningen i detta land.
Kampen har bara börjat
Direkt efter att nyheten om hans seger blev känd, kom rapporter om firanden i fullsatta barer över hela Brooklyn och Queens. DSA i New York presenterade en triumferande affisch med texten ”Socialismen segrar”.
Zohrans valseger är utan tvekan en symbolisk seger mot kapitalismen och sionismen. Men nu är inte rätt tidpunkt att bli självbelåten. Sanningen är att verklig socialism ännu inte har segrat. En lång, hård kamp mot New Yorks kapitalister och hela den amerikanska härskande klassen väntar.
Från det ögonblick han vann primärvalet i juni har kapitalisterna hotat med en kapitalstrejk mot ett New York styrt av Zohran. Trump har föreslagit att han ska hålla tillbaka federal finansiering till staden. New Yorks guvernör Kathy Hochul – en demokrat som tveksamt stöttat Zohran för att få inflytande – har kontinuerligt antytt att hon kommer att blockera alla nya skatter för de rika. Under tiden har den borgerliga pressen publicerat hundratals artiklar som förtalar och attackerar Zohran.
Pressen från Demokratiska partiet, de borgerliga medierna, den 300 000 man starka kommunala byråkratin och hyresvärdarna och kapitalisterna kommer bara att öka från och med nu. Cuomo må ha besegrats, men hundratals högt uppsatta byråkrater sitter kvar på sina poster i staden, kommunen och staten, och kommer att fortsätta att kämpa för kapitalisternas och hyresvärdarnas intressen under Zohrans borgmästarskap.
Zohran Mamdani är av allt att döma motiverad av en uppriktig önskan att sänka levnadskostnaderna för vanliga människor. Men historien visar att goda intentioner inte räcker för att förändra samhället. För att lyckas behöver vi en vetenskaplig förståelse för hur det kapitalistiska samhället fungerar och vilken sorts fiende vi står inför. Det är därför Revolutionary Communists of America kontinuerligt har motsatt sig att socialister ska kandidera för Demokraterna – klassfiendens parti. Även om vi tillsammans med majoriteten av arbetarklassen i New York firar etablissemangskandidatens nederlag, kunde vi inte stödja Zohrans kampanj så länge han kandiderade för Demokratiska partiet.
Zohran ger sig in på fiendens territorium, och han kommer att behöva en seriös strategi för att lyckas. Till att börja med bör han ha sina egna tidigare uttalanden om målen för den socialistiska rörelsen i åtanke. Som han sa på en konferens med Young DSA 2021:
“Syftet med hela detta projekt är inte bara att höja klassmedvetandet, utan att socialismen ska vinna. Och självklart är ett höjt klassmedvetande en viktig del av det. Men vi måste se till att vi har kandidater som både förstår det och är villiga att driva det framåt […] Vi måste fortsätta att välja fler socialister. Och vi måste se till att vi står för vår socialism utan att be om ursäkt.”
Zohran hade helt rätt när han sa detta. All historia visar att svaghet inför klassfienden bara inbjuder aggression. Endast en strategi baserad på djärv, orubblig klasskamp – som förlitar sig enbart på arbetarklassens styrka – kan lyckas.
Men det måste sägas att Zohran hittills inte har följt sitt eget råd. Sedan primärvalet i juni har kapitalisterna gjort allt i sin makt för att tygla honom, och i en rad slutna möten har Zohran lyssnat på dem med ett vänligt bemötande, vilket The New York Times beskrev i detalj i oktober:
“[Sedan juni] har Mamdani engagerat sig i ett slags andra primärval, där han i tysthet träffat stadens makthavare för att konsolidera sitt stöd och utmana sina huvudkonkurrenter […] En del av detta har rapporterats. Mycket har inte rapporterats.
I flera månader har Mamdani träffat före detta ledare inom kommunstyrelsen, företagsledare, chefer för New Yorks konst- och kulturinstitutioner och skeptiska lokala demokrater. Samtalen framställs som diskussioner för att lära känna den nya politiska stjärnan. Men de har också ett dubbelt syfte, enligt personer med kunskap om samtalen. I dem har Mamdani försökt presentera sig själv som en ny typ av vänsterpolitiker, en lyssnare som förstår sina brister och är villig att utvecklas. Han har erkänt sin brist på ledningserfarenhet och bett om råd. Han har sökt gemensam grund
[…]
Robert Wolf, medlem i Partnership for New York City och en viktig insamlare av ekonomiska medel för Demokratiska partiet, sa att han har börjat sms:a med kandidaten och blivit en informell pulsmätare för stadens finans- och affärsvärld. Wolf träffade också Mamdani i en timme på hans kampanjkontor denna månad, ett personligt möte efter ett timslångt Zoom-möte i augusti.
‘Zohran är för mig mer av en progressiv kapitalist’, [sa] Wolf och tillade att han genom deras privata interaktioner blivit övertygad om att Mamdani förstår vikten av att den privata sektorn blomstrar i hans New York.”
