Detta är världsperspektiv 2016, ett dokument som antogs på Internationella Marxistiska Tendensens (IMT) världskongress. Syftet med dokumentet är att förklara de främsta ekonomiska, sociala och politiska tendenserna i världen idag och ge ett perspektiv för utvecklingen av klasskampen i den kommande perioden.
Krisens politiska effekter
Här möts vi dock av vad som vid en första anblick verkar vara en oförklarlig paradox. Fram tills nyligen gratulerade bankirerna och kapitalisterna sig själva för att ha gått igenom historiens djupaste kris utan att ha provocerat fram en revolution. Detta överraskande utfall gjorde att de utvecklade en känsla av mallig självbelåtenhet som var lika malplacerad som den var dum.
Dessa personers huvudsakliga problem är att de saknar ens den mest grundläggande förståelsen för dialektik, som förklarar att allting förr eller senare vänds till sin motsats. Under ytan av skenbart lugn finns en växande ilska mot den politiska eliten: mot de rika, de mäktiga och privilegierade. Denna reaktion mot status quo innehåller det blivande fröet till en revolutionär utveckling.
En av den dialektiska materialismens grundläggande teser är att det mänskliga medvetandet alltid släpar efter händelser. Men förr eller senare kommer det ikapp i ett ryck. Det är precis vad en revolution är. Vad vi bevittnar i många länder är början på en revolutionär förändring i det politiska medvetandet, som skakar etablissemangets institutioner och partier i grunden. Det är sant att medvetandet i stor utsträckning formas av minnen från det förflutna.
Det kommer ta tid för de gamla reformistiska illusionerna att brännas ur massornas medvetande. Men under händelsernas hamrande slag kommer det ske skarpa och plötsliga förändringar i medvetandet. Ve de som försöker basera sig på medvetandet från ett förflutet som redan försvunnit bortom hågkomst! Marxister måste basera sig på den levande processen och på perspektiv inför den kommande perioden, som inte kommer att vara en enkel upprepning av historien.
Krisen skakar massornas medvetande i en omfattning som vi inte sett på generationer, vilket orsakar stora rörelser i det ena landet efter det andra. Det vi sett i Grekland, Spanien, Portugal, Frankrike, USA, etc. är ett första steg i ett politiskt återuppvaknande, ett stadium som kommer att följas av andra, som kommer att bli till och med ännu bredare och djupare.
Vad kännetecknar dessa mobiliseringar? I själva verket kan vi prata om en mobilisering som innebär en enhetsfront mellan arbetarklassen och stora delar av de halvproletära lagren och till och med småborgerligheten, som destabiliserats av kapitalismens kris.
Till och med i de avancerade kapitalistiska länderna, där lönearbetare utgör den stora majoriteten av befolkningen, finns det stora halvproletariserade delar av småborgerligheten, intellektuella, relativt privilegierade delar av arbetarklassen och så vidare, som har skakats på djupet av den ekonomiska krisen.
I vissa avseenden har faktiskt den relativa försämringen av delar av småborgerlighetens ekonomiska villkor varit till och med ännu svårare än för arbetarklassen, till följd av deras fragmenterade sociala karaktär och deras svårigheter i att försvara sig genom kollektiv handling.
Förvirringen och illusionerna som uttrycks av ledande figurer som Iglesias, Sanders, Corbyn, Tsipras etc., är delvis en återspegling av det första stadiet av rörelsen, som inte träder in på politikens arena med ett helt utarbetat program för att störta kapitalismen.
Men detta är bara en del av sanningen. Den heterogena, motsägelsefulla och i sista hand utopiska karaktären hos dessa program återspeglar också intressen och strävanden hos olika klasser, i synnerhet småborgerligheten som har starka beröringspunkter och känner samhörighet med det ledande lagret inom arbetarorganisationerna.
Från dessa skikt härrör de ”utopiska” parollerna som den ”reglerade marknaden” (i motsättning till avregleringen av världshandeln som de stora multinationella företagen driver på för); utvecklingen av en inhemsk marknad (och därför en minskning av ”överdrivna” sociala orättvisor); minskningen av de stora bankernas makt genom att dela dem i mindre delar; kravet på ”ärlighet” i politiken, och så vidare. Den politiska syntesen i dessa idéer är kravet på en ”mer autentisk” demokrati, ett återupplivande av den politiska demokratin, där den vanliga medborgaren kan räknas lika mycket som miljardären.
”Corbyn-revolutionen”, den ”politiska revolutionen mot miljardärsklassen” som Sanders nämnt, Iglesias ultrademokratiska retorik, försöker alla ge sken av en perfekt demokrati, en sådan demokrati som aldrig existerat under kapitalismen, och som ännu mindre kan existera idag. Men detta har en stor attraktionskraft för miljoner, till och med miljarder människor, som med rätta känner sig bedragna och rånade på sin rätt att bestämma över sin och samhällets framtid.
Den kamp mot åtstramningspolitik som förts av stora delar av arbetarklassen, de arbetslösa, ungdomen och även av inte strikt proletära lager som ruinerats av krisen, har försökt hitta ett politiskt uttryck, särskilt på valplanet.
Således har vi Syrizas valframgångar, valet av Jeremy Corbyn till partiledare för det brittiska Labourpartiet, rösterna på Podemos och dess allierade i Spanien och för vänstern i Portugal, eller framgångarna för Bernie Sanders kampanj i USA:s demokratiska parti mot Hillary Clinton.
Massrörelsen som brutit ut i Frankrike kommer vid en viss tidpunkt att leda till liknande utvecklingar, även om det inte ännu är möjligt att förutsäga exakt hur och var de kommer att inträffa.
Varje gång en av dessa karaktärer dyker upp på scenen och höjs till enorma höjder och synlighet, skyndar sig vänsterns intellektuella fram för att ”analysera” dem, i ett försök att upptäcka hemligheten bakom deras framgångar och för att försöka imitera dem.
