En strid om vad facket ska vara: historien om Byggnadskongressen 2026

Den 28–31 maj samlades Svenska Byggnadsarbetareförbundet till kongress på Clarion Hotel i Malmö. Utåt handlade det om val och motioner. I verkligheten utspelades en strid som pågått i över ett decennium: om huruvida Byggnads ska vara ett kämpande, medlemsstyrt förbund eller återgå till lugn förvaltning från toppen.

Under drygt tio år har medlemmar medvetet arbetat för att förvandla Byggnads till ett mer stridbart och medlemsnära förbund. Genom bildandet av Unga Byggare och utformandet av omfattande nya medlemsutbildningar som Påfarten och Vägen framåt har utbildningarna gått från ett femtiotal deltagarplatser till över tusen per år.

Här lär man sig inte bara hur man fungerar som skyddsombud eller förhandlar en lön, utan också om kapitalismen, Karl Marx och arbetarrörelsens historia av kamp. I praktiken är det kurser gjorda för att skapa klassmedvetna kämpar som kan tillvarata sina intressen. De har blivit så pass uppskattade att utbildningarna sprids till resten av 6F-förbunden (Elektrikerförbundet, Fastighetsanställdas förbund och Seko).

Utbildningarna väcker liv i den bredare medlemsbasen och ger upphov till en ny vänsterströmning. Det är tusentals byggnadsarbetare, framför allt unga, som gått utbildningarna och börjat se sig själva och sitt fack med nya ögon. De skriver motioner, tar uppdrag, ställer krav.

Det har förändrat stämningen i förbundet, vilket syntes på kongressen 2022. Där drev medlemmarna på för att facket ska ”verka för en socialistisk samhällsutveckling”, samt att man ska börja organisera utländsk arbetskraft – något det pratats om i åratal, men som inte gjorts. Där ifrågasattes också ledningen i förbundet för första gången, när en stor majoritet vägrade omval av den mångårige förbundssekreteraren Patrik Östberg.

Jakob Wagner, initiativtagare till Unga Byggare tillika för Påfarten och Vägen framåt, sköts fram och valdes i stället till ny förbundssekreterare. Kort efteråt valdes Kim Söderström, från samma strömning, till ordförande. Östbergs nederlag och att Wagner och Söderström hamnade på ledande positioner med ett mandat att förvandla Byggnads blev droppen för den gamla ledningen, som gick på offensiven.

”Ni kommer bli motarbetade”

I Unga Byggare Västs podcast berättade Wagner om hur de mottagits med armbågen av delar av ledningen redan från början, som sedan gjort vad de kunnat för att motarbeta såväl bildandet av Unga Byggare som framtagandet och spridningen av medlemsutbildningarna, genom att neka finansiering, lokaler eller helt enkelt inte anmäla medlemmar till kurserna. Nästan hälften av regionerna vägrade också att välkomna den Wagner-ledda stadgekommittén som skulle förbereda förslag för att demokratisera förbundet till kongressen.

I Flamman säger Kristoffer Tinnerholm, vice ordförande för Byggnads GävleDala, att ledande personer från Byggnads hört av sig till Sekos förbundsledning för att varna dem för konsekvenserna av att arbetare går utbildningen.

– Ni kommer bli ifrågasatta, era positioner kommer att bli hotade, och så vidare, berättar han.

Ett fack fullt av utbildade, frågvisa och självsäkra medlemmar är obekvämt för ett byråkratiskt pampvälde. Det är jobbigare att skriva på ett dåligt avtal när medlemmarna vet exakt vad de borde kräva. Det är obehagligt att bli ifrågasatt när man suttit ostörd i kanske trettio år. Och den som håller sig på lagom god fot med arbetsgivarna får ha det lugnt: inga utdragna konflikter, inga rubriker i tidningarna, inga obekväma frågor att svara på. Ett lugn som köps genom att hålla tillbaka medlemmarnas krav. Som det sägs rakt ut i Unga Byggare Västs podcast:

– Man gillar inte för starka medlemmar, för starka medlemmar ställer krav.

Hösten 2025 brinner det i knutarna för byråkratin i Byggnads. De påbörjar därför en smutskastningskampanj mot Wagner som kulminerar i att han den 8 december entledigas från posten som förbundssekreterare genom ett extrainkallat förbundsfullmäktige. Förbundsanställda har också hotat medlemmar som backat Wagner med att uteslutas för ”illojalitet”.

Det får motsatt effekt. Den som angrips i en facklig organisation förväntas annars tiga, ”för förbundets bästa”, medan saken görs upp i de stängda rummen. Den här gången blir det inte så. Unga Byggare, delar av förbundsfullmäktige, Wagner och Söderström svarar kraftfullt mot drevet. I ett internt mejl inför kongressen ger Söderström svar på tal:

– Faktum är det att en mindre grupp personer, som för stunden utgör en majoritet av förbundsstyrelsen, just nu håller på att montera ned vår interna demokrati och i förlängningen skada vårt förbund på djupet.

