Det är som om man lever i någon sorts dålig film. Genom en rik mans infall på sociala medier får världen reda på ödet för hela nationer. Ena dagen ska den iranska civilisationen utplånas. Andra dagen står Mellanöstern inför en ny guldålder, tydligen tack vare generöst tilltagna bombregn från USA:s president. Tredje dagen står världsekonomin vid ruinens brant.
Bakom sina X-konton sitter de svenska riksdagspolitikerna och hejar på. De framhåller den iranska regimens brott i syfte att ge en fin mänsklig täckmantel åt det mest omänskliga och barbariska angrepp man kan tänka sig.
I detta gör alla riksdagspartier gemensam sak. Inte heller Vänsterpartiet har nationellt sagt ens ett pip för att protestera mot bombningarna. Ledande företrädare för flera partier – Ebba Busch (KD), Shekarabi (S), Pourmokhtari (L) med flera – förespråkar därtill Reza Pahlavi, vars enda kvalifikation är att vara son till en tyrann, shahen.
Nu väntar brutala ekonomiska konsekvenser, och de är alla medansvariga.
Kris, fattigdom och nedskärningar
Företag över hela världen – inklusive de svenska – står inför höjda fraktkostnader, råvarubrist och framförallt energibrist. Detta betyder ökade kostnader längs hela linjen – och inflation. Samtidigt sjunker efterfrågan. Detta är ett recept på kris och varsel.
Redan före Irankriget hade antalet svenskar som lever i “allvarlig materiell och social fattigdom” tredubblats på fyra år, till över 400 000. Nästan en halv miljon har skulder hos Kronofogden. Mer än var femte hyresgäst behövde låna pengar för att klara sig över jul och nyår.
Nu kommer detta att förvärras ytterligare. Arbetslösheten kommer att stiga ännu mer. Energipriserna kommer att stiga, likaså priserna på de flesta varor. Matpriserna kommer att öka på grund av bristen på konstgödsel. Enligt en bedömare i Financial Times skulle en tredubbling av konstgödselpriserna betyda en matprisökning på 60–100 procent. Det betyder att en familj, som nätt och jämt fått hushållsbudgeten att gå ihop efter den förra inflationskrisen, nu kan hamna i en situation där de går back flera tusen kronor per månad.
Arbetare får betala för ett krig de inte vill ha, inte är ansvariga för och bara förlorar på. Värt att nämna är att en majoritet av svenskarna är emot kriget (till skillnad från politikerna), precis som en majoritet av amerikanerna och alla andra folk i världen.
I denna situation är hela riksdagen överens om att det Sverige framförallt behöver är… bomber, stridsfartyg, ubåtar, att göra soldater av de unga, att rusta för krig!
På sex år har anslagen till militären tredubblats, till 175 miljarder eller 2,8 procent av BNP. Till 2030 ska de öka till 3,5 procent av BNP. Var ska pengarna komma från?
I en situation utan betydande tillväxt, kommer större delen omedelbart att tas från välfärden och trygghetssystemen. Bara en mindre del är lån.
Den svenska militären ska exempelvis köpa in fyra fregatter för omkring 40–60 miljarder. Dessa svindyra jättebåtar motsvarar alltså kostnaden för åtminstone 50 000 anställda i offentlig sektor med bra lön.
Nedskärningar på den skalan ställer frågan: bara för att militären ska få dessa högteknologiska leksaker, är det värt att äldre ska behöva ligga i timmar i sin egen avföring i brist på personal? Är det värt att sjuksköterskor bryter ryggen på att springa mellan sängarna i akutsjukvården, medan patienterna blir allt sjukare av att slussas runt? Är det värt att offra våra barns utbildning?
Och då har vi inte ens talat om alla de miljarder som ska gå till andra delar av upprustningen. Vi har inte heller nämnt pengarna som skickas till att förlänga Ukrainakriget (128 miljarder), kostnaden för den utbyggnad av fängelser, polis och rättssystem som regeringens (och oppositionens) repressiva politik kräver, och så vidare.
Inget av riksdagspartierna protesterar mot detta. Även Vänsterpartiet har skandalöst nog anslutit sig till upprustningen.
Imperialism, rasism och klasskamp
Trots all denna upprustning, är svensk imperialism helt beroende av mäktigare länder för att försvara dess intressen. Ensamt kan man omöjligt mäta sig med exempelvis Ryssland.
Detta förklarar den löjligt underdåniga politiken gentemot USA. När Trump genomför ett förödande bombregn för att krossa ett land som vägrar underkasta sig i Mellanöstern – då förklarar svenska politiker att demokrati står för dörren.
När USA kidnappar ett lands president – då tillkännager statsminister Ulf Kristersson detta lands befrielse.
– Det venezuelanska folket har nu befriats, utropade han på X den 3 januari.
När Israel kommer med konspirationsteorier för att stoppa nödhjälp till Gaza; då väljer Sverige – som enda land i världen förutom USA – att bojkotta FN-organet UNRWA.
Denna utrikespolitik har i årtionden gått hand i hand med islamofobi, med tanken att bomber från väst skulle bringa civilisation till islamister i Mellanöstern. I inrikespolitiken har detta haft sin motsvarighet i ett misstänkliggörande av invandrare, särskilt muslimer. Högern har gjort dem till syndabockar för de problem som skapas av högerns egen politik – och deras kapitalistiska system.
I takt med att fattigdomen blivit värre, krisen i välfärden blivit värre, livet under kapitalismen blivit värre – har detta nått en fullständigt rasande nivå.
I mars tillkännagav Ebba Busch i Dagens Nyheter att “politisk islam” hotar “hela Sveriges grundexistens”. Invandring påstås vara orsaken till alla möjliga problem, framförallt gängkriminalitet, trots att all forskning visar att det inte stämmer. I tv-debatter kämpar samtidigt högern och Socialdemokraterna om vem som ska ta åt sig äran för att ha pressat ned antalet flyktingar. När högern föreslår att fängsla 13-åringar, föreslår Socialdemokraterna 14-åringar.
På denna grund går Sverige till val i höst.
Vi måste säga sanningen. I höstens val finns det inget verkligt alternativ till vänster. Vänsterpartiet skiljer bara ut sig i det att de egentligen kanske skulle vilja ha en annan inriktning på politiken. Men partiledningen säljer varje tänkbar princip i jakt på en plats i en eventuell socialdemokratisk regering.
Vi är inte ensamma om vår uppfattning. Mindre än en femtedel av svenskarna har förtroende för de politiska partierna.
En majoritet av svenskarna anser därtill att “den huvudsakliga skiljelinjen i samhället går mellan vanliga medborgare och den politiska och ekonomiska eliten”. Intressant nog inkluderar detta två tredjedelar av Sverigedemokraternas väljare. En majoritet i samma Ipsos-undersökning anser att ekonomin är “riggad för de rika och mäktiga” och nästan hälften att politiker inte bryr sig om vanligt folk.
Arbetarklassen behöver ett alternativ som tar strid mot fattigdomen, rasismen, nedskärningarna, den imperialistiska utrikespolitiken och så vidare – mot kapitalismen, som inte kan erbjuda mänskligheten någon framtid värd namnet.
Världen känns vansinnig för många, med all rätt. Kapitalismens fortsatta existens är vansinnig.
Det behövs ett revolutionärt alternativ. Vi försöker bygga det.
Kan du hjälpa till?
Gå med i Revolutionära kommunistiska partiet!
