Två år efter den kortlivade kuppen i april 2002 befinner sig Venezuela fortfarande i en ofärdig revolutionär process. Den lokala oligarkins och imperialismens kontrarevolutionära konspirationer har besegrats två gånger, men revolutionen har inte fullbordats. Faran för en ny reaktionär kupp ständigt överhängande.
Under det senaste året har Chavez-regeringen genomfört ett antal sociala program som har vidgat den sociala basen för (stöd till) revolutionen. Tre miljoner acresmark har delats ut, mestadels till bondekooperativ.
Andra viktiga reformer genomförts inom områdena utbildning och vård. Mission Robinson, Mission Rivas och Mission Sucre, program för att utradera analfabetismen genom att ge människor grundläggande, påbyggnads- och universitetsförberedande utbildning, har hittills varit en stor framgång. Mer än 3 miljoner människor (av en befolkning på 27 miljoner) har tagit del av någon av dessa planer. Mer än 1 miljon människor har lyfts ur analfabetism och målet fram till juni är 1,5 miljoner.
Planen Barrios Adentro (in i bostadsområdet) har gett miljoner människor tillgång till grundläggande hälso- och sjukvård. (Mer än en miljon människor berörs bara inom Caracas kommungränser). Drygt 3 500 kubanska läkare har begett sig in i de fattigaste bostadsområdena i huvudstaden och runt om i landet, dit ingen läkare tidigare hade gått.
Dessa program och ”uppdrag”, finansierade av det statliga oljebolaget PDVSA, är inte problemfria (de dras med byråkrati, misskötsel, korruption både i oppositions- och bolivariska kretsar, öppet sabotage och bristande demokrati i en fall), men de har otvivelaktigt nått ett brett skikt av massorna som i dem kan se några väldigt konkreta fördelar med den revolutionära processen. Dessutom har det faktum att programen genomförts i de vanliga bostadsområdena av de lokala organisationerna själva i viss utsträckning gjort det möjligt för regeringen och de revolutionära organisationerna att förbigå de statliga strukturerna. Dessa strukturer är fulla av sabotörer och kontrarevolutionärer som försöker förhindra genomförandet av alla reformer.
Känslan av att den gamla kapitalistiska staten, som revolutionen övertagit, inte kan användas för att tjäna arbetarklassens och folkets behov, och att den borde ersättas av något annat, är utbredd. Detta speglas, om än på ett förvirrat sätt, i en artikel i Caracas befrielseråds veckobulletin Caracas Courier, som distribueras i alla fattiga områden och arbetarklassområden i huvudstaden. Artikeln förklarar, under rubriken ”Folket är avantgardet” hur: ”Revolutionens parti är både … i opposition till den traditionella statliga administrationen.
Överallt ser vi konflikter mellan folkets organisation och de lokala chefernas och underleverantörernas byråkrati som beter sig som [stödjare av den gamla regimen] med röda baskrar … överallt ser vi det gamla som vägrar dö” (Correo de Caracas5-11 april).
Den gamla kapitaliststatens struk-turer är i stort sett intakta och agerar för att stoppa och försvåra folkets revolutionära initiativ. En fråga som särskilt upprör de massor som besegrade kuppen är att de som organiserade och genomförde den för två år sedan antingen är fria eller i bekväm exil i Miami, Costa Rica eller Co-lombia. På avstånd drar de i trådarna för nya reaktionära konspirationer. Nyligen släpptes de polismän i Baruta som ertappats när de använde eldvapen i oppositionsupploppen i februari (det blev känt som ”La Guarimba”) utan åtal. Carlos Melo, en känd oppositionsledare som fångades under La Guarimba med illegala gevär i sin bils bagageutrymme, släpptes också. Likaså Barutas borgmästare Carlos Radonsky, ansvarig för angreppet mot den kubanska ambassaden den 12 april 2002.
Detta är ytterligare bevis på att rättssystemet fortfarande är ett borgerligt system i oligarkins tjänst. Samma ledamot av högsta domstolen som deklarerade att det aldrig var någon kupp den 12 april 2002 utan snarare ett ”maktvakuum”, konspirerar nu för att giltighetsförklara de falska signaturer som oppositionen säger sig ha samlat för att tvinga fram en folkomröstning om att avsätta presidenten.
