Angreppen mot den bolivarianska revolutionen har intensifierats de senaste dagarna och veckorna. Ledarsidor och framsidor i amerikanska och spanska tidningar skriker om svält i Venezuela och kräver att den ”diktaroriska regimens” avsätts. Den brist på varor som råder har lett till fall av plundring. Högeroppositionen försöker få till stånd en omröstning om presidentens avgång, men hotar också med våldsamma handlingar och uppmanar utländska makter att ingripa, inklusive i vissa fall genom militär intervention. Vad är det som egentligen händer i Venezuela och hur kan dessa hot bemötas?
Fredagen den 13 maj förlängde Venezuelas president Maduro det ”ekonomiska undantagstillståndet”, som sedan januari gett honom speciella befogenheter, och utfärdade ett ytterligare sextio dagars undantagstillstånd som inkluderar omfattande makt för att ta itu med utländska militära hot och problem med produktion och fördelning av livsmedel.
Som väntat har världens kapitalistiska media unisont fördömt honom och skrikit om ”diktatur”, medan en av högeroppositionens huvudsakliga ledare, Capriles Radonski, offentligt uppmanade folk att inte lyda dekretet. Hoten är dock väldigt verkliga. Det är värt att nämna några exempel. För en månad sedan uppmanade en ledarsida i Washington Post öppet Venezuelas grannar till en ”politisk intervention”. I helgen på ett Concordia-toppmöte i Miami uppmanade Colombias före detta president, Alvaro Uribe, öppet den venezuelanska armén att genomföra en kupp, eller om det skulle misslyckas, ett utländskt militärt ingripande mot ”tyrannin”.
Venezuelas högeropposition har gjort upprepade vädjanden till Organization of American States (OAS), om att använda deras demokratiska stadga till att intervenera mot president Maduro. De har fått självsäkerhet av den lyckade avsättningen av Dilma Rousseff i Brasilien och vill gå samma väg så fort som möjligt, med alla till buds stående medel – lagliga eller olagliga.
Den inflytelserika venezuelanska högerjournalisten och bloggaren Francisco Toro (Caracas Chronicles redaktör) har just skrivit en artikel som öppet diskuterar för- och nackdelarna med en statskupp, som han säger skulle vara i linje med konstitutionen och ”motsatsen till ett brott”. Idag (den 19 maj) rapporterade den venezuelanska regeringen om en kränkning av landets luftrum av amerikanska militärflygplan.
I ett försök att dra fördel av de allvarliga ekonomiska problem som landet står inför har den reaktionära oppositionen sysselsatt sig med att försöka skapa en situation av kaos och våld som skulle rättfärdiga en kupp eller utländsk intervention för att påskynda president Nicolás Maduros avsättning. Det har förekommit våld i Zulia och Tachira. Det cirkulerar ständigt rykten, för det mesta falska, om plundring och uppror.
En väldigt seriös kris
Jag har varit involverad i den bolivarianska revolutionens försvar i mer än 13 år nu, besökt landet ofta och skrivit om det på regelbunden basis. Inget av det som jag nyss beskrivit är egentligen nytt. Sedan första början, när Chavez valdes 1998, och i synnerhet sedan fullmaktslagarna antogs i december 2001, har den venezuelanska oligarkin och imperialismen ägnat sig åt en konstant kampanj av trakasserier, våld, destabilisering, kupper, lögner och förtal, diplomatiska påtryckningar, ekonomiskt sabotage – de har gjort nästan vad som helst.
Denna gång är emellertid någonting annorlunda. Vid alla tidigare tillfällen har de bolivarianska massornas, arbetarnas, böndernas, och de fattigas revolutionära vilja besegrat de kontrarevolutionära försöken att besegra revolutionen. Detta var fallet efter kuppen i april 2002, och sedan oljeindustrins lockout och sabotage i december samma år, innan revolutionen var förmögen att på riktigt förbättra levnadsstandarden. Det gjordes i huvudsak efter att regeringen lyckades få full kontroll över det statligt ägda oljeföretaget 2003.
