Ingen tilltro till staten! Försvara arbetarrörelsen! Kämpa för socialism!

av Niklas Albin Svensson

Fascistattackerna mot vänsteraktivister och arbetarrörelse har tilltagit det senaste året, senast den 8 mars i Malmö. En av aktivisterna, Showan, fick skallen spräckt och ligger fortfarande nedsövd. Den 9 mars hölls det därför med kort varsel imponerande manifestationer, och de kommer utan tvivel bli större i helgen. Arbetarrörelsen måste försvara sig, och det känner varenda vänsteraktivist i Sverige. Fascisterna testar vad de kan göra, men hittills har svaret från arbetarrörelsens ledning varit oförlåtligt tyst – man har hänvisat till polisen. Men händelserna måste ses som en väckarklocka – vi kan inte lita på den borgerliga staten – vi måste själva försvara oss!

Etablissemanget använder fascisterna

Attacken ägde rum efter en "ta tillbaka natten-marsch" på internationella kvinnodagen i vänsterområdet Möllevången i centrala Malmö. Efter marschens slut, när folk var på väg till en fest i Folkets Park, attackerade ett gäng fascister sex vänsteraktivister. Fascisterna var beväpnade med knivar och fyra personer togs till sjukhus, av vilka en, Showan Shattak, fortfarande är i koma och det är oklart om han kommer överleva. Det verkar som att han kan ha varit en avsiktlig måltavla för nazisterna eftersom han varit en offentlig figur i en fotbollssupporter-kampanj mot homofobi.

Attacken följer en ström av attacker mot vänsteraktivister av fascistiska grupper. I oktober blev Kvarnby Folkhögskola i Malmö som är kopplad till Vänsterpartiet, skadad av en anlagd brand. I december attackerades en demonstration i Kärrtorp (södra Stockholm) av 30 nynazist-banditer. Och i januari attackerades en ung socialdemokrat i Malmö.

Hela det svenska etablissemanget säger att högerextremism är ungefär lika dålig som vänster-"extremismen", och påstår att när nynazister attackerar demonstrationer mot nedskärningar så är det bara en konflikt mellan två lika skyldiga parter. Den nuvarande högerregeringen, som uppenbarligen inte är fascistisk ens i den vildaste fantasin, låter också gärna nynazistattacker skrämma upp vänsteraktivister, framförallt militanta antifascister.

Tidigare i år hindrades Soran Ismael från att prata på sin regelbundna show på public-service radio under valkampanjen. Anledningen var hans högröstade motstånd mot rasism och Sverigedemokraterna. Detta är helt enkelt ytterligare ett led i samma sak, att man strävar efter att tysta vänsteraktivister, under täckmanteln av "neutralitet".

Ukraina – en boost för fascisternas moral

Under hela konflikten i Ukraina har utrikesminister Carl Bildt ihärdigt försökt neka till att det fanns några fascister eller antisemiter närvarande i Maidanrörelsen, han har till och med påstått att Svobodapartiet består av "demokrater". Och den svenska pressen gav svenska nynazister som reste till Ukraina gott om utrymme för att uttrycka både sitt stöd for rörelsen och sina uppmaningar om en etisk rening av Ukraina.

Det är uppenbart att de svenska nazisterna har stärkt moralen via händelserna i Ukraina. Faktum är att en av attackens inblandade personer nyligen hade kommit tillbaka från Ukraina. För Säpos del har de svenska nynazisternas aktiviteter i Ukraina inte varit något att oroa sig för.

I sanning har regeringens svar varit passivt. Sedan lördagens händelser har statsministern tvingats tillkännage att nynazisterna smutsar ned Sveriges rykte. Det är otvivelaktigt sant, men lägg märke till att han inte ens bryr sig om att fördöma attackerna!

Polisen har visat mycket litet intresse för att gripa nynazisten som, enligt vittnen, var den som höll kniven. Han har enligt rykten kallats till förhör men har inte arresterats. I själva verket verkar polisen och domstolarna mer intresserade av att blanda in de knivhuggna vänsteranhängarna i attacken. Svenskarnas parti, vars medlemmar genomförde attacken, har gjort ett uttalande som säger att deras medlemmar endast agerade i "självförsvar" när de blev attackerade av en grupp vänsteranhängare. Denna version av händelserna har nu även publicerats i Expressen, som citerar polisen som källan till informationen.

Varken bland polisen eller redaktörerna för Expressen har någon ställt några frågor om vad en grupp nynazister gjorde i ett känt vänsterområde på internationella kvinnodagen, mitt i natten, efter en demonstration, bärandes på knivar. Inte heller frågar de varför alla skadade är vänsteranhängare och de gripna högerextremister. Deras skildring av händelserna är klart falsk.