– Kärnan i det här är att vi inom förbundet har två olika sidor som har två olika riktningar för vart vårt förbund ska ta vägen och hur det ska styras. Den ena sidan är mer konservativ och vill att makten ska ligga i händerna på tunga förtroendeuppdrag och anställd personal. Och sidan som jag – och även Jakob Wagner – tillhör vill att vi ska vara en organisation som drivs mer av medlemmarna.

Kongressen

Så kom kongressen. Den 28 maj fylldes kongressalen i Malmö till sista plats, så packad att värmen fick en att misstänka att ventilationen gett upp. På kongressens första dag var det spänning i luften; personvalen till förbundets ledning stod först på dagordningen.

Trots att Söderström fått överlägset flest nomineringar från regioner och kretsar, hade valberedningen föreslagit att ersätta honom. Även Wagner och andra med koppling till Unga Byggare lyste med sin frånvaro i valberedningens förslag, som helt ställde sig på förbundsstyrelsens linje och motiverades med målet ”att förena Byggnads så snabbt som det bara går”.

– Vi är i en tid av otrolig splittring just nu. Vi behöver någon som kan ena oss framåt, sa Leiba-Tiba Al-Saedi från Region Väst till stöd för valberedningens förslag.

Vänsterströmningen hade lagt fram sina egna kandidater till tre av posterna: Kim Söderström som förbundsordförande, Emmelie Renlund som vice ordförande och Jakob Wagner som förbundssekreterare.

Det är fullt förståeligt och fullkomligt naturligt att medlemmar gärna vill gå vidare från en konflikt som skakar om och riskerar att skada förtroendet för förbundet, internt såväl som utåt. Detta vet högern inom förbundet mycket väl och har därför gömt sin attack mot vänsterns kandidater bakom parollen att ”ena förbundet”. Detta är rent ut sagt nonsens. Det är deras sida som har skapat krisen genom att avsätta en ledningsperson på svaga grunder, genom hemliga dokument, hot om uteslutningar och mediedrev. Att samma personer nu värnar om ”enighet” borde få alla varningsklockor att ringa.

I valet av ordförande valde ombuden Kim Söderström, med 82 röster mot 71, tvärtemot valberedningens förslag. I sitt korta tacktal sa han:

– De senaste åtta–nio månaderna har varit en mörk tid för vårt förbund. Det har ibland varit svårt att se ljuset i slutet av tunneln. Men jag har alltid vetat att våra medlemmar, genom er kongressombud, skulle ställa saker till rätta. Det har ni gjort nu.

Tyvärr verkade pratet om enhet ha fungerat för att mobilisera stöd till valberedningens kandidater och dölja angreppet mot vänstern. I de två andra ledningsvalen vände det. Posterna som vice ordförande och förbundssekreterare gick till valberedningens kandidater, Linda-Li Käld och Thomas Schultz, båda med 82 röster mot 70. Förbundets fjärde ledningspost, avtalssekreterare, behöll Emil Persson utan motkandidat.

Detta innebar ett hårt slag mot vänstern. Söderström är nu ensam kvar från vänsterströmningen i styrelsen, omgiven av samma krafter som nyss motarbetat och försökt rösta bort honom.

Viktiga framsteg

I sakfrågorna kring motionerna, där högern inte kunde förvirra frågan genom personattacker och hänvisningar till enighet, blev utgången en helt annan: som väntat dominerade vänstern.

Gång på gång gick unga ombud upp och argumenterade klart, skarpt, utan att linda in det: För sex timmars arbetsdag, bojkott av israeliska varor, utökad medlemsutbildning och att kongressen – inte regionerna – ska välja hela förbundsstyrelsen. De argumenterade även för att lämna det så kallade ”märket” (den norm som industrin sätter och som fungerar som ett tak för hur mycket lönerna får höjas för att garantera lönsamhet för exportindustrin).

– Fackföreningens uppgift är inte att förvalta orättvisor, uttryckte ett ombud.

– För oss har märket blivit ett tak medan andra förbund har det som ett golv. Det är varken solidariskt eller rättvist. Vi medlemmar bygger husen, vägarna och infrastrukturen som håller samhället igång. Vi förtjänar hela märket och mer därtill, sa Pontus Högfelt från Region Väst.

De unga ombuden vann flera av striderna. Kravet på bojkott av israeliska varor gick igenom i sin helhet, rakt mot förbundsstyrelsens vilja att i stället endast verka för en bojkott inom LO.

