Generalstrejken avslutades med jättelika demonstrationer i landets största städer. I Madrid vällde ett folkhav på 600 000 demonstranter fram, Barcelona såg 400 000, Valencia och Bilbao över 100 000, Zaragoza omkring 50 000 fördelade på två demonstrationer, Palma ytterligare 50 000 och Vigo 40 000. Ytterligare hundratusentals trotsade det kraftiga piskande regnet och deltog över hela landet i mindre städer och byar.
Enligt fackens uppskattningar deltog mellan 41 procent i inlandsregionerna i strejken och 75 procent i kustregionerna och längs Medelhavet. Undantaget var Katalonien, där deltagandet enligt CCOO låg på 84 procent. I Asturien strejkade 75 procent, i Aragonien över 70 procent och i Madrid 60 procent, liksom i Valenciaregionen. Överlag var strejkdeltagandet massivt eller totalt inom storindustrin och i de angränsande industriområdena, där nästan samtliga stora fabriker höll stängt.
Detsamma gällde varven, hamnarna och transportsektorn, där bara de skandalöst långtgående kraven på minimitrafik hindrade strejken från att märkas ännu tydligare. I Madrid krävde Díaz Ayusos högerregering exempelvis att hela 80 procent av tunnelbanetrafiken skulle upprätthållas i rusningstid och hela 50 procent under resten av dagen, liksom för det kommunala bolagets stadsbussar. Polisen misshandlade brutalt strejkvakterna vid grindarna till det kommunala transportbolaget EMT:s depåer i Madrid, liksom vid grossistmarknaderna i Madrid, Mercamadrid, och Barcelona, Mercabarna. Till fackens heder vägrade de att rätta sig efter kraven på minimitrafik i Barcelona, där trafiken stod helt stilla i över tio timmar.
Tusentals rörliga strejkvaktsgrupper tog sig runt längs de centrala gatorna i de största städerna och utsattes på sina håll för polisrepression. Repressionen riktades också mot demonstrationerna när de höll på att avslutas, med godtyckliga överfall och slag utan föregående provokation. Det visar kapitalets behov av att genom rättsväsendet försöka tygla rörelsen med repression. Men polisen i sig spelade också en roll. Polisen är full av högerextrema sympatisörer som brinner av hat mot arbetarklassen och den kampvilliga ungdomen, förvissade om att varken deras överordnade eller rättsväsendet kommer att straffa dem på något sätt. Och så är det också.
Bild: OCR
Två saker under strejkdagen och demonstrationerna måste lyftas fram.
För det första ungdomarnas närvaro och roll. För dem var mobiliseringen deras första erfarenhet av en generalstrejk. Från tidiga morgonen fyllde ungdomarna strejkvaktsleden och sedan själva demonstrationerna, med glöd och kampvilja. De var själen i de hundratals kommittéer som under flera veckor bildades i stadsdelarna för att sprida strejken till varje vrå.
För det andra måste vi lyfta fram glädjen, optimismen och beslutsamheten att kämpa bland strejkvakterna och i demonstrationerna. Stämningen var ljusår från den pessimism och fatalism som dominerar i vänsterorganisationernas och fackens ledningar. Arbetarklassen har rest sig, och det kommer att bli mycket svårt att få den att återgå till den gamla vardagen. Som man skanderade i demonstrationerna: ”Vi vill inte sluta fred, det här är klasskamp.”
Generalstrejken den 11 november möttes av en hysterisk hatkampanj utan motstycke från högern och dess närstående medier. Díaz Ayuso, regionpresident i Madrid, kallade facken för ”facklig maffia” och ”fackligt avskum”. Voxledaren Abascal beskrev dem som ”maffiafack” och ”Pedro Sánchez kriminella miliser”. Abascal tillät sig till och med att antyda att en eventuell PP–Vox-regering skulle förbjuda strejkvakter.
