Det tyska bondekriget 1524–1526 var en av de viktigaste händelserna under den protestantiska reformationen. Femhundra år senare förklarar Lukas Kutschera ursprunget till detta storslagna uppror av de förtryckta, varför det slogs ned och hur det påverkade både Tysklands och Europas historia.
I år är det 500 år sedan Tyska bondekriget (1524–1526) nådde sin höjdpunkt. Under kriget reste sig de förtryckta massorna i både städerna och på landsbygden mot den feodala ordningen som befann sig i förfall. Rebellernas nederlag i maj–juni 1525 kom att lämna outplånliga spår i Tysklands och hela Europas historia.
Bondekriget var en avgörande händelse inom den protestantiska reformationen, som Friedrich Engels räknade till de viktigaste etapperna i den europeiska borgarklassens kamp mot feodalismen – vid sidan av det engelska inbördeskriget (1642–1651) och den franska revolutionen (1789–1794). Han beskrev till och med reformationen som historiens första borgerliga revolution.
Det som började som en konflikt mellan den tyske munken och teologiprofessorn Martin Luther och den romersk-katolska kyrkan utvecklades till en revolutionär brand i det tidigmoderna Europa. I Nederländerna ledde till och med reformationen till att borgarklassen kom till makten, när de protestantiska kalvinisterna vann självständighet från sina katolska spanska härskare och grundade Republiken Förenade Nederländerna 1581. Men nästan sex årtionden tidigare inträffade massuppror i södra och mellersta Tyskland, samt Österrike, Alsace och Schweiz.
Bönderna trädde in på historiens scen på ett avgörande sätt. Och som Engels skrev: ”bakom dem början till det moderna proletariatet, med röda fanor i händerna och med kravet på gemensamt ägande av produktionsmedlen på sina läppar”.1
I takt med att rörelsen utvecklades gick delar av de exploaterade massorna längre än bara kampen mot kyrkan och började attackera systemet självt. Vissa började predika en tidig form av kommunism. Det tyska bondekriget föregick därmed framtida klasstrider – mellan bourgeoisie och proletariat.
De förtryckta började ta sitt öde i egna händer. De organiserade sig, prövade olika program och metoder och drog radikala slutsatser av sina erfarenheter. Tiotusentals oftast namnlösa hjältar miste livet i denna kamp.
När massorna trädde fram med sina egna krav splittrades reformationen i Tyskland längs klasslinjer, mellan de som ägde egendom och de egendomslösa. Luther och den urbana borgarklassen ställde sig på den protestantiska adelns sida. Den senare ställde sig till och med på den katolska adelns sida, som de delade klassintressen med, för att brutalt slå ned bönderna och deras allierade. Den första borgerliga revolutionen slutade alltså inte med att borgarklassen tog makten.
Engels intresserade sig mycket för reformationen. År 1850 publicerade han pamfletten ”Tyska bondekriget”, där han drog paralleller mellan den historiska revolutionen i Tyskland 1525 och den 1848–49. I revolutionen 1848 hade borgarklassen i Tyskland återigen ingått en pakt med adeln av rädsla för massorna, istället för att fullfölja kampen mot feodalismen till dess logiska slut. Engels förklarade:
”De klasser och klassfraktioner, som överallt begått förräderi 1848 och -49, kommer vi att finna i förrädarrollen redan år 1525, fast på en lägre utvecklingsnivå.”2
Detta verk är en milstolpe i marxismens utveckling. För första gången tillämpades historiematerialismens metod på händelser i det avlägsna förflutna. En studie av bondekriget och av Engels pamflett erbjuder fortfarande viktiga lärdomar för alla som vill förstå marxismen och klasskampen.
En värld i omvälvning
Revolutioner uppstår när produktionsförhållandena – till exempel mellan jordägare och bönder eller slavar och slavägare – hämmar utvecklingen av mänsklighetens produktivkrafter, det vill säga vetenskap, industri och teknik. Denna motsättning var drivkraften bakom reformationen och bondekriget. Vid den tiden höll nya, mer produktiva kapitalistiska produktionsförhållanden på att mogna. Men den feodala ordningen stod i vägen för deras utveckling. Samhället var fast i ett dödläge, något som allt större delar av befolkningen blev smärtsamt medvetna om.
På 1500-talet var Tyskland ett strikt hierarkiskt feodalsamhälle uppdelat i mer än 300 småstater i det Tysk-romerska riket. Formellt stod kejsaren i toppen av samhället. Men till skillnad från England eller Frankrike fanns det knappast någon centralmakt. De olika provinsernas ekonomiska utveckling och därmed också deras intressen skilde sig alltför mycket åt för att en centralisering skulle vara möjlig.
De världsliga och kyrkliga furstarna [med och utan kyrkliga ämbeten] i de största av de små tyska staterna drog nytta av detta. Dessa högadliga herrar utvidgade sina områden till att bli i det närmaste självständiga absolutistiska stater, med stående arméer och självständig statsförvaltning. Detta gjorde det möjligt för dem att stärka sin makt gentemot kejsaren, liksom gentemot lågadeln och städerna.
Denna utveckling fick revolutionära konsekvenser. Att underhålla legosoldater och ämbetsmän kostade pengar. Även de som ville motsätta sig furstarnas strävanden eller hålla jämna steg med deras prakt måste skaffa fram pengar. Med uppfinningen av krutet blev till exempel skjutvapen en avgörande faktor i krigföringen. Men endast de rikaste hade råd med dessa vapen.
