Imperialistisk mobbning, astronomiska biljettpriser, kommersialisering och Trumps personliga ingripande i matcher. Fotbolls-VM 2026 har mer än något annat varit en uppvisning i fotbollstopparnas koppling till den kapitalistiska korruptionen, som nu visats upp inför hela världen.
Som världens största sportevenemang, där hundratals miljoner människor följer matcherna dag för dag, har sommarens VM i USA, Kanada och Mexiko haft ett genomslag som aldrig förr.
Men medan vi fotbollssupportrar sett fram emot att se världens bästa spelare göra upp i den största turneringen, ser storföretagen en chans att tjäna enorma summor pengar, med förväntade intäkter på över 14 miljarder dollar.
Världens regeringar ser för sin del en möjlighet att förflytta folks uppmärksamhet från krig, skandaler och samhällsproblem.
Så var det i alla fall tänkt att det skulle gå.
Imperialistisk mobbning
Trots alla Fifa-paroller om att fotboll ska “förena världen”, har mästerskapet istället visat upp imperialistisk mobbning framför öppen ridå.
Det iranska landslaget, vars hemland utstått ett brutalt oprovocerat krig från värdnationen USA, fick innan mästerskapet höra från Trump att det inte var lämpligt att de skulle delta. Han hänvisade, med något som lika bra kunde vara ett förtäckt hot, till att deras säkerhet inte skulle kunna garanteras.
Precis innan mästerskapet skulle inledas fick iranierna därefter veta att de inte fick ha sitt träningsläger i Arizona som planerat, utan var tvungna att flytta det till Mexiko, vilket ledde till konstanta långa resor in och ut från USA där de spelade sina matcher. De hade upprepade problem att få visum och resultatet blev mindre tid för träning och förberedelser. Flera av landets coacher och administrativa personal blev nekade visum helt och hållet och mängder av iranska supportrars biljetter blev indragna.
Men det var inte bara Iran. När det irakiska landslaget anlände till USA blev anfallaren Aymen Hussein kvarhållen på förhör i sju timmar på flygplatsen. Den somaliske domaren Omar Artan blev förhörd i elva timmar, och nekades sedan inträde i USA och fick inte döma i turneringen, trots att hans dokument var i ordning och han aldrig fick ett rakt besked om varför han blev nekad. Även den palestinska fotbollsfederationens president Jibril Rajoub blev nekad visum.
För imperialisterna finns det uppenbarligen ingen gräns för hur småaktiga och cyniska knep de kan ta till för att trampa på andra nationer.
Bara några dagar innan turneringen skulle börja tvingade Fifa Haiti att ta bort en detalj på sina matchtröjor, eftersom det var en referens till den haitiska revolutionen – som ägde rum för över 200 år sedan! Slavarnas självständighetskamp mot ett kolonialstyre är tydligen något som tydligen fortfarande skrämmer de som står på imperialismens sida.
Trump ingriper för att hjälpa USA:s landslag
Det mest uppenbara ingripandet (hittills) har såklart självaste Donald Trump stått för – mannen som under förra året fick historiens första “Fifas fredspris” av sin gode vän, fotbollsfederationens president, Gianni Infantino.
Inför matchen mellan USA och Belgien var USA:s anfallare Folarin Balogun avstängd efter att ha fått ett rött kort i matchen innan. För att lösa denna besvärliga omständighet ringde Trump personligen upp Infantino innan matchen för att se till att Balogun skulle få spela.
Infantino lyssnade, och dagen innan matchen kom uttalandet från Fifa. I en handvändning gällde inte längre avstängningen. Mot alla fotbollens regler skulle Balogun få spela!
Orsaken är inte svår att förstå. Fifa har länge arbetat för att slå sig in på den amerikanska marknaden, och ju längre USA går i turneringen, ju godare relationer Fifa har med Trump, desto mer troligt är det att fotboll blir populärt i USA och att de får chanser att expandera. Tack och lov skipade Belgien trots allt rättvisa på planen, vann med 4–1 och slog ut USA.
“Ett uppgjort mästerskap”
Men det finns ett annat lag som om möjligt stått ut ännu mer på temat märkliga beslut. Att se Argentina spela har varit som att följa ett statssponsrat lag i en diktatur – ett lag som kan göra vad som helst, bete sig hur de vill, och ändå komma undan med allt. Inte en enda av deras matcher har varit utan kontroverser.
