Ett val utan alternativ – hur vänstern missade öppet mål

Även om Magdalena Andersson lyckas bli statsminister, är riksdagens majoritet fortsatt borgerlig. Inte för att svenskarna vill ha högerpolitik, tvärtom. Valet 2026 pekar mer än något annat på ett jäsande missnöje – inte minst bland unga, i landets fattigaste områden och bland arbetare som vänt både högern och Socialdemokraterna ryggen. Men ingen verklig vänster stod på valsedeln.

För en månad sedan såg det hopplöst ut för Ulf Kristerssons borgerliga rasistgäng. Jimmie Åkesson förberedde sig för att leda en kommande högeropposition mot en socialdemokratiskt ledd regering. Magdalena Anderssons lag ledde med tio procentenheter. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet var, även utan Centerpartiet, betydligt större än Tidöpartierna. Det borde ha blivit en jordskredsseger.

I stället sjönk Socialdemokraterna som en sten i opinionen, dag för dag, vecka för vecka. Och varken Miljöpartiet eller Vänsterpartiet plockade upp huvuddelen av de flyende väljarna. I slutändan gjorde Socialdemokraterna sitt sämsta val sedan den allmänna rösträttens införande. De så kallade rödgröna partierna tangerade tillsammans bottennappet från 2022. 

När Ulf Kristersson talade på valnatten konstaterade han inte bara att Tidöpartierna gjort en enorm upphämtning. Framför allt betonade han att riksdagen har en klar högermajoritet. Hur mycket Socialdemokraterna än önskade motsatsen är Centerpartiet ett borgerligt parti. Och om Centerpartiet ska hjälpa Magdalena Andersson att bli statsminister kräver det mer högerpolitik: Ta från de fattiga, ge till de rika.

Rasistregering för de rika

Det borde ha varit enkelt för en rödgrön koalition värd namnet att vinna. 

Före de kom till makten hade Tidöpartierna lovat att hjälpa vanligt folk genom inflationskrisen 2022–2023. Det gjorde de inte. 

Antalet svenskar som lever i social och materiell fattigdom har fördubblats sedan 2021. Reallönerna har sjunkit. Undersysselsättningen har ökat. Arbetslösheten har ökat. 

Samtidigt når de superrikas förmögenheter allt mer absurda nivåer. Under det senaste året har Sveriges 46 dollarmiljardärer ökat sina rikedomar med 204 miljoner dollar… om dagen. Denna klick av människor – lagom många för en fest i en svit med salong på Grand Hotel – äger mer än åtta miljoner svenskar tillsammans. Och Kristerssons regering har gynnat dem.

Kristerssons regering har också varit den nakna svenska imperialismens regering. Den var en av de regeringar i världen som gick längst i att stötta Israels folkmord i Gaza. De hyllade USA:s kidnappning av Venezuelas president som en befrielse och gav indirekt stöd till angreppet på Iran. De har omdirigerat det svenska biståndet för att tydligare gynna svenska storföretags intressen i utlandet – och för att kunna utvisa flyktingar till krigszoner.

Aldrig tidigare har heller en regerande svensk koalitions politik varit så giftigt rasistisk och islamofob.

Lyssna bara på Jimmie Åkesson i den sista partiledardebatten, där han angrep V och S för att ha försökt få folk i invandrartäta områden att gå och rösta.

– Det här kan bli det första valet i Sverige där den muslimska invandringen som vi har haft fäller avgörandet i ett riksdagsval. Sug på den.

Efter åratal av angrepp på invandrare, särskilt muslimer, är associationerna väl inövade. Budskapet är detsamma som när Kristdemokraterna i februari skrev att ”Den importerade islamismen har blivit systemhotande”. På samma tema skrev Tidöpartierna i juni att ”islamismen och politisk islam är ett hot mot hela det svenska samhället”. 

Meningen har varit att vi ska bli rädda för muslimer och därför stötta Tidöpartierna. Och visst har rasismen i Sverige blivit allt giftigare. Högerextrema organisationer som Alternativ för Sverige och det fascistiska Aktivklubb har blivit mer aktiva, för att ”försvara Sverige” mot invandringen. Högerextrem terrorism, som attentatet på Brinellskolan i Fagersta, blir vanligare. Men detta väcker en allt starkare motreaktion.

När tonårsutvisningarna tog fart gick regeringen över gränsen för de flesta. 76 procent av svenskarna var emot utvisningarna. Till och med bland Sverigedemokraternas väljare var det fler som motsatte sig tonårsutvisningarna än som stödde dem. En våg av protester svepte över landet. Regeringen tvingades backa.