Det feodala produktionssättet byggde på exploatering av bönderna, ursprungligen genom betalning av naturaprodukter, såsom tionde – en skatt på 10 procent av årsproduktionen som betalades till prästerskapet – och genom obetalt arbete på godsherrens jord, den så kallade ”frondienst” [tvångsarbete]. Dessa former av exploatering användes för att stödja adeln, prästerskapet och härskarna i städerna. Bönderna överlevde på den mat de själva odlade, utöver arbetet för herrarna.
Exploateringen kunde se olika ut. De livegna i Tyskland var nästan slavar under sina jordägare och hade knappt några rättigheter alls. Det fanns också trälar som åtnjöt vissa personliga friheter, men ändå var tvungna att utföra arbete för sin jordägare, samt fria arrendatorer som endast behövde betala arrende. Den härskande klassens ständigt ökande behov av pengar skapade dock en enorm press att beröva bönderna deras rättigheter och intensifiera exploateringen av hela bondeklassen.
I slutet av 1400-talet hade förhållandena för bönderna blivit outhärdliga. Jordägarna pressade dem till det yttersta. De uppfann otaliga nya skatter och tjänster, förbjöd emigration, begränsade användningen av den gemensamma marken i byarna och kastade till och med trälar och fria bönder i fängelse för att tvinga dem till livegenskap. Här kunde jordägarna utsätta bönderna för de mest brutala tortyrmetoder utan att straffas.
Herrarnas ”rättvisa” tog sig uttryck i allt från att skära av näsa och öron, sticka ut ögonen, sträckbänk och hugga av fingrar och händer, till avrättning genom halshuggning, stegling, glödgat järn och ”fyrdelning”. När döden äntligen befriade bonden från hans jordiska plågor, måste de efterlevande överlämna en stor del av arvet till jordägaren.
Samtidigt omformade härskarna rättsväsendet till sin fördel. Tidigare kunde byäldste från bygemenskapen själva döma enligt lokal sedvanerätt. Nu anställde feodalherrarna professionella jurister och kodifierade lagen – naturligtvis i enlighet med sina egna intressen.
Borgarklassens framväxt
För att tjäna pengar på det överskott som pressades ut ur bönderna var feodalherrarna tvungna att sälja det i form av varor. Detta gynnade främst städerna och borgarklassen. Handel och manufaktur började växa fram där. Även om de medeltida skråna fortfarande dominerade, utvecklades nu de första formerna av lönearbete. Ett exempel är det så kallade ”förlagssystemet”, särskilt vanligt inom textilindustrin. Ett annat var gruvdriften, som blomstrade i dagens Thüringen och Sachsen.
Den ökande utvinningen av ädelmetaller fick långtgående konsekvenser– inte bara för att guld och silver mötte den växande efterfrågan på pengar. Som Karl Kautsky förklarade i sin bok Den nyare socialismens förelöpare, stimulerade gruvdriften också produktionen av varor på landsbygden, utöver städerna där metallerna bearbetades. Gruvarbetarna behövde mat. Gruvschakt, järnvägsspår och rostning av malm krävde trä.
I Tyska bondekriget skrev Engels att Tysklands nationella produktion fortfarande inte kunde hålla jämna steg med uppsvinget i andra länder. Men i ett brev till Kautsky 1889, där han berömde hans analyser av gruvdriftens betydelse, reviderade han sin bedömning i grunden:
”Det har […] blivit klart för mig […] hur mycket Tysklands guld- och silverproduktion […] var den slutliga drivkraften som i ekonomiskt avseende placerade Tyskland i täten i Europa 1470–1530 och därmed gjorde det till centrum för den första borgerliga revolutionen, under den religiösa förklädnaden av den så kallade reformationen. Det avgörande ögonblicket i den meningen att det ledde till en relativt hög utveckling av skråväsen och mellanhandel och därmed gav Tyskland ett försprång framför Italien, Frankrike och England.”3
Tyska entreprenörsfamiljer som Fuggers och Welsers var bland de mäktigaste i världen. De koncentrerade enorma rikedomar i sina händer, som de lånade ut till kyrkan, kejsare och furstar. På grund av dessa affärsförbindelser var de dock nära knutna till de feodala härskarna och åtnjöt vissa privilegier. Detta gynnsamma förhållande för enskilda fraktioner splittrade borgarklassen.
Storbourgeoisin, eller ”patricierna”, koncentrerade också makt i sina händer genom sin kontroll över stadsråden. Små- och medelbourgeoisin krävde en del av denna politiska makt. Stadsarbetarna och de fattiga hade inga medborgerliga rättigheter och var därför utestängda från alla former av representation. Patricierna möttes därför av såväl borgerlig opposition som en revolutionär, plebejisk opposition från de exploaterade.
Utvecklingens bojor
Samhället i det Tysk-romerska riket under 1500-talet var, som det beskrivs, en ”högst förvirrad massa med sina varierande och inbördes stridande behov”.4 Ändå kom många klasser i konflikt med den gamla ordningen – om än av olika skäl.
