En massaker förbereds mot Rojava och kurderna i Syrien. Den islamistiska regimen, ledd av Ahmed al-Sharaa och stödd av väst, har inlett en offensiv i nordöstra delen av landet och omringat det historiska kurdiska fästet Kobane vid den norra gränsen mot Turkiet.
ISIS-flaggor har hissats över Raqqa. Jihadistiska krigare har flytt från fångläger. Statyer som rests till minne av kurdiska krigare har välts. En mardröm som påminner om den ISIS-terror som svepte över Syrien för tio år sedan håller på att utspelas.
Efter att ha använt kurderna organiserade i Syriens demokratiska styrkor (SDF) som en bricka mot Assad i det syriska inbördeskriget, överger nu den amerikanska imperialismen under Donald Trump cyniskt dem åt sitt öde. I detta läge är det avgörande att förklara hur det kom sig att det slutade i denna reaktionära återvändsgränd och dra de lärdomar som behövs för att driva kampen för kurdisk frihet framåt.
Västvärldens bedrägeri
När Assad föll för Hayat-Tahrir al-Sham (HTS) i slutet av 2024, var imperialisterna i väst snabba att försäkra världen om att den nya regimen, ledd av Abu Mohammad al-Jolani som han då var känd som, borde ges en chans. Den före detta al-Qaida- och ISIS-befälhavaren välkomnades inte bara utan framställdes som en galjonsfigur för den syriska demokratin.
”En fiendes fiende måste vara en vän”, sa européerna och amerikanerna. De firade Assads fall och talade i högstämdaordalag om möjligheterna till ett ”fritt, stabilt, pluralistiskt och suveränt” Syrien. Allt detta var förstås nonsens. Med Assad – och därmed Ryssland och Iran – ur bilden var det verkliga skälet till deras smicker att positionera sig för att hävda sina egna imperialistiska intressen i ett nyckelområde i Mellanöstern. Som vanligt skedde allt detta under täckmanteln ”spridning av demokrati”.
Men upproret som störtade Assad byggde inte på något som liknade demokrati eller en önskan om fred och stabilitet i Syrien, vilket väst var väl medvetet om. Det var deras intervention, finansiering och vapen i det syriska inbördeskriget som ledde till det syriska samhällets fullständiga kollaps och banade väg för HTS uppror. Det enda möjliga resultatet, som vi ser idag, var en förnyad sekteristisk kamp om makten i det vakuum som uppstod efter Assads fall.
Al-Jolani och HTS tog makten under den turkiska imperialismens vingar. Trots en massa tomt prat från de jihadistiska ”rebellerna” om att inrätta en inkluderande övergångsregering har al-Jolani framträtt som den enda härskaren. Han installerade sig själv i alla höga regeringspositioner och utnämnde familjemedlemmar och sina före detta ISIS-allierade till de återstående nyckelposterna.
I stället för att ställa krav på HTS eller bryta banden, övertalade västvärlden helt enkelt Jolani att byta ut sin turban mot en välstrykt politikerkostym, trimma sitt skägg och byta sitt tidigare nom de guerre mot det mer moderata al-Sharaa. Sanktionerna upphävdes och ambassaderna öppnades igen, samtidigt som man rullade ut röda mattan för honom vid FN:s generalförsamling i september och senare i Ovala rummet.
Men bortsett från symboliken, vad har al-Sharaa egentligen gjort i Syrien under det senaste året?
Bild: Foreign Ministery of Oman, Wikimedia Commons
HTS har genomfört flera massakrer mot etniska minoriteter i Syrien, först mot alawiterna i mars förra året, följt av druserna några månader senare. De jihadistiska fraktionerna och andra extremistgrupper som utgör kärnan i den nya syriska militären har spelat en nyckelroll i genomförandet av dessa grymheter. De har slaktat tusentals människor. Al-Sharaa vet att han måste tala om ett ”enat Syrien”, men han har gjort precis tvärtom. Hans styre hotar att slita sönder Syrien i fruktansvärda sekteristiska våldsamheter.
Den nuvarande offensiven från de syriska väpnade styrkorna, tillsammans med arabiska stam- och klanmiliser, mot det kurdledda SDF är den naturliga kulmen på denna process. Västvärlden har installerat och främjat en hantlangare som kan tjäna deras intressen i regionen. Priset? Att dra in Syrien i ett nytt inbördeskrig och offra kurderna på imperialismens altare.
Turkiets roll
Assadregimens fall i slutet av 2024 kan spåras tillbaka till Turkiet, som har djupa band till HTS. Turkiet har länge stöttat och finansierat HTS – som nu utgör en av Erdoğans centrala regionala allierade – eftersom de ger dem en möjlighet att främja sina övergripande intressen i regionen.
Ett av dessa är Erdoğans ambitioner om ett nytt ottomanskt imperium. Han strävar efter att utvidga Turkiets ekonomiska kontroll söderut genom att koppla landet till Persiska viken via Irak och den östligaste delen av Syrien. Ännu viktigare är dock utsikterna om att få en förlängd arm i Damaskus som kan bekämpa kurderna i Rojava. Det är den stora vinsten.
