Bergtagen: en skildring av borgarklassens förfall

Thomas Manns roman Bergtagen fångar på ett briljant sätt borgarklassens oförmåga att föra samhället framåt. I denna recension utforskar Daniel Morley hur första världskrigets barbari påverkade Manns världsbild, och hur hans bok på ett skarpsinnigt sätt fångar dekadensen hos en klass som har spelat ut sin historiska roll.

—-

Thomas Manns Bergtagen är ett av 1900-talets litterära mästerverk. Boken fångar borgarklassens kris i dess förfall.

Genom sina karaktärer och sin miljö – de schweiziska bergen – uttrycker boken den tyska och europeiska borgarklassens maktlöshet och förvirring, liksom det kapitalistiska systemets oundvikliga återvändsgränd. Även om boken är skriven i en i stort sett realistisk stil, har miljön och händelserna en subtilt surrealistisk prägel som förstärker känslan av en klass som lever på lånad tid.

Berättelsen följer den mediokre borgerlige akademikern Hans Castorp som besöker sin kusin på ett påkostat sanatorium för tuberkulossjuka i Davos. Hans hade bara tänkt stanna i tre veckor, men dras in i sanatoriets oundvikliga bana med dess ”horisontella”, omhuldade tillvaro. Romanen täcker de sju märkliga åren av hans vistelse och de politiska, vetenskapliga och sexuella erfarenheter han får under denna tid.

Första världskrigets inverkan

Mann började skriva boken 1912, före första världskrigets utbrott, efter att han besökt sin syster på just det sanatorium där boken utspelar sig. Liksom romanens huvudperson undersöktes han under vistelsen av en läkare, som upptäckte vissa brister i hans lungor. Han rekommenderades att stanna några månader. Även om Mann lyckades undkomma platsens letargiska lockelse, kom tanken på att överlämna sig åt den att följa honom.

Mann var en högt kultiverad medlem av den tyska borgarklassen, och hans böcker uttryckte de motsättningar och kriser som denna klass genomgick i början av 1900-talet. Han var formad av borgarklassens problem, dess ångest, dess själ. Han förstod väl dess psyke i denna tid av revolution och kontrarevolution och i synnerhet dess obeslutsamhet och splittring i stridande fraktioner mellan progressiva liberaler och ärkereaktionärer.

Vid krigsutbrottet delade Mann initialt sin klass växande irrationalism och pessimism. Hans favoritfilosofer var Schopenhauer och Nietzsche, som båda förespråkade en elitistisk individualism, och där den senare ansåg att eliten måste dominera världen. Han var därför en ivrig anhängare av Tysklands inträde i första världskriget, som han såg som ett sätt för tyskarna att fördjupa sig i sin egen kultur.

Krigets fasor tvingade honom dock att ändra sin världsbild. Hans tankar upptogs nu av farorna med Nietzsches irrationalism och filosofin om aristokratisk dominans. Istället vände sig Mann nu till förnuftet och vetenskapen med hopp om att den skulle leda mänskligheten mot en mer rättvis framtid. Till följd av detta reviderades och utökades boken till en episk berättelse, berikad av den kris som kriget innebar för det tyska och europeiska samhället.

Det är också därför Mann skrev Bergtagen som en tragedi. Boken har död och sjukdom som genomgående teman och präglas av en introspektiv, drömlik stämning, som om allt rör sig i slow-motion. Som helhet inger den en känsla av maktlöshet, ungefär som i en dröm där man befinner sig i ett slagsmål, men inte kan utdela något slag – som om man vore nedsänkt i vatten.

Systemets sjukdom

När Hans anländer är han ny i denna värld. Han kommer från ”slätten”, som gästerna benämner alla som inte är patienter – ungefär som pirater påstås kalla alla andra för ”landkrabbor”. Under loppet av en vecka eller två introduceras han till en mängd olika karaktärer och till livet och ritualerna på sanatoriet. Han lär sig märkliga saker, som att här uppe är

”… sjukdom ett hederstecken, en bekräftelse [för patienterna] på deras elitstatus. Uppmuntrade av sanatoriets direktör, dr Behrens, är de stolta över sin sjukdom och talar om förmågan att förvärva den som en ’talang’.”¹

Mann var upptagen av vad han såg som en farlig fetischering av sjukdom, död och det idealiserade förflutna i den tidens europeiska kultur. Att låta berättelsen utspela sig på detta exklusiva sanatorium fullt av rika hypokondriker var ett genidrag, eftersom det framhäver den känsla av förfall som präglar kapitalismen i dess högsta utvecklingsstadium.

