Den 5 november gick 1,6 miljoner människor i mäktiga demonstrationer över hela Frankrike. Detta är desto mer anmärkningsvärt eftersom regeringen har gjort allt för att avskräcka och hindra fransmännen från att demonstrera. Nedan följer ett uttalande från Revolutionära kommunistiska internationalens franska sektion om vägen framåt.
Hot, förbud, marschvägar som prefekturerna tvingar på oss, polisvåld av alla slag: rätten att demonstrera i Frankrike är numera högst relativ.
I Paris gjorde den påtvingade marschvägen och polisinsatsen att hundratusentals människor fick stå och stampa i en evighet, skuldra mot skuldra. Under dessa omständigheter föredrog många att lämna demonstrationen redan vid samlingsplatsen. Det var uppenbarligen en av de effekter som polisprefekturen ville uppnå. Vecka efter vecka skickar makthavarna oss samma budskap: ”Ni kommer inte längre att kunna demonstrera utan att bli inringade, utsatta för våld och trakasserade av polisen.”
I Toulouse var demonstrationen rentav förbjuden och utsattes därför för våldsam repression redan från början. Trots det var uppslutningen massiv. Många säger att de deltar i demonstrationerna bland annat för att försvara rätten att demonstrera. Regeringens taktik får alltså motsägelsefulla effekter som i slutändan inte nödvändigtvis gynnar den.
De fackliga ledningarna måste försvara rätten att demonstrera mycket mer bestämt. De måste avvisa de marschvägar som prefekturerna tvingar på dem, hålla fast vid sina egna och skydda demonstrationerna med hjälp av betydligt större, bättre utrustade och bättre organiserade ordningsgrupper.
Strejkerna
Fackföreningskonfederationen CGT:s centrala ledning hade uppmanat ”alla arbetare” att strejka i går. Men utan ett intensivt förberedelsearbete och en konkret kampplan kunde strejken knappast bli en generalstrejk. Trots det strejkade hundratusentals arbetare.
På kvällen gav CGT följande siffror i sitt pressmeddelande:
”Var tredje järnvägsanställd i strejk; över 2 000 registrerade arbetsnedläggelser inom metallindustrin, livsmedelsindustrin, glas- och keramikindustrin, byggbranschen, handeln och tjänstesektorn, kemiindustrin, socialförsäkringsorganen, hamnarna och stuverierna, post- och telekommunikationsverksamheten samt transportsektorn; hundratusentals offentliganställda i strejk.”
Detta bekräftar att många arbetare är beredda att intensifiera kampen för att tillkämpa sig bättre löner och en rejäl höjning av minimilönen, sätta stopp för åtstramningspolitiken och få gymnasieelevernas och studenternas krav uppfyllda. Även i går deltog dessa ungdomar i mycket stort antal. Bakom de hundratusentals strejkande den 5 november finns miljontals arbetare som skulle kunna gå ut i strejk, förutsatt att de fackliga ledningarna satsar alla sina krafter på denna kamp.
Den ”sociala konferensen”
Premiärminister Lecornu har tillkännagett att en ”social konferens” om lönerna ska hållas på måndag. Det är en manöver vars enda syfte är att vinna tid och försvaga rörelsen genom att ge sken av ”demokrati i arbetslivet”. Som tidningen Le Monde medger är ”det viktigaste för regeringen” inte att tillmötesgå kraven, utan ”att en dialog kommer till stånd mellan fackföreningarna och arbetsgivarorganisationerna”.
Med andra ord handlar det om att iscensätta en påstådd ”dialog” som inte kommer att ge ungdomarna och arbetarna någonting positivt (förutom möjligtvis smulor).
De fackliga organisationerna måste avvisa denna ”sociala konferens” och vända sig till arbetarklassen, till gymnasieeleverna och studenterna, och lägga fram en gedigen kampplan för de kommande dagarna och veckorna. Rörelsens grundläggande krav kommer inte att tillmötesgås ”i lugn och ro” i Matignons förgyllda salonger. Endast en kraftfull rörelse med strejker som förlängs löpande kan bana vägen för en avgörande seger för arbetarklassen. I stället för att spela med i regeringens förhalningsmanövrer måste de fackliga ledningarna inleda en omfattande agitationskampanj i ekonomins nyckelsektorer för att bygga upp en kraftfull rörelse med strejker som förlängs löpande.
De mest kampvilliga fackliga aktivisterna måste sätta maximal press på sina centralorganisationers ledningar för att få dem att vända ryggen åt Lecornus manövrer. Samtidigt måste de sträva efter att få till stånd fler branschöverskridande stormöten och utveckla dem. Dessa möten kan ge ett avgörande bidrag till att driva strejkrörelsen framåt.
CGT:s ”perspektiv”
I sitt pressmeddelande från i går kväll skriver CGT:s centrala ledning:
”CGT slår kraftfullt fast: kampen kommer att fortsätta så länge det krävs för att tvinga regeringen och arbetsgivarna att ge vika. Så länge de inte har tillmötesgått kraven som rör löner, offentlig service, studievillkor och social trygghet kommer den folkliga mobiliseringen att fortsätta!
Med bredast möjliga fackliga enhet över branschgränserna kommer CGT att fortsätta verka i denna riktning på alla nivåer.”
Detta är de enda ”perspektiv” som CGT:s ledning formulerar i detta pressmeddelande. Inte ett ord om behovet av strejker som förlängs löpande; ingen uppmaning att demonstrera i morgon tillsammans med gymnasieeleverna och studenterna; inte ens ett nytt datum för en branschöverskridande mobilisering. Vi får bara veta att ”CGT kommer att fortsätta verka på alla nivåer”. Därmed också på den ”nivå” som utgörs av den ”sociala konferens” som Lecornu har kallat till. Med andra ord: ”Först diskuterar vi med regeringen och arbetsgivarna, sedan får vi se om det är nödvändigt att uppmana till nya mobiliseringar.” Det är den enda möjliga tolkningen av detta pressmeddelande från CGT.
För att hålla skenet uppe och rättfärdiga sitt deltagande i den ”sociala konferensen” försäkrar CGT:s ledning att ”kampen kommer att fortsätta så länge det krävs för att tvinga regeringen och arbetsgivarna att ge vika”. Men vi har hört den här sortens retorik inför varje nederlag under de senaste tjugo åren.
Återigen: de fackliga organisationerna måste avvisa den uppenbara manöver som denna ”sociala konferens” utgör och vända sig till massorna, till ungdomarna och arbetarklassen. De måste lägga fram en offensiv kampplan för att lamslå ekonomin. Det är det enda sättet att tillfoga kapitalisterna och deras regering ett avgörande nederlag.
[Ursprungligen publicerad på Marxiste.org]