Sudan: från revolution till barbari

Den sudanesiska revolutionen 2018–21 var en av de mest kraftfulla massrörelserna hittills under detta århundrade. I denna artikel utforskar Thomas Soud revolutionens bakgrund, dess enorma potential och hur den slutligen besegrades – vilket ledde till det barbari vi ser i regionen idag.

—

Kontrarevolutionen har dragit ned Sudan i barbariets avgrund.

År 2019 hade arbetarna makten i sina händer, men de reformistiska ledarna förrådde dem och gav tillbaka makten till regimen. År 2022 var revolutionen förlorad.

Ett år senare vände revolutionens bödlar sina vapen mot varandra, var och en stödd av en konstellation av olika utländska makter. Nu har de ödelagt Khartoum, inlett ett folkmord i Darfur och orsakat den värsta svälten på 40 år.

Hittills har minst 400 000 människor slaktats, 4 miljoner har flytt landet och ytterligare 7 miljoner är internflyktingar. Mer än 30 miljoner är i behov av humanitär hjälp, varav 6,3 miljoner lider av extrem svält. Två och ett halvt års krig har i praktiken slitit landet itu.

Socialism eller barbari är inte en tom fras, utan exakt det perspektiv som Sudan stod inför 2019. Revolutionärer måste ta till sig lärdomarna från Sudan för att förbereda sig för framtida strider.

Sudanesisk kapitalism

Britterna erövrade Sudan 1898 och inledde genom en brutal ockupation en omvandling av landets ekonomi. Innan britterna kom fanns det ingen kapitalism i Sudan. Genom deras styre införlivades landets självförsörjande bönder i världsmarknaden och började odla bomull och andra jordbruksprodukter i den bördiga Nildalen.

Även om industrin förblev obefintlig utanför huvudstaden Khartoum drev världsmarknaden fram en utbyggnad av järnvägen som korsade öknen åt alla håll. År 1950 sysselsatte järnvägssektorn 100 000 arbetare, varav 10 000 arbetade på huvudkontoret i Atbara. Det var under dessa förhållanden som järnvägsarbetarna blev de första att organisera sig fackligt 1949, tre år efter grundandet av Sudans kommunistiska parti.

Den brittiska kapitalismen dominerade Sudans ekonomi. Britterna kontrollerade järnvägarna, industrierna som bearbetade råvarorna från jordbruket samt banksystemet. En inhemsk sudanesisk borgarklass var nästan obefintlig. För att stabilisera sin makt påbörjade britterna en artificiell uppbyggnad av en sådan klass. De öppnade Sudans första skolor och odlade – enligt ett mönster som var vanligt i hela imperiet – en kompradorborgarklass: en klass som var helt beroende av imperialismen och saknade en självständig ekonomisk eller politisk bas.

Den sudanesiska borgerligheten var så liten och svag att när den första borgerligt-demokratiska regeringen kom till makten efter självständigheten 1956, bjöd den snart in militären att ta över för att stabilisera landet.

Den imperialistiska dominansen innebar att den begränsade industriella infrastrukturen antingen stod under direkt brittisk kontroll eller indirekt genom dess grepp om finanssektorn. Detta hämmade utvecklingen av en självständig borgarklass, men förstärkte samtidigt proletariatets relativa styrka, som hade potential att leda massorna till att erövra makten.

Denna process var långt ifrån unik. Den låg i linje med teorin om den permanenta revolutionen, som Trotskij formulerade 1906 i förhållande till Ryssland. Enligt denna teori kan borgarklassen i länder med försenad kapitalistisk utveckling inte spela en progressiv roll. Detta bekräftades fullt ut i Sudan. Landet hade tre borgerligt-demokratiska regeringar: 1956–1958, 1964–1969 och 1985–1989. I samtliga fall var bourgeoisin svag, splittrad, korrupt och livrädd för arbetarklassen. Varje period slutade i en militärdiktatur.

I alla tre fallen kunde arbetarklassen ha tagit makten. Det var de sudanesiska arbetarna som genom massiva generalstrejker störtade militären i oktoberrevolutionen 1964. Kuppen 1969, ledd av överste Nimeiri, drevs fram av missnöjet hos småborgerliga ”fria officerare”, som inspirerades av Nasser i Egypten och vände sig till Sovjetunionen för vägledning. Och återigen var det arbetarklassen som störtade Nimeiri 1985, när hans regim urartade i en islamistisk diktatur.

Sudans kommunistiska parti borde ha spelat samma roll som bolsjevikerna 1917: att visa massorna att kapitalismen inte erbjuder någon lösning och att endast arbetarklassens maktövertagande, i allians med bönderna, kunde erbjuda en väg framåt. Men kommunistpartiet misslyckades med denna historiska uppgift.

I slutet av 1960-talet hade de blivit det näst största kommunistpartiet i Afrika, med över 10 000 disciplinerade medlemmar. De ledde både fackföreningarna och studentrörelsen. Ändå slösades denna enorma potential bort på grund av begränsningarna i den stalinistiska teorin.

Under ledning av Sovjetunionens byråkrati följde Sudans kommunistiska parti den mensjevikiska ”tvåstadieteorin” om revolutionen, som hävdade att revolutionen i Sudan endast kunde vara borgerligt-demokratisk till sin natur. Därför beordrades kommunisterna att endast hjälpa den ”progressiva” borgarklassen att ta makten. Vissa inom partiet identifierade sig till och med som ”revolutionära kapitalister” och bildade en uttalat borgerlig flygel inom partiet.

Som ett resultat av detta splittrades partiet under händelsernas hammarslag. Dess deltagande i regeringen 1964 orsakade interna splittringar. Nimeiris maktövertagande 1969 orsakade ytterligare en splittring. Den misslyckade kommunistledda kuppen 1971 krossade det som återstod.

Vid tiden för revolutionen 1985 var kommunistpartiet diskrediterat. Dess oförmåga att leda, i kombination med arbetarrörelsens globala reträtt, gjorde det möjligt för Omar Al-Bashirs diktatur att konsolidera makten under de följande 30 åren, vilket reducerade partiet till en marginaliserad och föråldrad kvarleva.

När den ”ärorika revolutionen” 2019 inträffade berodde kommunistpartiets begränsade roll inte på massornas stöd, utan på ett tunt skikt av veteraner som snabbt kunde manövrera sig till inflytelserika positioner i rörelsen med hjälp av sina tidigare kontakter, snarare än genom något verkligt inflytande bland den revolutionära ungdomen.

Al-Bashirs regim

Al-Bashirs kupp 1989 var kontrarevolutionens seger, och satte punkt för 1985 års revolution. En svart reaktion följde när Al-Bashir regerade sida vid sida med islamisterna. Fackföreningarna tvingades gå under jorden, priserna sköt i höjden och minimilönen skars ned.

Al-Bashir insåg att trots arbetarnas enorma nederlag 1989 kunde han inte upprätthålla sin regim enbart genom våld. Så småningom – även om det kunde ta en generation – skulle arbetarklassen återfå sin styrka, regimen skulle splittras och dess makt skulle vackla. Situationen för Al-Bashir var prekär, men stigande oljepriser gav honom ett visst manöverutrymme.

I slutet av 1990-talet möjliggjorde en oljeboom en snabb expansion av de statliga utgifterna. Delar av Khartoum började likna Dubai, då enorma infrastrukturprojekt växte fram över hela staden. Mellan 1999 och 2013 blev statens budget tretton gånger större. Enorma livsmedelssubventioner gavs till arbetare och bönder, medan armén överöstes med rikedomar. Al-Bashir såg även till att berika sig själv och uppges ha förskingrat 9 miljarder dollar till sitt personliga konto fram till 2019.

Samtidigt fortsatte han att piska upp etniska motsättningar i västra Sudan, särskilt i Darfur, vilket ledde till folkmordet 2005 där över 300 000 människor slaktades. Gärningsmännen var Janjawid-milisen – de så kallade ”djävlarna till häst”. År 2013 organiserades denna milis i Rapid Support Forces (RSF): en paramilitär styrka som skapades specifikt av Al-Bashir för att skydda sig mot kupper. Genom att balansera mellan den officiella sudanesiska armén (SAF) och RSF trodde han att hans styre skulle vara säkert.

Dessa föreställningar var felaktiga. År 2011 lyckades Sydsudan – med stöd av den amerikanska imperialismen – vinna självständighet. USA hade ett spänt förhållande till Al-Bashir.

Självständigheten innebar dock ingen befrielse för södern. Istället banade etniska motsättningar och imperialistisk inblandning väg för inbördeskriget i Sydsudan. Mellan 2013 och 2020 dödades 400 000 människor.