Inget förkroppsligade detta så mycket som den katolska kyrkan, som Engels beskrev som ”feodalismens stora internationella centrum”:
”Den omgav feodalförfattningen med den gudomliga välsignelsens helgongloria. Den hade inrättat sin egen hierarki efter feodalt mönster, och slutligen var den den största av alla feodalherrar, ty minst tredjedelen av all katolsk jordegendom tillhörde den. Innan den världsliga feodalismen i varje land och i det enskilda kunde angripas, måste denna dess centrala, helgade organisation förstöras.”5
Biskoparnas, abbotarnas och munkarnas pompösa livsstil gödde hatet mot prästerskapet bland adeln, borgarklassen och de exploaterade i städerna och på landsbygden. De lukrativa kyrkliga ämbetena tillsattes av påven, inte av den tyska adeln, och gick ofta till utlänningar. Kyrkan tömde befolkningens fickor genom kyrkliga skatter, avlatsbrev (det vill säga syndernas förlåtelse i utbyte mot pengar), eller försäljning av förfalskade helgonbilder och reliker. De högre prästerna var också själva jordägare. En betydande del av rikedomarna gick på detta sätt till Rom eller dess lakejer.
Katolska kyrkan hindrade därmed utvecklingen av produktivkrafterna i riket. Samtidigt förlorade den alltmer de sociala funktioner som den hade haft tidigare. Utvecklingen av furstliga ämbetsverk, handelns tillväxt och boktryckarkonstens genombrott underminerade kyrkans monopol – inte bara över läs- och skrivkunnighet, utan även över utbildning och förvaltning.
Trots detta var religionen den ideologiska grundvalen i samhället. Engels förklarar:
”Kyrkans dogmer var samtidigt politiska axiom, och bibelspråk hade laga kraft vid varje domstol.”6
Härskarna använde religionen för att rättfärdiga sin makt. Påven krönte till exempel kejsaren. Teologin låg till grund för hur man studerade och tolkade filosofi, politik och rättsväsende.
Martin Luther
Under den tidens förhållanden var det oundvikligt att varje social och politisk rörelse mot feodalismen först måste anta en religiös form. Engels skrev:
”Samtliga reformationer och de strider som anknöts till dem och utkämpades i religionens namn från 1200- och in på 1600-talet, är från teoretisk synpunkt ingenting annat än bourgeoisiens, stadsplebejernas och de i anslutning till båda upproriskt vordna böndernas försök att anpassa den gamla, teologiska världsåskådningen till den nya klassens förändrade ekonomiska villkor och levnadsförhållanden.”7
Reformationens klassinnehåll låg i kampen om tolkningen av kristendomen till förmån för den framväxande borgarklassen. På grund av påvens och kejsarens hårda reaktion på hans kritik av försäljningen av avlatsbrev blev Luther dock en symbolfigur för kampen mot den gamla ordningen och därmed en samlingspunkt inte bara för borgarklassen utan för alla oppositionella krafter. I januari 1521 uteslöts Luther ur den katolska kyrkan genom en officiell bannlysning från påven, och i april samma år kallade kejsar Karl V honom till riksdagen i Worms, där han skulle svara för sitt kätteri.
I sina 95 teser som publicerats den 31 oktober 1517 hade Luther endast argumenterat för en reform av försäljningen av avlatsbrev, inte för dess fullständiga avskaffande. Men konflikten med Rom och det folkliga stödet gjorde honom alltmer radikal. Redan 1520 predikade han för ett väpnat uppror mot den katolska kyrkan:
”Det tycks mig att om romanisterna är så vansinniga, återstår inget annat botemedel än att kejsaren, kungarna och furstarna beväpnar sig och går till anfall mot dessa världens skadedjur – inte med ord, utan med stål.”8
Luther rasade inte bara mot prästerskapet, utan senare också mot kejsaren och de furstar som inte hade anslutit sig till honom. Delar av adeln anslöt sig också till hans sida för att berika sig på kyrkans egendomar och bryta med både påvens och kejsarens inflytande. Som ett resultat blev inte bara många städer utan också hela furstendömen protestantiska.
Vid riksdagen i Worms utfärdades en kejserlig bannlysning mot Luther. Detta innebar att det var förbjudet att läsa och sprida hans skrifter. Luther själv betraktades som fredlös. Kurfursten Fredrik av Sachsen tog dock Luther i beskydd på Waldburgs slott, där han bland annat arbetade med att översätta Bibeln till tyska. Denna nära koppling till delar av adeln förklarar varför Luther inte följde upp sina radikala ord med revolutionära handlingar.
Massorna
Med reformationen delades samhället upp i tre stora läger, vilka Engels beskrev som: ”det katolska eller reaktionära, det lutherska borgerligt-reformerande, och det revolutionära”. 9Det var dock först under bondekriget som motsättningarna inom oppositionen mot katolicismen blev tydliga.
Även de revolutionära elementen samlades inledningsvis kring Luther. Engels anmärkte hur Luther ”[med sin översättning av bibeln] påvisade han kontrasten mellan sin tids feodaliserade kristendom och de första århundradenas anspråkslösa kristendom, och mellan ett sönderfallande feodalsamhälle och bilden av ett samhälle, som var omedvetet om den på många lager uppbyggda, konstlade feodalhierarkin”.10
Även om Luther enbart var intresserad av religionsfrihet tolkade de förtryckta massorna hans skrifter, såsom Om en kristen människas frihet, på ett sekulärt sätt. Reformatorn hade ju inte bara predikat mot prästerskapet utan också mot adeln. De förtryckta tog därför upp kampen för frihet från feodalt despotiskt styre, vilket de rättfärdigade med Luther och Bibeln.
