Alliansens sammanbrott visar sprickan i borgarklassen

av Revolution
Foto: Centerpartiet/Flickr (CC BY 2.0)

Två månader efter valet står Sverige fortfarande utan ny regering. Socialdemokraterna gör allt för att sy ihop ett samarbete med högerpartierna. Resultatet av det samarbetet kan bara bli högerpolitik: höjd pensionsålder, cementering av den rasistiska asyllagen och försämring av strejkrätten.

Samtidigt vill Moderaterna tillsammans med Kristdemokraterna bilda regering med stöd av Sverigedemokraterna. Detta har blivit en öppen spricka mellan dem å ena sidan och Centerpartiet och Liberalerna å den andra, där de senare förespråkar en blocköverskridande regering.

Detta återspeglar inte några verkliga politiska skiljelinjer, utan en splittring inom borgarklassen i fråga om taktik. Hur ska kapitalisterna förbereda sig för en kommande kris och hantera de problem som redan finns – ska man gå till direkt angrepp nu på en gång, eller ska man gå långsammare fram?

Moderaterna och Kristdemokraterna, som vill regera med stöd av Sverigedemokraterna, representerar den del av borgarklassen som vill gå på arbetarklassen med hårdhandskarna. Den nya vd:n för Svenskt Näringsliv, Jan-Olof Jacke, skrev i Dagens Industri den 4 november en artikel med rubriken "Reformerna kan inte vänta" (läs försämringarna). Där argumenterade han för att en ny regering måste våga sig på hårdare angrepp än vad de tidigare regeringarna genomfört:

"...under de två senaste mandatperioderna har de stora reformerna lyst med sin frånvaro. Följden har blivit växande problem på flera områden. Varken arbetsmarknad eller bostadsmarknad fungerar tillräcklig bra. Infrastrukturen har en rad brister. Höga skatter straffar ansvarstagande och försvårar investeringar."

Anledningen till att denna del av borgarklassen, baserad på den tunga exportindustrin, vill se en hårdare högerpolitik är huvudsakligen oron över den internationella ekonomiska situationen och hotet om en ny kris. Jacke fortsätter:

"Utvecklingen i vår omvärld är oroande. Handelshindren blir allt fler. Internationella avtal sägs upp. Storbritannien, länge en av våra främsta partner i EU, lämnar snart gemenskapen. Det säkerhetspolitiska klimatet har försämrats. Dessutom väntas den globala konjunkturen vika nedåt – samtidigt som den globala konkurrensen blir ännu tuffare."

Liberalerna och Centerpartiet representerar i stället en mer försiktig del som hellre ser mindre och mer gradvisa angrepp mot arbetarklassen. Samtidigt har de naturligtvis också sett en möjlighet att rädda sitt svikande väljarstöd genom att plocka upp de borgerliga väljare som anser att ett samarbete med Sverigedemokraterna är väl magstarkt just nu.

Annie Lööf har nu fått uppdraget från talmannen att försöka sy ihop en regering. I en annan artikel i detta nummer av Revolution går vi igenom vilken politik de egentligen står för. Denna genomgång visar att de på nästan alla avgörande punkter står för samma politik som Moderaterna.

Självklart styr den härskande klassen helst med hjälp av sina egna partier – främst Moderaterna i dag. De har inga problem med Sverigedemokraternas rasism, utan anser att de behövs för att genomföra de svåra försämringar för arbetarklassen som de anser är nödvändiga.

Men en del av den härskande klassen och deras representanter oroar sig för att alltför stora försämringar riskerar att ge upphov till klasskamp och än mer politisk instabilitet. Denna politiska instabilitet anses riskera deras fortsatta möjligheter att göra stora profiter. Det är alltså i sista hand den krisande kapitalismens egna motsättningar som ger upphov till dessa sprickor i den härskande klassens annars enade front.

Det är arbetarpartiernas misslyckande med att ta tillvara på och organisera det jäsande missnöjet, och Socialdemokraternas beredvillighet att administrera nedskärningar och högerpolitik, som skapat ett utrymme för Sverigedemokraterna. Men möjligheten finns där, som vi sett prov på i länder som Storbritannien (Corbyn) eller USA (Sanders), för ett radikalt vänsteralternativ som lovar ett slut på högerpolitik, försämringar och nedskärningar.

Det vi ser är inte en högervåg utan en polarisering till vänster och höger. Det är just efter en lång period där Socialdemokraterna gått åt höger som de nu har gjort sitt sämsta val på hundra år – med bara 28,3 procent.

Att Vänsterpartiet ökade något i valet är ett tecken på att ett lager av arbetarklassen börjat dra mer radikala slutsatser. Detta blir ännu tydligare av att de enligt ett internt nyhetsbrev nyligen haft sin största medlemstillströmning på 50 år, och nu har över 28 000 medlemmar.

Detta borde även ge ny livskraft åt vänstern inom Socialdemokraterna, som tyvärr hittills varit alltför villig att kompromissa med partihögern, och ge vänstern självförtroende för att ta strid mot Socialdemokraternas nuvarande ledning. De är helt inställda på att bilda regering med högern. Det är upp till Vänsterpartiet att rösta mot varje regering som kommer läggas fram oavsett om det blir en renodlad högerregering eller en blocköverskridande.

I sista hand spelar det nämligen ingen roll vilken regering de syr ihop. Med en tydlig majoritet för borgarna (däribland Sverigedemokraterna) kommer stora försämringar att sättas på dagordningen. Ur arbetarklassens synvinkel är det därför inte negativt att borgarklassen har svårt att sy ihop en regering för att genomföra deras politik.

Vänsterpartiet borde förbereda för ett extraval. Med en konsekvent socialistisk politik skulle man kunna använda det till att förbereda för att kämpa tillbaka mot en kommande högerregering.

  

 


 

PRENUMERERA PÅ REVOLUTION

Om du gillar den här artikeln, teckna en prenumeration på Revolution. För endast 199 kr får du 10 nr av Revolution med 20 sidor välmatade med marxistiska analyser av klasskampen i Sverige och internationellt.

Du kan också ge en donation.