Med en inflation på över sex procent, har de flesta bara på ett år tappat köpkraft som motsvarar flera hundra kronor i månaden – och detta är bara början. Samtidigt kan många vänta sig räntehöjningar som kommer att drabba hårt. Borgarklassen och arbetarrörelsens ledare verkar ense om att arbetarklassen ska betala. Vi säger tvärtom: arbetarklassen måste försvara sig, och vi gör det med klasskamp.
Inflationen höll redan på att ta fart när Ryssland invaderade Ukraina. Under coronakrisen hade regeringar och centralbanker samfällt pumpat ut tusentals miljarder dollar på marknaderna för att stoppa det ekonomiska fallet. Man ökade mängden lån i ekonomin enormt, och med det mängden pengar: såväl var fjärde dollar som var fjärde krona som någonsin cirkulerat, skapades under pandemin. Samtidigt stördes produktionen av bland annat nedstängningar, och konsumtionsmönstren skiftade snabbt.
Om man ökar mängden pengar i en ekonomi kraftigt utan att öka mängden varor lika mycket, börjar oundvikligen priserna på varorna stiga.
Detta är ett problem för borgarklassen eftersom det som skapar denna inflation – allt fler och större billiga lån – är samma sak som just nu gör att kapitalismens ekonomiska hjul fortsätter snurra. Därför drar centralbankerna sig in i det sista för att minska stimulanserna.
Till detta kommer elprisernas ökning, som inte bara beror på tillfälliga faktorer. En viktig anledning är att man inte investerat tillräckligt i förnyelsebar energi, vilket gör att priserna stiger när industrin kräver mer elektricitet.
Det finns alltså all anledning att vara skeptisk till påståendena om att inflationen är tillfällig.
Kriget i Ukraina har lagt sten på börda. Priset på vete är på den högsta nivån någonsin, och det sker prishöjningar längs hela linjen i matbutikerna. Diesel- och bensinpriser skenar, och med dem plastförpackningar och transporter. Konsekvensen är antalet människor som lever under existensminimum globalt kommer att ha ökat till 860 miljoner vid årets slut, enligt Oxfam.
Höjda räntor slår hårt
I Sverige konstaterade Swedbanks sparekonom redan i mars att ”inflationen gräver djupa hål i hushållens plånböcker”. Enligt bankens beräkningar tappar en person i hyresrätt 500 kronor i köpkraft vid nuvarande sex procents inflation och en räntehöjning på 0,5 procent, medan två personer i villa tappar uppemot 3000 kronor.
Ekonomen Andreas Cervenka gjorde i sin tur en beräkning på vad som skulle hända om bolåneräntorna ökar från dagens snitt på 1,47 till 4 procent, vilket var snittet för bara tio år sedan. Vid ett lån på tre miljoner – vilket inte är ovanligt i storstäderna – skulle ränteutgifterna då öka med 6000 kronor. För många familjer skulle detta innebära ekonomisk katastrof.
Bolåneräntan avgörs till stor del av hur mycket det kostar för bankerna själva att låna pengar. Och den ränta som bankerna lånar till har ökat från strax över 0 procent till runt 2 procent, bara sedan årsskiftet. Denna kostnad kommer de så snabbt som möjligt att lyfta över till sina kunder.
Sedan pandemins början har Riksbanken aktivt hållit bankernas lånekostnader nere genom att köpa bostadsobligationer. Detta har varit ett sätt att föra ut mer pengar i ekonomin, men med skenande inflation måste de börja trappa av det så fort som möjligt, liksom deras övriga stimulanser. Både Nordea och SEB förutspår att Riksbanken kommer att börja höja styrräntan senast i juni.
Arbetarna får betala
Borgerliga medier fylls nu med ”tips” på hur man ska spara in på än det ena, än det andra. I finanstidningarna oroar de sig för att arbetarna ska kräva kompensation och ta strid för att inte bli fattigare.
När de läser vad fackföreningsledarna säger, lär de dra en lättnadens suck. I Kommunalarbetaren har undersköterskor, busschaufförer, vårdbiträden med flera kunnat läsa en artikel med det slående namnet ”Därför får medlemmar i Kommunal så låg löneökning i år”. Artikeln är ett enda långt försvarstal från kommunalledningen, som försöker motivera att man skrivit på ett avtal som i bästa fall ger en löneökning på 2,5 år som äts upp av inflationen på mindre än ett år. I stället för att mobilisera medlemmarna för bättre villkor, försöker man få dem att sänka kraven.
I IF Metalls Dagens arbete kan industriarbetare samtidigt läsa GS-fackets förbundsordförande orera om att vi måste ”hålla ihop” – med kapitalisterna, om man ska döma av artikelns innehåll. Artikeln argumenterar för att felet under 90-talet varit att man genom för höga lönekrav ”prisade ut jobben och sänkte vår köpkraft”. Det underliggande budskapet till arbetarna är enkelt: låt levnadsstandarden sjunka – kräv inte för höga löner. Vem behöver Svenskt näringsliv, när man har sådana fackliga företrädare?
På samma sätt har LO:s ekonomer uttalat sig om att Riksbanken ska undvika att höja räntan, för att höga räntekostnader ökar risken för att arbetare kräver högre lön. Som om det vore problemet!
LO-ekonomernas argument är direkt hämtat från de borgerliga ekonomerna: höga löneökningar leder till inflation. Att borgarklassen påstår detta, är inte särskilt förvånande. Men sanningen är att det som skapar inflation är att man ökar mängden pengar i ekonomin snabbare än mängden varor. Löneökningar däremot, leder, allt annat lika, bara till att man ökar arbetarnas andel av det skapade värdet på bekostnad av kapitalisternas vinster. Det sistnämnda borde vara självklart för fackföreningsledare att kämpa för.
Klasskamp enda vägen
I Kazakstan övergick protesterna mot prisökningar snabbt till en strejkvåg och ett landsomfattande uppror. I Turkiet utbröt 65 strejker inom loppet av en månad i början av året, likaså de mot de snabba prisökningarna. På Sri Lanka har upproret mot de ökade levnadskostnaderna redan tvingat nästan hela regeringen att avgå.
De svenska fackföreningsledarnas nervösa uttalanden om risken för att även svenska arbetare kräver högre lön, visar att de är rädda för att arbetarklassen ska börja röra på sig även här.
Att den nuvarande ledningen för arbetarrörelsen försöker hindra arbetare från att kämpa tillbaka, beror på att de accepterat kapitalismen och därför försöker hitta ett sätt att samexistera med borgarklassen och skydda deras vinster. Resultatet blir att de företräder kapitalister mot arbetare, i stället för tvärtom.
Om man vill försvara arbetares intressen finns det inga genvägar: vi måste organisera och bygga ett stridbart revolutionärt alternativ.