Efter att ha besegrats två gånger, i april 2002 och i december 2002/januari 2003, är oppositionen svagare, mer splittrad och dess sociala bas är demoraliserad. Den är dock långt ifrån slutgiltigt besegrad. Som en av talarna sa vid demonstrationen i Puente Llaguno, till minne av dem som dog vid försvarandet av revolutionen den 11 april 2002: ”Det enda sättet att döda en orm är att skära av dess huvud. Vi lät ormen leva och nu förbereder den sig för att bita oss igen”. 1800-talets bondeupprorsledare Ezequiel Zamora uttryckte samma tanke med dessa ord: ”enda sättet att hantera ett getingbo är med eld, om du skakar om det utan att förstöra det kommer de att komma tillbaka för att sticka dig”.
Genom en kombination av diplomatiska, terroristiska och ekonomiska medel försöker oppositionen att skapa en situation där en internationell intervention kan vara försvarbar, och en av grundpelarna i denna strategi är att öka spänningarna längs gränsen mot Colombia.
Oljeindustrin
På det ekonomiska området har en viss återhämtning skett efter en brant nergång under 2003, orsakad mestadels av oljesabotaget i januari och den härskande klassens ekonomiska sabotage. Men arbetslösheten fortsätter att vara hög och kontrollen över priser och växelkurser håller på att nå sina gränser i kampen mot prishöjningar och kapitalflykt. Den främsta motorn i ekonomin har varit produktionens återhämtning i oljeindustrin, PDVSA, men även här känner arbetarna att de tappar mark. Det var vanliga arbetare som räddade PDVSA när det utsattes för sabotage från direktörerna, arbetsledarna och många av ingenjörerna i december 2002. På många oljeraffinaderier, oljefält och fabriker räddade och upprätthöll arbetarna produktionen på egen hand genom arbetarkontroll. Till sin hjälp hade de revolutionära ingenjörer, lokalsamhällen och delar av nationalgardet. I några fall varade arbetarkontrollen även en tid efter att oljesabotaget och chefernas lock-out hade besegrats. Arbetarkontrollen var särskilt stark i delstaterna Anzoategui och Monagas.
Efter att oljesabotaget besegrats utsåg regeringen nya direktörer, men företagets ledningsstrukturer förblev i stort sett desamma. Oljearbetarna, som hade erfarenhet av att själva driva industrin, var inte alls nöjda med den situationen. Under 2003 genomfördes ett antal regionala möten med oljearbetare, lokalsamhällen i de oljerika områdena och delar av armén. Syftet var att diskutera det bästa sättet att omstrukturera PDVSA, som man nu fastslog skulle ”tillhöra folket”. En av de viktiaste slutsatserna från dessa möten var att direktörsbytet inte räckte. Även om nya direktörer och administratörer som var lojala mot revolutionen utsågs skulle de fortfarande vara en del av en byråkratisk struktur som inte kunde tjäna arbetarnas och folkets intressen. Det enda sättet att garantera att PDVSA skulle tillhöra folket var genom arbetarnas demokratiska deltagande i ledningen.
Under tiden, när arbetarnas rörelse drog sig tillbaka efter att den omedelbara faran för reaktion försvunnit, började de gamla byråkratiska och reaktionära direktörerna att sakta krypa sig tillbaka till nyckel-positionerna inom PDVSA. I månader har arbetarna nu motsatt sig denna situation och i vissa fall, som Paraguana-raffinaderiet i Punto Fijo, har de tvingat de reaktionära direktörerna och arbetsledarna att avgå. För att handskas med situationen, och för att undvika att arbetarna skulle sugas upp i maktkampen mellan olika grupperingar som försöker ta kontroll över företaget, började oljearbetarna i olika delar av landet att organisera ”Rådgivningskom-mittéer”. Dessa är avsedda att generera politisk diskussion bland oljearbetarna, höja deras politiska nivå och komma fram med förslag för PDVSA:s omstruktureringsprocess. Kommittéerna har ingen verklig makt i industrin men spelar en ganska viktig roll genom att sprida erfarenheter och politiska diskussioner bland oljearbetarna.
Den 29 februari ägde en massiv demonstrationen rum i Caracas till stöd för den sittande regeringen. Där varnade Chavez, i sitt hårdaste tal mot amerikansk imperialism hittills, för att om USA vågade intervenera i eller ens sätta Venezuela i blockad, skulle olje-tillförseln skäras av. Detta är ett ganska allvarligt hot eftersom Venezuela är USA:s tredje största oljeleverantör. En vecka senare marscherade drygt 2 000 oljearbetare från hela landet till den amerikanska ambassaden i Cara-cas för att protestera mot Washingtons inblandning i den venezuelanska revolutionen och för att klargöra att de tänkte genomföra Chavez hot.
