Regeringen menar att Israel och USA bidrar till att befria Irans kvinnor genom att fälla bomber över dem. På samma sätt framställer de sin ständiga hets mot muslimer som en hjälp till kvinnor i Sverige, särskilt de som lider av hedersvåld. ”Politisk islam” hotar ”hela Sveriges grundexistens”, påstod KD-ledaren Ebba Busch nyligen i Dagens Nyheter.
Hennes parti går nu till val på ett förbud av niqab och burka. I jakt på att hålla sig över fyraprocentsspärren försöker Busch desperat att vinna röster från Sverigedemokraterna genom att positionera Kristdemokraterna som Sveriges mest islamofobiska parti.
Genom att spela på fördomar mot muslimer som politikerna odlat i årtionden – inte minst sedan 9/11 och George W. Bush så kallade “krig mot terrorn” – försöker hon få folk att tro att “islamisterna kommer ta över” om folk inte lägger en röst på KD.
“Att politiskt driven islam vinner i kommunval och vinner mark även i lagstiftande församlingar [är hotet]. Jag spelar upp det här hotet för att skaka om svensken lite: ‘Fatta, vi måste ta den här striden nu’. Annars kan vi plötsligt få en utveckling där de här värderingarna har slagit rot och majoriteter skiftat.”
I flera år har den ena politikern efter den andra pratat om “importerade värderingar som hotar Sverige”. Jimmie Åkesson uttryckte det tydligt i en debattartikel 2021:
“Hedersvåld, klanstrukturer, barnäktenskap, könsstympning och gängvåldtäkter är några exempel på konsekvenser som den ansvarslösa invandringen har inneburit, och innebär, för Sverige.”
Samma år sa Ulf Kristersson att invandringen “blivit en belastning, både när det gäller kriminalitet, när det gäller hedersproblematik, sociala problem och trångboddhet.”
Naturligtvis är vi som kommunister motståndare till hedersvåld, till allt våld mot kvinnor och till allt förtryck. Men när högern lyfter dessa frågor gör de inte det för att hjälpa de som är utsatta, utan för att attackera och misstänkliggöra invandrare – däribland invandrarkvinnor.
Varje gång högern talar om hedersvåld eller invandrarkvinnors utsatthet, är det bara en rökridå för att dölja deras verkliga motiv. På samma sätt motiverar de imperialistiska krig med att bomberna på något sätt skulle befria det angripna landets kvinnor.
Liberalernas Birgitta Ohlsson påstod 2010 att USA:s ockupation av Afghanistan hade öppnat upp för skapandet av “en fungerande rättsstat i Afghanistan, vilket gynnar landets kvinnor och flickor”. Idag påstår Romina Pourmokhtari, Sveriges klimat- och miljöminister, att Israels och USA:s bombningar av Iran kommer att hjälpa flickorna i Iran.
Medan de ingående beskriver den iranska regimens brott mot kvinnor, förser regeringen västimperialismens allierade fundamentalister i Saudiarabien och Förenade Arabemiraten med vapen. Samma svenska regering som idag påstår sig kämpa mot “politisk islam”, stöttar samtidigt den islamistiska regimen i Syrien med svenskt bistånd.
Högern pratar om hur unga tjejer faller offer för könsstympning, barnäktenskap och tvångsäktenskap. Men de har inga problem med att utvisa unga flickor till länder där de kan råka ut för det. En tjej som drabbats av tonårsutvisningarna, Fidan – som är född i Sverige – fick beskedet att hon skulle utvisas till Azerbajdzjan så fort hon fyllde 18 år, där hon också skulle giftas bort till en man som hennes farbror hittat.
Högern står inte alls på kvinnors sida – varken i Sverige eller någon annanstans. De står för imperialism, krigshets, rasism och fattigdom. Och de står för kvinnohat.
Högerns verkliga värderingar
Ebba Buschs Kristdemokraterna bildades ur organisationen Kristet samhällsansvar, vars huvudfråga var kampen mot aborträtten. Ledaren Lewi Pethrus tidning Dagen jämförde på den tiden abort med massmord och Förintelsen, medan sexualupplysning beskrevs som “lösaktighetspropaganda”.
Abortmotståndet är tydligt i partiets politik än idag.
