Irak–Iran-kriget: Så formades Islamiska republiken

Hösten 1978 trädde den iranska arbetarklassen in på historiens scen, genom en mäktig generalstrejk som förvandlade medelklassens bazaar- och studentprotester till en verklig revolution. Arbetarna bildade shuras, arbetarråd, i sina kvarter och på sina fabriker, de krävde högre löner och tog i vissa fall över fabrikerna. Det krävdes stöd från imperialisterna och ett förödande blodigt krig, för att Khomeinis islamister skulle kunna gripa makten. 

Arbetarna kämpade för att den tyranni som utövades av arbetsgivarna – som under revolutionen stod nära shahen Pahlavi – aldrig skulle återvända. Revolutionen involverade kommunistiska grupper som det stalinistiska Tudehpartiet, gerillagrupper som Fadaiyan-e-Khalq, de ”islamisk-marxistiska” Mojahedin-e-Khalq (MEK) och sekulära nationalister som Nationella fronten.

Men under de kritiska dagarna misslyckades alla med att presentera något tydligt alternativ. Den växande repressionen skapade en desperation som gjorde det möjligt för islamisterna under ledning av ayatolla Khomeini att kapa revolutionen – och isolera kommunisterna och vänstern.

Khomeini började använda prästerskapet för att kapa många av grannskapens shuras, som omvandlades till ”islamiska revolutionskommittéer” kring lokala moskéer. Dessa bildade senare grunden för de islamistiska paramilitära organisationerna. Vid denna tidpunkt fick Khomeini stöd av den västerländska imperialismen, som föredrog honom framför kommunisterna. USA hade till och med förhandlat fram neutralitet från resterna av Pahlavi-armén före revolutionens seger.

Men trots islamisternas inledande seger i att kapa revolutionen försvann inte massornas energi omedelbart. Den 8 mars 1979 – på den internationella kvinnodagen och bara en månad efter att Khomeini kommit till makten – utbröt gatustrider när det tillkännagavs att hijab skulle bli obligatoriskt i offentliga byggnader.

Det utvecklades till fyra dagars massprotester där kommunisterna i Fadaiyan-e-Khalq, MEK och Tudehpartiet deltog. Det förekom våldsamma konfrontationer med islamistiska huliganer, men kontrarevolutionen var fortfarande för svag, och Khomeini tvingades dra tillbaka förordningen.

Direkt efter maktövertagandet uppmanade Khomeini arbetarna att återvända till arbetet och hotade dem om de vägrade. I juni 1980 fördömde han arbetarkontrollen över fabrikerna som skapats under revolutionen, som sabotage av ”revolutionens fiender” och kallade strejkande arbetare för ”folkets och Guds fiender”.

Trots detta var stämningen bland arbetarna ihållande, och på arbetsplatser avvisade de nya chefer som satts in av den framväxande Islamiska republiken.

Kurderna

Khomeinis shiitiska islamism hade liten attraktionskraft bland Irans övervägande sunnitiska etniska minoriteter, såsom kurder, turkmener, balucher och araber, som leddes av vänsterorienterade nationalistiska och kommunistiska organisationer. Dessa inkluderade kurdiska organisationer såsom Demokratiska partiet i iranska Kurdistan (PDKI) och Sällskapet för revolutionära arbetare i iranska Kurdistan (Komala). Bland turkmenerna fanns också Folkets kulturella och politiska sällskap, knutet till Fadaiyan-e-Khalq.

De kurdiska partierna krävde autonomi inom Iran, att styras av sina egna kommunfullmäktige, språkliga rättigheter inom utbildning och lokal förvaltning samt erkännande av det sunnitiska prästerskapet inom Islamiska republiken. Under revolutionen avväpnade de och drev ut olika islamiska paramilitära grupper och armén från sina territorier.

Khomeini hade utlyst jihad mot kurderna den 19 augusti 1979 och stämplat dem som ”separatister”, ”vantrogna” och ”islams fiender”. Islamisterna ockuperade snabbt många kurdiska städer, men mötte enormt motstånd. I städerna Paveh, Sanandaj och Mahabad blev ockupanterna attackerade av obeväpnade civila, varpå islamisterna genomförde massakrer, framför allt i byn Qarna (Qarne) där dussintals civila dödades av Islamiska revolutionsgardet (IRGC).

Eftersom han inte kunde krossa dem omedelbart tvingades Khomeini återigen att dra sig tillbaka och kallade till förhandlingar i slutet av 1979, vilka strandade våren 1980. Fram till 1983 rådde faktisk autonomi i de kurdiska regionerna, och partier som PDKI och Komala behöll kontrollen över stora landsbygdsområden och vägar.

