I det globala handelskriget står kampen mellan USA och Kina i centrum. Kinas snabba utveckling har krossat den gamla världsordningen – men bereder också så småningom vägen för en revolutionär utveckling i landet självt. Nedan följer en analys av Kinas ekonomiska och politiska utveckling, skriven som ett förord till den nya kinesiska översättningen av China: From Permanent Revolution to Counter-Revolution.
Du kan köpa den engelska utgåvan av boken på rödoktober.se.
Föreliggande verk publicerades första gången i februari 2016. Det ger en marxistisk redogörelse för den moderna historien i Kina, som nu har blivit ett av de viktigaste länderna ur världsrevolutionens synvinkel. Omfånget är brett: från Qingdynastins slut i början av 1900-talet fram till Xi Jinpings första mandatperiod som landets högste ledare.
Genom denna historiska översikt förklarar boken hur Kina till slut lyckades kasta av sig efterblivenhetens, godsägarväldets och den imperialistiska dominansens bojor genom den kinesiska revolutionen 1949. Denna revolution segrade inte genom den nationella borgarklassens initiativ, utan genom en motsägelsefull process som ledde fram till Folkrepubliken Kina, ledd av ett kommunistparti som avskaffade kapitalismen och upprättade en nationaliserad planekonomi.
Processen genom vilken detta uppnåddes bekräftar den marxistiska teorin och framför allt – om än i förvrängd form – Leo Trotskijs teori om den permanenta revolutionen, som slog fast att de koloniala folkens problem inte kunde lösas inom kapitalismens trånga ramar. Den kinesiska revolutionen befriade miljontals arbetande människor från godsägarväldets, kapitalismens och imperialismens exploatering på en historisk skala. Därför betraktar marxister denna revolution som den näst viktigaste händelsen i mänsklighetens historia, efter den ryska revolutionen 1917.
Samtidigt förstår marxister att staten som växte fram ur revolutionen inte byggde vidare på den arbetardemokrati som präglade det tidiga sovjetiska Ryssland under Lenin och Trotskij. Modell stod i stället Josef Stalins djupt byråkratiserade regim, där en kast statsbyråkrater som styrde över planekonomin berövade arbetarklassen dess politiska makt.
Denna bok visar hur utvecklingen snabbt tog en annan riktning än vad den kinesiska revolutionens ledare avsåg. Mao Zedong såg framför sig en koalitionsregering med de ”patriotiska, progressiva” skikten inom den nationella borgarklassen. Men händelserna tvingade snart den nya regimen att avskaffa kapitalismen och genomföra åtgärder som lade grunden för en planekonomi, för att säkerställa revolutionens överlevnad. Detta blev ett konkret bevis på att den kinesiska revolutionen inte kunde begränsas till en borgerligt demokratisk fas. Om regimen inte hade rört sig i riktning mot att avskaffa kapitalismen, skulle alternativet ha varit en återgång till ett styre liknande Chiang Kai-sheks, snarare än utvecklingen av borgerlig demokrati.
Av både subjektiva och objektiva skäl – som boken utförligt beskriver – följde Folkrepubliken Kina i stort sett samma väg som Sovjetunionen under Stalin, med både styrkor och allvarliga svagheter. Men att man uppnådde en nationaliserad planekonomi – en grundläggande uppgift för övergången mot socialismen – till försvar för ett revolutionärt styre, bekräftade i sig självt Trotskijs teori om den permanenta revolutionen. Därav bokens titel.
Planekonomin befriade miljontals människor från århundraden av livegenskapens bojor. Den lade grunden för industrialisering på en skala som aldrig tidigare skådats i Kina och utrotade på kort tid arbetslöshet, analfabetism och efterblivenhet i ett land stort som en kontinent. Den bröt alla kedjor som hållit Kina tillbaka från att träda in i den moderna eran. Revolutionen kastade av sig decennier av förödmjukelse och imperialistisk dominans och lät landet, som alltid burit på en enorm potential, resa sig som en stor kraft på världsscenen.
De landvinningar som revolutionen 1949 innebar blev i sin tur en kraftig inspirationskälla för den våg av revolutioner som svepte över världen efter andra världskrigets slut. De tände hoppet hos generationer av revolutionärer som själva levde under imperialistiskt förtryck, och drev dem till att kasta sig in i kampen för att befria sina länder från kapitalismen.
