Hugo Chávez och den venezuelanska revolutionen

Venezuelas bolivarianska revolution var en milstolpe i klasskampens historia. Den var en ljusglimt under de mörka år som följde på stalinismens sammanbrott. Långt före krisen 2008 och dess följdverkningar började väcka ett antikapitalistiskt medvetande över hela världen, gav den bolivarianska revolutionen anti-imperialismen en ledstjärna.

Hugo Chávez förkroppsligade revolutionen och uttryckte de fattiga massornas förhoppningar världen över. Potentialen för en regional socialistisk revolution var uppenbar. Hade den lyckats skulle världen ha sett helt annorlunda ut.

De fruktansvärda förhållanden och den ökade imperialistiska mobbningen som venezuelanerna lider av idag är en direkt följd av revolutionens misslyckande. Det är en historisk lag: priset för att inte fullfölja den socialistiska revolutionen är reaktion och kontrarevolution.

Otroligt nog hävdar många så kallade marxister att det aldrig var någon revolution från början. Men alla som har settThe Revolution Will Not Be Televised har sett den vilja till uppoffring och andlig upplyftning som uttrycks av de mest ödmjuka skikten i det venezuelanska samhället. Det är precis så det ser ut när massorna träder in på historiens scen, tar sitt öde i egna händer och stormar himlen.

Caracazo

Efter århundraden av spanskt styre vann Venezuela sin självständighet 1821, till följd av ett långvarigt revolutionärt krig under ledning av Simón Bolívar. Men landet förblev ekonomiskt underutvecklat, odemokratiskt och beroende av de forna kolonialmakterna.

Efter fyndet av olja 1914 accelererade imperialisternas intrång i ekonomin. Den dåvarande diktatorn beviljade generösa koncessioner till utländska oljebolag, och en rad militärjuntor styrde Venezuela fram till 1958, då Marcos Pérez Jiménez särskilt repressiva regim störtades i ett folkligt massuppror. 

Det direkta militärstyret ersattes av en period av begränsad formell demokrati, känd som Punto Fijo-pakten. Detta var ett avtal om maktdelning mellan de två största borgerliga partierna – Demokratisk aktion (AD) och Kommittén för oberoende politisk valorganisation (COPEI) – en tvåpartioligarki liknande den mellan Republikanerna och Demokraterna i USA.

Under 1976, under den globala oljekrisen, nationaliserade president Carlos Andrés Pérez (AD) oljesektorn och skapade Petróleos de Venezuela, S.A. (PDVSA). Det var till synes ett statligt företag, men dominerades av en teknokratisk elit, och utländska företag behöll ett betydande inflytande. Efter ännu ett årtionde av korruption och kris var grunden lagd för Caracazo.

År 1989 hade Carlos Andrés Pérez valts till president för andra gången. I februari samma år tillkännagav han ett IMF-påbjudet paket med ”strukturella anpassningar” som innefattade omfattande åtstramningar, privatiseringar och valutadevalvering. Över en natt sköt kostnaderna för mat, bränsle och transporter i höjden när de statliga subventionerna upphörde.

Tidigt på morgonen den 27 februari samlades arga folkmassor i kåkstäderna barrios runt Caracas för att protestera mot höjda busspriser. Protesterna exploderade snabbt i ett spontant uppror utan organiserat ledarskap eller plan. Hungriga och desperata människor plundrade stormarknader, bussar brändes och symboler för rikedom och statlig makt attackerades.

Pérez utlyste undantagstillstånd, upphävde konstitutionella garantier och satte in militär och polis. Hus genomsöktes och obeväpnade civila sköts på gatorna. Upp till 3 000 människor dödades eller försvann, och tusentals fler misshandlades och arresterades.

Staten återfick så småningom kontrollen. Men Punto Fijo-systemet var dött. En ung armémajor vid namn Hugo Chávez, som påverkades djupt av dessa händelser, skulle senare säga att blodet som spilldes under Caracazo vattnade fröna till den bolivarianska revolutionen.

Chávez uppgång

Hugo Rafael Chávez Frías föddes 1954 i fattigdom på landsbygden och drömde om att bli professionell basebollspelare, men gick istället in i den venezuelanska militärakademin. Inspirerad av Bolívar ansåg han att landets enorma naturrikedomar borde användas till förmån för vanliga venezuelaner.

Efter Caracazo bildade han och andra progressiva officerare en hemlig grupp som kallades MBR-200 och utvecklade sin ”bolivarianska” ideologi, som förenade Bolívars panamerikanism med antiimperialism.

