Världsperspektiv 2002 – Utsikter för en socialistisk värld

Detta är en nedkortad version av det engelska originalet. -Red.

Händelserna i Argentina är en förvarning om vad som kan komma att hända i land efter land den kommande perioden. Den argentinska revolutionen är ett fullständigt svar till alla svaghjärtade, fegisar, skeptiker och cyniker som tvivlade på arbetarklassens förmåga att förändra samhället. Den förtjänar att studeras noggrant. Den är revolutionens – eller kontrarevolutionens – laboratorium.

Revolutionen började i december 2001 med störtandet av Fernando de la Ruas regim. Den tvingades avgå efter att tusentals arga och ruinerade protesterande gick ut på gatorna i Buenos Aires. Detta var revolutionens första stadium. Det speglar den djupa kris som genomsyrar Argentina och påverkar hela Latinamerika.

Den argentinska härskande klassens stora problem är proletariatets kolossala styrka, som hindrar dem från att, fullt ut, genomföra den brutala och hårda politik IMF dikterar. Massornas potentiella kraft visade sig omedelbart under decemberdagarna. Varken utlysandet av undantagstillstånd eller polisens kulor och tårgas räckte för att avskräcka. Enade i handling utvecklade de en känsla av sin egen kollektiva kraft. Makten gled ur statens händer och ut på gatorna.

Detta var en rörelse som omfattade alla förtryckta samhällsgrupper: inte bara arbetare, utan även arbetslösa och medelklassen. Detta faktum fick en del att ifrågasätta klassbasen i rörelsen och förneka arbetarklassens roll. Men detta är en missuppfattning av dynamiken i den Argentinska revolutionen. Allvaret i krisen – vilken har ruinerat ett stort antal småföretagare och pensionärer – har väckt upp de bredaste lagren av massorna i kampen och har väckt de mest efterblivna och tidigare tröga och slöa skikten. Detta är både en styrka och en svaghet. Närvaron av andra klasser i rörelsen döljer dess verkliga karaktär. Men endast under arbetarklassens ledning kan rörelsen segra.

Massorna söker en väg ut ur krisen genom direkt handling. Strejker, demonstrationer, ”cacerolazos”, fabriksockupationer och vägspärrar förekommer näst intill varje dag. I direkt handling skolas massorna och upptäcker sin styrka och kraften i kollektivt agerande. Det är som uppvärmningen för en idrottsman som förbereder sig för den avgörande prövningen av sin styrka och viljekraft. Hursomhelst, det slutgiltiga testet har ännu inte anlänt.

Den främsta uttrycksformen för rörelsen är de folkliga församlingarna, de lokala och fabriks- kommittéerna, organiseringen av ”piqueteros” och andra former av självorganisering av massorna. Ett viktigt steg framåt var den nationella arbetarförsamlingens sammankomst i februari. Detta gav en möjlighet för representanterna från olika regioner, distrikt och fabriker att förstå nödvändigheten av ett koordinerat handlande på nationell nivå, och att debattera paroller och taktik för kampen och fastslå prioriteringar för den närmaste perioden. Den härskande klassen har förstått den verkliga vikten av de folkliga församlingarna och andra former av folklig makt. De är förstadier till sovjeter.

Krisens djup, vilken hotar stora lager av medelklassen med bankrutt, har gett rörelsen en massiv karaktär. Detta är på samma gång både en styrka och en svaghet.

Explosionen av ilska bland medelklassen och andra ickeproletära element berövar den härskande klassen dess massbas och drar bort marken under fötterna på reaktionen, vilken tillfälligt har rubbats ur balans och paralyserats. Detta skapar en exceptionellt gynnsam styrkebalans mellan klasserna. Men denna situation kan inte fortsätta existera. Om inte arbetarklassen tar makten i sina händer och visar medelklassen i den revolutionära vägens riktning, kan medelklassens stämningar och humör ändras och initiativet kan gå över till reaktionen.

Den huvudsakliga svagheten i situationen är bristen på en generell rörelse i arbetarklassen. Majoriteten av de organiserade arbetarna är under kontroll av officiella (Peronistiska) CGT. Fackföreningsbyråkratin gör allt som står i dess makt för att hålla tillbaka arbetarna. CGT:s apparat har väldig makt och enorma tillgångar. De har stöd av borgarna och staten. Faktum är att den argentinska borgarklassen inte skulle kunna behålla makten i 24 timmar utan dess stöd.

Klasskampen i Argentina förs under de hårdaste förhållanden. Redan nu ryktas om konspirationer och kupper i den härskande klassen. Det kan inte råda något tvivel om att så är fallet. Storfinansens representanter, bankirerna, arméns toppar och de reaktionära delarna av kyrkan – kommer alla att konspirera för att krossa revolutionen.

Den härskande klassen är dock tvingad att vänta. De kommer att vänta tills rörelsen börjar visa tecken på utmattning. Detta sker oundvikligen vid ett visst tillfälle, om inte massorna har ett klart perspektiv på en väg ut ur det nuvarande kaoset. Krisen blir djupare för varje dag, med mer avskedanden, fabriksnedläggningar, höjda priser och fallande levnadsstandard. Den politiska krisen är bara en ytlig och senfärdig återspegling av den ekonomiska krisens djup. En ekonomisk kris som inte kan lösas på kapitalismens grundvalar, om inte levnadsstandarden sänks än brutalare. Men detta kan bara åstadkommas om arbetarklassens motstånd krossas. I det argentinska sammanhanget, betyder detta fullskaligt klasskrig, vilket måste utkämpas till slutet.

Den argentinska revolutionen kan utvecklas över en period på månader, om inte år, innan en definitiv slutpunkt är nådd – på ett sätt eller ett annat. Där kommer att vara perioder av ebb och flod, av trötthet och nederlag, till och med reaktion, vilket kan provocera fram nya utbrott. Men förr eller senare kommer frågan om makten att ställas, och den måste lösas. Antingen kapitalets diktatur eller arbetardemokrati.

Det finns ingen tredje väg.

Ryssland

Vi måste erkänna att saker inte har gått som vi förutspådde för ett par år sedan. Vi trodde inte att kapitalismens världsomfattande kris skulle dröja så länge som den gjort. Detta har gett den ryska kapitalismen tillräcklig tid att etablera sig. Rörelsen mot kapitalism har pågått under tio år. Det nya produktionssystemet och dess ägandeförhållanden har haft tid att tränga in hos folkflertalet. Denna process har fortgått längre än vi trott. Det huvudsakliga ansvaret ligger hos stalinisterna som har kapitulerat inför allt.

När vi publicerade ”Russia – from revolution to counterrevolution” var privatiseringsprocessen ännu inte färdig, och det fanns fortfarande en möjlighet att den skulle vända. Detta är inte längre möjligt. Ekonomins avgörande sektorer är i privata händer. Delar av den förra nomenklaturan har stora intressen i att bevara den nuvarande situationen. Och vad värre är, de har skapat en massbas i de småborgerliga samhällsskikten, speciellt i Moskva och i St. Petersburg. Därför krävs det nu en social revolution för att förändra situationen.

Tio år är tillräcklig tid för att avgöra. Vi måste säga att nu har Rubicon passerats. Rörelsen mot kapitalism har varit motsägelsefull, med många vägskäl, men efter varje kris har processen fortsatt med förnyad kraft. Den senaste krisen var 1998, när ekonomin kollapsade. Detta var en definitiv vändpunkt. Fram till denna punkt, hade den ryska kapitalismen visat sig oförmögen att utveckla produktivkrafterna.

Ekonomin utsattes för den största kollapsen någon ekonomi haft i fredstid. Som vi förutsåg, var övergivandet av det statliga monopolet på utrikeshandel förödande för Ryssland. Den ryska industrin decimerades av en flod billiga utländska produkter. Resultatet blev kollapsen sommaren 1998.

Den ekonomiska situationen – speciellt efter krisen 1998 – har spelat en mycket viktig roll. Den ryska ekonomins kollaps vid den tidpunkten var det sista tillfället att vrida tillbaka klockan. Det fanns en stark reaktion mot marknadsekonomi, och även stora delar av småborgerligheten i Moskva och St. Petersburg förlorade sina arbeten och kritiserade systemet. ”Förnyarna” var demoraliserade och på defensiven. Men den subjektiva faktorn saknades. Det så kallade kommunistpartiet gjorde inget för att stödja en åternationalisering. Vi överskattade styrkan hos den flygel i byråkratin som ville gå tillbaka till en centraliserad, nationaliserad ekonomi och underskattade stalinisternas ruttenhet och degenerering.

Om ”kommunistpartiet” hade velat leda en rörelse tillbaka till en nationaliserad planekonomi, så var detta tillfället att göra det. Men de före detta stalinistiska ledarna i CPRF är själva skräckslagna av all rörelse från arbetarklassen. De har visat sig vara oförmögna att ens slåss för en tillbakagång till Brezjnev, vilket sannolikt de flesta av deras sympatisörer skulle stödja. De har ingått fred med kapitalismen.

Den andra avgörande faktorn i situationen har varit frånvaron av en massrörelse. Tre generationer av stalinism har haft en effekt på arbetarklassens medvetenhet. Sammansättningen av klassen har också förändrats. Miljoner bönder gick in i fabrikerna på 1930- och 40-talen. Den äldre generation som upplevt oktoberrevolutionen var, i viss mån, utspridda och försvagade. De aktiva grupperna var helt decimerade. De som överlevde åren av krig, revolution och inbördeskrig, tillintetgjordes av Stalin.

Stalin lyckades bättre än han kunde tro i att förstöra de sista spåren av den verkligt bolsjevikiska traditionen. Den nya generationen har ingen förståelse för Lenins tankevärld. Det råder en allmän förvirring. Massorna är missnöjda men saknar ett revolutionärt perspektiv. Detta har möjliggjort för den framväxande trångsynta borgarklassen att befästa sin makt. Privatiseringsprocessen har fullföljts. Vi måste nu noga studera läget och dra de nödvändiga slutsatserna.

Så länge ekonomin var i ett tillstånd av kollaps, var inte systemets framtid garanterad. Men ingen ekonomi kan vara i permanent kollaps. Antingen kastas den kapitalistiska ordningen över ända, eller, vid en viss tidpunkt, finner ekonomin en jämviktspunkt och börjar växa. Detta hände på ett mycket underligt sätt, som ett resultat av krisen.

Den stora devalveringen av rubeln och de stigande priserna på olja skapade villkoren för en partiell återupplivning av den ryska ekonomin. Initiativet övergick än en gång till ”reformvännerna”.

Övergången till kapitalism har utvecklats i olika hastighet och med skilda resultat i östra Europa och i de forna sovjetrepublikerna. Länder som Polen och Ungern hade uppenbarligen uppnått en framgångsrik övergång tidigare än andra före detta stalinistiska regimer. Detta var med hjälp av både deras geografiska position (närheten till Tyskland och EU) och genom förlängningen av högkonjunkturen i väst. I vilket fall som helst, andra regimer som till exempel den serbiska och den rumänska, har inte haft samma grad av framgång i utvecklandet av en livsduglig kapitalistisk ekonomi. Dessa regimers öde är ofrånkomligt sammankopplat med utvecklingen i världen, och speciellt med vad som sker i Ryssland. En omvänd utveckling i Ryssland skulle ha haft en omedelbar effekt i det att det hade saktat ner utvecklingen. Eller till och med vänt den i dessa länder. Konsolideringen av kapitalismen i Ryssland kommer resultera i en stärkt position för dessa länders pro-kapitalistiska grupperingar.

Den avgörande delen av byråkratin i Ryssland och Östeuropa har gått över till kapitalism. Detta inkluderar inte bara den styrande delen och de som blivit miljardärer, utan också en majoritet av armétoppen, polisen och statsbyråkratin. Detta är ett förödande bevis på ruttenheten i den stalinistiska byråkratin. I jämförelse med detta var förräderiet från socialdemokraterna 1914 en barnlek.

Putin, en borgerlig bonapartist

Trots allt är den ryska kapitalismens rötter fortfarande ytliga. Den ryska borgarklassen är korrupt och rutten. Den relativa stabilitet som har etablerats som resultat av den ekonomiska stabiliseringen de senaste två åren, är fortfarande skör och kommer inte att vara länge. Minskningen av arbetslösheten kommer att stärka arbetarklassen. Det kommer att stoppa den sociala utslagning som har påverkat ett skikt av ungdomen. Detta är en positiv utveckling.

Regimen baserar sig på en temporär tröghet hos massorna. Men detta kan inte hålla i sig. För eller senare kommer klasskampen att väckas till liv. Den ekonomiska tillväxten har inte betytt att arbetarklassens problem är lösta. Devalveringen har lett till ökad inflation. Regeringen inför ny lagstiftning för att attackera levnadsstandarden. Detta har förberett scenen för arbetarklassens återkomst, i form av facklig (ekonomisk) kamp.

Putin är en borgerlig bonapartist som försöker konsolidera marknadsekonomin. Han har agerat mot individuella jättar (Guzinsky, Berezovsky), men endast för att stärka kapitalismen genom att begränsa den ohämmade plundringen och korruptionen från Jeltsins period, och samtidigt eliminera all opposition och stärka sin egen position.

Putin har begränsat de demokratiska rättigheterna genom fackföreningslagen (kzot) och genom lagen om politiska partier. Han har lagt media under sin kontroll, och koncentrerat makten i sina egna händer i ännu högre grad än Jeltsin. Han skulle vilja regera med dekret, men har inte nåt dit ännu. Han behöver fortfarande medla mellan skilda grupper inom byråkratin och borgarklassen. Och vad viktigare är, han kan hamna i konflikt med arbetarklassen.

För att instifta en riktig borgerligt bonapartistisk regim, behöver Putin uppbackning av armén. Men detta är inte så enkelt. De övre skikten i armén är pro-borgerliga och precis lika korrupta som borgerligheten själv. Men de lägre nivåerna är missnöjda och dåligt organiserade. Den ryska armén skulle inte vara något pålitligt instrument för repression mot arbetarna. En ordentlig sammanstötning skulle kunna sluta på ett Albanskt vis. Men Ryssland är inte Albanien. En sådan situation skulle lätt kunna sluta med att arbetarklassen tar makten. Därför måste Putin gå försiktigt fram.

Trots den ekonomiska återhämtningen – vilken inte kommer att hålla i sig – är större delen av Ryssland fortfarande sinnebilden av misär och elände. Detta är fallet speciellt i provinserna. Den ökande inflationen kommer att göra saken ännu värre för miljoner människor. Nu försöker Putin privatisera land. Om han lyckas, kommer han fortsätta med att pressa fram reformer om de statsägda husen och värmeverken. Men detta kan provocera fram massiv opposition.

Ryssland och Amerika

Putin framstår som Rysslands starke man, men i verkligheten är han en pygmé, precis lika kortsynt som Jeltsin, om inte än värre. Detta visas klart i fråga om utrikespolitiken. Ryssland är fortfarande en supermakt. I absoluta termer har landet gått om Tyskland. Ändå framstår inte ryssarna som en självständig kraft på den internationella scenen. I internationella sammanhang, försöker Putin att försona sig med de amerikanska imperialisterna. Detta i hopp om att få ekonomiska eftergifter, vilket han kan lyckas eller också inte lyckas med. Hur som helst, förr eller senare kommer Ryssland i konflikt med Amerika eftersom deras intressen är motsatta, framförallt i Centralasien och i Kaukasus, där båda sidor vill kontrollera oljan och gasen.