Arbetarrörelsens politiska medvetenhet
Som en spegling av den snabba utvecklingen av arbetarnas politiska medvetenhet, kan man se det nationella möte som ägde rum i Caracas den 27 mars för att diskutera ”arbetarnas politiska enhet i kampen mot imperialism”. Mötet, kallat av olje-arbetarnas Rådgivningskom-mittéer och några kämpande fackförbund inom UNT (Venezuelas nya LO), var relativt litet, men besöktes av aktivister i arbetarklassens rörelse i Venezuela. Diskussionsbladet hade en bra analys av imperialism och föreslog en arbetarklassens enighet kring ett anti-imperialistiskt program. Men det hade också vissa svagheter. Den största tyngden låg på att kämpa mot amerikansk inblandning, men inget sades om kampen mot imperialismens lokala företrädare, Venezuelas kapitalistiska oligarki. Ett inlägg av oljearbetarledaren från Paraguana-raffinaderiet, Francisco García, medlem i den Revolutionära Marxistiska Tendensen, förklarade att för att kunna kämpa mot imperialismen borde man också kämpa mot de nya byråkratiska cheferna i oljebolaget och för arbetarstyre. Detta eftersom den enda garantin för att kunna strypa tillförseln av olja till imperialisterna vore att anläggningarna stod under arbetarnas kontroll. Andra talare förklarade att alla delar av Venezuelas kapitalistklass stod på kontrarevolutionens sida och att man därför, för att kunna besegra imperialismen, också måste besegra kapi-talismen. Behovet av att fördjupa revolutionen och införa arbetarkontroll lades in som en del av mötets slutsatser.
Slutligen beslutade mötet att sammankalla en serie regionala möten för arbetarklassaktivister för att lägga tyngdpunkt på antiimperialistiska paroller vid första maj-demonstrationen och för att sammankalla en nationell arbetarriksdag. Det första av dessa möten ägde rum redan den 24 april i industristaden Valencia där det finns en lång tradition av facklig kamp. Det föreslagna dokumentet som diskuterades där var mycket mer långtgående än det som presenterades vid det förberedande nationella mötet. Det talar, bland annat, om behovet av att frånsvära sig utlands-skulden, att landsförvisa sådana proimperialistiska organisationer som Organisation of American States (OAS) och Carter Centret, att avslå Amerikanska Frihandelsavtalet, att konfiskera nationella och multinationella företag som har deltagit i ekonomiskt sabotage eller hjälpt till att finansiera kuppen, att nationalisera bankerna och finanssektorn, att åternationalisera alla privatiserade företag under arbetarstyre, att forma en arbetar- och folkmilis och för en genuin arbetar- och folkregering. Detta är ett program som ligger i linje med vad som redan överenskommits vid grundningskongressen för den nya fackföreningsfederationen, UNT, den första augusti 2003.
Ett annat tecken på de militanta stämningarna i arbetarrörelsens var det mäktiga möte som ägde rum i Teresa Carreño-teatern lördagen den 17 april, för att fira den första årsdagen av UNT:s grundande. Mötet skulle ha börjat vid 10 på morgonen, men 45 minuter före utsatt tid var teatern redan full (mer än 3000 personer) och minst 2000 arbetare fick stanna utanför. Delegationer hade kommit från de stora fabrikerna och oljeraffinaderierna i hela landet med banderoller och slagord. Stämningen var elektrisk när de olika fackföreningarnas representanter talade till publiken. Det tillkännagavs att den mindre, av kommunistpartiet dominerade, fackföreningsfederationen, CUTV, hade beslutat att uppgå i UNT. Mötet tillkännagav också starten på en rekryteringskampanj med målet att öka fackföreningarnas medlemssiffror från cirka 15-20% av arbetskraften till 80%. Men mötets huvudattraktion var Chavez tal. Ännu en gång höll han ett hårt formulerat antiimperialistiskt tal, och upprepade att kapitalism, nyliberalism och globalisering hade visat att de inte fungerade. Han deklarerade att revolutionen var på väg in i ett nytt stadium där nyckeln skulle vara socio-ekonomisk omvälvning. Slutligen gratulerade han fackföreningsfolket till deras rekryteringskampanj och uppmanade dem att bygga ”revolutionära, bolivariska, klasskampsfack-föreningar”.