Under tio år kunde revolutionen leverera omfattande reformer och massivt förbättra massornas levnadsstandard. Detta följdes av en politisk radikaliseringsprocess i vilken den framlidne presidenten Chávez och de revolutionära massorna drev varandra framåt. Man tillkännagav att socialism var målet för den bolivarianska revolutionen.
Det fanns omfattande erfarenheter av arbetarkontroll, fabriker ockuperades och exproprierades, företag åternationaliserades. Miljoner blev aktiva på alla nivåer i ett försök att ta framtiden i sina egna händer. Revolutionens drivkraft och främsta källa till styrka som gjorde att den kunde omintetgöra alla oligarkins och imperialismens försök att stoppa den var de revolutionära massorna – de var aktiva, politiskt medvetna och engagerade på alla nivåer.
Givetvis underlättades denna period av höga oljepriser. De nådde en topp på över 140 dollar per fat år 2008. Regeringen kunde använda en massiv mängd pengar från oljeintäkter för att finansiera sociala program som gynnade miljoner – till utbildning, sjukvård, livsmedel, bostäder, pensioner, och så vidare. Frågan om att ta över produktionsmedlen ställdes inte omedelbart på dagordningen.
Kapitalismen kan inte regleras
För att försvara revolutionen mot den härskande klassens sabotage vidtog man åtgärder som begränsade den fria kapitalistiska marknadsekonomins normala sätt att fungera. En av dessa åtgärder var reglering av valutamarknaden (i syfte att förhindra kapitalflykt) och reglering av priset på grundläggande livsmedel (för att garantera fattiga människors köpkraft).
Men snart hittade kapitalisterna en väg runt detta. Regleringen av valutamarknaden blev ett bedrägeri och resulterade i en massiv överföring av pengar från oljeinkomster direkt ned i fickorna på samvetslösa kapitalister. Hur gick detta till? Regeringen införde en subventionerad växelkurs som användes för att importera basprodukter (livsmedel och medicin) såväl som för att importera råvaror till industrin.
Privata kapitalister ansökte om dessa förmånsdollar (”preferential dollars”) som de sedan förde in på den svarta marknaden (en oundviklig bieffekt av valutaregleringarna var att den svarta marknaden växte), eller till utländska bankkonton. Därför såg vi den otroliga situationen där importvolymen minskade, samtidigt som importens värde ökade massivt (uttryckt i dollar). Den marxistiske ekonomen Manuel Sutherland har arbetat fram siffrorna för importer av farmaceutiska produkter:
2003 importerade Venezuela farmaceutiska produkter för 1,96 dollar/kg. År 2014 hade priset nått 86,80 dollar/kg. Medan importvolymen minskade med 87 procent, ökade importen nästan sex gånger i pris!
Liknande siffror kan visas inom nästan alla de delar av ekonomin där privata kapitalister fick subventionerade dollar för att importera varor. En liknande situation utvecklades med prisregleringarna.
Den privata sektorn som fortfarande i stort sett har monopol på livsmedelsproduktion och distribution av flera grundläggande varor, vägrade producera något som omfattades av prisregleringarna. För att undkomma prisregleringar på exempelvis ris började de producera smaksatta eller färgade varianter, som inte var reglerade.
De privata kapitalisternas produktionsblockad tvingade staten att bära hela bördan för att producera och distribuera grundläggande matvaror. Staten importerade mat från världsmarknaden, betalade för världsmarknadspriser med oljedollar, och sålde det sedan för kraftigt subventionerade priser i statsstyrda snabbköpskedjor (PDVAL, MERCAL, Bicentenario).
Så länge oljepriserna var höga fungerade denna situation mer eller mindre. När oljepriserna hamnade i fritt fall och ekonomin gick in i en djup nedgång, föll hela byggnaden som ett korthus. Under 2014 var venezuelansk olja fortfarande uppe i 88 dollar per fat. Under 2015 halverades priset till 44 dollar. I januari 2016 hade den nått sin lägsta nivå på över 10 år – 24 dollar.
