Detta är världsperspektiv 2016, ett dokument som antogs på Internationella Marxistiska Tendensens (IMT) världskongress. Syftet med dokumentet är att förklara de främsta ekonomiska, sociala och politiska tendenserna i världen idag och ge ett perspektiv för utvecklingen av klasskampen i den kommande perioden.
Året 2016 inleddes av att de skarpa fallen på aktiemarknaden i Kina svepte över världen, vilket återspeglade en panikartad sinnesstämning bland investerarna. Denna nervositet uttrycker borgerlighetens rädslor för att världen ska vara på väg i riktning mot en ny lågkonjunktur.
Kapitalismens historia är historien om hög- och lågkonjunkturer. Denna cykel kommer att fortsätta tills kapitalismen avskaffas, precis som en människa andas in och andas ut tills han eller hon dör. Men man kan också urskilja längre perioder, kurvor av utveckling och stagnation. Varje period har olika egenskaper som har en avgörande inverkan på klasskampen.
Vissa, som Kondratiev1 och hans moderna imitatörer, har försökt förklara detta på ett mekaniskt sätt. Kondratievs idéer håller på att bli trendiga för närvarande, eftersom de förutsätter att varje nedgång följs av en lång period av uppgång. Denna tanke ger en välbehövlig smula tröst till de borgerliga ekonomer som sliter sitt hår för att förstå krisens natur och finna en väg ut.
Den nuvarande världssituationen karakteriseras av kris på alla nivåer: ekonomisk, finansiell, social, politisk, diplomatisk och militär. Den huvudsakliga orsaken till krisen är kapitalismens oförmåga att utveckla produktivkrafterna på världsskala. OECD anser att det inte kommer ske någon anmärkningsvärd tillväxt på minst 50 år.
Hög- och lågkonjunkturer kommer fortsätta, men den allmänna trenden kommer att vara nedåtgående. Detta betyder att massorna står inför årtionden av stillastående eller fallande levnadsstandard och situationen kommer vara ännu värre i de så kallade utvecklingsländerna. Detta är ett fulländat recept på klasskamp överallt.
En ny lågkonjunktur tornar upp sig
De mer seriösa kapitalistiska strategerna tenderar att dra samma slutsatser som marxisterna, men med viss eftersläpning och från deras eget klassperspektiv. De borgerliga ekonomernas pessimism visas av deras förutsägelser om en period av ”permanent stagnation”.
Den internationella valutafonden (IMF) pekar på att den globala finanskrisen var värre än tidigare turbulenta händelser och varnar för att de flesta av världens ledande ekonomier ska förbereda för en utökad period med lägre tillväxtsiffror.
IMF är genomgående dystra. De har sänkt sina förväntningar gång på gång. I förhållande till 2012 års förutsägelser, har IMF korrigerat sina uppskattningar av USA:s BNP 2020 med sex procent nedåt; Europa med tre procent; Kina med fjorton procent; tillväxtmarknader med tio procent och sex procent för världen som helhet. Tillväxten i de industrialiserade länderna har inte överstigit två procent under de senaste fyra åren.
Den potentiella BNP-tillväxten beräknas bli 1,6 procent årligen från 2015 till 2020, enligt IMF. Detta är marginellt högre än ökningen under de sista sju åren, men betydligt lägre än tillväxten innan krisen, när den potentiella BNP:n ökade med 2,25 procent per år.
Till och med den siffran var ynklig i jämförelse med den kolossala potentialen som finns i den moderna industrin, vetenskapen och teknologin. Nu kryper sig ekonomin istället fram, och till och med den utsikten är osäker. Allting pekar mot en ny och djupare nedgång på världsskala.
