”Ludvig XVI – vi högg av honom huvudet; Macron, Macron – vi ska göra det igen”. Vreden mot nedskärningar, höga levnadskostnader och polisvåld skakar Frankrike – med ekon över hela Europa.
Hundratusentals fyller gatorna den 17 oktober. I Paris fylls också sidogatorna längs demonstrationsvägen. Hela stadsdelar vibrerar av slagord och ramsor. Mediernas uppskattningar på 500 000–800 000 demonstranter är mycket konservativa.
Ungdomen leder vägen. Gymnasieelever, universitetsstudenter och unga arbetare har samlat alla progressiva delar av det franska samhället bakom sig: från lärare till fackföreningar och aktivister från gula västarna.
De förenas i ett gemensamt hat mot Macron, regeringen, de superrika, deras stat, deras polis och deras system. Många plakat och slagord hänvisade till det franska folkets revolutionära traditioner, särskilt maj 1968 och den franska revolutionen 1789–94.
Rörelsen, som började på gymnasiet Saint-Exupéry i Créteil den 17 september, spred sig som en löpeld. Inom några veckor var en majoritet, över 2 000, av landets gymnasieskolor blockerade. Efter massmöten på universiteten med hundratals och ibland tusentals studenter hade 90 procent av Frankrikes högskolor anslutit sig.
Det finns ingen brist på anledningar att protestera: lärarbrist, överfulla klassrum och förfallna skolbyggnader. Under sommarens värmeböljor nådde inomhustemperaturen 40 grader. Ändå fortsätter nedskärningarna.
– Utbildningsbudgeten skärs ner i bitar medan så mycket extra pengar satsas på armén, förklarade en student.
Brutal polisrepression och smutskastning
Hur har den franska staten reagerat? Med tårgasgranater, misshandel med batonger och godtyckliga arresteringar. Tusentals har gripits sedan rörelsens start. Gummikulor har redan krossat käken på en 14-årig demonstrant och ögat på en 16-åring. En 15-åring har förlorat en hand efter att ha blivit träffad av en polisgranat.
Medan polisen brutaliserar tonåringar fyller politiker och borgerliga medier sina kanaler med fördömanden av ”demonstrantvåld”. Väl valda bilder av sammandrabbningar med polisen ska framställa de franska demonstranterna som en liten, våldsam minoritet. Sanningen är att våldet överallt utlöstes när kravallpolisen attackerade massdemonstrationerna.
Men i stället för att krossa rörelsen har polisrepressionen blivit som bensin på elden och skapat en djup solidaritet med ungdomen i det franska samhället. En undersökning visade att fler än sju av tio fransmän stödde elevernas krav och att en majoritet var positiv till mobiliseringen.
Man känner historiens vingslag när strejkande arbetare organiserar sig för att skydda ungdomarna från polisens batonger. Som det stod på ett plakat: ”Generation 6–7 upprepar maj 1968”.
”Ingen lösning utan expropriering”
På andra sidan Pyrenéerna har vräkningen av 87-åriga Maricarmen lett till ett uppror mot de höga hyres- och bostadskostnaderna.
Inom en vecka hade demonstranter ockuperat Puerta del Sol i Madrid, och läger började sprida sig över Spanien. Den 3 oktober gick en halv miljon människor ut på huvudstadens gator under slagordet ”Antingen faller rentierekonomin eller så gör regeringen det”.
Sedan dess har den spanska regeringen i praktiken kollapsat. Efter att ha misslyckats med att anta dekret som syftade till att blidka rörelsen har premiärminister Sánchez utlöst nyval. Nu förbereder sig rörelsen för en generalstrejk den 11 november.
Fastighetsspekulation är ett enormt problem i Spanien. De genomsnittliga hyrorna har nästan fördubblats under de senaste tio åren och därmed ökat betydligt mer än lönerna. Samtidigt står fyra miljoner bostäder helt tomma.
Därför är också rörelsen extremt radikal. Den kräver bland annat en 50-procentig sänkning av alla hyror. I Madrid, Sevilla och Barcelona har slagord som ”era vinster, vårt elände” och ”ingen lösning utan expropriering” dominerat demonstrationerna.
”Vi gör som Frankrike”
Händelserna utvecklas nu extremt snabbt. Rörelsen i Spanien har spridit sig över gränsen till Portugal, med landsomfattande protester mot bostadskrisen. I Porto upprättades också ett protestläger med ockupationen av Puerta del Sol i Madrid som förebild.
I Belgien har sommarens massiva lärarstrejk nu följts upp av en studentrörelse inspirerad av händelserna i Frankrike. Bilden är densamma: ungdomar och lärare tar upp kampen mot brutala nedskärningar och får tårgas, vattenkanoner, misshandel och arresteringar till tack.
I italienska skolor sprids nu slagordet ”vi gör som Frankrike”. Skolstrejker och ockupationer har organiserats i Turin, Rom, Neapel och Genua. Samtidigt som massdemonstrationerna ägde rum i Frankrike marscherade 100 000 människor genom Roms gator mot nedskärningar. En generalstrejk planeras den 20 november.
I Tyskland hölls nyligen den fjärde landsomfattande skolstrejken mot regeringens planer på att göra Tyskland ”krigsredo” – på ungdomarnas bekostnad. 17-årige Shmuel Schatz, talesperson för skolstrejkkommittén, säger att de inte vill ”sättas i skyttegravarna för storföretags intressen” – storföretag som vill ”fylla sina fickor genom krig”.