Polisen har för övrigt under hela 1990-talet och början av 2000-talet visat sig hysa ett stort antal nazister inom de egna leden. Den ökända Norrmalmsinstitutionen för Stockholmspolisen hyste en cell av fascister inom sig. På senare tid har polisen också granskats för trakasserier av svarta och etniska minoriteter i Sverige under täckmanteln "invandringskontroll". Detta är egentligen bara toppen av isberget.
Det är helt klart att etablissemanget i alla dessa attacker har skyddat fascisterna. De är inte intresserade av att vidta några seriösa åtgärder för att få slut på deras våld. Därmed uppmuntrar de det också att fortsätta.

Det är inte svårt att se varför. Just nu ser det mörkt utför regeringen i opinionsmätningarna. De har bara 39 % av rösterna medan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har sammanlagt 53%. Sverigedemokraterna med rötter i den nynazistiska rörelsen har cirka 9% av rösterna . Därför skulle den enda eventuella högerkoalitionen antingen vara med Miljöpartiet, vilket är osannolikt , eller med Sverigedemokraterna. Idén om att inkludera den senare i regeringen fördes fram på ledarsidan i Svenska Dagbladet dagen efter attentaten i Malmö.

Det är dock inte bara partipolitiska överväganden som spelar roll. Även om det inte har varit några betydande mobiliseringar mot regeringen under en viss tid, så finns det en kokande ilska bland arbetare och ungdomar i Sverige. Även om den viktigaste reaktionskraften är staten - polisen och armén - förbereder etablissemanget sig för att använda nazisterna som sina knähundar mot vänstern och behöver därför ge dem lite utrymme. Precis som Carl Bildt anser att "demokraterna" i Svoboda är användbara mot ryssarna i Ukraina, så finner han utan tvekan de svenska nynazisterna som användbara verktyg mot den svenska arbetarrörelsen. Faktumet att de attackerar demonstrationer och möten vid denna tidpunkt är inte en slump. De testar vad de kan göra.

Hur fascism (inte) ska bekämpas

Därför är det kriminellt att bete sig som ledarna för arbetarrörelsen gjort hittills. Hela syftet med Socialdemokraternas svar är att uppmana till en partiöverskridande enighet mot högerextremism. Partiledaren, Löfven, sammankopplade korrekt attacken till den i Kärrtorp, men han är i bästa fall naiv om han tror att den konservativa regeringen eller Säpo kommer vidta några åtgärder mot nazisterna. Faktum är att Reinfeldt snabbt tog tillfället i akt och uttryckte sitt stöd för ett fördömande av "politiskt våld". Det vill säga, Reinfeldt går gärna med på en partiöverskridande enighet om ett fördömande av både offer och förövare.

Likaså har ordföranden i justitieutskottet, Morgan Johansson, som anses vara till vänster inom socialdemokraterna, begärt att Säpo ska ställas till svars. Säpo ser tydligt till att nynazisterna får fortsätta med vad de håller på med och det är utan tvekan rätt från hans sida att kritisera dem. Men istället för att använda detta som en möjlighet att avslöja den hemliga polisen för vad den verkligen är kräver han att den ska vidta åtgärder mot nazisterna eftersom det bland dem kan finnas en till "Breivik". Förutom att man kan ifrågasätta om det är den enda anledningen till att vara bekymrad över nazisterna så antyder det att den hemliga polisen är beredd att försvara arbetarrörelsen mot dessa attacker. Det är den inte!

Vänsterpartiets ledare har åtminstone uttryckt sin solidaritet med personerna som attackerades, vilket är mer än man kan säga om S-ledarna. Ändå, på ett liknande sätt, vädjar de till polisen att försvara arbetarrörelsen från nazistattacker. De kräver att polisen "gör det till en prioritet" att stoppa sådana "angrepp på demokratin". Ändå är det tydligt att polisen inte är det minsta intresserade av detta. Det finns många exempel på hur polisen har fascistiska eller nynazistiska sympatisörer inom de egna leden. De har vid ett flertal tillfällen skyddat de fascistiska hundarna när de har attackerat vänsterdemonstrationer.

De har också valt en olämplig tidpunkt för ett angrepp mot vänstern inom Ung Vänster eftersom de sympatiserar med de mer militanta antifascisterna. Under tryck från massmedia och Socialdemokraterna har partiledningen för Vänsterpartiet uttalat att den är "emot det politiska våldet" och har uteslutit en framstående medlem som blivit förföljd av pressen.

Den verkliga innebörden av att förklara motstånd mot "politiskt våld" är däremot att de är emot varje form av våld som inte sanktioneras av staten. Det innebär att vänsteraktivister kommer att vara utelämnade till den borgerliga statsapparatens nycker, och den uttrycker uppenbarligen inte speciellt mycket entusiasm för den antifascistiska kampen.