Christine Lagarde, direktör för Internationella valutafonden (IMF), har sagt: ”Därutöver har tillväxtutsikterna på medellång sikt försvagats. Det ’nya medelmåttiga’ som jag varnade om för exakt ett år sedan – risken för låg tillväxt under en lång tid – tornar upp sig. (…) Hög skuldsättning, låg investeringsnivå och svaga banker fortsätter att tynga några avancerade ekonomier, särskilt i Europa; och många tillväxtekonomier fortsätter att genomgå omvandlingar efter det kredit- och investeringsuppsving som följde på krisen i länderna.”
Lagarde varnade för att inbromsningen i Kina skulle få en dominoeffekt på de länder som till stor del förlitar sig på kinesisk efterfrågan på deras råvaror. Hon sade att en utökad period av låga varupriser var en möjlighet, framförallt för de stora varuproducenterna. Hon klagade över att låg produktivitet höll tillbaka tillväxten. Men det är en förklaring som inte förklarar något.
”Riskerna växer”, varnar Lagarde. ”Vi behöver ett nytt recept.” Tyvärr upplyser hon inte oss om vad detta recept skulle kunna vara. Men fonden har sin kokbok öppen på en sida där ett mycket gammalt recept är nedskrivet: Det uppmanar politiker i ”tillväxtmarknader” att ”implementera strukturella reformer”, det vill säga, att öppna upp deras marknader för att bli plundrade av utländska kapitalister, privatisera statlig egendom och göra arbetsmarknader mer ”flexibla”: det vill säga, att genomföra åtgärder som kommer att leda till ytterligare attacker på jobb, löner och villkor.
Krisens kärna ligger i det faktum att produktiva investeringar – nyckeln till alla högkonjunkturer – faller. Investeringarna förutspås ligga under de nivåer som fanns före krisen, även om den nuvarande klena tillväxten består. Vad detta betyder är att det kapitalistiska systemet har nått sina gränser på världsskala och faktiskt har gått långt utöver dem.
Detta faktum uttrycks genom det ansamlade berg av skulder som blivit resultatet av den senaste perioden. Under flera år investerade multinationella företag tungt i ”tillväxtekonomier”, men detta har nu minskat, givet överproduktionen (”överkapaciteten”), vilket påverkar deras ekonomier.
Kapitalisterna har förlorat tron på systemet. De sitter på högar med tusentals miljarder dollar. Vad fyller det för syfte att investera för att öka produktionen när de inte kan använda den produktiva kapacitet som de redan har? Lägre investeringar betyder också att arbetets produktivitet försämras.
Produktiviteten i USA växer med eländiga 0,6 procent per år. Kapitalisterna investerar bara för vinst, men det förutsätter att det finns marknader som de kan sälja sina produkter på. Den grundläggande orsaken till att de inte investerar tillräckligt för att öka produktiviteten är att det finns en överproduktionskris på världsskala.
Istället för att investera i nya fabriker, maskineri och teknologi, försöker de öka vinstmarginalerna genom att sänka reallönerna i en kapplöpning mot botten överallt. Men detta tjänar bara till att ytterligare spä på mottsättningen genom att minska efterfrågan, vilket i sin tur leder till ytterligare fall i investeringar.
Fallande priser och låga räntor, som vanligtvis vore goda nyheter, blir nu en dödlig fara. De är spegelbilden av den ekonomiska stagnationen och den fallande efterfrågan. Räntorna har fallit under det senaste årtiondet. De har nått botten och till och med blivit negativa. Enligt Andy Haldane, den brittiska riksbankens chefsekonom, är detta de lägsta räntorna på 5000 år.
Låg tillväxt, låg inflation och nollräntor summeras till vad de borgerliga ekonomerna kallar permanent stagnation. De industrialiserade ekonomiernas ekonomiska motor går som om man har parkeringsbromsen i när man kör. Det kan inte upprätthållas särskilt länge. Enligt kapitalets strateger, är de faror som världsekonomin möter allvarligare än vid något annat tillfälle sedan Lehman Brothers konkurs 2008.