Redan före bondekriget hade bondeuppror, som Bundschuh-rörelsen eller fattige Konrads sammansvärjning, blivit vanligare, men de förblev lokala företeelser. Förhållandena skilde sig för mycket från plats till plats för att de skulle kunna smälta samman till ett allmänt uppror. Dessa isolerade sammansvärjningar blev ofta förrådda till myndigheterna, som torterade de fångade på de mest brutala sätt.
Men med hans idéer och översättningen av Bibeln gav Luther de förtryckta början till ett gemensamt ideologiskt ramverk för sina olika krav och mål. På denna grund kunde upproret spridas år 1525.
Bondeupproret började som en lokal konflikt. Sommaren 1524 gjorde bönderna i Stühlingen i Schwarzwald uppror. Enligt legenden beordrade landgreve Sigismund II sina undersåtar att samla snäckor i skogen så att hans fru kunde använda dem som spolar för tråd. Detta blev droppen som fick bägaren att rinna över. Beväpnade marscherade bönderna framför sin herres slott för att protestera mot detta godtyckliga arbete och de orimliga skatterna.
I april 1525 hade upproret spridit sig. I södra Tyskland och Thüringen, liksom i delar av Sachsen, Alsace, Schweiz och Österrike, tog bönderna till vapen och vägrade att utföra arbete eller betala skatt. På många håll anslöt sig även stadsarbetare och fattiga. I vissa områden gav även delar av borgarklassen och lågadeln sitt stöd åt böndernas krav – ibland av tvång eller maktberäkning, men ibland också av uppriktig sympati.
Rebellerna åberopade Bibelns högre, ”gudomliga” lag, som de ställde mot de sekulära och kyrkliga myndigheternas godtycke. Idéer från reformationen band samman rörelsen. För att kontrollera tolkningen av den heliga skriften krävdes ofta att församlingen skulle få välja sina egna präster. Protestantiska lärda som Luther och hans anhängare tillfrågades ofta om legitimiteten hos dessa krav.
Trots sin tidigare radikalism började Luther spela en medlande roll när bondekriget väl började. Engels skrev:
”Han angrep resolut myndigheterna. Han sade, att de genom sitt förtryck bar skulden till upproret, det var inte bönderna utan Gud själv, som hade satt upp sig emot dem. Å andra sidan, menade han, var upproret också ogudaktigt och i strid med evangeliet. Slutligen uppmanade han båda parterna att ge efter och komma överens i godo.”11
När upproret spred sig till protestantiska områden och blev allt mer radikalt drevs Luther allt mer i reaktionär riktning. En vändpunkt var massakern i Weinsberg. På påskdagen den 17 april 1525 stormade bönderna greve Ludwig von Helfensteins borg och tog hämnd för årtionden av förtryck, exploatering och övergrepp. Greven och hans sällskap avrättades.
Konfronterad med de förtrycktas revolutionära energi, som också riktades mot hans beskyddare, glömde Luther all gammal fiendskap. Nu uppmanade han myndigheterna – både katolska och protestantiska – att inte visa någon nåd mot rebellerna. I sin kända uppviglande text Mot de rovgiriga och mordiska bondehoparna skriver han:
”Man bör krossa dem, strypa och sticka, hemligt och offentligt, eho12 det kan, så som man måste slå ihjäl en galen hund! […] Därför, käre herrar, hjälp här, rädda där, stick, slå, stryp dem, eho det kan. Dör du på kuppen – väl dig, saligare död kan du aldrig få.”13
Luther tog nu inte bara avstånd från bondekriget utan från varje form av uppror mot överheten – trots att han själv tidigare predikat just detta. Reformatorn vände också Bibeln mot rörelsen. Engels förklarar att han med hjälp av evangeliet sanktionerade ”[f]urstendömet av Guds nåde, den passiva lydnaden, t.o.m. livegenskapen”.14 Engels talade om en lovsång ”till den av Gud instiftade överheten, med vilken ingen av den absoluta monarkins tallriksslickare kunde mäta sig”.15 Borgarklassen kring Luther tog öppet avstånd från upproret.
Haufen
Reformationen frammanade andar som skrämde de besuttna klasserna – både katolska och protestantiska. I bondekriget började de förtryckta organisera sig, inledningsvis mot sina lokala jordägare. Haufen (”hopar”), som upprorsmakarnas militära enheter kallades, var demokratiska organisationer på lokal eller regional nivå. De valde kaptener som ledare som var ansvariga inför trupperna.
Denna typ av demokratisk kontroll gjorde det möjligt att använda den militära utbildning och erfarenhet som adelsmän, vilka anslutit sig till upproret, kunde bidra med till rörelsen. Till exempel ledde Gottfried von Berlichingen, även känd som ”Götz med järnhanden” – en kejserlig riddare som förevigats i Goethes pjäs med samma namn – Neckartal-Odenwälder Haufen, medan Florian Geyer ledde Schwarzer Haufen (den svarta hopen).