Erdoğan ser kurderna – av vilka många bor i Turkiet – som en femte kolonn inom det turkiska samhället. På grund av sina nationella ambitioner utgör de ett av de största hoten mot hans styre och hans mål att etablera ett ”stort Turkiet”. För honom och al-Sharaa skulle även en enbart formellt oberoende kurdisk stat i Rojava undergräva deras mål om fullständig kontroll över alla religioner och etniciteter i området.
När HTS slog till mot det svaga Assad-regimet i slutet av 2024 och installerade en fundamentalistisk islamistisk regim – helt beroende av Turkiet för att konsolidera statsmakten – var det först och främst en möjlighet att krossa och avväpna kurderna. Turkiet har spenderat 1800 miljarder dollar på detta under de senaste 40 åren.
Nu när den syriska armén genomför en offensiv i de kurdiska autonoma områdena och driver ut SDF-miliser med kopplingar till PKK, har de turkiska och syriska regimerna utan tvekan kommit närmare detta mål. Inte bara har SDF tvingats öster om Eufratfloden, utan utsikterna för en upplösning av den USA-stödda koalitionen verkar större för var dag. Redan nu övergår icke-kurdiska SDF-enheter till den syriska regimen.
Trumps dubbelspel
Donald Trumps och den amerikanska imperialismens agerande i samband med dessa händelser belyser deras grova cynism, men det borde inte komma som någon överraskning. Det är ingen hemlighet att den amerikanska imperialismen inte bryr sig särskilt mycket om lojalitet när det gäller att tillvarata sina intressen runt om i världen. Att överge kurderna är bara det senaste cyniska draget i en lång historia av att svika allierade när det passar.
Enligt den amerikanska administrationen har behovet av SDF, och därmed även den amerikanska militära närvaron i Syrien, ”upphört”. Som Trumps sändebud till Turkiet, Tom Barrack, kallblodigt skrev i ett uttalande om Syrien, har situationen ”förändrats i grunden”, vilket innebär att USA ”förändrar grunden för partnerskapet mellan USA och SDF”. I själva verket säger de att de sätter sin tillit till al-Sharaa för att övervaka ISIS, och att kurderna helt enkelt måste acceptera Amerikas nya sheriff i stan. De mänskliga kostnaderna för kurderna på både kort och lång sikt betraktas som skador som får accepteras.
Bild: Public domain
I ett ögonblick av ren dubbelmoral förklarade Barrack att den de facto upplösningen av SDF inte är en dödsdom för kurderna, utan en ”stor möjlighet”. Detta samtidigt som Kobane – den symboliska kurdiska staden som höll stånd mot ISIS omringning 2014 – återigen är omringad, denna gång av HTS. Mat, vatten och elektricitet har syriska regeringsstyrkor skurit av. Staden är belägrad, med tusentals män, kvinnor och barn på randen till en humanitär kris.
Vad gäller de tusentals IS-krigare som hålls fängslade av SDF och amerikanska styrkor i nordöstra Syrien, har det amerikanska centralkommandot beslutat att överföra dem till Irak. Enligt dem transporterades 150 fångar dit denna vecka, och USA planerar att flytta totalt mer än 7 000. Men detta är ingen enkel sak. Det cirkulerar redan rapporter om IS-krigare som lyckats fly från fängelset mitt i kaoset, med hjälp av HTS och de miliser som är lojala mot dem.
Efter att ha använt kurdiska krigare som ryggraden i SDF för att bekämpa ISIS – ett Frankensteins monster som skapats av den amerikanska imperialismen – betraktar de dem nu som offerlamm och flyttar sitt stöd till, ni gissade rätt… en tidigare ledande medlem av ISIS i form av al-Sharaa! Det låter (nästan) för bra för att vara sant…
För al-Sharaa är detta bara bra, eftersom en förstärkning av jihadisternas kontroll i nordöst bara tjänar till att stärka hans bas och hans grepp om staten.
Trumps drag måste ses i ljuset av det senaste nationella säkerhetsdokumentet, som tydligt visar att Mellanöstern inte längre är det primära intresset för den amerikanska imperialismen. Som det står i dokumentet är ”de dagar då Mellanöstern dominerade den amerikanska utrikespolitiken både i långsiktig planering och i det dagliga arbetet tack och lov över”.
Men ett amerikanskt tillbakadragande till sitt eget halvklot kommer inte att bringa fred till folken i regionen. Tvärtom, om USA väljer att dra sig ur Syrien som Trump förespråkar, kommer de helt enkelt att lämna efter sig förutsättningar för ytterligare kaos.
Att USA släpper sitt grepp om situationen är tydligt för de aktörer i regionen som vill fylla det partiella vakuumet och utnyttja de sekteristiska splittringar som USA:s intervention från början har främjat. Detta gäller Turkiet, men också Israel, som har strävat efter en mer självständig imperialistisk roll i regionen.