Borgerlighetens rädslor uttrycktes väl i ett tal av Andy Haldane i september 2015. Han varnade för att: ”Den senaste tidens händelser är det sista benet i vad som skulle kunna kallas en tredelad kristrilogi. Del ett i den trilogin var den ’anglosaxiska’ krisen 2008/09. Del två var ’eurozons’-krisen 2011/12. Och vi skulle kunna vara på väg in i de tidiga stadierna av del tre, ’tillväxtmarknads’-krisen 2015 och framåt.”
Borgarklassens problem är att de redan har använt upp alla de mekanismer som de skulle behöva för att komma ut ur en lågkonjunktur eller minska dess verkan. När nästa lågkonjunktur kommer (och det är en fråga om när, inte om) har de inga verktyg för att reagera.
Räntorna fortsätter att vara mycket låga och de fortsatt höga skuldnivåerna utesluter ytterligare enorma injektioner av statliga pengar. ”Instrumenten för att hantera ett sådant tillstånd är inte lättillgängliga,” som Martin Wolf blygt beskriver det.
Den globala skuldsättningen och BRICS-länderna
Sedan krisens början har den globala skuldsättningen faktiskt ökat. Den eftertraktade finansiella läkeprocessen har bara skett i ett fåtal spridda delar av den globala ekonomin. Skuldnivån har nått en storlek som saknar motstycke. De statliga skulderna har under krigstillstånd nått de nuvarande nivåerna, men aldrig under fredstid, och hushålls- och företagsskulder har aldrig tidigare nått sådana höjder. Innan krisen ökade skuldsättningen överallt.
I USA nådde den 160 procent av BNP 2007 och nästan 200 procent i Storbritannnien. I Portugal nådde den typen av skulder 226,7 procent av BNP 2009. År 2013 låg den fortfarande på 220,4 procent. I USA ligger de totala skulderna för närvarande på 269 procent av BNP. Bara en gång tidigare i historien har de nått sådana nivåer. Det var runt 1933 när de nådde 258 procent, varefter de snabbt föll till 180 procent.
Hela syftet med nedskärningsregimen var att minska skuldvolymen, framförallt på de statliga skulderna. Men statistiken visar att detta långt ifrån är fallet. I en rapport från februari 2015 från McKinsey Global Institute, kan vi konstatera att de globala skulderna har ökat med 57 000 miljarder dollar sedan 2007, eller från 269 procent av världens BNP till 286 procent.
Detta sker i varje sektor av världsekonomin, men framförallt med statsskulderna, som ökar med 9,3 procent årligen. Denna ökning av skuldnivåerna (”hävstångseffekten”) sker också i praktiskt taget vartenda land.
Bara ett fåtal länder, beroende av Kina eller oljepriser, minskade sina skuldnivåer, men detta har fått ett hastigt slut under de senaste två åren. Detta enorma skuldberg fungerar som en tung börda på världsekonomin genom att kväva efterfrågan och dra ner produktionen.
Alla så kallade BRICS-ekonomier är i kris: Brasilien, Indien och Ryssland är i svårigheter. Brasilien och Ryssland befinner sig i själva verket i en djup nedgång. De så kallade tillväxtmarknadernas inbromsning kommer att ske ännu skarpare än i de avancerade kapitalistiska länderna.
IMF förutspår att deras potentiella produktion, som fortsatte att växa under förspelet till krisen, kommer att minska från 6,5 procent årligen mellan 2008 och 2014 till 5,2 procent under de kommande fem åren.
Dessa ekonomiers tillväxt var en av de huvudsakliga faktorer som förhindrade krisen 2008 från att utveckla sig till en djup lågkonjunktur i världsekonomin. Under de senaste fem åren har de så kallade tillväxtmarknaderna stått för 80 procent av den globala tillväxten.
Dessa marknader, särskilt Kina, fungerade som världsekonomins lokomotiv innan och efter nedgången. De var ett viktigt investeringsområde tidigare, när vinstgivande avsättningar var sällsynta i väst.