År 2013, när oljeintäkterna från Sydsudan försvunnit, inledde Al-Bashir ett åtstramningsprogram. Bränslesubventioner drogs in, vilket fördubblade priserna över en natt. I kölvattnet av den arabiska våren strömmade de sudanesiska massorna ut på gatorna. Al-Bashir visade omedelbart sin hänsynslöshet och lät slakta 200 människor i ett försök att behålla makten. Oppositionspartierna spelade ingen roll, de var livrädda för regimen och hade inget politiskt program för att lösa Sudans djupa kris efter ett sekel av imperialistisk plundring, så rörelsen tystnade tillfälligt.

Rörelsens tillfälliga nederlag 2013 sammanföll med upptäckten av stora guldreserver i Darfur. För en kort tid såg det ut som om regimen skulle stabiliseras. Guld blev snabbt landets viktigaste exportvara och användes för att upprätthålla de enorma betalningarna till arméerna samt de begränsade subventionerna till arbetarklassen.

Men guldet i Sudan blev snarare en förbannelse än en välsignelse. Den stora majoriteten låg mycket nära ytan och var utspridd över ett stort område. I stället för att främja en högt centraliserad produktion finansierad av stora monopol och staten utvecklades mängder av små hantverksmässiga gruvor. Dessa kontrollerades av olika stamledare, med legosoldater som tillämpade de mest fruktansvärda arbetsvillkoren. Resultatet blev att staten inte kunde berika sig på ett enkelt sätt. Man uppskattar att 50 procent av guldproduktionen smugglas ut ur Sudan illegalt.

Det var genom det bloddränkta guldet från Darfur som RSF förvandlades till en mäktig organisation. Som guldhandlare, smugglare, gränsvakt och kontrarevolutionär milis i ett började den kollidera med den officiella sudanesiska armén (SAF). Al-Bashir hade lyckats balansera mellan dessa två väpnade grupper, men hans handlingsutrymme höll på att ta slut.

Oljan från syd hade stängts av, guldet i väst nådde sällan fram till Khartoum och den globala ekonomin stapplade från en kris till en annan. År 2016 var ekonomin i fritt fall: BNP per capita sjönk med 31 procent, inflationen steg till 122 procent och regeringen gick med mössan i hand till IMF. IMF gick med på att rädda Sudan, men bara om subventionerna för basvaror avskaffades – med andra ord skulle krisen vältras över på arbetarklassen. Regeringen lydde.

Arbetslösheten steg till 20 procent. När subventionerna avskaffades tredubblades priset på bröd, och 45 procent av befolkningen levde nu under fattigdomsgränsen. Samtidigt levde armén, som en del av Al-Bashirs strategi för att skydda sig mot kuppförsök, i lyx och förbrukade upp till 70 procent av statens intäkter.

Det var dessa förhållanden som övertygade ett litet antal demonstranter att gå ut på gatorna i december 2018. De var gnistan som tände elden.

Revolutionen börjar

Den 13 december 2018 marscherade några dussin demonstranter modigt genom staden Ad-Damazin och krävde att subventionerna på bröd skulle återinföras. De leddes av Sudanese Professionals Association (SPA), en liten koalition bestående av sex tjänstemannafack. Inom ett år skulle de bli den ledande organisationen i den sudanesiska revolutionen.

Demonstranterna arresterades omedelbart, och läkarnas fackförening, som ingår i SPA, kallade till nya protester. Den 19 december samlades arbetare utanför SPA i Atbara för att stödja uppropet. De marscherade med kravet på bröd, skanderade ”Ner med tjuvarnas styre!” och brände ner Al-Bashirs partihögkvarter i staden. Nu när startskottet hade avfyrats bröt demonstrationer ut över hela landet.

Massrörelsen skakade om oppositionspartierna. Sedan 2005 hade diktaturen marginellt utökat de politiska friheterna. Men istället för att utnyttja detta utrymme för att utmana regimen anpassade sig de liberala partierna till den. Samtidigt fortsatte kommunistpartiet, som fortfarande höll fast vid tvåstadieteorin, att följa efter liberalerna.

När spontana ungdomsledda protester tidigare hade brutit ut 2012 och 2013 hade oppositionen inte spelat någon avgörande roll. Bland ungdomarna beskrevs dessa partier som ”hopplösa och senila”.

Nu hotade händelserna att göra dem helt irrelevanta.

Den 1 januari 2019 beslutade de därför att gå samman med SPA i en bred koalition som kallades Forces for Freedom and Change (FFC). Denna koalition omfattade alla som inte var direkt delaktiga i regimen: från kommunistpartiet till liberalerna och missnöjda islamister i Darfur.

Trots att SPA var den största kraften var det den borgerliga fraktionen inom FFC som kom att dominera. FFC-ledare som före detta premiärministern och aristokraten Sadiq Al-Mahdi eller storföretagens favorit Al-Digair syntes inte till på gatorna under våren 2019, utan befann sig i styrelserum och palats runtom i arabvärlden.

FFC:s program var vagt och brett, begränsat till endast de krav som skulle vara acceptabla för borgarklassen. De krävde en övergångsregering som skulle leverera fred, demokrati, rättvisa, kvinnors rättigheter och ekonomisk utveckling. Koalitionens oförmåga blev tydlig när den inte ens kunde enas om konkreta krav – till och med frågan om att avskaffa sharialagar lämnades olöst.

Medan revolutionens ledare var upptagna med att bygga upp denna koalition, slösade Al-Bashir ingen tid. Den 19 januari skickades statens säkerhetsstyrkor ut för att terrorisera massorna.

Polisen grep demonstranter och slog deras huvuden mot asfalten. Det spelade ingen roll om de var män, kvinnor, barn eller pensionärer – regimen diskriminerade inte. Säkerhetsstyrkorna sprutade tårgas mot troende utanför moskéerna, och när läkare skickades in för att ge akutvård sköt staten dem på öppen gata. Men rörelsen fortsatte att växa. Fem tusen människor deltog i begravningen av de mördade, och ropen ”Ner! Ner! Ner!” ekade genom Khartoum.

Al-Bashir förbjöd demonstrationer, men det hindrade inte dem från att växa. Massorna hade förlorat sin rädsla för regeringen.

Kvinnorna i Sudan gick i spetsen och utgjorde upp till 70 procent av demonstranterna, eftersom de hade fått utstå regimens hårdaste slag. Varje år arresterades och piskades 40 000–50 000 kvinnor för att ha burit ”obscen” klädsel, vilket inkluderade att bära byxor.

Den 8 mars, internationella kvinnodagen, påminde kvinnorna i Sudan världen om dagens verkliga revolutionära traditioner. Tiotusentals kvinnor marscherade och skanderade ”Kvinnor, var starka!” och ”Denna revolution är kvinnans revolution!”. De samlades vid Khartoums största kvinnofängelse och tvingade regimen att frige alla kvinnliga fångar som hade arresterats för att ha deltagit i revolutionen.

Denna seger fyllde arbetare över hela landet med självförtroende. I slutet av mars pågick massprotester i 15 av Sudans 18 provinser, då alla skikt av de arbetande och förtryckta massorna anslöt sig till kampen.

Al-Bashirs fall

I takt med att revolutionen svepte över hela landet hade SPA tvingats ta ställning för att Al-Bashir måste avgå. De kallade till en massdemonstration den 6 april för att marschera mot militärkomplexet i Khartoum.

Morgonen den 6 april började med ett fåtal deltagare. Vissa demonstranter tvivlade på hur många som skulle komma, men i takt med att dagen fortskred strömmade allt fler arbetare ut på gatorna. När marschen närmade sig militärkomplexet hade uppskattningsvis 800 000 personer anslutit sig. Inspirerade av den egyptiska revolutionen 2011 och den ikoniska ockupationen av Tahrirtorget uppmanade SPA till en massockupation tills regimen föll:

”I detta historiska ögonblick uppmanar vi er att stanna kvar på gatorna runt arméns högkvarter och på alla platser i landet tills tyranniets makt avskaffats en gång för alla.”

Sittstrejken förvandlade området till en stad i staden, där revolutionärerna omringade regeringen i dess palats. Trafiken stannade upp och massorna var lyriska. På en skylt stod det ”Ursäkta trafikförseningen. Vi avsätter en regim.”

Regimen stod nu inför ett val: reformer för att blidka rörelsen eller repression för att krossa den. Al-Bashir beslutade att det var nödvändigt att använda det mest brutala våldet. På morgonen den 10 april började han förbereda RSF för att slakta massorna. Hans främste religiöse ledare var på väg att utfärda en fatwa som skulle göra det tillåtet att döda 30 procent av demonstranterna för att återställa ordningen.