Som överste genomförde Chávez en kupp mot Pérez den 4 februari 1992. Tyvärr var försöket förhastat och kuppen misslyckades snabbt. Chávez uppmanade sina kamrater att dra sig tillbaka i direktsänd TV.

Istället för att komma med ursäkter för det misslyckade äventyret tog han fullt ansvar och tillade att rörelsens mål inte hade uppnåtts ”por ahora” – för tillfället. Miljontals människor inspirerades av hans mod och ärlighet och såg honom som en folkets hjälte. Han dömdes och fängslades, men fortsatte att utbilda sig och knöt kontakter med landets folkliga rörelser. Under tryck från folket benådades Chávez och hans kamrater efter bara två år.

Chávez gick in i politiken och reste runt i landet. Även om han var ett klassiskt exempel på att nödvändigheten föder tillfälligheter, satte han sin distinkta prägel på händelserna. Han förstod de problem som fattiga arbetare och bönder stod inför. Han sprudlade av karisma och gav dem den respekt och värdighet de förtjänade. Han blandade sömlöst referenser till Bolívar, revolutionen, socialismen och Jesus Kristus. Snälla gamla damer krävde ivrigt att Chávez skulle bära Bibeln i ena handen och Bolívars svärd i den andra – för att hugga huvudet av oligarkerna.

1997 grundade han Femte-republiken-rörelsen (MVR) och inledde en presidentkampanj, med stöd av de ”bolivarianska cirklar” som växte fram över hela landet. Hans plattform krävde en konstituerande församling för att skriva om konstitutionen och att Venezuelas oljerikedomar skulle användas för att finansiera sociala program för de fattiga.

Han hade en obetydlig valbudget i jämförelse med sina motståndare och mötte hård fientlighet från media och de båda stora partierna, som samlade sina krafter kring en enda kandidat för att stoppa honom. Men Chávez gräsrotskampanj var ohejdbar, och han valdes till president den 6 december 1998 med en övertygande majoritet på 56 procent av rösterna.

I april 1999 röstade 87,75 procent för att sammankalla en konstituerande församling, och en ny konstitution utarbetades efter omfattande debatter och samråd med allmänheten. Även om dess övergripande ramverk förblev borgerligt, var den mycket mer progressiv än tidigare versioner.

Landet fick officiellt namnet ”Bolivarianska republiken Venezuela” och en ny flagga antogs. Konstitutionen bekräftade statens kontroll över naturresurserna, särskilt oljan, och förbjöd privatisering av PDVSA. Den garanterade lika rättigheter för kvinnor och utökade mekanismerna för direkt demokrati, inklusive folkomröstningar och återkallande av val. Den garanterade gratis hälso- och sjukvård och utbildning som konstitutionella rättigheter. Den erkände de inhemska och afro-venezuelanska folkens rättigheter till sina marker, språk och kulturer.

I december samma år godkändes konstitutionen med 71,78 procent ja-röster. Detta följdes av ”mega-valet” i juli 2000, för att bekräfta presidentposten och alla andra valda positioner i enlighet med den nya konstitutionen, och Chávez ökade sin andel av rösterna till 59,76 procent. Med sitt förnyade mandat gick han vidare med att ta verklig kontroll över PDVSA och oljeindustrin.

Kuppen i april 2002

I november 2001 antog nationalförsamlingen en bemyndigandelag som gav Chávez rätt att under ett år lagstifta om specifika frågor genom verkställande order. Med hjälp av dessa befogenheter antog han 49 dekret, däribland en lag om omfördelning av mark och en lag om kolväten, som ökade statens intäkter från oljeutvinning och återupprättade kontrollen över PDVSA.

Föga förvånande var detta för mycket för oligarkerna och deras imperialistiska uppbackare. De inledde en hysterisk kampanj och kallade dekretet för ”kommunistiskt” och ”diktatoriskt”. Det var inte så mycket de blygsamma reformerna i sig som de fruktade, utan massorna bakom Chávez.

Fedecámaras, ett konsortium av de mäktigaste familjerna och företagen, hade saboterat ekonomin från första början. De hamstrade matolja, ris, toalettpapper och andra basvaror, vilket orsakade artificiell brist. De stängde fabriker, flyttade kapital ut ur landet och vägrade att investera. De organiserade protester, strejker och vägspärrar för att göra landet omöjligt att styra.