I regel organiserade sig Haufen-grupperna också på nationell nivå, till exempel i Övre Schwaben där man bildade det ”kristna förbundet”. När detta grundades i Memmingen i början av mars 1525, fastslogs motståndets demokratiska organisering i den så kallade Förbundsordningen (Bundesordnung):
”Ur varje grupp i detta förbund ska en ledare och fyra rådgivare utses och sändas; dessa ska ha befogenhet att handla tillsammans med andra ledare och rådgivare, på det sätt som anstår dem, så att hela församlingen inte behöver vara samlad hela tiden.”16
I april 1525 antog omkring 1000 representanter för den frankiska Haufen ”krigsbestämmelserna” i Ochsenfurt. De lyder:
”Den högste fältkaptenen skulle väljas av en stor hop (Haufen) och ha myndighet över hela folket. Alla ska vara underdåniga och lydiga mot honom, dock med förbehållet att denne högste fältkapten inte får ta något för sig själv eller handla utan vetskap och medgivande av de ordinerade kaptenerna och rådsmännen, vilka ska vara utsedda av hela Haufen.”17
Sådana demokratiska allianser var i sig revolutionära. Under en tid dominerades hela regioner av upprorsmakare som höll sitt öde i sina egna händer. Bönder, arbetare och fattiga kunde själva diskutera vägen framåt. Och där de feodala makthavarna hade besegrats hade denna självorganisering av massorna potential att ersätta den gamla statsmakten.
Reform eller revolution?
Som så ofta är fallet i historien uppstod den avgörande frågan: reform eller revolution? Det kristna förbundet i Memmingen antog också de Tolv Artiklarna i mars 1525. Det var den mest spridda pamfletten under bondekriget.
Baserat på de förtryckta massornas tolkning av Bibeln attackerade de Tolv Artiklarna feodalismens grundvalar. De stod för avskaffandet av tiondet, en reducering av den obetalda arbetskraft som livegna var tvungna att utföra på sina herrars gods och återställandet av gamla rättigheter, till exempel jakt och användningen av allmän mark och skogar. Även rätten att välja församlingens präster fanns med som krav.
Referensen till reformationen och dess roll som enande faktor framgår tydligt i denna skrift från bondekriget. Kraven motiverades med ”gudomlig lag”, vilket gjorde artiklarna till allmängiltiga principer.
I den tredje artikeln, som riktar sig mot livegenskapen som den värsta formen av feodal exploatering, blir dock programmets kompromissvilliga ton tydligast. Trots att Jesus enligt Bibeln frälste alla människor genom sin död på korset, och att ”vi [därför] är fria och villiga” säger artikeln att:
”Inte för att vi skulle vilja vara helt fria och utan någon auktoritet. Gud lär oss inte att vi ska leva ett oordnat liv i köttets lustar, utan att vi ska älska Herren vår Gud och vår nästa. […] Han har inte befallt oss att inte lyda myndigheterna.”18
De Tolv Artiklarna uttryckte massornas hopp om att få inflytande genom kompromiss med överheten, trots att deras krav ifrågasatte själva grunden för adelns makt. Bönderna utgjorde inget enhetligt block – vissa hade fortfarande något att förlora. Dessutom var den egendomsägande borgarklassen också delaktig i utformningen av kraven. Detta berodde på att staden Memmingen hade anslutit sig till det kristna förbundet.
Även om de Tolv Artiklarna fungerade som ett program för många Haufen, gick upproret i praktiken ofta längre. Massakern i Weinsberg är bara ett exempel på hur bondekriget kunde ha utvecklats till ett revolutionärt förintelsekrig mot makthavarna. På många håll brändes slott, palats och kloster ner.
Redan i början av upproret fanns det radikala fraktioner bland upprorsmakarna. ”Artikelbrevet”, som skrevs före de Tolv Artiklarna, krävde att härskarna skulle utrotas om de vägrade att ansluta sig. Andra drog revolutionära slutsatser genom praktiska erfarenheter av sina herrars omedgörlighet och svekfullhet.
Det var överlag en dynamisk situation: moderata och radikala bytte läger, medan allianser mellan olika block slöts och åter upplöstes. Lokalt särintresse och politisk oerfarenhet försvårade en långsiktig samordning av rörelsen.
Rebellernas horisont slutade ofta vid deras egen by eller landsort. Att resa var farligt, kostade pengar och tid och var inte ens tillåtet för livegna. Massorna hade sällan tillgång till utbildning eller nyheter. Dessutom var det framför allt den lokala godsägaren som gjorde deras liv outhärdligt. Om han erbjöd eftergifter, lade de förtryckta ofta ner vapnen och gick hem – bara för att senare massakreras.
I stället för att inse att det handlade om liv och död vägrade rebellerna ofta att hjälpa sina vapenbröder i grannbyarna eller grannstäderna. I utbyte mot förmenta eftergifter deltog de ibland till och med i att slå ned upproret. Till detta kom att samhället var splittrat i en mångfald av klasser och skikt med skilda – ofta motstridiga – intressen, vilket hindrade varaktiga allianser även mellan de förtryckta.
Heilbronnprogrammet
I maj 1525 gjordes dock ett försök att förena upproret till en landsomfattande rörelse med ett gemensamt program. Det bildades en bondeförsamling i staden Heilbronn, där olika gruppers representanter skickades för att diskutera deras gemensamma krav.
