”Ludvig XVI – vi högg av honom huvudet; Macron, Macron – vi ska göra det igen”. Vreden mot nedskärningar, höga levnadskostnader och polisvåld skakar Frankrike – med ekon över hela Europa.
Hundratusentals fyller gatorna den 17 oktober. I Paris fylls också sidogatorna längs demonstrationsvägen. Hela stadsdelar vibrerar av slagord och ramsor. Mediernas uppskattningar på 500 000–800 000 demonstranter är mycket konservativa.
Ungdomen leder vägen. Gymnasieelever, universitetsstudenter och unga arbetare har samlat alla progressiva delar av det franska samhället bakom sig: från lärare till fackföreningar och aktivister från gula västarna.
De förenas i ett gemensamt hat mot Macron, regeringen, de superrika, deras stat, deras polis och deras system. Många plakat och slagord hänvisade till det franska folkets revolutionära traditioner, särskilt maj 1968 och den franska revolutionen 1789–94.
Rörelsen, som började på gymnasiet Saint-Exupéry i Créteil den 17 september, spred sig som en löpeld. Inom några veckor var en majoritet, över 2 000, av landets gymnasieskolor blockerade. Efter massmöten på universiteten med hundratals och ibland tusentals studenter hade 90 procent av Frankrikes högskolor anslutit sig.
Det finns ingen brist på anledningar att protestera: lärarbrist, överfulla klassrum och förfallna skolbyggnader. Under sommarens värmeböljor nådde inomhustemperaturen 40 grader. Ändå fortsätter nedskärningarna.
– Utbildningsbudgeten skärs ner i bitar medan så mycket extra pengar satsas på armén, förklarade en student.
Brutal polisrepression och smutskastning
Hur har den franska staten reagerat? Med tårgasgranater, misshandel med batonger och godtyckliga arresteringar. Tusentals har gripits sedan rörelsens start. Gummikulor har redan krossat käken på en 14-årig demonstrant och ögat på en 16-åring. En 15-åring har förlorat en hand efter att ha blivit träffad av en polisgranat.
Medan polisen brutaliserar tonåringar fyller politiker och borgerliga medier sina kanaler med fördömanden av ”demonstrantvåld”. Väl valda bilder av sammandrabbningar med polisen ska framställa de franska demonstranterna som en liten, våldsam minoritet. Sanningen är att våldet överallt utlöstes när kravallpolisen attackerade massdemonstrationerna.
Men i stället för att krossa rörelsen har polisrepressionen blivit som bensin på elden och skapat en djup solidaritet med ungdomen i det franska samhället. En undersökning visade att fler än sju av tio fransmän stödde elevernas krav och att en majoritet var positiv till mobiliseringen.
Man känner historiens vingslag när strejkande arbetare organiserar sig för att skydda ungdomarna från polisens batonger. Som det stod på ett plakat: ”Generation 6–7 upprepar maj 1968”.
”Ingen lösning utan expropriering”
På andra sidan Pyrenéerna har vräkningen av 87-åriga Maricarmen lett till ett uppror mot de höga hyres- och bostadskostnaderna.
Inom en vecka hade demonstranter ockuperat Puerta del Sol i Madrid, och läger började sprida sig över Spanien. Den 3 oktober gick en halv miljon människor ut på huvudstadens gator under slagordet ”Antingen faller rentierekonomin eller så gör regeringen det”.
Sedan dess har den spanska regeringen i praktiken kollapsat. Efter att ha misslyckats med att anta dekret som syftade till att blidka rörelsen har premiärminister Sánchez utlöst nyval. Nu förbereder sig rörelsen för en generalstrejk den 11 november.
Fastighetsspekulation är ett enormt problem i Spanien. De genomsnittliga hyrorna har nästan fördubblats under de senaste tio åren och därmed ökat betydligt mer än lönerna. Samtidigt står fyra miljoner bostäder helt tomma.
Därför är också rörelsen extremt radikal. Den kräver bland annat en 50-procentig sänkning av alla hyror. I Madrid, Sevilla och Barcelona har slagord som ”era vinster, vårt elände” och ”ingen lösning utan expropriering” dominerat demonstrationerna.
”Vi gör som Frankrike”
Händelserna utvecklas nu extremt snabbt. Rörelsen i Spanien har spridit sig över gränsen till Portugal, med landsomfattande protester mot bostadskrisen. I Porto upprättades också ett protestläger med ockupationen av Puerta del Sol i Madrid som förebild.
I Belgien har sommarens massiva lärarstrejk nu följts upp av en studentrörelse inspirerad av händelserna i Frankrike. Bilden är densamma: ungdomar och lärare tar upp kampen mot brutala nedskärningar och får tårgas, vattenkanoner, misshandel och arresteringar till tack.
I italienska skolor sprids nu slagordet ”vi gör som Frankrike”. Skolstrejker och ockupationer har organiserats i Turin, Rom, Neapel och Genua. Samtidigt som massdemonstrationerna ägde rum i Frankrike marscherade 100 000 människor genom Roms gator mot nedskärningar. En generalstrejk planeras den 20 november.
I Tyskland hölls nyligen den fjärde landsomfattande skolstrejken mot regeringens planer på att göra Tyskland ”krigsredo” – på ungdomarnas bekostnad. 17-årige Shmuel Schatz, talesperson för skolstrejkkommittén, säger att de inte vill ”sättas i skyttegravarna för storföretags intressen” – storföretag som vill ”fylla sina fickor genom krig”.
Även i Albanien är det studenter som leder kampen för bättre utbildning.
– Vad Albanien behöver är en revolution, en förändring, att systemet störtas. För såhär kan det inte fortsätta, förklarar en demonstrant.
bild: @felkor.raw
”Ursäkta att vi stör… vi vill bara ha en framtid”
Det som förenar dessa protester är att de har lyft fram klassfrågor. Varför är bostad inte en rättighet? Varför måste vår generation vara kanonmat? Varför har bara rika barn rätt till en bra utbildning?
Bakgrunden är den europeiska kapitalismens kris. Enorma skulder tvingar regeringar att genomföra lika enorma nedskärningar. Därmed hamnar regeringarna i direkt konflikt med arbetarklassen. I Financial Times ord är Frankrike fast ”mellan obligationsmarknaden och barrikaderna”.
Samma sak kan sägas om resten av Europa. Och liknande förhållanden brukar leda till liknande resultat. Hela Europa är en krutdurk, redo för en social explosion.
Europas framtid hänger nu på frågan om vem som ska betala för krisen. Från Paris till Madrid hörs svaret: ”Låt de rika betala för sin kris!” Men för att sätta stopp för försämringarna måste vi också ta makten över ekonomin ur deras händer och expropriera deras banker och storföretag.
Allt det som ligger bakom rörelserna som sprider sig över Europa finns också här i Sverige: skyhöga hyror som gör det omöjligt att flytta hemifrån, sönderfallande skolor och överfulla klassrum samtidigt som militärutgifterna skjuter i höjden.
Kapitalismen har inte längre råd att ge vår generation en framtid. Den har inte längre råd att erbjuda arbetarklassen ett värdigt liv. Och därför säger vi: vi har inte längre råd att leva under detta system. Eller som man kunde läsa på en banderoll utanför en parisisk skola: ”Ursäkta att vi stör… vi vill bara ha en framtid”.
Svenska arbetare och studenter borde studera dessa rörelser noggrant. Det är hög tid att vi också ”gör som i Frankrike”.