Men ledarskapet kring Mao och Kinas kommunistiska parti (KKP) ärvde också två avgörande teoretiska svagheter från det stalinistiska Sovjetunionen. Den första var idén om ”socialism i ett land”, som i praktiken innebar att man helt lade åt sidan uppgiften att bygga ett verkligt världsparti för socialistisk revolution – en genuin kommunistisk international – för att sprida revolutionen till de avancerade kapitalistiska länderna och därigenom avskaffa kapitalismen i hela världen. Den andra svagheten – som följde av att en byråkrati reste sig över arbetarklassen – var avsaknaden av arbetardemokrati och det faktum att arbetarstaten kom att helt underordnas ett enda partis makt.
I sitt klassiska verk Den förrådda revolutionen från 1936 förklarade Trotskij att den socialistiska omvandlingen av samhället visserligen kan börja i ett land, men att den bara kan konsolideras när socialismen ersätter kapitalismen som det dominerande världssystemet. Om den politiska ledningen i en arbetarstat väljer att fortsätta begränsa revolutionen till de egna nationsgränserna, utsätter den därigenom revolutionen för ett ständigt kontrarevolutionärt tryck från den omgivande kapitalismen. Och om arbetarstaten därutöver hindrar arbetarna från att demokratiskt styra samhället underifrån, kommer ineffektiviteten, korruptionen och de subjektiva bristerna hos en liten klick byråkrater förr eller senare att bli ett absolut hinder för planekonomins utveckling och därmed riskera att underminera eller förstöra revolutionen.
En viktig del av Trotskijs analys var att Sovjetunionen i grunden stod inför tre möjliga utvecklingar. Den första var att arbetarklassen skulle resa sig i en politisk revolution för att störta den byråkratiska diktaturen. Det skulle undanröja motsättningen mellan nationalistisk, byråkratisk planering och socialismens behov, och därigenom återuppliva planekonomin och förnya världsrevolutionen. Den andra möjligheten var att en sådan politisk revolution aldrig skulle äga rum, och att staten – tyngd av sina byråkratiska brister – till slut skulle duka under för en kontrarevolution som återinförde kapitalismen. Den tredje var att ett växande skikt inom själva byråkratin skulle komma att se återställandet av kapitalismen som en väg ut ur planekonomins motsättningar, samtidigt som de kunde behålla sina egna privilegier.
Årtionden senare skulle Trotskijs marxistiska prognos bekräftas av historien. Regimerna i Sovjetunionen och Östeuropa gick först in i en kraftig ekonomisk avmattning och kollapsade därefter, en efter en. Än i dag lider massorna där under konsekvenserna av kapitalismens återupprättande.
Kina, som till följd av byråkratin plågades av problem även i sin planekonomi – vilket redogörs för i denna bok – följde Trotskijs tredje prognos. Under Deng Xiaopings ledning inledde KKP politiken med ”reformer och öppnande”, som så småningom monterade ned planekonomin och dess landvinningar. Samtidigt behöll KKP ett hårt grepp om statsapparaten.
Även om partistaten fortfarande kontrollerar stora statliga företag och banker drivs ekonomin inte längre av en övergripande plan. I stället styrs den av kapitalismens kärnmekanismer: den anarkiska marknaden, vinstjakten och privat ägande av produktionsmedlen.
China: From Permanent Revolution to Counter-Revolution analyserar ovanstående process i detalj. Den tar upp de stora händelserna under Mao Zedongs ledarskap, som Koreakriget, det stora språnget, den kinesisk-sovjetiska schismen och kulturrevolutionen. Den behandlar också hur Deng Xiaopings försök att lösa de interna motsättningarna från Maos tid slutade med kapitalismens återupprättande.
Det faktum att kontrarevolutionen inte kom som en enskild dramatisk händelse – med byråkratins störtande – utan i stället genomfördes stegvis, under byråkratins egen kontroll, har förvirrat en del inom vänstern. Likväl var det detta som hände. Marxister måste alltid utgå från den verkliga, levande processen och inte försöka pressa in verkligheten i förutfattade mallar om hur det “borde gå till”.
