Trumps nederlag i Iran och dess globala konsekvenser

Kriget i Iran, som började som ett vårdslöst äventyr från Trumps sida, håller på att utvecklas till ett allvarligt strategiskt nederlag för den amerikanska imperialismen, med betydande konsekvenser för världsekonomin, USA:s ställning som världsmakt och internationella relationer i stort.

Det har gått sju veckor sedan USA och Israel inledde sitt anfallskrig mot Iran. USA har inte lyckats uppnå något av sina mål, och det har faktiskt blivit uppenbart att man inte är i stånd att uppnå dem.

De uttalade målen för detta krig, som president Trump redogjorde för redan första dagen, var: att tvinga Iran att stoppa sitt kärnbränsleanrikningsprogram och avstå från sina lager av anrikat uran; att avskaffa sitt program för ballistiska missiler; att upphöra med sitt stöd till pro-iranska grupper och styrkor i regionen; och framför allt, regimskifte. Det vill säga att återigen installera en USA-vänlig regim i Teheran. Detta uttrycktes tydligt av Trump själv. ”Jag måste vara delaktig i utnämningen”, sa han till Axios den 5 mars, ”precis som med Delcy [Rodriguez] i Venezuela”.

Sedan den 27 februari har USA och Israel genomfört över 24 000 attacker mot militära, civila och infrastrukturella mål i Iran.

Ändå har Iran inte tvingats ge upp sitt kärnbränsleanrikningsprogram. Landet kan fortfarande avfyra missiler och drönare och träffa mål i Israel och i Gulfstaterna. Man har upprätthållit nära förbindelser med sina allierade i regionen – främst Hizbollah i Libanon och de shiitiska miliserna i Irak. Och regimen är inte bara kvar vid makten, utan verkar vara starkare och kunna räkna med betydligt större folkligt stöd än under krigets början.

Faktum är att Iran inte bara har visat sig motståndskraftigt och kapabelt att uthärda lidande – för Teheran är detta ett existentiellt krig – utan har också visat sin förmåga att skada sina fiender och deras allierade, både genom attacker mot militära mål och infrastruktur.

Under krigets första dagar förstörde Iran viktig amerikansk radarutrustning värd 2–3 miljarder dollar.

Totalt har man förstört eller skadat över 50 amerikanska flygplan (hälften drönare och resten bemannade militärflygplan och helikoptrar) värda 41,4 miljarder dollar, och man har gjort 13 amerikanska militärbaser i regionen obeboeliga.

Som vedergällning för attacker mot iransk olje-, gas- och industriinfrastruktur har man attackerat och skadat olje-, gas- och industrianläggningar i Israel och Gulfstaterna.

Framför allt har landet visat sin förmåga att orsaka enorm skada på världsekonomin genom att först stänga, och sedan kontrollera, fartygstrafiken genom det viktiga Hormuzsundet. Den smala vattenvägen transporterar mellan 20 och 30 procent av världens olja och gas som fraktas sjövägen, samt avgörande mängder gödselmedel och andra olje- och gassubstanser, som spelar en nyckelroll i avgörande globala försörjningskedjor.

När det gäller USA:s och Israels förmåga att attackera Iran och skydda sig själva och Gulfstaterna från motangrepp, står tiden på Irans sida, som har en reserv av billiga drönare och sofistikerade missiler. Den snabba förbrukningen av luftvärnsmissiler har minskat effektiviteten i det israeliska luftförsvaret från 95 till 63 procent, vilket innebär att betydligt fler iranska missiler och drönare tar sig igenom.

Medan Iran säljer sin olja till mycket högre priser, är det världsekonomin – med början i Asien men gradvis allt mer Europa och USA – som känner av konsekvenserna av mycket högre priser på betydligt mindre mängder olja och gas.

I sin tur har högre energi- och gödselmedelspriser, samt den begränsade tillgången, redan en betydande politisk inverkan över hela världen. Ett av Trumps viktigaste vallöften var att ta itu med inflationen, samt att sätta stopp för ”evighetskrigen”. Kriget i Iran urholkar allvarligt hans väljarbas inför mellanårsvalet, samt har orsakat en enorm splittring inom MAGA-rörelsen. Kriget har aldrig varit populärt i USA. Men nu anser endast 24 procent av den amerikanska befolkningen att kriget i Iran ”var värt det”.