För att fortsätta betala för välfärden (inklusive subventionerade livsmedel), började staten trycka massiva summor pengar som inte backades upp av någonting. Mellan 1999 och 2015 ökade penningmängden (enligt måttet M2) med över 15 000 procent!
Kombinationen av en massiv kapitalflykt, som bidrog till framväxten av en enorm svart dollarmarknad, och en massiv ökning av penningmängden i en tid av ekonomisk nedgång (2014 -3,9 procent, 2015 -5,7 procent) orsakade oundvikligen hyperinflation. År 2014 nådde den årliga inflationstakten ett rekord på 68 procent, men 2015 nådde den den ännu högre siffran 180 procent enligt den venezuelanska centralbanken. Det måste påpekas att inflationen på livsmedel och alkoholfria drycker var ännu högre än genomsnittet.
Den svarta marknadens växelkurs för dollarn hoppade från 187 bolivar per dollar i januari 2015 till över 1000 bolivar per dollar idag (den nådde en topp på 1200 i februari i år). Detta är den växelkurs på vilken de flesta av produkternas priser nu beräknas. En annan effekt av denna massiva ekonomiska oreda är valutareservernas snabba utarmning:
Från 24 miljarder dollar i början av 2015, har de rasat ner till 12,7 miljarder dollar nu, enligt officiella siffror från den venezuelanska centralbanken.
Denna förfärliga situation har lett till en kraftig minskning av statens import av livsmedel och andra basprodukter. Den totala importen sjönk med 18,7 procent år 2015.
Detta har skapat permanent brist på basprodukter i de statligt ägda livsmedelskedjorna som säljer dem för reglerade priser. I sin tur har detta skapat en stor svart marknad för dessa produkter. Den grundläggande orsaken till den svarta marknaden är brist, som sedan förvärras av den svarta marknadens själva existens.
Den skapade massiva skillnader mellan reglerade priser (alltmer knappa) och den svarta marknaden, som drar till sig många varor köpta till subventionerade priser. Detta är en jämförelse av priserna på vissa basprodukter som säljs av bachaqueros (svarta marknadssäljare) i det fattiga arbetarområdet Petare i Caracas i mars:
Regeringen har utfärdat höjningar av minimilönen flera gånger under de senaste två åren, från omkring 10 000 bolivar i november 2015 till 15 000 idag, till vilket vi måste lägga till 18 000 bolivar i cesta-biljetter (matkuponger).
Men om du måste köpa det mesta av din veckovisa varukorg på den svarta marknaden räcker inte detta till. Då statliga importer av livsmedel har sjunkit skarpt, har bristen på reglerade varor ökat och människor tvingas införskaffa en större andel av sin varukorg på den fria och svarta marknaden.
Bristen har lett till omfattande korruption på alla nivåer, och gjort att varor förs över från den officiella statliga leveranskedjan till den svarta marknaden. Från familjen som köar i timmar och sedan säljer en del av vad de har köpt – till chefen för den statliga snabbmatskedjan som för iväg hela lastbilar fulla av produkter (i maskopi med de nationella skyddsofficerarna som vaktar etablissemanget) – till kriminella gäng som anställer folk för att köa i timmar och köpa de subventionerade varorna som finns tillgängliga (genom att hota och muta snabbköpsarbetare, nationalgardet, snabbköpschefer, etc.) – till chefen för den rikstäckande statliga snabbköpskedjan Bicentenario som för iväg hela fartygslaster med produkter.
Till detta måste vi lägga till de tusen olika sätt på vilka den privata sektorn bryter mot de statliga prisregleringarna. Majsmjöl är det permanent brist på, men arepas (som är gjort på majs) finns det alltid gott om. Kyckling är nästan omöjligt att köpa till reglerade priser, men stekta kycklingklubbor saknas aldrig.
Vetemjöl kan inte köpas till det officiella priset, och bagerier använder brist på mjöl som ett argument för att inte producera vanliga brödlimpor (vars pris regleras), men sedan är de mystiskt förmögna att producera alla andra sorters bröd, kakor och kex, som vi måste anta görs med mjöl. Vad ligger bakom detta mysterium? Det faktum att privata grossister erbjuder varor till dessa företag, men naturligtvis inte till reglerade priser.