Men den morgonen tvekade resten av regimen. De visste att makten höll på att glida dem ur händerna och övergå till gatan. De kände att armén själv höll på att splittras i takt med att kamratskapet mellan demonstranter och soldater ökade för varje dag. Kanske kunde regeringen beordra massakern av 30 procent av revolutionärerna, men de fruktade att det skulle bli deras sista order.

Vicepresident Ibn Auf insåg att maktbalansen höll på att förändras och träffade högt uppsatta generaler från både RSF och SAF, och tillsammans beslutade de att Al-Bashir måste avgå.

Vicepresidenten meddelade landet att Al-Bashirs 30-åriga styre var över. Han utropade sig själv till ny statschef och meddelade att militären skulle styra i två år tills demokratiska val kunde hållas. Han beordrade att lägret skulle upplösas och att ett militärt utegångsförbud skulle driva igenom beslutet.

Massorna accepterade inte detta. Dagen innan, den 9 april, hade de ropat ”Avgå, det är allt!”, så den 10 april ropade de därför ”Avgå igen!”. Utegångsförbudet ignorerades helt enkelt. Den verkliga maktbalansen var tydlig för alla. Den nya presidenten bidrog inte med ett uns extra stabilitet. Så den 11 april agerade generalerna än en gång. Den nya presidenten avsattes och det militära övergångsrådet, en allians mellan SAF och RSF, tog kontrollen.

Två diktatorer hade störtats inom 24 timmar. Makten hade legat på gatorna, men SPA hade låtit generalerna ta tillbaka den. Regimens yttre hade förändrats två gånger, men regimen var kvar. Varför hade massorna inte kunnat ta makten i sina egna händer? Varför hade deras ledare misslyckats med att ta vara på ögonblicket?

För att svara på denna fråga måste vi först analysera de olika grupper som utgjorde den sudanesiska revolutionen. På reaktionens sida var de viktigaste aktörerna RSF och SAF. På revolutionens sida stod FFC, SPA och arbetarnas spontana organisationer.

En embryonal arbetarstat

Revolutionens hjärta var arbetarnas sittstrejk utanför militärkomplexet. Den skulle pågå från den 6 april till den 3 juni 2019.

Inom sittstrejken organiserades klassrum för att undervisa om politiska idéer och revolutionens mål. Gemensamma kök ordnades för att laga mat, försörjda av arbetare utifrån som såg till att leveranserna kom regelbundet. Vattenstationer organiserades överallt.

Sittstrejken var en plats för livliga politiska debatter. Tal hölls under hela dagen medan människor diskuterade nästa steg framåt. En gigantisk TV-skärm sattes upp där budskap om internationell solidaritet visades. På kvällen visade samma skärm de senaste fotbollsmatcherna. Trummor, poesi och musik var ständigt närvarande, medan konstnärer målade stora väggmålningar.

Den härskande klassen försöker alltid behålla kontrollen genom att söndra och härska. Sexism, rasism och sekteristiska splittringar är en del av det kapitalistiska styret. Men klasskampen har kraften att överbrygga dessa splittringar. Inne i lägret kunde kvinnor gå fritt utan slöja och umgås med män i sin egen ålder – något som var helt förbjudet av regeringen. De religiösa splittringar som hade slitit sönder Sudan började övervinnas. Kristna kopter höll upp tyg över muslimer i bön för att skydda dem från middagssolen. Och när regeringen försökte skapa splittring genom att sprida rasistisk propaganda om darfurierna, svarade revolutionärerna:

”Al-Bashir, din arroganta rasist, vi är alla Darfur.”

Sittstrejken visade i praktiken att när arbetarna får möjlighet kan de överbrygga de bakåtsträvande och reaktionära idéer som den härskande klassen sprider i samhället. Den blev en kulturell smältdegel som gav en glimt av vad som skulle kunna uppnås om arbetarna själva hade makten.

Sittstrejken organiserades spontant av arbetarna. En rad valda kommittéer bildades för att sköta det dagliga livet. Skyddskommittén övervakade säkerheten, satte upp barrikader och övervakade vägspärrar. Försörjningskommittén samordnade mat och dryck. Medicinkommittén gav vård åt de skadade. Kunskapskommittéerna utbildade deltagarna i politik och försökte medvetet ta itu med frågor som diskriminering. Slutligen övervakade organisationskommittén alla de andra och hanterade fördelningen av deltagarna.

Organisationen var så effektiv att gatorna inom det område som sittstrejken kontrollerade var rena, välskötta och ordnade, medan de områden som fortfarande kontrollerades av regeringen förblev förfallna och fulla av skräp. Arbetarnas entusiasm, kreativitet och djärvhet övervann alla utmaningar de ställdes inför.

Sittstrejken var revolutionens bultande hjärta, men revolutionen hade också artärer, vener och kapillärer. Dessa var motståndskommittéerna. Varje kommitté organiserade arbetare på lokal nivå. De valdes demokratiskt med 40–50 personer i varje kommitté och 7–10 kommittéer per grannskap.

De uppstod först som organisatörer av lokala protester – en viktig uppgift när sociala medier blockerades. Medlemmarna i motståndskommittéerna gick från dörr till dörr och informerade arbetarna om kommande demonstrationer. När förtrycket intensifierades blev traditionella mötesmetoder farliga, så de samarbetade med lokala butiker och hem för att låta demonstranterna gömma sig i de bakre rummen inför en marsch. Sedan, när en trumma gav signal, strömmade demonstranterna ut på gatorna och överväldigade säkerhetsstyrkorna.

När revolutionen utvecklades och arbetarna fick större självförtroende utvidgades kommittéernas ansvar. De började reglera priserna på kollektivtrafiken, organisera distributionen av bränsle och upprätta marknader där mat såldes till självkostnadspris. De organiserade gatustädning, byggprojekt och andra lokala initiativ och samlade in pengar från invånarna. Omfattningen var enorm. Det fanns 700 kommittéer bara i Khartoum och över 3 000 i hela landet.

Sittstrejken och motståndskommittéerna representerade en embryonal arbetarmakt. Kalla dem kommittéer, kalla dem kommuner, kalla dem sovjeter (”råd” på ryska) – det spelar ingen roll. De representerade massorna som tog makten i sina egna händer, klev in på historiens scen för att avgöra sitt eget öde och kämpade för att skapa ett nytt samhälle. Ta inte bara marxisters ord för det. En särskilt klassmedveten skribent i Financial Times, ett borgerligt språkrör, skrev:

”Man kan inte med säkerhet veta hur det kändes i Ryssland 1917 när tsaren störtades, eller i Frankrike 1871 under de berusande, idealistiska dagarna av den kortlivade Pariskommunen. Men det måste ha känts ungefär som i Khartoum i april 2019.”

Den situation som uppstod i Sudan var en situation av ”dubbelmakt”, där den borgerliga staten konfronteras med framväxande organ för arbetarnas makt, som är kapabla att ta kontroll över samhället. Men denna framväxande arbetarmakt befann sig ännu endast i ett embryonalt stadium.

Uppmaningen att länka samman de olika motståndskommittéerna kom aldrig. Den motarbetades aktivt av SPA, som gjorde en princip av horisontella strukturer. De förstod inte att en situation av dubbelmakt är mycket bräcklig. Den kan inte upprätthållas för evighet. Antingen samlar arbetarna sina krafter, krossar den borgerliga staten och blir samhällets suveräna makt. Eller så går initiativet över till kontrarevolutionen.

Under sittstrejken hördes aldrig slagordet ”All makt åt motståndskommittéerna”; idén om att störta den kapitalistiska staten och använda dessa organ som grund för en arbetarstat fördes aldrig fram av någon av de inblandade parterna.

Det dröjde till 2022 innan de första blygsamma, defensiva försöken att ena motståndskommittéerna gjordes. Långt dessförinnan hade kontrarevolutionen slagit sittstrejken i spillror.

Ett småborgerligt ledarskap

På grund av den politiska oppositionens undfallenhet kunde massornas sjudande ilska inte få något politiskt uttryck. På den industriella fronten hade de traditionella fackföreningarna helt tagits över av militärregimen. De mest militanta skikten var därför tvungna att hitta nya kamporganisationer.

SPA var en av dessa små men militanta grupper. SPA, vars rötter går tillbaka till rörelsen 2012, grundades officiellt sommaren 2018 som en underjordisk koalition av sex fackföreningar: advokater, läkare, professorer, ingenjörer och lärare.

När kampen bröt ut 2018 visade SPA stor uthållighet och vägrade att backa inför statens repression, vilket ökade dess politiska auktoritet i massornas ögon. På detta sätt blev SPA i praktiken den obestridda ledningen under revolutionens första skeden.

