De gula västarna visar vägen

av Heikki Moisio
Foto: marxist.com

Den 18 oktober 2018 laddade Jacline Moraud upp en video på Facebook där hon skarpt kritiserade president Emmanuel Macron, särskilt hans planerade höjning av bränsleskatten. Parallellt med detta startades en namninsamling på Change.org som fick 300 000 signaturer. En radikal massrörelse uppstod, som inom loppet av veckor fick Macrons högerregering på knäna.

Macrons höjning av bränsleskatten skulle träda i kraft 2019 och slå allra hårdast mot fattiga bilister i städernas utkanter och på landsbygden. Förevändningen var att värna om miljön, men arbetare och unga såg den som bara ytterligare ett led i president Emmanuel Macrons offensiv mot arbetarklassen, som inneburit hårda nedskärningar, försämringar av de sociala skyddsnäten och av arbetsrätten.

Ilskan har sedan dess växt mot ”De rikas president” och den härskande klass som han företräder. I dag har han knappt 23 procent stöd i opinionen, medan 76 procent vill att han ska avgå. Försöket att få arbetarna att betala notan för den nödvändiga klimatomställningen – trots att storföretagen står för mer än två tredjedelar av alla utsläpp – blev droppen som fick bägaren att rinna över.

Gula västarna börjar

När Jacline Moraud la upp sin video i mitten på oktober, fick hennes budskap ett gensvar bland miljoner. Inom en vecka hade hon fått över 45 000 reaktioner, setts av 6 miljoner och delats av 245 000 personer. Hon la snart upp en ny video där hon kallade till protester den 17 november.

På den första dagen gick 240 000 människor ut på gatorna i mer än 2000 orter runtom i Frankrike. Man byggde barrikader och blockerade gator, vägar och bränsledepåer. Utmärkande för rörelsen blev snabbt att bära gula reflexvästar av den typ som lagen kräver att bilister i Frankrike har i sina bilar, och som därför fanns lättillgängliga.

Polisen svarade med repression. Fler än 200 skadades och över 100 blev arresterade den första dagen, och hittills har minst 10 personer dött, närmare 3000 skadats och tusentals arresterats.

Bland huvudkraven återfinns slopandet av den höjda bensinskatten, återinförandet av en solidaritetsskatt på förmögenheter över 1 300 000 euro, en ökning av minimilönen, och Macrons avgång som president. I slutet av november visade opinionsundersökningar att rörelsen hade stöd av 73–84 procent av befolkningen.

Fackföreningsledarna vägrar ge sitt stöd

Som man kan vänta sig av en spontan rörelse, finns det många olika idéer, motiveringar och krav bland de gula västarna. Ihop med borgerlig media har Macron försökt svartmåla rörelsen genom att påstå att det rör sig om rasister och våldsverkare, men sanningen är att dessa element haft en marginell roll.

Framförallt speglar rörelsen ett folkligt missnöje med ökade levnadsomkostnader och stagnerande löner, och högerregeringens politik. Föraktet mot de politiker och partier som genomfört de senaste årens försämringar är påtagligt.

Endast en politisk ledare har ökat i popularitet sedan protesterna började: vänsterledaren och förre presidentkandidaten Jean-Luc Mélenchon, som konsekvent gett protesterna sitt stöd. Han är i dag Frankrikes mest populäre politiker.Foto: Thomas Bresson

Men ledarna för fackförbunden tog existensen av enstaka högerextrema element som ursäkt för att inte ge rörelsen sitt stöd. Philippe Martinez, ledare för CGT, den största centralorganisationen för fackföreningar i Frankrike motiverade sitt ställningstagande med att han ”vägrar marschera sida vid sida med extremhögern”. Detta var särskilt absurt med tanke på att extremhögern regelbundet körts bort från de flesta protester.

Efter en hård press från gräsrötterna tvingades dock till slut CGT:s ledning att utropa en så kallad nationell aktionsdag med en del lokala strejker den 14 december, men utan att koppla den till de gula västarna. Syftet med detta var att få det att verka som att ledningen gör något och låta arbetare ventilera sin ilska genom isolerade protester – och sedan låta allt återgå till det normala.