Bush och Putin framstår nu som ”goda vänner” – vilket är mycket kortsiktigt från Rysslands sida eftersom det i praktiken finns en skarp skillnad mellan de ryska och de amerikanska intressena i världen. Trots alla vackra ord, kommer amerikanerna inte att tveka att underminera Ryssland i Östeuropa och i Asien. Ryssland hade intresse av att hjälpa USA att kasta omkull Talibanerna, men inte av att låta USA-imperialismen dominera Afghanistan eller stärka sin position i Centralasien. Förr eller senare, kommer denna trend att vända. Bakom alla leenden och handskakningar, finns starka intressekonflikter mellan Ryssland och Amerika på världsnivå vilka måste komma upp till ytan. Putins samarbetsvilliga politik kommer att misskrediteras, och kommer kanske till och med att leda till hans avskedande i ett visst läge.

I Tjetjenien, fortsätter Ryssland att föra ett imperialistiskt krig, utan någon ände i sikte. Denna sorgliga uppvisning av den ryska armén är ett symptom på den chockerande korruptionen och degenerationen i den ryska kapitalismen. Trotskij förklarade att armén alltid är en återspegling av samhället. Den sovjetiska armén var kapabel att besegra Hitler och erövra en fjärdedel av Europa. Nu kan inte den ryska armén ens undertrycka tjetjenerna.

En instabil regim

Trots den uppenbara framgången, är den nuvarande regimen ganska instabil. Dess framgång är ett resultat, inte av intern styrka, utan av brist på opposition. Framtiden för rysk kapitalism är inte ljus. Rysk kapitalism startar som monopolkapitalism, och monopol har alltid en tendens till fasta priser. Men dessa stora monopolgrupper är ett argument till förmån för nationalisering. Kapitalets styre kommer att bli outhärdligt för folket.

Runt 40 procent av de ryska affärerna går med förlust (The Economist, 1/12/01). Detta efter de två bästa åren på två decennier. Importen ökar åter snabbt, efter att devalveringens effekter avmattas. Om vi bortser från råvaror som olja och gas, är exportvarorna fortfarande väldigt få. Det mesta av den ryska industrin är inte kapabel att konkurrera på världsmarknaden. Maskiner är överlag 16 år gamla och utslitna. Styrelserna arbetar primitivt och är korrupta. Miljarder dollar har stulits.

Den avgörande frågan är Rysslands relation till världsekonomin. Det var världsmarknadens utveckling som fastställde den ryska byråkratins dom. Nu deltar Ryssland på världsmarknaden i en tidigare aldrig skådad grad. Men detta betyder att man kommer att drabbas hårt i nästa lågkonjunktur. Detta kommer att kasta allt tillbaka ner i smältdegeln. I synnerhet ett fall på oljepriserna på världsmarknaden kommer att ha en verklig effekt. Genom att knyta Ryssland än hårdare till världsekonomin, förbereder de nya katastrofer. Kapitalismens världskris kommer att ha stor effekt på Ryssland, det kommer att skaka liv i allt än en gång. I det långa loppet, kommer det att stå klart att någon form av plan kommer att vara nödvändig för att hålla Ryssland samman. Kravet på ett återvändande till en planerad ekonomi kommer troligen att växa i styrka i den mån som krisen biter och än en gång kastar ner Ryssland i kaos.

Redan finns klara indikationer på att den ekonomiska tillväxten som ett resultat av devalveringen och höga oljepriser har nått sina gränser. Under år 2000 växte den ryska ekonomin med 8 procent. Men detta år kommer tillväxten inte att överstiga 5 procent, och kan bli lägre. Inflationen ökar. Villkoren börjar mogna för ett uppsving av den ekonomiska kampen. För tillfället, verkar massorna apatiska och likgiltiga inför politik. Decennier av totalitärt stalinistiskt styre har kastat tillbaka arbetarklassens medvetande. Idag ser arbetarklassen inget alternativ. Ungdomar är förvirrade och alienerade.

Arvet från stalinismen har haft en djupgående psykologisk effekt, speciellt i de yngre generationerna. CPRF har en pro-kapitalistisk hållning. De har kapitulerat över hela linjen. Samma sak gäller för ledningen för FNPR. Alltså finns det ingen verklig opposition. Men detta kommer inte att bli varaktigt. Den ohållbara motsättningen som skapas av kapitalismen kommer att tvinga arbetarklassen till kamp igen och åter igen.

För tio år sedan fanns vissa illusioner om kapitalismen till och med bland arbetarna. Men inte längre. Av erfarenhet har arbetarna förstått att privatisering är stöld, och att på grundval av så kallad marknadsekonomi är ingen utväg möjlig. Så småningom kommer arbetarklassen att börja dra revolutionära slutsatser. Till följd av klasskampen kommer den unga generationen att återupptäcka den ryska arbetarklassens verkliga traditioner – traditionerna från 1905 och 1917, arbetarråden, bolsjevismen.

På grund av den subjektiva faktorns svaghet kommer detta att ta tid. En snabb lösning på motsättningarna är inte möjlig. Kampen kommer att fortgå ett antal år, med upp- och nergångar. Men situationen fortsätter vara potentiellt explosiv. Vi måste vara förberedda för plötsliga och snabba förändringar även i Ryssland. Det huvudsakliga problemet är bristen på perspektiv och beredskap hos den ryska arbetarklassen. Men det kan ändras fort.

Inom de kommande tio åren skulle vi kunna ställas inför ett nytt ryskt oktober som skulle förändra världen. Den ryska arbetarklassen har en annan historia och tradition än den hos arbetarklassen i väst. Dess medvetenhet har skärpts genom erfarenheten av oktoberrevolutionen och av den nationaliserade planekonomin. Den betraktar därför privatiseringarna som stöld och ser nationaliserade produktionsmedel som ett naturligt alternativ.

Den huvudsakliga uppgiften är att bygga upp den subjektiva faktorn. Men det finns möjligheter. Alla stalinistiska partier är i kris. De trotskistiska idéerna ådrar sig ett växande intresse i medlemsleden i de kommunistiska partierna och bland ungdomarna.

Östeuropa

Östeuropa – eller åtminstone dess mest utvecklade delar – Polen, Ungern, Tjeckien – rörde sig mot kapitalism fortare än Ryssland. Östtyskland var ett specialfall, eftersom kontrarevolutionen i detta fall genomfördes genom att landet absorberades av Västtyskland. I realiteten har de andra också blivit satelliter till Tyskland. Inte mindre än 27 länder (28 om Montenegro splittrar ut sig från Jugoslavien; 29 eller 30 om Kosovo och Tjetjenien inkluderas) har skapats av de åtta som fanns tidigare.

Imperialisterna har uppmuntrat denna tendens för att öka sin kontroll över Östeuropa. Tysk imperialism har lett vägen att få till stånd en Balkanisering av Östeuropa. Splittringen av Tjeckoslovakien var en reaktionär händelse, som inte gynnade vare sig tjecker eller slovaker. Folket tillfrågades inte. Detta var en manöver från tysk imperialism. Det värsta resultatet av denna politik var det brutala sönderslitandet av Jugoslavien vilket har lett till krig och exempellöst kaos.

Erfarenheten av ”marknadsekonomi” har haft en effekt på massornas psykologi. I områden som östra Polen är arbetslösheten redan över 20 procent och ekonomin är på nedgång. Det finns enorma och växande ojämlikheter. Medlemskap i EU kommer inte att lösa någonting. En femtedel av befolkningen tjänar åtminstone en del av sitt levebröd på jordbruk. EU föreslår att Polska bönder ska ges endast 25 procent av det stöd som västbönderna får under inträdesperioden. Detta kommer att leda till att det Polska jordbruket decimeras genom den kraftigt subventionerade importen från väst. För att göra saken än värre, så kommer pålagan av EU:s kvoter på produktion av mjölk och andra saker att göra det än hårdare för Polska jordbrukare att tjäna sitt levebröd.

Det jäser i befolkningen. Många människor ser tillbaka på ”Kommunist-” tiden med nostalgi. Vid de senaste valen i Polen, rensade exkommunist-” partiet banan, samtidigt som Solidaritet och de andra borgerliga partierna i princip blåstes bort. Detta var en beslutsam röst av misstroende mot marknaden och allt vad den står för. Men massornas missnöje har blockerats av ex-stalinisterna som har fört in det i en säker fåra. Ledarna för de tidigare ”kommunistiska” partierna har kapitulerat totalt inför kapitalismen, inte bara i Polen.

Överallt där de kommer till makten, agerar de på samma sätt som de borgerliga partierna. ”Kommunisterna” erbjuder alltså inga lösningar. Genom att vägra att agera för åternationalisering av ekonomin, kommer de att framkalla desillusionering hos massorna, och driva delar av befolkningen in i armarna på kontrarevolutionära krafter. Ungerns socialistiska partis förlust 1998 orsakades av en våg av folklig ilska mot dess hårda marknadsvänliga politik. Resultatet blev Viktor Orbans högerregering. På detta sätt förbereder de för den öppna reaktionen i framtiden.

Hur som helst, de borgerliga partiernas högerflygels seger kan i sig själv bara vara en övergående fas. Den extrema svagheten hos kapitalismen i alla dessa länder kommer att visa sig i nästa världskris, och förbereda vägen för ett generellt uppsving i klasskampen över hela Östeuropa. I länder som Rumänien, Bulgarien och Serbien, är kapitalismens rötter ännu ytligare, borgerligheten ännu mer korrupt, rutten och kriminell än i Polen, Ungern och Tjeckiska republiken. Här är krisen djupare och regimerna ännu mer instabila.

Balkan

Sedan uppbrytandet av Jugoslavien har det inte gått en lugn dag på Balkan. Krisen rör sig som en svart våg från ett land till ett annat. Varje lands öde är intimt sammanbundet med de andras. Alla är de svaga och bräckliga, och många är totalt livsodugliga.

Sönderdelningen av Jugoslavien var en kriminell handling utan ett uns av progressivt innehåll. Vi förklarade detta vid tidpunkten. Faktiskt, genom att ytterligare fördjupa Balkaniseringen av regionen, har folkets kontroll över sina egna liv och öden inte ökat utan minskat, samtidigt som imperialisterna har intervenerat brutalt för att stärka sin makt och sitt inflytande. Det faktum att Euron (och tidigare D-marken) är så gott som allmän valuta är en indikation på den verklighet som döljer sig bakom ”självbestämmandets” och ”frihetens” fasad.

Misslyckandet att slutföra revolutionen i Albanien efter Berishas fall ledde fram till en katastrof av misär och slutligen till kriget i Kosovo. Inte heller här är något löst. Imperialisternas löften visade sig vara tomma. Den höga tillväxttakten (7 procent) är bedräglig eftersom den utgår från en väldigt låg grund. Infrastrukturen är i spillror, speciellt vägar och den elektriska försörjningen. Dagliga strömavbrott varar upp till 18 timmar, vilket också påverkar vattenförsörjningen. Regimen är genomkorrupt och landet är en tillflyktsort för illegala invandrare, drog- och vapensmuggling och prostitution. Den ”socialistiska” regeringen genomför privatiseringar, vilket betyder att landet åter lämnas över till utländska ägare. Men det finns ett jäsande missnöje i partiet, vilket till och med kan splittras.

Den imperialistiska interventionen har ökat instabiliteten i hela regionen och sått frön till nya och ännu blodigare konflikter och krig i framtiden. Kosovo-kriget löste absolut inte någonting utan ökade istället alla motsättningar. Efter Kosovo var det Makedoniens tur, vilket fortsätter vara en explosiv situation. Endast närvaron av utländska trupper förhindrar en explosion. Natostyrkornas hopsamlande av vapen har visat sig vara en meningslös exercis. Rebellerna gömmer det mesta av sina vapen och väntar på ett gynnsamt tillfälle att använda dem.

Provokationer från chauvinistiska och fascistiska element på båda sidor underminerar snabbt NATO:s försök att stötta upp Trajanovskys regering. Förr eller senare, kommer en ny konflikt att blossa upp, som lätt kan sprida sig och få oanade konsekvenser. Ändå har de amerikanska imperialisterna i sin trångsynthet inte bara lyckats trassla in sig i Afghanistan utan förbereder en attack mot Irak! När deras blickar är bortvända, kan de ställas inför en elak överraskning på Balkan.

Det kan inte bli någon varaktig lösning av den nationella frågan på Balkan på kapitalistisk grund. Den enda vägen att stoppa de expansionistiska krigens och de etniska rensningarnas vansinne är genom att vända kriget till en socialistisk revolution, vilket var möjligt åtminstone vid vissa tillfällen under den senaste perioden – Albanien och i Serbien efter Kosovokriget. Men på grund av frånvaron av den subjektiva faktorn, ledde massornas ansträngningar vid detta tillfälle till att pro-borgerliga element kom till makten. Men dessa människor sätts nu på prov. Nästa offensiv från folkmassorna kommer att vara riktad mot dem.

Det arbetande folket måste ta makten i sina egna händer, och expropriera de korrupta och reaktionära oligarkierna som förslavar dem. På grundval av Balkans socialistiska federation skulle de arbetande folken enkelt kunna lösa sina problem på ett broderligt sätt. Inom ramarna för arbetardemokrati och den vidaste möjliga autonomi för alla nationaliteter.

Kina

Kina har haft större framgång än Ryssland när det gäller att utveckla produktivkrafterna samtidigt som man går mot kapitalism. Men byråkratin har behållit en fast kontroll över staten. Det kinesiska ledarskapet blev varnade av Rysslands och Östeuropas öde och var fast beslutna att inte gå samma väg. Trots att den kinesiska byråkratin har gått en lång väg i riktning mot kapitalism, har inte regimens natur klartgjorts på ett avgörande vis ännu. Viktiga delar av en nationaliserad planekonomi samexisterar, men inte utan problem, med den ökande kapitalistiska sektorn. Trots att en stor del av ekonomin nu är privatägd, är fortfarande en väsentlig del av byråkratin länkad till den statligt ägda sektorn. (I Vietnam, har den kapitalistiska restorationen fortfarande bara tagit sina första steg).

Om perspektivet för världen var en upprätthållen ekonomisk tillväxt över en lång period, skulle kapitalismen, vid en viss nivå, slutligen triumfera. Men det är inte alls säkert. För att behålla en stabil regim, måste Kina uppnå en tillväxthastighet på åtminstone 8 procent per år. Med nedgången i världen kommer detta att visa sig omöjligt att upprätthålla. Detta öppnar upp möjligheten för sociala konflikter i stor skala, vilket förr eller senare måste leda till splittringar inom byråkratin. Vissa delar har redan lyckats förvandla sig till kapitalister, d.v.s. ägare av produktionsmedel. Men det finns också ett stort skikt vars makt och privilegier fortfarande grundar sig på deras position i den statsägda sektorn. Därför, trots det faktum att den Kinesiska byråkratin har varit mer framgångsrik i att introducera marknadsekonomiska metoder, är potentialen för stora konflikter inom statsapparaten till och med större än i Ryssland.

Under en tid har politiken med en ”kontrollerad” rörelse i riktning mot kapitalism (”marknadssocialism”) åstadkommit goda resultat. Kinas tillväxttakt har varit bland de högsta i världen. I realiteten, tog Kina den roll som investerarna i väst från början planerat för Ryssland. Men nu sätter utsikten om en världsomspännande depression ett stort frågetecken kring frågan om Kinas framtid. Övergivandet av Maos politik om självförsörjning och integreringen av Kina i världsekonomin har bara skapat nya och olösliga motsättningar. Kina är knutet till världsmarknaden på ett sätt som inte varit fallet tidigare. Kinas öde beror på nyckfullheten i världsekonomin.