Financial Times rapporterade liknande saker inför det allmänna valet:
“Mamdani har arbetat hårt sedan primärvalet för att bredda sin attraktionskraft och bevisa för New York-borna att han inte är någon brandfackla, och han har ihärdigt uppvaktat väljargrupper som initialt var fientligt inställda till hans kampanj, såsom storföretag och Wall Street.
Initialt skrämde han den förmögna eliten genom att lova höjda skatter för New Yorks rikaste invånare och företag, föreslå en skatt på två procent på inkomster över en miljon dollar som skulle generera fyra miljarder dollar i skatteintäkter, och en höjning av delstatens bolagsskatt till 11,5 procent – samma nivå som i grannstaten New Jersey – vilket skulle ge cirka fem miljarder dollar årligen.
Men sedan primärvalet har ‘hans budskap blivit mycket mer nyanserat’, säger Kathryn Wylde, ordförande för Partnership for New York City, en intressegrupp som representerar några av stadens största arbetsgivare inom den privata sektorn.”
Att uppvakta klassfienden innebär att spela ett farligt spel. Den press som utövats på honom under dessa möten bakom kulisserna har redan lett till att Zohran backat.
Under sommaren lovade han att ”avråda” sina anhängare från att använda parollen ”globalisera intifadan”, han bad i ett slutet möte en stor grupp NYPD-poliser om ursäkt för sina uttalanden under George Floyd-upproret 2020 och har antytt att hyresstoppet kanske behöver ses över efter fyra år.
Han försäkrade också ”företagsledare” om att han inte är fast besluten att beskatta de rika och att han är öppen för att finansiera sina program genom någon form av nedskärningar. Utöver detta har han gett starka antydningar om att han kommer att behålla miljardärsarvtagerskan Jessica Tisch som polischef.
Den före detta amerikanske presidenten Barack Obama ringde själv Zohran två gånger under sommaren. Efter att ha berömt hans kampanj gav Obama enligt uppgift råd om vilken typ av ”infrastruktur” Zohran skulle behöva förbereda för att kunna styra, och erbjöd sig att vara ett ”bollplank” för hans framtida förslag.
Under sitt sista år i ämbetet godkände Obama ett tioårigt militärt stödpaket på 38 miljarder dollar till Israel, som senare skulle användas för att slakta tiotusentals invånare i Gaza. Han är knappast ett värdigt ”bollplank” för en kandidat som till stor del vann tack vare sitt stöd för palestiniernas rättigheter.
Obama och resten av den härskande klassen vill att Zohran ska följa ”deras regler” – regler som skrivits av kapitalisterna för att säkra deras rikedom och makt. Zohran skulle göra bäst i att ignorera och misstro alla ”råd” som ges av dessa arbetarklassens beprövade fiender. Arbetarna har ingen gemensam grund med dessa människor och absolut ingenting att lära av dem. Människor som Barack Obama, Kathy Hochul, Chuck Schumer, Patrick Gaspard, Sally Susman och deras gelikar bör betraktas med förakt och hållas långt borta från Zohrans verksamhet. Om kapitalisterna vill ha diskussioner för att “lära känna” Zohran, så må det vara, men dessa möten bör vara helt öppna för allmänheten.
Militant klasskamp behövs
I oktober kallade The New York Times Zohran för en ”välutbildad och väluppfostrad son till intellektuella från Manhattan” och konstaterade gillande att han ”lyssnar, ställer frågor och är vänlig”, samtidigt som han ”inte läxar upp företagsledarna, utan tar till sig deras synpunkter och ibland lovar att tänka över deras argument”.
Men kapitalistklassen är en hänsynslös och beslutsam fiende. De förstår att deras intressen står i diametral motsats till arbetarklassens. De kan inte ”charmas”, övertygas med förnuft eller på annat sätt övertalas att stödja genuina reformer, eftersom reformer helt enkelt inte ligger i deras klassintresse. I vår tid är det bara en fullskalig klasskamp som kan vinna verkliga eftergifter.
Liksom alla reformister försöker Zohran vara ”allt för alla” och lovar arbetarklassen omfattande reformer samtidigt som han försäkrar kapitalisterna om att deras vinster är säkra. Det vore en sak om världskapitalismen befann sig i ett ekonomiskt uppsving, som den gjorde mellan 1946 och 1973. Men i en epok av kapitalistisk nedgång är detta helt enkelt inte möjligt.
I en situation med global överproduktionskris tappar den amerikanska imperialismen sitt övertag över den framväxande kinesiska imperialismen. Kapitalisterna betraktar även små intrång i sina vinster som ett allvarligt problem. Dessutom skulle omfattande reformer riskera att uppmuntra arbetarklassen att kämpa för mer – aptiten kommer med ätandet. Det finns redan rapporter om att Wall Streets makthavare ”planerar nästa drag”. Den härskande klassen kommer att bekämpa Zohrans program – hur milt och ”rimligt” det än må vara – med näbbar och klor.
