Ju närmare valet vi kommer, desto tydligare kan Vänsterpartiets toppskikt känna doften av ministerposter. I denna jakt på regeringsduglighet måste allt som riskerar att störa partiets inträde i maktens korridorer undanröjas. All opposition mot imperialism, krigspolitik och klassamarbete – ja, all vänsterpolitik – måste bort.
Förra veckan placerade några aktivister ur Rojavakommittéerna ut en korg med “Hitleräpplen” utanför migrationsminister Johan Forsells (pappa till en nazist) bostad och en docka föreställande en islamistisk krigare utanför biståndsminister Benjamin Dousas.
Aktionen syftade till att uppmärksamma att just dessa två politiker precis åkt ned till Syrien för att skriva ett avtal med det nya styret. Den nya presidenten, Ahmed al-Sharaa, har ett imponerande CV som ledande terrorist i al-Qaida, Islamiska staten och nu senast HTS – som just nu invaderar kurdernas områden.
Men detta terroristvurmande från regeringen blev inte huvudnyheten – utan Rojavakommitténs fruktkorgsaktion! Genast rök topplocket hos det politiska etablissemanget, och medierna och politikerkåren gick igång och fördömde denna fruktansvärda attack mot demokratin.
En som öppet försvarade aktionen var Showan Shattak som är kommunpolitiker för Vänsterpartiet i Malmö. Istället för att stämma in i kören av hycklande fördömanden kallade han aktionen för vad den var: ”fyndig”.
Men att avslöja den svenska regeringens samröre med reaktionära islamistiska krafter i Mellanöstern – det blev alldeles för mycket för Vänsterpartiets ledning. Än en gång var det dags att vända knivarna inåt.
Kort efter Showans uttalande uppmanade partiet honom att lämna sina uppdrag. Partisekreteraren Maria Forsberg förklarade för media att ”de aktioner som riktats mot ministrar vid deras hem är fullständigt oacceptabla”. För att dölja den politiska karaktären på beslutet började hon dessutom hävda att Showan aldrig ens varit medlem, eftersom hans medlemsavgift påstods saknas. Samtidigt slog hon fast: ”Skulle han söka medlemskap igen, är han inte välkommen.”
En fruktkorg utanför någons dörr är alltså problemet. Det måste sägas vara en fyndig, men på alla sätt harmlös aktion. Att det kallas politiskt hot eller till och med våld måste med rätta verka absurt för Showan, som 2014 upplevde verkligt politiskt våld när han knivhöggs av nazister efter en 8-marsdemonstration och låg i koma i en vecka.
Hyckleriet är verkligen öronbedövande: att “hota demokratin” är att avslöja den svenska regeringens egna politik. Showans verkliga brott ur den härskande klassens synpunkt är att han inte vek sig utan sa sanningen.
I Aktuellt påpekade han precis detta, och vi fick se honom gå till attack mot civilförsvarministern Carl-Oskar Bohlin.
“Är du med på att din regering just nu kommer att skicka 295 miljoner kronor till al-Qaida i Syrien? Ja eller nej?”
Hur ska vi tolka Showans uteslutning? Att stödet till kurdernas kamp för nationell frigörelse är oförenligt med medlemskap i Vänsterpartiet? Men bara för någon dag sedan stod EU-parlamentarikern och den tidigare partiledaren Jonas Sjöstedt utanför EU-parlamentet i Bryssel och talade på en demonstration för Kurdistan.
Skillnaden i dessa två fall är dock avgörande: Showan gör det på ett sätt som avslöjar den härskande klassens verkliga politik. Sjöstedt och partiledningen vill däremot använda Rojava och Kurdistan som ett ofarligt PR-verktyg för att samla ”vänsterpoäng”, utan att utmana den svenska imperialismen på riktigt.
Avslöja den svenska imperialismen
Det Showan lyckades med, som Sjöstedt och Nooshi aldrig skulle våga, är att påpeka hur verkligt rutten den svenska imperialismen är. Sanningen är att västimperialismen sedan länge har byggt upp och använt islamistiska fundamentalistiska krafter i Mellanöstern som ett vapen mot arbetarrörelsen, kommunistiska rörelser och antiimperialistiska befrielserörelser. Att både USA och Israel historiskt har finansierat och beväpnat grupper som Mujahedin (al-Qaida) och Hamas är ingen hemlighet utan en väldokumenterad imperialistisk taktik.