[Läs även: Hur vanns aborträtten i Sverige]
I sitt medicinsk-etiska program skriver de att ”Rätten till liv är den grundläggande förutsättningen för övriga mänskliga rättigheter” – alltså fostrets rätt till liv. De vill låta vårdpersonal vägra utföra aborter. Deras före detta EU-parlamentariker Lars Adaktusson röstade emot aborträtten inte mindre än 22 gånger. Deras jämställdhetspolitiska talesperson, Sarah Kullgren, har en bakgrund i antiabort-organisationen ”Ja till livet”. Jimmy Loord, som leder KD:s arbetsgrupp om de sjunkande födelsetalen, säger till och med att han kan tänka sig att se över rätten till preventivmedel!
Att partiet inte driver sådana frågor öppet, beror inte på att de saknar vilja. Orsaken är att det är så impopulärt att de snabbt skulle åka ur riksdagen.
Ebba Busch ändrar sin hållning beroende på vem hon pratar med – om hon fiskar röster bland mer liberalt sinnade kristna väljare visar hon gärna upp sig i Pridetåg, medan hon för konservativa kristna gärna pratar om kärnfamiljens dygd. Det senare gäller exempelvis när hon intervjuats av Dagen(samma anti-abort tidning som var ursprunget till KD):
“En del av motarbetandet av homosexuella rättigheter har varit oproportionerligt. Men med det sagt är vår utgångspunkt fortfarande att alla barn har en mamma och en pappa. Och att vår utgångspunkt fortfarande för familjen är mamma, pappa och barn… Att det är det bästa för ett barn att växa upp med sin mamma och pappa.”
I linje med detta har Kristdemokraterna gång på gång drivit införandet av ett vårdnadsbidrag, som syftar till att kvinnor ska ta hand om sina barn i hemmet istället för att de ska gå på förskola.
Partiets mål är just det som de anklagar islam för: att driva tillbaka kvinnan in i hemmet.
Även SD har konsekvent röstat emot aborträtten i EU. Fram till 2019 ville de sänka tidsgränsen för fri abort till tolv veckor. Det slopades efter att de bedömde att de förlorade röster på grund av det.
Samtidigt slopade de också motståndet mot samkönade adoptioner – av samma anledning. Det betyder inte att deras åsikter ändrats. Nyligen hängde Sverigedemokraternas partigrupp upp en antiabort-banderoll i EU-parlamentet.
SD har gång på gång visat sin verkliga syn på HBTQ-personer. I Sölvesborg stoppade SD den traditionella hissningen av Prideflaggan under Prideveckan. När dragqueens läste sagor i bibliotek fick de moralpanik. I Kalmar kallade de det “perverst”, i Trelleborg stoppade de det, i Olofström ställdes det in efter att SD:s kampanj lett till hotfulla mejl som ”Må ni brinna i helvetet era pedofiler”.
Jimmie Åkesson hävdar att mäns våld mot kvinnor är ett ”importerat problem” från länder med ”medeltida värderingar”. Men om man synar hans eget parti kan man se att var tjugonde SD-politiker har åtalats för brott – och de vanligaste brotten är våldtäkt, sexköp, sexuellt ofredande, våld i nära relation, våldsbrott mot kvinnor och barn och misshandel.
De “importerade värderingar” som högern pratar om är i själva verket deras egna åsikter. För dem är homofoba och kvinnofientliga åsikter bara ett problem om det kommer från invandrare.
Ebba Busch menar att slöjan inte hör hemma i Sverige, men sanningen är att de flesta gifta kvinnor dolde sitt hår i Sverige fram till slutet av 1800-talet. Hon vill gärna utmåla det som något som hör ihop med islam, men att dölja håret har starka traditioner inom hennes lovordade kristendom. I Paulus ord, i första Korintierbrevets elfte kapitel:
”En kvinna drar skam över sitt huvud om hon ber eller profeterar barhuvad.”
Det är för att spä på hatet mot muslimer som KD lyfter frågan om förbud mot burka och niqab. De som drabbas mest är just de kvinnor och flickor som bär slöja, som riskerar att råka ut för hat, hot och våld från de högerextremister som regeringens politik manar på. Högern attackerar inte kvinnoförtryck, utan invandrare och muslimska kvinnor.
