Löfvens överenskommelse med MP, C och L innebär en fullständig kapitulation. Vänsterpartiet måste rösta nej till Stefan Löfven som statsminister och förbereda för ett extraval för att ta kamp mot högerpolitiken.
Överenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna som presenterades i fredags är som en dröm som går i uppfyllelse för högern. Den skulle innebära en lika stor förändring av Sverige som den efter 1990-talskrisen, och är många resor värre än den tidigare högerregeringen Reinfeldt. Den ökänt reaktionära centerpartisten Fredrik Federley förklarade triumfatoriskt för Sveriges Radio:
”Kanske det största liberala genombrottet på många år i svensk politisk historia. Det är många reformer som Centerpartiet inte lyckades få igenom under tiden med alliansår, inte ens under tiden vi hade egen majoritet, i form av förändring av arbetsmarknadsregler, hyresregleringar och så vidare.”
Mycket riktigt låter överenskommelsens 73 punkter som en av högerns önskelistor inför valet 2014: sänkta arbetsgivaravgifter, avskaffad värnskatt, en ”skattereform”, så kallade etableringsjobb för nyanlända och långtidssjukskrivna med lägre lön, marknadshyror för nybyggda lägenheter, breddat RUT-avdrag, fortsatt försämrad asylrätt, försämring av lagen om anställningsskydd. Dessutom införs språkkrav för medborgarskap, betyg från årskurs fyra på de skolor som så önskar och 10.000 fler poliser.
Det enda som Socialdemokraterna verkar ha fått i utbyte är en halvt genomförd familjevecka, vilket var en av de reformer som de presenterade under valrörelsens slutskede. De har exempelvis inte fått igenom ett enda av sina krav från sin arbetsmarknadspolitiska handlingsplan, som bland annat innefattade avskaffad allmän visstidsanställning, att man skulle motverka ofrivilliga delade turer och hyvling av arbetstid, och göra heltid till norm i den offentligt finansierade välfärden genom kollektivavtal och direkta insatser i kommuner och landsting.
Var är den socialdemokratiska vänstern?
Innan jul tog LO en skarp linje mot de föreslagna försämringarna av arbetsrätten, och Karl-Petter Thorwaldsson kommenterade: ”Det tål att sägas igen: Rör man arbetsrätten så lackar vi ur!” Efter fredagens besked om att det är just detta som föreslås var tonen något försiktigare, men Thorwaldsson konstaterade att facken kan komma att vidta stridsåtgärder för att kompensera sina medlemmar för de försämringar politiken innebär:
”TT: Kan LO komma att sätta in stridsåtgärder?
– Ja, så är det. LO kommer alltid att se till sina medlemmars trygghet, och sina medlemmars löneutveckling först och främst. Vi kommer inte sitta stilla och säga att det är okej att bara de som är rika och med goda inkomster kommer att få det bättre, säger [Thorwaldsson].”
Detta är en helt korrekt inställning, som vi stöttar helhjärtat. Om överenskommelsen till slut går igenom krävs dock att man går från ord till handling, vilket inte direkt har varit Thorwaldssons och LO-ledningens paradgren. Risken är tyvärr överhängande att det återigen blir mycket prat och lite verkstad.
Även Byggnads och Kommunal har kritiserat överenskommelsen. Kommunals ordförande Tobias Baudin kallade den för ”en provokation mot den svenska modellen” och sa att ”Fördelningspolitiskt är denna överenskommelse närmast en katastrof”. Han vägrade dock att uppmana Socialdemokraterna att backa från överenskommelsen och argumenterade mot ett extraval. Byggnads kallade uppgörelsen för ”ett slag i ansiktet på Sveriges löntagare och fackföreningsrörelse.”
”Om uppgörelsen blir verklighet innebär det att Sverige får en politik som leder till försämrad arbetsrätt och ökade samhällsklyftor. Det är en klen tröst för Sveriges byggnadsarbetare att politiken blir ännu värre om Moderaterna får regeringsmakten. Byggnads kommer inte att sitta still i båten när politiker lägger sig i parternas ansvar och hotar arbetares rättigheter. Vi kommer att försvara våra medlemmars intressen med all vår kraft.”