Radikalisering av Chavez tal
Det har skett en markant radikalisering av Chavez politiska hållning under de senaste månaderna. Efter massdemonstrationen mot imperialism den 29 februari, som krossade oppositionens försök att skapa kaos på gatorna genom den så kallade Guarimba, har Chavez varit mycket tydligare om USA-imperialismens roll i kuppen i april 2002 och Washingtons roll i de vidare kuppför-beredelserna mot honom. Han har också klart uttryckt sin åsikt att kapitalismen inte fungerar. Därför sa han vid massmötet som firade folkets seger över kuppen den 13 april att hans regering hade tagit på sig att ”bryta med det kapitalistiska schema som såtts i vårt land, genom vilket en välbeställd minoritet har koncentrerat resurserna, kapitalet och produktionsmedlen under en lång tid. Vi demokratiserar ekonomin för att transformera den socioekonomiska modellen och därigenom höja levnadsstandarden för hela folket”.
Han har också öppet talat om behovet av att ”varje fiskare, student, arbetare och människa av folket lär sig hantera ett gevär, eftersom detta är tanken om ett beväpnat folk”, som den enda garantin i försvaret av revolutionen mot imperialismen. Han har varnat för dem som säger att revolution redan är omöjlig att vända och sagt att försiktighet skulle vara ödesdigert. I ett antal nyligen hållna tal, har han sagt att revolutionen måste renas från de moderata tendenserna och att han hellre riskerar en ny militärkupp än att köra revolutionen utför ett stup på grund av försiktighet.
Det försiggår en tydlig kamp mellan de moderata och de revolutionära i den revolutionära processens ledning. Revolutionärerna vill att revolutionen ska gå längre eftersom de ser detta som det enda försvaret för det som har vunnits så här långt, men de har inget tydligt program om vart de vill eller hur. I samma nyhetsbrev från Caracas befrielseråd som citerats ovan, kan man läsa om behovet av ett revolutionens parti: ”bygget av denna revolutionära organisation, där gräsrötterna är nyckeln eftersom de inte är smittade med det förflutnas sorger, och folkets beväpning, genom reservtrupperna och armén, kommer att garantera att vi fullgör vårt historiska uppdrag och revolutionen kommer inte att bli förrådd”. (Correo de Caracas, 5-11 april, originalets fetstil)
Det var inte en tillfällighet att presidenten talade till detta viktiga arbetarmöte. Några av Chavez moderata ”rådgivare” har noterat och ogillat denna vändning. Således klagar Heinz Dieterich, en av de latinamerikanska intellektuella som argumenterar för att vägen framåt för Latinamerika är skapandet av latinamerikanska multinationella företag, banker och arméer, i en intervju i tidningen Ultimas Noticias på ”skiftet till att se arbetarna som omvälvningens subjekt, vilket enligt min åsikt är en felaktig återgång till tal som exkluderar människor”. Själv ser han medelklassen som ”nyckeln till varje modern revolution”!
Samtidigt är ledarna för alla regeringspartierna (samlade i det så kallade Ayacucho Kommandot) extremt misskrediterade inför de revolutionära massorna som ser de flesta av dem som karriärister och byråkrater. De har gång på gång visat sin fullständiga oförmåga att leda någonting. Folkets massor har en stark känsla av att revolutionen förråds av allehanda sabotörer, femtekolonnare, kappvändare, byråkrater och karriärister.
Vänstervridningen av Chavez tal är också i viss mån en reflektion av trycket underifrån och det outtröttliga konspirerandet från oligarkin och imperialismen mot hans regering. Det är dock långt ifrån en klar och entydig process. Exempelvis signerade Chavez, dagen efter sitt tal den 29 februari, en överenskommelse med de multinationella oljebolagen att exploatera gasfyndigheterna i ”Plataforma Deltana”. Nyligen har regeringen anlitat en mycket dyr konsultfirma i USA för lobbying mot Washington och för att förbättra bilden av Venezuela bland amerikanska politiker och affärsmän. Som om en revolution någonsin kunde få ett gott mottagande från imperialismen! Öppen kritik av kapitalismen som ett misslyckat system är i sig viktig, men ett tydligt alternativt program (d.v.s. arbetarnas demokratiska planering av ekonomin) saknas fortfarande.
Tydligt är att processen av radikalisering och höjande av medvetenheten fortskrider. Över hela landet ockuperar folket tomma byggnader om de inte har någonstans att bo, tomma biografer för att hålla politiska diskussioner varje vecka, litteraturcentrer startas, etc. Detta är den självständiga aktiviteten hos de massor som utgör den bolivariska revolutionens ryggrad. Arbetarklassen, i synnerhet dess viktigaste del i Venezuela, oljearbetarna, har uppnått en mycket hög nivå av medvetenhet om sin egen styrka och roll i hela processen. Ett blad som distribuerades vid UNT:s möte den 17 april av Bolivariska Arbetares Kraft från Miranda Heights, och var undertecknat av fackföreningar vid 14 olika fabriker och andra arbetsplatser, tog upp behovet av politisk skolning ”för att garantera arbetarklassens seger”. Det avslutade med att säga att ”arbetare har historiskt utfört allt arbete, men nu handlar det om att ta makten. Vi ska utbilda oss själva så att vi kan sköta landet”.
