Krisen i skogsindustrin kräver klasskamp

Den svenska skogsindustrin genomgår just nu sin djupaste kris på flera årtionden. Under hösten har varsel och nedläggningar avlöst varandra, både på pappersbruken och inom träindustrin. 

I september meddelade Billerud att 560 tjänster ska bort vid fem svenska bruk – Frövi, Gruvön, Karskär, Skärblacka och Karlsborg – och kort därefter kom beskedet att Stora Enso varslar 60 personer i Värmland. Samtidigt stängs sågverk i Ransby, Edane och Balungstrand, och småhusfabriken Eksjöhus i Sävsjö läggs ned. Skogsbolaget Södra varslar 200 tjänster och tidigare i år meddelade Hylte Paper att de säger upp 60 av sina ungefär 270 anställda på bruket i Hyltebruk i Halland.

Bakom varje siffra finns arbetare som förlorar sin försörjning, familjer som tvingas flytta och hela bygder som slås i spillror. Det är inte bara en bransch i kris – det är en social katastrof som hotar att sprida sig från ort till ort.

Hyltebruk är i praktiken uppbyggt kring bruket, och varje varsel där får konsekvenser för hela orten. I Grums, en liten småstad i Värmland, har man nu drabbats av två stora varsel på kort tid: först 160 uppsägningar på Billeruds anläggning på Gruvön, och nu ytterligare 20 tjänster som Stora Enso vill kapa på sitt sågverk. I Ransby i Nordvärmland mister ett fyrtiotal sin försörjning – samtidigt som hela bygden blir av med sin sista stora industri.

När industrijobb försvinner drabbas många fler än de som sägs upp. Inom pappers- och trävaruindustrin beräknas varje jobb försörja ytterligare två till tre arbetstillfällen i form av underleverantörer, transporter, butiker och service på orten. Ett varsel på 40 personer kan alltså i praktiken innebära att över 100 jobb försvinner. Därför blir varje nedläggning inte bara en förlust för de direkt berörda, utan en chock som sprider sig genom hela samhället och leder till oro, utflyttning och sociala problem.

Detta visar tydligt hur kapitalet fungerar: företagen kan slå sig ned i en ort, suga ut arbetskraften under ett antal årtionden, men när vinsterna kan hämtas någon annanstans lämnas hela samhället i kris. För bolagen är det bara en fråga om balansräkningar – för de som bor och arbetar på orten handlar det om framtiden, försörjningen och tryggheten.

Bolagens egna rapporter visar samtidigt att det inte alltid är brist på pengar som ligger bakom uppsägningarna. Stora Enso redovisade under första halvåret 2025 en vinst på 235 miljoner euro – en liten ökning jämfört med året innan. Billerud hade samtidigt en rörelsemarginal på hela 22 procent i Nordamerika – nivåer som få industriföretag når upp till.

Ändå talar både Stora Enso och branschorganisationen Skogsindustrierna om ”tuffa marknadsförhållanden”, pressad lönsamhet i Europa och hot från konkurrens i Asien och USA:s nya tullar. Med andra ord: vinster görs, men inte tillräckligt höga i just Sverige.

Efter flera år av expansiv produktion har marknaden mättats: lager av papper, kartong och trävaror växer, medan byggsektorn står stilla efter räntehöjningar och inflation. Under 2020-talet har hushållens köpkraft rasat – 99 procent av svenskarna har blivit fattigare sedan 2020 – vilket gjort drömmen om ett eget hus omöjligt för allt fler. Samtidigt har e-handeln, som tidigare drev upp behovet av kartong, minskat när arbetare tvingas dra ner på konsumtionen.

Den tilltagande rivaliteten mellan de stora imperialistmakterna – med USA på ena sidan och Kina och Ryssland på den andra – driver också på krisen i skogsindustrin. Sanktionerna mot Ryssland har kraftigt minskat tillgången på virke i Europa, vilket lett till kraftigt stigande priser på timmer och massaved. För företag som inte äger egen skog, som Billerud, innebär det att deras råvaror blivit dyrare – samtidigt som de inte kan höja sina egna priser på en krympande marknad.

Till detta kommer de nya handelstullarna mellan USA, EU och Asien, som försvårar exporten och skapar osäkerhet i hela branschen. Skogsindustrin är djupt integrerad i den globala marknaden, och varje skakning i världsekonomin slår direkt mot bruken här hemma.

Kapitalisternas svar på dessa problem är alltid detsamma: pressa arbetarna hårdare, slimma organisationerna och kräva mer produktion från färre händer. Det är därför vi nu ser en våg av nedskärningar som sveper över hela skogsindustrin.

– Vi har en omfattning av varsel och uppsägningar som vi inte har sett på 30 år. Både bredden och längden på den här svackan är exceptionell, säger GS-fackets ordförande Per-Olof Sjöö till Dagens Arbete om krisen inom trävaruindustrin.

Han pekar på den förlamade byggmarknaden som den främsta orsaken till krisen, men konstaterar samtidigt att behovet av bostäder finns kvar. Det är en beskrivning av kapitalismens absurditet: människor behöver hem, arbetare behöver jobb – men eftersom ingen kan tjäna på att bygga, står både bostäder och fabriker stilla.

En exceptionell kris kräver också en exceptionell klasskamp. Ändå möts arbetarna bara av fler förhandlingar och tomma ord från ledningen i facket. Erfarenheterna från de senaste årens varsel – som på Skoghalls bruk – visar vad som händer när kampviljan hålls tillbaka. Den ilska som finns riskerar då att förvandlas till uppgivenhet, i stället för till organiserad kamp.

I stället för passivitet borde GS och Pappers gå samman och organisera ett gemensamt motstånd – från sågverken till pappersbruken – och mobilisera till en landsomfattande strejk för att försvara jobben.

Om dagens fackledningar står i vägen för kampen måste arbetarna själva ta initiativet – och ersätta dem med ledare som vill kämpa. Men kampen får inte stanna vid att tillfälligt rädda jobben. Den måste rikta in sig på att ta makten över produktionen – att de största företagen inom skogs-, bygg- och fastighetssektorn tas över i samhällelig ägo under arbetarkontroll.

Bara då kan vi använda samhällets resurser till att skapa arbete, bostäder och trygghet – i stället för kapitalistisk kris.