Men nu har det vänts till sin motsats. Från att ha varit en faktor som stöttade upp världskapitalismen har det blivit den huvudsakliga fara som hotar att dra ned hela världsekonomin. Det är inte bara i de traditionella utvecklade ekonomierna som skuldsättningen har ökat dramatiskt. De så kallade tillväxtmarknadernas skulder har svällt till nivåer utan tidigare motstycke.
McKinseys studie visar att den totala skuldsättningen på ”tillväxtmarknader” ökade till 49 000 miljarder dollar mot slutet av 2013 och stod för 47 procent av den globala skuldtillväxten sedan 2007. Det är mer dubbelt så mycket som dess andel av skuldtillväxten mellan 2000 och 2007.
Enligt IMF genomled ”tillväxtmarknadernas” totala utländska valutareserver sin första årliga minskning sedan mätningarna började 1995. Denna kapitaltillförsel påminner om tillförsel av blod till en person som behöver en blodtransfusion.
Utan ett stadigt kapitalflöde skulle de så kallade tillväxtekonomierna inte ha pengarna för att betala sina skulder och finansiera sina budgetunderskott samtidigt som de investerade i infrastruktur och produktionsökningar.
BBC citerar också statistik från International Center for Monetary and Banking Studies (ICMBS):
”Sedan dess [2008], är det utvecklingsvärlden, framförallt Kina, som har drivit skuldökningen. I Kinas fall, beskriver rapporten skuldökningen som ’astronomisk’. Om man utlämnar finansföretag, har den ökat med 72 procentenheter till en nivå som är betydligt högre än i någon annan tillväxtekonomi. Rapporten säger att det också har skett markanta ökningar i Turkiet, Argentina och Thailand.”
”Tillväxtekonomierna är särskilt oroande för rapportens författare: ’De skulle kunna vara nästa kris epicentrum. Även om belåningsgraden är högre i utvecklade marknader, är hastigheten på tillväxtekonomiernas belåningsprocess, och särskilt i Asien, verkligen ett allt större bekymmer.'”
Vissa av de viktigaste kapitalutflödena kommer från de länder där skulderna har ökat snabbast. Sydkorea, till exempel, såg sin skuldsättning i förhållande till BNP öka med 45 procentenheter mellan 2007 och 2013, medan Kina, Malaysia, Thailand och Taiwan såg ökningar på 83, 49, respektive 16 procentenheter.
Dessa ekonomier bromsar också in eller befinner sig i recession, vilket förbereder för en djup global lågkonjunktur under den kommande perioden.
Problem i Kina
Allvarligast av allt är att den kinesiska ekonomin genomgår en skarp inbromsning. Tillväxtekonomiernas inbromsning beror å ena sidan på den förlängda nedgången i de avancerade kapitalistiska ländernas efterfrågan, å andra sidan på Kinas nedgång. Detta scenario leder oundvikligen till att världshandeln försvagas betydligt.
Dialektiskt är allting sammanlänkat, så att den svaga efterfrågan och de svaga marknaderna leder till svag produktion och svaga investeringar. Svaga investeringar leder till en svag återhämtning, som i sin tur leder till svag efterfrågan.
Den kinesiska industrins explosiva tillväxt syns i faktumet att Kina, mellan 2010 och 2013, producerade mer betong än USA gjorde under hela 1900-talet.
Men den kinesiska industrins höga produktionskapacitet kompenseras inte av en motsvarande tillväxt i global efterfrågan. Det oundvikliga resultatet är en överproduktionskris.
Under perioden fram till 2007, drevs den globala efterfrågan av krediter och bostadsbyggande, särskilt i USA och Spanien. Detta föll samman och istället ökade efterfrågan från Kina, som sjösatte miljarder i infrastruktur och banklån. Mer än 40 procent av BNP investerades, vilket byggde upp produktivkrafterna och en efterfrågan på råvaror. Det byggde också upp en gigantisk överkapacitet.