Inga bra alternativ

Som en följd av dessa tre faktorer – oförmågan att uppnå krigsmålen med militära medel, konsekvenserna för världsekonomin samt de politiska följderna både hemma och utomlands – befinner sig Donald Trump nu i en omöjlig situation. Vad han än gör, kommer att vara fel.

Om han erkänner sig besegrad och drar sig tillbaka utan att ha uppnått något, kommer det att bli ett förödmjukande nederlag – något han inte kan tänka sig, dels för att han är en megalomanisk narcissist, dels på grund av de enorma politiska kostnaderna för honom. Det bör också påpekas att både den neokonservativa och den liberala falangen inom den amerikanska härskarklassen anser att USA är en allsmäktig global stormakt som kan tvinga igenom sin vilja när som helst. De är oförmögna att föreställa sig något utfall där de inte är segrare, där de måste förhandla om villkoren för sitt eget nederlag, och absolut inte i denna skala.

Det enda andra alternativet som återstår för honom skulle vara att eskalera. Det diskuterades tydligt under veckorna innan den nuvarande två veckors vapenvilan tillkännagavs. Det talades om att sätta in trupper på marken för att ta över Khargön eller flera små öar på norra stranden av Hormuzsundet. En plan utarbetades till och med för att skicka ett stort antal specialstyrkor för att faktiskt beslagta Irans anrikade uran, som för närvarande är begravt djupt under jord.

Även dessa alternativ har skrotats, åtminstone för tillfället. De militära strategerna måste ha förklarat för Trump att riskerna var enorma, bland annat att det skulle leda till stora förluster av människoliv inom den amerikanska militären. Även om man lyckades erövra en eller flera öar tack vare den amerikanska militärens överlägsenhet, skulle de bli lätta mål för iranska missiler och drönare, vilket skulle skapa ett mardrömsscenario.

Dessutom har den misslyckade räddningsinsatsen av de två amerikanska piloterna i F-15-stridsflygplanet som sköts ner av Iran fungerat avskräckande. Räddningsoperationen, säger man, slutade med att de två piloterna räddades oskadda. Men under processen förlorade USA tolv flygplan under loppet av en helg.

Iranierna har spekulerat i huruvida hela operationen egentligen var en täckmantel för ett försök att beslagta anrikat uran vid en anläggning i närheten av Isfahan. USA tog över ett litet flygfält och satte in hundratals soldater. Om syftet enbart var att rädda den andra piloten, eller om operationen hade ytterligare mål, får vi kanske aldrig veta.

En sak är klar: förstörelsen av flygplan till ett värde av hundratals miljoner dollar under operationen skulle ha avskräckt även de mest trögfattade personerna i Washington från att fortsätta i samma riktning. Åtminstone för tillfället.

De har också framfört idén om att ”bomba Iran tillbaka till stenåldern” genom en massiv förstörelse av civil infrastruktur (broar, oljelager, avsaltningsanläggningar). Även det övergavs när Iran visade sig kunna hämnas på samma sätt och hotade att slå till mot motsvarande mål i Gulfstaterna.

Washingtons försök att övertala de europeiska makterna att öppna Hormuzsundet igen med militärt våld misslyckades också. Tyskland och Frankrike var inte sugna på att genomföra vad som skulle ha blivit ett självmordsuppdrag. Särskilt inte för en ”allierad” som hade gjort sitt yttersta för att förödmjuka dem ett par månader tidigare genom att hota med att ta över Grönland. Inte ens den vanligtvis underdåniga brittiska premiärministern var beredd att hjälpa Trump.

Förhandlingar

Detta är bakgrunden till det nuvarande eldupphöret och den första omgången misslyckade förhandlingar i Islamabad. När Trump utfärdade sina vilda hot om att utplåna hela den iranska civilisationen var han säkert redan inblandad, bakom kulisserna, i desperata försök att få igång förhandlingar, och dessa hot var ett försök att bygga upp en berättelse i stil med ”mina hot har tvingat iranierna att komma till förhandlingsbordet”.