De förstår inte att om Tsipras och Iglesias plötsligt dök upp som verkliga jättar, beror det inte på deras egen betydelse eller på någon dold egenskap hos deras parti, utan för att de pressats fram av en gigantisk våg. Istället för att se på de kvistar som lyfts upp av tidvattnet, måste vi förstå den våg som lyft dem (och som senare kan överge dem, och få dem att falla i en lika plötslig rörelse som den som lyfte dem).
I vart och ett av dessa fall, har rörelsen följt olika vägar, och empiriskt använt de möjligheter som öppnade sig. I Grekland har den omvandlat ett litet parti på 4 procent (Synaspismos) till landets största parti; i Spanien har den skapat ett helt nytt parti (Podemos); i Storbritannien har den revolutionerat ett massparti som existerat i mer än ett århundrade, Labourpartiet, genom inflödet av hundratusentals människor, särskilt unga, som i partiledarvalet plötsligt sett en kanal där deras röster kan höras.
Men i dagens kapitalism kan ingen verklig massrörelse mot den härskande klassen uttrycka sig utan arbetarklassens deltagande, givet dess ekonomiska vikt och övervägande andel av befolkningen. Inom alla dessa rörelser existerar således på ett eklektiskt och motsägelsefullt sätt, småborgerliga eller till och med borgerliga program, parallellt med krav som delvis uttrycker arbetarklassens intressen (Sanderskampanjens krav på 15 dollar i minimilön eller förslagen på offentlig och allmän utbildning och sjukvård, och så vidare).
”Massorna slår inte in på revolutionens väg med en utarbetad plan för samhällets återuppbyggnad, utan med en stark känsla av att inte längre kunna uthärda den gamla regimen. … Den grundläggande politiska processen i en revolution består i att en klass gradvis blir medveten om de problem som uppstår ur samhällets kris – att massorna aktivt försöker finna en väg framåt genom att fortlöpande närma sig problemen.” (L. Trotskij, Förord till Ryska revolutionens historia)
Bortsett från mycket speciella omständigheter är det i allmänhet omöjligt för massorna att börja med att ansluta sig till ett fullständigt revolutionärt program. Inte ens när de upprörs av sin livssituation, eller när de börjar mobilisera mot status quo, kommer deras första slutsatser att bli hela det socioekonomiska systemet måste störtas och rivas upp.
De söker en enklare utväg: att byta ut regeringen, olika politiska ledare, bättre lagar, eller vänder sig mot den ena eller andra av systemets mera motbjudande aspekter – i hopp om att saker kommer att förbättras.
Den sociala revolutionen är inte den första valmöjlighet som de ansluter sig till, utan en som de når fram till när alla andra har misslyckats.
Det betyder inte att massorna är ”återhållsamma” eller ”bakåtsträvande”. Bara genom att pröva de olika politiska tendenserna, kan massorna nå slutsatsen att deras hat mot detta system bara kan hitta ett fulländat uttryck i marxismens revolutionära program. Detta är lärdomen från alla stora revolutioner, inklusive den ryska revolutionen.
Rörelsen, som vi nu ser de första stadierna av, kommer oundvikligen att dras med klassmotsättningar, och kommer bara genom denna process att kunna genomföra sin historiska uppgift att störta detta system.
Marxismen är inte bara ett verktyg för att analysera den ekonomiska och politiska krisen. Den är det skarpa blad som vi använder för att skära, en i taget, de politiska och ideologiska trådar som den härskande klassen hela tiden försöker använda för att tygla och avleda massornas rörelse, särskilt genom att sätta press på dess mest privilegierade och konservativa lager (fackföreningsbyråkratin, parlamentsledamöterna, de ledare som, när de pressas fram på den ”nationella politiska arenan”, ofrånkomligt tenderar att förlora kontakten med sin bas).
Marxismen kan och måste utgå från sin ställning som en minoritetstendens, som den enda teori som kan vägleda denna process av klargörande och brytning inom massrörelsen, och för bejakandet av proletariatets klassintressen inom den.
Efterhand som de letar efter en väg ut ur krisen, sätter massorna parti efter parti på prov. De gamla ledarna och programmen analyseras och förkastas. De partier som väljs men som förråder folkets förhoppningar genom att genomföra nedskärningar som strider mot deras löften i valet, finner sig snabbt misskrediterade. De ideologier som ansågs vara mainstream blir föraktade. Ledare som var populära blir hatade. Skarpa och plötsliga förändringar står på dagordningen.
Det finns en växande ilska mot etablissemanget, som går bortom den omedelbara ekonomiska situationen. Folk tror inte längre på vad politikerna säger och lovar. Det finns en växande desillusionering med det politiska etablissemanget och med politiska partier i allmänhet. Det råder en generell och djupt rotad känsla av obehag i samhället. Men den saknar ett verktyg som kan ge den ett organiserat uttryck.
I Frankrike har kampen mot den så kallade arbetslagen inneburit ett kvalitativt steg framåt i klasskampens utveckling och en politisk radikalisering av en mycket stor del av ungdomen och arbetarklassen. Precis som under mobiliseringen år 2010 mot kontrareformer i pensionssystemet, har en våg av obegränsade strejker inletts i flera viktiga delar av ekonomin (energiförsörjning, hamnar, tåg, transporter, och så vidare) på initiativ av fackföreningarnas gräsrötter.
Under press från sina aktivister, tvingades CGT:s ledarskap (den största fackföreningskonfederationen) att stödja dessa strejker – åtminstone i ord – medan det fördömde dem år 2010 vid blotta antydan. En stor del av de fackligt aktiva kritiserade öppet strategin med precisa ”aktionsdagar” och krävde en skärpning av kampmetoderna.
Samtidigt uttryckte ”Nuit Debout” ungdomens radikalisering, liksom i Spanien, Grekland och USA år 2011. Dessa möten har från början karaktäriserats av sin vilja att kopplas till arbetarrörelsen och pressa den till mer radikala kampmetoder, som exempelvis en generalstrejk. Mer betydande är att dessa stormöten inte bara har ifrågasatt åtstramningspolitiken, utan också det kapitalistiska systemet och dess institutioner.