Detta var en förlorad chans. CGT-ledningen hade kunnat kanalisera kampviljan för att fälla den hatade Macronregeringen och stoppa attackerna på arbetarklassen. Men då hade de behövt utropa sitt fulla stöd för de gula västarna och utlysa en generalstrejk som en inledning på en verklig arbetaroffensiv för att fälla regeringen.

Svaga eftergifter och fortsatta protester

I början av december, efter tre helger av massprotester, lovade Macron att tills vidare ”skjuta upp” höjningen av bränsleskatten, samt att elpriserna inte skulle höjas under vintern. Detta övertygade ingen om att Macron ändrat sin politik, men bekräftade att det enda sättet att få några eftergifter från Macron var att gå ut på gatorna.

Den 8 december fortsatte demonstrationerna, och var så stora att polisen kände sig tvungna att spärra av delar av Paris, inklusive presidentpalatset, Eiffeltornet och operan.

Måndagen den 10 december utropade president Macron ett ”socialt undantagstillstånd” och gav ett tv-sänt uttalande som sågs av 23 miljoner. Sittande bakom ett gyllene skrivbord i ett kungligt utsmyckat rum i presidentpalatset, lovade han ytterligare marginella eftergifter. Den viktigaste var en höjning av minimilönen med 100 euro – som snart visade sig inte utgöra en höjning av själva lönen; i stället skulle lågavlönade kunna få en höjning av en aktivitetsbonus, som inte betalas ut av arbetsgivarna utan av staten.

Trots att protesterna i skrivande stund är inne på sin åttonde vecka, och att hans stöd i opinionen halverats under 2018, är Macron fast besluten att använda sitt presidentskap till att genomföra så stora attacker på arbetarna som möjligt. I sitt nyårstal vägrade han koppla samman ilskan bakom protesterna med sin egen politik, och tillkännagav att det sociala skyddsnätet och a-kassan kommer att ”ses över” under 2019, det vill säga försämras. Han antydde också framtida åtgärder för att i ”sanningens” namn ge utökade möjligheter för staten att slå ned på sociala medier och alternativa nyhetssajter.

Vad är vägen framåt?

Under jul- och nyårshelgerna minskade antalet demonstranter något, och massmedia utropade att rörelsen hade börjat mattas av. Men medierna har konstant framställt protesterna som mindre än de är. De har försökt få demonstranterna att framstå som våldsverkare, samtidigt som de ignorerat den roll som polisens upptrappade repression har haft.

Under den första helgen 2019, deltog åter igen fler i demonstrationerna, och vid Seines broar i Paris skedde upplopp när polisen försökte hindra demonstranterna från att nå parlamentet.

Rörelsen har fortfarande starkt stöd bland befolkningen, och en majoritet är för en fortsättning. Den är inte heller längre begränsad till Frankrike, eller ens Europa. Den har nu spridit sig till mer än 20 länder. Den gula västen har vuxit till en global symbol för motstånd. Ett talande exempel var den egyptiska regimens förbud av plagget, i fruktan för en ny revolution i landet.

Men den nuvarande situationen kan inte pågå för evigt. Många har efter veckor av protester börjat fråga sig vad rörelsen har för möjligheter att lyckas och vart man är på väg.

För att segra skulle det krävas en obegränsad generalstrejk för att fälla regeringen. Om rörelsen inte utvecklas, finns en risk för att kampen till slut tillfälligt ebbar ut. Men en sak är säker: Massornas medvetande har tagit avgörande steg framåt, och man har lärt sig att masskamp är det enda språk från arbetarna den härskande klassen förstår.

De mest avancerade lagren av arbetare och ungdomar har dragit än mer långtgående slutsatser, och fått många nödvändiga lärdomar för kommande kamputbrott, framförallt behovet av ledning och organisering. Ett nytt maj 1968 förbereds i Frankrike – men det behövs en revolutionär ledning om den denna gång ska leda till seger.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.