Revolutionära kommunistiska internationalen har aktivt försvarat den venezuelanska revolutionen från början, inte minst genom den internationella kampanjen ”Hands Off Venezuela!”. Men för att få en konkret och levande bild av vad den venezuelanska revolutionen handlade om, måste du se dokumentären ”The Revolution Will Not Be Televised”.
Regissörerna Kim Bartley och Donnacha O’Briain anlände till Caracas i september 2001 för att porträttera Chávez, som vunnit presidentvalet 1998. Under samma tid utarbetade den venezuelanska oppositionen och den amerikanska administrationen en stridsplan för att störta regimen och krossa revolutionen. Denna reaktionära offensiv kulminerade den 11 april 2002 i ett försök till statskupp. Inom 48 timmar hade kuppen misslyckats inför massmobiliseringen och motståndet från en stor del av armén.
Bartleys och O’Briains filmteam dokumenterade dessa stora händelser dag för dag och sedan timme för timme. Resultatet ger oss en glimt av hur en verklig revolution ser ut.
Chávez och massorna
I enlighet med det ursprungliga projektet inleds dokumentären med att beskriva det starka bandet mellan Venezuelas fattiga och förtryckta massor och president Hugo Chávez, som de stöttade med nästan religiös hängivenhet.
Vår kamrat Alan Woods förklarade i en artikel publicerad 2004:
”Med hela sitt väsen längtar de efter en grundläggande förändring av sina levnadsvillkor. För dem är det detta som chavismo betyder. Och denna stora dröm om en förändring i sina liv sammanfattas i deras sinnen i en enda man – Hugo Chávez. […] De skulle vara beredda att utstå hunger och fattigdom, att offra alla sina ägodelar, att riskera sina liv (som de gjorde för två år sedan) för hans skull.”
Vid ett massmöte försvarar Chávez sin plan om att ta kontroll över landets oljeindustri – dess viktigaste ekonomiska resurs – och äntligen se till att den gynnar de fattigaste. Inför tiotusentals entusiastiska människor förklarade han högt och tydligt:
”Jag har tvingats möta mycket stark internationell press! Men jag bryr mig inte. Om jag en dag måste åka till helvetet för att försvara det bolivarianska folket i Venezuela, så åker jag dit och kämpar i mörkrets djup!”
Det sätt på vilket Chávez framför dessa ord – och hur massorna reagerar på dem – belyser hans förmåga att röra vid folkets hjärtan och sinnen.
Dokumentären tar oss också till Caracas borgerliga stadsdelar, där vi hör rika venezuelaner tala med fullständigt förakt om Chávez, liksom om de fattiga och förtryckta. En kvinna förklarar:
”Folket förstår inte begreppet uppoffring, inte heller värdet av saker. […] [Chávez] mål är att få oss att fly landet så att det lämnas i händerna på oerfarna och värdelösa människor som aldrig har kämpat för någonting.”
Kuppen
I februari 2002 tillkännagav Chávez omstruktureringen av landets oljebolag PDVSA, som i årtionden hade berikat den venezuelanska borgarklassen och amerikanska storföretag. Hans politik gick ut på att använda de ökade oljeintäkterna till att utveckla omfattande välfärdsprogram inom bostads-, hälso- och utbildningsområdena. Som ett resultat av denna politik fick många venezuelaner träffa en läkare för första gången i sina liv.
I den reaktionära oligarkins och den amerikanska imperialismens ögon var detta oacceptabelt. I Washington förbereddes en kupp.
Den 10 april 2002 sände privata tv-kanaler (alla fientliga mot Chávez) ett uttalande från högt uppsatta venezuelanska militärer som hotade Chávez med en kupp om han inte avgick. I kölvattnet av detta uppmanade chefen för arbetsgivarförbundet och oppositionen, Pedro Carmona, sina anhängare att demonstrera följande dag, den 11 april.
Dokumentären följer sedan, timme för timme, händelserna under denna kaotiska och blodiga dag, som utspelade sig enligt en detaljerad plan utarbetad i Washington. Under natten mellan den 11 och 12 april arresterades Chávez och hölls fången av generalerna bakom kuppen.
På morgonen den 12 april intogs presidentpalatset Miraflores av den venezuelanska oppositionen. Mitt i den allmänna förvirringen lade ingen märke till det europeiska filmteamet inne i palatset, som filmade Pedro Carmonas presidentinstallation och alla händelser under de följande 48 timmarna.
Folkets mobilisering
Redan nästa dag, den 13 april, vände utvecklingen plötsligt. Folket gjorde uppror och gick ut på gatorna, trots brutalt förtryck från Caracas-polisen, som var lojal mot reaktionärerna. Armén splittrades, och den absoluta majoriteten motsatte sig kuppen. Presidentgardet, som var lojala mot Chávez, återtog palatset mitt framför näsan på kuppmakarna, som flydde eller greps.
Vid denna punkt i dokumentären är temat inte längre Hugo Chávez, utan massornas hjältemod, deras vägran att ge efter för reaktionen och deras orubbliga beslutsamhet att rädda revolutionen.