Boken följer sedan kapitalismens utveckling i Folkrepubliken Kina fram till slutet av Xi Jinpings första mandatperiod, som inleddes 2012. Dagens KKP-regim lyfter gärna fram den dramatiska ekonomiska utvecklingen efter vändningen till kapitalism (eller vad de kallar ”den socialistiska marknadsekonomin” eller ”socialism med kinesiska särdrag”) som bevis på sin framgång.
Sanningen är dock konkret, och denna bok förklarar hur denna utveckling framför allt drevs av Kinas integration i den globala kapitalistiska ekonomin, vilket gav västerländska kapitalister, som var i skriande behov av nya investeringsmöjligheter, ett nytt och lönsamt investeringsfält. Detta bidrog samtidigt till att förlänga kapitalismens livslängd som världssystem under en hel period.
Boken visar också att, även om den snabba tillväxten tillfälligt kunde dölja samhällets motsättningar, växte de kapitalistiska problemen i bakgrunden: växande ojämlikhet, arbetslöshet, förtryck av arbetarnas intressen och framför allt överproduktion. Allt detta har i sin tur lett till ett uppsving för klasskampen under en totalitär kapitalistisk enpartistat.
Sedan publiceringen för åtta år sedan har det skett några kvalitativa förändringar i Kinas utveckling som behöver lyftas fram och som är av avgörande betydelse för perspektiven för världsrevolution i dag. Även om flera av dessa processer var i sin linda när boken publicerades, har de sedan dess utvecklats till viktiga faktorer som har förändrat Kinas roll. Det är just dessa förändringar som detta nya förord vill belysa.
En central förändring är att Kina har gått från att ha ett djupt ömsesidigt beroendeförhållande i relation till investeringarna från väst, till att själv framträda som en huvudkonkurrent till väst om inflytande och marknadsandelar på världsnivå. Även om ekonomin fortfarande i hög grad är beroende av varuexport, har Kina utvecklats från att främst ta emot utländska direktinvesteringar (FDI, foreign direct investment) till att nu vara världens tredje största exportör av sådana investeringar.
Enligt fDi Markets, ett dotterbolag till tidningen Financial Times, nådde Kinas utgående investeringar 2023 en ny topp på 162,7 miljarder amerikanska dollar, och förhållandet mellan utgående och ingående investeringar är 82,1 procent mot 17,8 procent. Även om en stor del av investeringarna går till Sydostasien, har de samtidigt spridits över hela världen – med särskilt snabb tillväxt i Mellanöstern och Latinamerika under 2023.
Denna utveckling drivs av den växande styrkan i Kinas inhemska kapital och att västerländskt kapital i allt större utsträckning drar sig ur Kina. FDI Intelligence sammanfattade förändringen på följande sätt:
”Kinas FDI-profil verkar således genomgå en betydande förändring, från kapitalimportör till kapitalexportör. I årtionden byggde Kinas tillväxtstrategi i hög grad på att attrahera utländska investeringar för att utnyttja utländskt kapital och teknologi. I takt med att den kinesiska ekonomin utvecklas och får fram egna nationella mästare minskar behovet av FDI – särskilt inom tillverkningsindustrin. Samtidigt har det visat sig svårare än väntat att locka investeringar inom högförädlade tjänster, trots att detta varit en prioritering för regeringen.”
Samtidigt har den kinesiska staten samarbetat både med privata kinesiska företag och med regeringar i mottagarländer för att bygga enorma infrastrukturprojekt – det som blivit känt som “Ett bälte, en väg”, eller “Nya Sidenvägen”.
Många av dessa investeringar har handlat om att tillhandahålla infrastruktur i mottagarländerna, i utbyte mot att dessa öppnat sina ekonomier för kinesiskt kapital på andra områden.
Laos fick till exempel en höghastighetsjärnväg som förbinder landet med Kina och resten av Sydostasien. I gengäld gick Laos med på att Boten, en liten stad nära gränsen till Kina och en av stationerna på höghastighetsbanan, införlivades i en ”särskild samarbetszon” där kinesiska investerare tillåts äga 100 procent av företag och fastigheter.