Det behöver knappast sägas att CIA var starkt involverat. National Endowment for Democracy och USAID utbildade högeraktivister i metoder för regimskifte. De gav miljoner till den våldsamma escualido-oppositionen, inklusive den fredsälskande Nobelpristagaren María Corina Machado. 

Denna stora venezuelanska patriot har nu lovat att överlämna sitt lands enorma naturresurser till det amerikanska näringslivet och skulle gärna se det förvandlas till ett nytt Syrien, bara hon och hennes kriminella kompisar får en del av kakan. Hon har till och med uppmanat Netanyahu att invadera hennes land för att befria det.

Med kontrollen över PDVSA:s rikedomar på spel inledde de en sorts ”färgrevolution” i april 2002. Precis som de skulle göra igen i Ukraina 2014 iscensatte de en väpnad konflikt mellan rivaliserande demonstrationer, använde prickskyttar för att döda människor på båda sidor och skyllde på regeringen. Militärledningen gjorde uppror och reaktionära krafter omringade presidentpalatset. Chávez vägrade att underteckna sin avskedsansökan och fördes bort till en ö för att föras ut ur landet av amerikanerna.

Den 12 april svors Pedro Carmona – chefen för Fedecámaras – in som president och erkändes omedelbart av George W. Bushs administration. Reaktionens tungviktare samlades i presidentpalatset och jublade och hurrade när Carmona upplöste alla demokratiska institutioner i Bolivarianska republiken – allt i demokratins namn, förstås.

Mitt i en våg av massarresteringar, förtryck och en brutal belägring av den kubanska ambassaden tvingades Chávez ministrar gå under jorden. Imperialisterna och den lokala oligarkin trodde att allt skulle fortsätta som vanligt – men massorna hade andra planer. Vad dem beträffade hade de valt Chávez, och de skulle bestämma när han inte längre var deras president.

På morgonen den 13 april spred sig ryktet i de fattiga kvarteren att Chávez inte hade avgått och att han hölls fången. Precis som 1989 strömmade en mänsklig lavin in i centrala Caracas och krävde Chávez återkomst. Lojala militära enheter, inklusive presidentens livvakter, gick till handling mot kuppmakarna. De som inte arresterades flydde som råttor – men först efter att ha plundrat presidentens valv. Tidigt på morgonen den 14 april flögs Chávez tillbaka till presidentpalatset och återinsattes som president.

För första gången i Latinamerikas historia omintetgjordes en USA-ledd kupp av massornas revolutionära handlingar. Den gamla statsapparaten hängde i luften. Arbetarna och de fattiga ägde gatorna, och de meniga soldaterna stod på revolutionens sida. Som Alan Woods förklarade vid den tidpunkten behövde Chávez bara lyfta ett litet finger för att revolutionen skulle kunna genomföras utan blodsutgjutelse eller inbördeskrig.

Han kunde ha uppmanat till ockupation och nationalisering av fabrikerna och jordegendomarna, till expropriering av imperialismen och till ogiltigförklaring av utlandsskulden. Han kunde ha uppmanat till bildandet av folkliga aktionskommittéer – sovjeter – och till en beväpnad folkmilis för att försvara revolutionen och ersätta den stående armén och polisen. Massorna var redo och väntade bara på order. Hela mänsklighetens historia kunde ha förändrats i det ögonblicket. Portarna till den socialistiska revolutionen skulle ha öppnats. Hela Latinamerika skulle ha följt efter – och många andra platser också.

Istället gick ögonblicket förlorat. Tidigt på morgonen uppmanade Chávez till fred och lugn och bad alla att gå hem. Inte en enda person som var inblandad i kuppen greps någonsin. Till och med ”Pedro den kortlivade”, som Carmona kallades, fick gå fritt på gatorna i Caracas och Miami.

”Varje 11:e har en 13:e”

Det är omöjligt att överdriva hur stor denna missade möjlighet var. Ändå blev tanken att ”varje 11:e har en 13:e” en del av det kollektiva minnet hos den venezuelanska massan. Kontrarevolutionens piska kan krossas genom samordnade revolutionära åtgärder, och april 2002 i Venezuela är beviset på det.

Under de följande åren fortsatte den desperata kampen mellan revolution och kontrarevolution att rasa. Oligarkin och imperialismen förblev hänsynslösa och obevekliga. De hade förlorat slaget men vägrade ge upp kriget. Istället för att göra slut på deras lidande försökte Chávez blidka dem. Men som alla vet inbjuder svaghet bara till aggression.