Rörelsen mot arbetslagen kommer att få politiska konsekvenser på kort sikt. Socialistpartiet (SP) är ännu mer misskrediterat. François Hollande är den mest impopulära presidenten sedan 1958. Detta öppnar ett enormt politiskt utrymme till vänster om SP. Inför presidentvalet 2017, skulle Melenchon-rörelsen (La Franco Insoumise – Rebelliska Frankrike) kunna utkristallisera vänsteroppositionen mot åtstramningarna och ”systemet” på en mycket högre nivå än 2012.
I Grekland såg vi PASOK:s kollaps och Syrizas framväxt. I Spanien har vi fenomenet Podemos. I Skottland såg vi SNP:s framväxt. I Storbritannien som helhet har vi sett Jeremy Corbyns uppkomst. Allt detta är ett uttryck för det djupa missnöje som finns i samhället och som söker ett politiskt uttryck.
Vi såg samma process äga rum på Irland i den senaste folkomröstningen. Under århundraden var Irland ett av de mest katolska länderna i Europa. För inte så länge sedan hade kyrkan absolut makt över alla livets områden.
Folkomröstningens resultat om giftermål, där 62 procent röstade Ja, var ett bedövande slag mot den romerska katolska kyrkan. Det var en massiv protest mot dess makt och inblandning i politik och i människors liv. Detta innebar en grundläggande förändring i det irländska samhället.
USA
USA var det enda av de viktigaste kapitalistiska länderna som upplevde åtminstone en mindre återhämtning, även om det var av en svag och livlös karaktär. Det mesta av förra årets tillväxt skedde på basis av att kapitalisterna byggde upp lager (osålda varor). I verkligheten saktar tillväxten ned i USA och har redan saknat ned i Japan och EU. Sedan juli 2015 har IMF satt ut minustecken överallt i sina prognoser. Därmed är ingenting kvar av den högt prisade återhämtningen.
Världsekonomins och i synnerhet de så kallade framväxande ekonomiernas svaghet har lett till en rusning till dollarn, som fortfarande ses som en säker tillflykt i tider av kris. Men dollarns styrka är i sig ett problem för USA eftersom det ger en konkurrensfördel till dess rivaler och skadar landets export. Förra året föll exporterna och importerna till USA, vilket speglar världsekonomins allmänna svaghet.
Krisen orsakar en polarisering i det amerikanska samhället. Obamaadministrationen ses som ett misslyckande. Faktumet att Donald Trumps och Bernie Sanders antietablissemangsbudskap fått gensvar bland så många amerikaner visar miljontals människors utanförskap. Det sker en polarisering till vänster och höger – en process som äger rum internationellt.
Trumps reaktionära retorik har väckt genklang hos personer som känner sig alienerade av Washingtons politiska elit. Hans snabbt växande popularitet har kommit som en chock för det republikanska partiets ledarskap och partiet står inför kriser och splittringar.
Presidentvalet i USA har varit en ytterst intressant utveckling. Det är givetvis omöjligt att förutsäga utgången med någon grad av säkerhet, givet den amerikanska politikens extremt instabila och flyktiga läge, även om det står klart att Hillary Clinton är den kandidat som den härskande klassen föredrar. Media har ensidigt fokuserat på den republikanska personen Donald Trump.
Men mycket mer betydelsefullt än Trump eller Clinton är det massiva stödet för Bernie Sanders, som öppet pratar om socialism. Bernie Sanders framväxt som en seriös utmanare i den demokratiska presidentnomineringen är ett symptom på ett djupt missnöje och en djup oro i samhället. Hans attacker mot miljardärklassen och hans uppmaning till en ”politisk revolution” får gensvar bland miljontals människor, medan tiotusentals deltar på hans massmöten.
Ordet ”socialism” används nu oftare i mainstream-media. År 2011 visade en undersökning att 49 procent mellan 18 och 29 år gamla hade en positiv bild av socialism, mot bara 47 procent som hade en positiv bild av kapitalism. En nyare undersökning från juni 2014 fann att 47 procent av amerikanerna skulle rösta på en socialist. Bland de under 30 var siffran 69 procent.
Ett stort antal människor, varav många unga men också många fackliga gräsrötter, vill mer än gärna höra Bernie Sanders budskap. Det är sant att hans förslag påminner om skandinavisk socialdemokrati, snarare än verklig socialism. Men icke desto mindre är detta ett mycket betydelsefullt symptom på att något håller på att förändras i USA.
Bernie Sanders har dragit nytta av ett folkligt hat mot etablissemanget, miljardärernas regering och Wall Street-bankirerna. Världskrisen har skakat Amerika i grunden. I USA lever ett av fem vuxna i hushåll i fattigdom eller på gränsen till fattigdom. Nästan 5,7 miljoner har fallit till landets lägsta inkomstnivå sedan den globala finanskrisen.
Den amerikanska administrationen har skrutit om att arbetslösheten har fallit till 5 procent. Men anledningen till detta är inte ekonomisk tillväxt, utan att arbetskraftsdeltagandet fallit. Om andelen av de som arbetar eller aktivt söker ett jobb var samma som 2008, skulle arbetslösheten varit över 10 procent. Arbetare har tvingats in i lågavlönade osäkra jobb.
Med stagnerande tillväxt och hög arbetslöshet i eurozonen, ett Japan som går in i en recession, och en amerikansk tillväxt som genom “återhämtningen” fastnat vid knappa 2–2,5 procent, så finns det nu inget land som kan fungera som motorn i en ny uppgång. Under de senaste åren har de utvecklade industrinationerna därför varit beroende av de “tillväxtmarknaderna” för att stötta den världsekonomin. Det är inte längre ett alternativ.
Europa
Runt om i Europa börjar folk upptäcka det faktum att åtstramningspolitiken inte bara är en tillfällig justering utan en permanent attack mot levnadsstandarden. I länder som Grekland, Portugal, och Irland har denna politik redan resulterat i stora sänkningar av de nominella lönerna och pensionerna utan att ha löst underskottsproblemen. Därmed har folkets lidanden och umbäranden varit förgäves.
