Det talas om en epidemi av psykisk ohälsa. Andelen barn och unga med psykiatriska diagnoser har mer än fördubblats på tio år, och förskrivningen av psykiatriska läkemedel har ökat lavinartat. Hela 78 procent av 15-åriga flickor och 41 procent av 15-åriga pojkar uppger att de känner sig nere minst en gång i veckan.
Statistiken är allvarlig. Bland flickor i åldern 12–15 år ökade självskadorna med 100 procent mellan 2015 och 2023. Sedan före pandemin har antalet hemmasittande barn som inte går till skolan ökat med minst 50 procent. Antalet stressrelaterade sjukskrivningar ligger på rekordhöga nivåer.
Det är sant att bilden inte är helt entydig. När skolbarn får skatta sin övergripande livstillfredsställelse har nivåerna varit ganska stabila under hela 2000-talet, även om det har skett en liten nedgång för flickor. Självmordstalen har sjunkit i de flesta åldersgrupper, men inte bland unga.
En del av förklaringen lär vara att den ökade medvetenheten om psykisk ohälsa har lett till att fler söker hjälp för sina problem. Men det förklarar knappast exempelvis de ökade självskadorna eller hemmasittandet. Allt fler verkar lida av psykisk ohälsa – särskilt unga.
Vad orsakar psykisk ohälsa?
Det har länge funnits en vilja att förklara alla mänskliga egenskaper med biologisk determinism. Under flera årtionden försökte forskare att hitta enskilda gener som skulle ”förklara” olika karaktärsdrag. Man tänkte att det fanns en specifik gen för aggression, nedstämdhet eller till och med brottslighet. Ofta spökade ett ideologiskt försvar för samhälleliga orättvisor i bakgrunden.
I de värsta fallen mynnade dessa idéer ut i rashygieniska slutsatser om behovet av att kontrollera vilka som fick och inte fick skaffa barn, genom metoder som tvångssterilisering.
Senare forskning har dock visat att nästan alla mänskliga egenskaper formas i ett komplext samspel mellan många olika gener, som i sin tur interagerar med omgivningen. Uppskattningarna av hur stor roll som spelas av genetiska faktorer varierar mellan olika diagnoser. Till exempel uppskattas genetik förklara 30–50 procent av variationen i depression, men hela 60–85 procent vid bipolär sjukdom.
Studier har kunnat koppla 178 genetiska variationer till depression. Forskning har också visat på skillnader i hjärnaktivitet mellan personer med och utan depression. Detta gäller dock bara på gruppnivå, och kan inte användas för att ställa diagnos på en enskild individ. Det säger inte heller något om huruvida skillnaderna är orsaken till, eller resultatet av, att någon blivit deprimerad.
En populär hypotes har också varit att depression kan förklaras genom serotoninbrist i hjärnan. Nyare forskning har dock inte kunnat visa på något trovärdigt samband mellan serotoninnivåer och depression. Trots det fortsätter den gamla hypotesen att användas i reklam för diverse läkemedel.
Vidare har utvecklingen inom epigenetiken (forskningen om hur olika gener aktiveras) kastat om många tidigare antaganden. Gener förändras inte genom påverkan från omgivningen, men vi vet nu att omgivningen påverkar vilka gener som kommer till uttryck.
Fortfarande vet vi ganska lite om vilka biologiska processer som orsakar psykisk ohälsa. Men det är tydligt att det inte är någon viss gen som gör att en individ utvecklar det. Generna påverkar bara risken.
Det avgörande är faktorer i omgivningen: uppväxt, levnadssituation, familjesituation, kost, sociala relationer, tillgång till vård, känsla av meningsfullhet och så vidare. Och på alla dessa punkter finns förutsättningarna utanför individen – de avgörs av det samhälle som vi lever i.
Hur kapitalismen skapar psykisk ohälsa
Det finns närmast ett oändligt antal sätt som kapitalismen orsakar psykiskt lidande på.
Några av de mest tydliga exemplen är imperialistiska krig, klimatförändringar, svält med mera. Idag befinner sig över 110 miljoner människor på flykt, varav många har utsatts för fruktansvärda trauman.
En rapport från Röda Korsets högskola år 2016 visade att en tredjedel av nyanlända flyktingar från Syrien led av ångest- och depressionsproblematik, och nästan lika många uppgav symtom på PTSD. Liknande uppskattningar finns även från andra västländer. Sådana trauman drabbar inte bara dem som själva utsatts, utan också personer i deras närhet och kommande generationer.