Den nuvarande krisen har varit följden av en stor nedgång i efterfrågan både i Amerika och i Asien – Kinas huvudsakliga marknader. Och den inhemska marknaden är otillräcklig för att absorbera de stora mängder varor som produceras i Kinas industrier. Därför, är det precis framgången hos den Kinesiska ekonomin som förbereder en allvarlig kris.

Om den önskar fortsätta att röra sig mot en konsolidering av kapitalism, kommer regeringen i Peking att vara tvungen att stänga ner en stor del av de statsägda fabrikerna. Men detta skulle framkalla risk för en social explosion, något som skrämmer en byråkrati som är väl medveten om den revolutionära traditionen hos den Kinesiska arbetarklassen och bönderna. Byråkratin rör sig därför mycket försiktigt.

Mellanöstern

Situationen i Mellanöstern är extremt instabil, och den kommer antagligen att förvärras ytterligare av USA:s militäraktioner. USA-imperialismen, som inte nöjer sig med att anfalla Afghanistan, ser sig om efter nya offer. En del av USA:s ledning vill anfalla Irak. Men ett nytt våldsamt anfall mot Irak skulle bringa hela Mellanöstern i oordning. Oljepriset skulle stiga igen vilket skulle förvärra världens ekonomiska kris. De vredgade arabiska massorna skulle storma ut på gatorna och hota att destabilisera den ena arabregimen efter den andra. Amerikanska ambassader och ekonomiska intressen skulle vara öppna för angrepp överallt. Det kan inte uteslutas att till och med den pro-amerikanska saudiska regimen kan störtas. USA skulle obevekligen sugas in i en ännu större militär inblandning.

Till instabiliteten orsakad av kriget i Afghanistan och det allt allvarligare Israel-Palestina-problemet läggs nu oljeprisets fall. Detta är en central fråga för Saudiarabien, som har utlandsskulder på upp till 300 miljarder dollar. Saudierna bad Ryssland att stödja OPEC:s strategi att skära ner oljeproduktionen för att höja oljepriset. Men Ryssland föredrar att se till sina egna intressen och vägrar samarbeta. Det fallande oljepriset kommer att påverka alla oljeproducerande länder, inte bara Saudiarabien utan också Venezuela, Iran, Ecuador, Algeriet, Mexiko, Indonesien – och i alla dessa länder finns det revolutionära utvecklingar.

Särskilt alarmerande utifrån USA-imperialismens perspektiv är situationen i Saudiarabien. Den saudiska regimen har, under starkt tryck från Washington, brutit diplomatiska relationer med sina talibanvänner, och i allmänhet gjort som amerikanerna bett dem. Men det finns begränsningar även för Washingtons saudiska underhuggare. Situationen i Saudiarabien är långt ifrån stabil. Trots dess stora oljevinster är inte längre regimen i ett läge där den kan ge samma kostsamma eftergifter till sina innevånare som förr i tiden. Det finns ett växande missnöje och en kritik av den korrupta härskarklicken. Splittringarna och grälen i kungafamiljen är en återspegling av hur det jäser i samhället. Om regimen ses stödja USA:s militäraktioner mot en muslimsk stat öppet så kan det bli sista droppen.

Som vanligt har de amerikanska imperialisterna handlat med en enastående klumpighet. Att de överhuvudtaget stationerade amerikanska trupper i Saudiarabien (landet där Islam föddes, och som inom sig har de flesta av dess heliga platser) var ett oerhört korkat agerande, och helt i onödan. Dessutom byggde de på det ursprungliga felet genom att sätta press på saudierna att låta dem använda landets flygbaser för att anfalla Afghanistan – vilket är ungefär samma sak som att be dem begå självmord. Genom sin klumpighet kan de mycket väl lyckas med att knuffa den saudiska regimen ner i avgrunden.

Afrika

Afrika är i kaos. Över hela kontinenten råder hemska sociala förhållanden. Ett exempel illustrerar situationen. I Afrika, söder om Sahara, har bara 2% av befolkningen tillgång till en telefon, och hälften av dessa finns i Sydafrika. Nationalitetsfrågan exploderar överallt. Nyckeln till situationen är arbetarklassen, huvudsakligen koncentrerad till ett fåtal mer industrialiserade länder. I Nigeria såg vi år 2001 arbetarklassens enorma styrka under den 5-dagars generalstrejk som tvingade regeringen att backa om bränslepriserna.

Dock, som ett resultat av att större delen av den afrikanska ekonomin är extremt underutvecklad, ligger den verkliga nyckeln till hela kontinenten i Sydafrika, där det finns en stark arbetarklass.

Det svarta sydafrikanska proletariatets rörelse under mycket svåra förhållanden var en inspirationskälla för alla världens arbetare. Detta kunde ha lett till en socialistisk revolution i Sydafrika. Men Mandela och de andra nådde ett avtal med den styrande vita klicken. I realiteten kapitulerade de. Med den reaktionära apartheid-regimens fall röstade massorna på bred front för en ANC-regering. De röstade för en grundläggande förändring. Men deras hopp om förändring har snabbt grusats.

Förut stod ANC, åtminstone i ord, för en ”socialistisk” politik. Nu har de, liksom ”socialist”-ledare överallt, kapitulerat inför kapitalismen och accepterat marknadsekonomi och privatisering. Missnöjet med regeringen växer. ANC har inte ens klarat av saker som att tillhandahålla rent vatten till kåkstäderna. På många sätt är massornas förhållanden värre än förut: privatiseringsvågen, introducerandet av individuell taxering av vattenanvändning (vilket innebär att fattiga familjer får vattnet avstängt, detta har redan orsakat en koleraepidemi i KwaZulu Natal), den växande arbetslösheten etc.

Några ANC-rådsförsamlingar försöker till och med få folk att betala för elräkningar från tiden då underlåtenhet att betala servicekostnader var en vanlig taktik från anti-apartheidrörelsens sida! Eftersom folk i kåkstäderna inte kan betala dessa skulder blir deras elektricitet avstängd. Detta har redan lett till sammandrabbningar i kåkstäder över hela landet, inklusive Soweto.

Mandelas och de övriga ANC-ledarnas kapitulation var det logiska resultatet av deras felaktiga teori om stadier som de tog över från stalinisterna. De försöker skapa en svart bourgeoisie, fast bara ett litet antal svarta har verkligen blivit en del av kapitalistklassen. Det enda de så kallade Ekonomisk Stärkning av Svarta-programmen har uppnått är symboliska utnämningar av svarta i några bolags administrativa styrelser. Den handfull monopol som dominerar den högt koncentrerade Sydafrikanska ekonomin ligger stadigt kvar i händerna på samma vita kapitalister som styrde landet under apartheidåren. Nu står landet inför världsrecessionens följder.

ANC:s ledning utgörs av en klick svarta karriärister som är inriktade på att berika sig själva på massornas bekostnad. ANC- och COSATU-ledarna har absorberats av staten. Den före detta fackföreningsledaren Cyril Ramaphosa har blivit miljonär. Trots all retorik om demokrati styrs landet i verkligheten av en icke-vald krets runt Thabo Mbeki, som lojalt följer IMF:s och Världsbankens prokapitalistiska politik. Alla beslut tas av denna krets och ifrågasättande tillåts inte.

Men den här situationen har skapat klyftor inom ANC som i framtiden kan leda till en öppen splittring längs klasslinjer. Medlemsbasen är missnöjd och rastlös. Det jäser också i det sydafrikanska kommunistpartiet, där en falang kräver ett avståndstagande från ANC:s borgerliga ledare. Ett växande antal arbetare och ungdomar är chockade och äcklade över ledningens korruption och dess öppet pro-borgerliga politik. Framför allt kommer en avgrund att öppna sig mellan ANC:s ledning och COSATU.

Fackföreningsmedlemmar drabbas av privatiseringen av allmän och offentlig service. Den ekonomiska världskrisen kommer att innebära fler avskedanden och stigande arbetslöshet. Arbetarnas missnöje med regeringen kommer att växa och leda till en intensifiering av klasskampen.

ANC är i stort sett tomt med undantag för statstjänstemän och andra funktionärer. Dess ledning använder sig av kommunistpartiets ledning som ett vänsteralibi. Kommunistiska ministrars deltagande i regeringen kommer oundvikligen att leda till ifrågasättanden och kritik. Redan har krav rests i COSATU på kommunistpartiets avståndstagande från ANC-regeringen. Men trots ANC:s politik har massorna fortfarande inget alternativ. I senare stadier kommer det troligen att uppstå splittringar både i ANC och Sydafrikanska kommunistpartiet.

Vi måste föra fram möjligheten att omforma ANC och Kommunistpartiet – samt, givetvis, COSATU – enligt socialistiska principer. Vi måste kräva att ANC bryter med den kapitalistiska politiken och att kommunistpartiet ska stå för ett genuint kommunistiskt program. Vi måste lyfta den konkreta frågan om behovet av arbetarklassens maktövertagande, med de arbetslösa och semiproletära skikten i släptåg. Sydafrikas svarta proletariat är den största arbetarklassen i Afrika söder om Sahara. COSATU är en formidabel kraft med 1,8 miljoner medlemmar. Med rätt ledning skulle de lätt kunna ta makten och börja den socialistiska omdaningen av samhället.

Den permanenta revolutionen är nu den enda vägen framåt för Sydafrika, och för hela Afrika. Om Sydafrika faller, faller hela Afrika. En socialistisk revolution i Sydafrika skulle omedelbart förändra hela situationen. Den skulle framkalla en hel serie revolutioner, med början i Zimbabwe, Angola och Moçambique och sedan vidare till Nigeria, Zaire och övriga.

Imperialismen och den koloniala revolutionen

Kapitalismen har avslöjat sin reaktionära roll i världen. Detta visas i sin tydligaste form i den så kallade tredje världen. Under den senaste tiden har vi sett en oöverträffad intensifiering av arbetsdelningen i världen (”globaliseringen”). Men de tidigare kolonierna har inte tjänat på detta. Tvärtom, utsugningen av den så kallade tredje världen har ökat enormt under den senaste perioden.

Trots att de har uppnått formell självständighet så är de tidigare kolonierna ännu mer beroende av imperialismen än de var för femtio år sedan. Av speciella skäl lyckades Sydostasien utveckla sin produktion, men det har nu kollapsat. Krisen i USA och deras extrema beroende av export har dragit ner dem. Den enorma utsugningen av de tidigare kolonierna kan vi se i de ogynnsamma handelsvillkoren. Råvarupriserna (förutom för olja) har sjunkit till rekordlåga belopp. The Economists ”Index of world commodity prices” står på den lägsta nivån på 150 år. På kapitalistisk basis finns ingen möjlig utväg. I de flesta av dessa länder har folkets levnadsstandard inte gått upp utan är till och med på väg ner.

Vissa grupper bland imperialisterna börjar inse faran i denna situation, och förespråkar åtgärder för att skriva av skulderna och öka biståndet. Men dessa åtgärder är bara en droppe i havet. Man gråter krokodiltårar över de fattiga ländernas öden samtidigt som skulderna ökar lavinartat. När krisen fördjupas kommer de imperialistiska länderna att förlora sin entusiasm för frihandel (vilken aldrig varit särskilt fri för de fattiga länderna) och börja med protektionistiska metoder mot Afrikas, Asiens och Latinamerikas export. Detta kommer att få allvarliga konsekvenser för dessa ekonomier, som redan lider oproportionerligt av nedgången i världen.

USA-imperialismens verkliga program är att ytterligare förslava Asien, Afrika, Mellanöstern och Latinamerika. Civilisationen och demokratin i Amerika, Japan och Västeuropa är starkt beroende av detta slaveri, som dömer halva jordens befolkning till att leva på mindre än två dollar om dagen. Men detta är ett recept för ett nytt uppsving för den koloniala revolutionen. Överallt bäddas det för explosioner. Potentialen för revolutionära utvecklingar visar sig överallt i de före detta kolonierna: i Ecuador, Colombia, Peru, Venezuela, Argentina, Iran, Indonesien, Palestina, Sydkorea, Zimbabwe, Algeriet, till och med i Saudi-Arabien.

Nya resningar är oundvikliga. Efter Sovjetunionens kollaps är hela Centralasien extremt instabilt. USA har genom sin klumpiga intervention i Afghanistan förvärrat denna instabilitet. Financial Times (30/10-01) beskrev Centralasien som ”ett område smittat med fattigdom, sjukvård och sociala myndigheter i förfall, allvarlig miljöförstörelse, och auktoritära regeringar”.

Det finns explosiva motsättningar överallt som bär frön till framtida krig och konflikter. Islam Karimov, Uzbekistans diktator, är auktoritär och korrupt, och väldigt impopulär. Uzbekistans oppositionella islamiska rörelse var kopplad till Afghanistan där deras gerilla hade baser. Men genom att i praktiken stödja honom har amerikanerna ökat de interna motsättningarna. Karimov har ambitioner att dominera hela regionen. Det finns 25 miljoner Uzbeker av den totala befolkningen på 57 miljoner i Centralasien.

Framförallt finns det spänningar mellan Uzbekistan och Tadzjikistan vilka återspeglas i Afghanistan i konflikterna mellan Dostum och Tadzjikerna inom den Norra alliansen som kom upp till ytan under de senaste striderna. Tillsammans med imperialisternas girighet efter att äga oljan och naturgasen i Centralasien och Kaspiska havet är detta en explosiv blandning.

Var man än tittar är det likadant. Afrika är en enda röra, från Sahara till Kapstaden. Kongo är i kaos, och nu står Rwanda och Uganda på gränsen till ett krig. Ett våldsamt gerillakrig rasar fortfarande i Angola. I Nigeria bryter det ständigt ut etniska och religiösa konflikter. Överallt hotar barbari att sluka folket.

Latinamerika är i sin djupaste ekonomiska kris sedan världskriget. Det finns inte en enda stabil borgerlig regim från Tierra del Fuego till Rio Grande. De objektiva förutsättningarna för en socialistisk revolution har funnits i de tidigare kolonierna i ett halvt århundrade. Den sönderfallande kapitalismen hotar att kasta land efter land ner i barbari. Det finns inget sätt för imperialisterna att stoppa detta, oavsett hur många bomber de släpper. Anledningen till att revolutionen inte har lyckats än är inte imperialismens styrka, utan avsaknaden av ett verkligt revolutionärt parti och ledarskap.

Detta syns tydligt i de revolutionära massrörelserna som vi redan har sett i en rad länder under de senaste åren. T.ex. Indonesien 1998, revolutionerna i Ecuador 2000 och 2001, rörelsen mot privatiseringarna av vattnet i Cochabamba i Bolivia 2000, upproret i General Mosconi i Argentina 2001, och upproret i Algeriet mer nyligen. En gemensam företeelse i de flesta av dessa rörelser har varit upprättandet av folkkommittéer som representerar olika grupper av förtryckta vilka har utmanat statens makt och börjat ersätta den. I fallet med den Ecuadorianska revolutionen vann folkparlamenten över en del av armén på sin sida (inklusive några officerare) och tog faktiskt över makten i några timmar. Det var bara bristen på ledarskap som förhindrade denna rörelses utökning och generalisering och därmed förhindrade revolutionen.

Fallet Algeriet är väldigt intressant eftersom massupproret inträffade i ett land som härjats i tio år av ett extremt våldsamt och blodigt inbördeskrig mellan de fundamentalistiska gerillorna och militärregimen som krävde tusentals offer. Ur en situation av synbart obegränsad svart reaktion utlöstes en massiv explosion av vrede. Ungdomsrevolten spreds till hela befolkningen, från Amzight-områdena till resten av landet. Kommittéer sattes upp vilka koordinerades nationellt. Dessa kommittéer har åtagit sig statens funktioner (transport, media, lag och ordning osv.) och lett kampen. Med andra ord var de embryon till arbetarråd.