Europa står inför en lång period med låg tillväxt och deflation. Under dessa omständigheter kommer försöken att minska skulderna bli “tuffare och blodigare” än vi hittills sett. I sin helhet har eurozonens ekonomi inte återhämtat sig till de nivåer som rådde 2007, före krisen. Detta är trots en rad faktorer som borde främja tillväxt: låga oljepriser, ECB:s kvantitativa lättnader (som uppgår till 60 miljarder euro i månaden) och en svagare euro som borde stimulera exporter.
Men den extremt låga inflationen återspeglar inte ekonomisk hälsa, utan kronisk sjukdom; den återspeglar bristen på konsumentefterfrågan, som i sin tur är en konsekvens av enorma anhopade skulder och fallande inkomster. Det kan leda till en nedåtgående spiral som kan sluta i en utdragen recession. Därför pratar de om ytterligare sänkningar av reporäntan och att utöka programmet med kvantitativa lättnader.
Europeiska centralbankens president, Mario Draghi, kommenterade situationen med att “det tog mellan fem och åtta kvartal för länderna som utgör euroområdet att åter nå de nivåer av faktisk produktion som de hade före recessionerna på 70– 80-,och 90-talet.
Under den senaste nedgången – som uppriktigt sagt var den värsta sedan 1930-talet – tog det 14 kvartal för USA att nå den topp man haft före krisen. Om vår nuvarande bedömning är korrekt kommer det ta euroområdet 31 kvartal att återvända till den nivå av produktion som man hade före krisen – det vill säga under 2016”.
Även detta är en överoptimistisk bedömning. I sitt nuvarande försvagade tillstånd är EU känsligt för chocker. Inbromsningen i Kina och krisen på ”tillväxtmarknaderna” skadar framförallt Tyskland, som exporterar maskinvaror till Kina. Eftersom exporter stod för 45,6 procent av Tysklands BNP 2014, kan det enda landet som hade kunnat agera som drivkraft i en ekonomisk återhämtning i Europa inte fylla den rollen.
Ju lägre tillväxt, desto större kommer skuldbördan vara. Detta är lärdomen från Grekland. Under dessa förhållanden, kommer statsbankrutter och finansiella förluster helt säkert att bli konsekvensen, tillsammans med en våg av konkurser och sammanbrott i land efter land.
Det ekonomiska dödläget har haft effekten att fördjupa alla motsättningar och provocera fram allvarliga spänningar mellan Europas nationalstater. Flyktingkrisen och frågan om vem som ska betala för den, var en katalysator som förde alla dessa motsättningar till en brytpunkt. Det har lett till arga konflikter mellan tyska och östeuropeiska länder (Polen, Ungern), som för inte länge sedan nästan i praktiken hade reducerats till rollen som tyska kolonier.
Frankrike och Tyskland har kört fast i en konflikt om tanken på en bankunion, där Frankrike driver på, medan Tyskland drar benen efter sig. Männen och kvinnorna i Berlin är naturligtvis inte entusiastiska inför utsikten att garantera andra länders banker. De ser det ungefär som om en man med stabila finanser skulle låna ut sitt kreditkort till en granne som hamnat hos kronofogden flera gånger.
Greklands bailout är fortfarande inte i hamn, trots Tsipras kapitulation. Det kommer inte vara lätt för honom att genomföra de nedskärningar som Merkel och co kräver. Det kommer intensifiera klasskampen ytterligare då grekiska arbetare motsätter sig nedskärningar och privatiseringar. I ett visst skede kommer detta provocera fram en regeringskris och en ny sammandrabbning med trojkan, som återigen kommer försöka skrämmas med Greklands utträde från euron och en kris i eurozonen.
Sedan har vi den lilla frågan om Storbritanniens kommande folkomröstning om EU. Cameron representerar det konservativa partiet som oförsonligt är emot ytterligare EU-integrering. Förhandlingarna kommer bli svåra. Cameron måste visa att han har vunnit några betydande eftergifter och Merkel måste visa att hon inte har gett honom någonting.
EU:s expansion har skälvande tagit stopp. Det är inte längre i stånd att integrera nya och framtida östeuropeiska medlemmar. Efter att ha lockat Ukraina med nära relationer till EU kommer det olycksaliga landet nu lämnas att klara sig själv – och det går redan dåligt. Därtill går den europeiska integrationsprocessen (som gick längre än vad vi trodde var möjligt) nu bakåt, genom att gränskontroller införs.
Krisen i Europa ger upphov till skarpa förändringar i medvetandet. Frankrikes regionalval i december 2015 är ett tecken på att den processen äger rum. Nationella fronten kom segrande ur den första rundan, med Socialistpartiet på tredje plats bakom Sarkozys konservativa “Les Républicains”, men det överlägset största partiet var de som inte röstade (över 50 procent), vilket uttryckte en stor del av befolkningens allmänna alienation från alla större partier.
I Spanien vann högerpartiet Folkpartiet (PP) valet 2011. Förklaringen till detta ligger i det faktum att den tidigare “vänsterregeringen”, ledd av Socialistpartiet (PSOE), genomförde nedskärningspolitik som gjorde massorna besvikna och oundvikligen ledde till Folkpartiets seger. Men nu ser vi den motsatta processen i Podemos framväxt, som växte från ingenting till en rörelse på hundratusentals inom loppet av 18 månader.
Det finns en oro och en radikaliseringsprocess i Spanien som fortfarande utvecklas. De allmänna valen i december löste ingenting. PP har förlorat sin majoritet och resultatet är en regeringskris som nästan oundvikligen kommer att leda till nyval. Det omfattande stödet för Podemos, som ökade sitt mandat från ingenting till 69 platser, sätter skräck i härskarklassen.
Podemos snabba framväxt återspeglade ett djupgående missnöje med hela den existerande politiska ordningen. För närvarande kan man säga att massorna inte vet exakt vad de vill ha, men att de vet mycket väl vad de inte vill ha. Pablo Iglesias frispråkiga kritik av bankerna och de rika och hans fördömanden av det politiska etablissemanget, som han kallar “kasten” (La Casta) reflekterar massornas ilska på ett precist sätt.