Invasionen av Iran

Efter att ha kommit till makten 1979 hade Saddam Husseins baathistiska regim i Irak snabbt antagit karaktären av ett sekteristiskt sunnitiskt styre. Den 22 september 1980 såg han möjligheten att utnyttja situationen i Iran. Den iranska militären hade till stor del upplösts efter den iranska revolutionen 1979, och Islamiska republiken, som var mindre än ett år gammal, hade ännu långt ifrån befäst sin makt. 

Efter att ha förklarat krig mot Iran framställde Saddam konflikten som en fortsättning på det arabisk-persiska kriget år 633, med hänvisningar till den islamiska erövringen av Iran. Saddam, som trodde på sin egen panarabiska propaganda, var arrogant nog att tro att de iranska araberna – som till stor del bodde i den oljerika provinsen Khuzestan vid den irakiska gränsen – skulle välkomna honom som en befriare.

I verkligheten visade sig detta krig vara en gudagåva för islamisterna och Khomeini, genom att det gav dem en perfekt motståndare. Shia-islam har djupa rötter i det iranska samhället, särskilt bland de persisktalande och de iranska azerierna. Därför mötte Saddams styrkor hårt motstånd. Staden Khorramshahr, som ligger direkt vid den irakiska gränsen, föll efter 34 dagar, med strider som pågick från dörr till dörr, där till och med civila attackerade de irakiska styrkorna. Detta gav Khorramshahr smeknamnet ”blodets stad”. 7 000 personer dog bara i den första striden.

De mötte samma motstånd i många iranska städer, däribland Abadan, Ahvaz, Dezful och andra. Abadan belägrades i 11 månader men föll aldrig. Iran förlorade aldrig sitt oljeraffinaderi, som var landets största, samtidigt som oljearbetarna vägrade att evakuera.

Trots att man kämpade envist mot de irakiska styrkorna ledde de första tre månaderna av kriget till att över 1,5 miljoner iranier blev internflyktingar och 18 000 dödades, samtidigt som de irakiska styrkorna avancerade 80 kilometer in på iranskt territorium.

Den iranska armén var i spillror och Islamiska republiken hade bara återuppbyggt den till 150 000 soldater, nästan hälften av dess storlek före revolutionen. Kvalitativt var situationen ännu värre, eftersom 12 000 officerare och 85 högre befälhavare hade rensats ut ur den iranska armén efter 1979 års revolution. Merparten av utrustningen var i ett fullständigt förfallet skick, och endast hälften av flygvapnet, stridsvagnarna och en tredjedel av helikopterflottan var funktionsdugliga.

Khomeini var också med rätta rädd för arméns lojalitet. Kvar fanns många monarkistiska lojalister, och en del av dem genomförde en misslyckad kupp i juli 1980. Den iranska militären hade också en lång historia av kommunistisk infiltration, liksom sympati för gerillagrupper. Tudehpartiet återupprättade sin militära organisation på 1970-talet för att öka sin närvaro i armén. Det var faktiskt militärer från Tudehpartiet som omintetgjorde kuppförsöket i juli 1980.

Den islamiska republikens första valda president, Abolhassan Banisadr, en islamisk liberal och tidigare medlem av Nationella fronten, förespråkade en återuppbyggnad av armén. Khomeini föredrog istället de islamistiska paramilitära styrkorna, med sig själv som överbefälhavare, och omvandlade dem till Islamiska revolutionsgardet (IRGC), som också ledde de paramilitära Basij-styrkorna. Den islamiska republikens parallella militär föddes, där IRGC alltid var bättre beväpnad än den sekulära armén.

IRGC och Basij-paramilitärerna rekryterade bland de fattiga i städerna, till och med bland trasproletariatet, nära basarerna – skikt som alltid stått nära prästerskapet. De, tillsammans med basarerna och den persisktalande och azeriska landsbygdsbefolkningen, utgjorde den framväxande regimens samhälleliga bas.

IRGC expanderade snabbt från 10 000 man 1980, till 450 000 år 1987. Basij-paramilitären växte också snabbt och år 1983 hade den 450 000 soldater vid frontlinjerna, med ytterligare två miljoner utbildade i vapenhantering.

Irak, som redan beväpnats av Sovjetunionen som dess ställföreträdare under kalla kriget, hade nu också funnit allierade bland de västliga imperialisterna. USA hade blivit förödmjukade när iranierna stormade deras ambassad i november 1979 och höll den ockuperad i 444 dagar.