Vi står däremot för alla kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar, inklusive rätten att själva få bestämma huruvida man bär slöja eller inte. Att staten bestämmer hur kvinnor får och inte får klä sig är inte frigörelse – det är förtryck.
Vilken politik – och kamp – som behövs
Regeringen maskerar gärna sina attacker mot fattiga arbetare bakom ord om “kvinnors självbestämmande och egenmakt”.
Bland annat föreslår de bidragstak, att ta bort flerbarnstillägget och att begränsa föräldrapenningen för de som inte har jobbat i Sverige. Moderatkvinnorna påstår att detta kommer att leda till mindre utanförskap, eftersom de då kommer tvingas att jobba. Men faktum är att alla deras hittillsvarande sänkningar av bidrag, a-kassa och sjukförsäkring inte alls trollat fram en massa nya jobb – de har bara lett till ökad fattigdom och därmed ännu större utanförskap.
Regeringen har samtidigt infört en lagändring som gjort att kvinnojourer tvingats stänga på löpande band. Regeringen påstår att de i år gör en “storsatsning på kvinnovården” – i verkligheten är det en nedskärning med 600 miljoner.
Regeringens politik för kvinnor är densamma för hela arbetarklassen: nedskärningar, nedskärningar och mer nedskärningar.
För att bekämpa hedersvåld krävs raka motsatsen till regeringens politik. I grunden är det exakt samma saker som behövs för att bekämpa kvinnoförtrycket och våld mot kvinnor i stort.
Det behövs fler kvinnojourer – som inte är vinstdrivande. Det behövs billiga hyresrätter för att kvinnor som behöver lämna en våldsam man eller familj ska kunna få ett eget boende. Bidrag som socialbidrag, bostadsbidrag, barnbidrag med mera, behöver höjas kraftigt för att kvinnor som är arbetslösa eller har låg lön inte ska bli ekonomiskt beroende av sina män. Lönerna inom kvinnodominerade yrken behöver höjas av samma skäl. Bemanningsjobb och otrygga anställningar måste ersättas av fasta anställningar för att trygga inkomsten.
Detta finns det inget riksdagsparti som kämpar för. Socialdemokraterna har anammat samma rasistiska politik som högern. På pappret är Vänsterpartiet emot rasismen och för mer pengar till välfärden. Men i praktiken har både de och Miljöpartiet hjälpt Socialdemokraterna att genomföra nedskärningar varje gång de vunnit valet. De har vid flera tillfällen backat upp imperialistiska interventioner – som bombningarna av Libyen 2011 – och idag har även Vänsterpartiet anammat nationalismen och militarismen.
Kampen mot hedersvåld bedrivs inte genom att försöka förbjuda religionsutövning eller slöja. Det leder bara till ökad rasism och misstänkliggörande av muslimska kvinnor och män.
Kampen mot hedersvåld och våld måste knytas samman med kampen mot islamofobi, mot rasismen och imperialismen. Annars tjänar det bara till att ge ytterligare en täckmantel för de politiker som vill rättfärdiga imperialismens härjningar och som vill splittra arbetarklassen med hjälp av en rasism där invandrare görs till syndabockar för alla de orättvisor som beror på kapitalismen.
I årtionden har den svenska arbetarrörelsen och vänstern mer och mer reducerat frågan om förtryck till en fråga om “normer” och “värderingar”, som ska “utbildas bort”. Deras reformism har gjort att de romantiserar den svenska kapitalismen som bättre och mer jämställd. Högern använder nu detta för att påstå att det är de som står upp för “svenska värderingar” – gentemot de andra “förtryckande” länderna.
Men våldet är grundat i klassamhället. Det är kapitalismen som upprätthåller kvinnoförtrycket, rasismen, homofobin, transfobin med mera. Det är kapitalismen som leder till fattigdom, segregation och kriminalitet. Det är kapitalismen som producerar imperialistiska krig och konflikter. Det är kapitalismen som gör vissa länder rikare, genom utsugningen av andra.
För kommunister i Sverige är den främsta uppgiften att avslöja politikernas hyckleri, att ta upp kampen mot deras islamofobi och mot all deras rasistiska propaganda. Den kampen är en oavhängig del av vår kamp mot hela det kapitalistiska systemet.