Skapandet av dessa folkkommittéer visar hur avancerade dessa rörelser är, men också av vilken avgörande vikt det är med ett revolutionärt ledarskap. I Ecuador eller Algeriet kunde en marxistisk tendens med bara ett par hundra kadrer med rötter bland arbetarna, bönderna och ungdomarna ha hjälpt till att förändra hela händelseförloppet och garanterat en segerrik utgång för den revolutionära processen. De objektiva förhållandena som ledde till denna explosion i Algeriet skiljer sig inte från förhållandena i de flesta arabländerna (Marocko, Tunisien, Egypten osv.) där liknande rörelser är oundvikliga framöver. En seger för arbetarna och bönderna i ett land skulle förändra hela situationen.

Huvudorsaken till att imperialisterna beväpnar sig till tänderna är för att förbereda sig inför en ny fas i revolten i tredje världen. Under den senaste perioden har USA fört fler krig än någon annan – huvudsakligen mot små svaga länder som inte kan slå tillbaka: Libyen, Grenada, Libanon, Somalia, Haiti, Panama, Nicaragua. De utkämpade ett blodigt och förödande krig mot Vietnam i 13 år, som de förlorade genom folkflertalets opposition i USA och den amerikanska arméns kollaps i Vietnam.

Efter Vietnam har Pentagon motsatt sig insättning av amerikanska marktrupper. Men förr eller senare kommer detta att bli oundvikligt. Colin Powell, som är före detta general och lite mer klarsynt än George W. Bush, anser att USA bara ska genomföra en intervention när de har överlägsen styrka och en strategi för att dra sig ur konflikten. Med tanke på USA:s kolossala militära styrka är detta en oerhört vek position. Att den lades fram av en man som Powell, som uppenbarligen förbereder sig för Vita huset, avslöjar USA-imperialismens strategers djupa fruktan för konsekvenserna av äventyrlig amerikansk inblandning utomlands i framtiden. Det visar på en insikt om begränsningarna för USA:s makt.

Trots detta förbereder sig USA för interventioner överallt. Efter att först ha gett Colombias regering 1,3 miljarder dollar till att bekämpa gerillan, har de nu ökat sitt militära bistånd till Filippinerna från 2 miljoner dollar om året till över 100 miljoner. President Bush representerar den sektion av den amerikanska administrationen som tycker att Powells idéer är för försiktiga och att det är dags för USA att sätta in marktrupper i utländska konflikter. De har förstärkts av vad de ser som ”segrar” i Gulfkriget, Kosovo och Afghanistan.

Bush, som ironiskt nog kom till makten på ett isolationistiskt program, talar nu om interventioner mot Irak, Sudan och Somalia. Även om Pentagon fortfarande är rädda för amerikanska insatser i markkrig så dras USA obönhörligen åt det hållet. Nya konvulsioner förbereds, och varenda en av dem kan orsaka en massiv destabilisering av tredje världen och enorma omskakningar av USA och de andra avancerade länderna i ett visst stadium.

Marxism och krig

Vi har genomgått en lång period av ekonomisk uppgång och förhållandevis hög stabilitet, som i vissa avseenden liknar perioden innan 1914. Nu håller allt på att falla sönder. Men medan imperialisterna lätt kunde dominera världen 1914, så är detta inte längre fallet. Överallt står produktivkrafternas utveckling stilla. Det betyder att vi har gått in i en ny period, en period av storm och spänningar världen över. Världsrevolutionens epok. Detta är inte en period av fred och stabilitet. Tvärtom, krig är oundvikliga under den här perioden, och under vissa omständigheter kan revolutioner komma ur krig. Den gamla stabiliteten har ersatts med instabilitet på alla nivåer, vilket i ett visst stadium måste få uttryck i arbetarklassens medvetande.

Alla viktiga frågor avgörs med krig – krig mellan nationerna eller klasskrig (revolution). Under den kommande perioden kommer det att komma många krig – inte ett världskrig som förr, utan ”små” krig som gulfkriget och kriget i Afghanistan. Vår attityd mot krig avgörs inte av krigets hemskheter, utan av kapitalismens hemskheter. Vår position är en klassposition, inte en sentimental position som pacifisternas och vänsterreformisternas. Marxisternas huvuduppgift är att tålmodigt förklara krigets verkliga mening för de avancerade arbetarna och ungdomarna, att avslöja den hycklande propagandan och att avslöja klassintressena bakom kriget – ”politikens fortsättning med andra medel”.

Krig sätter alla politiska tendenser på prov. Reformisterna avslöjar alltid sin hopplöshet i krigstider. Högerreformisterna stöder imperialismen öppet – särskilt den starkaste imperialismen (USA). Vänsterreformisterna antar en tårögd pacifistisk hållning och ropar på FN. Förr i tiden var FN bara ett forum för att lösa sekundära frågor och för att låta de fattiga länderna lätta på trycket. Nu är det inte ens det. FN domineras totalt av USA. Kravet som alltid kommer upp från vänsterreformisterna på att FN ska ingripa är både utopiskt och reaktionärt.

Det viktigaste är att hålla fast vid en obeveklig opposition mot imperialistiska krig. Å andra sidan är vi helt mot borgerlig pacifism. Det kommer inte på fråga för oss att förorda värnpliktsvägran eller desertering, som vissa vänstersekter gör. Sådana positioner har ingenting gemensamt med leninistisk revolutionär övertygelse. Vi har inte en moralistisk syn på kriget. Vår ståndpunkt beror på de inblandade klassintressena. Den beror inte på Talibanernas brott, lika lite som den berodde på Saddam Husseins, eller Vargas, eller Haile Selassies brott innan kriget.

Medan vi bekämpar imperialistiska krig med alla tillgängliga medel måste vi alltid vidhålla en fast klassposition. Vi motsätter oss kriget, men under våra egna banér och med våra egna metoder och paroller.

Om den nuvarande situationen och marxisternas uppgifter

Världssituationen kännetecknas av en ökande instabilitet på alla nivåer. Produktivkrafternas revolt mot privategendomens och nationalstatens tvångströja manifesteras i den nuvarande globala krisen. Borgerliga ekonomer kan inte längre dölja fakta och har medgivit att USA’s ekonomi är inne i en lågkonjunktur. Den oro som kapitalets strateger känner uttrycks i artikel efter artikel. Detta markerar en vändpunkt i hela situationen.

Marxismen förklarar den historiska utvecklingen ytterst i termer av produktivkrafternas utveckling. Kapitalismens motor är produktionen av varor och i huvudsak kapitalvaror. I den föregående högkonjunkturen investerade borgarklassen i USA och alla andra länder enorma mängder i ny teknologi, nya fabriker och maskineri. Nu ser vi en massiv överproduktion i världsskala. Enbart i Asien finns det en enorm produktionskapacitet som inte kan utnyttjas. Och även när detta torkat ut kommer det att vara omöjligt att återgå till den feberaktiga tillväxt som fanns i den föregående perioden. En period av trög tillväxt åtföljd av hög arbetslöshet i alla länder kommer att följa.

Nuvarande globala instabilitet som kombinerar krig och lågkonjunktur är utan motstycke sedan 1945. Under en lång period har kapitalismen upplevt ett uppsving med full sysselsättning och ökande levnadsstandard i industriländerna, och relativ stabilitet i relationerna mellan staterna. Nu går världsekonomin in i den första samtidiga lågkonjunkturen sedan 1974. Detta är en ny situation som skapar stor oro bland kapitalets strateger.

Inte ens efter kraschen 1929 drabbades alla de stora kapitalistländerna samtidigt. Amerika gick först och följdes av Tyskland och Österrike, sedan Storbritannien medan Frankrike egentligen inte föll förrän 1934, när USA redan var på väg upp ur lågkonjunkturen. Detta är en ny situation, och kapitalisterna vet inte vad de ska förvänta sig. Detta är anledningen till den ökande oron i den härskande klassen som reflekteras i de ständiga sänkningarna av räntan.

Den nuvarande krisen representerar en vändpunkt i den historiska processen. Efter Sovjetunionens kollaps för tio år sedan kände sig borgarna inte hotade av ”kommunism” längre. Det kapitalistiska systemet (”Den fria marknadsekonomin”) härskade i ensamt majestät. Den härskande klassen var självsäker. De drömde om en evig högkonjunktur. Ekonomerna skrev om ett ”nytt ekonomiskt paradigm”.

Denna situation påverkade psykologin i alla klasser. Medelklassen (inklusive arbetarbyråkratin) följde borgarna och deras ”marknads-” ideologi. Arbetarklassen såg inget alternativ och sökte individuella lösningar på sina problem. Trots enormt tryck på arbetarna, skulder, långa arbetsdagar, stress och utmattning var det, för ett tag, möjligt att åstadkomma en relativ förbättring av levnadsstandarden. Reformismens, och särskilt dess högerflygels ( Tony Blair etc.), styrka och marxisternas isolering och relativa svaghet berodde på detta.

I en period när arbetarna inte deltog i kamp ökade trycket från kapitalisterna på arbetarnas organisationer, särskilt dess topp, tiofalt. De reformistiska ledarna och byråkratin i facket och socialdemokratin, skaffade sig när de var befriade från trycket från arbetarklassen, ett exempellöst ”oberoende” – det vill säga, ett beroende av borgarna och deras ideologi.

Degenereringen av arbetarnas massorganisationer har nått nya extremer. Men nu har den processen nått sina yttersta gränser. Under en period kommer stora händelser att skaka om massorganisationerna. Hela den föregående processen kommer att vändas i sin motsats.

Ekonomisk världskris

Efter att de flesta ekonomer envist förnekat möjligheten av en kris är nu alla eniga om att USA, och världen, är inne i en lågkonjunktur. USA:s tillverkningsindustri har haft lågkonjunktur i över ett år nu. Arbetslösheten är nu officiellt uppe i 5,4%, och kommer att stiga när företagen försöker skära i kostnaderna genom fabriksnedläggningar och avskedanden. Enbart i oktober försvann 415 000 jobb utanför jordbrukssektorn, det värsta raset sedan 1980.

The Federal Reserve (USA’s Riksbank) har, klämd mellan rädsla för ekonomisk världskris och inflation, beslutat att överge all försiktighet. Federal Reserve har sänkt räntan elva gånger på mindre än ett år, vilket aldrig har hänt förut. Den amerikanska räntan ligger nu på 1,75% – den lägsta nivån sedan 1961- och kommer nästan säkert att falla ytterliggare när krisen djupnar. Men det finns gränser för hur långt detta kan gå och vad det kan åstadkomma. Det är klart att räntan inte kan vara lägre än noll – räknat mot konsumentprisindex är räntan redan negativ i USA – en situation som inte setts i USA sedan den stora depressionen på 1930 talet.

Marx förklarade att kredit är ett sätt för kapitalismen att gå utöver sina vanliga begränsningar. Marknaden kan artificiellt expandera ett tag men bara genom att minska den framtida efterfrågan eftersom krediterna förr eller senare måste betalas – och det med ränta. Enorma skulder har ansamlats under uppgången på 90-talet, särkilt i USA. När Greenspan och Federal Reserve (USA:s riksbankschef och riksbank) drastiskt sänker räntan är det panikåtgärder som motiveras av fruktan för en global ekonomisk kollaps. Men de har inte önskad effekt. Med den överhängande skulden kommer inget att hjälpas upp av att dra på sig ytterligare skulder och budgetunderskott. Om de fortsätter på den vägen kommer de att få det värsta av båda världar – en kombination av stagnation och inflation som kan dra ner den amerikanska ekonomin under lång tid framöver.

Dessutom är företagsvinsterna i ”fritt fall”. De är 44,9% lägre än för ett år sedan. Senast vinsterna föll så snabbt och djupt var 3:e kvartalet 1938 och 4:e kvartalet 1932 (Den stora depressionen).

I praktiken kommer alla att få höga budgetunderskott i nästa period i vilket fall men det kommer inte att hjälpa utan bara att förvärra krisen. 1939 ”löstes” motsättningarna genom ett världskrig. Den vägen är nu stängd för dem. Under rådande omständigheter kan ingen nivå av underskottsfinansiering hjälpa. Det kan bara förvärra problemet som vi kan se i Japan.

I Japan är räntan faktiskt noll men det har inte gett några resultat annat än en ökning av statsskulden till oanade och ohållbara höjder. I USA betyder den höga privata belåningen att individer och företag inte kommer att vara ivriga att dra på sig ytterligare skulder även om räntan är låg. Detta betyder inte att borgarna inte kommer att försöka använda keynesianska metoder för att dra sig ut ur krisen. Men Japan visar att under nuvarande omständigheter fungerar inte Keynes metoder. De kan inte lösa de underliggande problemen utan bara leda till allvarliga förvridningar och sluta i stagflation – stagnation och inflation samtidigt.

Japan – som tidigare varit världsekonomins motor – har gått från lågkonjunktur till lågkonjunktur utan någon egentlig högkonjunktur däremellan. En liknande situation kan nu skapas i USA, som kan påverka hela världsekonomin under en utdragen period. Japan har nu drabbats av deflation efter ett årtionde av ekonomisk nedgång. Man kan se klara paralleller med Japan för tio år sedan. Den mest avgörande faktorn är den höga skuldsättningen som Japan ärvde från åttiotalets uppgång. Detta har hindrat en återhämtning i tio år för Japan. De senaste två åren har den japanska regeringen investerat en summa lika stor som Frankrikes BNP utan att det har hjälpt.

Exakt hur nedgången kommer att se ut – hur djup och hur lång – är svårt att avgöra. Troligtvis kommer den att vara den värsta sedan 1974 och möjligen sedan andra världskrigets slut. Det är inte ens uteslutet att det blir en depression som den efter 1929. Om intensiteten av nedgången och kampen om marknader som kommer ur detta leder till protektionism är det t.o.m. ett troligt perspektiv. Men även om detta inte händer är det troligt att USA endast med svårighet tar sig ur lågkonjunkturen och därefter kommer in i en period av extremt svag tillväxt, som Japan gjorde efter lågkonjunkturen 90-91. Anledningarna är liknande: den enorma baksmällan av ansamlade skulder. Detta är ett utryck för att kapitalismen gick utöver sina normala gränser i föregående period.

Trots situationens uppenbara allvar envisas de borgerliga ekonomerna att måla en optimistisk bild. Det pågår en konstant kampanj för att hålla investerarna på gott humör. Varje liten positiv nyhet presenteras som ljuset i slutet på tunneln. Påverkbara investerare låter sig bedras utan att inse att ljuset kan komma från ett mötande tåg på kollisionskurs. Våldsamma svängningar på börserna visar på en generell nervositet bland aktieinvesterare (bland dessa finns alltid några spelare som är villiga att ta risker). Detta speglar perfekt den allmänna situationen som utvecklas och som snart kommer att få politiska uttryck.

Men rörelser på börsen avspeglar inte rörelserna i den verkliga ekonomin som envist rör sig neråt. Samtidigt som börsen började en relativ återhämtning från chocken efter den 11:e september attacken och det afghanska kriget meddelade Ford att förlusterna under det 4:e kvartalet skulle bli fyra gånger större än analytikernas tidigare dystra bedömningar. Detroitföretaget ska göra en ny omorganiseringsplan som tveklöst kommer att betyda fler fabriksnedläggningar och avskedanden under början av 2002.

