Det här är ingen teoretisk fråga för mig. Jag har haft vänner som prostituerat sig. Inte för att de ville, inte för att det var ett fritt val, utan för att det var det enda sättet de kunde få pengar till droger.
Jag minns särskilt hur en av dem brukade duscha i timmar efteråt. Varmvatten som skållade hennes hud, tvålen som skrubbade tills det sved. Men inget hjälpte. Hon sa att hur mycket hon än skrubbade så gick det inte bort, inte känslan, inte självhatet. Det satt inte utanpå. Det satt djupt inuti. För det hon försökte tvätta bort var inte smuts i fysisk mening, det var skam, självförakt, känslan av att ha blivit förbrukad.
Samtidigt såg jag hur politiker och självutnämnda kvinnorättskämpar satt i sina trygga bostadsrätter och skrev krönikor om att ”sexarbete är arbete”, att ”alla har rätt att göra vad de vill med sina kroppar”, att ”OnlyFans är kvinnlig frigörelse”. Det var där min ilska föddes. Den som drev bort mig från den liberala feminismen. För vad fanns det där? Influencers som hyllade rätten att sälja nakenbilder, som om det var revolution. Men ingen av dem såg tjejerna jag kände. Ingen av dem såg verkligheten.
Jag började läsa, söka, ifrågasätta. Och till slut hamnade jag i radikalfeminismen. Där fanns åtminstone ett erkännande av det jag sett: att prostitution är ett uttryck för förtryck. Att sexindustrin inte är frigörelse, utan en marknad där kvinnors kroppar bjuds ut till högstbjudande. Det var befriande. Det gav mig ett språk för det jag hade bevittnat, en analys som pekade ut patriarkatet, inte kvinnorna.
Men där fanns också något annat. En vrede som riktades, inte bara mot systemet, utan mot män som kollektiv. Radikalfeminismen sa: män är problemet. Alla män.
Och jag förstår den vreden. Jag bar den själv. Men i längden räckte den inte. För även om radikalfeminismen satte fingret på smärtan, erbjöd den ingen verklig väg ut. Vad återstod? Att leva i celibat? Flytta till en öde ö med bara kvinnor? Stänga av världen och hoppas att den försvinner?
Jag ville något mer. Jag ville förstå varför vissa män begår övergrepp, och varför andra inte gör det. Jag ville förstå strukturen, de materiella drivkrafterna, det system vi alla lever i. Inte bara symtomen, utan själva sjukdomen.
Det var där jag började förstå: det här handlar inte bara om kön. Det handlar om klass. Om ekonomi. Om ett samhällssystem där allt – till och med våra kroppar – blir varor.
Prostitution är inte ett isolerat fenomen. Det är inte bara ett könsproblem, ett individuellt val eller en fråga om moral. Det är inte något naturligt eller biologiskt. Det är ett uttryck för kvinnans historiska och materiella underordning, en produkt av klassamhällets utveckling och kapitalismens behov.
Prostitution uppstod inte med kapitalismen, utan med klassamhällets födelse, när kvinnan kastades ned från jägar-samlarsamhällets jämlikhet till privategendomens underkastelse. Kvinnan gick från att vara jämbördig med mannen i jägar-samlarsamhället till att bli ekonomiskt beroende av honom. Kvinnan blev reducerad till egendom att säljas en gång som brud åt en make, som kunde producera arvingar, eller flera gånger till flera män som prostituerad.
Dessa två roller har bevarats även under dagens kapitalism, om än i ändrad form. Åtminstone i de ekonomiskt mest utvecklade kapitalistiska länderna tvingas kvinnor sällan att gifta sig mot sin vilja som förr. Men den ekonomiska underordningen består, i form av i genomsnitt lägre löner, högre deltidsarbete med mera.
