Uttalande från Revolutionära kommunistiska internationalen
Detta uttalande antogs enhälligt av ledarskapet för Revolutionära kommunistiska internationalen vid dess sommarmöte. Vi säger: Försvara kubanska revolutionen! Besegra USA-imperialismen! Kämpa för världssocialism!
Uppmuntrad av den omedelbara framgången med sitt angrepp mot Venezuela den 3 januari, har USA-imperialismen inlett en kampanj utan motstycke där den ekonomiskt stryper Kuba och trakasserar landet militärt.
Den 60-åriga blockaden har sedan årets början skärpts genom en nästan fullständig oljeblockad, som har lamslagit Kubas förmåga att producera energi, med förödande följder för miljontals människors vardag. En systematisk, brottslig och mycket effektiv kampanj med sekundära sanktioner och diplomatiska påtryckningar har riktats mot alla delar av Kubas ekonomi (turism, gruvdrift, export av sjukvårdstjänster, sjöfart och handel). Detta är en brutal och grym medeltida belägring, vars syfte är att tvinga fram kapitulation genom svält.
De ekonomiska åtgärderna har kompletterats med arroganta uttalanden från Trump och Marco Rubio, det fabricerade åtalet mot Raúl Castro, hot om militära åtgärder och provokativa militära spaningsflygningar över ön.
Den främsta drivkraften bakom det årtionden långa angreppet på den kubanska revolutionen är att en liten ö, bara 145 kilometer från världens mäktigaste imperialistiska makt, år 1959 beslöt att hävda sin suveränitet och därför störtade kapitalismen och upprättade en planekonomi. Det är därför USA-imperialismen fruktade och fortfarande fruktar den kubanska revolutionen som ett hot mot sina intressen på hela kontinenten.
Alla den kubanska revolutionens imponerande landvinningar uppnåddes på grundval av planekonomin och kapitalismens avskaffande: utrotandet av analfabetismen, ett kostnadsfritt och allmänt utbildningssystem från förskola till universitet, ett sjukvårdssystem utan motstycke, kostnadsfria bostäder, högre förväntad livslängd än i USA och så vidare. Trots årtionden av imperialistisk blockad låg Kuba långt före andra latinamerikanska länder i fråga om mänsklig utveckling och levnadsstandard och stod sig väl i jämförelse med utvecklade kapitalistiska länder. Landvinningarna ger en glimt av vad en planekonomi kan åstadkomma.
Men socialism kan inte byggas i ett enda land. Den kubanska revolutionens historia och dess svåra belägenhet i dag är en skarp påminnelse om detta faktum. De enda två perioder då den kubanska revolutionen fick ett visst andrum var när den var knuten till Sovjetunionen och när den var knuten till den bolivarianska revolutionen i Venezuela.
Även om kapitalismen avskaffades och det fanns en utbredd entusiasm bland massorna för den nya revolutionära regimen, har det aldrig funnits någon verklig arbetardemokrati på Kuba. Det fanns inga institutioner genom vilka arbetarna och bönderna direkt kunde utöva makten. Den kubanska revolutionens byråkratisering har olika orsaker, men den förstärktes och befästes genom Sovjetunionens inflytande, särskilt efter 1970.
En planekonomi kan inte fungera ordentligt utan massornas direkta kontroll och deltagande i ledningen av ekonomin och staten. Byråkrati leder oundvikligen till misskötsel, slöseri, privilegier för ett fåtal och korruption.
Med tiden skulle, liksom i Sovjetunionen, en del av byråkratin sträva efter att bli produktionsmedlens ägare i stället för bara deras förvaltare.
Under det extrema trycket från USA-imperialismens intensifierade angrepp har den kubanska ledningen nu godkänt en rad ekonomiska åtgärder som, om de genomförs, skulle innebära slutet för planekonomin. Den kapitalistiska marknaden skulle fullständigt dominera. Många i ledningen blickar mot den kinesiska eller vietnamesiska modellen, där kapitalismen har återupprättats men det så kallade ”kommunistiska” partiet sitter kvar vid makten.