Sanningen kunde inte ligga längre från detta, och det kan tydligt visas av det faktum att Trump accepterade Irans tiopunktsförslag som en ram för förhandlingarna. Det är troligt att han inte ens hade läst förslaget innan han tillkännagav det på sociala medier. Det är bara ett uttryck för hans desperata önskan att få till en vapenvila i en tid då den militära kampanjen visade sig vara katastrofalt misslyckad.

Förhandlingarna kollapsade efter nästan 20 timmars oavbrutna samtal, precis som man kunde förvänta sig. Det finns ingen gemensam grund överhuvudtaget mellan förslagen i Irans tiopunktsdokument och USA:s 15 punkter – som i praktiken innebär att kräva att Iran kapitulerar. Den amerikanska imperialismen står inför ett strategiskt nederlag på slagfältet men låtsas att den har uppnått alla sina mål vid förhandlingsbordet!

Det faktum att Trump var tvungen att skicka Vance till Islamabad var också betydelsefullt. Han är den enda personen i Trumps administration som aldrig var övertygad om kriget mot Iran och som har hållit sig i bakgrunden sedan det började. Iranierna hade antytt att de betraktade Witkoff och Kushner som clowner, baserat på deras uppträdande vid samtalen före det amerikanska angreppet – och vem kan klandra dem?

Netanyahu var uppenbarligen inte nöjd med vapenvilan eller förhandlingarna. Det rapporteras att Vance regelbundet informerade inte bara Trump utan även Bibi under förhandlingarna i Islamabad. Netanyahu måste säkert ha utövat en enorm press för att få ett slut på förhandlingarna.

Att Israel släppte 160 bomber över Libanon inom loppet av tio minuter samma dag som vapenvilan trädde i kraft var uppenbarligen avsett att stoppa förhandlingarna och återuppta kriget redan från början. 

Trump genomdriver sin egen blockad

Även om de direkta förhandlingarna i Islamabad kollapsade, utbyts fortfarande meddelanden bakom kulisserna. Trumps senaste galna initiativ är idén att blockera Hormuzsundet… för att tvinga Iran att öppna det igen. Vid en första anblick verkar hela idén löjlig. En av anledningarna till att Trump tvingas backa är den skada som stängningen av sundet skulle åsamka världsekonomin och dess inverkan på energipriserna. Varför skulle han vilja förvärra situationen?

Situationen var sådan att Iran var på väg mot en stegvis återöppning av trafiken under egen kontroll och med införande av tullavgifter – avgifter som sägs uppgå till två miljoner dollar per tankfartyg. Avtal hade redan ingåtts med en rad länder och andra var på väg att sluta avtal, däribland Indien, Kina med flera. Fullt logiskt signalerade Iran att de som attackerade landet eller samarbetade i attacken inte skulle släppas igenom, men att andra kunde få tillstånd, under iransk kontroll och mot betalning av en avgift. En avgift som dessutom skulle betalas i kinesiska yuan.

Trump räknar med att han, genom att hindra Irans kontroll av trafiken genom sundet från att fungera, antingen skulle tvinga Teheran att mildra vissa av sina krav vid förhandlingarna, eller tvinga Kina att sätta press på Iran att göra det.

Även om USA:s blockad i stort sett har varit effektiv finns det redan rapporter om att den inte är helt vattentät, eftersom ett antal fartyg har tagit sig igenom. De smärtsamma konsekvenserna för Trump och USA, orsakade av den inverkan detta kommer att ha på världsekonomin, kommer sannolikt att bli outhärdliga för dem innan det tvingar Iran att göra några eftergifter.

Samtidigt har Iran fortfarande medel för att tillfoga USA skada som man ännu inte har använt. Om till exempel huthierna i Jemen skulle gå in i striden skulle de kunna stänga Bab el-Mandeb-sundet in till Röda havet, en annan viktig flaskhals för världsekonomin.

Vad händer härnäst?