SPA:s led bestod av många beslutsamma och självuppoffrande militanta aktivister. Men ju högre upp man kom, desto mer småborgerliga blev medlemmarna. Detta återspeglades i ledningens synsätt och metoder. SPA var avsiktligt organiserad på basis av konsensus, med en ”ledarlös” struktur som innebar att större meningsskiljaktigheter helt enkelt förblev olösta. Som i alla ”ledarlösa” organisationer var det de som hade mest tid och resurser, det vill säga medelklassen, som dominerade.

SPA-ledningens småborgerliga, reformistiska synsätt skulle spela en ödesdiger roll. Genom att helt acceptera den sudanesiska kapitalismens nödvändighet, godtog de därmed även den borgerliga statens nödvändighet. I Sudan innebar detta att man accepterade militärens makt, som var en integrerad del av både staten och den härskande klassen.

Till skillnad från massorna var därför SPA:s ledning redan från början djupt pessimistisk. De var fast övertygade om att revolutionen skulle misslyckas, och i intervjuer så sent som i mars 2019 talade de öppet om hur lite hopp de hade om att protesterna skulle avsätta Al-Bashir.

Deras konsensuspolitik innebar att en ståndpunkt antogs först när den blev uppenbar för alla. Detta var inte ett ledarskap som ledde rörelsen framåt, utan som släpade efter den.

Detta konsensusbaserade ledarskap blev allt mer ansträngt i takt med att revolutionen intensifierades. På vänsterkanten anslöt sig nya krafter, som väckts av revolutionen, till SPA. Samtidigt återvände den gamla ledningen, som suttit i fängelse eller varit i exil. Men dessa var de mest småborgerliga skikten som hamnade i konflikt med den skuggledning som faktiskt hade lett revolutionen från december till april.

SPA:s högerflygel krävde till och med att organisationen skulle sluta spela någon som helst ledande roll i revolutionen. De sa att ”vi är fackföreningsmedlemmar och inte politiker” och att det borde vara de politiska partiernas rätt att bestämma vägen framåt. Denna ståndpunkt kan bara förstås när man inser att många av dem som framförde den var medlemmar i andra politiska partier, som hade mycket att vinna på om SPA abdikerade från sin ledande politiska roll.

Problemet var att det fanns ett visst mått av sanning i högerflygelns kritik. Om SPA spelade en ledande politisk roll kunde de inte begränsa sig till att bara vara fackföreningsmedlemmar. Det krävdes ett politiskt parti med ett eget politiskt program för hur samhället skulle omstruktureras.

Syndikalism, idén att arbetarklassen inte behöver ett politiskt parti, har gång på gång diskrediterats. Krossandet av den borgerliga staten är en politisk handling. Skapandet av en arbetarstat och det program den måste genomföra är den mest politiska handling som finns. Genom att inte helt bryta med dessa metoder hindrade SPA revolutionen oftare än den ledde den.

När Al-Bashir störtades den 10 april blev SPA överraskade och hade ingen aning om vad de skulle göra härnäst. I stället för att omedelbart kräva att motståndskommittéerna skulle ta makten, att soldaterna skulle bryta med och avsätta generalerna, och att massiva generalstrejker skulle göra detta till verklighet, tvekade ledarna och debatterade sinsemellan.

Generalerna förlorade ingen tid. SAF och RSF plockade upp makten från gatorna och fortsatte med den gamla regimen, endast med två galjonsfigurer utbytta. I stället för att kräva att de skulle störtas sade SPA att man måste förhandla med dem som just stulit makten från massorna.

Logiken att försöka avpolitisera masskampen, kombinerat med bred konsensuspolitik, ledde direkt till misstagen i ”folkfrontspolitiken”. Även om de inte medvetet förstod det var skapandet av Forces for Freedom and Change (FFC) ett eko av den katastrofala ”folkfronten” i den spanska republiken på 1930-talet.

Idén med folkfronten är att arbetarna måste samarbeta med den ”progressiva” borgarklassen för att uppnå och försvara liberala demokratiska landvinningar. Denna taktik var ett totalt misslyckande på 1930-talet, den var ett misslyckande i Sudan på 1960-talet, och skulle återigen vara det 2019.

FFC omfattade allt från SPA till kommunistpartiet, liberalerna och islamisterna. Den enda enande faktorn var att Al-Bashir måste falla; när detta väl hade uppnåtts började den falla sönder i sina beståndsdelar.

FFC förhandlade i hemlighet med det militära övergångsrådet i maj, bakom ryggen på massorna. Liberalerna förespråkade en gemensam militär- och civil regering, samtidigt som man ignorerade frågan om kvinnoförtrycket och folkets ekonomiska lidande. Detta följde av borgarklassens klassposition, som desperat försökte upprätthålla lag och ordning och fruktade att om revolutionens ande väl släppts ut ur flaskan skulle den inte återvända.

Militären förstod dessa inneboende motsättningar mycket bättre än arbetarnas ledare. De spelade ut olika delar av FFC mot varandra under hela revolutionen och upprätthöll på så sätt sitt eget styre. Avsaknaden av ett tydligt och klart politiskt program på vänsterkanten ledde till slut till att alla vände sig åt höger.

Massorna vände sig till SPA eftersom inget annat politiskt alternativ hade byggts upp i förväg. SPA vände sig till FFC och hävdade att eftersom de inte var politiker hade de inte någon rätt att leda. De småborgerliga ledarna för FFC vände sig till liberalerna och deras vision om ett demokratiskt men kapitalistiskt Sudan. Liberalerna vände sig till de konservativa för att säkerställa att revolutionen inte gick för långt och utmanade privat äganderätt. Och de konservativa vände sig till det militära övergångsrådet, som planerade att dränka hela revolutionen i blod.

Armén börjar bryta samman

Det militära övergångsrådet bestod av två delar: Sudans väpnade styrkor (SAF) och Rapid Support Forces (RSF).

SAF var den officiella sudanesiska armén under ledning av general Al-Burhan. Al-Burhan saknade naturlig karisma och blev av en slump den de facto statschefen efter Al-Bashirs fall. Han var en general ända in i märgen. När han tillkännagav militärstyre den 11 april var det inte ett tal av en politiker, utan snarare en drillsergeants skällande order.

SAF:s största svaghet var dess sammansättning. Generalerna var en central del av den styrande klassen, men soldaterna var arbetare. Samma sociala krafter som hade fått massorna att resa sig kunde inte undgå att hitta ett eko i SAF:s led.

Arméns medvetande är inte som polisens. Armén får lära sig att de försvarar nationen och ger sina liv för folket i hemlandet. Så när generalerna beordrar dem att rikta sina vapen mot folket kan armén splittras längs klasslinjer och till och med helt bryta samman. Det var precis detta som hade inträffat 1985 och lett till Nimeiris fall. Nu pågick samma process igen.

Motståndskommittéerna uppmanade soldaterna att desertera. Soldater som gjorde det gavs sedan skydd i hem där de kunde gömma sig från officerare som sökte hämnd. Motståndskommittéerna välkomnade deserterade soldater som hjältar, och när ryktet spred sig genom leden följde fler och fler deras exempel.

Alla lager av revolutionen satte press på armén. När en general kom hem upptäckte han till sin fasa att hans egen dotter hade anslutit sig till revolutionen. Under middagen vädjade hon: ”Skjut oss inte, pappa!”

Massornas spontana vädjanden skakade armén i dess grundvalar. Soldater arresterade aktivister inför sina befälhavare, tog dem in i en gränd, och så snart de var utom synhåll släppte de dem fria – och rapporterade sedan att aktivisterna hade lyckats fly. När de beordrades att inta positioner förhalade de, och i vissa fall vägrade de helt och hållet.

Generalerna visste att en tydlig och beslutsam order från revolutionens ledning skulle få hela SAF att falla samman, eftersom soldaterna skulle desertera i massor. Men denna order kom aldrig. Deserteringarna förblev lokala och spontana. SPA och FFC genomförde ingen omfattande systematisk kampanj inom armén för att få soldaterna att desertera och splittra den längs klasslinjer. Istället försökte de förhandla med den.

Stämningen inom SAF innebar dock att den inte kunde användas fullt ut som ett reaktionärt vapen. För detta stödde sig den härskande klassen på den andra halvan av det militära övergångsrådet: RSF.

Svart reaktion

RSF var i grunden en armé av legosoldater. Den baserade sig på arabiska nomader som kände att hela deras livsstil höll på att försvinna i takt med att klimatförändringarna utvidgade Saharas gränser. Genom att gå med i RSF kunde de tjäna mycket pengar genom att brutalt upprätthålla exploateringen av de nyupptäckta guldgruvor som nu låg utspridda över Darfur.