Andra projekt har en transnationell karaktär och syftar till att effektivisera exporten av varor från Kina till resten av världsmarknaden.
I Pakistan, Sri Lanka, Myanmar och Peru har Kina undertecknat avtal om att finansiera bygget av jättelika hamnar, som ska fungera som alternativ till de redan existerande sjöhandelsrutterna. Villkoret är att dessa hamnar och deras närområden placeras under direkt kinesisk förvaltning. Den tidigare nämnda höghastighetsbanan i Laos är också en del av en större plan för Sydostasien, där staden Kunming i Kina ska knytas samman med Singapore, regionens viktigaste hamn.
Dessa projekt är en del av en plan för att skapa ett starkt konkurrenstryck mot handelsvägar som Malackasundet, som står under västerländskt inflytande.
Samtidigt har Kina satsat på högteknologiska industrier och byggt upp gigantiska privata teknikföretag som i dag kan mäta sig med sina motsvarigheter i väst. Detta var inget man såg före den senare hälften av 2010-talet och markerade ett avgörande steg mot större självständighet från västerländsk teknologi.
År 2022 blev Kina världens största producent av elbilar och stod då för 64 procent av den globala produktionen. Landet har också gjort stora framsteg inom inhemskt utvecklade drönare, artificiell intelligens, mikrochiptillverkning, operativsystem för smartphones och mycket mer. Allt detta har drivits på av statliga satsningar och subventioner till privata företag, med målet att avsluta Kinas beroende av västerländska komponenter och att i stället kunna konkurrera med dem på världsmarknaden.
Alla dessa utvecklingar i den kinesiska ekonomin – framväxten av enorma monopol, finanskapitalets dominans och den växande exporten av kapital för att vinna större andelar av världsmarknaden – motsvarar exakt den klassiska definition av imperialism som Lenin lade fram i Imperialismen som kapitalismens högsta stadium.
En sammanstötning med USA-imperialismen – den åldrande, men fortfarande dominerande imperialistmakten i världen – var därför oundviklig. Konflikten bröt ut öppet efter valet av Donald Trump som ny president 2016. Även om USA redan tidigare börjat manövrera mot Kina, trappade Trump-administrationen snabbt upp detta till ett öppet handelskrig. De tidigare ytliga, vänskapliga och samarbetsinriktade relationerna mellan de två makterna var därmed ett minne blott. I stället tog en ny och allt skarpare rivalitet mellan USA och Kina form.
Denna rivalitet blev i sin tur en central axel kring vilken en ny epok av internationella relationer började formas. I takt med att USA-imperialismen gick in i en märkbar men relativ nedgång, försökte den desperat hålla fast vid sin dominans. Det tvingade fram en allt mer äventyrlig utrikespolitik, riktad mot alla upplevda fiender – framför allt Kina.
Biden-administrationen, som efterträdde Trump, lättade inte på trycket. Tvärtom: på flera områden skärptes konflikten ytterligare, inte bara ekonomiskt utan också militärt, där USA försökte använda frågan om Taiwan som påtryckningsmedel. Kriget i Ukraina, som i hög grad provocerades fram av USA och Nato, var också en signal till Kina genom försöket att knäcka dess allierade Ryssland. Det budskapet missade inte Beijing.
Men Bidens strategi möttes av bakslag. USA:s agerande misslyckades inte bara med att besegra Ryssland, utan stärkte det faktiskt militärt. Samtidigt försvagades dess traditionella allierade i Europa ekonomiskt – särskilt Tyskland – vilket fördjupade sprickorna inom EU. Det drev också alla USA:s motståndare i olika regioner närmare varandra, särskilt Kina, Ryssland, Iran och Nordkorea. Bland dessa är Kina den naturliga kandidaten att leda ett nytt block.
BRICS, med Kina i spetsen, har också börjat utvidga sitt medlemskap i ett försök att utmana den världskapitalistiska ordning som hittills dominerats av västerländska imperialistiska länder. Det är fortfarande en koalition av stater med motstridiga intressen – vissa, som Indien, är till och med allierade med USA – men utvecklingen återspeglar ändå hur styrkeförhållandena mellan stormakterna håller på att förändras.