Resultatet av dessa förhandlingar, det så kallade Heilbronnprogrammet, stod för en fullständig omvälvning av det feodala samhället i reformationens kölvatten. Det präglades dock också av insikten att ingen av samhällsklasserna var tillräckligt utvecklad för att kunna genomföra denna revolution på egen hand. Programmet syftade därför till att vinna över adeln och borgarklassen till rörelsen genom att göra eftergifter.
I detta avseende krävde programmet att den ekonomiska splittringen i det Tysk-romerska riket skulle övervinnas genom att införa enhetlig myntfot, vikt och mått samt avskaffandet av tullar. Detta skulle ha inneburit skapandet av en nationell marknad, vilket i första hand skulle ha gynnat borgarklassen.
Eftergifter gjordes även till adeln. De livegna och trälarna skulle inte helt enkelt friges, utan skulle betala lösen till sina herrar som kompensation. Engels påpekade att detta ”i det långa loppet skulle komma att omforma det feodala jordägandet till borgerligt”.19
Heilbronnprogrammet föregick därmed befrielsen av bönderna i Frankrike på 1790-talet, som sedan genomfördes på liknande sätt i övriga Europa under 1800-talet. Detta skulle ha varit den bästa lösningen för kapitalismens utveckling. Eftersom de flesta bönder inte hade råd att lösa in sin skuld skulle de antingen ha tvingats pantsätta sin mark till ockerräntor eller förlora den helt och hållet, vilket skulle ha skapat en större klass av ”fria”, egendomslösa arbetare som var lämpliga för kapitalistisk exploatering.
Heilbronnprogrammet genomfördes dock aldrig. Hotade av böndernas allians med den revolutionärt-plebejiska fraktionen började den borgerliga oppositionen och patricierna i städerna åter närma sig varandra. De flesta städer som hade anslutit sig till upproret eller förblivit neutrala motsatte sig nu upproret.
Under tiden fick den feodala kontrarevolutionen alltmer övertaget. Protestantiska och katolska furstar insåg sitt gemensamma klassintresse och agerade enat mot upproret.
I södra Tyskland led upprorsmakarna avgörande nederlag. Delegaterna från Heilbronn tvingades fly för att undkomma reaktionen. Under tiden hade det Schwabiska förbundet – en militär allians av sydtyska makthavare – samlat en mäktig armé av legosoldater för att slå ner upproret. De nödvändiga finanserna tillhandahölls av familjerna Fugger och Welser, som stod stadigt på adelns sida.
Under ledning av Georg Truchsess von Waldburg drog kontrarevolutionen fram över regionen med förödande kraft. Den 4 april 1525 dödades tusentals rebeller i slaget vid Leipheim. Genom Weingartenfördraget den 17 april 1525 avslutade de flesta av de övre schwabiska Haufen striderna, i utbyte mot löftet att de i framtiden skulle tillåtas sammankalla en skiljedomstol vid konflikter med härskarna. Några eftergifter i fråga om skatter och arbete gavs inte.
I slaget vid Böblingen den 12 maj 1525 besegrade det Schwabiska förbundet en 12 000 man stark union av Haufen. Samtidigt misslyckades försöken att storma fästningen Marienberg i Würzburg. Med nederlaget vid Königshofen den 2 juni 1525 var bondekriget i södra Tyskland över.
Thomas Müntzer
Upprorsmännen besegrades även i det som idag är Thüringen. En koalition mellan den protestantiske landgreven Filip av Hessen och den katolske hertigen Georg av Sachsen besegrade dem i slaget vid Frankenhausen den 15 maj 1525. Legosoldater och ryttare ställdes mot bönder som huvudsakligen var beväpnade med verktyg. Trots detta tog kontrarevolutionen till ett knep: de ingick en vapenvila, som de sedan bröt. Detta ledde till att rebellerna förlorade minst 6 000 man, medan endast sex legosoldater från furstarnas armé dog.
Thüringen hade varit ett starkt fäste för radikalerna. I Mühlhausen hade den plebejiska oppositionen störtat det gamla patriciska stadsrådet i mars 1525 och överfört makten till det nyvalda Eviga rådet, där den kommunistiske predikanten Thomas Müntzer spelade en viktig roll.
Som reformerad präst var Müntzer inledningsvis en anhängare av Luther. Han utnämndes till och med av honom till den första protestantiska predikanten i Zwickau 1520. Som Engels förklarar:
”Men han predikade inte, som Luther redan börjat med, lugn debatt och fredligt framåtskridande, utan han fortsatte Luthers tidigare våldsamma predikningar och uppmanade de sachsiska furstarna och folket att resa sig i vapen mot de romerska prästerna.” 20
Ett exempel på detta var Furstepredikan som han höll på borgen Allstedt den 13 juli 1524, riktad till Johan av Sachsen och hans son Johan Fredrik.
Müntzer rasade:
”De, vilka stå emot Guds uppenbarelse måste skoningslöst röjas ur vägen, såsom Hesekiel, Cyrus, Josiah, Daniel och Elias förintade Baals präster, ty på annat sätt kan den kristna kyrkan aldrig återkomma till sitt ursprung. Man måste utrota ogräset i Guds vingård i skördetiden. Herren har sagt, V Mosebok, 7, I skolen icke förbarma eder över de avgudadyrkare; bryten ned deras altaren, slån sönder deras stoder och brännen upp dem i eld, på det att jag icke må vredgas över eder.”21
I sitt ”Brev till furstarna i Sachsen emot den upproriska andan” vände sig Luther nu offentligt mot sin tidigare anhängare och uppmanade myndigheterna att vidta åtgärder mot revolutionären. Det var vid denna tidpunkt, om inte tidigare, som en spricka uppstod mellan de två.
