Kontrasten är slående mellan Tidöpartiernas konstanta högljudda retorik om att “bevara svensk kultur” – och den svältkur de samtidigt satt kulturen på. Nu föreslår de “breddad kulturfinansiering”: ett illa dolt sätt att öka de rikas inflytande över svenskt kulturliv.
Kulturens andel av de offentliga utgifterna har under Tidöregeringen nått den lägsta nivån på över 25 år – och då var den inte särskilt bra dessförinnan.
Inte ens de institutioner som borde passa perfekt in i regeringens nationalistiska kulturretorik har sluppit undan. Naturhistoriska riksmuseet tvingades stänga efter att delar av taket hade rasat in. Andra museer hotas av kraftigt höjda hyror. Kungliga Operan har fått förfalla till den grad att renoveringen nu väntas bli Statens fastighetsverks dyraste någonsin.
I regeringens senaste budget fortsätter svältkuren: regional kultur fick 20 miljoner mindre, och bidragen till allmän kulturverksamhet minskades med 14,5 miljoner. För kulturskolan och studieförbunden väntar ytterligare nedskärningar.
Istället vill regeringen bereda plats för Sveriges rikaste i kulturlivet. Målet är att privata gåvor ska täcka upp när staten drar sig tillbaka.
Timbro tar bladet från munnen
I detta syfte har regeringen beställt en utredning som lämnade sitt betänkande i maj. Den mest iögonfallande delen är kanske förslaget om ett “matchningssystem”, där staten ska matcha vissa sorters privata donationer till kultur genom att lägga till 25 procent extra. Om, säg, en Jacob Wallenberg vurmar särskilt för något kulturprojekt, kan han alltså nu få hjälp av staten med finansieringen.
Om detta låter som ett sätt att öka miljardärernas makt över kulturen genom att steroid-dopa deras kapital med statliga pengar, så är det precis vad det är. Faktum är att Norge redan har hunnit pröva – och avskaffa – ett motsvarande system. Att systemet så ogenerat stärkte privata investerares direkta kontroll över kulturen blev helt enkelt för politiskt impopulärt.
Samtidigt vill regeringen införa olika former av skattereduktioner knutna till kulturdonationer.
Regeringen undviker att tala om “mecenatsystem”, men i en analys av borgarklassens favorit-tankesmedja Timbro tar man bladet från munnen.
“Före 1960- och 70-talens radikala omläggning av kulturpolitiken hade Sverige en i högsta grad levande mecenatkultur. Många av de kulturinstitutioner som vi i dag tar för givna grundades som privata initiativ och finansierades av privata mecenater, antingen rika privatpersoner, stiftelser eller insamlingar bland allmänheten.
Nedmonteringen av denna mecenatkultur skedde inte över en natt, men den skedde högst medvetet: genom ökade offentliga åtaganden, genom en kulturpolitisk retorik där privat inflytande betraktades med misstänksamhet och genom en skattepolitik som effektivt slog undan fötterna för den privata förmögenhetsbildning som varit en förutsättning för mecenatskapet.”
Med andra ord: de fördömda sossarna slog undan benen på de rikas inflytande över svenskt kulturliv!
Staten finansierade under efterkrigstiden en enorm expansion av alltifrån skolor, kulturskolor och studieförbund till replokaler, teatrar och konserthus. Arbetarklassen fick tillgång till kultur som tidigare varit förbehållen samhällets mer välbeställda, vilket var en av grundvalarna för såväl proggrörelsen som för det senare “svenska musikundret”. Genom arbetarrörelsen kunde vanliga arbetare ta strid för de satsningar man ville se.
För Timbro och borgarklassen handlar det nu om att slå tillbaka: att fortsätta sänka de statliga utgifterna (och därigenom skatterna) och återskapa de goda åren då de rikas godtycke avgjorde vad som skulle finansieras. Medici-familjens och drottning Kristinas mecenatsystem ska återfödas – men nu under kapitalismens sena förfall, istället för dess tidiga renässans.
Ideologisk offensiv
Kulturbudgeten är mycket liten i förhållande till statens utgifter som helhet: 0,62 procent av statsbudgeten för 2026. För staten är besparingar på kulturen alltså närmast kaffepengar. Och bara en knapp femtedel av svenskarna är för nedskärningar. Fler än åtta av tio anser att alla ska ha tillgång till kulturverksamhet som bibliotek, kulturskola och replokaler.
Regeringens beslut baseras alltså varken på strikt ekonomiska eller opinionsmässiga överväganden. Det är snarare en fråga om vem kulturen är av och för – och vad för innehåll den ska ha.
På senare år har flera finansfamiljer intresserat sig alltmer för kulturen. Bland dessa utmärker sig familjen Ax:son Johnson, ibland kallad ”kulturens Wallenberg”, som årligen samlar ett urval av kultureliten på sin herrgård i Bergslagen.
Det är inom Ax:son Johnson-sfären som man drivit frågan om en svensk kulturkanon allra mest intensivt – vilket sedan blivit ett av Tidöregeringens viktigaste kulturpolitiska prestigeprojekt. Alla ledamöter i kanonkommittén utom en rör sig i sfären.