Årtiondena som föregick första världskriget är i Europa kända som Belle Époque (”den vackra epoken”). Under dessa årtionden blomstrade Europa och blev mer integrerat, och en aldrig tidigare skådad fred och stabilitet rådde. Men denna blomstring lade bara grunden för den imperialistiska kris som nådde sin kulmen i första världskrigets katastrof.

För en borgare som Mann innebar detta att Europa under Belle Époque i efterhand inte framstod som en tid av stora bedrifter, utan som en period där man som en sömngångare vandrat mot katastrofens rand. För att parafrasera Marx: Det finns årtionden då ingenting händer, och det finns dagar då årtionden händer. Om första världskrigets fyra år rymde årtionden av händelser, var årtiondena dessförinnan blott som några dagar.

På precis detta sätt utgör den förvirrande, uppochnedvända subjektiva upplevelsen av tid ett centralt tema i denna bok. Sanatoriets sömniga värld representerar Europa som helhet under årtiondena före kriget.

Den mängd nya erfarenheter Hans får på så kort tid får honom att känna att han har varit där uppe i en evighet, trots att det bara har gått en vecka eller två. Mann reflekterar också över att trots att det är allmänt känt att tiden går fort när man har roligt, verkar mängden händelser också tänja ut tiden och skapa upplevelsen av att den är längre. På denna isolerade kurort slösar dessa sjukliga borgerliga individer bort sina återstående dagar med att flirta och skvallra medan åren bokstavligen passerar dem förbi:

”[V]änta betyder: skynda i förväg, betyder: uppleva tiden och nuet inte som gåva utan bara som hinder, förneka och tillintetgöra deras egenvärde och i andanom hoppa över dem. Väntan, säger man, varar länge. Den varar emellertid lika så gärna eller rentav egentligen kort genom att den slukar en massa tid utan att uppleva och utnyttja den för dess egen skull. Man skulle kunna säga att den som inte gör annat än väntar liknar en frossare vars matsmältningsapparat låter maten passera igenom som massa utan att tillgodogöra sig dess näringsvärden och nyttigheter.”²

I denna omhuldade atmosfär grips patienterna av en dekadent och överironisk eller cynisk attityd. Karaktären Settembrini, som representerar den sista av Europas progressiva borgare, varnar Hans för detta:

”Akta er för den ironi som frodas här […] där blir den till liderlighet, till ett hinder för civilisationen, till ett osnyggt flirtande med stagnationen, okulturen, lasten.”³

Det är således en mycket symbolisk bok som fångar sin tids problem, åtminstone ur borgarklassens synsätt. Första världskrigets barbari avslöjade på ett obestridligt sätt det borgerliga samhällets återvändsgränd, och Mann kunde se den intellektuella förruttnelsen sätta in.

Manns genialitet var att så tidigt på 1900-talet inse djupet och betydelsen av denna trend, och att välja en miljö och en handling som så väl passade för att framhäva den på ett trovärdigt sätt – särskilt genom sina karaktärers obeslutsamhet. Som han förklarar i början av boken:

”Människan lever inte bara sitt personliga liv som individ utan, medvetet eller omedvetet, även sin epoks och sin samtids […] om det opersonliga omkring henne, tiden själv trots all yttre företagsamhet i grund och botten saknar förhoppningar och utsikter, om tiden själv hemligen visar sig hopplös, utsiktslös och rådlös och på den medvetet eller omedvetet ställda, men ändå på något vis ställda frågan efter en yttersta, mer än personlig, absolut mening med all ansträngning och allt arbete svarar med en ihålig tystnad, då lär en viss förlamande verkan av detta sakförhållande vara nästan ofrånkomlig.”⁴

Borgarklassens återvändsgränd

Även om boken handlar om idéer lockar den läsaren som en bildningsroman, en berättelse om personlig utveckling eller vuxenblivande. På detta sätt blir vi känslomässigt investerade i Hans erfarenheter och vi delar hans perspektiv som outsider i denna främmande miljö. Hans personliga resa är också en odyssé in i den europeiska borgarklassens idéer och problem vid vad som verkade vara ett vägskäl, men som i själva verket var en återvändsgränd.

En viktig del av romanen är den romantiska förälskelse som Hans utvecklar för en rysk kvinna vid namn Clavdia. Vi introduceras till henne indirekt då Hans störs av ljudet när hon smäller igen dörren till lunchrummet. Mann beskriver på ett skickligt sätt Hans upptagenhet vid hennes irriterande beteende och lyckas få läsaren att förstå detta inte som ett tecken på ogillande, utan på att han är kär i henne (eller snarare i sin bild av henne).

