Innan det nationella valrådet ens hunnit tillkännage utgången i söndagens val till Venezuelas konstituerande församling, hade oppositionen och västimperialismen deklarerat att valet var ett enda lurendrejeri och att de inte tänkte erkänna församlingens legitimitet. Sedan dess har de ökat pressen från alla håll. Vad bör göras?
Detta var inget vanligt val, utan snarare en viktig strid i den offensiv som oligarkin och den västerländska imperialismen under de senaste fyra månaderna riktat mot den bolivarianska revolutionen. Oppositionen utlyste inte bara en bojkott mot valen, utan försökte också att fysiskt hindra röstningen från att fortgå. Söndag den 30 juli upprättades barrikader för att stoppa människor från att ta sig fram till vallokalerna. Röstsedlar och annat har förstörts och det har skett beväpnade anfall mot vallokaler, vilket bland annat lett till att en ur nationalgardet som bevakade en vallokal i La Grita (Mérida) mördats. Det har också skett bombattentat mot nationalgardet, etc. Totalt dödades mellan 10 och 15 personer under dagen – inklusive en bolivariansk kandidat till den konstituerande församlingen.
Trots det – eller i vissa fall som en reaktion på det – tog sig miljontals venezuelaner ut för att rösta. Tiotusentals människor köade utanför Poliedrostadion i Caracas i många timmar för att få rösta. Stadion hade förvandlats till en enorm vallokal för att personer som bor i de högerdominerade områdena i östra Caracas skulle kunna rösta, eftersom det inte var säkert för dem att ta sig till deras vanliga vallokaler. I Palo Gordo i Táchira hotades folk av beväpnade oppositionsanhängare, men tog sig inte desto mindre ut för att rösta. De korsade floder och gick över berg för att nå sina vallokaler. Oppositionens våld var särskilt allvarligt i områdena Táchira, Mérida, Barquisimeto, liksom i östra Caracas.
Det är också värt att påpeka att oppositionens bojkott av detta val inneburit att konkurrensen bara stod mellan de officiella listorna, med stöd av byråkratin, och en hel rad koalitioner och listor som förts fram av olika grupperingar inom den chavistiska vänstern. Detta kan ha bidragit till att öka antalet röster.
De internationella mediernas täckning av valet var skandalös. De hade redan bestämt sig för att en president som utlyser ett val naturligtvis inte kan vara någonting annat än en diktator. Och som om det inte var nog, hade de flesta av dem rubriker på förstasidan som handlade om regeringens repression, vilket de illustrerade med en bild av en av nationalgardets bilkorteger som slukas av stora flammor – till följd av en explosion orsakad av en av oppositionens vägbomber!
Givetvis innebär inte valresultatet att den reaktionära offensiven är avslutad. Nästan samtidigt deklarerade högerregeringarna i Latinamerika, Washington och Madrid att de inte tänker erkänna valet. Den venezuelanska oligarkin mobiliserar återigen. För första gången har USA:s president, Trump, öppet kallat Maduro för ”en diktator”. Han har också infört sanktioner mot den venezuelanske presidenten.
Tisdag den 1 augusti höll den oppositionsstyrda nationalförsamlingen ett särskilt sammanträde, där de diskuterade sina nästa drag samt förklarade den konstituerande församlingen som ogiltig. Ambassadörer från Spanien, Frankrike, USA och Mexiko deltog också i sammanträdet och mötte nationalförsamlingens ledning. Detta är ett mycket provocerande drag, och en skandalös form av utländsk, imperialistisk intervention från länder som lämnar mycket att önska både när det kommer till mänskliga rättigheter och demokrati.
I själva verket är oppositionen splittrad vad gäller vilken taktik man ska följa. Den del som representeras av Julio Borges, Ramos Allup och andra borgerliga ledare från den ”gamla skolan” kan tydligt se att deras kampanj inte går som planerat. De är också medvetna om det kaos ett kontrarevolutionärt störtande av Maduro genom de reaktionära krafterna på gatorna skulle orsaka – samt vilket motstånd man skulle kunna möta från arbetare och bönder. Därför är de försiktiga. De räknar också med att, om regeringen överlever detta, kommer ett stort regionalt guvernörsval äga rum i december som de vill delta i. I denna gruppering ingår också personer som till exempel Laras guvernör Falcon, som huvudsakligen är intresserad av att bevara sin egen position.
De skulle föredra att utkomsten av detta skulle bli en förlikning med regeringen efter förhandlingar. Det skulle möjliggöra ett fredlig överförande av makten, vilket skulle ge dem möjligheten att ta kontrollen med så få störningar som möjligt. Faktum är att USA skickar blandade signaler. Trots hans hot om att sätta in ”snabba och hårda” ekonomiska sanktioner mot Venezuela – om valen till den konstituerande församlingen fortgick – är sanningen den att svartlistningen av Maduro huvudsakligen spelar en symbolisk roll, eftersom han inte har några tillgångar i USA. Washington är oroliga över att ekonomiska sanktioner skulle kunna knuffa Venezuela i riktning mot Kina och Ryssland, men framför allt över vilken påverkan sanktionerna skulle kunna ha på USA:s ekonomi. Vi måste komma ihåg att Venezuela är USA:s tredje största oljeleverantör. Sanktioner mot det statligt ägda oljebolaget PDVSA skulle alltså direkt påverka USA:s egna oljeraffinaderier, vilka redan har utövat lobbyverksamhet mot regeringen. Märkbart blev detta till exempel efter Trumps uttalande i måndags, då Michael Fitzpatrick, Deputy Assistant Secretary for South America, sa att USA vill ”föra dialog” med Maduros regering, och samtidigt som de anser den diktatorisk så vill de den här gången ”respektera Venezuelas officiella regering och president Maduro”.