Den mest namnkunnige är Lars Trägårdh.
– Vi har skämtat om att vi kommer att framstå som språkrör för Axess, säger han när han intervjuas av Svenska Dagbladet.
Det är ett talande exempel på hur några av de tusentals trådarna knyts mellan finanselit, borgarklassens ideologer och företrädare för staten.
Men det är också ett exempel på den inriktning som regeringen vill driva kulturen i. Exakt vad Ax:son Johnson-stiftelsen syftar till är det visserligen inte meningen att allmänheten ska veta.
– Vi har pengar, och ni får gärna be om pengar, men vi tänker inte tala om vad som gäller och varför vi ger, säger en förläggare för att beskriva stiftelsens attityd.
Men konservatism nämns ofta, likaså försvaret av det “västerländska kulturarvet” mot olika former av kritiska synsätt, vilket stämmer väl med den sortens nationalism som allt mer präglar politikernas retorik. Trägårdh talar för sin del om “folkfostran”, om att “försvenska svenskar”, “folkgemenskap” och så vidare. Samma tankar låg bakom regeringens kulturkanon.
– Då börjar jag alltid med att säga: glöm allt vad ni hört om mångkultur, multikulturalism och mångfald. Det finns svensk kultur, sade Trägårdh i en intervju med SvD under kanonarbetet.
I ett läge där borgarklassen och deras politiker behöver skapa stöd för en stor upprustning av den svenska militären – och samtidigt allt mer bygger sitt stöd på främlingsfientlighet och rasism – passar denna kulturpolitik naturligtvis som hand i handske.
Här drillar man eliten
Regeringen, Timbro, Ax:son Johnson-sfären – som här uttrycker hela den härskande klassens intressen – har inlett en strid på kulturens område.
Sådant som inte stärker kapitalets och statens prestige ses som slöseri: ungdomar som repar, syjuntor för pensionärer, amatörteatrar, studiecirklar, gratis museibesök, med mera. Pengarna ska gå till det borgarklassen anser sig behöva, vilket är projekt som kan stärka svensk nationalism.
Det innebär också att kulturpolitiken ska röra sig från bredd till elit. Samtidigt som medlen till danskurser och liknande dras ned för den breda allmänheten, vill regeringen pröva spetsutbildningar i musik för barn ända ned till sex års ålder. Urvalet till klasserna ska ske genom antagningsprov (för sexåringar!). Detta trots erfarenheterna från balettskolor, som undantas från skollagen och kan sparka ut elever som inte anses hålla måttet. Resultatet har blivit psykisk ohälsa, kroppshets och hård press.
Detta är i linje med trenden att elitsatsningar för barn inom idrott blir allt vanligare trots kritik från forskarkåren. Man flyttar medel från idrotten och kulturen för den breda allmänheten, till särskilda institutioner för att skapa underbarn vars prestationer kan användas för att bygga nationell samhörighet.
I detta syfte vill politikerna inte längre att resurserna ska styras av statliga dokument, fyllda med formuleringar om mångfald och geografisk tillgänglighet, utan av den kultiverade borgarklassens egna patroner.
En verklig renässans
Om kulturen på allvar ska kunna blomstra, krävs satsningar på alla nivåer och ett samhälle som utvecklas på bred front. Bakom den klassiska renässansen låg städernas, hantverkets och vetenskapens snabba utveckling, som började bryta kyrkans och så småningom feodalismens kvävande grepp över kulturen. Rika mecenater som Medici-familjen i Florens blev av sina egna maktpolitiska skäl en del i utvecklingen.
När nu borgarklassen vill börja röra sig tillbaka mot denna halvfeodala form för kulturlivet, handlar det definitivt inte om att värna kulturens frihet, främja kulturens “bredd” eller något annat som politiker kan tänkas låtsas värna om. Det handlar tvärtom om att kedja kulturen vid borgarklassens snäva behov.
Vi kommunister står inte bara för kulturell frihet i det abstrakta. Vi står för att ge alla människor de verktyg som behövs för att uttrycka sig konstnärligt, för att ta del av och bidra till hela den enorma kulturella rikedom som mänskligheten har skapat genom historien.
Ur borgarklassens synpunkt kan det möjligtvis finnas pengar till en solist på Kungliga operan, men knappast till amatörkörer i föreningslokaler. För oss finns det ingen motsättning. Faktum är att det är precis genom att ge alla möjlighet att utvecklas, som de stora talangerna kan upptäckas.
Det handlar inte bara om rent materiella förutsättningar som lokaler och bidrag, även om de är nog så viktiga. Det är också en fråga om tid. Tänk om vi till exempel kunde sänka arbetstiden till en 30-timmarsvecka – eller varför inte en 20-timmarsvecka? Vilken enorm kreativ potential skulle inte frigöras om miljoner människor fick tid att ägna sig åt konst, musik eller film?
En verklig kulturell renässans kommer inte ur miljardärers donationer. Den kommer ur att miljoner människor får tid, trygghet, lokaler, utbildning och resurser att skapa själva. Det kräver att samhällets rikedomar tas ur händerna på den klass som i dag använder dem för vinst, makt och prestige – och istället ställs i hela folkets tjänst.