Under valrörelsen vägrade busschaufförer i Skaraborg köra med Sverigedemokraternas reklam: ”Saknar du Mogadishu? Återvandringsbidraget hjälper dig hem”. I Malmö gick Latinskolans elever ut i strejk mot att deras vaktmästare hotades av utvisning. Stora grupper hade börjat få nog av rasismen. 

Ebba Busch, som dittills närmast försökt vara mer främlingsfientlig än Sverigedemokraterna, kände hur vindarna blåste och tvärvände. Plötsligt var KD ”högern med ett hjärta” som oroade sig för att människor inte kände sig välkomna i det svenska samhället.

Valet 2026 gick inte att vinna på rasism. Det borde ha varit enkelt för en rödgrön koalition värd namnet att vinna. 

Hur man förlorar ett val på 30 dagar

Oppositionen ledde stort i så gott som alla opinionsundersökningar under hela mandatperioden. När regeringen började pumpa ut valfläsk utan motstycke – tillfälligt sänkt matmoms, sänkta bränslepriser, sänkta priser för månadskort i kollektivtrafiken och så vidare – var det ett tecken på desperation. 

Undersökning efter undersökning har också visat att en majoritet i samhället vill ha en vänsterpolitik. 

En klar majoritet är emot vinster i välfärden. En majoritet vill återförstatliga järnvägen, återförstatliga apoteken, minska inkomstskillnaderna – och en förkrossande majoritet vill ha sex timmars arbetsdag med bibehållen lön. 

Trots att de flesta politiker är överens om att det är en bra sak att fängsla 14-åringar, är de flesta vanliga svenskar fortfarande inte för det. Svenskar saknar förtroende för Israel och USA – trots att politikerna är rörande överens om att samarbetet ska fortgå. Folk känner samtidigt av fattigdomen och kräver att politikerna gör något åt det. 

Hade de rödgröna partierna visat att de på allvar skulle kämpa för saker som sex timmars arbetsdag med bibehållen lön, återförstatligande av den privatiserade infrastrukturen och välfärden och mot USA och Israel – då hade de också vunnit en jordskredsseger. 

Problemet var bara att oppositionens politik i grunden inte skilde sig från högerregeringens.

Fattigdomen började öka snabbt redan under Socialdemokraternas tid vid makten, vilket Tidöpartierna glatt påpekade. Arbetslösheten var redan hög. De rika blev redan rikare. 

I utrikespolitiken har riksdagen varit ett under av enhet. Alla har accepterat de enorma summor som ska läggas på att rusta upp den svenska militären, som del av att rusta upp Trumps Nato. Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet har accepterat Natomedlemskapet och stöttar upprustningen lika glatt som de andra partierna.

Naturligtvis har de rödgröna knorrat lite om biståndet, Israel med mera. Men de har inget verkligt alternativ. Varje gång medierna angripit Vänsterpartiets Palestinaaktivister för påstådd antisemitism, har Socialdemokraterna hejat på attackerna mot sin tilltänkta allierade. V-ledningen har lagt sig platt och svarat med uteslutningar.

Vänsterpartiets Ida Gabrielsson försökte försvara sig genom att göra självmål: ”Det finns forskning som visar att personer som är vänster har lättare att anamma konspirationsteorier”. Det är så korkat att man nästan blir mållös. 

Vänsterpartister är inte antisemiter. Vänstern är inte konspirationsteoretiker, vilket det däremot finns gott om på den extrema högerkanten. Och för högerväljare framstår Gabrielssons uttalande som ett riktigt uselt försök att skylla ifrån sig.

Att försvara sig i politiken utifrån motståndarens verklighetsbeskrivning är som att försvara sig i fotboll genom att skjuta på det egna målet. I detta har oppositionen verkligen excellerat.

Kristersson betonade att Socialdemokraterna aldrig hade kunnat ta initiativ till lagstiftning som att fängsla 14-åringar eftersom de samarbetar med V och MP. Magdalena Andersson försvarade sig med att Socialdemokraterna minsann lagt om kriminalpolitiken (till att bli mer som Moderaternas) och skulle söka samarbete med andra partier (läs: Moderaterna) för att få igenom den. 

Exakt samma sak gällde i debatterna om migration. Socialdemokraterna betonade att de ”lagt om” sin politik, alltså accepterat högerns rasistiska verklighetsbeskrivning: att invandringen skapar stora problem i Sverige.