Det är sant att Podemos ledares idéer är förvirrade och otydliga. Men det motsvarar massornas nuvarande medvetandenivå. De börjar bara precis vakna till politiskt liv, och därför hindrade det inte Podemos från att växa, åtminstone i början. Men denna brist på tydlighet kan förstöra Podemos om den inte rättas till. Väldigt snart kommer partiet behöva bestämma var det står och i vilken riktning det tänker röra sig.
Alla dessa processer kommer att accelerera i händelse av en djup nedgång. Europa kommer stå inför en situation som betydligt mer liknar den under 20– och 30-talet än de decennier som följde på andra världskrigets slut: en utdragen period av sociala och politiska uppror med våldsamma skiften till vänster och höger. Men liksom det finns likheter, finns det också djupa skillnader mot perioden mellan de två världskrigen. Styrkeförhållandet mellan klasserna är helt annorlunda.
Detta betyder att den europeiska borgerligheten står inför ett olösligt dilemma. Den tvingas försöka avskaffa de reformer som arbetarklassen erövrat det senaste halvseklet men konfronteras med arbetarklassens envisa motstånd. Precis av den orsaken kommer krisen att pågå i åratal med upp- och nedgångar.
Donald Tusks förutsägelser
Eurozonens genomsnittliga arbetslöshetssiffror döljer djupa splittringar mellan rikare och fattigare länder. Innan krisen var arbetslösheten i regionens största ekonomier i stort sett lika hög.
Under 2016 kommer EU att försöka öka takten på den hänsynslösa nedskärnings- och åtstramningspolitiken, bakom “budgetkonsolideringens” tröstande flagg. Kapitalets seriösa strateger kan se de inbyggda farorna i denna situation. De har kommit till samma slutsats som marxisterna.
Wolfgang Munchau varnade i Financial Times den 14 juni 2015 för att Europa är under ett ”konstant hot om insolvens och politiskt uppror… Poängen är att de totala justeringar som följer på krisen kommer bli mycket mer brutala än de var i Japan för 20 år sedan. I en sådan miljö skulle jag förvänta mig att den politiska motreaktionen blir allvarligare. Även om avbelåning [skuldminskning genom försäljning av tillgångar, övers. anm.] skulle fungera – vilket är oklart – kanske det inte fungerar politiskt… Genom att minska den politiska instabiliteten, kommer de i slutändan öka den finansiella instabiliteten.”
Mer nyligen sade den före detta polska premiärministern Donald Tusk, som nu leder Europeiska rådet, att han fruktade en “politisk smitta” från den grekiska krisen betydligt mer än dess finansiella utfall.
“Jag är verkligen rädd för den grekiska krisens ideologiska och politiska smitta, inte dess finansiella smitta,” sade han. “Det var alltid samma spel före de största tragedierna i vår europeiska historia, denna taktiska allians mellan radikaler från alla sidor. Idag kan vi helt klart observera samma politiska fenomen.”
Detta var samma Tusk som spelade en central roll (tillsammans med Angela Merkel) i att tvinga Alexis Tsipras att gå med på brutala villkor som omfattade svepande åtstramningsåtgärder, inklusive privatiseringen av grekiska offentliga tillgångar på 50 miljarder euro, sänkningar av pensioner, skattehöjningar och andra djupa nedskärningar. Samma Tusk protesterade senare genom att säga att han inte kunde acceptera argumentet att “någon blev straffad, särskilt inte Tsipras eller Grekland. Hela processen handlade om att hjälpa Grekland.”
Men Tusk sade också att han var oroad för den radikala vänstern, som han tror förespråkar “denna radikala vänsterillusion att man kan bygga något alternativ” till den EU:s nuvarande ekonomiska modell. Han menade att vänsterradikala ledare drev på för att kasta bort traditionella europeiska värden som “sparsamhet” och liberala, marknadsbaserade principer som har tjänat EU väl.
Precis som i andra delar av världen är ungdomen särskilt hårt drabbad, med ständigt höga arbetslöshetsnivåer. Just nu ligger ungdomsarbetslösheten i regionens största ekonomi, Tyskland, på 7,1 procent. I Italien går mer än 40 procent av de arbetssökande under 25 utan jobb. Siffran för Frankrike är 24 procent och i Storbritannien 17 procent. Men den är över 45 procent i både Grekland och Spanien.
Härskarklassen är väl medveten om den fara som detta utgör för deras system. Lucrezia Reichlin på London Business School sade: “Det finns ett stort lager av unga i Italien som riskerar att förloras för alltid och det kommer med tiden att skapa ett politiskt tryck. Den italienska oppositionen är för tillfället splittrad, men det kommer inte nödvändigtvis alltid att vara fallet.”
Donald Tusk sade med hänvisning till Tsipras att radikala vänsterledares febriga retorik, i kombination med hög ungdomsarbetslöshet i flera länder, skulle kunna vara en explosiv kombination: “För mig är atmosfären lite lik tiden efter 1968 i Europa,” sa han. “Jag kan känna, kanske inte en revolutionär stämning, men någonting likt en utbredd otålighet. När otåligheten inte är en individuell utan en socialt upplevd känsla, är detta inledningen till revolutioner”.
Den grekiska krisens inverkan har känts långt bortom Greklands gränser. Idén om europeisk integration har krossats. I förhandlingarna var Tyskland som den diktatoriska dirigenten i en orkester. Merkel gjorde ingen hemlighet av det faktum att hon höll i taktpinnen.
Den franska borgerligheten, som en gång i tiden hade illusionen att de var Europas gemensamma härskare, var tvungna att vara försiktiga med att inte alltför hårt pressa på för de intressen som de möjligen kan ha haft. Dessa spänningar kommer att bli än skarpare i takt med att krisen fördjupas.