USA:s statssekreterare Rex Tillerson verkade vilja lämna alla dörrar öppna: ”Vår ingång till Venezuela har varit att försöka arbeta genom koalitionspartners eftersom OAS, liksom andra, delar vår bild av Venezuelas framtid. Vi vill se att Venezuela återgår till sin konstitution, återgår till sina inplanerade val och låter Venezuelas folk utöva sina rättigheter så som de förtjänar”, sa han på en presskonferens. Han tillade:
”Vi väger nu alla våra politiska alternativ mot varandra, för att kunna förändra förhållandena så att Maduro antingen beslutar sig för att han inte har någon framtid och självmant avgår, eller så att landets styre återigen kan ske enligt konstitutionen.”
De hårdnackade i oppositionen vill, berusade av sina egna framgångar, se ett omedelbart regimskifte i Venezuela. I ett tal för nationalförsamlingen argumenterade Maria Corina Machado för en rad åtgärder som skulle skapa alternativa statliga institutioner på alla olika nivåer. Hon sa att nationalförsamlingen inte bara borde utnämna nya domare till Högsta domstolen (vilket de gjorde i förra veckan) utan också ledamöter i det nationella valrådet, nya ambassadörer samt en ny regering. Hon hoppas att detta sedan ska uppmärksammas av de imperialistiska staterna. När dessa förslag i måndags lades fram av Freddy Guevara i nationalförsamlingen, tystade Acción Democráticas ledare Ramos Allup direkt ned honom. Allup talade i tydliga termer om för honom att dessa förslag var oansvariga och påpekade att de nya domare som valts av nationalförsamlingen, mycket riktigt antingen hade arresterats direkt eller tvingats söka skydd på den chilenska ambassaden – utan att nationalförsamlingen hade kunnat göra någonting för att försvara dem. En kontrarevolutions framgång avgörs i sista hand av huruvida man lyckas ta kontroll över statsapparatens polisiära och militära styrkor – och det har oppositionen fortfarande inte lyckats med. Faktum är att Ramos Allup just tillkännagett att hans AD-parti kommer att delta i regionalvalen.
Trots allt deras prat om ett ”avgörande ögonblick” och en ”demonstration mot Miraflores” i förra veckan, har oppositionen inte lyckats mobilisera några massor – vilket beror just på obeslutsamheten och de blandade signalerna från dess ledare. Anledningen är att medan de gärna ställer till med en massa oväsen och kommer med storstilade hot, har de samtidigt deltagit i hemliga samtal med regeringen – samtal som innefattat Spaniens före detta president Zapatero. Villkoren för dessa samtal var ett tydligt tidsschema för regionalval under detta år, och presidentval under nästa – liksom att all makt ska återgå till nationalförsamlingen (någonting som skulle kunna uppnås om de höll nyval för de tre parlamentsledamöter från Amazonas som fått sitt mandat upphävt).
Samtidigt har Maduros regering ingen annan strategi än att insistera på att bjuda in oppositionen till förhandlingar och att erbjuda ännu större eftergifter till kapitalisterna.
Den konstituerande församlingen hade bara haft någon betydelse ifall den användes för att fatta avgörande beslut i syfte att lösa den pågående krisen, vilken har sina rötter i den djupa ekonomiska nedgången. Den enda vägen framåt är genom ett tydligt, revolutionärt program. Den konstituerande församlingens vänster borde lägga fram följande åtgärder:
• All makt ska utgå från den konstituerande församlingen
• Statligt monopol på utrikeshandeln
• Förkastandet av utlandsskulden, så att pengarna kan användas till att importera mat och andra basvaror
• Expropriera POLAR och hela matproduktionen, och ställ produktionskedjan under arbetarnas och böndernas demokratiska kontroll
• Frys omedelbart priserna och genomför en generell höjning av lönerna
• Expropriera de privata och multinationella bankerna
• Sammanställ en demokratisk produktionsplan som tillfredsställer den arbetande massans behov
• Arrestera de ansvariga för kontrarevolutionärt våld, oppositionens politiker samt deras finansiärer från kapitalistklassen, och ställ dem inför rätta i revolutionära tribunaler
• Arrestera de tjänstemän som varit involverade i korruption och konfiskera orättmätigt erhållna tillgångar
• Bekämpa byråkratin genom att införa arbetarkontroll i alla statligt ägda företag och institutioner
Detta program skulle återuppväcka massornas entusiasm, eftersom det skulle börja lösa den ekonomiska krisens och distributionens viktigaste problem. Ett sådant program skulle också behöva backas upp av en revolutionär organisering av folket i fattiga och arbetarområden, och deras beväpnade självförsvar – i stil med de folkliga försvarsbrigaderna. Dessa bör kombineras med en fullständig mobilisering av de bolivarianska väpnade styrkornas reserver, samt en nära förbrödring mellan de beväpnade arbetarna och bönderna med dess led.
Kontrarevolutionen kan bara bekämpas med revolutionära medel. Arbetarna och bönderna kan bara lita till sina egna styrkor. Försvara den bolivarianska revolutionens landvinningar, expropriera oligarkin.