Även Vänsterpartiet öppnade för att behålla mycket av regeringens förändringar i kriminalpolitiken och vägrade erkänna att deras politik skulle innebära ökad asylinvandring. Syftet var uppenbarligen att undvika diskussion.

Det som borde ha varit en verklig offensiv mot regeringens islamofobi och rasism förvandlades till ett illa utfört försvar mot regeringens angrepp.

När Ulf Kristersson attackerade Socialdemokraterna för att höja skatterna lovade Socialdemokraterna att de inte skulle höja dem alltför mycket. För sin del kombinerade Vänsterpartiet attacker på miljardärer med att skryta med sina kontakter med näringslivet.

En annan tilltänkt allierad – Centerpartiets Elisabeth Thand Ringqvist – ägnade större delen av sin talartid i debatterna åt att angripa Vänsterpartiet. Hon stod som garant för att en socialdemokratisk regering skulle föra en borgerlig ekonomisk politik och gynna de rika. 

I klimatfrågan – där regeringen närmast ansträngt sig för att öka utsläppen och förstöra miljön – gjorde oppositionens brist på alternativ det möjligt för högern att återigen sätta fokus på kärnkraft. Detta är ytterligare en punkt där Socialdemokraterna accepterat deras nonsens, medan Vänsterpartiet och Miljöpartiet kan framställas som ett problem.

Många väljare måste ha frågat sig: vill vi ha originalet – eller den bleka oeniga kopian? Ju mer de sett av oppositionen i valrörelsen, desto färre har velat rösta på den.

De så kallade röda linjerna i regeringsfrågan uttrycker allt detta. Vänsterpartiet har visat att de är beredda att sälja ut hela sin politik för att få sitta i regering. Socialdemokraterna har angripit dem och betonat att de vill samarbeta med såväl Moderaterna som Kristdemokraterna. Centerpartiet vägrar samarbete med Vänsterpartiet och kräver en borgerlig politik. Men Vänsterpartiets mandat behövs. 

Så vad blir Magdalena Anderssons politik i slutändan? Ingen vet exakt, antagligen inte ens hon själv. Men högerpolitik blir det.

Vänsterpartiets missade chans

Egentligen är det ingen som förväntar sig något annat. Tre av fyra anser att man aldrig kan lita på att partierna tänker hålla sina löften.

En lång erfarenhet av svenska politiker av alla kulörer har präntat in den slutsatsen. Hur många gånger har inte Socialdemokraterna, med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet, lovat att ta tag i krisen i välfärden, utförsäkringarna och fattigdomen? Hur många gånger har vi inte lovats ett slut på massarbetslösheten? 

I stället har vi fått motsatsen. Över tre årtionden av försämringar och privatiseringar. Och vem som suttit i regering har inte gjort någon fundamental skillnad. Mindre än var femte svensk har numera förtroende för politiska partier. 

Det är på goda grunder länge sedan det fanns någon entusiasm för Vänsterpartiet, Miljöpartiet eller Socialdemokraterna. 

Just bland de rödgrönas väljare föll förtroendet brant för politiker i valet – allra mest bland Vänsterpartiets och Miljöpartiets. Förtroendet för politiker bland Vänsterpartiets väljare har inte varit så lågt på 28 år. Andelen av partiets väljare som sa att partiledaren – ansiktet utåt för partiets politik – hade stor betydelse för deras val, sjönk samtidigt till den näst lägsta nivån bland alla partier.

Valet 2026 hade varit ett gyllene tillfälle för ett radikalt kämpande vänsteralternativ. 

Efter fyra år i en regeringskoalition anser nu 59 procent av Sverigedemokraternas egna väljare att partiet ”blivit ett parti likt de andra” – ett ”etablissemangsparti”. I Sverigedemokraternas fästen på landsbygden sjönk därför valdeltagandet, liksom rösterna på partiet. Även inom LO sjönk Sverigedemokraternas stöd kraftigt. 

Samtidigt fortsatte Socialdemokraterna sin trend av att tappa stort bland LO-väljare och i större delen av landet, framför allt på landsbygden. Det borde ha inneburit öppet mål för Vänsterpartiet att vinna över missnöjda arbetarväljare från både S och SD. Men de ökade bara marginellt. 

I stället var det en myriad av lokala missnöjespartier som gynnades. I norra Sverige tog Norrlandspartiet mandat i flera kommuner. På den extrema högerkanten tog Örebropartiet hem 17 procent av rösterna i Örebro kommun. 