Vi har sett en lavin av vinstvarningar från företagen. Även de största företagen hotas av bankrutt. Den andra december ansökte Enron, USA:s största energibolag, om konkurs. Dess aktie kollapsade från 89 dollar till en dollar och betraktades som ”skräp” redan innan bolaget bröt ihop. Eftersom de flesta arbetarna ägde andelar förlorade tusentals både sitt jobb och sitt pensionssparande. Enron är ett klassiskt exempel på en kapitalism som går utöver sina egna begränsningar. Ett solitt gasbolag försökte förvandla sig till en global internetleverantör av energi. Det engagerade sig i alla sorters riskabla äventyr och när marknaden kollapsade under de senaste 18 månaderna förstörde det sig själv på nolltid. Detta är det största bolag någonsin som har gått i konkurs och fler kommer att följa.

Överproduktion

Som Marx förklarat är den slutgiltiga orsaken till kapitalismens kris överproduktion: motsättningen mellan kapitalisternas obegränsade girighet efter mervärde och massornas begränsade köpkraft. Den nuvarande krisen är inget undantag. Den massiva överproduktionen av högteknologiprodukter, särskilt datorer och minneschips, är den huvudsakliga orsaken till krisen i USA och Asien. Det finns en gräns för hur mycket ny teknologi folk kan köpa men den anarkistiska och oplanerade kapitalistiska produktionen tar ingen hänsyn till detta.

Detta gäller även andra varor. Överproduktion av bilar har lett till ett intensivt priskrig, där Ford och andra stora företag frenetiskt erbjuder rabatter för att bli av med sitt överskott. Detta har lett till en tillfällig ökning av bilförsäljningen. Ökningen av USA:s detaljhandel, som steg med rekordsiffrorna 7,1 % i oktober, drevs huvudsakligen på av bilförsäljning (26,4 %). Det här är en del av kampanjen ”Håll USA rullande” (”Keep America Rolling”) som erbjuder rabatter och räntefria lån. Detta uppsving i bilförsäljningen har enbart uppnåtts på bekostnad av att reducera framtida försäljning och att minska vinstmarginalerna till en ohållbar nivå och på sätt fördjupa bilindustrikrisen på global nivå.

Företagen tvingas skriva av tillgångar de skaffat under högkonjunkturen, skära ner, kapa kostnader och avskeda arbetare i en desperat kamp för att upprätthålla vinstmarginalerna. Detsamma gäller skulderna. Stora företag som Hynix Halvledare i Sydkorea är oförmögna att sälja sina produkter och är hårt skuldsatta. Den kredit som bankerna så gladeligen gav under perioden av snabb expansion krävs nu tillbaka. Nu vill alla ha kontanter. Det tvingar företag som Hynix att gå samman med Micron Technology, ett stort Amerikanskt företag, i hopp om att komma åt den amerikanska marknaden och mer pengar. Om den går igenom kommer sammanslagningen att skapa världens största minneschiptillverkare. Så drivs processen av koncentration av kapital och monopolisering vidare. Den gick långt under högkonjunkturen och fortsätter nu utan avbrott i lågkonjunkturen.

Krisen i tillverkningssektorn påverkar obönhörligen förr eller senare servicesektorn. Chocken från den 11:e september bidrog tvivelsutan till krisen i sektorer som flyg, resor, hotell och turism. Enbart i USA avskedades över 100 000 arbetare i flygsektorn. Men det uttrycker inte krisens verkliga djup eftersom flera sektorer är beroende av flygsektorn. I Belgien har krisen inom Sabena skapat hårda arbetskonflikter.

Walmart, USA:s stora lågpriskedja, annonserade en rekordartad försäljningsökning med 15 % under det tredje kvartalet vilket drev upp vinsten till 1,5 miljarder dollar. Det visar att allt fler amerikaner reagerar på krisen genom att köpa billigare. Den processen kommer på lång sikt att tvinga ner vinstmarginalerna ytterligare när andra försäljare tvingas sänka priserna. Å andra sidan drabbas lyxvaruföretagen av förluster, något som händer tidigt i varje lågkonjunktur.

Trots den officiella mytologin var inte den 11:e september orsak till den kris i servicesektorn som är en del av den allmänna krisen. Ytterligare 220 000 jobb gick förlorade i sektorer utan anknytning till flyglinjer eller turism. Arbetare stämplade in färre arbetstimmar och veckoinkomsterna föll. Flera Wall Street-analytiker förutspår en arbetslöshet på 6,5% eller mer inom kort. Arbetslösheten hos svarta är redan 9,7%.

Goldman Sachs förutspår att den amerikanska ekonomin kommer att minska med 3,5% (räknat på årsbasis) under sista kvartalet 2001, och med ytterligare en procent under första kvartalet 2002.

Ekonomins eländiga tillstånd syns i en nedgång i reklamannonseringen. Det Brittiska reklambolaget Cordiant Communications lade fram sin tredje vinstvarning på fyra månader i december 2001 och förutspådde att situationen skulle bli ännu värre. De annonserade fler avsked vilket gav en totalsiffra på 1 100 avskedade under det året, en tiondel av arbetsstyrkan. Lloyds i London, ett enormt försäkringsbolag, varnade för förluster (efter försäkringar) av 1,7 miljarder pund (2,7 miljarder dollar). Detta var 600 miljoner dollar mer än beräknat och är den största förlusten i Lloyds 300-åriga historia. För första gången på många år har London officiellt deklarerats vara i lågkonjunktur. Detta reflekterar en kris i servicesektorn som i sig bara är en manifestation av en allmän nedgång i ekonomisk aktivitet.

En bekräftelse på hur allvarlig situationen är kan ses i oljepriset. I normala fall när det är instabilt och hot om krig i Mellanöstern stiger oljepriset p.g.a. oro för att tillgången kan hotas. Men sedan den 11:e september har oljepriset fallit under det av OPEC önskade priset – mellan 22 och 28 dollar per fat. Nu har priset, trots OPEC:s ansträngningar att begränsa produktionen, sjunkit till under 20 dollar per fat. Det är ett mått på den minskande efterfrågan på världsmarknaden.

Trots att propagandan från USA säger att effekterna av nedgången kommer att vara kortvariga så har ett ökande antal ekonomer en mer pessimistisk syn på framtiden. The Economist (1/12/2001) skriver: ”Tyvärr är grunden för optimism allt annat än stabil. Det finns få tecken på att företagsvärlden i USA närmar sig slutet på nedskärningarna. Trots en kollaps i kapitalinvesteringar – de föll med 12% under tredje kvartalet (räknat på årsbasis) efter ett fall på 14,4% (även det på årsbasis) under andra kvartalet – har bolagen fortfarande mycket överkapacitet och stora finansieringsgap. Överdrifterna under 1990-talets investeringsfest kommer att ta tid att arbeta bort.

Protektionism

Den stora faran för det kapitalistiska systemet är inte risken för en allvarlig lågkonjunktur. Konjunkturcykler (upp- och nedgångar) har varit ett konstant drag i kapitalismen i 200 år. De vet att förr eller senare kommer de ut ur även den djupaste lågkonjunktur. Den verkliga faran ligger i hotet att frihandeln nystas upp, och protektionismens återuppståndelse, som ett resultat av en lågkonjunktur.

Det var det som förvandlade lågkonjunkturen 1929-1933 till en världsomfattande depression som varade ända till andra världskriget. Expansionen av världshandeln har spelat en avgörande roll under det senaste halvseklet och särskilt de senaste 20 åren. Den har gjort att kapitalisterna, delvis och för en kort period, kunnat överskrida nationalstatens begränsningar. Men basen för detta är skör och kan enkelt förstöras, särskilt under en nedgång när alla kämpar om begränsade marknader.

Redan har spänningen mellan Europa och USA, när det gäller handeln, lett till att Seattle-förhandlingarna bröt samman. Även om några frågor har kunnat lösas dyker nya upp hela tiden. Speciellt i USA finns det tydliga protektionistiska tendenser. USA är världens största ekonomi och är beredd att använda sina muskler för att få tillgång till utländska marknader, samtidigt som det vaktar sina egna. USA har fått mer ut av låga handelstullar än något annat land, därav deras entusiasm för frihandel. Men Republikanerna i kongressen (och även demokraterna) är redo att offra frihandelsprinciperna för att skydda amerikanska jordbruks- och industriintressen.

För tillfället kör kapitalisterna på med frihandel genom att föreslå en ny omgång sänkningar av handelshinder vid WTO:s möte i Dohar. Den förra Uruguayrundan tog ett årtionde att uppnå. Den här kommer att vara dödfödd. Utvecklingen av en global lågkonjunktur kommer obönhörligen att leda till ökade protektionistiska tendenser som hotar den ömtåliga världshandelsstruktur som så noggrant byggts upp under 50 år. Detta är kapitalisternas strategers stora skräck. De förstår vad marxister länge har förklarat: att den huvudsakliga drivkraften för världsekonomin har varit världshandelns tillväxt (globaliseringen).

Även under högkonjunktur har det funnits en tendens till uppsplittring av världen i rivaliserande block. Amerikansk imperialism har skapat NAFTA, inkluderande Kanada och Mexico, som aspirerar på att kontrollera hela den amerikanska kontinenten, norr och söder om Rio Grande. Europa har skapat EU som strävar efter att kontrollera Nordafrika, Balkan och Östeuropa. I Asien har Japan skapat ett svagare yen-block. Efterhand som lågkonjunkturen djupnar kommer motsättningarna att hårdna. Spänningen mellan USA och Europa samt mellan USA och Japan kommer att intensifieras under dessa förutsättningar. Risken för handelskrig och konkurrerande devalveringar kommer att fördjupa och förlänga krisen.

Den Europeiska Unionen

De europeiska kapitalisterna skröt för bara ett par månader sedan om hur de skulle undvika lågkonjunkturen. Nu visar sig deras skryt vara ihåligt, ironiskt nog är det just kommunikationsindustrin som är värst drabbad (mobiltelefoner), den som skulle vara motorn i en ny period av expansion för europeisk kapitalism.

Vi har redan förklarat varför EU bildades i tidigare dokument. Det är sant att vi underskattade i vilken grad kapitalisterna skulle kunna kompromissa och driva på mot större ekonomisk och monetär förening. Vi trodde inte att Euron skulle kunna lyckas till den grad den nu har gjort. Detta var enbart möjligt på basis av en förlängd ekonomisk uppgång som gynnade Europa och tillät olika kapitalister att (tillfälligt) åsidosätta sina skiljaktigheter.

Nu har Euron introducerats som gemensam valuta i 12 av EU-staterna. Detta är en viktig utveckling. En gemensam valuta är ett första villkor för en europeisk integration. Den borde gynna mellanstatlig handel och på så sätt vara en kraftig stimulans i utvecklandet av produktivkrafterna. Euron har dock lanserats vid sämsta möjliga tidpunkt. Under rådande världskris, ökande arbetslöshet och kamp om marknader kommer Maastrichtfördragets rigida regelverk att förvärra krisen och öka motsättningarna mellan länderna inom EU.

Tvärtemot alla borgerlighetens hopp har Euron varit en svag valuta från födseln. Behovet av att hålla kvar dess värde är en av anledningarna till att räntenivåerna i Europa inte sänkts lika snabbt som i Amerika. Detta kommer att försvåra krisen i Europa och öka arbetslösheten under kommande månader. Paradoxalt nog kämpar Tyskland, som hårdast krävde strikt följsamhet till Maastrichtfördraget, med konsekvenserna av detsamma i form av fyra millioner arbetslösa. Den tyska ekonomin som borde vara pådrivande i Europa har hjälplöst stannat.

Duisenbergs och Europabankens envisa vägran att sänka räntan har öppnat för en konflikt mellan banken och Europas regeringar. Dessa skulle hellre se att Euron faller för att gynna export – det största skälet till Eurozonens relativa framgång under senaste perioden. Trots denna framgång har kärnländerna, särskilt Tyskland och Italien, gjort eländigt ifrån sig och deras problem kommer nu att öka. Arbetslösheten har börjat stiga igen.

En effekt av införandet av den gemensamma valutan kommer att bli ökad konkurrens över gränserna. Målet är att öka produktiviteten genom att eliminera svagare företag. Det skapar problem för länder som Italien, Grekland, Spanien och Portugal. Ökad konkurrens innebär konkurser, fabriksstängningar och arbetslöshet. Ur detta reser sig nya motsättningar. Tidigare kunde Italien ta sig ur svårigheterna genom att devalvera sin valuta. Det är numera omöjligt genom Maastrichtavtalet. Devalveringar är inte tillåtna i enskilda stater, och inte heller är andra stater tillåtna att hjälpa Italien. Därför måste krisens fulla tyngd falla på arbetarklassens axlar. De italienska arbetsgivarna har redan börjat pressa Berlusconi att agera. Det är upplagt för en explosion av klasskamp i det ena europeiska landet efter det andra.

Detta kommer att leda, inte till ökad integration, utan till ökad spänning och antagonism mellan nationalstaterna. I slutändan är det troligt att Euroexperimentet kommer att bryta samman i ömsesidiga anklagelser. Redan finns tecken på en konflikt mellan staterna i Eurozonen där varje regering försöker att försvara sina egna kapitalister mot utländsk konkurrens.

För två år sedan på toppmötet i Lissabon kom EU:s statschefer överens om ett program för ytterligare liberalisering. Syftet var att göra EU till världens mest konkurrenskraftiga ekonomi till 2010. Vad har hänt? Frankrike har genomfört endast ett minimum av energiliberaliseringar och blockerat varje beslut om ett slutdatum för öppnande av hela marknaden. Full konkurrens på postmarknaden har försenats.

Tyskland har satt ner foten mot ett EU direktiv om övertaganden som tog 12 år att arbeta fram, och sedan lade de fram nya regler för att skydda tyska ägare. Lamfalussy-planen att liberalisera storskalig finansservice har saboterats av procedurmanövrer i EU-parlamentet, trots att den togs enhälligt på Stockholmsmötet i mars. En överenskommelse om ett EU-omfattande patentverk har hindrats av oenighet om språkpolicy. Och så vidare, och så vidare.

Vad detta visar är att varje nationell regering, fast den ytligt bekänner sig till ”Den europeiska integrationens ideal”, i första hand är intresserad av att försvara ”nationella intressen” – d.v.s. den nationella borgerlighetens intressen. Därför är Tysklands beslut att sabotera lagen om övertaganden ett försök att skydda inhemska företag mot utländska uppköpare – som Vodafones bud på Mannesheim. Den franska oppositionen mot liberalisering av energimarknaden är en strävan att stärka sin statligt ägda jätte, Electricité de France. Den franska regeringen skyddar sitt nationella monopol, som samtidigt driver en aggressiv policy att ta över företag i stater med mera öppna marknader.

Bakom den ”europeiska” retoriken står de mäktigaste europeiska staternas, speciellt Tysklands och Frankrikes, intressen och ambitioner att dominera Europa. Bara de mindre staterna tar retoriken på allvar, eftersom de är för svaga för att stå på egna ben och dumma nog att tro att de kan vara viktiga aktörer på den europeiska scenen. Dessutom har de sina egna själviska intressen att värna om.

Belgien gynnas av att vara sätet för de ”europeiska institutionerna” – vilket ger statskassan en nätt liten summa pengar. Därför är de också de mest övertygade ”européerna”. Svagare ekonomier som Grekland, Portugal, Irland och Spanien är entusiastiska ”européer” bara i den utsträckning som de erhåller EU- bidrag. Men när dessa minskas kraftigt eller försvinner, vilket redan börjat hända, kommer deras entusiasm att svalna snabbt. Detta är oundvikligt i nästa period, när krisen börjar bita i skinnet, och Tyskland som betalar de flesta räkningarna börjar tröttna på det.