Den nya epoken med öppna handelskrig, som inleddes under Trumps första mandatperiod, innebar också att Kina tog över rollen som den främsta förespråkaren för frihandel i världen – en roll som tidigare hade spelats av USA.
Detta speglar de olika villkoren för respektive lands kapitalistiska utveckling. USA är en åldrande stormakt som i desperation gör allt för att bromsa sin oundvikliga relativa nedgång. Kina är däremot en framväxande imperialistisk makt, på jakt efter nya marknader för exporten av sina överproducerade varor och sitt överskottskapital.
Alltså, till skillnad från vad Kinas försvarare från ”vänster” runtom i världen tenderar att hävda, är karaktären på den nuvarande konflikten mellan USA och Kina inte en konflikt mellan två olika samhällssystem. USA konfronterar inte Kina för att kväsa ett nytt socialistiskt samhälle som hotar att störta kapitalismen, utan som en rival i samma pokerspel. Båda parter försöker vinna övertaget – USA på tillbakagång och Kina på frammarsch – men båda är fast beslutna att fortsätta spela. Problemet är bara att kasinot står i brand. När världskapitalismen sjunker ned i en allt mer djupgående kris, följer även den kinesiska kapitalismen med i fallet.
Framställningen i denna bok, som täcker utvecklingen fram till 2015, gör det tydligt att den rasande tillväxten i Kina, driven av utländska investeringar, redan då visade klassiska tecken på en annalkande överproduktionskris. Detta gav upphov till samma symptom som i väst: en avgrund mellan rika och fattiga, en levnadskostnad som lönerna aldrig hinner ifatt, en vild konjunkturcykel som kastar sig mellan boom och krasch, en skenande tillväxt av både offentlig och privat skuld – och, som kronan på verket, en tilltagande ekonomisk avmattning. ”Otillräcklig inhemsk efterfrågan” är nu en smärtsam refräng från alla kinesiska ekonomiska kommentatorer.
Därtill har otaliga sociala motsättningar gjort sig synliga i det kinesiska samhället. Ansvaret för att hantera dem har fallit på den enda aktören som kan och tillåts agera politiskt – Kinas kommunistiska parti. Till skillnad från borgerliga demokratier, som kan förvilla och tillfälligt dämpa klassvreden underifrån genom val av olika partier eller koalitioner (som alla i grund och botten försvarar kapitalismen), finns det i Kina bara en riktning för ilskan att ta – rakt mot KKP självt.
Deng-generationens försök att få ”det bästa av två världar” – att återinföra kapitalismen utan att rubba partiets politiska diktatur – förvandlades från en lösning för byråkratin till en källa till nya problem. KKP återinförde kapitalismen med löftet att ekonomin och levnadsstandarden skulle fortsätta att växa i all oändlighet – så länge partiet behöll makten. Nu konfronteras regimen i stället med motsatsen, vilket hundratals miljoner arbetare har fått erfara i praktiken.
Denna skriande motsättning och den växande jäsningen inom samhällets led förklarar i sin tur utvecklingen av Xi Jinpings regim.
När Xi tog över efter Hu Jintao var han en relativt okänd figur, både i Kina och internationellt. Som barn till en av veteranerna från den revolutionära eran bar han dock ett namn som öppnade dörrar och hans väg uppåt byggde mer på släktbakgrund än på egna meriter från olika ämbeten.
Xi var olik sina föregångare. Jiang Zemin kunde obehindrat tala engelska och ryska med utländsk press för att presentera Kina i en fördelaktig dager. Hu Jintao trivdes med att framträda bland massorna, särskilt vid naturkatastrofer, med en till synes öppen och medkännande fasad. Xi saknar både språkkunskaper, karisma och folklighet. Ändå betraktas han i dag som den mäktigaste KKP-ledaren sedan Mao Zedong. Hur kunde det bli så?
Svaret ligger i hans specifika förmåga att i förväg se farorna som hotade hela byråkratin. När han betraktade massrörelserna under den arabiska våren 2011, insåg han att något liknande mycket väl kunde ske i Kina vid en djup kris. Han drog därför slutsatsen att en förebyggande ökning av kontrollen var nödvändig för att hela regimen skulle överleva.