Khomeini hade stöttat stormningen och använt den för att stärka sin antiimperialistiska profil i syfte att befästa sin makt. Stormningen av den amerikanska ambassaden hade dock en djupare betydelse, eftersom det var från just den ambassaden som amerikanerna hade planerat kuppen 1953, och Khomeini var med rätta rädd för en ny kupp.

Men trots att de skulle komma att stötta Irak ekonomiskt, ställde sig den amerikanska imperialismen aldrig riktigt på Saddams sida. Snarare ville de försvaga båda sidor och härska över ruinerna. Saddam var deras enda möjlighet att ha någon kontroll över efterdyningarna av den iranska revolutionen, särskilt eftersom de iranska monarkisterna inte var något seriöst alternativ, trots USA:s stöd.

Under hela kriget fick Irak cirka fem miljarder dollar i ekonomiska krediter och teknik med dubbla användningsområden från USA, tillsammans med avgörande satellitunderrättelser. Vid sidan av stöd från andra västliga allierade, inklusive de pro-västliga arabiska regimerna, fick Irak över 63 miljarder dollar i vapen och 80 miljarder dollar i lån.

Den islamiska kontrarevolutionen i full gång

På Nouruz, det iranska nyårsfirandet, 1980, lanserade Khomeini den ”islamiska kulturrevolutionen”. Universiteten stängdes fram till 1983, islamistiska huliganer upplöste vänsterorienterade studentgrupper, medan universitetspersonal, som övervägande var vänsterorienterad, rensades ut.

Hijaben blev gradvis obligatorisk, inledningsvis genom terror från regeringens huliganer på gatorna, men 1983 blev hijaben lagstadgad med hot om böter och piskning. I augusti 1980 inledde de processen att rensa ut fabrikernas shuras och omvandla dem till islamiska arbetsråd, för att underlätta återinförandet av den kapitalistiska ordningen.

Den 21 juni 1981 ställdes president Abolhassan Banisadr inför riksrätt av majlis (parlamentet) och avsattes av Khomeini. Banisadr hade valts ett år tidigare med stor majoritet och hade försökt befästa sin makt genom att luta sig mot shuras och kurdiska grupper. Konflikter uppstod kring själva islamiska republikens natur och Banisadr anklagades av islamisterna för militära nederlag mot Irak.

Den 20 juni, redan före riksrätten, uppmanade Banisadr till protester. Dessa uppmaningar fick gehör hos MEK och lockade 500 000 människor i Teheran, samt till andra protester i Tabriz, Rasht, Amol, Qiyamshahr, Gorgan, Babolsar, Zanjan, Karaj, Arak, Isfahan, Birjand, Ahvaz och Kerman.

Khomeini hade konsoliderat en massiv repressiv styrka i Basij och IRGC och slog våldsamt ned protesterna, samtidigt som han förklarade demonstranterna vara ”Guds fiender”. Enbart i närheten av Teherans universitet dödades 50 personer, 200 skadades och 1 000 arresterades. Ett terrorvälde inleddes, där tiotusentals arresterades mellan juni 1981 och mars 1982.

Först riktades attackerna mot MEK:s medlemmar och anhängare, sedan utvidgades terrorn till Fadaiyan-e-Khalq (minoriteten) och Organisationen för kampen för arbetarklassens befrielse (Peykar). Vid slutet av 1982 hade uppskattningsvis 7 500 människor avrättats eller dödats i gatustrider.

Som svar på förtrycket övergick MEK till terrorism och genomförde 336 mord mellan augusti 1981 och december 1982. Men den sympati som fanns kvar bland de iranska massorna försvann senare när de allierade sig med Saddam, då MEK så småningom flyttade till Irak och kämpade tillsammans med irakiska styrkor 1987–88.

I de kurdiska regionerna återerövrades städerna av regeringen genom en brutal kampanj, även om motståndet fortsatte i form av gerillakrig. År 1983, drivna av desperation, fick kurdiska partier till och med hjälp från Saddam. Trots att dessa kurdiska grupper fördömde den irakiska invasionen, gjorde kriget det möjligt för Khomeini att framställa den kurdiska rörelsen som separatister, utländska legosoldater och islams fiender.

Tudehpartiets roll

Tudehpartiet var det äldsta kommunistpartiet i Iran och kunde före kuppen 1953 mobilisera miljontals människor. De hade till och med kontroll över stora delar av militären. De hade chansen att gripa makten, men vägrade att ta den. Istället grep USA:s marionett, shahen Pahlavi, makten och utlöste ett blodbad.