En utebliven utvisning (och efterföljande avstängning) som deras stjärna Leo Messi borde fått i början av turneringen; tilläggstid som gynnat Argentina på ett sätt som inget annat lag gynnats; rekordmånga tilldömda straffar och flertalet andra avgörande domslut som gynnat dem – allt detta och mer ställer frågan om hur ett och samma lag kan ha så mycket medvind i besluten.
Argentina fick också vad många kallar historiens lättaste lottning, men hade problem att slå ut Kap Verde. De lyckades bara efter att den lilla önationen fått ett flertal felaktiga domslut emot sig. Efter en rysare till match råkade en lättad Gianni Infantino försäga sig inför en journalist när han sa att han “lidit med Argentina”, innan han snabbt la till att han trots allt är “neutral”.
Men för många är det matchen mot Egypten som fått bägaren att rinna över. Egypten fick ett mål bortdömt på grund av en duell av ett slag som sker otaliga gånger per match – och som i detta fall skedde hela 17 sekunder innan målet. När det motsatta skedde – och Argentina gjorde mål efter att ha orsakat vad som borde varit en straff för Egypten – skedde ingen extra videogranskning. Målet stod kvar.
När Egyptens förbundskapten Hossam Hassan lyfte sina två korsade armar i luften (en ny signal som Fifa infört för spelare och tränare om de ska rapportera ett rasistiskt påhopp) undersökte domaren inte frågan enligt Fifas riktlinjer, vilket kan leda till att matchen avbryts. Istället fick Hossam Hassan själv en varning.
– Redan från matchsstart gick domsluten emot oss. Vi skulle inte få vinna mot Argentina med 2–0, sa Mostafa Ziko från Egypten i en intervju efter matchen.
– Mästerskapet är uppenbart uppgjort. Vi gratulerar Argentina till världsmästerskapet, tillade han, innan han drogs bort från intervjun.
Oavsett vad man tycker om de ena eller andra av de många matchavgörande domsluten som gått Argentinas väg, har ett tydligt mönster uppenbarat sig: reglerna tolkas på ett sätt för dem, och på ett annat sätt för alla andra.
Inte minst har det jämförts med det land som är Argentinas främsta rivaler om VM-bucklan, Frankrike, som behandlats på motsatt sätt, vilket blev uppenbart i deras match mot Paraguay, där de paraguayanska spelarna fick bryta mot allehanda regler under hela matchen, men de enda som bestraffades var fransmännen.
Till Frankrikes match mot Marocko har man dessutom lustigt nog valt att fem argentinska domare ska skipa rättvisa – något som aldrig tidigare skett. Det brukar vara max tre domare från samma land, men nu har man alltså valt att ta in samtliga från ett land som nog helst inte vill möta Frankrike i en VM-final.
Anledningen till att ett lag favoriseras så mycket har lett till stora spekulationer bland journalister och fans om inte Mostafa Zikos ord om ett uppgjort VM är sanning.
Är det bara en slump, eller spelar Infantinos numera öppet kända personliga preferenser, i kombination med mutor och påtryckningar, in? Är det Trump som intervenerar för att han föredrar att hans kompis Milei i Argentina ska fira VM-segern snarare än Frankrike och Macron?
Är det i fallet med Egypten-matchen så att det egyptiska laget skulle bestraffas eftersom den egyptiske förbundskaptenen vid upprepade tillfällen använt rampljuset för att prata om det palestinska folkets lidande?
Att personmutor och uppvaktning av diktaturer och korrupta tjänstemän är så vanligt förekommande inom Fifa, gör att man knappast kan utesluta något, när så mycket pekar åt samma håll.
En kassako för kapitalisterna
Trots alla skandaler och all korruption fortsätter vi fans att titta, eftersom vi älskar sporten. Men att följa mästerskapet på plats blir för vanliga arbetare bara svårare och svårare för varje turnering.
En biljett till en gruppspelsmatch har varit dubbelt så dyr som under VM i Qatar. En biljett till Kanadas öppningsmatch kunde kosta så mycket som 30 000 kronor. Biljetter till finalen har kostat alltifrån 20 000 till 100 000 kronor. På andrahandsmarknaden kan de säljas för miljonbelopp.
Som om det inte vore nog har Fifa manipulerat priserna både för matchbiljetter och hotellrum. Fifa har släppt matchbiljetter, sedan tagit bort dem för försäljning för att skapa artificiell brist, och sedan släppt biljetter igen. När turneringen stod för dörren avbokade de plötsligt tiotusentals hotellrum i olika städer där matcher skulle spelas – något som tidigare drivit upp priserna för privatpersoner eftersom det rådde brist på lediga rum.