Den bedrägliga fasad som är den borgerliga demokratins verklighet, blev avslöjad inför miljontals människor. Merkel sade med ett väldigt tydligt språk: Folkomröstningar och val saknar värde: Stormakterna och Europas verkliga härskare, bankirerna och kapitalisterna, kommer att fatta alla beslut, oavsett majoritetens åsikter. Likaledes har Tsipras förnedrande reträtt avslöjat reformismens och socialdemokratins begränsningar.
Detta är en period av krig, revolution och kontrarevolution. Men det betyder inte, som de okunniga sekterna föreställer sig, att fascism eller bonapartism skulle vara en överhängande fara. Om arbetarklassen i det långa loppet inte erbjuder en väg ut kommer härskarklassen naturligtvis försöka gå i riktning mot reaktion.
Men på grund av klasskrafternas förändrade förhållanden skulle detta inte kunna ta formen av fascism på samma sätt som förr, utan snarare någon form av bonapartistisk regim. Men även då skulle de inte omedelbart kunna upprätta en militärdiktatur utan att riskera ett inbördeskrig, som de inte skulle vara garanterade att vinna.
Förr eller senare kommer den härskande klassen bestämma att demokrati är en lyx som de inte längre har råd med. Men de kommer att röra sig försiktigt, ett steg i taget, genom att gradvis undergräva demokratiska rättigheter och långsamt gå mot parlamentarisk bonapartism först.
Men under förhållanden av kapitalistisk kris skulle en reaktionär bonapartistisk regim vara instabil. Den skulle inte lösa någonting och förmodligen inte vara länge. Den skulle bara förbereda för än större revolutionära omvälvningar, likt den grekiska juntan 1967–1974 slutade i en revolution. Vi måste vara förberedda på denna typ av utvecklingar och inte låta oss slås ur balans av händelsernas gång.
Storbritannien
Valet av Corbyn till Labourpartiets ledare med en stor majoritet förvandlade hela situationen i Storbritannien i stort sett från den ena dagen till den andra. Denna utveckling föregicks av händelserna i Skottland, där upproret mot etablissemanget uttrycktes genom det skotska nationalistpartiets (SNP) snabba tillväxt. Detta var inte ett skifte åt höger, utan mot vänster. Det var inte ett uttryck för nationalism, utan för ett brinnande hat mot den dekadenta elit som styr i Westminster. Som ett resultat av ledarnas fega klassamarbetspolitik sågs Labour som bara ännu en del av det etablissemanget.
Sett för sig självt var valet av Corbyn en produkt av en serie slumpartade tillfälligheter. Men Hegel påpekade att nödvändigheten uttrycker sig genom tillfälligheter. Det faktum att Corbyn lyckades komma med som kandidat i partiledarvalet faller under den filosofiska kategorin tillfälligheter – alltså något som lika gärna inte kunde ha inträffat.
Men genom denna tillfällighet, kom nödvändigheten av att ge utlopp för brittiska arbetares och ungdomars frustration till uttryck. Behovet av ett sådant utlopp hade byggts upp under den föregående perioden till följd av besvikelsen med etablissemanget, och hade inte den specifika tillfälligheten med att Corbyn hamnade på valsedeln i partiledarvalet inträffat, hade denna nödvändighet uttryckt sig på något annat sätt – som den gjorde i Skottland. Detta förändrade hela situationen.
Från sitt första framträdande i en tv-debatt urskilde sig Corbyn tydligt från de andra kandidaterna. Han stod för något annorlunda, något fräschare, ärligare, mer radikalt och mer i linje med vad miljontals människor verkligen ville ha, människor som hade fått nog av status quo och som ville uttrycka sitt missnöje med etablissemanget.
Före partiledarvalet fanns lite eller inget liv i Labourpartiet. Men Corbyns kampanj förändrade situationen. Den var just den katalysator som behövdes för att skapa en samlingspunkt för allt ackumulerat missnöje i samhället som hade dittills inte hittat någon referenspunkt, och allra minst i det högerdominerade Labourpartiet.
Valet av Jeremy Corbyn skapade något som saknades i Storbritannien: en referenspunkt för det ackumulerade missnöje och den frustration som finns bland massorna. En rörelse har börjat som använder Labourpartiet för att göra motstånd och denna rörelse pressas åt vänster. Detta utgör ett dödligt hot mot den härskande klassen och de kommer inte att sky några medel för att förstöra det.
I decennier har Labourpartiet under högerns ledning varit en stöttepelare för det nuvarande systemet. Den härskande klassen kommer inte att överge denna utan en våldsam kamp. Det kapitalistiska systemets första försvarslinje är Parliamentary Labour Party (PLP) självt.
Den blairitiska majoriteten i PLP är direkta och fullt medvetna agenter och tjänare till bankirerna och kapitalisterna i den här kampen. Detta förklarar deras fanatiska beslutsamhet att bli av med Jeremy Corbyn till varje pris. En splittring i Labourpartiet förbereds, som kommer att skapa en helt ny situation i Storbritannien.
Inte bara Labourpartiet utan även Torypartiet är splittrat, särskilt i frågan om EU. Utfallet i den brittiska folkomröstningen är svårt att förutsäga, men klart är att ett brittiskt utträde ur EU skulle få väldigt allvarliga konsekvenser för både Europa och Storbritannien.
Det skulle påskynda upplösningsprocessen, som kan sluta med att EU förstörs. Å andra sidan, om Storbritannien lämnar EU, skulle de skotska nationalisterna, som är för EU, kräva en ny folkomröstning om självständighet, vilket kan leda till upplösningen av den förenade brittiska staten.
Sprickorna i Torypartiet kommer att fördjupas, och troligen leda till en splittring av den anti-europeiska högerflygeln, som kan smälta samman med det antieuropeiska och främlingsfientliga UKIP, för att bilda ett bonapartistiskt-monarkistiskt parti till höger om de konservativa. På den andra sidan rör sig blairiterna rätt tydligt i riktning mot en splittring från Labour.
Även om både de och borgarna fruktar konsekvenserna av ett sådant tilltag, är det troligt att Labourhögern i ett visst skede kommer att tvingas att splittra och sluta sig samman med ”vänster”-konservativa och Liberaldemokraterna för att bilda någon slags samlingsregering.