Vid revolutionen 1979 höll de fortfarande på att återuppbygga sina styrkor och 1980 hade de 5 000 medlemmar och 100 000 sympatisörer. Tyvärr grundades Tudehpartiet i den stalinistiska traditionen, som definierade den iranska revolutionens uppgifter som att ”konsolidera de antiimperialistiska landvinningarna” och beskrev Khomeini och islamisterna som ”ledare för en antiimperialistisk kraft” och påstådda företrädare för en ”progressiv” nationell borgarklass.

Detta resulterade i en löjlig inställning till arbetarråden, shuras. Shuras representerade ett embryo till arbetarmakt, likt sovjeterna i Ryssland 1917, och kunde ha utvecklats till ett verkligt alternativ till den kapitalistiska staten. Istället framförde Tudehpartiet kravet att de endast skulle bli fackliga organisationer vid sidan av den kapitalistiska staten, och de stöttade senare islamisternas kapning av råden.

Under hela revolutionen försökte de samla vänsterkrafterna, men endast en falang av Fadaiyan-e-Khalq, som nyligen splittrats på grund av gruppens inställning till regimen, kom att stå nära Tudehpartiet. Khomeinis kontrarevolutionära natur blev allt tydligare för alla utom Tudehpartiet, som höll sig utanför de anti-islamistiska gatuprotesterna.

Under kriget innebar den logiska slutsatsen av Tudehpartiets inställning till revolutionen att de till och med stöttade regimens repression under 1981 (se till exempel Rebels with a Cause: The Failure of the Left in Iran, s. 115–116). Tudehpartiet isolerades från resten av vänstern och betraktades av många som förrädare. Och trots sitt stöd till regimen drabbades de själva av förtryck från islamisternas sida.

År 1983 hade den islamiska regimen stärkts genom att en Iran-baserad KGB-agent, Vladimir Kuzichkin, hoppade av till Storbritannien 1982 och vidarebefordrade information till CIA. I sin tur försåg CIA den islamiska regimen med detaljer, inklusive listor över sovjetiska agenter och medlemmar i det sovjetstödda Tudehpartiet.

I februari 1983 arresterades Tudehs ledning, inklusive generalsekreteraren Noureddin Kianouri. Partiet upplöstes officiellt och förbjöds i maj 1983. Därefter inleddes en jakt på kvarvarande medlemmar, vilket ledde till att tusentals arresterades. I slutändan avrättades mer än 150 personer, varav majoriteten kom från partiets militära organisation.

Deras politik banade väg för denna totala katastrof. Hade Tudehpartiet inte redan bränt alla broar till massorna, skulle de ha befunnit sig i en helt annan position. Det rätta tillvägagångssättet skulle då ha varit att försvara Iran mot Saddam Hussein och hans imperialistiska allierade på grundval av massornas egen mobilisering, samtidigt som man bekämpade varje försök från islamisternas sida att befästa sin makt.

Det skulle ha inneburit att delta i shuras, organisera egna miliser med hjälp av sin militära organisation och stödja demokratiska och ekonomiska krav, samtidigt som man förklarade nödvändigheten av att fullborda revolutionen genom att massorna själva tog makten.

Men vid denna tidpunkt hade Tudehpartiet slösat bort varje möjlighet sedan revolutionens utbrott. I slutändan kunde de åtminstone ha förberett sig på att drivas under jorden, istället för att lura sina medlemmar genom en ensidig, obesvarad ”allians” med islamisterna.

Fasor utan slut

Utan en tydlig revolutionär väg framåt förvandlades situationen i Iran till en mardröm för de iranska massorna. Samtidigt blev Saddam frustrerad av det iranska motståndet och övergick till att använda kemiska vapen, däribland senapsgas, sarin och tabun. Resultatet blev totalt 25 000 döda och 100 000 skadade.

De västerländska imperialisterna var fullt medvetna om Saddams användning av kemiska vapen, vilket är väl dokumenterat i hemligstämplade dokument och intervjuer. I själva verket hjälpte de Irak att skaffa dessa vapen från början, då brittiska och västtyska företag hjälpte till att bygga de kemiska anläggningar som användes för tillverkningen. Nederländerna tillhandahöll över 5 000 ton prekursorer för produktionen, och Spanien, Frankrike, Österrike och Italien levererade ammunition till de kemiska vapnen.

Genom en kombination av ren numerär överlägsenhet och extrema uppoffringar stoppade de iranska massorna Saddams framryckning i december 1980 och började sedan långsamt driva ut honom ur Iran. Islamiska republiken Iran mobiliserade miljontals människor, och använde sig till och med av tonåringar för mänskliga vågattacker och minröjning, med löften om belöning i paradiset. Tiotusentals barnsoldater dödades under kriget och totalt dödades 200 000–600 000 soldater.