Det visar hur dödfödd Vänsterpartiets strategi är – att göra sig salongsfähiga och regeringsdugliga, att framställa sig som proffspolitiker redo att kohandla om vad som helst för att få sitta i en regering. Ju mer de knyter sitt öde till ett Socialdemokraterna som snabbt vandrar högerut, desto mindre möjligheter för Vänsterpartiet att växa. 

Bara inom två grupper gick Vänsterpartiet framåt på riktigt. Bland unga väljare skedde ett skifte vänsterut, och Vänsterpartiet fick över 13 procent. Men ännu skarpare var skillnaden i förorterna. I de 311 valdistrikt som ligger i vad polisen kallar ”utsatta områden” ökade Vänsterpartiet sitt stöd med hela 14 procentenheter, till totalt 31,9 procent.

I Rinkeby i Stockholm fick partiet mer än 54 procent av rösterna. I Rosengård i Malmö fick partiet över 45 procent i flera valdistrikt, och så vidare. Dessa områden bar Vänsterpartiets framsteg i valet. 

Det faktum att den rasistiska hetsen är en av de få saker där Vänsterpartiet ännu inte enat sig med resten av partierna gjorde dem till valet för de många invandrare och unga som varit förtvivlade och förbannade över den rasistiska hetsen. 

– Vänsterpartiet är de mest humana. De vill få in oss invandrare på arbetsmarknaden och i skolorna medan de andra partierna bara vill exkludera oss. De har använt oss som slagträ i debatten, sa syrier i Rosengård till Sydsvenskan.

– Många pratar om Rosengård som att det bara är problem. Och många har pratat rasistiskt. Men Vänsterpartiet ger mig en chans, menade en städare.

Denna ilska mot högerns rasism förklarar varför valdeltagandet i de så kallade utsatta områdena steg med över fem procentenheter, medan det sjönk i resten av landet. Folk gick ut för att rösta för något som stod så långt från Tidöpartierna som möjligt.

Men vad de kommer få är mer av detsamma.

För ett revolutionärt alternativ

Vilken regering som än bildas på grundval av riksdagens högermajoritet, kommer den att föra en arbetarfientlig, imperialistisk och främlingsfientlig politik i den svenska kapitalismens intressen.

Magdalena Andersson som statsminister kommer därför att ge Sverigedemokraterna en chans att återta sin förlorade roll som alternativ till etablissemanget. Detta blir ännu värre om Vänsterpartiet på ett eller annat sätt knyter sig till regeringen. 

Jimmie Åkesson verkar inse detta. När oppositionen för en månad sedan ledde med tio procent talade han inte bara om att han skulle leda den nya borgerliga oppositionen. Han hoppades att detta skulle kunna ge honom statsministerposten 2030. 

Och om SD inte lyckas med att återpositionera sig som ett missnöjesparti så kommer andra partier – kanske Örebropartiet – att kunna växa till höger om dem. Naturen avskyr vakuum och den avsky som finns mot politikerna kommer att ta sig ett uttryck på ett eller annat sätt. Så länge det inte finns något alternativ på vänsterkanten så kan det i stället bli ett högerparti som fyller det utrymmet.

För de som verkligen vill kämpa mot rasismen, mot högerextremismen och mot högerpolitiken så finns det ingen väg framåt genom parlamentariska manövrer, kompromisser med högern och att sälja ut sin egen politik. 

Men S, MP och V – för att inte tala om C – har inget annat att erbjuda. De bygger sin politik kring att administrera den svenska kapitalismen, där storföretagens intressen alltid går först. Det innebär att imperialistiska intressen styr utrikespolitiken och att arbetarna utsugs allt hårdare på hemmaplan. 

Att oppositionen förlorade sitt enorma försprång den sista månaden beror inte i grunden på problem i deras valtaktik. Problemet är att de inte erbjuder något verkligt alternativ till högerpolitiken, eftersom den följer naturligt av den svenska kapitalismens behov.

63 procent av svenskarna anser att Sverige går i fel riktning. Bara 12 procent tror att nästa generation får det bättre. Det är ett fruktansvärt fördömande av hela det nuvarande systemet.

Kapitalismen år 2026 innebär imperialism, krig, fattigdom, gängkriminalitet, klimatkris med mera. Människor söker efter ett alternativ – och vi måste bygga det. 

I Revolutionära kommunistiska partiet har vi satt upp målet att tredubbla vår storlek till nästa val, för att kunna bli en referenspunkt till vänster. Det är både möjligt och nödvändigt.