Alla försök att kontrollera denna situation genom att använda repressiva åtgärder mot säljare på den svarta marknaden är dömda att misslyckas även om de är nödvändiga. Den grundläggande orsaken är inte ”bachaqueros”, stora eller små, utan regeringens faktiska oförmåga att finansiera den mängd varor som behövs för att täcka efterfrågan, i kombination med den privata sektorns ovilja att producera och sälja produkter till de reglerade priser som fastställts av regeringen.
En av de viktigaste orsakerna till denna ohållbara ekonomiska oreda är därför de kapitalistiska producenternas ”naturliga” uppror mot varje försök att reglera den ”fria marknadens” normala funktion. Detta är den verkliga innebörden av det ”ekonomiska krig” som den bolivarianska regeringen har fördömt i många år.
Ja, det är utan tvekan en del av ett avsiktligt ekonomiskt sabotage för att slå mot de arbetande massorna och underminera deras stöd för revolutionen. Men samtidigt är det lätt att förstå från kapitalisternas synvinkel att om de kan få en vinstmarginal på allt från hundra till tusen procent eller mer på den svarta marknaden, så kommer de inte att sälja eller producera reglerade varor där de bara kan göra en mycket blygsam vinst eller ibland en förlust.
Vad som har misslyckats i Venezuela är inte ”socialism” som de kapitalistiska medierna gillar att påstå i sin propagandakampanj. Det är helt tvärtom. Vad som tydligt har misslyckats är försöket att införa regleringar för att få kapitalismen att fungera i det arbetande folkets intressen, om så bara delvis. Slutsatsen är tydlig: kapitalismen kan inte regleras. Försöket har lett till ekonomisk oreda i stor skala.
Regeringens svar: vädjanden till den privata sektorn
Majoriteten av venezuelanerna är mer eller mindre medvetna om de privata företagens avskyvärda roll, som Grupo Polar, i att skapa denna situation av hamstring, utpressning, svart marknad, spekulation, och så vidare.
Under mitt senaste besök i Venezuela bevittnade jag följande ordväxling vid en mataffärskö: ”- Mujer A: ’aquí tienen su patria bonita’ – Mujer B: ’a ver si Creen que es el Gobierno que producera la Harina PAN?'” [Kvinna A, hånfullt: ”här är ditt vackra fosterland” (vilket betyder: detta är vad chavismen har gett dig – det vill säga – köer), Kvinna B, skarpt: ”tror du att det är regeringen som producerar Harina PAN (en slags mjöl bröd)?” (i själva verket är det Grupo Polar som har monopol på produktionen av majsmjöl).]
Problemet är inte att människor inte inser att den privata sektorn saboterar ekonomin. Problemet är att de inte kan se att regeringen är kapabel eller villig att vidta de åtgärder som krävs för att lösa situationen.
Förutom problemen med livsmedelsbrist och brott måste vi tillägga den svåra torkan som drabbar Venezuela som en biprodukt av El Niño, och som har inneburit problem i energiproduktionen vid El Guiris kraftverksdamm. Detta har lett till regelbundna strömavbrott under de senaste månaderna. I april bestämde regeringen en två dagars arbetsvecka i offentliga institutioner som en åtgärd för att minska elförbrukningen.
Även i denna fråga vi måste räkna med en medveten kampanj för sabotage av landets elnät. Det har under ett antal år nu skett regelbundna bombattacker mot kraftverk, elverk och transformatorstationer i olika delar av landet. De sammanfaller vanligtvis med valkampanjer och tider av ökad politisk spänning och de har till syfte att provocera strömavbrott för att sprida en känsla av kollaps, kaos, instabilitet…
Vad har regeringens svar varit på dessa extrema problem? Sedan åtminstone 2014 fanns ett öppet erkännande av misslyckandet med den tidigare modellen för reglering av kapitalismen och oljeintäkternas användning för att finansiera sociala program. Man kan säga att vändpunkten var den tidigare finansministern Giordanis avgång från regeringen i juli 2014.