Att bubblan sprack i väst under 2008 ledde till att den kinesiska staten pumpade in ofantliga mängder pengar i ekonomin. Detta ledde i sin tur till en enorm spekulationsbubbla och en massiv skuldackumulering på alla nivåer i den kinesiska ekonomin.
Bubblan håller på att spricka, med långtgående konsekvenser. Kina går samma väg som Japan, den förlängda stagnationens väg. Inbromsningen i Kina har i sin tur betytt att varupriserna har kollapsat, vilket slagit hårt mot ”tillväxtekonomierna”. Men framförallt står Kina för 16 procent av världsproduktionen och 30 procent av världstillväxten. När Kina bromsar in, bromsar världen in.
Överproduktionen i Kina påverkar stål och andra industrivaror. Det har skett en massiv uppbyggnad av skulder och det finns oro för att den överhettade fastighetsmarknaden ska kollapsa. Fler än tusen järngruvor är på gränsen till en finansiell kollaps. Financial Times förutspår: ”Kina, framförallt, skulle kunna se ett snabbt fall i den potentiella produktionens tillväxt, i takt med att landet försöker balansera om sin ekonomi, bort från investeringar och mot konsumtion”.
Den kinesiska premiärministern Li Keqiang sa till den amerikanska ambassadören att han förlitade sig på tre saker för att bedöma ekonomisk tillväxt: elektricitetskonsumtionen, tågfraktvolymen och bankutlåningen.
På denna grundval har ekonomer på konsultbyrån Fathom skapat en ”China Momentum Indicator”, utifrån de tre grupperna av siffror. Indikatorn visar att den faktiska tillväxttakten skulle kunna vara så låg som 2,4 procent.
Tågfraktvolymen har minskat kraftigt och elektricitetskonsumtionen är i stort sett oförändrad. Som ett resultat av fallande tillväxt, har Kina sänkt räntan sex gånger under de senaste tolv månaderna. Landet har också devalverat sin valuta för att få liv i sina exporter, vilket intensifierar konflikten med amerikanerna och skapar massiv instabilitet överallt.
Tillväxtens minskning i Kina har slagit mot de ekonomier som är beroende av varuexporter, särskilt de som är kraftigt beroende av Kina. Oron för en kinesisk inbromsning kändes även inom Kina självt, särskilt genom aktiemarknadens fall.
Myndigheterna grep in med 200 miljarder dollar för att stabilisera marknaden, men tvingades till sist ge upp. Investerarna har gripits av panik. ”Om vi inte genomför reformer kan den kinesiska ekonomin bromsa in till kollaps”, säger Tao Ran, ekonomiprofessor vid Pekings universitet. ”Allt vi har uppnått under de senaste 20 eller 30 åren kommer vara förlorat.”
Forskningsenheten vid Japans näst största mäklarfirma, Daiwa, gjorde vad ingen annan tidigare gjort. De släppte en rapport där de gjorde en global finansiell ”härdsmälta”, som resultat av inget mindre än ett ekonomiskt jordskred i Kina, till sitt bästa scenario. De tillade att effekten av denna globala härdsmälta skulle vara ”den värsta världen någonsin har sett.”
Världshandeln
Ett av de mest allvarliga hoten mot världsekonomin är de protektionistiska tendensernas återkomst. Världshandelns tillväxt under de senaste årtiondena och intensifieringen av arbetsdelningen (”globalisering”) fungerade som världsekonomins huvudsakliga drivkraft. Med dessa medel lyckades borgerligheten delvis och tillfälligt överkomma nationalstatens begränsningar. Men nu har allt detta vänts till sin motsats.
Ett slående exempel av detta är Europeiska Unionen, som den europeiska borgerligheten (till en början ledd av Frankrike och Tyskland, nu ensamt av Tyskland) försökte ena till en enda marknad med en enda valuta. Marxisterna förutspådde att detta skulle misslyckas och att den första allvarliga ekonomiska krisen skulle leda till att alla de gamla nationella skiljelinjerna och rivaliteterna skulle återuppstå. De hade dolts men inte avskaffats av den den gemensamma marknaden.
