Ett av samhällets stora mysterier är vad de som begår fruktansvärda, oförsvarliga handlingar tycker om sitt eget beteende: hur rättfärdigar de det oförsvarliga?
Många skulle svara att de förnekar vad de egentligen gjort, eller att de erkänner det men intalar sig själva att det var rätt sak att göra, att det var för allas bästa, och så vidare.
Offentliggörandet av (en del av) Epstein-filerna avslöjar att inte bara de mest depraverade brott man kan tänka sig rutinmässigt begås av stora delar av den härskande klassen, utan att de som begår dem i många fall inte ens förnekar det.
De bemödar sig inte heller med att komma med något verkligt rättfärdigande för sina handlingar utöver något i stil med: ”Jag kan komma undan med det eftersom jag är speciell. Reglerna gäller inte mig och mina vänner.”
Deras moral och vår
Detta är vad moral är, och alltid varit, inom den härskande klassen. Som Engels och Trotskij påpekade: ”Moral har mer än någon annan form av ideologi en klasskaraktär.”
Moral är inget annat än ett uttryck för de verkliga förhållandena i samhället. I ett klassamhälle skulle den härskande klassen, som lever på att utnyttja och krossa alla andra, aldrig efterleva den moral som påstås styra hela samhället.
Epstein-skandalen är utan tvekan den största skandalen i kapitalismens historia. Inte bara den amerikanska härskande klassen, utan hela västvärldens härskande klass är inblandad i den. Över hela världen börjar folk inse att vi styrs av ett gäng pedofiler.
Epstein och hans medkonspiratörer i den härskande klassen var inte ”omoraliska” ur sitt klassperspektiv. Detta framgår tydligt av deras korrespondens och det enkla faktum att stora delar av den härskande klassen i flera länder deltog.
Detta är helt enkelt den verkliga moralen hos borgarklassen i dess förfall: kortsiktig egoism och extrem girighet (vilket för dem är bra saker) i kombination med en medveten klassolidaritet: ”Vi hjälper varandra [förutsatt att tjänsterna återgäldas] och vi sluter leden, så att hela den smutsiga affären kan fortsätta.”
Obehagligt moraliskt fördärv
Epsteins och hans vänners liv och psykologi gör detta tydligt.
Under sin uppväxt visade Epstein inga tecken på psykiska störningar. Han hade inga problem i skolan och enligt hans vänner var han varken falsk, våldsam eller något i den stilen. Enligt uppgifterna var han faktiskt omtyckt och ansågs vara vänlig.
Samtidigt som han regelbundet begick de mest omoraliska handlingarna som är tänkbara, verkar han som vuxen ha varit populär bland sina jämnåriga.
Om man tittar på hans mailkorrespondens verkar han vanligtvis ha haft goda relationer med sina medarbetare – åtminstone så goda relationer som kan förväntas, med tanke på att han organiserade en sammanslutning för barnhandel och utpressning.
Om man iakttar den härskande klassen under en längre tid märker man något mycket obehagligt. Dessa människor som fattar beslut som förstör livet för otaliga människor – och som ljuger för allmänheten – är ofta inte psykiskt obalanserade galningar.
I allmänhet behandlar sådana damer och herrar inte alla omkring sig som slödder, och de blir inte heller hatade av de flesta av sina vänner, familjemedlemmar och kollegor – även om sådana typer visserligen finns.
De verkar faktiskt ofta, inom sin sociala krets och klass, vara relativt omtyckta och rimliga.
Makt, övergrepp och utnyttjande
Jeffrey Epstein var uppenbarligen ett fruktansvärt monster – med största sannolikhet en psykopat med grandiosa illusioner om sin egen överlägsenhet gentemot andra.
Det betyder dock inte att han försökte begå övergrepp och utnyttja alla och envar. Snarare riktade han sin narcissism och grymhet mot en annan klass – arbetarklassen.
Han blev ett monster på grund av sin position i toppen av ett kapitalistiskt samhälle i förfall.
Det finns inga rapporter om att han begick övergrepp mot yngre personer förrän han hade makten att göra det. Det första rapporterade fallet där han påstås ha uppträtt ”olämpligt” mot flickor, var mot de som han undervisade på sitt första jobb. Det är möjligt att detta ledde till att han avskedades 1976.
Han kan alltså mycket väl ha varit pedofil från tidiga tjugoårsåldern och framåt. Men det finns inga bevis för att han uppträdde som sådan förrän på 1990-talet, då han hade varit en inflytelserik finansman i nästan tjugo år.
