Det började som en vidsträckt demonstration mot politikernas girighet. Men polisens mord på den 21-årige motorcykeltaxiföraren Affan Kurniawan den 28 augusti i huvudstaden Jakarta blev gnistan som tände den revolutionära elden. I drygt en månad har miljontals studenter, skolungdomar och arbetare i hundratals städer deltagit i demonstrationer under slagordet: Upplös parlamentet!
Droppen som fick bägaren att rinna över var regeringens tillkännagivande i början av augusti av ett “bostadsbidrag” åt landets 580 parlamentsledamöter, på 50 miljoner rupiah (omkring 29 000 kronor). Detta skulle göra att deras totala inkomst blir 239 miljoner rupiah (135 000 kronor) i månaden, skulle innebära att de tjänar ungefär 50 gånger så mycket som en genomsnittlig arbetare.
Ledamöternas valhänta försök att bevisa varför de behövde bidraget provocerade bara folket ännu mer. Vice talmannen hävdade att han behövde en större bostad för att husera sina hembiträden och chaufförer medan en annan menade att hon behövde ett hem närmare parlamentet, för att slippa stå i bilköer.
Revolutionens första steg
Revolutionens första slag inträffade i distriktet Pati den 13 augusti mot regeringens tilltänkta ökning av fastighetsskatten på 250 procent. Regionerna har drabbats hårt av regeringens åtstramningsåtgärder.
Över hundra tusen människor deltog i en demonstration utanför den lokala regenten Sudewos palats – några kanske motiverade av hans provocerande uttalande veckan innan.
“Mobilisera inte bara 5 000, utan 50 000 personer. Jag är inte rädd, jag kommer inte att ändra mitt beslut”.
Trots detta vågade uttalande fick den ”orädde” Sudewo gömma sig inne i en av palatsets salar och vågade sig bara ut för att be om ursäkt och dra tillbaka skattehöjningen.
Liknande demonstrationer spred sig över landet och rörelsen tog fart på allvar den 25 augusti när Indonesiens studenter och skolelever tog till gatorna.
Kraven man förde fram var långt mer radikala än tidigare: förutom kravet att ta bort politikernas bostadsbidrag krävde man dessutom parlamentets upplösande. Rörelsen riktar sig därmed inte bara mot enskilda politiker i Prabowo-regeringen, utan mot hela det politiska systemet.
Polisens alltmer brutala attacker på demonstranterna har mötts av hårt motstånd. Breda lager inom den indonesiska arbetarklassen både skyddar ungdomarna från våld och deltar i demonstrationerna.
Den 28 augusti dödades Affan Kurniawan efter att polisen kört in en bepansrad bil i en skara av demonstranter i Jakarta. Detta har ytterligare intensifierat rörelsen, som nu drar in fler och fler arbetare. Hundratals polishus och parlamentsbyggnader har bränts ned över hela landet. Polisen står helt handlösa, och regeringen likaså.
De små eftergifter regeringen har lovat – anhållandet av de sju poliser ansvariga för Kurniawans död, samt upphävandet av politikernas nya bidrag – har ännu inte fått någon verkan.
Tvärtom började rörelsen nu rikta sig mot symbolerna för den härskande klassens så föraktade system; med attacker på politiska byggnader och enskilda politikers bostäder.
Under lördagen den 30 augusti plundrades den hatade Ahmad Sahronis herrgård, livesänt på internet. Sahroni, ledamot för partiet NasDem, hade tidigare kallat demonstranterna “de dummaste personerna på jorden” på grund av deras krav att upplösa parlamentet. Även den herrgård som tillhör finansministern, den ansvarige för nedskärningarna, Sri Mulyani, plundrades och hon har nu tvingats att avgå.
Ytterligare fyra andra ministrar har tvingats avgå och ersatts av ministrar som alla uppges vara nära Prabowo. Det är tydligt att denna ministerombildning endast kommer befästa presidentens makt, utan större hänsyn till de indonesiska massorna.
För en generalstrejk
Det vi ser framför oss är en revolution, i Trotskijs definition: “massornas våldsamma inträde på den scen där de själva avgör sina öden”. Massorna har redan visat sig vara långt mer radikala än de traditionella fackförbundens och oppositionspartiernas ledningar, som manat till lugn. Demonstranterna stakar själva ut rörelsens väg och lär sig från sina erfarenheter.
Men en revolution är inte en pjäs i en akt och det vi ser nu utgör bara ett preludium. Förr eller senare kommer demonstranterna att lära sig att det inte räcker med att demonstrera eller att plundra politikers hem. Dessa handlingar är tydliga uppvisningar av den ilska som finns i det indonesiska samhället och kan, åtminstone för tillfället, skrämma den indonesiska borgarklassen. Men för att på riktigt förändra samhället måste nästa steg för rörelsen vara att arbetarklassen dras in och deltar på ett organiserat sätt.
Så länge Prabowo och den härskande klassen fortfarande styr ekonomin, styr de landet, oavsett hur länge massorna demonstrerar. Det enda som kan bryta detta strypgrepp är en generalstrejk – som hade förlamat hela samhället och satt in dödsstöten för Prabowos regering.
Problemet är att den indonesiska revolutionen för närvarande saknar ett ledarskap. Hittills har demonstrationerna varit spontant organiserade, främst genom sociala medier. Men ju längre revolutionen pågår och intensifieras, desto tydligare kommer behovet av ledarskap att bli. Fackföreningsledarna har visat att de inte kommer att spela den rollen.
För att åstadkomma en generalstrejk behöver man upprätta aktionskommittéer, vilket är rörelsens mest brådskande uppgift. På varje universitet, skola och arbetsplats måste de indonesiska arbetarna och studenterna kalla till massmöten och upprätta kommittéer, eller arbetarråd, bestående av valda representanter, som kan leda rörelsens arbete, koordinera kampen och i och med generalstrejken utmana Prabowos regering om makten över samhället. Efter störtandet av Prabowo skulle dessa kommittéer och arbetarråd utgöra basen för det nya styret.
För att revolutionen ska segra måste den fullbordas genom kapitalismens avskaffande. Oavsett hur denna revolutionära process artar sig, vet vi att den kommer att avgöras av arbetarklassens aktiva kamp. Endast med ett ledarskap baserat på och med arbetarklassens aktiva deltagande kan de indonesiska massorna vinna. På detta hänger hela revolutionens öde.
- Länge leve den indonesiska revolutionen!
- Ned med Prabowo!
- Framåt för en generalstrejk!