Irak. Afghanistan. Nicaragua. Libyen. Jugoslavien. Syrien. Listan kan göras mycket lång. I årtionden har USA-imperialismen ohotat orsakat inbördeskrig, bytt ut regimer och förstört hela nationer. Men i Iran lägger de nu grunden för ett katastrofalt nederlag.
Under krigets första fyra dagar attackerade USA och Israel mer än 4 000 mål i Iran – fler än under sex månaders bombningar av ISIS. De fällde bomber i dubbelt så hög hastighet som under de förödande första dagarna av folkmordet i Gaza.
Efter attackerna på oljeanläggningar i Teheran föll det svart regn över stadens invånare, som nu lever i giftig luft och ser mat och vatten bli förorenat medan de desperat försöker ta skydd från bomberna.
Än en gång orsakar USA-imperialismen och deras israeliska ombud ofattbar förödelse. I hela regionen väcker de sekteristiska konflikter till liv, när shiamuslimer försöker ta strid för att rädda ett land som ansetts som deras beskyddare. Gulfstaterna står inför allvarliga bombangrepp, medan fundamentet i deras ekonomier undermineras. Världsekonomin håller på att kastas in i kris, samtidigt som livsviktig civil infrastruktur som avsaltningsanläggningar kring Persiska viken står hotade.
Från den amerikanska regimen kommer samtidigt en flod av motsägelsefulla uttalanden som återspeglar ett uppenbart faktum: Efter att deras försök till regimskifte föll platt, har de ingen plan.
Kris på dagordningen
Irans strategi är enkel. För det första skickar Iran otaliga billiga drönare och robotar mot USA, Israel och deras allierade, som de måste använda oerhört dyra luftvärnsrobotar för att skjuta ned. Vissa analytiker räknar med att de amerikanska lagren kommer att vara tomma inom några veckor. De försöker nu flytta dit militär utrustning från alla håll bara för att täcka sina egna behov.
Därför ignorerar de också de allt mer intensiva förfrågningarna från Gulfstaterna om att fylla på deras lager av amerikanskt luftvärn. Dessa länder har länge varit värdar för amerikanska baser med argumentet att det skulle göra länderna säkra, men nu gör just dessa baser länderna till en enorm måltavla. Iran har redan gjort stor skada på olje- och gasanläggningar, hamnar, med mera. Med ett sinande luftvärn blir länderna öppna mål för iranska ballistiska robotar.
För det andra stänger Iran Hormuzsundet, vilket de alltid lovat att göra i händelse av ett seriöst amerikanskt angrepp. En femtedel av världens olja och flytande naturgas går genom sundet – men också en tredjedel av världens konstgödsel. Att detta nu blockeras får oöverskådliga konsekvenser för både inflationen och världsekonomin.
I desperation har IEA:s 32 medlemsländer redan beslutat om att använda 400 miljoner fat olja från den strategiska oljereserven för att täcka upp för bristen – den största mängden någonsin, mer än dubbelt så mycket som efter Ukrainakrigets början. Trots det har priset ökat brant. Irankriget har redan orsakat den största störningen av oljemarknader i historien.
Som om det inte vore nog, hotar Iran även att med houthirebellernas hjälp omöjliggöra transporter genom Röda havet. Genom Suezkanalen har transporterna redan halverats sedan krigets början i rädsla för krigets effekter. Resultatet är långa dyra omledningar och förseningar, som kommer att synas i varupriserna för vanliga arbetare.
Energipriserna ökar alltså snabbt. Bristen på konstgödsel kommer på ett par månaders sikt att leda till kraftigt höjda matpriser. Bristen på naturgas kommer att fördyra mängder av energikrävande industrivaror, särskilt i Europa. Hög inflation står på dagordningen, sannolikt även räntehöjningar.