Även i Albanien är det studenter som leder kampen för bättre utbildning.
– Vad Albanien behöver är en revolution, en förändring, att systemet störtas. För såhär kan det inte fortsätta, förklarar en demonstrant.
bild: @felkor.raw
”Ursäkta att vi stör… vi vill bara ha en framtid”
Det som förenar dessa protester är att de har lyft fram klassfrågor. Varför är bostad inte en rättighet? Varför måste vår generation vara kanonmat? Varför har bara rika barn rätt till en bra utbildning?
Bakgrunden är den europeiska kapitalismens kris. Enorma skulder tvingar regeringar att genomföra lika enorma nedskärningar. Därmed hamnar regeringarna i direkt konflikt med arbetarklassen. I Financial Times ord är Frankrike fast ”mellan obligationsmarknaden och barrikaderna”.
Samma sak kan sägas om resten av Europa. Och liknande förhållanden brukar leda till liknande resultat. Hela Europa är en krutdurk, redo för en social explosion.
Europas framtid hänger nu på frågan om vem som ska betala för krisen. Från Paris till Madrid hörs svaret: ”Låt de rika betala för sin kris!” Men för att sätta stopp för försämringarna måste vi också ta makten över ekonomin ur deras händer och expropriera deras banker och storföretag.
Allt det som ligger bakom rörelserna som sprider sig över Europa finns också här i Sverige: skyhöga hyror som gör det omöjligt att flytta hemifrån, sönderfallande skolor och överfulla klassrum samtidigt som militärutgifterna skjuter i höjden.
Kapitalismen har inte längre råd att ge vår generation en framtid. Den har inte längre råd att erbjuda arbetarklassen ett värdigt liv. Och därför säger vi: vi har inte längre råd att leva under detta system. Eller som man kunde läsa på en banderoll utanför en parisisk skola: ”Ursäkta att vi stör… vi vill bara ha en framtid”.
Svenska arbetare och studenter borde studera dessa rörelser noggrant. Det är hög tid att vi också ”gör som i Frankrike”.
Fakta: Den västerländska imperialismen under ett berg av skulder
I årtionden har borgarklassen undvikit eller mildrat ekonomiska kriser genom att öka utlåningen, såväl till företag och hushåll som till stater. Men detta börjar nu bli ohållbart.
USA:s statsskuld väntas nå 126 procent av BNP till årets slut, och med ett budgetunderskott på sex procent av BNP ökar den lavinartat. Bara räntebetalningarna (inte amorteringar) ligger på 14 procent av den federala statens utgifter 2026, eller 1 143 miljarder dollar – 227 miljarder mer än militärbudgeten, den näst största budgetposten.
Frankrike har en statsskuld på 119 procent av BNP och ett budgetunderskott på över fem procent. De väntas betala nästan 80 miljarder euro i räntekostnader i år, vilket är mer än hela skolbudgeten exklusive pensionsavsättningar.
Italien har en statsskuld på 138 procent av BNP och ränteutgifter på 95 miljarder euro. Storbritannien har en statsskuld på 94 procent av BNP och ränteutgifter på 109 miljarder pund. I hela OECD ligger de samlade ränteutgifterna på omkring 3,3 procent av BNP – en brutal tyngd på världsekonomins axlar.
Den höga inflationen gör att räntorna stiger. Mycket av de gamla lånen togs till de räntor som rådde kring 2020, och 2026–2028 förfaller omkring en tredjedel. De måste ersättas av lån med betydligt högre ränta. Det gör de nuvarande skuldnivåerna ohållbara.
Samtidigt ska regeringar spendera pengar på militären som om det inte fanns någon morgondag.
Vem betalar? Den härskande klassen säger: arbetarklassen. Vi säger: borgarklassen. Den nuvarande kampen mot nedskärningar och försämringar är bara början.
Fakta: Vräkningen som tände en skogsbrand
Den 23 september samlades en polisstyrka på 15 piketbussar, en helikopter och otaliga polismän i Madrid. I en storm av tårgas stormade de en byggnad, fullt utrustade med hjälmar, kroppsskydd, sköldar och batonger.
Målet? Att vräka en funktionsnedsatt 87-årig kvinna, vid namn Maricarmen.
Hennes enda brott var att vilja bo kvar i den lägenhet som hon under 71 år bott i. Byggnaden hade köpts upp av investmentbolaget Urbagestión, som försökte höja hennes hyra från motsvarande 5 500 kronor i månaden till ofattbara nästan 30 000 kronor per månad. Hon hade inte en chans att kunna betala.
Totalt vräks 25 000 spanjorer varje år, och bilderna från Maricarmens vräkning blev droppen.
Följande eftermiddag skedde protester mot vräkningar i ett dussintal städer. På lördagen samlades 200 000 människor på Madrids gator. De krävde ett slut på vräkningarna, en lösning på bostadskrisen – och generalstrejk.
Kampen för att bo kvar kostade Maricarmen livet. Hennes kropp klarade inte stressen som polisinterventionen skapade. Men från sjukhussängen skickade hon ett sista meddelande till de hundratusentals människor som hennes kamp varit en gnista för.
”Jag skulle vilja vara där med er på er ockupation, i er kamp, men jag har inte lyckan att kunna vara det. Så härifrån ber jag er alla att vara modiga. Kämpa, försvara det som är ert och, snälla, ta hand om er. Fortsätt ockupationen så länge era kroppar klarar det.”