Sedan dess har den dominerande linjen i regeringens ekonomiska politik varit att göra ännu fler eftergifter till kapitalisterna i hopp om att vinna tillbaka deras förtroende så att de kan samarbeta med regeringen för att vända situationen.
Detta har kommit till uttryck i en rad konkreta åtgärder som har vidtagits: delvist frisläppande av valutahandeln, delvist upphävande av det subventionerade priset på bränsle, inrättandet av särskilda ekonomiska zoner för att locka till sig utländska direktinvesteringar och kapital som hålls utomlands av venezuelanska kapitalister, öppnandet av Arco Minero (111 000 kvadratkilometer mark) för gruvexploatering, och så vidare.
Inget av detta har fungerat. Regeringen för regelbundna samtal med affärsmän där eftergifter till deras intressen bestäms och vädjanden görs till dem för att investera. Vid den följande förhandlingsrundan kräver företagen ännu fler eftergifter, men ekonomin är fortfarande i ett tillstånd av djup kris.
Det ska sägas att regeringens eftergifter till den privata sektorn till och från följs av hot om expropriering. Dessa hot följs aldrig upp av handling. När president Maduro den 13 maj således förlängde det ekonomiska nödläget och utfärdade ekonomiska undantagsdekret i 60 dagar, varnade han särskilt för att ”alla fabriker som en kapitalist paralyserar kommer vi att ta över och lämna till den kommunala makten”.
Mindre än 48 timmar senare i en intervju med Reuters, lugnade vicepresidenten Perez Abad, som ansvarar för regeringens ekonomiska politik, det internationella kapitalet genom att ”utesluta övertagande av fabriker som paralyserats i brist på råvaror”. I samma intervju underströk han Venezuelas avsikt att fortsätta betala sina utländska skuldförbindelser, utan undantag och i tid. Han tillade att detta skulle innebära en ytterligare importminskning under 2016.
Även om Maduros varning uppmärksammades av internationella medier märkte människor i Venezuela i själva verket ingenting. Han har utfärdat samma hot om expropriering, specifikt riktat mot Grupo Polar, så många gånger att det börjar likna pojken som ropade varg. Varje gång arbetare den senaste tiden har tagit över fabriker som paralyserats av chefer har de mötts antingen av en ändlös rad byråkratiska hinder eller direkt förtryck från den bolivarianska polisens sida.
Även om de lagar som infördes av Chavez står på arbetarnas sida och möjliggör expropriering och arbetarkontroll, står arbetsinspektörerna egentligen i de flesta fall på kapitalisternas sida. I stället för att påskynda expropriering, fortsätter de att ge ägarna uppskov med att betala löner och återuppta produktionen, vilket innebär att de demoraliserar kämpande arbetare.
Perez Abad är en huvudsaklig representant för denna eftergiftspolitik till kapitalistklassen. Han är själv en affärsman och tidigare ordförande för en av landets arbetsgivarorganisationer. Han blev minister med ansvar för regeringens ekonomiska politik i februari när han ersatte Luis Salas, som av kapitalisterna sågs som ”radikal”. Strax före Maduro utfärdade förlängningen av det ekonomiska undantagstillståndet, hade Perez Abad redan tillkännagett ytterligare en prisökning på reglerade varor, efter diskussioner med den påverkade kapitalisten.
Mer nyligen, i ett försök att ta itu med frågan om brist, försökte regeringen att främja bildandet av lokala försörjnings- och produktionskommittéer. Tanken är att de organiserade samhällena själva direkt kommer att hantera distributionen av subventionerade livsmedel till familjer.
Detta är ett steg i rätt riktning, vilket kan stärka gräsrotsorganisationernas roll. Emellertid har åtgärden hittills endast haft en partiell effekt. Dessutom tar den bara itu med frågan om slutgiltig distribution, men inte med den mer viktiga frågan om produktion och förädling, som är själva problemets kärna.