Xi var en av de första framträdande tjänstemännen att slå larm om att ödet för Mellanösterns diktatorer skulle kunna upprepas i Kina om man inte gjorde något för att förändra bilden av KKP som en genomkorrupt regim. Hans antikorruptionskampanj blev snabbt hans kännetecken. Han bröt till och med mot en gammal oskriven regel när han lät fängsla Zhou Yongkang, en tidigare toppfigur som tidigare ansetts oantastlig.
Detta gjordes inte för att på allvar kväsa korruptionen, eftersom alla byråkratins skikt nu får sina privilegier från kapitalismen, inte ur en planekonomi. Det gjordes för att vilseleda arbetarklassen, vars vrede närmade sig en farlig kokpunkt.
Därtill fanns frågan om hur man skulle hantera en ekonomi som allt mer styrdes av den anarkiska marknaden och den mäktiga borgarklass som vuxit fram ur den. Dessa borgerliga element hade i mångt och mycket fostrats av byråkratin själv. Men eftersom det ligger i borgarklassens natur att alltid jaga högre vinster, började delar av den agera på sätt som hotade att destabilisera den sociala situationen i landet.
Ingen illustrerar detta bättre än Jack Ma, som tidigare var en nära allierad till Xi under dennes tid som guvernör i Zhejiangprovinsen. Ma var en självgjord mångmiljardär som gick från engelsklärare till kapitalist, ägare av Alibaba-koncernen – och dessutom medlem i KKP.
När hans affärsimperium expanderade in i finanssektorn försökte han lansera ett system som skulle ge miljontals människor snabblån i en takt som saknade motstycke i väst. Risken var uppenbar: en bubbla som kunde hota hela ekonomins stabilitet. Detta skedde genom Ant Group. Staten försökte bromsa planerna, och när Ma offentligt kritiserade ”överdriven statlig inblandning” fick han betala priset: han tvingades lämna ägandet, och företaget sattes under hård statlig granskning.
Det som hände Jack Ma var ett typiskt exempel på KKP-staten under Xis ledning. Hans strategi har varit att skärpa kontrollen över de största företagen, för att hindra dem från att skapa samma problem som i väst och därmed riskera både ekonomiska kriser och socialt missnöje. Samtidigt vill Xi undvika direkt statligt övertagande och försvara den kapitalistiska marknadsekonomin till varje pris. För att lyckas med detta har han stärkt partistatens byråkrati. Det vann honom också stöd från avgörande delar av apparaten och gjorde det möjligt att koncentrera allt mer makt i sina egna händer.
Byråkratin under Xi tror att man genom statens visa och kraftfulla förvaltarskap kan styra kapitalismen bort från dess inbyggda motsättningar. Arbetaruppror kan enligt denna logik slås ned med hårda repressiva medel, medan enskilda kapitalister som hotar systemets stabilitet kan hållas i schack av staten. Idén är att upprätthålla en sorts kapitalism utan kriser.
Men detta är en önskedröm. Kapitalismen kan inte existera utan sina återkommande kriser, som förr eller senare leder till kraftiga nedgångar. Kapitalismens lagar förändras inte bara för att det sitter en mäktig byråkrati vid makten. Det Kina producerar måste säljas på världsmarknaden. Och när landet bygger upp en avancerad och konkurrenskraftig produktionsapparat leder det oundvikligen till allt hårdare konflikter med andra kapitalistiska stormakter, i synnerhet med USA.
För att upprätthålla en hög tillväxttakt måste Kina hela tiden erövra nya marknader globalt. Industrialiseringen och urbaniseringen har redan lett till en enorm inflyttning till städerna, vilket i sin tur kräver skapandet av tiotals miljoner nya jobb varje år för att undvika social instabilitet. Men världsekonomins avmattning, i kombination med den växande protektionismen globalt, innebär att Kina kommer att ställas inför en allt djupare intern instabilitet.
Så länge Xi-regimen kunde garantera tillväxt och stigande levnadsstandard, kunde den sociala sammanhållningen upprätthållas. Men när så inte längre är fallet börjar arbetslöshet framträda, och detta är redan tydligt bland ungdomar, där arbetslösheten 2023 översteg 20 procent. Inflationen är fortfarande låg jämfört med de flesta av Kinas konkurrenter, men kryper långsamt uppåt. Löneökningarna fortsätter, men takten har avtagit. Dessutom finns fenomenet med obetalda löner, vilket redan har utlöst arbetarprotester. Nominella löner kan öka, men om arbetarna inte får ut dem i praktiken – vad är då nyttan?