Detta tycks vara det enda sättet som den brittiska härskande klassen kan förhindra bildandet av en Labourregering under Corbyn. Men det är en mycket riskabel strategi. Det skulle orsaka extrem polarisering, och driva Labour vidare åt vänster.
I opposition i en tid av djup kris, skulle Labour kunna återhämta sig och bereda vägen för en vänsterregering. Generalerna i den brittiska armén har redan hotat med statskupp om Corbyn kom till makten.
En äldre tjänstgörande general har enligt rapporter varnat för att en regering ledd av Jeremy Corbyn skulle kunna stå inför ”ett uppror” från armén om den försökte dra ned på armén. Han sade till Sunday Times:
”Armén skulle bara inte tåla det. Generalstaben skulle inte tillåta en premiärminister att äventyra landets säkerhet och jag tror att människor skulle använda alla metoder som gick, ärliga eller oärliga, för att förhindra det. Man kan inte sätta en rebellisk enstöring som ansvarig för ett lands säkerhet.
Folk skulle massivt avgå på alla nivåer och man skulle stå inför en mycket verklig utsikt om vad som i praktiken skulle vara ett myteri.” (The Independent, 20 september 2015)
Det skulle omedelbart öppna dörrarna för en konflikt mellan klasserna och en revolutionär kris i Storbritannien.
Perspektivet är nu öppet för en kris inom och en splittring av Labourpartiet, vilket kommer att erbjuda ännu större möjligheter för den marxistiska tendensen. Men vår prioritet är fortfarande att vinna och skola ungdomar.
Det arbetet kommer att ge oss de kadrer vi behöver om vi ska dra nytta av möjligheterna som finns. Detta är inte en normal kris. Skarpa och plötsliga förändringar är underförstådda i situationen. Vi måste räkna med det oväntade. Vår taktik kan behöva bytas ut inom ett dygn.
Alla dessa händelser är en återspegling av en genomgripande förändring som sker i samhällets djup. Denna process beskrevs mycket väl av Trotskij som revolutionens molekylärprocess: en process i vilken en serie av små förändringar gradvis ackumuleras tills de når den kritiska punkt då kvantitet övergår till kvalitet.
Borgarklassens illusioner
Med Sovjetunionens fall och det kalla krigets slut öppnades ett strålande framtidsperspektiv upp för den europeiska borgarklassen om permanent ekonomiskt välstånd och en ständigt ökande europeiska integrationen som skulle sluta med att Europa (under tysk kontroll) skulle kunna expandera sina gränser hela vägen till Uralbergen.
Berusade av sådana storslagna drömmar, blev de europeiska borgarna förmådda att ge upp en stor grad av den nationella suveräniteten på vissa mycket känsliga områden. Skapandet av euroområdet är förmodligen det mest slående exemplet på detta.
Marxisterna påpekade att det är omöjligt att ha en monetär union utan att ha en politisk union. Vi förutspådde att euron skulle kunna upprätthållas så länge som de ekonomiska förutsättningarna var fortsatt goda, men i händelse av en ekonomisk kris skulle alla nationella motsättningar återuppstå och euron kollapsa ”under ömsesidiga beskyllningar.” Tjugofem år senare behåller dessa förutsägelser sin fulla kraft.
Marxisterna står entydigt för avskaffandet av alla gränser och för Europas enande. Men på kapitalistisk grundval detta är en reaktionär utopi. Den reaktionära aspekten visades av den brutala behandling som Grekland utsattes för av Bryssel och Berlin.
Under bankirernas och kapitalisternas kontroll står EU för en permanent åtstramningspolitik. En ovald och oansvarig klick av byråkrater kan diktera politiken och upphäva beslut fattade av valda regeringar som Syrizaregeringen i Grekland.
I allians med Nato och den amerikanska imperialismen spelar Europeiska Unionen också en reaktionär roll på världsskala. Den har ingripit på Balkan, där det spelade en central roll i att slita sönder Jugoslavien. Den planerade för Tjeckoslovakiens upplösning – vilket varken tjeckerna eller slovakerna någonsin blev tillfrågade om.
EU:s ingripande i Ukraina, tillsammans med USA-imperialismen, orsakade den nuvarande katastrofala oredan. Allt detta var i grunden i den tyska imperialismens intressen, som är den Europeiska Unionens verkliga chef och har arbetat för att återta sin dominans över östra Europa och Balkanländerna.
Europas övriga imperialistmakter, i första hand Storbritannien och Frankrike, finner nu sig själva i rollen som mindre betydelsefulla parter, som är underordnade Tyskland. Men de har sina egna imperialistiska intressen i Afrika, Mellanöstern och Karibien, som de fortsätter att jaga under EU:s flagg.
Fransmännen och britterna var först ut med att bomba Libyen. Britterna var USA:s mest entusiastiska allierade i den kriminella invasionen av Irak. Nu spelar fransmännen en liknande roll i Syrien. Alla följer sina egna intressen, under ”humanismens” flagg, naturligtvis.
Tillsammans med euron, är Schengenavtalet en av Europeiska Unionens hörnstenar. Det har minskat tiden och kostnaden för att förflytta varor genom Europa eftersom lastbilar inte längre behöver vänta i timmar för att korsa en nationsgräns.
Det gagnar turismen och människor som bor i gränsstäder, eftersom pass och turistvisum inte längre behövs. Det ser till att man kan sluta med det absurda slöseriet av pengar på att patrullera föråldrade gränser. Detta fördrag var tänkt att bli ett nyckelsteg i skapandet av ett federalt Europa.
År 1995 eliminerade Schengenavtalet gränskontroller mellan dess undertecknare och skapade en gemensam visumpolitik för 26 länder. Men nu har processen mot större europeisk integrering börjat gå bakåt. Den Europeiska Unionens kris visades tydligt av flyktingfrågan.
Europa och flyktingkrisen
I och med massakern i Paris i november 2015, fick vanliga arbetare betala priset för barbariet och skräcken som imperialismen har sått i Mellanöstern. Ankomsten av tusentals desperata människor som flydde krigets fasor, gjorde samtidigt att Europas regeringar stod inför ett dilemma. I själva verket är flyktingkrisen global, och rör inte bara Mellanöstern.