Bara några månader senare, i december 2002, gjordes ett nytt försök till regimskifte, denna gång genom en lockout av oljeindustrin. Datorer som fjärrstyrde verksamheten från Houston kopplades bort. Utrustning krossades, ventiler förstördes och sand hälldes i rörledningarna. Miljarder i intäkter gick förlorade.

Men inom några dagar bildade PDVSA-arbetarna samordningsråd och började få igång produktionen igen – manuellt. Inom några veckor var PDVSA:s enorma maskineri under arbetarnas kontroll – utan ledning – och många arbetare insåg inte ens omfattningen av vad de hade åstadkommit.

Under de följande åren drabbades dussintals andra fabriker av lockouter eller nedläggningar. I många fall svarade arbetarna med ockupationer, och slagordet ”en nedlagd fabrik är en ockuperad fabrik!” blev dagens ledord. Det skedde också en spontan ökning av facklig organisering när arbetarna bröt med den korrupta fackföreningen CTV och bildade egna demokratiska fackföreningar under paraplyorganisationen National Union of Workers (UNT).

Chávez lanserade de berömda sociala programmen misiones, som omfattade subventionerade livsmedelsbutiker, alfabetiseringskampanjer och gratis utbildning. Grundläggande hälso- och sjukvård gjordes tillgänglig för fattiga stadsdelar och avlägset belägna byar när kubanska läkare togs in i utbyte mot olja. Oanvänd mark delades ut till fattiga bönder och ett intensivprogram för att bygga bostäder till överkomliga priser lanserades. Misión Milagro erbjöd gratis operationer av grå starr och andra ögonoperationer så att fattiga människor kunde se igen.

Dessa program förändrade bokstavligen livet för miljontals människor – och inte bara i Venezuela. Citgo, det venezuelanska statliga energibolaget i USA, tillhandahöll gratis eller billig eldningsolja till reservat för urinvånare och fattiga stadsdelar i Boston och Bronx.

Under de följande åren gjordes flera försök att avsätta Chávez. Oppositionen startade guarimba-upplopp, ofta med hjälp av högerextrema colombianska paramilitärer. De attackerade regeringsbyggnader och utförde bilbombsattentat mot tjänstemän som var lojala mot Chávez.

De iscensatte en valbojkott i ett försök att undergräva den demokratiska processens legitimitet – de visste att de ändå skulle ha förlorat valet. År 2004 organiserade de en folkomröstning om att avsätta Chávez efter att ha samlat in tillräckligt många underskrifter för att utlösa den – genom bland annat att inkludera underskrifter från nyfödda och avlidna personer. Chávez vann med 59 procent av rösterna. År 2005 saboterade de det nationella flygbolaget VIASA.

Baserat på revolutionens levande erfarenhet och den härskande klassens beteende drog Chávez slutsatsen att den enda lösningen var socialism. Som han uttryckte det när han förklarade behovet av ”socialism för 2000-talet” vid World Social Forum i Porto Alegre: ”Antingen kapitalism, som är vägen till helvetet, eller socialism, för dem som vill bygga himmelriket här på jorden.”

Valdeltagandet i presidentvalet 2006 var 78 procent, och han fick 62 procent av rösterna. Internationella observatörer, däribland Jimmy Carter, intygade att valet var fritt och rättvist. Ändå fortsätter mainstream-medierna att kalla Chávez för diktator.

2007 tillkännagav han bildandet av ett nytt politiskt parti, Venezuelas enade socialistiska parti (PSUV). Inom några veckor hade 5,5 miljoner medlemmar anslutit sig – nästan 20 procent av befolkningen. Med tanke på vågen av fabriksockupationer bad han sin arbetsmarknadsminister att upprätta en lista över outnyttjade fabriker som skulle nationaliseras och drivas under arbetarkontroll. Hon kom fram till 1200.

Bolivariansk byråkrati

Men mycket få nationaliserades, och endast ett fåtal drevs under arbetarkontroll. Inte bara integrerades de inte i en rationellt planerad ekonomi, utan den alltmer uppblåsta statsbyråkratin gjorde allt för att kväva Chávez djärvaste initiativ. När han efterlyste en femte international som skulle ersätta de döende socialistiska och kommunistiska partierna från förr, ignorerades hans förslag cyniskt av de konservativa kommittéledamöterna omkring honom.