Revolutionen förändrade RSF på två sätt. För det första ledde revolutionens krav – kvinnors rättigheter, arbetares rättigheter och avskaffandet av sharialagarna – inte till några materiella förbättringar för de stora skaror av bönder och herdar som drabbades av den ekonomiska och ekologiska katastrof som pågick i östra Sahel. För att vinna över dessa lager hade ett djärvt socialistiskt program behövts, ett program som kunde lindra landsbygdens fattigdom – men liberalerna i Khartoum erbjöd ”demokrati” och ”mänskliga rättigheter” till skikt som staten själv knappt kunde nå. Reaktionära stamledare utnyttjade detta vakuum och eggade sin bas mot revolutionen. Medan soldaterna i SAF:s lägre led fraterniserade med revolutionärerna, blev RSF kontrarevolutionens hårdföra stormtrupper.

För det andra anade deras ledare, Mohamed Hamdan Dagalo – även känd som Hemedti – en större möjlighet framöver. Han hade börjat som enkel kamelherde, men hade genom RSF blivit en av landets mäktigaste män. Hemedti, som ständigt underskattades av resten av den härskande klassen i Khartoum, säkrade sin makt över Darfur. Därifrån vann han den härskande klassens stöd genom RSF:s brutalitet och började snart ingå allianser med olika utländska makter, såsom Förenade Arabemiraten, för att stärka sin position ytterligare.

Från 2013 fann han en oväntad allierad i form av EU. EU var desperat att stoppa strömmen av migranter från Östafrika, och Sudan var en central transitväg. Hemedti presenterade sig som ”Mr Migration”, den enda kraften som kunde kontrollera den västra gränsen, och EU nappade på det. Hundratals miljoner euro skickades till RSF under 2010-talet som en del av denna faustiska pakt. Så sent som 2022 visade det sig att italienska militärinstruktörer tränade RSF-soldater i att hålla flyktingarna borta från Europa.

Ledarna inom SAF föraktade hur deras makt och prestige nu hotades av dessa nomadstammar. Men trots det brinnande hatet mellan de två grupperna upprätthöll de alltid en enad front för att krossa revolutionen.

Det var RSF och SAF som allierade sig för att avsätta Al-Bashir. De skulle, i olika former, styra tillsammans fram till april 2023, då de slutligen riktade sina vapen mot varandra.

Generalstrejken i maj 2019

Så här såg situationen ut i april 2019: massorna vann självförtroende och styrka; de hade störtat Al-Bashir och motståndskommittéerna spred sig över hela landet. Detta skedde trots SPA:s småborgerliga ledarskap som själva hade blivit förvånade över att de faktiskt hade lyckats genomföra revolutionen. Tagna på sängen bildade SPA en folkfront som en del av FFC, vars borgerliga ledare redan försökte sluta ett avtal med militären och stoppa revolutionen.

SAF och RSF hade agerat snabbt efter Al-Bashirs fall. De inrättade det militära övergångsrådet och skickade olika förslag till olika delar av FFC för att spela ut dem mot varandra. De hoppades kunna vinna tid för att befästa kontrarevolutionens makt.

Det militära övergångsrådet hade till och med myntat ett begrepp för sin förhalningstaktik: ”tagility”. De hoppades kunna dra ut på tiden så att revolutionen skulle tappa fart. De förstod att sittstrejken inte kunde pågå i evighet. När april övergick i maj minskade antalet demonstranter från hundratusentals till tiotusentals.

Samtidigt orkestrerade den härskande klassen en brutal smutskastningskampanj mot lägret. De hävdade att det förekom utbredd prostitution, att det vimlade av drog- och alkoholförsäljare och att lag och ordning hade brutit samman. Men det som höll på att bryta samman var den borgerliga lagen och den borgerliga ordningen. I skydd av mörkret trakasserade RSF lägret och misshandlade och dödade arbetare när de fick chansen.

Den 14 maj meddelade det militära övergångsrådet att förhandlingarna med FFC hade resulterat i en överenskommelse. Det skulle bli en treårig övergångsperiod med gemensamt militärt och civilt styre, följt av val där en tredjedel av mandaten i förväg skulle reserveras för kontrarevolutionära krafter. Som en del av överenskommelsen krävde militärrådet att sittstrejken skulle upplösas.

Arbetarna blev rasande. De instruerades att helt överge revolutionen. Under enormt tryck från massorna fördömde SPA det avtal som resten av FFC hade kapitulerat inför och gick med på att organisera en massiv tvådagars generalstrejk för att demonstrera arbetarklassens styrka och beslutsamhet.

Den 28 maj stod Sudan stilla.

SPA inledde en strejk som kommer att gå till historien som en av de mäktigaste manifestationerna av arbetarklassens styrka någonsin. I huvudstaden var deltagandet nästan 100 procent. I hela landet spelade det ingen roll om det var sjukhus eller oljeraffinaderier, banker eller ministerier, flygplatser eller mjölfabriker; alla sektorer påverkades när arbetarna agerade beslutsamt.

Strejken fick också enormt stöd bland statligt anställda från centralbanken, skatteverket och arbetsmarknadsdepartementet. Detta väcker påtagligt frågan om makt: Om de människor som driver statens maskineri lyder strejkledarna och inte regeringen – vem är det då som styr?

Strejkkommitté efter strejkkommitté publicerade resolutioner där de förklarade sin vilja att kämpa till slutet.

Strejkkommittén i Port Sudan deklarerade:

”Vi bekräftar vår beredskap att följa alla SPA:s beslut för att återupprätta full civil makt och suveränitet, och vi förklarar oss redo till civil olydnad och en öppen politisk strejk tills makten har överlämnats till civilt styre. Och som vi tidigare har sagt: instruktionerna är era – [handlingen] är vår.”

Morgonens strejklinjer förvandlades till massmöten på eftermiddagen. Statens skrämselmetoder visade sig vara verkningslösa. Arbetarnas kraft verkade ostoppbar.

RSF försökte återta kontrollen över situationen genom terror. De stormade elbolaget för att bryta strejken och arrestera dess ledare. Men arbetarna svarade att om arresteringarna genomfördes, skulle de stänga av all elektricitet till RSF:s byggnader och anläggningar. Reaktionärerna tvingades retirera.

Lärdomen var kristallklar: Inte ett hjul snurrar, inte en glödlampa lyser, inte en telefon ringer utan arbetarklassens godkännande. När den kraften väl släpps lös finns det inget som kan stoppa den.

Men den kraften släpptes aldrig helt lös. Strejken var inte en del av en kampanj och en strategi för att med våld avsätta militärledarna och hela den borgerliga stat som de vilade på. Tvärtom var den ett försök att övertala militärledarna att kliva åt sidan och låta en liberal-demokratisk regering ta över. Men liberalerna i FFC hade redan slutit ett avtal. Det var just detta avtal som arbetarna motsatte sig.

SPA:s ledning lade inte fram något självständigt politiskt program för arbetarklassen. Istället höll de sig alltid inom ramen för den borgerliga demokratin, vilket i Sudans fall innebar militärstyre, med i bästa fall en civil galjonsfigur. Militären förstod detta; de fruktade varken FFC eller ledarna för SPA. Vad de fruktade var massorna som utgjorde motorn i hela revolutionen. Generalstrejken i maj hade inte störtat dem, men militären var angelägen om att inte ge arbetarna en ny chans.

Kontrarevolutionens piska

Arbetarna hade vågat visa sin styrka i maj; nu drog militären slutsatsen att de behövde lära sig en läxa genom terror. Sittstrejken måste upphöra.

Klockan var fem på morgonen den 3 juni 2019. Tusentals poliser och RSF-soldater samlades utanför sittstrejken. De var beväpnade med AK-47:or, piskor och klubbor. Signalen gavs och terrorn släpptes lös.

Under två timmar härjade RSF genom lägret. Män, kvinnor och barn sköts kallblodigt. Andra piskades till döds i ett uttryck för förnedring. Kvinnor våldtogs skoningslöst. De som balanserade mellan liv och död fick stenar bundna vid sig och kastades i Nilen. Andra höggs till döds där de stod.

Klockan 7 på morgonen hade över 200 revolutionärer slaktats. Lägret täcktes med bensin och brändes till aska. Röken steg högt över Khartoum som ett tydligt budskap till alla arbetare om vad som hade skett.

Därefter åkte RSF runt i staden på motorcyklar och spred skräck vart de än kom. De piskade ihjäl demonstranter, plundrade butiker och startade bränder över hela staden.