Många paralleller görs till oljekrisen 1973. Världen är visserligen mindre beroende av Mellanösterns olja än då. Men i gengäld är världsekonomin idag i ett mycket svagare skick. Jordens stormakter har redan drabbat samman i ett handelskrig. Kraftig överkapacitet präglar industrierna överallt. Skuldsättningen ligger på en nivå som saknar motstycke, för såväl stater som företag och hushåll. Aktiemarknaden skakar i rädsla för en AI-bubbla. Det krävs med andra ord inte alls lika mycket för att tippa världsekonomin över kanten.
Iran avgör när kriget är slut
Arbetare över hela världen kommer att få betala för Trumps krig – däribland de som röstat på Trump. I sina trångsynta beräkningar, hade han hoppats på en snabb seger för att öka sin popularitet inför det amerikanska mellanårsvalet i november. Istället har han utlöst en kedja av händelser som han omöjligt kan kontrollera.
Inte konstigt att Trump redan vid flera tillfällen tillkännagett att kriget snart är slut – det hoppas han utan tvivel på.
Men varför skulle Iran gå med på det? De har ingen brist på robotar. Till skillnad från USA, Israel och Gulfstaterna har de kunnat spara på sina mest avancerade, med tanken att nöta ut USA:s och dess allierades lager först. Rapporter indikerar att de själva kan fortsätta exportera olja genom Hormuzsundet, eftersom deras motståndare inte vågar skada det globala utbudet ytterligare.
Israel har till skillnad från Trumps USA varit fullt medvetna om att kriget sannolikt inte skulle vara över snabbt. Deras mål är att eliminera Iran som konkurrent i regionen, vilket bara kan ske genom att Iran faller sönder i inbördeskrig. I det syftet har de försökt egga olika minoriteter till uppror. Detta hade ställt Iran inför samma fruktansvärda scenario som Irak, Libyen eller Syrien.
En iranier från Teheran uttryckte sin åsikt på följande sätt:
“Om någon har ett problem med Islamiska republikens regering är det en sak – men inte med oss, folket. Du kan inte attackera vattensystem eller raffinaderier. Det mesta av Teherans vatten kommer från dammar. Om de blir förgiftade, vad händer då?”
Kriget är ett existentiellt hot – inte bara mot den iranska regimen, utan också mot den iranska nationen. Trots hatet mot regimen har befolkningen tvingats sluta sig samman.
Sedan sommaren har den iranska regimen därtill lärt sig att en tillfällig vapenvila bara leder till att USA och Israel attackerar igen. För att avsluta kriget nu kräver Irans president att “Irans legitimitet erkänns, att skadestånd betalas och att det ges tydliga internationella garantier mot framtida aggression”.
Det skulle innebära ett fullständigt amerikanskt nederlag. Men Iran har ingen anledning att gå med på mindre. Som Islamiska revolutionsgardet påpekat: “Det är vi som kommer att avgöra krigets slut.”
Den amerikanska hegemonins död
Alla opinionsundersökningar från USA visar samma sak: amerikanerna stöttar inte Irankriget. Faktum är att Trump delvis valdes på att attackera etablissemangets “evighetskrig”.
Nu har han startat ett oprovocerat storkrig med katastrofala konsekvenser på alla nivåer, och famlar i mörkret efter en plan för att slingra sig ur. Löftet om att publicera Epsteindokumenten försökte han också bryta. Hans storslagna löften om ekonomin har gått i sank, och nu väntar inflation på nytt. Även många inbitna anhängare av hans MAGA-paroll, ser nu honom bara som ännu en korrupt representant för Epstein-klassen.
Slående nog tycker amerikanerna ännu sämre om Demokraterna än de gör om Republikanerna. Hela förtroendet för den härskande klassen, dess tvåpartisystem och därmed den inhemska politiska basen för USA-imperialismen, har undergrävts länge. Och det börjar nå nivåer där det spiller ut på gatorna.
I januari tvingades Trump ge vika för ett klassbaserat massuppror mot ICE i Minneapolis. Det är en försmak på de klasstrider som är på väg.