De fackliga ledarna har varit knäpptysta i frågan, som om deras medlemmars intressen här inte står på spel, som om fascisterna inte är bittra fiender till alla arbetarorganisationer. Det må så vara att fascistattackernas kraft framförallt riktas mot det syndikalistiska facket SAC för tillfället (vars medlemmar var bland lördagsattackens offer), men det är bara för att de ses som ett svagare mål. Å andra sidan har såväl lokala V- och S-klubbar som fotbollssupporter-klubbar mobiliserat. Det senaste året har fascisterna mötts av massivt motstånd varje gång som de försökt genomföra en märkbar attack. I Kärrtorp jagades 30 nazister bort av ett par hundra demonstranter som blev förenades med ytterligare 16 000 veckan därpå.

Svaret på attacken i Malmö har sannerligen varit imponerande. Redan på söndagen var tusentals ute på gatorna i Malmö, Stockholm, Jönköping, Uppsala, Göteborg, Umeå, Gävle, Karlstad och Lund. En internetkampanj som kallas # kämpashowan har samlat bilder från hela världen på vänsteraktivister och fotbollssupportrar som visar sitt stöd för Showan. En ny omgång av demonstrationer kommer denna söndag och de kommer utan tvekan att bli större. Ju starkare dessa mobiliseringar blir, desto mer press sätts på regeringen och arbetarrörelsens vacklande ledare. Men är allt detta fortfarande inte tillräckligt.

Det är inte sant att Sverige står inför ett överhängande försök till ett maktövertagande av nynazisterna. Inte heller skulle Sverigedemokraternas integration i en regering göra någon fundamental skillnad för arbetarrörelsen. Arbetarklassens organisationer är starka och intakta – arbetarklassen har inte upplevt något större nederlag och medlemmarna i fackföreningarna är självsäkra och inte under något allvarligt hot i det här skedet. Allt tal om ett maktövertagande av fascister inom en snar framtid motsvarar inte den verkliga situationen och är bara en återspegling av den förvirring som finns inom vänstern. Den egentliga balansen mellan klasserna i samhället – som objektivt är till arbetarklassens definitiva fördel – har demonstrerats gång på gång. Nazisternas förmåga att mobilisera på gatan är svag – och detta gäller även de länder där de lyckats vinna lite röster i valen.

Med det sagt, så betyder det inte att dessa nynazistiska grupper inte är ett hot mot arbetarrörelseaktivister, och därför är det fullständigt oförlåtligt att låta dessa attacker gå obesvarade. Mobiliseringarna är ett första steg, men de behöver följas upp av konkreta åtgärder för att försvara demonstrationer. Om nazisterna visar sina fula ansikten i närheten av en demonstration måste man handskas beslutsamt med dem. Demonstrationsvakter behöver utbildas och stå redo att intervenera. Självförsvarskommittéer behöver skapas för alla demonstrationer och viktiga möten. Dessa måste kopplas till fackföreningarna och de politiska partierna.

Om ledarna för arbetarrörelsen skulle lyfta sitt lillfinger och mobilisera mot högerextremisterna, så skulle dessa element snabbt kravla tillbaka till det hål som de kom från. Det är bara frånvaron från ett sådant ledarskap från toppen som ger dessa grupper tillstymmelsen till liv. Arbetarrörelsen har kraften att göra fullständigt slut på dessa grupper. Det som saknas är initiativ från ledarna i arbetarnas massorganisationer, som begränsar sig till att vädja till staten om skydd – och det är samma stat som innehåller element som samarbetar med, eller åtminstone tolererar, de nazistiska gängen.

Kombinerat med självförsvarsåtgärder, så är det nödvändigt att ge ett politiskt alternativ för att vinna över – inte fascisterna – men vacklande element. Högern är i djup kris i Sverige, och detta är den egentliga förklaringen till Sverigedemokraternas tillväxt. De huvudsakliga högerpartierna kan inte längre hålla fast i sin sociala bas, som kommer under press från krisen och nedskärningarna. Om vänstern skulle presentera ett klart socialistiskt alternativ till både regeringens och rasisternas program, så skulle vänstern vinna enormt på den nuvarande situationen. Det är ledarskapets vacklande och svagheten i arbetarrörelsens politiska program som lämnar utrymme för extremhögern. Det ger grund åt känslan att "de är alla likadana", vilket är vad dessa partier frodas på. Det politiska programmet som är baserat på kampen för ett socialistiskt samhälle kan inte separeras från kampen mot fascism.

De nazistiska attackerna under det senaste året måste ses som ett alarm för att den svenska arbetarrörelsen ska vakna. Ingen kan längre låtsas att Sverige är annorlunda från resten av Europa. Krisen har ett politiskt inflytande på Sverige på samma sätt som den har på andra länder. Den polariserar samhället på klassbasis, vilket på lång sikt förbereder för en polarisering mellan revolution och kontrarevolution. Det är nödvändigt att förbereda för denna nya period.

  • Lita inte på statsapparaten! Vi försvarar våra egna möten och demonstrationer!
  • Mobilisera för demonstrationerna i helgen!
  • För ett socialistiskt program för att besegra reaktionen en gång för alla!

 

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 329 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.