Terror är inte slumpmässig eller tanklös, trots att det kan verka så. Det är en politisk strategi från den härskande klassens sida för att skrämma arbetarna till underkastelse. Den härskande klassen försöker säga till arbetarna: vi är starka, ni är svaga, ni har inget annat val än att underkasta er. Medan RSF höll i piskan, höll SAF i moroten.

SAF meddelade att de hade avbrutit förhandlingarna med FFC. De hävdade att FFC hade fel som accepterat val om fyra år, och att det istället skulle hållas val om nio månader, vilket omgående skulle börja förberedas. Deras förhoppning var att arbetarna nu skulle acceptera en eftergift, av rädsla för vad som skulle kunna hända i framtiden.

Men arbetarna lät sig inte skrämmas. De strömmade ut på gatorna efter fredagsbönen den 7 juni och krävde inget mindre än militärjuntans fall, och många ropade slagord om en generalstrejk. Under dessa omständigheter avvisade SPA avtalet och meddelade nu att de skulle organisera den största demonstrationen Sudan någonsin sett den 30 juni, exakt 30 år efter att Al-Bashir tog makten. 

I och med att sociala medier var nedstängda reste SPA:s ledare runt om i landet för att sprida information om marschen. Eftersom demonstrationer var förbjudna träffade de lokala motståndskommittéer och samarbetade med dem för att organisera marschen. Vakor och begravningar var viktiga platser för politisk organisering.

Den 9 juni utlystes en generalstrejk och återigen stod flygplatser, banker, sjukhus och fabriker stilla. Massmöten utlystes och människor strejkade, trots att de fick utstå tårgas och skarpa skott.

Den 30 juni marscherade 1 miljon människor. De skanderade:

”Frihet! Civilt styre! Revolutionen har bara börjat!”

”Det är inte kulan som dödar – det är tystnaden!”

Den enorma massrörelsen hade, trots alla försök till repression, stoppat kontrarevolutionen. Makten och initiativet var återigen på revolutionärernas sida. Men initiativ kräver strategi och ledarskap. Detta saknades fortfarande.

Julikapitulationen

Det fanns ingen anledning till att den 30 juni 2019 inte skulle kunna ha blivit den dag då militären störtades. Än en gång fanns möjligheten för makten att övergå i arbetarnas händer.

SPA var dock fast övertygad om att en bred koalition med liberalerna var nödvändig, vilket i praktiken innebar en koalition med armén. Under hela revolutionen var SPA:s ledare livrädda för risken för inbördeskrig. De höll fast vid pacifismen hela tiden och hyllade och firade det faktum att revolutionärerna inte beväpnade sig, inte ens när de mötte det mest brutala våldet.

Denna uppmaning till pacifism var inte en strategi för fred, utan ett recept på nederlag och dödsoffer i ännu större skala. Som vi varnade för vid den tiden:

”Om revolutionen avleds skulle RSF inte tveka att släppa lös det blodigaste av inbördeskrig, om detta tjänade syftet att hålla Sudans privilegierade elit kvar vid makten.”

Dessa ord visade sig vara profetiska. Misslyckandet med att störta militären lade grunden för det tredje sudanesiska inbördeskriget, Sudans blodigaste katastrof hittills. Våld är ingen princip, utan ett logiskt resultat av klasskampen. Om man avvisar allt våld i alla tillfällen, avväpnar man bara revolutionen och låter massorna trampas ned och mördas av den härskande klassen. I det avgörande skede som Sudan befann sig i var detta oförlåtligt.

Moraliska plattityder var otillräckliga. Vad som behövdes var att bryta den kapitalistiska statens våldsmonopol – genom att motståndskommittéerna bildade arbetarmiliser. Sådana miliser hade kunnat lägga grunden för ett fullständigt maktövertagande av arbetarklassen.

Ironiskt nog hade blodspillan nästan säkert minskat om ledningen hade hyst färre illusioner i pacifismen. Istället lade deras ideologiska hängivenhet till icke-våld grunden för julikapitulationen och i slutändan det nuvarande inbördeskriget.

Denna fetischisering av pacifismen hade inte sina rötter i någon lång tradition bland de sudanesiska massorna. Tvärtom fördes den medvetet fram av västerländska liberaler i efterdyningarna av det misslyckade upproret 2013. Icke-statlig organisationer som Freedom House och United States Institute of Peace – viktiga verktyg för USA:s ”mjuka makt” – försökte alliera sig med liberala ”revolutionärer”. Efter att ha förlorat mycket av sitt inflytande i Sudan till följd av sitt stöd för Sydsudans utbrytning, försökte USA nu positionera sig på ett fördelaktigt sätt gentemot regimens troliga efterträdare.

Under sex år arbetade organisationer som Freedom House med att identifiera och utbilda nya ledare bland massorna. De organiserade workshops med fokus på icke-våldsmetoder och liberala politiska ideal. Utvalda deltagare flögs utomlands, uppvaktades och utbildades. Målet var tydligt: att fostra en ny generation ledare som var lojala mot liberalismen och västvärlden. Och med tanke på den totala bristen på ledarskap från vänster lyckades de. Många framstående personer inom SPA och Forces for Freedom and Change (FFC) formades medvetet av den amerikanska imperialismen till liberala kadrer.

I början av revolutionen, när SPA debatterade om man skulle kräva regimskifte eller bara högre löner, var det dessa agenter som utbildats utomlands som säkerställde det senare. De blev de mest hängivna försvararna av pacifism och de mest beslutsamma motståndarna till arbetarnas självförsvar.

Samtidigt utövade imperialisterna också påtryckningar på andra sätt. USA, Förenade Arabemiraten, Storbritannien och Saudiarabien var desperata att få ett slut på den revolutionära vågen, av rädsla för att den skulle sprida sig över hela regionen. FFC hävdade att endast en överenskommelse om att dela makten med armén kunde förhindra inbördeskrig. Ledarna för SPA gav upp och förklarade: ”Vi har inget annat val [än att acceptera avtalet]”, oförmögna att se någon väg framåt utan samtycke från åtminstone en del av borgarklassen.

Den 9 juli 2019 gick FFC därför med på att bilda en övergångsregering av ”teknokratisk” karaktär. Den skulle bestå av fem civila representanter från FFC, fem militärer och en förment ”neutral” medlem som skulle bilda ett suveränt råd. Den ”neutrala” personen visade sig senare vara en pensionerad armégeneral. Rådet skulle dessutom ledas av en person utsedd av militären, och val skulle hållas om tre år.

Sex månader av heroiska strider från den sudanesiska arbetarklassen resulterade endast i en ytlig ommöblering i toppen. Omar al-Bashir ersattes av Abdalla Hamdok, en liberal ekonom som tidigare varit anställd av FN och som fram till dess inte hade spelat någon roll i revolutionen. Men den kapitalistiska statens maskineri förblev intakt.

Hamdok skulle regera i två och ett halvt år. Han uppnådde ingenting.

Hamdok: den maktlöse liberalen

Abdalla Hamdok valdes på grund av att han verkade tillfredsställa alla. I sin ungdom hade han varit medlem i kommunistpartiet. Men för länge sedan hade han bytt ut sitt medlemskort mot kostym och slips som FN-kommissionär. Militären förstod att Hamdok inte utgjorde något som helst hot. Han hade till och med ansetts så medgörlig att Al-Bashir 2018 hade övervägt att anställa honom som ekonomisk rådgivare.

Massorna firade detta som en stor seger, men militären visste att även om Hamdok skulle försöka genomföra mer radikala förändringar, så var det de som hade övertaget. För att understryka detta vägrade militären att ge Hamdok någon bostad när han anlände till Khartoum. Som premiärminister tvingades han under sina första månader arbeta från en väns lägenhet.

När det gällde ekonomin skilde sig Hamdok inte från Al-Bashir. Han var ivrig att skära ned subventionerna till arbetarklassen, som han såg som en belastning för ekonomin, samtidigt som han inte var villig att ta ett öre från de enorma militärutgifterna. Han lämnade ekonomin i både de korrupta lokala och utländska kapitalisternas händer. Detta ledde till brödköer som sträckte sig genom Khartoum, långa strömavbrott samt stillastående traktorer på grund av brist på bränsle.

Inflationen nådde snart 363 procent och statsskulden översteg 200 procent av BNP.

När det gällde medborgerliga rättigheter vek Hamdok sig för militären. Han fortsatte att censurera media, använde statsapparaten för att spionera på några av revolutionens mest framträdande aktivister och vägrade att utreda massakern den 3 juni.

Motståndskommittéerna utgjorde fortfarande ett potentiellt hot, men de blev alltmer demoraliserade – och Hamdok spelade skickligt ut dem mot varandra. Idén att motståndskommittéerna i första hand skulle fungera som organ för ömsesidig hjälp, snarare än som ett verktyg för att bygga en ny arbetarstat, vann mark. Deras roll, hävdades det, var inte att lägga grunden för arbetarmakt, utan för en ny välfärdsstat.