Eurons kris, som syns i att den har rasat gentemot dollarn, speglar den ekonomiska krisens allvar. Den grekiska krisen är bara det mest uppenbara uttrycket för en kris som kan leda till eurons kollaps och till och med upplösningen av EU självt.
En sådan utveckling skulle ha mycket allvarliga konsekvenser för hela världsekonomin. Det är anledningen till att Obama manar på européerna att lösa den grekiska krisen till varje pris. Han förstår att EU:s kollaps skulle leda till en kris i USA självt.
Året 2015 blev det femte på rad där den genomsnittliga tillväxten i ”tillväxtekonomierna” minskade, med en lägre global tillväxt som följd. Före 2008 växte världshandelns volym med 6 procent årligen, enligt WTO. Under de senaste tre åren har den minskat till 2,4 procent. Under de första sex månaderna 2015, genomled den sin lägsta nivå sedan 2009.
Förr var handeln en viktig drivkraft för produktionen, men inte nu längre. Sedan 2013, har varje procentenhet av global tillväxt skapat en handelsökning med bara 0,7 procent. I USA har industrivaruimporten inte alls ökat som andel av BNP sedan 2000. Under årtiondet före det hade de nästan fördubblats.
Slutsatsen är ofrånkomlig: Globaliseringen bromsar in. Den ekonomiska tillväxtmotorn, världshandel, håller på att stanna av. Volymen på världshandeln föll i maj 2015 med 1,2 procent. Den föll under fyra av de första fem månaderna 2015. Doharundans förhandlingar har pågått under 14 år och i praktiken övergivits. USA försöker istället utveckla regionala frihandelszoner, som ska gå i linje med deras eget imperialistiska intresse.
De har nyligen förhandlat fram det Transatlantiska partnerskapet (TPP), som skulle kunna omfatta 40 procent av världsekonomin, men är fyllt av motsättningar. Det måste ratificeras av en rad länder, bland annat USA, vilket inte på något sätt är garanterat. Obama står inför en fientlig kongress och skulle kunna vara oförmögen att ratificera det innan hans mandatperiod är slut.
Ojämlikhet
Den koncentration av kapitalet som Marx förutsåg har nått nivåer som aldrig tidigare skådats. Den har skapat nivåer på ojämlikheten som saknar motstycke. En enorm makt är koncentrerad i händerna på den minimala minoritet av superrika män och kvinnor som i verkligheten kontrollerar folks liv och öden runt om i världen.
Ungdomar, kvinnor och etniska minoriteter lider också oproportionerligt på grund av krisen. Dessa är de första att avskedas och det är de som tar de största lönesänkningarna. Krisen förvärrar ojämlikhetens och könsdiskrimineringens effekter samtidigt som den göder rasistiska, främlingsfientliga och intoleranta stämningar gentemot minoritetsgrupper inom bakåtsträvande skikt av befolkningen.
Unga människor åtnjuter de värsta ekonomiska utsikterna på flera generationer. Detta erkänns av alla borgerliga ekonomer. Yngre människor har upplevt det största tappet i inkomst och sysselsättning. De lider av konstanta attacker mot alla slags utbildningar, som drabbas av obarmhärtiga nedskärningar och privatiseringar i finanskapitalets intresse. Om de går på universitet står arbetarklassens unga i ökande utsträckning inför höga kostnader och att bli skuldsatta för livet, vilket gör att vissa avskräcks från att söka sig dit över huvud taget.
Majoriteten av de unga nekas möjligheter som tidigare togs för givna. Detta är en av de främsta källorna till instabilitet som riskerar att leda till sociala explosioner. Det var en huvudsaklig faktor bakom den så kallade arabiska våren och liknande resningar förbereds överallt.