Den uppmärksamme tittaren kan även ha märkt att i detta VM, så spelas inte längre en fotbollsmatch under två halvlekar om 45 minuter, vilket varit standard i sporten i mer än 150 år.
I detta VM har Fifa nämligen introducerat två obligatoriska “hydration breaks” (“vätskepauser”) för spelarna, även i matcher där temperaturen inte kräver det. Effekten har blivit en förändrad matchdynamik – från att man spelar i 45×45 minuter, till fyra “perioder” om (ungefär) 22x23x22x23 minuter.
Anledningen? Att ge TV-kanalerna möjligheten att sända reklam i tre minuter per halvlek medan spelet är pausat. Sammanlagt innebär det sju och en halv timme mer reklam under hela turneringen, eller 250 miljoner dollar mer i reklamintäkter bara i USA.
För den ointresserade kan detta låta som en bagatell. Men ohämmade ingrepp som dessa, där vartenda möjliga moment ständigt måste utnyttjas för kommersialisering av sporten, har mötts av förakt av alla oss som följer fotboll, och de så kallade “vätskepauserna” har därför också mötts av burop av publiken på matcherna.
Sparka ut kapitalismen ut ur sporten!
Att fler länder än tidigare deltagit i årets VM har gjort att länder som Kap Verde, Uzbekistan och Curaçao kunnat delta, och med bravur. Officiellt hävdar Fifa att de utökat antalet deltagarnationer för att ge mindre länder en chans att konkurrera. Den verkliga orsaken är såklart att fler matcher betyder mer pengar.
Av samma skäl har man under de senaste åren utökat antal matcher i Champions League, klubblags-VM och spanska supercupen för att nämna några, samt introducerat Nations League. Allting för att expandera sportens marknad.
Inför VM 2030 planeras formatet att utökas ytterligare, från nuvarande 48 länder till 64. Och eftersom världsdelarna turas om att hålla världsmästerskapen, och det förra hölls i Qatar, kommer nästa VM att hållas på tre kontinenter – Europa och Afrika med några utvalda matcher i Sydamerika – för att Fifa så tidigt som möjligt ska kunna ge det efterföljande mästerskapet, 2034, till sina goda vänner i diktaturen Saudiarabien.
Så tyvärr verkar ingen ljusning vara i sikte. Gianni Infantino är kritiserad men verkar sitta ohotad utan konkurrens om posten som president för Fifa. Samtidigt är storföretagens grepp om fotbollen järnhård.
Efter alla skandaler i årets turnering är det många som säger att de olika fotbollsförbunden måste agera. Olof Lundh är en av de svenska sportjournalisterna som skrivit mest om frågan.
“Går det att lita på vilka beslut som fattas? Vad sker i korridorerna långt från fotbollsplanen? Vem tjänar på att de största stjärnorna och de största landslagen är kvar? Hur kan man lita på att domarteamet inte är styrt? De här frågorna har alltid funnits, men de har tyvärr fått ännu mer kraft och intensitet.”
[…]
“Tyvärr är det inte bara i fotbollens värld den här typen av korruption, eller vad man nu ska kalla det, spelar in. Läs tidigare riksrevisorn Inga-Britt Ahlenius bok om hennes tid i FN. Eller sätt er in Anders Kompass öde. Diplomaten och FN-tjänstemannen försökte stoppa franska FN-soldater från att begå sexövergrepp på barn i Centralafrikanska republiken men han tvingades lämna FN.”
Han uppmanar dessutom förbunden att agera och han är långtifrån ensam om att vädra liknande åsikter.
“Sverige borde samla fler nationsförbund och Uefa borde kontakta andra konfederationer och hota med att lämna Fifa.”
Det är onekligen ovanligt att sportjournalister talar om politik, världsledare, korruption och dessutom organiserat motstånd på ett sådant tydligt sätt. Men det är å andra sidan helt ofrånkomligt i en sport som styrs av samma lagar som resten av den kapitalistiska världen.
Och organiserat motstånd är precis vad som behövs, men en organiserad gräsrotsrörelse ledd av fansen, som riktar sig mot samhällstopparna som tjänar på att förstöra sporten vi älskar – annars kommer det osmakliga spektaklet bara att bli värre.