Utvecklingen är tydlig. Vid någon punkt kommer trycket att hålla tillbaka lönerna att öka när den kinesiska kapitalismen försöker upprätthålla sin konkurrensfördel. Samtidigt tornar effekterna av den enorma skuld som skapats i ekonomin upp sig. I december 2023 hade Kinas statsskuld nått 4 230 miljarder dollar. Enligt IMF:s siffror från 2025 motsvarar statsskulden nu över 90 procent av BNP, en historisk toppnivå, medan genomsnittet 1995–2023 låg på knappt hälften av det. Inom tre år väntas den överstiga 100 procent. Förr eller senare kommer denna skuldsättning att slå över i stigande inflation.
Allt detta pekar på att ett utbrott av klasskamp förr eller senare är oundvikligt, något som kommer att skaka regimens stabilitet i grunden. Potentialen för massprotester och mobiliseringar visade sig tydligt i den enorma rörelse som tvingade regimen att häva covid-nedstängningarna. Trycket underifrån var så starkt att ledningen tvingades ge vika ovanifrån – av rädsla för att annars möta en ännu större och okontrollerbar våg av folkliga protester. Rörelsen gav en glimt av vad Kinas arbetare och ungdomar är kapabla till, och fungerade som en varningssignal för dem som sitter i toppen av regimen.
Detta förklarar varför Xi Jinping har koncentrerat makten i sina händer. Det följer det klassiska mönstret av en bonapartist som försöker styra Kina i det kapitalistiska systemets allmänna intresse. Det kan innebära vissa eftergifter åt arbetarklassen, som att tvinga företag att betala uteblivna löner och samtidigt rikta hårda slag mot enskilda kapitalister vars agerande hotar systemets stabilitet, som i fallet med Jack Ma.
Det förklarar också varför regimen försöker rikta folkets uppmärksamhet utåt, mot hotet från främmande makter – framför allt USA. Att Donald Trump är tillbaka på världsscenen kommer naturligtvis att underlätta detta för regimen. Trump har öppet tillkännagett planer på att pressa Kina på världsmarknaden. Den politiken inleddes redan under hans första mandatperiod, fortsatte under Biden, och allt tyder på att den kommer att trappas upp ytterligare under Trumps andra mandatperiod.
Kina har blivit en uppåtstigande imperialistisk makt som har spridit sitt inflytande över världen genom en massiv export av kapital, såsom vi förklarat ovan. Men med ekonomisk styrka följer också behovet av militär styrka. År 2023 uppgick Kinas militära utgifter sålunda till omkring 296 miljarder dollar – tio gånger mer än för 25 år sedan – vilket placerar landet på andra plats i världen, efter USA:s 916 miljarder.
Kinas expansionistiska politik märks tydligast i de växande spänningarna kring Taiwan. Å ena sidan speglar detta regimens faktiska strävan efter att utvidga och befästa sina inflytelsesfärer, där Taiwan betraktas som en oupplöslig del av Kina. Å andra sidan fungerar frågan som en användbar avledare från inhemska problem. När en härskande klass ställs inför växande ekonomiska och sociala motsättningar, som ofrånkomligen skärper klasskonflikterna, blir det effektivt att piska upp nationalistiska känslor genom att peka på ett ”yttre hot”.
Att Xi Jinping noggrant har följt effekterna av västvärldens sanktioner mot Ryssland efter Ukrainakrigets utbrott visar hur fast besluten regimen är att hålla Taiwan inom sin intressesfär. Med över 3 300 miljarder dollar i valutareserver är Kina det land som har de största reserverna i världen. När USA och dess allierade lyckades frysa ryska tillgångar utomlands blev det en varningssignal för Beijing. För att undvika ett liknande scenario vid en framtida Taiwan-kris har regimen börjat se över hur man kan sprida sina reserver och minska sårbarheten.