I de tidiga morgontimmarna den 14 april fördes Chávez tillbaka till presidentpalatset. Han uppmanar venezuelanerna att behålla lugnet, och han tillägger:
”Till alla som motsätter sig mig säger jag: fortsätt! Naturligtvis kommer jag att försöka få er att ändra er. Men ni kan inte bekämpa den [bolivarianska] konstitutionen, för den tillhör er. […] Ni måste erkänna detta.”
I det fallet hade Chávez fel: oligarkin skulle aldrig erkänna den och kunde inte erkänna den, eftersom dess klassintressen stod på spel. Några månader senare, i december 2002, försökte oligarkin genomföra en ny kupp, denna gång i form av en lockout från arbetsgivarnas sida och en omfattande aktion för att sabotera PDVSA. Återigen var det massornas mobilisering som räddade revolutionen.
För att undanröja hotet från imperialismen och oligarkin en gång för alla skulle det ha varit nödvändigt att expropriera den venezuelanska oligarkin och de utländska storföretagen, sätta landets ekonomi i arbetarnas och böndernas händer, krossa den borgerliga staten och ersätta den med en arbetarstat kontrollerad av massorna.
I avsaknad av en sådan politik, och trots folkets hjältemod, ebbade revolutionen ut. Efter Chávez död 2013 svängde regimen under Maduros ledning åt höger, och revolutionens landvinningar avvecklades gradvis.
Den venezuelanska revolutionen förblir en guldgruva av värdefulla lärdomar för alla som vill bekämpa kapitalismen och imperialismen. Många av dessa lärdomar finns i ”The Revolution Will Not Be Televised”, ett mästerverk inom dokumentärfilm.
Nyutgåva av The Venezuelan Revolution: A Marxist Perspective – nu hos Röd Oktober Bokförlag!
I en tid då stora delar av vänstern sjönk ned i pessimism efter Sovjetunionens fall, tände Chávez en fackla för arbetarklassen i hela Latinamerika och världen. Att han stod upp mot den amerikanska imperialismen – och mot ”djävulen” i Vita huset – gav honom ett massivt stöd bland arbetarna och de fattiga i Venezuela.
En av de få som förstod denna process var Alan Woods, som skrev mängder av artiklar allteftersom händelserna utvecklades, där han försvarade den bolivarianska revolutionen och förklarade vägen framåt. Dessa artiklar utgör denna text som, i sig, både är en redogörelse för händelserna och förklarar den roll marxister måste spela internationellt när en revolution bryter ut.
Nyutgåvan, publicerad av Revolutionära kommunistiska internationalens bokförlag Wellred Books, innehåller en ny inledning av Jorge Martín om de krafter som låg bakom Chávez uppgång, den bolivarianska revolutionens utveckling och den kontrarevolution som följde efter Chávez död, samt tre ytterligare artiklar, en bilaga med bilder, en tidslinje och ordlista.
Vi är mycket stolta över att på nytt publicera denna text som den definitiva marxistiska guiden till den venezuelanska revolutionen – dess framgångar, motsättningar och lärdomar.
“Olik allt annat man tidigare hade sett”
Ben Curry, Revolutionära kommunistiska internationalen
Den bolivarianska revolutionen i Venezuela var en ledstjärna under den perioden. Hugo Chávez personlighet stack särskilt ut, och han talade i eldiga ordalag om revolution och socialism.
Men den venezuelanska revolutionen var också olik allt annat man tidigare hade sett. Inget förutbestämt schema kunde avslöja hemligheten bakom den venezuelanska revolutionen.
Den passade inte in i karikatyrbilden av en revolution. Det fanns inga hammare och skäror, inga barrikader, och i början talades det inte heller om socialism. Detta var den bolivarianska revolutionen – en revolution som tog sin utgångspunkt i det venezuelanska folkets kamp för demokratiska rättigheter och nationell suveränitet.
Dessutom var Chávez president för en borgerlig stat, och trots att Chávez valdes till president förblev den venezuelanska staten lika kapitalistisk som tidigare. Och han hade en militär bakgrund. Ändå var detta en kraftfull revolution. Ingen annan inom vänstern kunde förstå det!
Revolutionen i Venezuela ställde på ett nytt sätt alla de centrala frågor som marxister måste ta itu med. Den ställde frågan om metod, om filosofi. Den ställde frågan om statens, de väpnade styrkornas och de borgerliga valens roll. Den gav en fantastisk och levande uppvisning av individers roll i historiska processer.
Den visade samhällets alla olika delar i handling: industriproletariatet, de fattiga stadsborna, bönderna, officerskåren, statsbyråkraterna och tjänstemännen, oligarkin samt imperialismens intriger. Vi studerade denna process från början till slut.
Min åsikt är att flera av Alan Woods artiklar om Venezuela från den tiden förtjänar att ses som klassiker inom marxistisk analys. Det finns särskilt två artiklar i boken som alla bör läsa noggrant: “Marxists and the Venezuelan Revolution” och “Foxes and Grapes – Sectarian Stupidity and the Venezuelan Revolution”.
Den bolivarianska revolutionen finns inte längre. En reaktionär byråkrati undergrävde revolutionen inifrån efter Chávez död, och slutligen markerade USA:s intervention den 3 januari slutet på den processen. Men lärdomarna från revolutionen lever i högsta grad vidare.