Men inom socialdemokraternas led har det varit förvånansvärt tyst. Utöver någon enstaka debattartikel har ingen kritik lyfts fram. Om Socialdemokraterna lyckas bilda regering och genomföra denna högerpolitik skulle det innebära att de börjar gräva sin egen grav. Samma öde som arbetarpartier i andra länder gått till mötes, där deras stöd kollapsat efter att de genomfört hårda attacker mot arbetarklassen, lär även Socialdemokraterna möta. De vänsterkrafter som finns kvar inom socialdemokratin måste höja sina röster nu om man ska kunna rädda socialdemokratin som ett arbetarparti.
Vänsterpartiet måste fälla Stefan Löfven
För att Stefan Löfven ska kunna bli vald krävs det att Vänsterpartiet släpper fram honom. Men det finns ett stort motstånd inom partiet. Det har cirkulerats en namninsamling som kräver att ledningen röstar nej till Stefan Löfven den 16 januari. Både den före detta riksdagsledamoten Rossana Dinamarca och den före detta partiordföranden Lars Ohly har sagt offentligt att partiet bör rösta nej. Vänsterpartiet Malmö har skrivit samma sak:
”Den överenskommelse som slutits mellan S, C, L och Mp är ett rent högerpolitiskt projekt. Att släppa fram en regering som så uttalat slår mot arbetarklassen, mot oss som bor i hyresrätt, mot hela den fackliga rörelsen, mot oss som är arbetslösa, eller utsätts för diskriminering och rasism för att istället gynna de som redan har; företag och höginkomsttagare – det tycker vi inte att vi kan göra.”
Jonas Sjöstedts besked på presskonferensen i dag började också med några korrekta konstateranden:
”Den här överenskommelsen mellan fyra partier, den är Vänsterpartiet ingen del av, vi har inte förhandlat den och vi vill inte heller vara en del av den. Vi tänker inte ta något ansvar för den, till stora delar om förslag läggs fram i den här riktningen så kommer vi att bekämpa dem med all kraft som vi har innanför och utanför riksdagen.”
Han kritiserade Socialdemokraternas högersväng och sa att om Stefan Löfven bildar regering med den politiken som grund så skulle det bli ”den mest högervridna Socialdemokratiska regering som Sverige någonsin har sett.” Sjöstedt lovade att ”Vänsterpartiet kommer självklart rösta emot alla sådana förslag som går i den riktningen oavsett vem som lägger dem.”
Men samtidigt förklarade han att Vänsterpartiet gärna ser Stefan Löfven som statsminister – också under nuvarande förhållanden – och: ”Så som mandatfördelningen ser ut så inser vi och accepterar att han inleder ett budgetsamarbete med andra partier än oss.”
Han öppnade för en kompromiss, som var ”inom räckhåll” men där det finns ”hinder på vägen”. För det första måste Löfven tydliggöra för Vänsterpartiet att Socialdemokraterna kan tänka sig att samarbeta med dem i olika sakpolitiska frågor. Detta har Löfven redan under morgonen indikerat är möjligt. För det andra förklarade han att ”de överenskommelser och de jämlikhetsreformer” som Vänsterpartiet drivit igenom under föregående mandatperiod måste ligga kvar. (Men tyvärr preciserade han inte närmare om det exempelvis inkluderar överenskommelsen om vinstjakten i välfärden.)
Allt detta ska enligt Sjöstedt kunna lösas utan ett nyval, utan är en fråga som han hoppas ska gå att ”lösa i samtal med Stefan Löfven”. Genom att lägga tyngdpunkten på paragrafen om att utesluta Vänsterpartiet – och indirekt öppna för att acceptera högerpolitiken – har Sjöstedt öppnat för att släppa fram Löfven som statsminister. Han har inte krävt att överenskommelsen upphävs.
Det besked som Sjöstedt gav under presskonferensen är alltså allt annat än betryggande. Den namninsamling som har cirkulerat är ett utmärkt initiativ. För att förhindra att partiledningen gör en överenskommelse med Löfven behövs att det tas fler och tydligare initiativ från partivänstern i protest mot uppgörelsen.
Att släppa fram en socialdemokratiskt ledd regering som samarbetar med Liberalerna och Centerpartiet skulle innebära att Vänsterpartiet godkänner en regering som för en högerpolitik. Allt det som Sjöstedt kritiserade överenskommelsen för skulle bli verklighet. Den inställning som han förklarade att Vänsterpartiet har till överenskommelsen borde vara den inställning som Vänsterpartiet skulle ha till allt samarbete mellan Socialdemokraternas nuvarande ledning och högern.