– Det borde vara en självklarhet att ställa upp för det palestinska folket, och någon måste ta första steget och vara en ledstjärna för LO och de andra LO-förbunden, argumenterade Fredrik Josefsson Vålemar från Örebro-Värmland.

Det är sant; efter att Byggnads som första LO-förbund beslutade om bojkott har det inspirerat många andra arbetare. Bara veckor senare förkunnade Elektrikernas kongress att de också ska verka för en bojkott av israeliska varor – ett förslag som alltid tidigare blivit nedröstat.

När det gällde märket förlorade vänstern och fick bara igenom en liten skrivelse om att lönebildningen ska göras mer rättvis, dock även den mot förbundsstyrelsens rekommendation.

I diskussionen om en motion om politisk strejk som svar på angrepp mot arbetare var det Kim Söderström själv som gick upp från förbundsstyrelsen och argumenterade emot, med motiveringen att Byggnads är ”för svagt just nu”. När en ledare som medlemmarna litar på säger så, är det få som vill gå upp och säga emot. Det säger också något om hur kringskuren den omvalda ordföranden redan är.

Arbetsgivarens mardröm

I de känsligaste frågorna om förbundets inriktning ville styrelsen inte ta strid öppet, utan gömde sig återigen bakom lögnen om att alla egentligen var överens. Tydligast blev det i debatterna om bildningen.

En motion om att alla anställda i förbundet ska gå Påfarten och Vägen framåt försvarades av bland andra Matti Hietala från GävleDala, som var ombud för första gången. Han gav uttryck för den betydelse utbildningsverksamheten haft för honom och hundratals andra.

– Min ålder till trots så är det faktiskt min första kongress. Jag hade fanimej aldrig stått här om det inte vore för den, och för att jag hade förstått min vikt och min plikt i kampen mot det så kallade kapitalet. Det här handlar ju om baskunskaper i vår historia, vår ideologiska övertygelse och såklart våra framtidsvisioner. Är det verkligen så orimligt att alla våra privilegierade och avlönade i vår kamp ska förstå samma vikt och plikt?

Förbundsstyrelsen rekommenderade avslag för motionen med hänvisning till att de redan har tillräckligt med utbildningar.

Men det här vände sig Simon Söderqvist från Unga Byggare Väst emot:

– Jag anser inte denna motion besvarad, inte när man ställer in flera fullbokade kurstillfällen, inte när man går in på Byggnads hemsida och inga kurstillfällen finns ute. Vi behöver bildningen.

Motionen gick igenom med sådant överväldigande stöd att inte ens de som tidigare varit emot den vågade rösta emot.

Moa Mörk från Unga Byggare GävleDala argumenterade senare för en motion om att alla medlemmar ska läsa de politiska utbildningarna:

– Kamrater, vi måste våga säga det: en oorganiserad arbetare är arbetsgivarens dröm. En medveten arbetare är deras mardröm. Det är därför vår ideologiska utbildning är så förbannat viktig. Påfarten och Vägen framåt är inte vilka utbildningar som helst. Det är vår politiska tändvätska; det är där vi lär oss varför vi aldrig ska acceptera orättvisor som ’sånt som bara är’. Det är där vi förstår att varje förbättring vi har – semester, arbetstid, löner – är resultatet av många års kamp, inte välgörenhet.

– Arbetsgivarna hoppas att vi ska vara splittrade, tysta och osäkra, fortsatte hon, men när en medlem gått utbildningen då händer något. Då reser man sig lite starkare, då vågar man säga ifrån och då ser man att man inte står ensam. Man står i en rörelse som byggt Sverige. Det är därför vi måste sätta målet att alla ska gå utbildningen – inte hälften, inte de redan aktiva.

Utöver att vara arbetsgivarens mardröm är den klassmedvetna arbetaren – kan tilläggas – fackpamparnas mardröm, vilket är just därför utbildningarna har blivit hjärtat i konflikten inom förbundet och varför de angripits, även om det behövt ske indirekt och genom attacker på Wagner och Söderström. På förbundsstyrelsens inrådan röstades motionen om att sprida utbildningarna till alla medlemmar till slut ned med knapp marginal.

En balansräkning

Lägger man ihop allt blir facit varken ”seger” eller ”nederlag” för vänstern, utan både och. De behöll ordförandeposten. De vann flera av de viktigaste besluten: om Israel och om att göra utbildningarna obligatoriska för förbundets anställda.

Vänstern vann det kanske viktigaste: att kongressen i fortsättningen ska välja hela förbundsstyrelsen. Byggnads organisatoriska struktur har varit gjord för att förhindra förändring. Bara fyra av 14 platser i förbundsstyrelsen har tidigare valts på kongressen; resterande platser har innehafts av regionordförande som valts på egna mandat i varje region. Det är så förbundsstyrelsen i praktiken kunnat hindra kongressens vilja genom att motarbeta Wagner och Söderström, och det mandat som kongressen gett dem.