I takt med att hans rikedom och makt växte, växte utan tvekan också hans känsla av överlägsenhet. Hans möjlighet att sexuellt och fysiskt utnyttja unga flickor och komma undan med det måste också ha vuxit. Förmodligen insåg han, steg för steg, att han kunde tänja på gränserna allt mer.
Han utvecklade inte bara en smak för detta, utan också en viss färdighet: att bli vän med rätt personer, anlita andra för att skrämma offren eller hjälpa honom att dölja saker, och så vidare.
Vid en viss tidpunkt kom han också på idén att inte bara samarbeta med likasinnade borgerliga individer, utan att använda detta för att utpressa dem, genom att i hemlighet spela in deras depraverade aktiviteter.
Klassförakt
Under de senaste åren har en uppsjö av extrema fall av övergrepp avslöjats, begångna av mäktiga män som kunnat komma undan med det, trots att det pågått i nästan öppen dager under årtionden: Harvey Weinstein, Jimmy Savile, Mohamed Al-Fayed, R. Kelly, P. Diddy – listan kan göras lång.
Vad säger detta oss? Att dessa män, även om de möjligen hade en redan existerande tendens att utnyttja andra, fick sin förmåga att göra det – utan konsekvenser – förstärkt till en övermänsklig grad tack vare det kapitalistiska samhällets natur.
Epstein och Co. var inte bara medlemmar av den härskande klassen. De var medlemmar av en härskande klass som befinner sig i en period av förfall, av dekadens – det vill säga en härskande klass som inte längre var kapabel att föra samhället framåt, som bara kunde överleva genom att förstöra produktionsmedlen och lämna rostbälten, alienation och växande ojämlikhet efter sig.
Deras psykologi och ideologi är formad av detta. Den ‘Epstein-klass’ som består av finansiella spekulanter och liknande hyser ett fullständigt förakt för arbetarklassen. De ser det som sin uppgift att förstöra de vinster som arbetarklassen vunnit under efterkrigstiden och underkasta dem kapitalets makt helt och hållet.
Epstein blev framträdande under 1990- och 2000-talen – precis den period då Epsteins klass, tack vare stalinismens kollaps och Thatchers och Reagans segrar, var berusad av framgång – den era då personer som Epstein kröntes till världens härskare.
Rikedom och makt
Att Epstein befann sig i mitten av denna process framgår av att han var i maskopi med Peter Mandelson – som i praktiken var Storbritanniens dåvarande vice premiärminister – mot Mandelsons egen regering, i syfte att sänka skatten på bankirernas bonusar.
Här konspirerade två män från olika länder via mail för att undergräva en mycket måttligt progressiv politik från en folkvald regering.
Det är uppenbart att detta agerande är vanligt bland medlemmar av den härskande klassen, särskilt under de senaste årtiondena, då de superrika har koncentrerat mer rikedom och makt i sina händer än någonsin tidigare.
Det var inte bara för att de kunde, som Epstein och många av hans närmaste medarbetare ignorerade moraliska normer. I deras ögon var det rätt att göra detta, eftersom de var speciella, upplysta, befriade supermänniskor.
Av deras mailkorrespondens framgår det tydligt att de njöt av sitt depraverade beteende, av att bryta mot de små människornas moraliska normer.
”Skamlös”
Samma psykologi visades bokstavligen i hans fastigheter, som innehöll alla möjliga bisarra och motbjudande prydnadssaker, målningar och till och med byggnader (som ett ockult-liknande tempel på en av hans öar), som på ett nästan sataniskt sätt hyllade den perversa hedonism han utövade.
I ett mail rapporterade en av hans anställda att han begärt att en målning föreställande barn som äts upp, skulle hängas upp. Smeknamnet på hans flygplan var ”Lolita Express”. Han omfamnade identiteten som sexuellt pervers och förövare.
Joscha Bach, en akademiker som träffade och behöll kontakten med Epstein, har beskrivit honom på följande sätt:
”Epstein hade en ovanlig psykologi. Han var spänd, intensivt nyfiken och helt utan rädsla, skuldkänslor eller skam. I avsaknad av dessa grundläggande mänskliga egenskaper var han en högfunktionell sociopat, endast förpliktad av regler och lojaliteter som han själv upptäckt.
Då och då bjöd Epstein in en grupp framstående forskare och högt uppsatta politiker till ett kontor på Harvard för att diskutera vetenskap och politik, med en radikal öppenhet och utan hänsyn till ideologiska läger och offentliga tabun.
Under en del av min tid i Cambridge skickade Epstein ofta korta, dyslektiska mail med spontana tankar till mig. Jag försökte tränga mig in i, och förstå, hans världsbild, som var mycket ovanlig och ofta mörkare och mer radikal än någon annan jag någonsin pratat med.”