Müntzer svarade i december 1524 i hans ”Högst motiverade försvar”, där han bland annat kallade Luther ”det vällevande fläsket från Wittenberg”.22 Han fördömde hyckleriet hos denne furstarnas tjänare, som rättfärdigade de utsugande herrarna med hjälp av Bibeln för att främja sina egna intressen.
Müntzer ville utrota roten till all exploatering och förtryck genom sin vision om en reformation. Detta ledde honom till kommunistiska slutsatser, som Engels beskrev på följande sätt:
”Med Guds rike menade Müntzer ingenting annat än ett samhälle utan klasskillnader, utan privategendom och utan en statsmakt, som var oberoende av och främmande för samhällets medlemmar. Alla existerande myndigheter skulle, i den mån de vägrade att underkasta sig och förena sig med revolutionen, störtas. Allt arbete och all egendom skulle delas lika, och fullständig jämlikhet upprättas. Ett förbund skulle bildas för att genomföra allt detta, inte bara i hela Tyskland, utan i hela kristenheten. Furstar och herrar skulle inbjudas att ansluta sig; om de vägrade borde förbundet vid första lägliga tillfälle med vapenmakt störta eller döda dem.”23
När bondekriget bröt ut i södra Tyskland ansåg Müntzer att tiden var mogen för revolution. Han reste genom trakten och influerade de radikala elementen med sina idéer. Engels bedömde den kommunistiske agitatorns roll så här:
”Denna Münzers propagandaresa har säkert i hög grad bidragit till organiserandet av folkpartiet [de förtryckta massornas styrkor], till ett klart fastställande av dess krav, och slutligen till utbrottet av upproret i april 1525.”24
Müntzer återvände till Thüringen under maktstriderna i Mühlhausens stadsråd. Patricierna störtades. Men ett kommunistiskt program kunde inte genomföras. Det nya Eviga rådets åtgärder överskred inte ramarna för en borgerligt-demokratisk republik. Engels konstaterade:
”Det värsta som kan hända ledaren för ett extremt parti är att nödgas överta makten vid en tidpunkt, då rörelsen ännu inte är mogen för den klass’ herravälde han representerar och för de åtgärder, som detta herravälde fordrar. Vad han kan göra, beror inte på hans vilja utan på graden av antagonism mellan de olika klasserna, och på utvecklingsnivån för de materiella existensbetingelserna och för produktion och varuutbyte, på vilken utvecklingsgraden av klassmotsättningar alltid beror. […] Han befinner sig alltså i ett olösbart dilemma. Vad han kan göra, motsäger alla hans tidigare handlingar, hans principer och hans partis omedelbara intressen, och vad han bör göra, kan inte göras. Han är, kort sagt, tvungen att företräda, inte sitt parti, sin klass utan den klass, för vilkens herravälde rörelsen just då är mogen.”25
Det var ingen tillfällighet att Müntzer hade större inflytande i Thüringen. Regionens gruvindustri och textilproduktion, som blomstrade i Mühlhausen, sysselsatte redan lönearbetare som inte ägde något annat än sin arbetskraft. Majoriteten av oppositionen bestod dock fortfarande av självständiga hantverkare och bönder. Enligt Engels var det kommunistiska programmet ”i mindre grad [en sammanfattning av] de dåtida plebejernas krav än de utgjorde ett lysande föregripande av villkoren för frigörelsen av det proletära element, som knappt började skönjas bland plebejerna” – och hade därför endast en smal social bas.26
Trots detta försökte Müntzer göra Mühlhausen till centrum för upproret i hela riket. Han förde en aktiv dialog med upprorsmakarna i södra Tyskland. När kontrarevolutionen närmade sig Thüringen försökte han mobilisera folket i Mühlhausen och andra städer för att tillsammans med bönderna vid Frankenhausen besegra reaktionen. Men endast 300 män från Mühlhausen följde honom.
Efter det förödande nederlaget den 27 maj 1525 fångades och torterades Müntzer. Utanför Mühlhausens portar halshöggs han; hans kropp spetsades och hans huvud sattes på en påle. Staden själv intogs av furstliga trupper, förlorade sina tidigare privilegier och fick betala höga böter. Andra anhängare till det Eviga rådet avrättades också av reaktionen.
Att storma himlen
Våren 1526 föll den sista bastionen i bondekriget i Salzburg, Österrike. Som varje härskande klass i historien utlöste furstarna ett blodbad av våldsam vedergällning mot sina besegrade undersåtar. Totalt mördade den feodala kontrarevolutionen mellan 75 000 och 100 000 upprorsmän.
Massornas levnadsstandard sjönk faktiskt inte efter nederlaget i bondekriget – men detta hade inget att göra med någon nåd från härskarna. Redan före upprorets utbrott levde de på existensminimum; de kunde helt enkelt inte sjunka djupare.