Sedan Assads fall har Netanyahu konsekvent påmint al-Sharaa (och bakom honom Turkiet, som han ser som en rival om dominansen i Mellanöstern) om att varje försök att konsolidera makten kommer att bemötas med militärt ingripande. Israel har agerat, som vanligt helt ostraffat, för att hålla Syrien i ett tillstånd av svaghet och underblåsa alla möjliga sekteristiska splittringar. Israel har utökat sin ockupation av syriskt territorium och bombat landet, inklusive det militära högkvarteret i Damaskus, under förevändningen att ”skydda” druserna.
Det kurdiska motståndet
Det råder ingen tvekan om att utsikterna för kurderna är extremt dystra. Men det beror inte bara på HTS maktövertagande och USA:s svek.
Politiskt sett har kurdernas ledarskap, i form av PKK, fört den kurdiska kampen på rent nationell basis och ställt frågan om att hitta militära allierade som enbart en taktisk fråga. Det var detta som ledde dem in i alliansen med den amerikanska imperialismen under det syriska inbördeskriget, ett steg som vi varnade för vid den tidpunkten. Idag har det visat sig vara ödesdigert.
Samma tillvägagångssätt upprepades i våras, när den fängslade PKK-ledaren Abdullah Öcalan meddelade att PKK skulle upplösa sig och lägga ner sina vapen. Detta är inte rätt plats att fördjupa sig i en analys av PKK:s politiska brister och utveckling, men det räcker att säga att Öcalans tro på Erdoğan, på att han skulle låta kurderna fullfölja sina mål med ”demokratiska” medel, visar sig nu tydligt vara katastrofal.
Al-Sharaas budskap till kurderna är otvetydigt: ”Upplös er och ’integrera’ er i min armé under mitt befäl, eller förbered er på ett angrepp.” Strategin för SDF-ledaren Mazloum Abdi – även känd som Mazloum Kobani – har i praktiken varit att kapitulera och vädja till utländska makter.
Bild: Public domain
Abdi har konsekvent hävdat att ”alla som kan hjälpa till att stödja våra rättigheter” kan hjälpa till att ”försvara” kurderna. Detta gäller även Israel, vars hjälp Abdi har sagt att han skulle ”välkomna” och ”uppskatta”. Man behöver bara se på hur Israel har krossat det palestinska folket i 80 år för att inse att detta skulle vara ett allvarligt misstag.
Israel bryr sig inte det minsta om kurderna och skulle vända sig mot dem utan förvarning. Ännu viktigare är frågan om vilken effekt Abdis eftergivenhet gentemot de mest reaktionära västerländska imperialisterna har på de arabiska och icke-kurdiska arbetarna och fattiga i hela regionen. I praktiken säger det dem att kurderna gör gemensam sak med fienden – de imperialister som har orsakat förstörelse i Syrien, Irak, Libanon och Palestina – snarare än med sina klassbröder och -systrar av olika tro och etnicitet. Detta är ett ödesdigert misstag som bara skulle marginalisera den kurdiska kampen i regionen.
Denna principlösa strategi leder till en de facto kapitulation, vilket framgår av det vapenvapenavtal och integrationsavtal som Abdi har ingått och som den syriska regeringen har offentliggjort. I avtalet upphävs nästan all kontroll över den kurdiska autonoma administrationen – en dödsdom för Rojava.
De många tusentals kurdiska arbetarna och soldaterna i YPG kommer inte att acceptera kapitulation inför en HTS-offensiv. Men Rojavas öde kan i slutändan bara säkras genom att kampen förs på en självständig klassbasis, utan några illusioner om att en fredlig lösning på den kurdiska frågan kan nås genom överenskommelser med amerikansk, israelisk eller turkisk imperialism.
Behovet av motstånd
Erdoğan och al-Sharaa gnuggar kanske händerna, men historien visar att kurderna inte bara kommer att marschera till slakt. Redan nu bryter protester ut över hela regionen och bland den kurdiska diasporan över hela världen. Men vad som behövs är inte samarbete och eftergivenhet gentemot Turkiet och HTS – vars mål alltid har varit att krossa kurderna – eller imperialisterna, utan att kampen förs på en revolutionär klassbaserad grund.
Den nuvarande situationen är helt och hållet ett resultat av imperialismen. Det kan inte bli fred i Mellanöstern, varken för kurderna eller någon annan förtryckt grupp, så länge som kapitalistklasserna i världen och regionen har makten. HTS visar världen att någon form av demokratisk stat med autonomi och lika rättigheter för kurderna – för att inte tala om idén om separation och en kurdisk stat – aldrig kommer att bli aktuell så länge de har makten.
Den enda vägen ut ur detta reaktionära träsk är att ändra kurs genom att erkänna att kampen för ett kurdiskt hemland inte kan lösas på grundval av en nationell-militär kamp som stöds av imperialistiska så kallade ”vänner”. En revolutionär kamp för att störta Erdoğan och islamisterna i Syrien är den enda vägen ut. På grundval av en enad revolutionär kamp av både kurdiska och icke-kurdiska massor skulle deras svaga regimer börja känna marken skaka under sina fötter.
Det finns potential för en sådan revolutionär kamp inte bara i Syrien och Turkiet, utan i hela regionen. För att främja detta mål krävs ett fullständigt brott med imperialismen och klassamarbetet, som återigen visar sig vara dödgrävare för den kurdiska kampen.