Påverkan på medvetandet
Jag sade tidigare att något är annorlunda den här gången. Vad har förändrats i kontrarevolutionens tidigare försök att besegra den bolivarianska rörelsen? Den ständiga stress och påfrestning som det innebär att tvingas köa i timmar för att få basvaror, osäkerhet som skapas av brist och hyperinflation, det faktum att denna situation har pågått i över ett år nu och istället för att bli bättre bara förvärras, insikten att medan massorna lider finns det dem som kallar sig ”bolivarianer” i maktpositioner som massivt gynnas av korruptionen, tröttheten som orsakas av att tvingas bekämpa byråkratin inom din egna rörelse, och så vidare – allt detta har haft en inverkan på medvetandet hos ett viktigt lager av befolkningen som tidigare stödde revolutionen.
Detta är den främsta orsaken till nederlaget i parlamentsvalet den 6 december, som vanns av högeroppositionen för första gången på 18 år. Vid den tidpunkten hade den bolivarianska revolutionen förlorat omkring två miljoner röster, vilket gjorde att oppositionen kunde vinna en överväldigande majoritet i parlamentet.
Detta nederlag skapade en situation av institutionellt dödläge. Det högerdominerade parlamentet har försökt att få igenom några reaktionära lagar (en skandalös amnestilag, privatisering av bostäder), men dessa har blockerats antingen av presidenten eller av högsta domstolen. Samtidigt omöjliggörs presidentens initiativ av parlamentet.
För närvarande försöker oppositionen få till stånd en folkomröstning om presidentens återkallande (en demokratisk garanti införd av den bolivarianska revolutionen under Hugo Chávez). De behöver ett visst antal underskrifter för att påbörja processen, och sedan, i en process som valmyndigheten har insyn över, få 20 procent av den valberättigade befolkningen att skriva under den (3,9 miljoner). Sedan skulle en folkomröstning hållas där oppositionen skulle behöva få fler röster än Maduro fick när han valdes för att tvinga igenom hans avgång.
Om han avsätts i år, 2016, kommer högerordföranden i nationalförsamlingen att ta över tills nya presidentval hålls. Men Maduro försöker på alla sätt att fördröja en återkallande omröstning fram tills 2017, eftersom hans avsättning vid den tidpunkten istället skulle innebära att vicepresidenten tar över under återstoden av mandatperioden (fram till 2019). Detta visar också hur den bolivarianska rörelsens ledning verkar närma sig kampen från en rent juridisk-institutionell synvinkel.
Oligarkin känner sig också självsäker efter valnederlaget i Argentina, Bolivia och Dilmas avsättning i Brasilien. Deras sida ”vinner” och nu vill de ”störta regimen” i Venezuela. De kan inte vänta på att gå igenom hela processen med en folkomröstning, och ännu mindre till Maduros mandatperiod är slut.
Massornas tålamod har nått sitt slut.För en vecka sedan beskrev en kamrat från Catia, ett revolutionärt fäste i Caracas, situationen så här:
”Fram till för några veckor sedan var du tvungen att köa i fyra, sex, åtta timmar, men du kunde göra dina inköp för två eller tre veckor framåt. Nu finns det ingenting. På måndag köade jag och min moder men kunde bara få ris och pasta. Resten måste du införskaffa på den svarta marknaden för bachaquero-priser. Lönerna är inte tillräckligt höga för att man ska kunna klara sig. Nationalgardet står nu utanför det lokala snabbköpet med gevär och vaktar köerna som de tryckte tillbaka ett par hundra meter för att avskräcka folk från plundring.”
Det har redan varit småskaliga incidenter av plundring i Aragua och Guarenas. Under dessa förhållanden finns det risk för att eventuella vädjanden som gjorts till massorna att mobilisera mot kontrarevolutionens hot faller på döva öron. Massorna har visat gång på gång att de är villiga att kämpa och driva revolutionen framåt. Men de är inte alls övertygade om att deras ledare vet var man ska gå och inte heller hur man kommer dit.
En militärkupp?
Kombinationen av ett institutionellt dödläge, en djup ekonomisk kris, och en våldsam situation på gatorna som oppositionen vill skapa, kan också driva en del av armén till att ingripa ”för att återställa lag och ordning”. Under de senaste veckorna har det varit konstanta rykten om en kupp i vardande.