Hans ”romans” med Clavdia består av spänning, förväntan och ångest. Han är upprymd i en vecka bara för att hon passerade honom i korridoren på ett sådant sätt, och vid en så ovanlig tidpunkt, att Hans har anledning att tro att hon kanske gjorde det medvetet, bara för att se honom.

Läsaren både roas och berörs av denna romantiska kurragömmalek. Hans lek med Clavdia är typisk för sanatoriets allmänna borgerliga besatthet av skvaller, status och etikett, och dess stelt artiga atmosfär. Mann skildrar med stor ironi dessa uttråkade, ångestfyllda individer, dessa intetsägande dårar som försöker väcka varandras intresse med stulna blickar.

Precis som Gontjarovs Oblomov skildrade den ryska aristokratins slöhet under 1800-talet, speglar Hans oförmåga att ens närma sig Clavdia den europeiska borgarklassens impotens och obeslutsamhet under 1900-talet.

Irrationalitet

Den pessimism och cynism (eller den ”förlamande verkan”) som var typisk för borgarklassen under dess nedgångsperiod bidrog till att främja utvecklingen av religiös mysticism och andra irrationella idéer, vars mest extrema exempel var nazismen och dess fantasier om nordeuropeisk hedendom.

Detta ledde till märkliga paradoxer, eftersom mysticismen existerade sida vid sida med de alltmer avancerade och komplexa upptäckterna inom vetenskap och teknik. Vetenskapen hade blivit för avancerad för att de flesta människor skulle kunna förstå den, och hade sina egna metoder som för många måste ha verkat magiska. Denna blandning av det verkliga och det overkliga var ett framträdande tema i den ”modernistiska” litteraturen vid den tiden, där Manns Bergtagen räknas som en klassiker.

Vid ett tillfälle röntgas Hans – en process med mystiska moment, ett mörklagt rum och elektriska ljussken, följt av den kusliga synen av hans egna inälvor som visades för honom i realtid. Röntgenbilden får en djupt känslosam, nästan andlig betydelse för Hans, och liknas vid ett tillfälle med en seans, vilket antyder att för vanliga människor som honom framstår sådan teknik som ockult magi. Man får intrycket av människor som förvirras av den teknik de till slut blir beroende av, vilket den viktiga karaktären Naphta också påpekar för Hans:

”Aviatörer, flygare, sade han, var mestadels riktigt slemma och skumma typer, men framför allt mycket vidskepliga. De tog med maskotar, en kråka ombord, de spottade tre gånger åt ena eller andra hållet, de drog på sig tursamma flygares handskar. Hur rimmade sådant primitivt oförnuft med den världsåskådning som låg till grund för deras yrke?”⁵

Det faktum att Hans besök, som från början skulle vara i tre veckor, förvandlas till en sju år lång vistelse, förkroppsligar denna motsägelse. Hans vistelse förlängs efter att läkaren upptäckte ett ”fuktigt ställe” i hans lungor och hans temperatur stiger till gråzonen mellan frisk och febrig.

Man får aldrig riktigt veta vad Hans har för diagnos. Vid ett tillfälle används en termometer utan några måttenheter på honom, vilket ger läkaren frihet att ange vilken temperatur han vill. Naturligtvis har läkarna på detta privata sjukhus ett egenintresse av att använda sin vetenskapliga expertis för att förlänga varje patients vistelse. Allt detta bidrar till den subtilt surrealistiska atmosfären, där man aldrig kan vara helt säker på vad som är objektivt sant, och där inte ens de rika patienterna har någon verklig förståelse för eller kontroll över sin situation.

Detta dilemma, denna borgerliga ångest över vetenskap och sanning, dramatiseras sedan i de häftiga diskussionerna mellan Settembrini, som brinner för förnuftet och de borgerliga republikernas förmåga att gradvis befria mänskligheten, och Naphta, en jesuitisk obskurantist som motsätter sig vetenskapen.