Det är beklämmande att de ynkliga förolämpningarna från dessa kapitalets och de rikas lakejer inte fick något kraftfullt svar från de fackliga ledningarna. Ytterst visar de vilken panik dessa marionetter i företagsägarnas händer känner inför den mobiliserade arbetarklassen, som sedan bostadsprotesterna i slutet av september har tagit ett steg framåt på samhällsscenen.
Det högern och extremhögern fruktar mest är att denna sociala mobilisering ska ge fler röster åt vänstern i valet den 29 november. Den rädslan är inte ogrundad, eftersom högern redan före valkampanjens officiella start öppet har lagt fram sitt regeringsprogram: att delvis privatisera pensionssystemet, straffa arbetare som upprepade gånger sjukskrivits med sänkta löner, frysa lönerna, inskränka strejkrätten och öka polisrepressionen.
Med detta sagt måste vi vara mycket kritiska till de fackliga ledningarnas agerande, särskilt UGT:s och CCOO:s. Ja, de har lyckats rädda ansiktet i denna generalstrejk, men inte tack vare sina egna förtjänster utan tack vare miljontals arbetares stora kampvilja. Det är ingen slump att UGT:s och CCOO:s ledare, Pepe Álvarez och Unai Sordo, har förklarat att generalstrejkens omfattning ”har överträffat deras förväntningar”. Det är inte så konstigt.
För det första sköt de upp generalstrejken en månad från den tidpunkt i början av oktober då bostadsrörelsen stod på sin höjdpunkt. Då stödde 73 procent av befolkningen en generalstrejk, enligt en opinionsundersökning från eldiario.es. Det omfattade hela 60 procent av PP:s och Vox väljare! Vi varnade redan då för att en facklig politik som lät så lång tid gå före generalstrejken bäddade för nederlag: kampviljan tilläts svalna och det bästa tillfället att sätta i gång en så viktig mobilisering fick passera. UGT:s och CCOO:s ledare var uppenbart livrädda för att mitt i oktober utlösa en rörelse som skulle undandra sig deras kontroll.
För det andra lät de fackliga ledningarna veckorna gå, efter att generalstrejken hade tillkännagivits den 6 oktober, utan att göra någonting alls! Ingen propaganda, inga möten, ingen agitation. De gjorde inga ansträngningar för att knyta generalstrejken till lönefrågan, nu när inflationen på årsbasis ligger på 5 procent, och föra fram att strejken skulle bli startskottet för en allmän offensiv för löneökningar. I stället inriktade de nästan all strejkpropaganda på bostadsfrågan, som inte berör alla arbetarfamiljer i lika utsträckning.
Till allt detta måste läggas den chock och bestörtning som tågkatastrofen i Urda i Toledo, med 69 döda, väckte i hela samhället. Från den ena dagen till den andra trängde den undan tankarna på generalstrejken som var planerad att äga rum två veckor senare och väckte allvarliga tvivel på om den kunde genomföras.
Bild: OCR
Först under de tio dagarna före den 11 november lade facken in en högre växel, men de koncentrerade sig på storföretagen och övergav helt arbetet med att agitera och höja medvetenheten på små och medelstora företag, i industriområden och i arbetarstadsdelar. I städernas bostadsområden har detta arbete helt fallit på de hundratals stödkommittéer för strejken som aktivister med anknytning till bostadsrörelsen och små revolutionära organisationer har bildat, med stor brist på resurser, erfarenhet och folk.
Det är just alla dessa faktorer som har hindrat generalstrejken från att få ett ännu kraftfullare och bredare stöd inom hela klassen. De har också banat väg för uppfattningen att UGT:s och CCOO:s ledningar med strejken den 11 november helt enkelt ville hjälpa Pedro Sánchez i valet.
Inställningen hos UGT:s och CCOO:s ledningar kan inte förvåna någon. Under året har de motsatt sig de viktigaste lönestriderna, när de inte rentav har förrått dem öppet. I våras skrev de på ett avtal bakom ryggen på de katalanska lärarna, som svarade med en strejk på obestämd tid som varade i flera veckor. De förrådde kampen på Airbus, som pågick i två månader. För bara två dagar sedan skrev CCOO under ett löneavtal med arbetsgivarna inom metallindustrin i Murcia bakom ryggen på arbetarna. De har också förrått metallarbetarna i Tarragona, som nu strejkar på obestämd tid mot det avtal CCOO och UGT har slutit med arbetsgivarna. Och så skulle vi kunna fortsätta.