Överallt är de fattiga fattigare och de rika rikare. Oxfam, en välgörenhetsorganisation mot fattigdom, publicerade en rapport som visar att den rikaste procentenhetens andel av världsrikedomarna ökade från 44 procent 2009 till 48 procent 2014, medan de fattigaste 80 procenten för närvarande bara äger 5,5 procent. Men vid slutet av 2015 ägde den rikaste procenten redan mer rikedom än de övriga 99 procenten kombinerat.
Den mer klarsynta borgerligheten förstår faran som denna polarisering mellan rika och fattiga innebär för deras system. OECD säger att dess upptäckter ställer sociala och politiska frågor jämte de ekonomiska. Winnie Byanyima, verkställande direktör på Oxfam International, sa att den ökade koncentrationen av rikedom som setts sedan den djupa nedgången 2008-2009 ”var farlig och behövde upphävas”.
Välmenande världsförbättrare har uppmanat världsledare att ta itu med ojämlikheten, diskrimineringen och den sociala utslagningen såväl som klimatförändringarna och de andra pressande frågor som mänskligheten står inför. Men hur dessa mirakel ska uppnås under kapitalismen förklaras aldrig. Toppmöten och konferenser kommer och går. Tal framförs. Resolutioner antas. Och ingenting förändras.
Permanenta åtstramningar
Perspektivet är att vi kommer att genomgå en mycket utdragen period där ekonomisk nedgång avbryts av perioder av trög ekonomisk tillväxt med ständigt växande ekonomiska påfrestningar: med andra ord, permanenta åtstramningar. Detta är ett nytt scenario, helt annorlunda från hur det var i de avancerade kapitalistiska länderna under efterkrigstiden. De politiska konsekvenserna kommer därför också att bli väldigt annorlunda.
Vi har förklarat många gånger att alla borgerlighetens försök att återställa den ekonomiska jämvikten kommer att förstöra den sociala och politiska jämvikten. Och det är precis vad som händer på världsskala. En förlängd ekonomisk nedgång skapar ekonomiska påfrestningar och stör den gamla jämvikten. De gamla säkerheterna försvinner och det finns ett universellt ifrågasättande av status quo, dess värderingar och ideologier.
Sedan den världsomspännande finanskrisens början 2008 har mer än 61 miljoner jobb förlorats. Enligt uppskattningar från den internationella arbetsorganisationen (ILO), kommer antalet arbetslösa personer fortsätta att öka de kommande fem åren, och nå mer än 212 miljoner 2019. Den skriver att den ”globala ekonomin har gått in i en ny period som kombinerar långsammare tillväxt, växande ojämlikhet och turbulens.”
Om vi inkluderar det enorma antalet personer som arbetar visstidsanställningar med få timmar och minimilön i den så kallade informella sektorn, är den internationella arbetslösheten i själva verket inte mindre än 850 miljoner. Denna siffra är i sig tillräcklig för att bevisa att kapitalismen har blivit ett outhärdligt hinder för framsteg.
I de avancerade kapitalistiska länderna försöker regeringarna minska skuldnivåerna som anhopats under krisens lopp genom att sänka löner och pensioner. Men åtstramningspolitiken har skarpt sänkt levnadsstandarden utan att ha någon betydande påverkan på skuldbergen. Alla plågsamma uppoffringar som påtvingats massorna de senaste sju åren har misslyckats med att lösa krisen; tvärtom har de gjort den värre.
Varken keynesianerna eller de ortodoxa monetaristerna har någon lösning att erbjuda. De redan outhärdliga skuldnivåerna fortsätter orubbligt att växa, och fungerar som begränsande faktor för tillväxten. Regeringar och företag försöker vältra över bördan på arbetarklassens och medelklassens axlar för att minska sina skuldnivåer. Detta får djupgående effekter på de sociala relationerna och alla klassers medvetande.
Turin, 31 juli 2016.