Men nederlagets konsekvenser gick långt utöver det blodiga priset. Enligt Engels:
”Från det ögonblicket urartade kampen till ett krakel mellan de enskilda furstarna och den kejserliga centralmakten och hade till följd att Tyskland för tvåhundra år ströks ur raden av politiskt verksamma nationer i Europa.”27
Reformationen hade mobiliserat alla krafter som motsatte sig den feodala ordningen. Den objektiva uppgiften var att bryta de bojor som höll tillbaka kapitalismens framväxt. Katolska kyrkans förstörelse skulle ha varit ett viktigt steg i denna riktning. Men borgarklassen var inte stark nog att genomdriva sitt program i rörelsen. Inför de förtryckta massornas revolutionära glöd valde den borgerliga oppositionen kring Luther att ställa sig på furstarnas sida – som skoningslöst krossade upproret.
Detta cementerade dock rikets splittring. Reformationen utvecklades till en kamp mellan de protestantiska furstarna mot kejsaren och de katolska furstarna. De efterföljande religionskrigen – som kulminerade i det trettioåriga kriget – slet sönder imperiet och fördjupade dess efterblivenhet.
Därför talade Engels om bondekriget som en vändpunkt i Tysklands historia. Från att ha varit den mest progressiva nationen kom den att bli en av de mest underutvecklade. Till och med år 1848 saknade tyska borgarklassen fortfarande styrkan att sätta sig upp mot furstarna utan att rygga undan inför det unga proletariatet. I slutändan var det arbetarklassen som svepte bort feodalismens kvarlevor i revolutionen 1918-19.
Men Luthers reformation gav ändå en viktig impuls för den framväxande borgarklassens internationella kamp. I Schweiz, Nederländerna och England slog protestanterna feodalismen till marken. De mobiliserade massorna för ”Guds rike” – och skapade borgarklassens rike.
Idag förnekar många historiker att reformationen och bondekriget var en revolution. Det sägs att bönderna främst drevs av lokala krav, inte av en vilja att avskaffa hela systemet. De ville bara ha tillbaka sina gamla rättigheter, som myndigheterna alltmer inskränkte. Men dessa visa damer och herrar bortser från att förlusten av dessa rättigheter, liksom böndernas lokala lidanden, alla var uttryck för feodalismens kris.
Müntzer och hans kamrater ville ha en revolution mot detta döende system. De krävde till och med klassamhällets avskaffande. Detta var omöjligt under 1500-talets förhållanden. Men kapitalismen har skapat de materiella förutsättningarna för kommunismen. Till skillnad från 1500-talet består idag majoriteten av samhället av lönearbetare som inte har något att förlora utom sina bojor.
Liksom feodalismen vid tiden för bondekriget befinner sig idag det kapitalistiska systemet i en återvändsgränd. Återigen står den härskande klassen ensam i vägen för fortsatta framsteg; återigen läggs krisen på de exploaterades axlar. Men det är arbetarklassen som skapar alla rikedomar i samhället. Detta ger dem makten att föra Müntzers kamp till sitt slut – och slutligen upprätta ett himmelrike på jorden.
- Friedrich Engels, Naturens Dialektik, Marxists Internet Archive. ↩︎
- Friedrich Engels, Tyska bondekriget, Proletärkultur, 2008, s. 35. ↩︎
- Friedrich Engels, ‘Engels to K Kautsky’, Marx Engels Collected Works, band 48, Lawrence and Wishart, 2010, s. 376, vår översättning. ↩︎
- Friedrich Engels, Tyska bondekriget, Proletärkultur, 2008, s. 49.
↩︎ - Friedrich Engels, Socialismens utveckling från utopi till vetenskap. Revolution, 2017, s. 11.
↩︎ - Friedrich Engels, Tyska bondekriget, Proletärkultur, 2008, s. 52. ↩︎
- Friedrich Engels & Karl Kautsky, ”Juristsocialism (Urval)”, 1887, Marxists Internet Archive. ↩︎
- Citerad i R H Bainton, Here I Stand: A Life of Martin Luther, Abingdon Press, 1995, s. 149, egen översättning. ↩︎
- Friedrich Engels, Tyska bondekriget, Proletärkultur, 2008, s. 51. ↩︎
- Ibid. s. 61. ↩︎
- Ibid., s. 60. ↩︎
- vem helst som ↩︎
- Citerad i ibid. s. 60-61. ↩︎
- Ibid., s. 61. ↩︎
- Ibid. ↩︎
- ”Die Bundesordnung der oberschwäbischen Bauernhaufen”, Dokumente aus dem Bauernkrieg, Reclam, 1983, s. 88, vår översättning. ↩︎
- ”Die Kriegsordnung der fränkischen Bauern zu Ochsenfurt”, Dokumente aus dem Bauernkrieg, Reclam, 1983, s. 115, vår översättning. ↩︎
- Återfinns inte i Tyska bondekriget på svenska, vår översättning. På engelska i: The Peasant War in Germany, George Allen & Unwin, 1927, s. 160 ↩︎
- Ibid., s. 114. ↩︎
- Ibid., s. 63. ↩︎
- Ibid., s. 64. ↩︎
- Ibid., s. 66. ↩︎
- Ibid., s. 65–66. ↩︎
- Ibid., s. 69. ↩︎
- Ibid., s. 125–126. ↩︎
- Ibid., s. 65. ↩︎
- Friedrich Engels, Socialismens utveckling från utopi till vetenskap. Revolution, 2017, s. 12. ↩︎