Globalt var antalet människor som tvingats lämna sina hem på grund av krig, förföljelse av minoriteter och brott mot mänskliga rättigheter, nära 60 miljoner mot slutet av 2014. Detta är en målande återspegling det kapitalistiska systemets världskris – dess oförmåga att förse människor med den mest grundläggande mänskliga rättigheten – rätten att leva. Strömmen av flyktingar från Syrien, Afghanistan och andra krigshärjade och fattigdomsdrabbade delar av världen har lett till krav på hårdare gränskontroller.
Angela Merkel var snabb med att öppna sina armar för de flyktingar som knackade på hennes dörr. Delvis var detta utan tvivel ett försök att kapitalisera på de genuina känslor av sympati som många naturligtvis uttryckte i Tyskland och alla andra europeiska länder.
Vanliga människor, vars tankar och handlingar inte avgörs av de kalla beräkningar som motiverar bankirer och kapitalister, visar alltid sympati och solidaritet med de fattiga och förtryckta. Å andra sidan, förespråkade storkapitalet en politik där dörrarna stod öppna, inte utav någon sympati för andras lidanden, men som ett sätt att skaffa sig en stor mängd mänsklig arbetskraft till vrakpriser.
Merkels varma generositet varade däremot inte länge. Tyskland förväntades ta emot mer än en miljon asylsökande under 2015. Men attackerna mot flyktingförläggningar ökar i Tyskland, precis som rösterna för invandringsfientliga högerpartier som Alternativ für Deutschland.
Nu vädjar Merkel till Turkiet, inte bara för att stoppa strömmen av flyktingar, utan också för att ta tillbaka dem. Berlin kräver brådskande en proportionell fördelning av migranter i EU – vilket är ett förslag som inte möts av någon vidare entusiasm i London och Paris, och av direkt avståndstagande i Warszawa och Budapest.
Skarpa motsättningar har utvecklats mellan EU:s medlemsstater. Franska och österrikiska myndigheter anklagade Rom för att tillåta (och till och med uppmuntra) asylsökande att lämna Italien; faktum är att Frankrike fullföljde sitt hot och stängde sin gräns under en kort period i slutet på juni. Tyskland, som är det rikaste landet i Europa, hade kunnat absorbera ett stort antal flyktingar.
Andra är inte så lyckligt lottade. Italien och Grekland har tagit en större andel av flyktingarna än de flesta andra. De har gång på gång krävt mer resurser och att invandringskvoter introduceras i EU. Men denna vädjan föll på döva öron. Central- och östeuropeiska länder avfärdade omedelbart idén om kvoter.
Frågan ställs nu: vad exakt man ska göra med Schengenavtalet, som gör det möjligt för invandrare att röra sig fritt bland medlemsstater. Redan innan Parishändelserna sade den polska ordföranden för Europeiska rådet Donald Tusk att: ”Låt det inte finnas något tvivel; Schengens framtid står på spel och tiden håller på att rinna ut … vi måste återta kontrollen över våra yttre gränser.” Parisattackerna gav regeringar en smidig ursäkt för att ”tillfälligt” inrätta gränskontroller, inte bara i Frankrike utan också i Tyskland, Sverige och andra länder.
I hela Europa finns det ett ökat missnöje och en känsla av misstro och fientlighet mot EU. Efter den brutala behandlingen av Grekland, finns det en växande politisk opposition mot Bryssel från arbetare och ungdomar i sydeuropeiska länder som är mot nedskärningar. Vid den andra extremen finns det opposition från högern, invandringsfientliga och populistiska partier i Tyskland, Frankrike, Finland, Danmark och andra länder i norra Europa.
Ju längre länder behåller gränskontroller eller sätter upp stängsel, desto mer kommer principen om det öppna Europa att undermineras. De nationalistiska partiernas frammarsch i Tyskland, Frankrike, Finland, Danmark, Sverige och Ungern sätter ytterligare press på europeiska regeringar att stänga gränserna. Schengenavtalets dagar är helt klart räknade. Om det inte avskaffas fullständigt, kommer det åtminstone att revideras till den grad att inte mycket kommer vara kvar av den ”heliga principen” om rörelsefrihet i Europa.
Medlemsstater trycker på för att få mer makt och handlingsfrihet i frågan om att återinföra gränskontroller. Med eller utan en förändring av Schengen, kommer det att ske striktare poliskontroller vid tåg- och busstationer och flygplatser. Detta händer redan. Invandringslagar kommer att hårdna för att göra det svårare för invandrare att få ta del av välfärden.
Länder som Rumänien och Bulgarien som ännu inte gått med i Schengen kommer att vilja ha hårda kontroller. Polen och Ungern, som var satelliter till den tyska imperialismen, är när du i direkt konflikt med Berlin i frågan.
Schengenavtalets underminering kommer med nödvändighet att leda till en försvagning av den fria rörligheten för människor – som är en av nyckelhörnstenarna för EU. När väl en grundläggande princip försvagas, har dörren öppnats för att andra saker ska påverkas på samma sätt.
Ett borttagande eller en försvagning av den fria rörligheten för människor skulle kunna bli en föregångare till en försvagning av den fria rörligheten för varor. Tillsammans med eurons kollaps – som är fullt möjlig – skulle det betyda slutet på EU som vi känner det. Inget skulle finnas kvar av drömmen om europeisk enhet annat än ett tomt skal.
Under kapitalismen kommer idén om en kontinent utan gränser fortsätta att vara en ouppnåelig dröm. Enandet av Europa – som är en historiskt nödvändig och progressiv uppgift – kan bara åstadkommas när Europas arbetare bestämmer sig för att störta bankernas och monopolens diktatur, förstör det nuvarande kapitalistiska EU och lägger grunden för en fri och frivillig organisation av folken på grundval av Europas Förenta Socialistiska Stater som ett steg mot Världens Socialistiska Federation.
Turin, 31 juli 2016.