Den Oscarsvinnande dokumentären No Other Land är en gripande och unik ögonvittnesskildring av Israels fördrivning av palestinier från Västbanken.
Harun Abu Aram har kommit för att hjälpa familjer i grannbyn att återuppbygga de hus som jämnats med marken av israeliska soldater. Hans eget hem hade rivits bara en månad tidigare. Efter en stund dyker en lastbil med israeliska soldater upp.
– Ni får inte bygga här, säger de.
De försöker ta palestiniernas generator. Harun gör motstånd mot soldaterna, trots att han är försvarslös och obeväpnad. De knuffar varandra tills ett skott plötsligt ljuder. Harun faller omkull. En israelisk soldat har skjutit honom i nacken på nära håll.
Den våldsamma scenen är en av många i No Other Land, där vi följer palestiniern Basel Adra och israelen Yuval Abraham, som ägnar sina liv åt att bekämpa den israeliska ockupationen med fredliga medel.
De dokumenterar livet och vardagen på Västbanken – den psykiska och fysiska terror som palestinierna utsätts för dagligen och lokalbefolkningens outtröttliga motstånd mot Israels försök att fördriva dem från deras hemland.
Filmen inleds med att Basel åker till en by för att dokumentera en kolonn av israeliska militärfordon och bulldozers som kantar vägen. Han anländer till kaosartade scener. Män och kvinnor försöker desperat rädda ägodelar från sina hem. Om ett ögonblick kommer bulldozrarna att rulla över husen. En grupp kvinnor konfronterar de israeliska soldaterna.
– Skäms ni inte?, säger en av dem.
– Varför kommer ni hit och förstör våra hus? Hur skulle ni känna om någon kom och förstörde era hem?, tillägger en annan.
– Ni måste gå. Det här är en militär träningszon. Ni har inte rätt att vara här, svarar soldaterna, som säger att de bara följer lagen.
– Ja, påpekar en palestinier, er lag!
All infrastruktur på Västbanken kontrolleras av Israel på ett eller annat sätt. Begränsade möjligheter till arbete innebär att 23 procent av palestinska arbetare är anställda av Israel eller i israeliska bosättningar – de allra flesta inom byggbranschen.
Ekonomiskt förtryck och imperialistisk dominans av palestinier är en avsiktlig del av den israeliska strategin för att se till att Palestina aldrig blir en verklig, självständigt fungerande stat.
Droppar av motstånd
Basel förklarar för Yuval att motstånd kräver tålamod.
– Det är som vattendroppar, säger han.
– Man kan inte få slut på ockupationen på en vecka.
Tanken är att motståndet droppe för droppe så småningom kommer att urholka Israels förtryck.
För ett kort ögonblick verkar detta vara fallet när vi ser arkivbilder av den tidigare brittiske premiärministern Tony Blair som besöker Masafer Yatta. I media talar han om mänskliga rättigheter och om att upprätthålla Osloavtalet på Västbanken.
Besöket resulterar i att den gata som Blair gick på skyddas från rivning, men det dröjer inte många år innan medierna glömmer bort besöket och gatan återigen blir ett mål för israeliska bulldozers.
I filmens andra del blir det tydligare hur Basels kamp tär på både hans person och hans filosofi om förändring genom motstånd droppe för droppe.
Att köra fram och tillbaka, intervjua, filma, redigera och ladda upp varje dag, varje vecka, varje månad, varje år, i många årtionden under ockupanternas våld, är svårt. Är det ens värt det?
Basels pappa var också aktivist, men slutade för att istället driva bensinstationen som ger familjen mat på bordet. Basel ser upp till sin far, men efter att israeliska soldater arresterat honom för att tysta Basel och hans familj börjar han tvivla på projektet.
Plötsligt finns det ingen som kan driva bensinstationen. I ett känslomässigt samtal mellan honom och Yuval diskuterar de vad som faktiskt kan åstadkomma förändring.
– Någon ser något. De blir rörda. Och vad händer sedan?, säger Yuval.
| Borgarna ropar ”antisemitism!”Som så många gånger tidigare stämplas all sympati för Palestina – även från den judisk-israeliska huvudpersonen vars familj mördades i Förintelsen – som antisemitism. Verkligheten på Västbanken inte passar in i den västerländska berättelsen om ett fritt och demokratiskt Israel. Trots Oscarsstatyetten, har dokumentären därför inte ens kunnat hitta en amerikansk distributör och staden Berlins officiella hemsida skrev att “den uppvisar antisemitiska tendenser”.Yuval Abraham har tagit sig an kritikerna.”Vi i Israel kan aldrig leva i fred förrän alla människor har frihet och rättigheter. I Berlin har de gjort termen ’antisemitism’ till ett vapen. De tömmer det på innebörd och använder det för att rättfärdiga den fortsatta katastrofen. Jag står fast vid allt jag har sagt tidigare.” |
Bosättare intensifierar våldet
Bosättningar och tvångsförflyttningar har pågått i många år, men sedan den 7 oktober 2023 har de skjutit i höjden och resulterade i nästan 500 dödade palestinier och mer än 12 000 skadade på Västbanken bara under 2023.
I samband med en visning av No Other Land i Köpenhamn berättade Basel om situationen.
”Israeliska trupper begår krigsbrott och filmar det själva. Regeringen är helt öppen med sina intentioner att utrota det palestinska folket, och ändå handlar och samarbetar man med dem i väst. Vi kan inte stå ut med hyckleriet längre.”
Något av det sista videomaterialet som kommer med i dokumentären är en attack utförd av extremistiska bosättare strax efter den 7 oktober. De är beväpnade och ett klipp visar hur en israel skjuter en palestinier i magen på nära håll. Det är Basels kusin.
No Other Land avslutas med en förklaring av hur nya bevis har visat att den så kallade militära träningszonen på Västbanken endast skapades i syfte att driva ut palestinierna. Israel avkläds slutligen varje demokratisk eller humanistisk fasad.
Kampen fortsätter
No Other Land är ett hjärtskärande vittnesmål om de ständiga tvångsförflyttningar som äger rum på Västbanken. Genom en persons, en familjs och ett samhälles ögon, visar den hur livet är outhärdligt under ockupationen.
Filmen visar också palestiniernas inspirerande, orubbliga mod och kärlek till sina familjer och sitt hemland under de svårast tänkbara omständigheterna. Den inbjuder oss också att reflektera över begränsningarna som finns i att enbart informera och dokumentera imperialismens brott.
Man lämnas med en stark känsla av att vilja fortsätta delta i kampen. Basel och Yuval sträcker ut handen och säger: ”Det här är vad era makthavare stödjer. Gör något åt det!”
Det som filmmakarna inte besvarar – hur man ska få ett stopp på ockupationen – kan vi revolutionära kommunister tillägga. För att befria Palestina behöver den israeliska kapitalismen sopas undan, och vägen till det ligger i en revolutionär resning i Palestina, Mellanöstern – och Sverige och väst som backar den israeliska mördarmaskinen.