Settembrini varnar för att romantisera sjukdom och död som något värdigt och argumenterar för att använda vetenskapen för att avskaffa så mycket mänskligt lidande som möjligt. Som svar förkastar Naphta vetenskapen som ”bara ännu en tro”:

”Min snälle vän, det finns ingen ren kunskap. […] Tron är kunskapens organ och intellektet sekundärt. Er förutsättningslösa vetenskap är en myt. En tro, en världsåskådning, en idé, kort sagt en vilja är regelmässigt förhanden.”⁶

Han frågar: ”Atomen, detta näpna matematiska skämt om den ’minsta, odelbara partikeln’ – bevisad?”⁷ I detta ekar Naphta framstående vetenskapsmän från den tiden, såsom Ernst Mach, som förnekade inte bara atomens existens utan också den objektiva sanningens existens.

Han gör narr av de bisarra påståendena om universums storlek och säger till Hans: ”Sannerligen, enfalden hos ett barn som trodde att stjärnorna var hål i himlapällen där den eviga klarheten sken igenom”⁸ är lika trovärdig som påståendet om enorma eldklot flera ljusår bort, som vi förväntas tro på bara för att en vetenskapsman har sagt det. I detta avseende låter Naphta precis som vilken berömd postmodern intellektuell som helst från vår tid. Faktum är att båda återspeglar mysticismen och pessimismen i den borgerliga filosofin under dess nedgångsperiod.

Trots att Naphta är så negativ och skrämmande, har Settembrini svårt att övertyga Hans om motsatsen, eftersom hans upplysningsliberalism har blivit så steril, abstrakt och ensidig. Hans föråldrade tro på den republikanska nationalstaten som en rationell institution och garant för frihet är inte särskilt övertygande i kolonialismens tidsålder och på tröskeln till första världskriget. Settembrini kan inte bemöta Naphtas attacker mot nationalstatens hyckleri. Borgarklassen är oförmögen att försvara vetenskap och förnuft, eftersom de baserar sig på ett irrationellt och orättvist system.

Naphtas reaktionära argument mot liberalismen är övertygande eftersom de innehåller mer än ett korn av sanning, vilket alltid har varit fallet för reaktionärer som rasar mot den moderna världen. Naphtas karaktär definieras av hans kärlek till lidande, bestraffning och avvisande av förnuft och framsteg, så hans jesuitism är passande. Han är dock också förmodligen en ”kommunist” och håller ibland långa tal om behovet av att förstöra den borgerliga världen och bringa terror och lidande över borgarklassen.

Det är uppenbart att denna ”kommunism” bara är en form av hans extrema radikalism, hans benägenhet för våldsam hämnd. Även om det inte är en sanningsenlig skildring av kommunismen, är det en autentisk skildring av borgarklassens syn på kommunism och revolution: irrationellt våld och avund som hotar att sabotera kapitalismens gradvisa marsch mot framsteg.

I detta avseende är Mann skyldig till något av en ”hästskoteori”, det vill säga att han identifierar kommunism och extrem reaktion som mer eller mindre samma sak, med liberalismen som motpol. Ändå förblir Naphta en mycket effektiv skildring av de obskurantistiska tendenser som kapitalismens återvändsgränd fostrar.

Snö

Settembrini ser sig själv som en klassisk borgerlig medborgare, en partisan i kampen för upplysning, men i verkligheten gör han ingenting. Han har bara skrivit en artikel i hela sitt liv. Allt han gör är att producera tomma ord i sin strid med Naphta om Hans borgerliga själ.

Och denna kamp, som är så symbolisk för det vägskäl som det kapitalistiska samhället stod (och fortfarande står) inför, är för stor för den vanlige Hans. Han föredrar att fördriva sina år i det sömniga Davos. Hans obeslutsamhet, ökande introspektivitet och romantiserande av döden är typiska för dåtidens och nutidens borgarklass, som är oförmögen att lösa sitt eget systems problem. Hans sammanfattar på ett närmast patetiskt sätt sin klass ideologi: ”[E]n sådan förvirring.”⁹

Oförmögen att uttrycka sig socialt och känslomässigt börjar han söka äventyr i isoleringen bland bergen som omger sanatoriet. De friska bergsvindarna utgör en flykt från sanatoriets kontrollerade lyx.

Hans alltmer riskfyllda vandringar i bergen ger också uttryck för temat om den imperialistiska borgarklassens vilda destruktivitet – dess dödslängtan. Oförmögen att utveckla samhället framåt kan den bara dra mänskligheten ned i barbari.

Kapitlet ”Snö”, som kan sägas vara det mest centrala i boken, är verkligen skrämmande. Det fångar på ett briljant sätt naturkrafternas sublima makt och hur snabbt de kan överväldiga ynkliga människor, den vördnad som synen av lager på lager av karga, vidsträckta berg väcker. Hans riskfyllda beteende i dessa berg påminner om den märkliga, irrationella lusten att hoppa från höga klippavsatser.