Argumentet som lagts fram inom arbetarrörelsen för att Vänsterpartiet ska släppa fram en Löfven regering är att man måste välja ”pest eller kolera”, och acceptera det minst onda. Tanken är att man till varje pris måste förhindra att moderaternas Ulf Kristersson bildar regering med stöd av Sverigedemokraterna. Men det minst onda banar ofta vägen för det mycket större onda. För det första är det svårt att rent sakligt hitta några stora skillnader mellan Kristerssons politik och det som nu föreslås av socialdemokraterna. Men för det andra kommer detta att fortsätta Socialdemokratins vandring mot avgrunden – utan att det finns någon tydlig vänsteropposition i riksdagen. Detta kan bara stärka Sverigedemokraterna, och ökar risken för att de till och med ingår i regeringen efter nästa val. Denna kortsiktiga politik skulle leda till det sämsta av två världar.
Det finns bara en väg fram för Vänsterpartiet om man verkligen vill ta kamp mot högerpolitik och för förbättringar för arbetarklassen. Man måste för det första aktivt rösta mot alla regeringsalternativ som kommer att föra en högerpolitik med målet att framkalla ett extraval och mobilisera i det för att vinna så många röster som möjligt. För det andra måste man föra fram ett socialistiskt alternativ till högerpolitiken. Det betyder att slå tillbaka inskränkningar av strejkrätten, försämrad strejkrätt, och sänkta skatter för de rika. Om det krävs ett nyval, så är det verkligen det minst onda.
Bara genom en djärv socialistisk politik kan Vänsterpartiet bli en trovärdig opposition, det parti som arbetare och unga ser till som det parti som verkligen tar kamp mot högerpolitiken ”innanför och utanför riksdagen”. Corbyn i Storbritannien och Mélenchon i Frankrike visar att det enda sättet för arbetarpartier att vinna stöd är att ta avstånd från ruttna kompromisser och ge aktivt stöd till klasskampen som pågår i deras respektive länder.
Om Socialdemokraterna fortsätter sin ökenvandring högerut kan Vänsterpartiet mycket väl bli det största partiet inom arbetarklassen. Men det kräver att de slutar försöka att till varje pris få till stånd ett samarbete med Socialdemokraterna, och antar en tydlig socialistisk politik för att försvara arbetarklassens intressen.
Mot all högerpolitik – kämpa för socialism!
Vänsterpartiets mål borde inte vara att få igenom enskilda små reformer genom förhandlingar med Socialdemokraterna, på bekostnad av att de ger stöd till mycket större attacker mot arbetarklassen. Deras mål borde vara att ta kamp mot hela det kapitalistiska system som ger upphov till rasism, växande klassklyftor och försämrade arbetsvillkor.
Kapitalismens kris kommer att leda systemet till en ny nedgång. Dessa farhågor dyker upp igen och igen i affärspressen och bland borgarklassens mer seriösa strateger. Torsten Sløk från Deutsche Bank förklarade under ett besök i Stockholm i veckan följande för Dagens Industri att de ”är mycket oroliga för att en ny recession slår till i Europa åtminstone 2020, kanske senare i år”.
En ny kris kommer att bli värre än den 2008, och Sverige kommer att drabbas betydligt hårdare än då. Ännu större attacker mot arbetarklassen kommer att komma från den svenska borgarklassen när de kommer att försöka lägga bördan av krisen på arbetarnas axlar. Både Socialdemokraterna och högern är numera överens om denna politiska inriktning.
Förr eller senare så kommer därför liknande massprotester som vi sett i Frankrike att bryta ut även här. Vilken sida vill arbetarrörelsen och Vänsterpartiet stå på då? Vill de vara ”ansvariga” politiker och fackföreningsledare som står vid sidan av, som ger sitt stöd till den förda politiken, och till och med motarbetar rörelsen (som franska CGT nyligen) – eller vill de delta i rörelsen och leda den? Det valet måste man göra nu. Det går inte att sluta upp bakom attacker mot arbetarklassen och sedan avsvära sig ansvaret när arbetare sedan reagerar mot den.
Enbart en socialistisk politik som avslöjar kapitalismen och dess försvarare – de borgerliga partierna – kan rädda arbetarrörelsen. Ruttna kompromisser, halvmesyrer och klassamarbete måste få ett slut. Borgerligheten förbereder sig för att ta kamp mot arbetarklassen. Arbetarrörelsen borde förbereda sig för att leda arbetarklassens kamp mot den och för ett helt annat samhälle: för socialism i vår livstid.