Denna beskrivning innehåller ytterligare en talande inblick i hans psykologi.
En viktig del av Epsteins syn på sig själv som övermänniska var att moraliska hämningar för honom inte var mer än tabun och primitiva vidskepelser.
Han ”bevisade” detta genom att ständigt umgås med intellektuella av alla slag. Och han kan ha sett sin umgängeskrets som något av ett ”libertint” finrum – en plats där genier och makthavare kunde träffas utan att bli dömda av ”packet”.
Malthusianism och eugenik
Ett exempel på hans ”gränsöverskridande” psykologi finns i ett mail där han diskuterar Bill Gates filantropi i Afrika. I detta mail säger han att:
”Jag vill inte att han ber mig stötta hans afrikanska projekt… Han är briljant, och det är Warren [Buffett] också, kan de inte komma på en bättre struktur och ett bättre mål för sin stiftelse än att göra det löjliga påståendet att alla liv är lika mycket värda.”
Han kritiserade också välfärd för fattiga i malthusiansk anda, eftersom han trodde att det skulle leda till överbefolkning.
Ett annat exempel var hans återkommande intresse för eugenik – särskilt “rashygien” – och den rasistiska idén att olika raser har olika intellektuella förmågor (med hans egen ras i topp, naturligtvis).
Han undersökte ofta möjligheten att använda en av sina rancher som en avelsplats, där han på något sätt skulle kunna skapa en överlägsen mänsklig ras med hjälp av sin egen, överlägsna genetik.
Nietzscheansk villfarelse
För över hundra år sedan, när kapitalistklassen för första gången hamnade i en återvändsgränd och på ett allvarligt sätt hotades av den allt mäktigare arbetarklassen, blev Nietzsches idéer enormt populära bland intellektuella borgare.
Hans idéer gav dessa skikt ett sätt att dölja djupt reaktionära intressen bakom dramatiska idéer, som till och med kunde låta ”revolutionära”.
Det mest motbjudande programmet för att krossa arbetarklassen, vilket var vad Nietzsche egentligen stod för, förvrängdes till något som lät befriande.
Han förespråkade på ett teatraliskt sätt att ”övermänniskor” – konstnärliga genier och blivande mäktiga härskare – måste befrias från “flockens” trångsynta, avundsjuka och hämmande ”slavmoral” för att verkligen kunna utföra sina underverk och förändra världen.
Detta är den typ av psykologi som Epstein och hans krets hade. Alla deras mest motbjudande och grymma handlingar var för dem bevis på deras heroiska briljans och särart.
Tydligen ville Epstein att hans huvud och penis skulle frysas ned så att han kunde återuppväckas till livet efter sin död, liksom hans ovannämnda önskan att skapa en högre version av mänskligheten.
Kapitalistiska parasiter
Epstein hade långt ifrån en ”övermänsklig” psykologi, utan snarare en psykologi som motsvarade vad han egentligen var: en parasit.
När kapitalismen gick in i sitt senila förfall, blev dess kropp överväxt av cancerösa tumörer, det vill säga gigantiska finansiella monopol som utsuger och lever på den produktiva verksamheten.
Av denna art av parasiter måste den mest parasitiska av alla vara förmögenhetsförvaltarna, de professionella skattefifflarna och fixarna som smörjer hjulen i tvivelaktiga affärer.
Det är precis vad Epstein gjorde. Han förvaltade de superrikas förmögenheter och tog ut en oerhörd andel för sig själv genom utpressning och kontakter.
Det finns ingen inom kapitalismen som bidrar mindre, tar mer och generellt skadar samhället mer, än de som utövar hans yrke. Deras vanföreställningar om sin egen briljans är nödvändiga för att kompensera för deras egen parasitism.
Den sjuka naturen hos de i hans position och deras bredare klass kristalliserades i deras avskyvärda beteende som nu kommer fram i ljuset.
Stinkande hyckleri
Nu ser vi det extrema hyckleriet hos den västerländska härskande klassen.
Vi ser att de som predikar om mänskliga rättigheter, som delar ut Nobelpriser, förespråkar välgörenhetsorganisationer och icke-statliga organisationer, deltar i de mest depraverade handlingar som människor kan begå.
Detta är den härskande klassens moral och psykologi: rent och skärt, stinkande hyckleri.
Avslöjandet av allt detta står som ett budskap till massorna i hela världen: tro aldrig på dem igen. Låt deras auktoritet krossas fullständigt.
Låt inte allt lidande som hans offer fick utstå gå förgäves. Sparka ut den härskande klassen!