För närvarande håller USA på att sända ytterligare trupper till regionen, däribland 6 000 soldater ombord på hangarfartyget USS George H.W. Bush och dess stridsgrupp, samt ytterligare 4 200 från Boxer Amphibious Ready Group och den 11:e marinkårsexpeditionsenheten. Det är värt att notera att USS Bush skickas den långa vägen runt Afrika, snarare än genom Suezkanalen där det skulle kunna attackeras av huthierna. Även när dessa förstärkningar är på plats skulle USA inte ha ens i närheten av de styrkor som krävs för en verklig markinvasion av Iran.

Förr eller senare kommer detta krig att avslutas med någon form av överenskommelse, antingen genom ett undertecknat avtal eller en de facto-överenskommelse.

Det som blir allt tydligare är att utfallet kommer att bli mycket mer fördelaktigt för Iran än för USA. De mycket rimliga villkor som Iran erbjöd i förhandlingarna före kriget är nu borta.

Detta krig, Trumps första riktiga krig, kommer att få betydande konsekvenser. Det kommer att bli ett stort nederlag för Trump, vilket kommer att försvaga den amerikanska imperialismens ställning i världen enormt, liksom försvaga honom politiskt på hemmaplan. Detta är anledningen till att han har låtit allt mer oberäknelig, desperat och frustrerad i sina inlägg på sociala medier – där han går till attack mot MAGA-influencers och påven, och blir ännu mer oberäknelig för varje dag som går.

Det diskuteras mycket om Trumps mentala hälsa. Men vi bör vara tydliga: han må vara ur balans, men Trump är inte så mycket en anomali som ett symptom – en särskilt elakartad yttring av ett system i kris och slutgiltigt förfall. Hans personliga egenskaper förvärrar visserligen krisen och tillför ett starkt inslag av oförutsägbarhet, men de är inte orsaken till krisen.

Ett nederlag i Iran kan göra Trump-administrationen mer benägen att inleda ännu ett utländskt äventyr på en arena där de tror sig kunna vinna en snabb seger före mellanårsvalet, för att avleda uppmärksamheten från misslyckandet i Mellanöstern. Kuba står högt upp på listan. Det skulle vara ännu ett enormt riskabelt spel som inte garanterar ett gynnsamt utfall för den amerikanska imperialismen.

Ett förödmjukande nederlag för USA i detta krig kommer också att innebära en seger för Iran, vilket kommer att stärka landets ställning i regionen efter att ha lidit ett betydande bakslag i Syrien.

Detta krig kommer sannolikt också att resultera i ett stort nederlag för Israels intressen i regionen, och kanske början på slutet för Netanyahu. I Libanon uppnådde han uppenbarligen inte sina mål förra gången och han har inte uppnått dem nu heller. Om han tvingas sätta stopp för det kriget kan han besluta sig för att inleda en ny utrotningskampanj mot palestinierna, med en formaliserad annektering av Västbanken. Vad han än gör kommer Israel att gå försvagat ur den nya maktbalansen i regionen, och det kommer att lyfta fram de redan skarpa motsättningarna inom det israeliska samhället.

Israels anseende i världen har också skadats massivt, både hos allmänheten och, följaktligen, hos ländernas regeringar. I USA var nettosympatin för Israel bland män under 50 år -3 år 2022, men rasade till -22 år 2024 och ligger nu på häpnadsväckande -47.

Gulfstaterna funderar redan på vad som väntar dem nu när alliansen med USA har visat sig så kostsam. De gör närmanden mot Ryssland och Kina och kommer att tvingas omvärdera sina relationer med Iran.

Det kommer också att stärka Rysslands och Kinas ställning i världen och deras samarbete med Iran. Ett nederlag för USA kommer att driva ett antal länder bort från landet och närmare dess motståndare. Vi ser redan de första tecknen på detta i den spanska premiärministerns resa till Kina, Sydkoreas ilskna uttalanden om Israel och den taiwanesiska oppositionsledarens besök i Kina.