På tisdagen den 17 maj uppmanade den reaktionära oppositionsledaren Capriles armén att göra uppror mot presidenten ”för att upprätthålla konstitutionen”. Capriles är naturligtvis inte främmande för kupper, efter att ha spelat en roll i den kortlivade reaktionära kuppen i april 2002. Arméns övre befäl har upprepade gånger offentligt kungjort sin lojalitet till bolivarianismen. Men allt har sina gränser.
Detta är ett mycket farligt ögonblick för den bolivariska revolutionen. Ett ingripande från militären, oavsett vilken form det skulle ta, skulle vara upptakten till en ”övergång” mot oligarkins återtagande av statsmakten. En del av de bolivarianska ledarna, några av toppskiktets korrupta, byråkratiska och reformistiska element, förbereder sig redan för att överge skutan och skulle vara fullt villiga att delta i någon form av övergångsregering för ”nationell enhet”, så länge de garanteras någon slags immunitet.
Samtidigt som ett av massornas skikt är trött och utmattat, finns också ett lager av avancerade aktivister som är väldigt arga och har radikaliserats till följd av valnederlaget i december. Det uppstod en rörelse underifrån som krävde revolutionens radikalisering.
Om den bolivariska ledningen skulle vidta fasta och beslutsamma åtgärder för att lösa bristens problem, skulle de återuppväcka en våg av revolutionär entusiasm. Sådana åtgärder skulle vara: monopol på utrikeshandeln; expropriering av livsmedlets produktions- och distributionskedjor demokratiskt kontrollerat av arbetare, samhällen och små bondeproducenter; en avskrivning av utlandsskulden; expropriering av bankerna och de stora företagen; en nationell demokratisk produktionsplan för att tillgodose majoritetens behov.
Ett sådant program skulle om det genomförs omedelbart framkalla en ännu större konflikt med den venezuelanska oligarkin och dess imperialistiska herrar, men massornas stöd för det skulle åtminstone kunna utökas och stabiliseras när de såg att deras problem började lösas på ett seriöst sätt.
Låt oss inte ha några illusioner. Om högern skulle nå sitt mål att återfå full kontroll över statsmakten (oavsett hur de gör det), skulle Venezuela inte gå tillbaka till ”normal” kapitalistisk demokrati. Nej, den härskande klassens program i ett land genomsyrat av en massiv ekonomisk och social kris skulle vara ett krig mot det arbetande folket. De skulle gå på offensiven mot alla revolutionens sociala landvinningar.
Men de skulle också ställas inför våldsamt motstånd från massornas sida och skulle därför försöka krossa rörelsen med våld. Under dessa förhållanden skulle ett nytt caracazo-uppror stå på dagordningen.
Toby Valderrama och Antonio Aponte uttryckte det mycket skarpt i en nyligen publicerad artikel:
”Regeringen måste förstå att ekonomiskt krig, utländsk invasion, attacker från utländska talespersoner, vare sig de är [OAS generalsekreterare] Almagro, eller [tidigare colombianska presidenten] Uribe, så har alla samma namn: kapitalism! Och de kan bara bekämpas med ett vapen: socialism. Det är inte möjligt att bekämpa dem med kapitalism, eftersom det inte övertygar någon och man inte kan vinna. Detta är tider av beslutsamhet, antingen är du revolutionär eller så är du kapitalist, socialdemokratins förmåga att framföra eldiga tal och sedan agera som en brandman för att släcka dem närmar sig slutet.”
Detta är korrekt. Som vi har förklarat har försöket att reglera kapitalismen misslyckats. Det finns bara två vägar ut: antingen att gå tillbaka till ”vanlig” kapitalism (det vill säga, låta arbetarna betala för krisen), eller att gå framåt mot socialism (det vill säga, låta kapitalisterna betala).
Det är ännu inte för sent. Situationen innebär dock en extrem fara. Detta kan endast övervinnas med extrema åtgärder och bestämdhet. Det är nog med vacklanden. Genomför revolutionen fullt ut!