För vissa framstår detta som en väg ut ur det nuvarande dödläget, och det finns en illusion om att dessa åtgärder skulle skapa ekonomisk tillväxt och samtidigt göra det möjligt för Kuba att behålla sin suveränitet. Vi måste varna med största skärpa: planekonomins avskaffande skulle innebära att alla den kubanska revolutionens landvinningar förstörs (de finns fortfarande kvar, om än kraftigt försvagade). Kuba skulle återvända till 1958: ett land som ekonomiskt och politiskt domineras av och är fjättrat vid USA:s finanskapital. En liten minoritet skulle berika sig, medan den överväldigande majoriteten skulle drabbas av fattigdom, arbetslöshet och utblottning.
När Sovjetunionen på 1920-talet, ställd inför internationell isolering och ekonomisk kollaps, tvingades göra vissa eftergifter åt marknaden, förklarade Lenin tydligt att dessa innebar ett steg tillbaka. Eftergifterna åtföljdes av åtgärder för att stärka arbetarkontrollen och arbetarnas tillsyn. Det handlade om att vinna ett visst andrum, som användes för att med alla medel främja världsrevolutionen.
De ekonomiska åtgärder som nu har godkänts på Kuba har öppnat en debatt på ön. Många ser de faror detta innebär tydligt och frågar sig: Vad är alternativet?
Grundorsaken till de problem som den kubanska revolutionen står inför ligger i dess isolering. USA-imperialismens förnyade angrepp på den kubanska revolutionen har också visat att idén om en multipolär värld som en progressiv väg framåt är bankrutt. Varken Kina eller Ryssland har gjort mycket mer än att komma med uttalanden, och ingen av de så kallade ”progressiva” regeringarna i Latinamerika har vågat trotsa USA:s trakasserier.
Det enda sättet att bryta isoleringen är att sprida revolutionen till andra länder. På 1960-talet drev den kubanska ledningen på i denna riktning, och Che Guevara talade om att skapa två, tre, många Vietnam. Grundidén var riktig, men den antagna foco-metoden för gerillakrigföring visade sig i praktiken vara felaktig.
Politiken att sprida revolutionen övergavs senare, och Kuba anpassade sin politik efter Sovjetunionens. Sandinisterna i Nicaragua fick rådet att inte avskaffa kapitalismen utan behålla en ”blandekonomi”, med katastrofala följder. Den bolivarianska revolutionen i Venezuela fick rådet att inte följa Kubas exempel (att expropriera kapitalismen), återigen med katastrofala följder. Detta fick direkta negativa konsekvenser för den kubanska revolutionen och förstärkte dess isolering.
De enda pålitliga allierade som den kubanska revolutionen kan räkna med är världens arbetarklass och de fattiga massorna. Den enda vägen framåt är en politik för socialistisk revolution i världsskala (i motsats till ”multipolarism” eller ”kampen mot nyliberalismen”). Den kubanska revolutionens öde kommer i sista hand att avgöras på den internationella klasskampens arena.
Vissa eftergifter åt marknaden kan vara nödvändiga, men det måste förklaras att dessa är bakslag och inte innebär ett ”fulländande av den kubanska socialistiska modellen”. De måste uppvägas av en skarp kamp mot korruptionen och byråkratin, som bara kan bekämpas genom arbetarklassens bredast möjliga deltagande i ledningen av staten och ekonomin.
Revolutionära kommunistiska internationalen bekräftar på nytt sitt ovillkorliga stöd till den kubanska revolutionen och förbinder sig att med alla sina krafter föra den bredast möjliga kampen för att försvara den. Ett nederlag för den kubanska revolutionen skulle vara ett bakslag för hela världens arbetarklass och revolutionära rörelse. Vår amerikanska sektion, Revolutionary Communists of America, har en särskild plikt att fortsätta höja fanan till Kubas försvar mot USA-imperialismen.
I sista hand beror den isolering som hotar att besegla den kubanska revolutionens öde på att byggandet av den revolutionära ledning som behövs för att leda arbetarklassen till makten har försenats världen över. Vi förbinder oss på nytt att för allt i vår makt för att bygga upp den revolutionära kommunismens krafter världen över.
Ned med USA-imperialismen – Försvara den kubanska revolutionen – Arbetare i alla länder, förena er!