Men oavsett vad regimen gör för att bygga upp skydd mot sådana sanktioner, kan den inte undkomma deras övergripande effekt på världsekonomin. Den typ av sanktioner som USA och dess västerländska allierade skulle införa mot Kina i ett sådant scenario skulle markera början på ett fullskaligt handelskrig, vilket skulle driva hela världsekonomin in i en djup depression. Detta skulle i sin tur få massiva konsekvenser för den kinesiska ekonomin. Kina behöver öka sin export för att upprätthålla tillväxt och stabilitet. Ett sådant scenario skulle uppnå raka motsatsen.
Anledningen till att Kina är så beroende av export är densamma som för alla kapitalistiska ekonomier: förr eller senare stöter de på överproduktionskriser. Detta syns redan överallt. Till det kommer de sammanlagda effekterna av politiska åtgärder som i åratal använts för att stimulera ekonomin, framför allt statliga investeringar enligt keynesiansk modell. Detta har frambringat ytterligare en effekt i form av ackumulerad skuldsättning.
Allt detta leder mot en oundviklig avmattning i Kinas ekonomi. Den officiella årliga tillväxten ligger idag kring fem procent – redan betydligt lägre än de ”glansdagar” då den låg på 13–14 procent. Länge sågs det som en självklarhet att om Kina kunde upprätthålla åtminstone 7–8 procent årlig tillväxt, skulle man kunna upprätthålla den inhemska stabiliteten och skapa omkring 20 miljoner nya jobb varje år. Den tiden är nu förbi. Tillväxten väntas fortsätta nedåt, först till 4–5 procent, sedan 2–3 procent – och förr eller senare kommer en verklig recession.
Detta bidrar till en oundviklig förändring i medvetandet. Hundratals miljoner arbetare och unga börjar inse att de inte har någon framtid under kapitalismen. Detta förklarar Xi-regimens desperata försök att upprätthålla stabilitet. Den gör detta på två sätt. Å ena sidan försöker man ständigt expandera exportmarknaderna – men här stöter Kina på gränserna för vad världsmarknaden kan svälja. Å andra sidan inför regimen allt hårdare repressiva åtgärder. Historien visar dock att man inte kan styra endast med svärdet.
Allt pekar på att en allvarlig kris förr eller senare kommer att slå till mot ekonomin. Det kommer att minska regimens handlingsutrymme, och därifrån följer en kris inom själva regimen. Den nuvarande till synes stabila ordningen, där all makt koncentreras till toppen hos Xi, kommer att börja spricka. Olika fraktioner inom byråkratin kommer att hamna i konflikt med varandra om hur systemet ska styras. När det sker öppnas vägen för massorna att träda in på scenen. Klasskampen kommer att bryta ut i en omfattning som aldrig tidigare skådats i Kinas historia. De senaste årtiondenas snabba ekonomiska utveckling har haft en mycket positiv följd: skapandet av en modern och avancerad arbetarklass. Enligt de senaste siffrorna finns det över 470 miljoner löntagare i Kinas städer, och den stora majoriteten av dem är arbetare. Av dessa är 30 procent industriarbetare.
Objektivt sett innebär detta att styrkeförhållandena i Kina nu är enormt gynnsamma för arbetarklassen. När en sådan klass väl rör på sig finns det ingen makt på jorden som kan stoppa den. Det som behövs är ett parti som kan leda denna klass till en seger i en socialistisk revolution.
År 1921 grundade en handfull kommunister Kinas kommunistiska parti som en sektion av Kommunistiska internationalen. Under sina tidiga år höll det fast vid Lenins revolutionära idéer. År 1926 växte det mycket snabbt i takt med att revolutionen utvecklades. Det ögonblicket gav oss en glimt av vad som skulle vara möjligt i dag.
Syftet med denna bok är att belysa den verkliga historien om klasskampen i Kina under de senaste hundra åren. Historien har gått varvet runt, men vi står nu på en mycket högre nivå. Det kinesiska samhället rör sig mot en kris som kommer att frigöra hela den kinesiska arbetarklassens potential. Uppgiften för marxister är att dra alla lärdomar av tidigare erfarenheter, för att undvika gamla misstag och i stället visa vägen framåt för dagens generation av revolutionära kommunister i Kina.