Som en mindre och beroende imperialistmakt har Sverige rättfärdigat, understött och ibland aktivt deltagit i de större imperialistmakternas plundring av Mellanöstern. Stödet till HTS-styret i Syrien är i detta sammanhang inget undantag, utan ett sätt för den svenska staten att visa sig som en lydig knähund åt den amerikanska imperialismen.
Detta sker samtidigt som hela det svenska politiska etablissemanget – från Socialdemokraterna till Moderaterna och Sverigedemokraterna – tävlar om att vara mest rasistiska på hemmaplan, och om vem som kan skrika högst om ”islamism” och smutskasta allt och alla från förortsungar till anti-imperialistiska aktivister. Samma politiker som i Sverige piskar upp hat mot muslimer och invandrare har inga som helst problem att samarbeta med islamistiska terrorgrupper utomlands, så länge det tjänar västimperialismens intressen.
Hyckleriet är totalt – och det är just detta som makthavarna fruktar ska avslöjas.
Att idag sträcka ut en hand till terrorstyret i Syrien är bara den senaste varianten av samma politik. De kan försöka presentera det som ”humanitärt stöd”, eller ”stabilisering” men i verkligheten handlar det om att legitimera och stärka en reaktionär regim som kan hjälpa till att garantera västimperialismens inflytande i regionen.
Det är detta hyckleri Showan försöker avslöja och det är därför han jagas ut.
Sanningen om uteslutningarna
Det är också anledningen till varför Kristoffer Lundberg och Orwa Kadoura först uteslöts, när antiimperialism och motstånd mot Israels folkmord stämplades som ”extremism”. Därefter uteslöts Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat, efter att högern med partiledningens tysta godkännande anklagat dem för ”antisemitism”, trots att det i verkligheten handlade om kritik av den israeliska statens brott och ett försvar av palestinas rätt till självständighet. Och nu är det Showans tur att läggas på offeraltaret. Hans ”brott” var att göra det som borde vara varje socialists grundläggande uppgift: att avslöja den härskande klassens ruttna hyckleri.
Uteslutningarna är inte resultatet av misstag eller tillfälligheter utan uttryck för ett parti som har övergett internationalism och antimilitarism för att bli en accepterad del av den svenska imperialismens politiska maskineri. Det är slutsatsen och en oskiljbar del av den omläggning högerut som partiet genomgått under en längre period.
Internationalism, antimilitarism och socialism har steg för steg rensats bort för att bli mer ”regeringsdugliga”, det vill säga accepterade som trovärdiga förvaltare av den svenska imperialismen.
Showan står inte ensam
Showan har i stormen stått upp både mot de borgerliga mediernas attacker och mot sin egen partiledning, men han står inte ensam. Den lokala Vänsterpartigruppen i Malmö gick emot partiledningens linje och skrev i ett inlägg på Instagram att: ”Vi står i solidaritet med kurdiska folket! Och vi är stolta över våra engagerade politiker!”
Här ser vi konflikten som skär rakt genom Vänsterpartiet: mellan gräsrötterna som vill försvara internationalism och antiimperialism gentemot en partiledning som prioriterar respektabilitet inför det borgerliga etablissemanget.
Alla medlemmar i Vänsterpartiet som vill sätta ett stopp för högersvängen står inför ett självklart val: antingen tillåts den nuvarande partiledningen fortsätta driva partiet mot politisk irrelevans och anpassning till kapitalismen eller så reser sig medlemmarna tar strid mot högern och samlar partiet kring ett verkligt socialistiskt och revolutionärt program för att avskaffa kapitalismen.
En verklig opposition inom Vänsterpartiet skulle inte nöja sig med att endast protestera mot uteslutningarna utan även driva fram ett tydligt, kämpande, socialistiskt politiskt program. Naturligtvis innebär detta att den nuvarande ledningen, som inte tror på ett sådant program, måste bytas ut.
Vi i RKP skulle välkomna och stödja en sådan opposition och kamp. Arbetarklassen behöver ett verkligt stridbart socialistiskt – ett kommunistiskt – parti, som kan stå orubbligt i kampen mot imperialism, rasism och nedskärningar. Ett parti som konsekvent försvarar dem som tar strid, och som riktar sina taggar utåt – mot borgarklassen och kapitalet istället för mot sina egna medlemmar.