Samtidigt har prostitutionen och människohandeln nått helt nya nivåer under kapitalismen. Intimitet, som i ett annat samhälle skulle vara ömsesidig, fri och mänsklig, reduceras här till en köpt tjänst, en produkt. Det är alienation i sin mest intima form. Prostitution är kapitalismens logik i sin mest råa, mest avhumaniserande form: en människa blir till vara. Hon säljer sin kropp, inte i överförd mening, som arbetaren som säljer sin arbetskraft per timme, utan bokstavligen. Hennes sexualitet, hennes intimitet, blir till en vara på marknaden.
Och varför? För att hon tvingas. Tvingas av fattigdom, av beroende, av våld, av patriarkala strukturer. Men också av mer subtila saker som psykisk ohälsa och grooming. Många unga tjejer drivs in i prostitution genom OnlyFans och liknande plattformar, i kapitalismens jakt på pengar och status. Precis som unga killar i förorten lockas in i gängen som den enda vägen till rikedom, lockas tjejer av ett liv som liknar det influencers visar upp.
Sexköparen däremot, köper tillgång till en kropp, till en roll, till en relation som bara existerar för att han betalar. Det är en ekonomisk relation, en med pengar köper en utan. Men det är också en könsrelation, där kvinnan är underkastad, objektifierad, förbrukad.
Den här relationen är inte ett avsteg från kapitalismen, den är en del av den. I själva verket bär prostitutionen samma logik som hela det kapitalistiska samhället: exploatering, förtingligande, vinst.
Kampen mot prostitution är inte en fråga om att “reglera” marknaden bättre, utan om att omstörta den. Exploateringen kan inte upphävas inom kapitalismens ramar, eftersom exploateringen är dess fundament. Lika lite som vi kan befria lönearbetaren genom att ”förbättra” fabriken, kan vi befria den prostituerade genom att “trygga” sexköp.
Det är därför vi marxister aldrig faller för liberala illusioner om att “sexarbete är som vilket arbete som helst”. För det är ju just det som är poängen – arbete under kapitalismen är i sig exploatering. Att säga att prostitution ska ”normaliseras” är att säga att exploatering ska normaliseras. Det är att förvandla en form av förtryck till en fråga om marknadslogik och “tjänster”.
Det är också därför vi avvisar radikalfeminismens analys. För även om den ofta korrekt identifierar prostitution som förtryck, stannar den vid biologiska eller psykologiska förklaringar. Den ser män som evigt onda, kvinnor som eviga offer, och erbjuder ingen verklig väg ut, bara symbolisk kamp och separatism.
Vi säger tvärtom: män är inte fienden – kapitalismen är fienden. Mäns förtryck av kvinnor är verkligt, men det har en materiell grund. Det är skapat, inte medfött. Det är inbyggt i ett samhälle där pengar styr, där kvinnor förväntas bära dubbel börda – som arbetare och som den som oftast tar det större ansvaret i hemmet. I prostitution bär hon dessutom ytterligare ett lager: kroppens totalexploatering.
Så länge kapitalismen göder kvinnoförtrycket och fattigdom kommer prostitutionen att kvarstå, med efterfrågan och utbud, med (huvudsakligen) män som är villiga att köpa och (huvudsakligen) kvinnor beredda att sälja. Kampen måste därför rikta sig mot hela produktionssättet.
Vägen ut är inte individuell räddning, inte mer polis, inte skam, inte moralism. Vägen ut är kollektiv kamp. Ett uppror mot systemet självt.
För att avskaffa prostitution krävs att vi avskaffar den nöd som gör prostitution möjlig.
För så länge det finns ett klassamhälle kommer det att finnas ett behov av att exploatera. Så länge kapitalismen existerar, kommer prostitutionen att reproducera sig, gång på gång, genom fattigdom, genom trauma, genom kvinnors underordning.
Det är möjligt att skapa ett samhälle där ingen köper en annan människa. Där intimitet inte är till salu. Där arbete inte är tvång. Där kvinnor inte längre behöver välja mellan överlevnad och värdighet.
Det är inte en utopi, det är en nödvändighet.