Hur skulle människor som regelbundet förråder arbetarna i deras dagliga lönekamp kunna organisera en effektiv generalstrejk mot arbetsgivarna för anständiga löner åt alla? Det är uppenbart att det inte går.
Hur som helst, och detta är mycket viktigt, tvingades UGT:s och CCOO:s ledningar till slut att utlysa en generalstrejk, sent och illa organiserad, på grund av det oemotståndliga trycket underifrån. Och nu har strejken den 11 november lagt ribban mycket högt. Trots alla svårigheter har den visat arbetarrörelsens styrka.
Det finns en enorm vrede bland arbetarna över det som sker: lönerna slukas av inflationen och bensinpriserna, många arbetare är fattiga när hyran eller bostadslånet är betalt, andra ser att deras barn inte kan flytta hemifrån med så dyra bostäder och så låga löner, och arbetsgivarna drar åt tumskruvarna på företagen. Det finns en vilja att ta strid, att kämpa, att vända utvecklingen efter åratal av angrepp på arbetsplatserna och små löneökningar.
Utan tvekan kommer strejken den 11 november att stimulera den fackliga kampen och sprida lönekonflikterna över hela landet, något vi redan såg före den 11 november. Detta scenario är en mardröm för arbetsgivarna och högern. Tills helt nyligen gnuggade de händerna åt utsikten att äntligen få en PP–Vox-regering i Moncloapalatset som utan hinder skulle stifta lagar till deras fördel, med skattesänkningar och en ny arbetsmarknadsreform som skulle fortsätta att beröva arbetarna deras rättigheter. En mobiliserad, stark arbetarklass på frammarsch ingick inte i deras planer. Än mindre hade de räknat med att denna situation nu har gjort PP och Vox till fiender som miljontals arbetare vill besegra i valet den 29 november.
Uppgiften nu är att driva på den fackliga kampen för löneökningar och rätten till bostad. Vi måste kräva en omedelbar löneökning på minst 10 procent, som också tar hänsyn till bostadsprisökningarna, vilka hittills inte har räknats in i det officiella konsumentprisindexet. Därtill behövs ett extra procentuellt påslag om köpkraften har urholkats sedan 2021. Dessutom måste vi kräva avtalsklausuler om automatiska löneökningar i takt med prisökningarna var sjätte månad.
OCR har deltagit i denna generalstrejk genom stödkommittéer i bostadsområden och på universitetet, i demonstrationer och som strejkvakter. Vi har agiterat för ett revolutionärt program för att lösa bostadsproblemet. Det innebär att utan ersättning expropriera de bostäder som ägs av giriga fonder och stora fastighetsägare, vilket skulle innebära sammanlagt över en miljon bostäder, liksom de stora byggföretagen och bankerna. Därmed kan vi inleda ett program för att bygga sociala bostäder med en hyra som motsvarar 10 procent av hushållens inkomster.
Situationen i den spanska staten är inte unik. Vi ser samma problem för arbetarklassen i Frankrike, Italien, Portugal, Grekland, Belgien och så vidare. I alla dessa länder ser vi väldiga strider mot arbetsgivarna och högerregeringarna. Ytterst är det kapitalistiska systemet, som bygger på att miljoner av oss arbetare utsugs av storföretagare och bankirer, oförmöget att trygga vårt bröd, tak över huvudet och anständiga arbeten. Det måste störtas och ersättas av ett annat system, som styrs och kontrolleras direkt av arbetarklassen, där företagen, bankerna och resurserna som nu ligger i händerna på en handfull giriga parasiter ägs gemensamt och förvaltas demokratiskt.
För att arbetarklassen ska kunna leva måste kapitalismen dö. Gå med oss och kämpa för kommunismen!