Sanningen är den att de mindre staterna i Europa har ringa betydelse. Detta visades tydligt efter den 11:e september. Storbritannien (en halv-satellit till USA) bestämde allt tillsammans med Frankrike och Tyskland. De andra blev inte ens inbjudna till middag i London. Italienarna protesterade ljudligt. De andra gnällde även de: ”Vi blir behandlade som om vi vore ansökareländer till EU, inte medlemmar. Beslut fattas och sedan informeras vi bara.” Men det är så det egentligen ligger till. Det var bara inte meningen att det skulle synas.

En ytterligare utvidgning av EU kommer att göra problemet ännu värre. Tror någon på allvar att Tyskland, Frankrike och Storbritannien kommer att acceptera att de inte kan ha en diskussion utan att bjuda in 22 andra europeiska ledare?

Den kris som utvecklas kommer att öka motsättningarna mellan nationalstaterna. I Europa i allmänhet och i synnerhet mellan Tyskland och Frankrike, med Storbritannien som manövrerar mellan dem. Det är inte troligt att EU kommer att brytas isär, p.g.a. behovet att konkurrera med USA. De europeiska kapitalisterna måste hålla ihop, av rädsla att hängas var för sig. Men drömmen om ett enat Europa på kapitalistisk grund är fortfarande vad Lenin sa: En reaktionär utopi.

Krig och världsekonomin

Efter Berlinmurens fall talades det mycket om ”Fredsutdelning” (Peace dividend). Perspektivet fördes fram på en ny världsordning i vilken hela världen skulle gå in i en lång period av fred och framgång under USA:s skydd. Men saker och ting gick åt helt annat håll. Faktum är att USA spenderade något mindre på vapen efter Sovjetunionens fall. Under Clinton föll USA:s försvarsutgifter från 6,2% av BNP till 3,8% även om det i absoluta mått mätt ändå var enorma summor. Nu kommer allt det att ändras. Amerikanska kommentatorer talar redan om en trolig ökning på minst en procentenhet. Eftersom USA åter är skuldsatt måste pengarna tas från andra, mindre viktiga, områden som skolor och sjukhus.

Den amerikanska imperialismen håller på att rusta sig till tänderna. Redan innan den nuvarande krisen bröt ut spenderade USA 804 dollar per år och amerikansk medborgare på vapen. Frankrike kommer tvåa med 642 dollar per person och år.

Storbritannien, som trots sin totala förlust av industriell och ekonomisk kraft fortfarande gillar att låtsas vara mäktig, spenderar 484 dollar – en absurd siffra för ett land som sedan länge förlorat sitt imperium och sin industriella överlägsenhet. Dessa siffror återspeglar den sanna situationen i den period vi nu lever: en period av kriser, krig, revolution och kontrarevolution. Konsekvensen kommer att bli en tendens till militarisering av planeten. Än en gång kommer visan från alla regeringar att vara ”Vapen före bröd”.

Även före den elfte september hade Pentagon planer på att spendera inte mindre än 340 miljarder dollar på 3700 bemannade stridsflygplan: Lockheed Martin Corp´s F-22 Raptor, Joint Strike Fighter och Superhornet från Boeing. Men dessa är antika leksaker jämfört med de nya massförstörelsevapen som hela tiden utvecklas.

Sovjetunionens kollaps har skapat en ny världssituation som tvingat den amerikanska militären att utveckla nya strategier. I stället för en armé avsedd att konfrontera en massiv sovjetisk konventionell styrka i Europa, utvecklar de mindre, mer flexibla styrkor som snabbt kan sättas in var som helst i världen, och mindre teknologiskt avancerade ”smarta” vapen. Utvecklingen av precisionsbomber och obemannade flygfordon har gett USA en sådan fruktansvärd eldkraft att vissa försvarsanalytiker som Alexander Saevliev på Ryska Vetenskapsakademin har hävdat att ”krigets karaktär har förändrats”.

Dock, historien visar att krigets karaktär har befunnit sig i ständig förändring i över 2000 år. Vad som skiljer sig nu är inte den nya teknologin, utan maktbalansen i världen. Sovjetunionens fall har inneburit att det bara finns en supermakt. Men, trots dess kolossala militära kraft, har krigets karaktär inte förändrats i grunden. I sista hand vinns och förloras krig inte bara av bomber utan av soldater som slåss på marken. Det är ett förbluffande faktum att en handfull män beväpnade med knivar och kartongskärare kunde åsamka världens största supermakt sådan fruktansvärd skada.

USA:s försvarsutgiftspolicy bestäms alltså inte av ekonomi utan av politik. Detta är inte ett av centralbankens projekt i syfte att manipulera ekonomin att gå bättre, utan ett uttryck för det amerikanska militära etablissemangets behov och USA-imperialismens roll i världen. I vilket fall som helst kommer effekten inte att bli vad en del människor väntar sig.

Den nuvarande situationen i världen skiljer sig en hel del från den som var 1941, 1952 eller 1964. 1941 var USA redan på väg ut ur en lågkonjunktur och krigets stora vapenprogram hade en avgörande roll i bortstädandet av arbetslösheten och upptrappningen av produktionen. I nuet har USA:s ekonomi just gått över i lågkonjunktur efter en lång period av ekonomisk uppgång. I världsekonomins utsikter syns ingen snabb återhämtning. Den 7 augusti 1964, när kongressen röstade för Tonkin-buktsresolutionen, och därmed ökade USA:s inblandning i Vietnam, hade ekonomin redan återhämtat sig från en 10-månaders tillbakagång som slutade i början på 1961. Militärutgifterna under Vietnam-kriget hjälpte till att hålla expansionen igång (och samtidigt pressa upp inflationen) men var inte orsak till återhämtningen.

Å andra sidan är inte den militära utgiftsnivån alls jämförbar med situationen 1939 – 1945. Under andra världskriget nådde USA:s vapenutgifter sin höjdpunkt 1944, då de utgjorde otroliga 60 – 70% av USA:s förkrigs-BNP. Vid Korea-krigets höjdpunkt 1952, utgjorde USA:s militära utgifter 11% av BNP. Vid Vietnam-krigets höjdpunkt var de bara 2% av BNP. Men under Gulfkriget för tio år sedan var de militära utgifterna så lite som 0,3% av USA:s BNP, och de flesta ekonomer är överens om att denna utgift spelade liten eller ingen roll i den ekonomiska återhämtning som började ett år senare, vilken i vilket fall hade en extremt trög karaktär.

När Irak invaderade Kuwait den 7 augusti 1990, föll den amerikanska ekonomin ner i en åtta månader lång lågkonjunktur. USA påverkades illa av stigande oljepriser och den blygsamma och tillfälliga ökningen av militära utgifter var inte tillräckligt för att ge ekonomin en knuff framåt. Bara den stimulans som kom från resten av världen, i synnerhet de asiatiska ”tigrarna” som då upplevde snabb tillväxt, förhindrade lågkonjunkturen från att gå över i en depression. Robert J. Barro skriver i en kommentar i Business Week (01-11-05): ”Analys av de tre krigen tyder på att liten del av återhämtningen kom av Gulf-kriget.”

Situationen nu liknar mer den för tio år sedan än fallen med Andra Världskriget, Vietnam eller Korea. Förutom att världens ekonomiska sammanhang är mycket sämre. Redan före den 11:e september stod det klart att USA upplevde en skarp nergång och att den längsta expansionsperioden i historien hade nått sitt slut. Attacken mot World Trade Center tjänade bara som en katalysator som accelererade och förvärrade tendenserna till nergång.

Det nuvarande ”kriget mot terrorismen” är ett högst besynnerligt slags ”krig”. Medan andra världskriget, och i mindre grad Vietnam- och Koreakrigen, innebar förstörelse av en massa tanks och annan utrustning som måste ersättas, är det enda som förbrukats i Afghanistan, så här långt, bomber. Det är inte troligt att detta tjänar som någon vidare produktionsstimulans, ens i militära termer. Och det är definitivt inte tillräckligt för att åsidosätta effekterna av en allmän världsomspännande överproduktionskris. De åtgärder Bush har vidtagit ser kanske spektakulära ut på papperet, men är inte i närheten av de massiva summor som pumpades in i den amerikanska ekonomin genom allmän mobilisering 1941, och kommer inte ens att nå upp till Vietnam-krigets nivå.

Resultaten kommer att begränsas i motsvarande grad. Med ekonomiprofessorn vid Harvards Universitet, N Gregory Mankiws ord, citerade i Moscow Times (10 oktober, 2001): ”Min gissning är att detta inte kommer att vara särskilt likt tidigare krigstidsekonomier. Såvida inte den statliga ekonomiska stimulansen slutar med mycket större nivåer än jag väntar mig, kommer skillnaderna från vara större än likheterna med det förflutna.”

Världsförhållanden

Den långa perioden av ekonomisk uppgång, tillsammans med uppdelningen av världen mellan USA-imperialismen och Sovjetunionen, gav förutsättningarna för en relativt hög stabilitet i förhållandena i världen. Men nu har allt förändrats. USA:s framväxt som den enda stormakten i världen har skapat en helt ny världssituation.

Som vi har förklarat i tidigare dokument har en ny maktbalans växt fram under det senaste århundradet. Innan Sovjetunionens kollaps balanserade de två supermakterna USA och Sovjetunionen varandra. Det kunde inte komma på fråga för USA att anfalla Irak eller bomba Jugoslavien. Sedan Sovjetunionen försvann som supermakt har USA kunnat träda fram som den enda supermakten och vinna självförtroende nog att utveckla en mer aggressiv utrikespolitik.

Nu har denna imperialistiska arrogans nått nya höjder. Kriget i Afghanistan representerar en ny vändning i kapitalismens världskris. USA-imperialismen vill använda terroristdådet i Amerika som en förevändning för att stärka sina positioner i världen. Detta inbegriper en påminnelse till världen om dess militära styrka. Efter attacken mot Afghanistan kommer fler ”hämndaktioner” mot Irak, och kanske mot Sudan och Somalia.

Amerika är den mäktigaste imperialistmakten i världshistorien. Den håller i sina händer de mest diaboliska och sofistikerade massförstörelsevapen som världen har skådat. Men ändå står den på lerfötter. Efter den 11:e september stormade USA in i ett krig utan någon klar strategi eller målsättning. Ledningen för jordens mäktigaste land är den dummaste och mest kortsiktiga ledningen i världen. Bush tänkte visa Amerikas styrka, men har bara lyckats förstärka alla motsättningar. Vad äventyret i Afghanistan i själva verket visade var den amerikanska maktens begränsningar.

Proletär bonapartism

Den föregående perioden såg de proletära bonapartistregimernas kris. Moçambique och Angola kullkastades av Sydafrika som stödde och beväpnade banditer. Afghanistan klarade inte ens av att etablera en stabil stat innan det var indraget i ett reaktionärt gerillakrig. I Etiopien föll regimen på sin oförmåga att lösa den nationella frågan. Kuba, berövad ryskt stöd, hänger nu på en skör tråd.

Den koloniala revolutionen kan inte förstås utan en koppling till de processer som sker i de avancerade kapitalistiska länderna. Det är revolutionens försening i Väst som har skapat de märkliga avvikelserna i de f.d. kolonierna – avvikelser som fundamentalism och proletär bonapartism. En djup kris, som kommer att få revolutionära konsekvenser växer fram överallt. Dock, den centrala frågan är den subjektiva faktorn. Om arbetarklassen, under ett marxistiskt partis ledning, inte lyckas ta makten, blir en mängd udda och monstruösa förvrängningar möjliga.

Är det möjligt med nya proletära bonapartistregimer? Efter Sovjetunionens fall finns ingen förebild i den gamla meningen. Det är en viktig punkt, men inte i sig avgörande. Förebilden är den genomgångna erfarenheten av ”socialism” i Sovjetunionen och Kina, vilken fortfarande kan attrahera ledare för gerillarörelser i Latinamerika t.ex. Än viktigare, Kuba, Kina och Vietnam finns.

Teoretiskt kan det inte uteslutas att nya proletära bonapartiststater kommer att växa fram i nästa period. Det beror på omständigheterna. I Colombia och Venezuela, t.ex., är det ganska troligt, särskilt i händelse av en djup ekonomisk nergång. Det kan finnas en rörelse i riktning mot proletär bonapartism redan nu. De amerikanska imperialisterna är bekymrade över detta och med all rätt. Givetvis talar vi inte om länder som Argentina och Brasilien där det finns en stark arbetarklass. Men i mer efterblivna länder som Colombia är det en möjlighet.

Om gerillan kom till makten i Colombia – vilket är fullt möjligt i den närmaste perioden – vad skulle de göra? Landägarskap och kapitalism utgör inte någon grund för en väg framåt. Troligen skulle de luta sig på arbetarklassen för att slå mot borgarklassen, och skulle ganska enkelt kunna sluta som Castro, med att nationalisera produktionsmedlen.

En av stalinisternas och andra småborgerliga gerillaiströrelsers främsta svagheter är deras nationella begränsning och deras avsaknad av ett internationalistiskt perspektiv. Idén om socialism i ett land är nu avslöjad som en reaktionär utopi. Den stalinistiska byråkratin i Ryssland inbillade sig att de ”byggde socialismen” i ett efterblivet land, avskuret från världsekonomin. Detta ledde till den monstruöst totalitära degenereringen av regimen och, i slutändan, till kapitalismens återupprättande.

Samma sak gäller för Kina. Om gigantiska länder som Ryssland och Kina inte kunde lösa sina problem den vägen, hur skulle små och svaga ekonomier som Colombia eller Venezuela eller ens Argentina och Brasilien kunna det?

Revolutionerna i El Salvador och Nicaragua hade möjligheten att sluta som sunda arbetarstater, men de kapades av gerillaisterna som ledde dem in i en återvändsgränd. Men även om de hade slutat som friska arbetarstater kunde de aldrig ha lyckats med att lösa massornas problem inom sina egna gränser. Bara genom att sprida revolutionen, först till hela Centralamerika och därefter resten av Latinamerika, kunde de ha börjat lösa problemet.

Det är omöjligt att lösa problemen i Latinamerika, eller ens i Centralamerika, utan ett internationalistiskt perspektiv. Även om gerillorna tar makten och etablerar nya proletära bonapartiststater, skulle väldigt lite lösas. Världsekonomins förkrossande tyngd i den nuvarande epoken utesluter detta. De småborgerliga gerillaledarnas trångsynta nationalism går stick i stäv med dessa länders ekonomiers objektiva krav, ekonomier för svaga för att kunna erbjuda en lösning.

Om revolutionen i Latinamerika hade utvecklats på marxistisk grund, skulle processen ha tagit en helt annan riktning. I stället avleddes den längs gerillaismens väg, tack vare inflytandet från småborgerliga element. Därför är det essentiellt att inta en obeveklig hållning i förhållande till gerillaism och terrorism eller ”stadsgerillaism” – vilket är en motsägelse i sig och är ett annat namn på individuell terrorism. Ett tecken på potentialen i en klassisk revolutionär process också i länder där bönder utgör en stor andel av befolkningen är revolutionen i Ecuador.

Den koloniala revolutionen kan ge en stark impuls till den socialistiska revolutionen i Europa, Nordamerika och Japan, särskilt om den tar en klassisk form under arbetarklassens ledning. Detta är fullt möjligt i länder som Argentina och Brasilien med sina starka proletariat. Med ett verkligt ledarskap finns det ingen anledning för dessa länders arbetarklass att inte ta makten i egna händer i linje med 1917. Detta skulle förändra hela situationen.

Den centrala faktorn är stalinismens oerhörda degenerering och den subjektiva faktorns svaghet. Den verkliga orsaken är den genuina marxismens svaghet, och frånvaron av en förebild i form av en proletär revolution som oktoberrevolutionen.