Ett annat uppenbart problem är fattigdom. Detta vardagliga elände är omfattande även i länder som Sverige. Trots att vi producerar mer än någonsin tidigare lever över 700 000 svenskar i materiell och social fattigdom, medan fem kapitalister äger mer än halva befolkningen tillsammans. Arbetslösheten ligger på nio procent. Många är fast i otrygga anställningar som gigjobb, där de aldrig vet om eller när de kommer att få arbete.
Allra värst är situationen i förorterna och på landsbygden. I glesbygdskommuner som Filipstad lever 30 procent av barnen i fattigdom. I Malmöförorten Rosengård är siffran hela 60 procent.
Att leva i socioekonomisk utsatthet innebär att leva under ständig stress. En av fyra svenskar uppger att de lider av ekonomisk ångest, enligt Oxfam. Vissa behöver hoppa över måltider för att ha tillräckligt med mat åt sina barn. Andra kämpar för att kunna betala hyran. I många områden är trångboddheten omfattande.
Barn som växer upp under sådana förhållanden drabbas hårt. En överaktivering av kroppens stressystem under barndomen kan leda till livslånga förändringar i hjärnans, nervsystemets och immunförsvarets aktivitet, med negativa följder för barnets kognitiva, sociala och känslomässiga utveckling.
Om man kombinerar detta med andra faktorer, som dålig mat, lägre skolresurser och brist på meningsfulla fritidsaktiviteter, är det inte konstigt att fattigdom leder till en ökad risk för så gott som alla former av psykisk ohälsa. Dessutom är samhället sämre på att upptäcka och behandla psykisk ohälsa i fattiga områden.
Men listan på hur kapitalismen orsakar psykiska problem är långtifrån slut där. Kapitalismen livnär sig på förtryck som rasism, kvinnoförtryck och hets mot HBTQ-personer. Och människor mår naturligtvis dåligt av att förtalas, utsättas för diskriminering och ibland få själva sin existens ifrågasatt. Trauman från våld, trakasserier och misshandel kan få effekter i flera led.
Storföretag utnyttjar algoritmer på sociala medier för att göra människor beroende. Genom reklam och betalda influerare målas orealistiska förväntningar upp på hur människor ska vara och se ut, och vad som utgör ett meningsfullt liv. Som vi rapporterat tidigare finns siffror som visar att nio av tio tjejer mellan 16 och 31 år drabbas negativt av skönhetsideal. På samma sätt uppmanas killar till ”looksmaxxing”, ibland genom att våldsamt skada sig själva.
Arbetet, som borde vara en källa till stolthet och självförverkligande, blir en tyngande boja. Människor tvingas att jobba långa dagar för meningslösa uppgifter, samtidigt som andra går arbetslösa. I såväl välfärden som i den privata sektorn pressas tempot ständigt upp. Vissa vänder sig till alkohol och andra droger för att kunna stå ut.
Den teknologiska utvecklingen, som borde tjäna till att befria människan, framträder istället som en främmande och fientlig makt. Alieneringen, som Marx beskrev i mitten av 1800-talet, har nått oanade höjder. Många är rädda för att AI ska ta deras jobb, eller till och med utplåna mänskligheten.
Resultatet är att livet för många känns mer eller mindre meningslöst, skrämmande och hopplöst.
Var man än vänder blicken idag ser man kriser: klimatförändringar och ekonomisk nedgång, krig och folkmord. Hela kapitalismens återvändsgränd leder till att en klar majoritet i opinionsundersökningar i Sverige idag ser mörkt på framtiden. En majoritet av unga tror att de kommer att få det sämre än sina föräldrar. Många känner sig maktlösa. Naturligtvis spelar det också en stor roll för hur de mår.
Befria vården från kapitalismen
Att psykisk ohälsa ofta har samhälleliga orsaker gör inte psykologisk vård mindre viktig. Tvärtom.
Det kan också vara värt att poängtera att all psykisk ohälsa inte orsakas av kapitalismen. Hjärnan är människans mest komplexa organ, och som redan nämnts finns det mycket vi inte vet om vad som orsakar dessa mångfacetterade problem. Däremot hindrar kapitalismen oss från att använda vad vi vet om mänsklig psykologi för att ta itu med dem.
Det mest omedelbara problemet är resurs- och personalbristen inom den psykologiska vården, som gör den både mindre tillgänglig och sämre. Detta förvärras av de privata vårdföretagen.