Övergångsregeringen uppmuntrade aktivt detta skifte i fokus. Den legitimerade kommittéerna som administrativa hjälporgan knutna till staten. Den uppmanade människor att vända sig till dem för att få tillgång till grundläggande förnödenheter – bränsle, mat och medicin – särskilt under pandemin, som krävde 16 000 liv bara i Khartoum.

Som ett resultat blev motståndskommittéerna överbelastade. I stället för att tålmodigt förklara Hamdoks verkliga roll och lägga fram ett program för att ersätta honom med arbetarkontroll, drogs de mest engagerade revolutionärerna in i rollen som välgörenhetsarbetare. Det som en gång hade varit ett embryo till en arbetarstat fastnade i den dagliga kampen för att tillgodose de mest grundläggande behoven i ett kollapsande samhälle. Deras revolutionära potential kvävdes långsamt när de försökte bära upp tyngden av en framväxande humanitär katastrof.

Den så kallade ”kompromissen” med SAF och RSF hade varit en fullständig kapitulation, eftersom generalerna hade all verklig makt i sina händer. Hamdok var en maktlös galjonsfigur på toppen av en enorm statsapparat som han inte kontrollerade. I den ekonomiska kriskommittén var Hamdok, ”doktorn i ekonomi”, tvungen att tiga medan den uppblåsta kamelherden Hemedti fattade alla beslut.

Denna maktlöshet var inte ett resultat av Hamdoks personlighet eller militärens enorma styrka, utan härrörde direkt ur hans klassposition. Liberalernas ledare visste att en beslutsam kamp för att avsätta militären och upprätta en liberal demokratisk stat endast kunde lyckas genom att mobilisera arbetarna och ungdomarna. Men massornas kraft skulle inte stanna vid upprättandet av en formell demokrati.

För massorna skulle demokrati först och främst vara ett medel för att förbättra deras villkor. Men liberalerna kunde inte tillfredsställa arbetarna just därför att Sudan befann sig i en kapitalistisk kris som det inte kunde ta sig ur. Om revolutionen inte stoppades skulle den alltså inte stanna vid liberal demokrati, utan under massornas tryck gå vidare till att angripa privat egendom och borgarklassen själv. Angrepp som endast militären kunde avvärja.

Liberalerna stod alltså inför följande val: att införa en demokrati men riskera att snart hamna under arbetarnas kontroll – eller att fortsätta låta militären styra samhället efter eget gottfinnande, samtidigt som de i processen förskingrade miljarder.

Kapitalisternas svaghet, deras oförmåga att utveckla samhället en enda centimeter, i kombination med arbetarnas enorma styrka, gjorde kapitalisterna ännu mer benägna att söka räddning hos en militär ”stark man”.

Kuppen 2021

Två år hade nu gått under Hamdok utan att något hade lösts. Enligt överenskommelsen i juli 2019 skulle val hållas våren 2022. Men militären var inte det minsta villig att riskera att massorna åter gjorde sin vilja gällande genom val. Måndagen den 25 oktober 2021 bad Al-Burhan från SAF Hamdok att ansluta sig till honom som premiärminister i en ombildad regering, som skulle ställa in valet och placera Sudan under en militärdiktatur.

Till Al-Burhans förvåning vägrade Hamdok. Han trodde att Al-Burhan inte skulle fullfölja kuppen utan stöd från USA. Under helgen hade den amerikanska ambassadören sagt till Al-Burhan att om han genomförde kuppen skulle USA dra in 700 miljoner dollar i bistånd och ta bort Sudans tillgång till Världsbanken, tillsammans med flera andra sanktioner.

Al-Burhan lät sig inte avskräckas. Med stöd av Al-Sisi i Egypten, som hade gjort samma sak åtta år tidigare för att krossa den egyptiska revolutionen, synade han USA:s bluff och tog makten.

Al-Burhan kidnappade Hamdok och gick sedan ut i nationell tv för att meddela att alla flyg var inställda, att internet var avstängt och att undantagstillstånd gällde fram till juli 2023, då nya val skulle utlysas.

Al-Burhan hade velat framställa detta som ett fullbordat faktum. Men arbetarklassen hade andra planer.

Med tillkännagivandet av kuppen tändes revolutionen på nytt. Motståndskommittéerna fick nytt liv. SPA och kommunistpartiet uppmanade till massiva generalstrejker. En miljon människor svarade på uppmaningen när fackföreningarna kallade till civil olydnad.

Al-Burhan meddelade att alla fackföreningar som straff för detta skulle upplösas. RSF mobiliserades återigen för att sprida skräck bland folkmassorna.

Men massorna var fast beslutna att kämpa. De svarade med slagord som: ”Revolutionärer och fria människor fortsätter kampen!”, ” Revolutionärer är inte rädda för kulor!”, ”Folket är starkare!” och ”Reträtt är inte ett alternativ!”.

Inom fem dagar efter tillkännagivandet av kuppen var 4 miljoner arbetare i strejk, fast beslutna att stoppa generalerna. Regimen svarade med skarpa skott och att arrestera tusentals.

Under det enorma trycket från händelserna antog SPA nu sin hittills mest radikala ståndpunkt. De krävde att militären störtades, att den skulle ersättas av en rakt igenom civil regering bestående av endast revolutionära styrkor, att SAF och RSF skulle upplösas och att deras ledare skulle ställas inför rätta för brott mot revolutionen.

Men även nu visade sig deras brist på politisk klarhet. Frågan om hur detta skulle uppnås utan ett uppror bland arbetarna, utan vapen, utan en ny stat som ersatte den gamla, lämnades obesvarad. Istället gratulerade de Hamdok för att han vägrade att stödja kuppen och gav honom stöd som en potentiell ledare. Detta skulle visa sig vara ödesdigert.

Den 21 november, en månad efter hans kidnappning, dök en skakig och desorienterad Hamdok upp tillsammans med Hemedti och Al-Burhan och meddelade att de hade kommit överens. Han skulle leda en ny teknokratisk regering med val uppskjutna till juni 2023 – men motståndet skulle upphöra.

Omedelbart ställde sig högerflygeln inom FFC bakom överenskommelsen. Vänsterflygeln vägrade, men gav inget perspektiv på hur samhället kunde förändras. De fortsatte att uppmana till så fredliga metoder som möjligt och vägrade att beväpna arbetarna.

Khartoums motståndskommittéer meddelade: ”Det är vår plikt att göra motstånd [mot generalerna] tills vi segrar eller tills de styr ett tomt land efter att ha dödat oss alla”. Men utan någon vision om hur man effektivt skulle kunna slå tillbaka leddes massorna som lamm till slakt.

Utan något perspektiv från ledningen avtog deltagandet i strejken. Människor utsätter sig inte för livsfara av ren välvilja, de måste tro att deras handlingar kan förändra historien. Tre år av pacifistiskt småborgerligt ledarskap hade krossat den tron, och det fanns inget revolutionärt parti som kunde visa en väg ut.

Den 3 januari 2022, när massorna hade gått hem, avgick Hamdok officiellt. SAF och RSF fick full kontroll. Alla krav och all kamp för en civil regering hade slutligen bara lett till att militärdiktaturen konsoliderat sin makt. Illusionerna om pacifism skulle leda direkt till det blodigaste inbördeskriget Sudan någonsin sett, eftersom dessa tyranner förblev vid makten.

Arbetarna hade letts in i en återvändsgränd. Utan någon något perspektiv på hur de kunde ta sig därifrån ledde all deras energi bara till ytterligare demoralisering. RSF fortsatte sin terrorkampanj. De attackerade arbetare med tårgas, batonger, skarp ammunition och luftvärnskanoner. Arbetare som sörjde sina döda vid begravningar betraktades som legitima mål: pansarfordon körde rakt in i folkmassor, fram och tillbaka, för att köra över dem.

Den avgörande faktorn för oktoberkuppen var inte terrorns omfattning, utan bristen på ett resolut ledarskap med en tydlig strategi för att slå tillbaka. Det var detta som i slutändan skulle driva arbetarna till utmattning.

Kontrarevolutionens seger

Januari 2022 markerade kulmen på kontrarevolutionen. Arbetarna i Sudan hade inte krossats fysiskt av generalerna, men deras ledarskap hade gång på gång lett dem in i en återvändsgränd. Efter tre år av enormt mod och oerhörda uppoffringar slutade allt i ännu en militärkupp.

Tre års av kamp hade lämnat massorna utmattade och demoraliserade. Under våren 2022 organiserades en mängd aktioner, men allt färre deltog i takt med att hoppet slocknade i deras hjärtan. Detta berodde på att ingen kunde förklara vad som hände eller erbjuda en övertygande väg framåt.