Genom att styrelsen som helhet kommer att väljas av kongressen, så kommer också en stor majoritet (från 29 till 39) av de 49 platserna i förbundsfullmäktige att väljas på kongressen i stället för i regionerna. Med dessa reformer kommer medlemmarna, genom kongressen, kunna utkräva ansvar från ledningen på ett helt annat sätt än tidigare.

Men vänstern förlorade inflytande i styrelsen, det som styr förbundets vardag. Ett kongressbeslut verkställer sig inte självt. Det är ledningen och de anställda som ska omsätta besluten i praktiken, och den som inte vill kan låta bli, dra det i långbänk eller genomföra det så halvhjärtat att det rinner ut i sanden. Man behöver inte öppet trotsa kongressen för att sabotera den; det räcker med att förvalta dess beslut till döds.

Därför är striden långt ifrån vunnen, hoten från högern finns kvar: mot kurserna, som tyst kan svältas ut region för region, och mot enskilda medlemmar, som kan utredas för ”illojalitet”.

Det som stod på spel var alltså två konkreta ting: utbildningarna och deras överlevnad, samt själva grundfrågan: vem ska bestämma i förbundet – styrelserummen eller medlemmarna? Kongressen avgjorde ingen av dem slutgiltigt. Den flyttade fram positionerna åt båda håll.

Det betyder att striden måste fortsätta. Högern har inför kongressen avslöjat sitt sanna ansikte; det får inte finnas några illusioner om en ny period av enighet. Kampen måste fortsätta och för att segra måste de nödvändiga lärdomarna dras.

View this post on Instagram

A post shared by Unga Byggare (@ungabyggare)

Vägen framåt

För det första: håll vakt om utbildningarna. De är inte en kringaktivitet, utan det som väckt tusentals byggnadsarbetare till klassmedvetande. De ska försvaras, byggas ut och spridas till så många kretsar och förbund som möjligt. Inte pausas, inte bantas, inte tystas.

När ledningen påstår att kurser ställs in för att det saknas folk som kan hålla dem, är svaret enkelt: utbilda fler som kan, bygg en hel armé av utbildare. Idéerna har en farlig förmåga att få arbetare att se till sina egna intressen, och just därför är de värda att sprida vidare. Medlemmarna måste själva bevaka att besluten faktiskt genomförs.

För det andra: ingen ska uteslutas för att ha sagt sin mening. Att hota medlemmar med uteslutning för ”illojalitet”, för att de gett en annan bild av en konflikt, är ett angrepp på själva idén om ett demokratiskt fack. Varje sådant försök måste avvisas av alla som menar något med ordet medlemsdemokrati.

För det tredje: vänstern ska inte tiga still. Att Wagner och Söderström försvarade sig öppet var helt rätt. Det var först när de gjorde det som vanliga medlemmar fick en chans att förstå vad som pågick. Det är i ljuset, inte i de stängda rummen, som byråkratin är som svagast. Diskussionen om vilket förbund Byggnads ska vara måste tas vidare öppet på alla arbetsplatser.

Den svenska arbetarrörelsen byggdes inte genom trevliga handslag och fikamöten med arbetsgivarna, utan genom strejker, blockader, tålmodig utbildning och organisering av människor som vägrade acceptera att saker ”bara är som de är”, och som ibland fick offra allt för det vi i dag tar för givet.

Den historien hade tonats ned till en saga om samförstånd, men utbildningarna har lyft fram den igen. Därför skrämmer de dem som byggt sina karriärer på det lugna förvaltandet.

Unga Byggare är redan en spjutspets för klassmedvetna unga arbetare. Genom att leda vägen – med utbildningarna, med bojkotten av Israel, med att demokratisera förbundet och ta kampen mot de pampar och byråkrater som håller tillbaka all klasskamp – kommer deras exempel att inspirera tusentals fler att göra samma sak.

Nu måste de förbereda seger på nästa kongress. Lyckas de omvandla Byggnads kommer kampen att sprida sig till de andra 6F-facken och hela LO.

Striden i Byggnads är inte över. Den vinns först när medlemmarna är så många och så organiserade att de kan ta makten över sitt eget fack och börja använda det som det en gång var tänkt att användas. Att arbetare tar kontrollen över sina egna fackförbund är det första steget mot en fackföreningsrörelse värd namnet, och i förlängningen mot ett samhälle byggt och styrt av dem som faktiskt får det att fungera.

De första och svåraste stegen är redan tagna. Nu gäller det att inte stanna.