Ett exempel är skandalen kring WeMind, ett privat vårdföretag som har tagit över vården i stora delar av Stockholm efter att ha lagt lägst bud i upphandlingen. På bara några månader minskade antalet läkare och behandlare på mottagningarna i Kista och Rinkeby med 70 procent. Samtidigt kortades besökstiderna till 20 minuter – långt mindre än vad som krävs för effektiv behandling.
Detta är inte något unikt exempel. Även inom den psykiatri som drivs av regionerna råder ofta usla förhållanden. På exempelvis Karolinska sjukhuset i Stockholm införde man anställningsstopp och stoppade inhyrning av personal, samtidigt som ledningen krävde att väntetiderna skulle kortas.
Ett annat problem rör snävheten i vilken typ av behandling som erbjuds. I Sverige har psykiatrin gått allt mer mot att bara erbjuda läkemedel och olika varianter av KBT, kognitiv beteendeterapi. Detta trots att det finns flera andra evidensbaserade behandlingsmetoder, som kan passa bättre för vissa patienter.
Att KBT dominerar beror åtminstone delvis på att metoden enkelt kan anpassas till korta, strömlinjeformade och ”kostnadseffektiva” behandlingsformer, till exempel manualbaserad terapi, internetterapi och gruppterapi. Det är inte fel i sig, men ensidigheten och rigiditeten gör att många personer med samsjuklighet och komplex problematik inte får de utredningar och den anpassade behandling som de behöver.
På läkemedelsområdet finns liknande problem. För många personer är läkemedel en viktig hjälp, men det finns faror när det medicinska perspektivet blir helt dominerande – till exempel att man missar andra förklaringsmodeller eller insatser. Vissa tenderar att framställa det som att all psykisk ohälsa orsakas av kemiska obalanser i hjärnan, vilket är ett synsätt som naturligtvis gynnar läkemedelsföretagen.
Ett kommunistiskt program
Vårt program har två sidor: att angripa de bakomliggande orsakerna och att säkra god vård åt alla som lider av psykisk ohälsa.
Vi kämpar mot fattigdomen, arbetslösheten, de otrygga anställningarna, mot nedskärningarna i barnomsorgen och i skolan. Vi kämpar för att samhällets resurser inte ska gå till de rikaste och deras militära upprustning, utan till lärare, fritidsledare, bibliotekarier och skolsköterskor. Vi kämpar för en meningsfull fritid för alla, med början hos barnen – men också för sex timmars arbetsdag med bibehållen lön för vuxna.
Vi förespråkar nationalisering av de stora techföretagen och den livsviktiga digitala infrastrukturen. Idag används den för att ett fåtal superrika ska bli ännu rikare. Vi vill omvandla sociala medier från ett sätt att skapa beroende till ett sätt att binda samman människor över hela jordklotet.
På vårdområdet kräver vi ett förbud mot vinster i välfärden, statliga tillskott för att täcka regionernas underskott samt avskaffandet av systemet med privata upphandlingar. Alla de viktigaste delarna av vården och omsorgen, inklusive psykiatrin, ska bedrivas i offentlig regi.
Vi kräver att läkemedelsindustrin nationaliseras och att forskningen rensas från alla kommersiella intressen, samt en reformering av byråkratiska system som ignorerar relevant kompetens – till exempel i utformningen av nationella riktlinjer för psykiatrin.
Utbudet av psykologiska behandlingar borde vara bredare och mer individanpassat än i dagens psykiatri. Alltför ofta ligger fokus på omedelbar symptomlindring snarare än varaktiga förbättringar. Det borde finnas en öppenhet för fler alternativ – inklusive för längre behandlingar, när det krävs.
Vi står för allt detta och mycket mer. Varje sådan åtgärd skulle göra stor skillnad, men för oss är det bara ett första steg.
Vi kämpar för ett kommunistiskt samhälle, där vi gemensamt kontrollerar ekonomin, vården, skolan och alla andra samhällsinstitutioner. Det gör att vi kan planera samhället och ekonomin med målet att maximera mänskligt välbefinnande, snarare än storföretagens vinster.
Det skulle också möjliggöra oanade steg framåt för det mänskliga vetandet. Frigjord från kapitalismens bojor skulle vetenskapen kunna avslöja mycket som ännu är dolt – inte bara i naturen, utan även i den mänskliga psykologin.
Och från dagens slavtillvaro som lönearbetare skulle alla människor befrias för att kunna ta del av vetenskapen och spela en roll i utvecklingen. Vi kommer allt mer att lära oss att förstå och analysera oss själva – och därför medvetet styra vår egen utveckling i den riktning vi själva vill. Det banar vägen för en helt ny människa, som är fri, i ordets verkliga bemärkelse.