SAF och RSF hade lyckats kuva både liberaler och revolutionärer. De hade befäst svärdets herravälde. Den enda frågan var vilken fraktion som skulle hålla i det. Med arbetarklassen åsidosatt vände generalerna sig mot varandra och tävlade om vem som skulle gå segrande med det blodbestänkta bytet från det sudanesiska folket. Desto djupare massornas nederlag blev, desto hårdare blev striderna mellan segrarna.

Al-Burhan sträckte ut en förgiftad olivkvist till RSF och föreslog att de skulle införlivas i SAF under hans befäl. Trots de tjänster som RSF hade gjort för kontrarevolutionen betraktade Khartoums elit dem fortfarande som bakåtsträvande stamherdar.

Men Hemedti hade inte för avsikt att backa. Han hade konsoliderat sin bas i Darfur och berikat sig själv genom de enorma guldgruvorna i väst. Han hade bevisat sig som kontrarevolutionens blodhund och knöt snabbt band till internationella anhängare, särskilt Förenade Arabemiraten, vars ambitioner sträckte sig över hela Afrikas horn. I januari 2022 hade Hemedti stigit från att vara en obetydlig kamelherde till den mäktigaste mannen i Sudan. Han tänkte inte låta Al-Burhan hota hans position.

Kampen om vem som skulle bli Sudans ”högsta Bonaparte” hade börjat. Grunden för inbördeskriget var nu lagd.

Den 16 april 2023 kände sig RSF starka nog att gå till angrepp mot SAF. Med stridsflygplan och stridsvagnar avfyrades den första salvan i det tredje sudanesiska inbördeskriget. Inom två veckor flydde 800 000 flyktingar från Sudan när hungersnöd spred sig över landet.

Gravida kvinnor svalt på grund av brist på mat. En förödande hungersnöd — den värsta i världen på 40 år — bröt ut, med 24,6 miljoner människor i ”akut hunger” och 2 miljoner i, eller på gränsen till, svält. I januari 2025 uppskattade Sudans läkarförbund att över 522 000 barn redan hade dött av undernäring.

I över två år har båda sidor tävlat om att överträffa varandra i barbari. Tortyr, kastreringar, halshuggningar och slaveri är vardagsmat. Spädbarn så unga som ett år har våldtagits. Sexuellt våld har förvandlats till ett vapen i kriget.

I väst har RSF befäst sin makt. De har återupptagit sin folkmordskampanj i Darfur mot masalitfolket, underblåst av motsättningarna mellan arabiska nomadherdar och svarta afrikanska boskapsskötare. År 2005 genomförde de en systematisk kampanj av massvåldtäkter för att utrota den afrikanska befolkningen. Nu tog RSF en mer direkt metod. Alla svarta afrikanska män skulle avrättas, oavsett ålder. Kvinnor flydde till Tchad med sina livlösa små pojkar på ryggen, skjutna i huvudet.Tidigare skulle en konflikt av denna omfattning ha utformats lika mycket i korridorerna i Washington som på slagfältet. Det var trots allt USA som förmedlade det omfattande fredsavtalet 2005, som satte punkt för det andra sudanesiska inbördeskriget och slutligen delade landet itu. Men USA-imperialismens relativa försvagning har gjort det möjligt för ett antal mindre makter att hävda sina intressen i regionen, oberoende av USA:s utrikespolitik. I Sudan har de kommit för att ta kontroll över handelsvägarna i Röda havet i öst, den bördiga marken längs Nilen och guldet i väst – som nu ökar i värde i takt med att dollarns dominans försvagas.

En svindlande rad makter har ingripit. Saudiarabien har konsekvent stöttat Sudans väpnade styrkor (SAF), medan Förenade Arabemiraten – en uppåtstigande imperialistisk makt – har blivit den främsta stödjaren av Rapid Support Forces (RSF). Listan över utländska aktörer är lång: Qatar, Egypten, Turkiet, Etiopien, Eritrea och Tchad har alla spelat sin roll. Konfliktens svallvågor hotar att kasta Sydsudan tillbaka in i ett nytt inbördeskrig, bara fyra år efter fredsavtalet.

För att göra det hela ännu mer kaotiskt ingrep Ryssland inledningsvis på RSF:s sida för att säkra guldet och kringgå västvärldens sanktioner. För att motverka Rysslands försök att bryta mot sanktionerna har den ukrainska armén ingripit på SAF:s sida, vilket har lett till spektakulära scener där ryska legosoldater strider mot ukrainska specialstyrkor på gatorna i Khartoum.

Nu har dock de ryska imperialisterna bytt sida, eftersom de prioriterar tillgången till Port Sudan. Därmed har RSF övergivits och SAF är Rysslands nya allierade, vilket har lett till ännu mer otroliga scener med ryska legosoldater som samarbetar med ukrainska specialstyrkor.

En fullständig analys av det tredje sudanesiska inbördeskriget ligger utanför ramen för denna artikel. Vad som är säkert är att den sudanesiska arbetarklassen har lidit ett katastrofalt nederlag. Det kommer att ta år – kanske årtionden – och enorma omvälvningar både i Sudan och internationellt innan den åter kan resa sig.

Under tiden har barbariet fått fäste – och det sprider sig, dag för dag, bortom Sudans gränser.

Socialism eller barbari

Pacifister och ynkryggar kan kanske hävda att: ”Om vi aldrig hade kämpat för friheten, hade vi besparats dessa fasor.” Men kapitalismen i sig är fasor utan slut. Krisen i Sudan var inte ett resultat av revolutionen – det var den djupa krisen i det sudanesiska samhället som gav upphov till revolutionen.

Om arbetarna aldrig hade gått ut på gatorna, skulle det ha stoppat den ekonomiska kollapsen, när inflationen redan hade stigit över 100 procent under 2018? Skulle det ha förhindrat splittringen i den härskande klassen, när diktatorn redan hade skapat två rivaliserande arméer för att säkra sitt grepp om makten? Skulle det ha hindrat de regionala makterna från att ingripa – samma makter som redan underblåser förödelsen i Jemen, Tigray, Sydsudan och Kongo-Kinshasa?

Allt detta härrör ur den globala organiska kris som kapitalismen befunnit sig i sedan kraschen 2008.

Den krisen inledde en historisk era av instabilitet – en period präglad av ett utdraget dödläge mellan en kapitalistklass som inte längre förmår utveckla produktivkrafterna, och en arbetarklass som gång på gång förråds av sitt eget ledarskap. Dagens värld präglas av organisk instabilitet, med kraftiga svängningar och plötsliga omvälvningar.

Sudan kom närmare än någon annan rörelse på senare tid att bryta detta dödläge – att etablera en arbetarregering. Med sitt mod, sin beslutsamhet och sin uthållighet kunde den sudanesiska arbetarklassen inte ha gjort mer. Det som saknades var ett genuint revolutionärt ledarskap. Gång på gång gav rörelsen efter för borgerliga och småborgerliga illusioner.

Detta misslyckande berodde inte på enskilda ledares personliga brister. Det var det oundvikliga resultatet av att det saknades ett revolutionärt parti som byggts upp i förväg – ett parti stålsatt mot det borgerliga samhällets påtryckningar, med skolade kadrer med rötter över hela landet, kapabla att ena arbetarmassorna kring ett sammanhängande revolutionärt program. Utan ett sådant parti kommer även det mest heroiska av uppror till slut att ge vika under den härskande klassens tyngd.

Den sudanesiska revolutionens nederlag öppnade dammluckorna för ofattbara fasor. Men Sudan är inget undantag – det är en varning. Parollen ”socialism eller barbari” är ingen avlägsen teoretisk formel; det var det verkliga, konkreta valet som Sudan stod inför 2019. I frånvaron av revolutionärt ledarskap blev utfallet barbari. Denna fråga kommer att ställas om och om igen.

Revolutionens gamla mullvad gräver vidare – inte bara i Afrika och Mellanöstern, utan också norrut, mot imperialismens högborgar. De svallvågor som skakade Khartoum 2019 kommer med tiden att skaka den globala kapitalismens centrum.

Den enda frågan är: kommer revolutionens krafter att vara beredda – eller kommer de att låta historien upprepa sig?

Den sudanesiska revolutionen erbjuder en guldgruva av lärdomar. Det vore oförlåtligt att låta dess arv gå till spillo. Kampen mellan revolution och kontrarevolution kommer att bryta ut om och om igen, i allt större skala. Det råder ingen tvekan om vem som kommer att segra i slutändan – om, och endast om, vi förbereder oss i förväg.