För att citera Bibeln: ”Ingen kan tjäna två herrar.” I försöken att genomföra sina reformer och hjälpa den socialistiska rörelsen att ta ett verkligt steg framåt är Zohrans enda pålitliga allierade de arbetare och ungdomar som förde honom till borgmästarskapet. Zohran har upprepade gånger hänvisat till Demokraterna som ”vårt parti”. Men ur arbetarklassens och den socialistiska rörelsens synvinkel är det inte ”vårt” parti. Det är deras parti – kapitalisternas parti – och att förstå denna skillnad är avgörande för framgång.
Kapitalisterna ökar trycket på Mamdani. Genom att ställa upp i det kapitalistiska Demokratiska partiet har han försatt sig i en svår situation. Men det är inte för sent att bryta med deras politiska ramverk helt och hållet och omvandla hans kampanj till en mittpunkt för fullskalig klasskamp.
Det har aldrig funnits ett bättre tillfälle att bryta med Demokraterna och bygga ett parti med en självständig bas i arbetarklassen.
Zohran, en person som nu är känd i hela landet, har valts till borgmästare i USA:s största stad. Han har en armé av volontärer bakom sig som vill ha en seriös kamp mot miljardärerna. Med en enda Instagram-video hade han kunnat uppmana sina 100 000 volontärer och fem miljoner följare att bilda ett nytt politiskt parti, helt oberoende av Demokraterna. Ett sådant parti skulle inte bara vara en valmaskin, utan skulle organisera en seriös kamp för arbetarklassen.
Med tanke på det hat som miljoner människor känner inför båda de borgerliga partierna skulle detta sprida sig som en löpeld till alla större städer i landet och utgöra grunden för ett massarbetarparti i USA. Rörelsen kan starta i New York, men för att arbetarklassen ska vinna måste den spridas över hela landet. Nu är det dags för mod och djärvhet – hela världen tittar på! Motståndarna kommer att hävda att en sådan kurs är ”orealistisk”. Men det som är orealistiskt är idén att någon meningsfull förändring kan åstadkommas genom Clintons, Joe Bidens och Andrew Cuomos parti.
När Zohran bemannar sin administration bör han endast förlita sig på DSA:s medlemmar och andra gräsrotsaktivister från sin kampanj, och bortse från det demokratiska etablissemangets försök att nästla sig in. Han bör lova att endast acceptera en lön som motsvarar en genomsnittlig arbetares, och stadens högsta ledning bör göra detsamma.
Administrationen bör se sig själv, inte som en New York-specifik enhet, utan som en samlingspunkt för en nationell kamp mot den amerikanska kapitalistklassen som helhet. De problem som arbetare i New York står inför är samma problem som plågar arbetare över hela landet: låga löner, minskande jobbmöjligheter, oöverkomliga bostäder, dyra livsmedel och sjukvård, och så vidare.
Att offentligt bryta med alla kopplingar till Demokratiska partiet och vända sig till arbetarklassen i New York och USA som helhet skulle dessutom bidra massivt till att bekämpa det reaktionära ”kulturkrigets” splittringar som plågar den amerikanska arbetarklassen. På denna grund skulle det vara möjligt att inleda en rikstäckande kamp för billiga bostäder med hyror som är begränsade till 10 procent av inkomsten, välbetalda jobb med fackliga rättigheter för att återuppbygga infrastrukturen, gratis kollektivtrafik, överkomlig barnomsorg och ett högkvalitativt, nationaliserat, hälso- och sjukvårdssystem.
Insatserna är höga. Om Zohran fortsätter på den inslagna vägen mot klassamarbete kommer han oundvikligen att tvingas förråda sin bas, oavsett hans avsikter. Om detta skulle inträffa kommer de borgerliga medierna att lyfta fram alla kapitalismens problem i New York – hemlöshet, arbetslöshet och så vidare – som oundvikliga resultat av ”socialismen”. Detta skulle kunna skada socialismens anseende helt och hållet.
Å andra sidan, om Zohran tar tillfället i akt att inleda en kompromisslös kamp mot kapitalistklassen, kan den socialistiska rörelsen vända upp och ned på amerikansk politik. Inte slutna möten med kapitalisterna, utan strejker, massdemonstrationer och generalstrejker i New York City, Albany och över hela landet, är vägen framåt.
Kamraterna i Revolutionary Communists of America kommer att befinna sig mitt i dessa strider och kämpa tillsammans med vår klass. Vi vill diskutera vägen framåt med Zohran-anhängare i New York och över hela landet, och vi kommer att fortsätta att erbjuda våra perspektiv på hur rörelsen kring Zohran kan lyckas. Vi kommer att stötta beslutsamma åtgärder och kritisera bakslag. Så länge vi lär oss av historien är vi övertygade om att den socialistiska och kommunistiska rörelsens glansdagar i USA kommer att uppnås inom en snar framtid.