Den stalinistiska tvåstegsteorin har misslyckats överallt, och lett till fruktansvärda katastrofer. Dock, en enda framgång skulle förändra hela situationen. En sund arbetarrevolution, i Pakistan till exempel, skulle stoppa tendensen till proletär bonapartism. Rörelsen hos de argentinska arbetarna sätter framför allt på dagordningen möjligheten av en klassisk proletär revolution i ett utvecklat land som kan förändra situationen i Syd- och Nordamerika och hela världen.

En global kapitalistisk kris

Inom ekonomin, liksom i politiken, möts den amerikanska imperialismen överallt av motsvarigheten till gräsbränder. Så snart de släckt en eld, flammar en annan upp med ännu större intensitet. Detta är i sig en målande beskrivning av den nuvarande periodens karaktär.

Borgarklassens främsta rädsla är att krisen utvecklar sig samtidigt i världsekonomins alla sektorer. Ordet ”smitta” används för att beskriva fenomenet. Detta är globaliseringens andra ansikte.

Krisen i Argentina började inte där. Den speglar världskapitalismens globala instabilitet. Kollapsen i Turkiet i början av 2001 påverkade omedelbart den polska zlotyn och den brasilianska realen, vilken drabbades av en ca 30-procentig devalvering under loppet av ett år. Detta skapade ett outhärdligt tryck på Argentina, Brasiliens viktigaste handelspartner, då deras exportvaror helt tappade sin konkurrenskraft.

Eftersom den argentinska peson var knuten till den amerikanska dollarn, var devalvering (i teorin) uteslutet. Alltså lades krisens fulla tyngd stadigt på arbetar- och medelklassens axlar. Detta fick allvarliga sociala och politiska följder. Under loppet av 2001 hade redan ett antal militanta generalstrejker ägt rum. Proteströstningen var massiv i de allmänna valen, och det uppstod till och med ett uppror i den nordliga staden General Mosconi där de arbetslösa och arbetarna tog skötseln av alla offentliga angelägenheter i egna händer.

Detta skapade oro i Washington, där IMF inledningsvis tillhandahöll medel för att stötta upp den argentinska ekonomin. Men nu har händelserna rört sig långt bortom det. Det dramatiska beslutet att införa bankkontroll ledde till en rusning till bankerna.

Den 30 november 2001 förlorade landets banker 1,3 miljarder dollar. Centralbankens nettoreserv sjönk med 1,7 miljarder dollar. Över en natt hade landet, som varit ett av de rikaste i världen, blivit bankrutt. Finansminister Domingo Cavallo gick ännu en gång med tiggarskålen till IMF men i Washington möttes han av stenansikten. IMF, som redan hade gett Argentina lån uppgående till 48 miljarder dollar under det gångna året, hade inte för avsikt att låta ytterligare pengar kastas i sjön. Argentina lämnades att sjunka under tyngden av sina egna skulder.

Den argentinska revolutionen kan få allvarliga följder över hela Latinamerika och världen. Krisen i Argentina har redan orsakat skalv på de internationella marknaderna. Marknader världen över tittar för att se om krisen kommer att ha en dominoeffekt på andra ekonomier i Latinamerika och vidare.

Latinamerika är nu i sin djupaste ekonomiska kris sedan kriget. Ruttnande kapitalism hotar att dra land efter land ner i barbari. Det finns inget sätt för imperialisterna att stoppa detta, oavsett hur många bomber de släpper. Anledningen till att revolutionen ännu inte har blivit framgångsrik är inte imperialismens styrka utan den subjektiva faktorns svaghet: frånvaron av ett verkligt revolutionärt parti och ledarskap.

Den argentinska arbetarklassen är Latinamerikas starkaste, näst efter den brasilianska. Den har en enorm revolutionär tradition. Beväpnad med ett verkligt revolutionärt program, skulle den lätt kunna ta makten och påbörja den socialistiska omdaningen av samhället. En sådan utveckling skulle omedelbart förändra situationen i hela Latinamerika. Det skulle till och med ha en större effekt än den bolsjevikiska revolutionen 1917. Dess återskalv skulle göra sig påminda i USA och hela världen. I stället för att förbereda nya militära interventioner mot folken i Asien, Afrika och Latinamerika skulle imperialisterna mötas av revolutioner överallt. Bara en radikal återuppbyggnad av samhället från toppen till botten kan visa på en väg ut ur dödläget.

Den revolutionära processens beståndsdelar

Stalinismens kollaps var inte historiens slut, utan första akten i ett drama som måste sluta med en generell kris för världskapitalismen. Det tog inte lång tid att spräcka den bubbla av eufori som växte fram efter Berlinmurens fall. Tio år senare befinner sig bourgeoisien i världen i en återvändsgränd. Dess planer börjar träda fram. Istället för den tidigare euforin har vi en allmän känsla av förebådande och osäkerhet. I efterhand kommer stalinismens fall att ses bara som prolog till ett vida större drama – världskapitalismens allmänna kris.

Den långa period av relativ stabilitet som kännetecknat världssituationen sedan 1945 har definitivt nått sitt slut. I efterhand kommer den att ses som ett historiskt undantag, vilket med all sannolikhet aldrig kommer att upprepas. En ny konvulsiv period öppnar sig nu, vilken kommer att vara mycket mer lik perioden mellan 20- och 30-talet: en period av tillbakagång och krig, av revolution och kontrarevolution på internationell nivå.

Perioden av högkonjunktur varade längre än väntat, men har slutat i kollaps som vi förutsagt. Nu kommer de att tvingas möta konsekvenserna i världsskala. Alla bidragande orsaker till uppsvinget kommer nu att driva på nedgången. Allting kommer att gå över i sin motsats. Ett slag kommer att följas av ett annat. Som Bush så korrekt påpekade den 12:e september, världen kommer aldrig att bli sig lik igen.

Situationens mest utmärkande drag är en tilltagande instabilitet på alla nivåer. Den allmänna instabiliteten uttrycker sig i en växande flyktighet i den allmänna opinionen, vilket visats i det amerikanska presidentvalet. Demokraternas kandidat borde enkelt ha vunnit efter en lång period av uppgång, men besegrades (även om valet var riggat, vilket senare siffror visat). Detta visade en redan existerande, stark, underjordisk strömning av missnöje också i jordens rikaste land.

Det är sant att processen bara är i sitt tidigaste begynnelsestadium. I de flesta industrialiserade kapitalistländerna har arbetarnas tunga bataljoner ännu inte börjat röra på sig. Detta har haft en effekt inuti arbetarrörelsen och i samhället. Dock, det finns indikationer på att detta redan håller på att förändras. För inte länge sedan hade vi två generalstrejker i Grekland inom loppet av en månad. Det var också en generalstrejk i Galicien i norra Spanien.

I Frankrike befinner sig arbetarklassen i uppror, med hot om strejk från lärare, lokförare, tulltjänstemän, fängelsevakter och till och med poliserna. Anmärkningsvärt är att i Frankrike, Storbritannien och Tyskland utvecklar sig strejkrörelsen under ”socialistiska” regeringar. Arbetarna börjar få slut på tålamod med misstagen från de regeringar de valt till makten för att föra en politik i deras intresse och börjar röra sig underifrån.

Arbetarklassens fördröjda rörelse har varit den avgörande faktorn i ekvationen. Efter en lång period med inget annat än nederlag, har den aktiva delen av arbetarklassen böjt ner sina huvuden. Men det kommer att ändras. Givetvis är denna process ännu i sin linda. Men när klasskampens friska vindar börjar blåsa kommer arbetarklassens mentalitet att förändras. Nya skikt dras in i kampen, som arbetarna på call centers – ett särskilt förtryckt skikt bestående mestadels av unga arbetare. Dessa fräscha unga skikt kommer att vara militanta och öppna för revolutionära idéer..

På många sätt liknar situationen den som rådde strax före maj 1968. Arbetarklassen verkade för många vara helt inåtvänd, eller med Ernest Mandels ord, ”förborgerligad och amerikaniserad”. Men under ytan bubblade missnöjet. Cheferna satte hård press på arbetarna med alla sorters upptrappningar, produktivitetsöverenskommelser etc.

Rörelsen, som först började med studentdemonstrationer exploderade utan förvarning i den största revolutionära generalstrejken i historien. Detta skedde när det var minst väntat, efter en lång period av ekonomisk uppgång.

Även nu är plötsliga och skarpa förändringar – som den 11:e september – djupt rotade i situationen. De ekonomiska, politiska och militära situationerna kännetecknas alla av extrem instabilitet. Detta måste manifesteras vid ett visst stadium med plötsliga förändringar i medvetenheten. När de börjar röra på sig kommer den nya generationen arbetare att vara mer militant än den gamla generationen. Att nå denna grupp är en nyckelfråga. Den största faran ligger i att titta tillbaka och leva i det förgångna när förhållandena helt har förändrats. I alla länder kommer en avgrund att öppnas mellan klasserna. Men precis i denna tid har arbetarrörelsens ledare gått långt till höger.

Situationens motsägelsefulla natur är ett uttryck för det faktum att detta är en övergångsfas mellan två perioder. Det främsta problemet är den subjektiva faktorns svaghet och den förskräckliga degenereringen av arbetarledare överallt. Trotskij pekade på att mänsklighetens kris kunde reduceras till arbetarklassens lednings kris.

Dessa rader är mer sanna idag än någonsin tidigare.

Den föregående perioden kännetecknades av mild reaktion i de avancerade kapitalistländerna. Men detta håller på att närma sig sin gräns. Alla borgarklassens och reformisternas planer kommer att reduceras till aska. Också i den här perioden såg vi explosioner av klasskamp, som masstrejkerna i Frankrike i november och december 1995, vilka kommer att blekna till obetydlighet i jämförelse med vad som kommer att hända i framtiden. Det viktiga att se är världskapitalismens totala återvändsgränd.

Framför allt är det nödvändigt att förstå oundvikligheten i tvära kast och skarpa förändringar. Händelser som den 11:e september hör till situationen. Händelser, händelser, händelser är nödvändiga för att förändra arbetarklassens synsätt.

Socialdemokratins och stalinismens degenerering

De sista 20, och i synnerhet de sista tio, åren har satt sina spår i form av alla socialist- och kommunistpartiers slutgiltiga degenerering. De har övergett alla anspråk på att stå för socialism och revolution. Fackföreningsledarna har, som Trotskij förutsåg, blivit alltmer insnärjda av den borgerliga staten. Nu har alla dessa drömmar gått upp i rök. Kapitalisterna står ansikte mot ansikte med den djupaste krisen på världsnivå sedan 1945. Hemligheten ligger i världsekonomin och världshandeln själva.

Integrationen av världens ekonomier (globaliseringen) har utvecklat produktivkrafterna till en aldrig tidigare skådad grad. Men, som vi förutsagt, vid en viss punkt har den ställts mot kapitalismens grundläggande motsägelser. Globalisering manifesterar sig som kapitalismens globala kris.

En världsrecession kommer otvivelaktigt att skaka om saker och ting. Men för marxister är en ekonomisk nergång inget universalmedel. Vi har upprepade gånger förklarat att den förlängda ekonomiska uppgången, fjärran från att vara något negativt, lägger grunden för en explosion av kampvilja på den industriella fronten. Hela situationen kännetecknas av extrem föränderlighet.

Det är en dialektisk motsägelse att socialdemokraterna och stalinisterna under just den här perioden har nått sin degenererings bottenläge. Så länge uppgången höll i sig kunde element som Blair hålla skenet uppe. Under krisens förhållanden kommer de dock att stå exponerade. Reformism är bara tilltalande för massorna när det ger reformer. Men reformism utan reformer, eller reformism med kontrareformer är inte vettigt för någon.

Kapitalismen har inte längre råd att ge eftergifter som den gjort i det förgångna. Borgarklassen kommer att pressa de socialdemokratiska ledarna att göra stora nedskärningar i levnadsstandard och offentliga utgifter. Men arbetarklassen kommer att pressa på för mer reformer. Denna motsägelse måste vid en viss punkt uttrycka sig själv som kriser och splittringar i massorganisationerna. Kapitalismens kris är därför också reformismens kris.

Under den föregående perioden fanns det en viss mjukhet i de avancerade kapitalistländernas arbetarklass. De glömde historiens lärdomar. Men nu återvänder kapitalismen till sin mer klassiska modell – rått klassförtryck. Nedmonterandet av staten, privatiseringar och de ständiga attackerna mot offentliga utgifter är alla uttryck för detta. En klyfta av bitterhet kommer att öppna sig mellan klasserna. Stämningarna i arbetarklassen kommer att hårdna. Detta är den objektiva grunden för vänsterns tillväxt i massorganisationerna och marxismens återupprättande.

Vänsterreformism

Arbetarklassen har ännu inte rört på sig. Det är den avgörande frågan. Detta förklarar den skenbara segern för högerflygeln och pro-borgerliga element i arbetarledningen.

Men det är inte den enda förklaringen. Vänsterreformisterna har visat sig vara helt oförmögna att erbjuda något alternativ till högerflygeln. De är helt ryggradslösa. Detta är en spegling av deras totala avsaknad av perspektiv. De har ingen vision och ingen tillit till arbetarklassen, därför kapitulerar de ständigt inför högerflygeln.

Förr följde de stalinisterna i fotspåren. Efter stalinismens fall är de alla helt vilse. Många har övergivit politiken helt, medan andra har kapitulerat till högerflygeln för att säkra en karriär. Därför har arbetarklassen ingen riktpunkt i arbetarrörelsen. Detta är en stor del av orsaken till att det har varit liten eller ingen opposition mot högerflygeln och varför den senare har kunnat gå så långt åt höger.

Detta betyder dock inte att vänsterreformismen är borta. Tvärtom. Den kommer oundvikligen att återfå sin forna styrka under nästa period, i takt med att opposition växer fram. Nästa period kommer att se framväxandet av mass- vänsterreformism eller till och med centristströmningar i massorganisationerna. Vår attityd till detta fenomen kommer att vara av avgörande betydelse om vi ska kunna få arbetare och ungdomar på väg vänsterut att lyssna. Vi måste kombinera en vänlig attityd mot vänstern med en oförsonlig kritik mot deras politiska och organisatoriska tillkortakommanden.

Reformisterna – både till höger och i synnerhet till vänster – har ingen förståelse för situationen. De lever i det förgångna. De förstår inte att denna kris är helt annorlunda än de relativt små kriser vi sett sedan andra världskriget. Bourgeoisien står inför både krig och nergång samtidigt. Regeringarna kommer att försöka göra stora nedskärningar i offentliga utgifter för att balansera budgeten. Trots detta tror reformister av alla slag att det är möjligt att lösa arbetarklassens problem på kapitalistisk grund. Men kapitalismens kris rycker undan marken under deras fötter. Förhållandena förbereds för en explosion av klasskamp.

Vänsterreformisterna fruktar marxisterna eftersom de, helt korrekt, inser vilket hot våra idéer utgör mot deras position. I sin slutgiltiga analys är de närmare högerreformisterna än de någonsin kommer att vara till oss. Slutligen kommer allt att avgöras av en kamp mellan marxism och vänsterreformism om kontroll över arbetarorganisationerna.

Jäsning bland ungdomen

I den nuvarande perioden är taktik till och med viktigare än normalt. Till sin själva natur måste taktiken vara flexibel. Den taktiska inriktningen vid varje givet tillfälle kan inte bestämmas av generella överväganden utan endast av konkreta förhållanden och möjligheter. I tredje världen är situationen mogen för att vinna ett stort antal ungdomar direkt till marxismen. Det uppstår revolutionär eller förrevolutionär oro i det ena landet efter det andra. Stabilitet finns inte någonstans. Men nu ändras också situationen hos ungdomen i de avancerade kapitalistländerna. Den underliggande instabiliteten reflekteras i den våg av ”antikapitalistiska” demonstrationer som följer alla möten som hålls av IMF och andra institutioner.