Medan Hans i sanatoriets kontrollerade miljö är blyg och tenderar att överanalysera saker, är han modig, till och med våghalsig, i isoleringen bland bergen. Precis som i sanatoriet dras han till döden.

Men den hårda, brutala verklighet som väntar Hans i bergen skrämmer honom plötsligt. Efter att ha svimmat och plågats av oroande drömmar återvänder han med ett nytt synsätt och drar slutsatsen:

”Människan skall för godhetens och kärlekens skull inte låta döden få makt över hennes tankar.”¹⁰

Detta återspeglar uppenbarligen Manns egen rädsla och hans eget ”uppvaknande” under första världskriget, och det faktum att dessa är de enda kursiverade orden i hela boken tyder starkt på att Mann här uttrycker sin egen övertygelse: ett avståndstagande från både revolution och reaktion, som enligt Mann båda ”låter döden få makt över människans tankar”.

Det är värt att notera att Mann skrev klart detta kapitel i juni 1923, när Tyskland var mitt i en revolutionär kris. Krisen skulle kulminera i ett misslyckat kommunistiskt uppror i oktober samma år, följt av Hitlers ölkällarkupp i november. Det är tydligt att oron hos den tyska borgarklassen, som var fastklämd mellan fascisterna å ena sidan och utsikterna till en socialistisk revolution å andra sidan, troget återspeglas i Manns egna idéer.

Manns egen förhoppning om att den nybildade Weimarrepubliken skulle bana väg för ”barmhärtighet och kärlek” visade sig vara en illusion. Nazisternas seger 1933 fullbordade den tyska borgarklassens förfall till irrationalism, barbari och död. Manns ärliga och insiktsfulla sökande efter en väg framåt för den europeiska borgerliga kulturen skulle tvärtom bara understryka avsaknaden av en sådan utväg.

Dekadens

Det är denna ärlighet som gör Bergtagen till ett sådant mästerverk. Trots karaktärernas symboliska natur framstår de inte som ”enkla skuggfigurer och vandrande allegorier”¹¹, som Mann själv oroade sig för. Läsaren är samtidigt medveten om deras symbolik och dras ändå in i deras känsloliv. Som Engels sa om Minna Kautskys roman: ”Varje person är en typ men även en bestämd individ, en ’denne’ som gamle Hegel uttrycker sig, och så måste det vara.”¹²

Genom hela romanen visar Mann sin fullständiga behärskning av det skrivna ordet och kombinerar precisa och realistiska beskrivningar med kraftfull symbolik och magiska bilder. Men nöjet med att läsa denna bok ligger främst i dess idérikedom. Det går inte att komma ifrån att detta är en djupt filosofisk roman. Och det är just det som gör den så fantastisk. Manns stil är för rik, ironisk, rolig och djup för att läsaren ska tappa intresset trots dess starkt filosofiska och symboliska karaktär.

Idag, kanske mer än någonsin, är borgarklassen splittrad mellan å ena sidan liberalismen – som förmodas vara progressiv – och å andra sidan irrationalismen och förnekandet av framsteg. Den vandrar fortfarande som en sömngångare mot katastrofen, maktlös inför sina egna kriser.

Bergtagen avslöjar på så sätt borgarklassens slöa, dekadenta tillstånd, som inte är någon övergående fas, utan har förvärrats i över ett sekel. Den är ett fönster in i synsättet hos en överflödig och reaktionär klass som måste störtas innan vi kan göra nya framsteg och rationellt använda vetenskapen för att befria mänskligheten. 

>Noter

1.  R Symington, Thomas Mann’s The Magic Mountain: A Reader’s Guide, Cambridge Scholars, 2011, s. 7 ↩︎
2. T Mann, Bergtagen, Albert Bonniers Förlag, 2025, s. 314 ↩︎
3.  Ibid. s. 289 ↩︎
4. Ibid. s. 43-44 ↩︎
5. Ibid. s. 907-908 ↩︎
6. Ibid. s. 517 ↩︎
7.  Ibid. s. 906 ↩︎
8. Ibid. s. 907 ↩︎
9. Ibid. s. 503 ↩︎
10. Ibid. s. 645 ↩︎
11.  T Mann, “The Making of The Magic Mountain,” The Atlantic, januari 1953 ↩︎
12. K Marx, F Engels, Om konst och litteratur, Arbetarkultur, 1978, s. 56 ↩︎