I mitten av 1982 hade de irakiska styrkorna drivits ut ur Iran, och i juli 1982 inledde Iran sin offensiv in i Irak. I desperation inledde Saddam den bombkampanj som kallas ”Städernas krig”, där han bombade alla större städer i Iran och dödade 16 000 civila. Iran, vars flygvapen var begränsat på grund av västliga sanktioner, började därför utveckla egna missiler och drönare. Och i det nuvarande kriget kräver västvärlden, som genom sin imperialistiska inblandning varit ansvarig för denna massaker på iranska civila, att Iran ska avveckla sitt program för ballistiska missiler och göra sig försvarslöst!

Khomeini uppmanade till och med till att störta Saddam för att ”exportera revolutionen” till Irak och dess västvänliga allierade i regionen. De knöt kontakter och gav stöd till antiimperialister och andra allierade såsom Hizbollah i Libanon, Al-Da’wa i Irak och andra. För Iran var dessa frontorganisationer för kampen mot den verkliga fienden bakom Saddam Hussein: västimperialismen, och särskilt USA. Återigen, i det nuvarande kriget kräver den amerikanska imperialismen att iranierna slutar stödja sina ”ombud” i regionen, men det var just detta angrepp från Irak, som den amerikanska imperialismen stöttade, som drev iranierna att utveckla dessa ombud!

Irans stöd till Hizbollah mot den amerikanska interventionen i det libanesiska inbördeskriget bidrog i synnerhet till att försämra dess relation till den amerikanska imperialismen. Den förväntade utbredningen av den islamiska revolutionen kom dock aldrig. Iraks shiiter slogs våldsamt ned av Saddam, och medlemmar av det shiitiska prästerskapet och persisktalande irakier förvisades eller deporterades till Iran. Efter att Saddams styrkor drivits ut ur Iran 1982 skickade han upprepade förfrågningar om vapenvila, och i augusti 1988 hade det blivit klart även för Khomeini att kriget hade nått ett dödläge. Vid krigets slut var massorna utmattade av både kriget och repressionen efter nederlagen i klasskampen.

Det var kriget som i slutändan befäste kontrarevolutionen i Iran. Efter kriget var den iranska regimens fängelser fulla av politiska fångar, som massakrerades med anklagelser om samarbete med Saddam, att de var avfällingar från islam och hade bedrivit ett krig mot Gud. Uppskattningsvis avrättades upp till 30 000 personer.

Imperialister – hands off Iran!

Både kontrarevolutionen och kriget på 1980-talet traumatiserade det iranska samhället. Ända sedan dess har den iranska regimen knutit hela sin legitimitet till att vara oberoende från den västerländska imperialismen och undvika fasorna av ett nytt krig. Deras utrikespolitik har byggts upp kring detta syfte. Och även om struntpratet om att ”exportera revolutionen” i praktiken har övergivits, är Iran fortfarande omgivet av fientlig amerikansk imperialism och har därför upprätthållit och utökat sina ställföreträdare.

Samtidigt har regimen upprepade gånger visat en vilja att nå en överenskommelse med den västerländska imperialismen och krävt att bli accepterad som en legitim makt i Mellanöstern. Den amerikanska imperialismen kan dock, i sin arrogans, inte acceptera det och har alltid varit fientlig gentemot Islamiska republiken på grund av dess vägran att underkasta sig dem.

Men denna inställning är fullständigt hycklande. Det var den västerländska imperialismen som bidrog till att skapa och stärka Islamiska republiken, inledningsvis genom direkt stöd till Khomeini, och därefter indirekt genom Irak–Iran-kriget och den ständiga fientligheten sedan dess, vilket – snarare än att försvaga den kontrarevolutionära islamistiska regimen – endast har stärkt den politiskt genom att förstärka dess antiimperialistiska trovärdighet.

I slutändan är Islamiska republiken ett Frankensteins monster som den västerländska imperialismen har haft stor del i att skapa, och som de hittills inte har kunnat kontrollera eller störta. Allt prat från de västerländska charlatanerna om ”mänskliga rättigheter” i Islamiska republiken, särskilt under 1980-talet, är rent nonsens.

Den islamiska republikens fasor motsvarar dem hos den väststödda Pahlavi-regimen, som själv drömde om att uppnå det som islamisterna så småningom uppnådde: utrotningen av den kommunistiska rörelsen. Den västerländska imperialismen är den mest reaktionära kraften i världen. Det räcker att titta på Iran för att se detta, genom dess brottsliga agerande i Irak–Iran-kriget och de otaliga brott som den begått under det senaste århundradet av Irans historia.