Kriget har också fördjupat klyftan mellan USA och Europa. Det verkar finnas en växande benägenhet bland europeiska ledare att stå upp mot Trump. De konsulterades inte om kriget. I olika grad vägrade de att bli direkt involverade, även om vissa erbjöd viktigt logistiskt stöd. Och nu när Trump har försvagats har de återfått en viss grad av självrespekt.

Det finns gränser för hur mycket Europa kan staka ut sin egen kurs separat och i opposition till USA:s. För det första beror detta på den utdragna krisen bland de europeiska kapitalistmakterna, som saknar den ekonomiska styrkan som krävs för att stå på egna ben. Europa är fortfarande nära knutet till USA när det gäller export, import (inklusive datacenter och AI), kapitalmarknader samt militär utrustning och underrättelseverksamhet, och är därför i hög grad beroende av USA.

De europeiska kapitalistländernas försök att rusta upp – efter att ha övergivits av sin årtionden långa, överordnade partner på andra sidan Atlanten och inför uppkomsten av ett mäktigt, militärt segrande Ryssland på sin egen kontinent – kommer oundvikligen att leda till förnyad klasskamp. Militära utgifter kan, i en period av ekonomisk stagnation, endast ökas på bekostnad av massiva nedskärningar inom pensioner, hälso- och sjukvård, utbildning och så vidare, vilket kommer att leda till stora klassstrider.

Storbritanniens position är särskilt bräcklig. Efter andra världskriget blev dess roll att vara en underordnad samarbetspartner till USA, som främjade Washingtons intressen inom Europa. Nu när USA och Europa glider isär står Storbritannien och stirrar in i ett gapande tomrum. Betydande delar av den brittiska härskarklassen, till och med några av dem som för några månader sedan såg mot Trump, säger nu att den enda vägen framåt för Storbritannien är en återgång till Europeiska unionen.

Ett nederlag för Trump i Iran kommer också att försvaga de populistiska högerkrafter i Europa och på andra håll som växte fram i hans kölvatten. Orbán har besegrats i Ungern. I Storbritannien låg Reform på 30 procent i opinionsundersökningarna och har nu sjunkit något med cirka fem procentenheter.

De bakomliggande orsakerna till deras uppgång – det liberala etablissemangets legitimitetskris, avsaknaden av ett seriöst radikalt alternativ på vänsterkanten, den växande ilskan hos delar av arbetarklassen – orsakades dock inte av Trump och kommer inte att försvinna med honom. Dessa populistiska högerfigurer och partier kanske måste omvärdera sitt stöd för Trump och inta en mer nationalistisk hållning, men precis som i USA kommer de att misskrediteras när de väl ställs inför maktens prövning.

Slutligen bör vi inte glömma att även om Iran-krisen skulle lösas i morgon bitti, vilket är mycket osannolikt, kommer de ekonomiska konsekvenserna att vara långvariga.

Chockvågen från stängningen av Hormuzsundet och det faktiska avlägsnandet av miljontals fat olja och gas från marknaden börjar först nu kännas fullt ut i Asien. Det kommer fortfarande att ta några veckor innan den fulla effekten slår till i Europa och USA. Höga energipriser är här för att stanna, åtminstone under hela detta år. Framtida oljepriser ligger över 80 dollar per fat för december-leveranser av Brent-referensoljan, hela 15 dollar över priset före kriget.

Om denna chock i sig leder till en världsomspännande recession återstår att se. Men de politiska konsekvenserna av högre priser vid bensinpumparna märks redan, i form av missnöje med Trump i USA och vägblockader av jordbrukare och lastbilschaufförer på Irland.

Det som började som en enorm chansning från Trumps sida – berusad av den omedelbara framgången i sin attack mot Venezuela och dum nog att tro på Netanyahus vilda påståenden om en snabb, epokgörande seger i ett tre dagars krig – kommer i efterhand att ses inte bara som en avgörande vändpunkt i upplösningen av Trumps presidentskap, utan också som en nyckelhändelse i den amerikanska imperialismens nedgång.

Det senaste galna initiativet från Trump är idén att blockera Hormuzsundet… för att tvinga Iran att öppna det igen. / Bild: eget verk