Vad som behövs nu är, å ena sidan, nationell enhet och koordinering av alla revolutionära organisationer, församlingar, fackföreningar och bolivariska cirklar, genom en kropp av demokratiskt valda och återkallningsbara representanter som kan vara grunden för en arbetarnas och folkets alternativa maktstruktur. Å andra sidan måste de aktivister som dragit de mest långtgående slutsatserna samlas runt ett tydligt marxistiskt perspektiv som inkluderar arbetarstyre i oljeindustrin och andra nationaliserade företag, expro-prierandet av bankerna, de stora monopolen och imperialististernas och storbolagens egendomar under arbetarkontroll och den generella beväpningen av folket med bildandet av demokratiska arbetarmiliser för att kämpa mot reaktionen och imperialistisk intervention.
Det växande intresset för marxistiska idéer som tydligt visades vid det nyligen hållna Andra Internationella Solidaritetssammankomsten och det intresserade mottagandet av idéerna som fördes fram av Alan Woods, Manzoor Ahmed och Miriam Municio, alla ledande medlemmar av den internationella marxistiska tendensen bakom sajten ”In Defence of Marxism”, visar att jordmånen är god. Kamraterna i den venezuelanska Revolutionära Marxistiska Strömningen deltar aktivt i den revolutionära processen och för fram ett tydligt marxistiskt perspektiv under parollen ”Fördjupa Revolutionen, Framåt Mot Socialismen”.
Jorge Martin
27 april, 2004
Ny militärkupp hotar
President Chavez politik retar många mäktiga män både i och utanför Venezuela. Den USA-stödda diktaturen i Columbia spelar en central roll i nya kupplaner.
Den 9 maj greps 56 legosoldater från Colombias paramilitära styrkor i Venezuelas huvudstad Caracas. Detta var det första i raden avgripanden den senaste tiden.
Dessa grupper av lejda mördare bär ansvar för tusentals mord , våldtäkter och lemlästningar av bönder i Colombia. De har nu börjat ta sig över gränsen till Venezuela och spelar en central roll i planerna att störta Chavez. Särskilt i de områden av Venezuela som gränsar mot Colombia har många brivit offer för deras framfart. Sammanlagt har omkrin 80 bondeledare och fackföreningsaktivister fått sätta livet till den senaste tiden.
Parallellt med dessa händelser bedriver oppositionen en kampanj för att få tillstånd en folkomröstning mot Chavez. För att lyckas måste de få ihop 2,4 miljoner namnunderskrifter vilket de haft uppenbara svårigheter med. Av de namn som lämnats in har en stor del efter granskning från myndigheterna visat sig vara falska.
Den nationella val-komissionen kungjorde i februari att ingen folkomröstning skulle genomföras förrän 700 000 tveksamma underskrifter hade ratificerats av dem som stod som undertecknare. Detta ledde till starka reaktioner från oppositionen. De organiserade upplopp som av Amnesti International har beskrivits som att ”grupper av oppositionens sympatisörer använde barrikader, stenar, molotovcocktails och fyrverkeri raketer”.
När underskrifterna skulle styrkas har falska ID-kort används. Vid razzior har utrustning för mass-tillverkning av sådana kort påträffats i oppositionens lokaler. Dessutom har företagare använt sin arbets-givarmakt till att tvinga arbetare att ratificera underskrifter. När de vägrat har många blivit av med sina jobb. Detta drabbade till exempel 50 arbete på Coca Cola i Caracas.
Trots att oppositionen uppenbarligen inte har fått ihop tillräckligt många namn ökar det internationella trycket på Venezuelas myndigheter att genomföra en folkomröstning. USA administrationen har klargjort att om inte folkomröstningen genomförs så kommer kraftfulla åtgärder mot Chavez-regimen att genomföras.
Som kronan på verket använder storföretag sina ekonomiska resurser för att strypa Venezuelas ekonomi. Pengar pumpas ut ur landet och vore det inte för de höga oljepriset skulle krisen vara mycket omfattande.
Allt detta sammantaget visar hur akut situationen i Venezuela just nu är. Det Venezolanska folket har dock vid två tillfällen tidigare visat att de har den enorma styrkan att stå emot imperialismens och storföretagens attacker. Men det behövs också ett stöd från människor och inte minst från arbetarrörelsen världen över.
Källa: Venezuela – två år efter kuppen