Det är sant att USA-imperialismen med stor marginal har den starkaste militären på planeten. Men i sina försök att dominera hela världen har de spridit ut sig till bristningsgränsen. Det är därför Irankriget kommer att få en så fatal effekt för dem.
De hade knappt kommit ur Irak och Afghanistan innan de gick in i ett nytt storkrig i Ukraina – och denna gång mot en formidabel motståndare: Ryssland. Kriget har kostat otaliga miljarder och dränerat lagren på missiler. Ryssland har mött hela det samlade västs resurser, men ändå har de i praktiken vunnit.
Nu gynnar dessutom stängningen av Hormuzsundet den ryska gas- och oljeexporten enormt, eftersom priserna stiger brant. Därtill har USA tvingats lätta på sanktionerna. Och ju mer Irankriget dränerar de amerikanska ammunitionslagren, desto mindre finns det naturligtvis till den ukrainska armén, som närmar sig kollaps.
Utan att avsluta Ukrainakriget drogs USA in i folkmordet i Gaza. I början av detta år kidnappade de Venezuelas president, varefter de hotade att annektera Grönland och fick vanligt folk i hela Europa att se dem som ett hot. Samtidigt fortsätter Trump sitt handelskrig mot så gott som hela världen.
Hans angrepp mot Iran har kastat in hans allierade Gulfstater i djup kris. Hela sammanhållningen i Saudiarabien, Qatar och Förenade Arabemiraten bygger på gas- och oljepengar, utländsk arbetskraft till slavlöner, enorma vinster för företagen och rikemansturism. Allt detta hotas av blockeringen av Hormuzsundet, skadan på infrastrukturen och turismen, hotet om att arbetskraften flyr, och så vidare. Om Iran vill kan de utlösa akut dricksvattenbrist genom missiler mot avsaltningsanläggningarna.
Av de ständiga attackerna, vändningarna, ansvarslösa äventyren, måste alla USA:s allierade dra en tydlig slutsats: De kan inte lita på USA för skydd. De kan inte lita på USA i särskilt mycket överhuvudtaget.
För Europas del kommer kriget att allvarligt förvärra den industrikris som utlöstes av Ukrainakriget. I premiärministrarnas och presidenternas vacklande hållning, ser man hur de slits mellan sin desperata allians med USA och rädslan för krigets ekonomiska och politiska konsekvenser.
I jämförelse med hur imperialismen i väst drumlar in i katastrof efter katastrof, framstår den kinesiska regimen närmast som ett under av planering och stabilitet. Den kommer att utnyttja situationen systematiskt för att utöka både sitt ekonomiska och politiska inflytande.
USA må fortfarande vara mäktigast i världen. Det kommer de att vara även efter kriget. Men det står nu i öppen dager att de kan besegras – imperialisterna kan besegras – även av fattiga nationer som Iran, som lidit i årtionden under de mest omfattande sanktionerna i världen. Därför är en seger för Iran i det nuvarande kriget en seger för jordens alla förtryckta folk.
Detta blir desto mer betydande eftersom det sker i ett läge där Trump kastat alla diplomatiska finter överbord och visar USA-imperialismens verkliga ansikte. Därmed har han gjort USA mer hatat än någonsin tidigare bland världens alla folk – inklusive i dess allierades länder.
Slutet på den amerikanska hegemonin, den era då USA dominerade hela världen, kommer att sporra kampen mot imperialismen på hela jorden: från USA, till Mellanöstern, till Europa, till Asien, Afrika, Oceanien och Latinamerika.
I denna kamp finns fröet till de socialistiska revolutioner som en gång för alla kan störta imperialismen – och kapitalismen som helhet.
Det brådskar att organisera för alternativet: den dag då krig, massförstörelse och svält är föremål för museer, den dag då mänskligheten har tagit kontroll över sitt eget öde. Den dagen kallar vi kommunismen.