Dessutom finansierades Venezuelas ”petrosocialism” genom att omdirigera oljeintäkter som tidigare hade berikat oligarkin. Under 2000-talets höga oljepriser nådde oljeintäkterna över 90 miljarder dollar per år. Men när priserna kollapsade efter 2014 hade den bolivarianska regimen ingen produktiv bas att falla tillbaka på. De hade inte bara misslyckats med att expropriera kapitalismen och etablera en arbetardemokrati, utan de hade inte heller diversifierat ekonomin. De var beroende av import av allt från mat och bilar till elektronik, men de hade inte längre pengar att betala för det.

De miljarder dollar som oljeintäkterna uppgick till ledde också till allvarliga inflationsstörningar som så småningom skulle få katastrofala följder. Alla dessa petrodollar förstärkte också de konservativa tendenserna inom den ”bolivakrati” som växte fram under den revolutionära processen. Detta var den femte republikens ”djupa stat”, som Chávez aldrig lyckades bryta ned eller kontrollera.

Hugo Chávez dog den 5 mars 2013 efter en lång kamp mot cancer. Liksom Lenin före sin död kunde han se den smygande byråkratiseringen och uppmanade till en kursändring. Men det var redan för sent.

Han var utan tvekan en ärlig revolutionär och förkämpe för sitt folk. Han både eldade på och livnärde sig på massornas revolutionära glöd och entusiasm. Han uppskattade och citerade ofta Marx, Lenin, Trotskij och Alan Woods. Men han var aldrig en verklig marxist – en ödesdiger brist när det gäller att fullborda den socialistiska revolutionen.

Den ”boligarki” som nu kontrollerar staten och PSUV har gjort chavismen till ett skämt. Maduro har gått i spetsen för en variant av den termidorianska reaktionen och rullat tillbaka de flesta av revolutionens landvinningar. Han har privatiserat det som nationaliserats, kvävt arbetarkontrollen och återlämnat jordegendomarna till markägarna. Han har slagit ner på vänstern och de kritiska medierna och krossat all opposition mot sitt styre, även inom fackföreningarna. Trots Trumps hot har han försökt blidka imperialismen och återöppnat PDVSA för utländska företag som Chevron.

Med detta sagt finns det olika grader av kontrarevolution. Om imperialismen och det gamla gardet någonsin skulle återta makten direkt, skulle det bli en våg av hämndaktioner och blodbad i samma skala som den besegrade Pariskommunen.

För att förstå revolutionens långsamma död kan man sammanfatta det så här: även om Chávez hade vunnit makten genom borgerliga val, hade han aldrig riktigt haft makten. Och de venezuelanska arbetarna hade den heller aldrig.

Detta var ett märkligt fall av en socialistisk revolution som försökte gå genom de gamla kanalerna, men maktfrågan löstes aldrig. Även om borgarklassen förlorade den direkta kontrollen över staten, förblev den en borgerlig stat. Armén och polisen rensades flera gånger, men förblev borgerliga till sin natur. En ny byråkrati kristalliserades kring dessa och andra rester av den gamla statsapparaten.

Även om några fabriker nationaliserades och drevs under arbetarkontroll, förblev majoriteten i privata händer. Kapitalisterna utnyttjade detta för att sabotera den revolutionära processen. Istället för expropriering införde Chávez pris- och valutakontroller. Sanktionerna som infördes under Trumps första mandatperiod gjorde situationen ännu värre. Allt detta ledde till ett ekonomiskt dårhus som varken var rationellt och centralt planerat eller överlämnat till marknadens irrationella men reglerande hand.

Hands Off Venezuela!

Resultatet blev oändligt kaos och instabilitet, vilket ledde till en växande svart marknad och galopperande inflation. Förståeligt nog blev stora delar av det venezuelanska samhället besvikna och förlorade sin revolutionära glöd, och dörren öppnades för Maduros kontrarevolution i bolivariansk form.

Att göra upp med Maduro är dock de venezuelanska arbetarnas uppgift. Det Trump vill uppnå med den oöverträffade militära eskaleringen i Karibien är varken att ”återställa demokratin” eller att ”bekämpa narkoterrorismen”. Snarare försöker han underkuva Venezuela och riva bort det från Kinas och Rysslands inflytande. De amerikanska kommunisternas huvudfiende finns hemma. Vi försvarar villkorslöst Venezuela mot imperialismen och säger: ”Hands Off Venezuela!”

Den viktigaste lärdomen är tydlig: ett revolutionärt ledarskap måste förberedas i förväg och kan inte improviseras fram i stundens hetta. Avsaknaden av ett sådant ledarskap är tragedin för Venezuela och alla andra revolutioner sedan 1917. Det är detta Revolutionära kommunistiska internationalen arbetar för att rätta till.