De senaste två åren har minst en miljon människor deltagit i anti-globaliseringsdemonstrationerna. Detta bevisar existensen av en jäsning bland ungdomen – även före nergången. På det här stadiet är det mest den småborgerliga ungdomen som är påverkad. Men så är alltid fallet i början av rörelsen. Studenter och liknande samhällsskikt är en känslig barometer för utvecklingen av motsättningar i samhället. De nuvarande demonstrationerna är lugnet före stormen. Den förhärskande stämningen är extremt föränderlig. Detta visade sig, redan före trycket av recession och den 11:e september, genom den så kallade anti-globaliseringsrörelsen. I grunden var den, trots sina förvirrade idéer och heterogena sammansättning, en antikapitalistisk rörelse.

Det är sant att majoriteten av dessa människor var studenter, även om det fanns en signifikant närvaro av arbetare och fackföreningsfolk i Seattle, Nice, Genua och Bryssel. Det behöver inte sägas att studenterna och intelligentian i allmänhet inte kan spela någon självständig roll i klasskampen, som småborgerliga sekter inbillat sig i det förflutna. Men de är en extremt känslig barometer för stämningarna i samhället, och kan väldigt tidigt uttrycka de outhärdliga motsättningar och spänningar som byggs upp under ytan i samhället.

Dagens universitetsstudenter har mer kontakt med den sociala verkligheten än till exempel deras motsvarigheter 1968. Delvis är detta ett resultat av en något högre andel studenter från arbetarklassfamiljer, men det reflekterar också den allmänna utvecklingen mot fattigdom bland de lägre skikten i medelklassen och proletariseringen av intellektuellt arbete, vilket för tjänstemännen närmare industriarbetarklassen. I exempelvis Frankrike måste 800.000 studenter skaffa jobb – mestadels i de mest flexibiliserade och farliga sektorerna inom snabbmat, butiksarbete och call centers – för att kunna finansiera sina studier.

Den ryska revolutionen föregicks och annonserades för hundra år sedan av stora studentdemonstrationer (vilka vid tidpunkten var till överväldigande delen tagna från samhällets övre skikt). Så vällde arbetarna in på arenan i 1905 års revolution. En liknande process förekom med de spanska studenterna 1930, vilket Trotskij kommenterade: ”Under utvecklingen av den första ryska revolutionen [1905], observerade vi detta fenomen mer än en gång, och vi har alltid uppfattat dess symptomatiska betydelse. Sådan revolutionär eller semirevolutionär studentaktivitet betyder att det borgerliga samhället genomgår en djupgående kris. Den småborgerliga ungdomen, som känner att en explosiv kraft håller på att byggas upp bland massorna, försöker på sitt eget sätt att hitta en väg ut ur återvändsgränden och knuffa den politiska utvecklingen framåt.”

Han poängterade också att arbetarna borde stödja studenterna utan att göra eftergifter åt de senares medelklassfördomar, men istället vidhålla en oberoende klasståndpunkt och att kommunisterna måste slåss för en korrekt politik: ”Genom att stödja studentrörelsen har de spanska arbetarna uppvisat en helt korrekt revolutionär instinkt. Givetvis måste de agera under egen fana och under ledning av sin egen proletära organisation. Det är spansk kommunism som måste garantera denna process och för det är en korrekt politik oumbärlig.”

På samma sätt är mobiliseringen av studentungdomen i anti-globaliseringsprotesterna ett symptom på hur samhällets kris utvecklas och på ett visst stadium måste den manifestera sig självt som arbetarklassens revolutionära massrörelse. Vi måste förstå dess symptomatiska betydelse och revolutionära potential. Vi måste stödja den och sträva efter att länka den samman med arbetarrörelsen. Men, samtidigt som vi har en vänskaplig hållning får vi inte göra några eftergifter till småborgerliga, reformistiska eller anarkistiska idéer utan utsätta dem för skoningslös kritik, och sätta fram det revolutionära marxistiska alternativet för att vinna de bästa elementen.

Fackföreningarna

Den härskande klassens svaghet visar sig i att den överallt tvingas härska genom arbetarrörelsens ledare. Utan stödet från arbetarnas ledare skulle kapitalisternas styre inte klara sig en enda dag. Men under den djupa krisens förutsättningar kommer inte borgarklassen klara av att bibehålla klassfredspolitiken. I Tyskland ser vi hur den gamla Mittbestimmung-politiken håller på att bryta samman. Överallt kommer cheferna att tvingas gå på offensiven. Detta kommer att få genomgripande konsekvenser för fackförenings- och övriga arbetarrörelsen.

I sin artikel, Fackföreningar under den förfallande imperialismens epok, förklarar Trotskij att det finns en organisk tendens hos fackföreningstopparna att smälta samman med den borgerliga staten. Den här tendensen finns fortfarande, men nu kommer det att bli svårt för byråkratin att fortsätta på den inslagna vägen.

De objektiva förhållandena är inte alls gynnsamma för klassamarbete, vilket skulle förutsätta att cheferna har möjligheten att muta arbetarna med eftergifter. Tvärtom kommer arbetsgivarna, under krisens förutsättningar, att till och med dra tillbaka de eftergifter de gjort i det förflutna.

Förr var det enkelt att gå ut i strejk och vinna eftergifter. Nu kommer det att vara mycket svårt. Strejker kommer att bli svårare, bittrare och allt mer långdragna. Relationen mellan klasserna kommer också att bli allt mer antagonistisk, motsättningarna skarpare än de har varit under perioden sedan 1945. Detta kommer att leda till upphetsat missnöje och opposition i fackföreningarna – även de mest högervridna och byråkratiserade, där förändring tycks omöjlig.

Förr eller senare kommer processen att reflekteras i arbetarklassens massorganisationer. Ledningen kommer att befinna sig under en ökande press från arbetarna. Antingen kommer de att börja spegla denna press och tillhandahålla ledarskap, eller bli kastade åt sidan och ersatta av yngre mer fast beslutsamma element.

Under den period av långt ekonomiskt uppsving som följde på andra världskriget, räckte det, i de avancerade kapitalistiska länderna, ofta med blotta hotet om strejk för att undvika den. Då var det enkelt att vara arbetare. Men nu har allt det förändrats. Detta hade sina orsaker i de objektiva förhållandena. I tider av ekonomisk uppgång vill kapitalisterna inte ha några produktionsavbrott, och kan därför göra eftergifter till arbetarna, och offra en del av mervärdet för att undvika strejker. Detta är den ekonomiska basen för klassamarbete och ”socialt partnerskap”. Men, som vi har förklarat, den senaste uppgången baserades till stor del på superexploateringen av arbetarklassen. Resultaten är helt annorlunda. Till och med under uppgångens höjdpunkt har det förekommit kontrareformer och attacker. Sakernas tillstånd kommer att bli än värre under den kommande ekonomiska nergången.

Under den kommande perioden kommer det vara svårt att vara arbetare. Strejkerna kommer att vara bittra och det kommer inte att vara lätt att få eftergifter. Under dessa förändrade objektiva förhållanden kan vi finna grunden för en förändring av fackföreningarna. I händelsernas hetta, kommer arbetarorganisationerna att transformeras nerifrån och upp.

Fackföreningarna är fröet till det nya samhället inom det gamla. Lenin beskrev dem som ”kommunismens skola”. Detta är den skola där hundratusentals – till och med miljoner – proletärer kommer att få den träning och erfarenhet som är nödvändig för att ge dem förmågan att, i framtiden, ta samhällets styre i egna händer.

Krisen kommer att visa sig i fackföreningarna först. Det finns gränser för fackföreningsledarnas klassamarbetspolitik. På det här stadiet är fackföreningsarbete en kamp i uppförsbacke, med mycket arbete och blygsamma resultat. Men det är en nödvändig investering och förberedelse för framtiden.

Vid ett visst stadium kommer fackföreningarna att pressas in i semiopposition eller till och med verklig opposition till regimen. Till och med när den byråkratiska apparaten håller rörelsen tillbaka och spelar en reaktionär roll, och arbetarna tar sin tillflykt till inofficiell aktion, kommer de alltid att återvända till fackföreningarna. Spontana och tillfälliga gräsrotsorganisationer kan spela en roll men kan aldrig ersätta fackföreningarnas permanenta organisation.

Arbetarna letar efter seriösa förklaringar och analyser, inte bara slogans och agitation. Det finns en växande törst efter teori, inte bara bland ungdomen, men bland alla arbetare. Det är ett allvarligt misstag att undervärdera detta. Målsättningen är att höja arbetarnas nivå, med början bland de mest medvetna.

Den växande krisen har skakat om saker och förmått folk att tänka djupare om saker och ting. Det finns en allmän tendens att ifrågasätta den existerande samhällsordningen och att söka efter orsakerna till världens nuvarande situation. Den tendens som kan ge svar på dessa frågor kommer att vinna arbetarklassens och ungdomens öron.

Överallt kräver den härskande klassen stora nedskärningar och ”uppoffringar” – från arbetarna. Det är ett färdigt recept för klasskamp. Fackföreningsledarna är blinda för detta. De lever i det förgångna. De tror att de genom att göra eftergifter kan återvända till de tidigare mysiga relationerna med direktörerna och regeringen. De förstår inte att svaghet inbjuder till aggression. Efter varje steg bakåt kommer direktörerna att kräva ytterligare två.

Denna process har sina begränsningar. För eller senare kommer arbetarna att säga: ”Nog!” Detta visade sig tydligt i de magnifika generalstrejkerna och demonstrationerna i Grekland. Vid en viss punkt kommer slagordet om aktionskommittéer att bli passande, som ett medel att göra kampen mer allmän, som i maj 1968 i Frankrike. Detta slagord står inte i motsättning till klassens massorganisationer, vilket sekteristerna tror. Under vissa förhållanden kan fackföreningarna själva fungera som arbetarråd, som i den brittiska generalstrejken 1926. I Tyskland förde Trotskij vid ett visst stadium fram parollen om all makt åt fabriksarbetarkommittéerna.

Utsikter

Den nuvarande situationen liknar perioden 1912 – 14, vid slutet av den långa period av klassfred som föregick första världskrigets utbrott. Detta inledde en ny period av krig och revolutioner, som varade till 1923. Sen kom en period av relativ stabilisering, baserad på 1920-talets ekonomiska uppgång – en period väldigt lik de senaste tio åren. Den slutade med kollapsen 1929 – 33, vilket inledde en ny period av instabilitet, revolution och kontrarevolution, vilken slutade först med andra världskrigets utbrott (1939 – 45).

Av exceptionella orsaker som vi förklarat i tidigare dokument, karaktäriserades perioden efter 1945 av en lång tid av kapitalistiskt uppsving, huvudsakligen baserad på världshandelns expansion. Denna epok tog slut med den första nergången under efterkrigstiden 1973 – 75. Detta banade väg för en ny period som skilde sig från efterkrigsuppsvinget. Detta var en period som kännetecknades av låga tillväxtnivåer, hög arbetslöshet, nedskärning av offentliga utgifter och kontrareformer.

Även om uppsvinget under den gångna perioden varade längre än väntat, var det på intet sätt likt efterkrigsuppsvinget. Faktum är att ingen av de grundläggande ekonomiska indikatorerna under den perioden har matchats sen dess. I efterhand kommer 1990-talets uppgång att ses som mer lik 1920-talets skakiga uppsving, som banade väg för en period av nergång. Givetvis upprepar historien sig aldrig på exakt samma sätt. Det finns alltid motströmmar och varianter. Den revolutionära processen fortskrider inte längs en rak linje. Perioder av uppsving kommer att följas av perioder av lugn.

Under den långa perioden av kapitalistiskt uppsving efter 1945 har det funnits en relativ stabilitet i relationen mellan klasserna – och mellan nationer. Nu har detta upplösts. I stället för stabilitet finns en universell instabilitet. Detta kan till och med ses i USA – faktiskt särskilt i USA. Med händelserna den 11:e september avlivades myten om amerikansk osårbarhet. Amerika har sällat sig till resten av världen i den nuvarande kaotiska, explosiva, blodiga soppa som kapitalismen så grundligt har tillagat.

Trotskij förklarade i ”Den ryska revolutionens historia” att den första indikationen på en revolution är att massorna börjar delta i politiken. Så är nu fallet i USA och alla andra länder. Människor som tidigare varit ointresserade är nu intresserade av politik. Människor som aldrig läste en tidning, utom för att studera sportsidorna, slukar nu ivrigt de senaste nyheterna från Afghanistan, och strävar efter att förstå världspolitikens komplexitet och utförandet av militära angelägenheter.

Den 11:e septembers omedelbara effekter är reaktionära till sin karaktär, som vi förutsagt. President Bush får höga stödsiffror i opinionsundersökningarna. Men detta är en ytlig stämning som lätt kan slå över i sin motsats. Låt oss inte glömma bort att den nuvarande presidentens far också fick höga stödsiffror under Gulfkriget, vilket inte hindrade att han fick stryk i presidentvalet året därpå. Stämningarna i USA är mycket mer instabila nu än för tio år sedan. George W. Bush kommer att sluta som den mest hatade och föraktade politikern i amerikansk historia. Hans trogna allierade Tony Blair kommer att gå ett liknande öde till mötes i Storbritannien.

Det viktigaste att förstå är att kapitalismen på världsnivå befinner sig i en återvändsgränd. Motsättningar staplas på motsättningar, vilket förbereder en mycket explosiv situation. Folkflertalets humör kan snabbt förändras, svänga våldsamt till vänster i ett givet ögonblick, allt eftersom krisen utvecklar sig. De motsägelsefulla stämningarna i de amerikanska massorna visade sig i rörelsen bland New Yorks brandmän, när borgmästaren beordrade dem att sluta leta efter sina kamraters kroppar. De marscherade mot stadshuset och utkämpade ett regelrätt slag mot kravallutrustad polis. Genom allt detta bar de den amerikanska flaggan. Detta är en dialektisk motsägelse! De amerikanska arbetarnas aktioner är mer avancerade än deras förståelse. Med all sannolikhet kommer de fortfarande att bära flaggan när de genomför den slutgiltiga striden om makten. Det kommer inte att göra någon skillnad för resultatet!

Det råder inga tvivel om att krigets effekt, på kort sikt, är en paralysering eller åtminstone ett uppskjutande av klasskampen i många länder, inte bara USA. Men det är tillfälligt. Alla motsättningar kvarstår och växer i intensitet. Genom att hålla tillbaka flodvågen kommer ledningen bara att göra den än mer omöjlig att kontrollera när den väl bryter igenom – vilket den till slut kommer att göra.

Även under de senaste tio årens uppgång har det varit konstanta nedskärningar i statliga utgifter. I en lågkonjunktur kommer detta att fortsätta, förorsakande ännu större svårigheter. Minskningen av produktionen och sysselsättningen kommer att innebära ett motsvarande fall i statliga intäkter, vilket omöjliggör verkliga reformer och eftergifter till arbetarklassen och de arbetslösa. Vi kommer att stödja kraven på ökade offentliga utgifter till skolor och sjukhus som förs fram av fackliga ledare, men vi kommer att peka på att det är omöjligt under kapitalismen. Vad som krävs är nationalisering av ekonomins styrande delar och en socialistisk produktionsplan, under demokratisk arbetarkontroll, som den enda vägen ut ur krisen.

Kapitalismen har, också i de avancerade kapitalistiska länderna, blivit ett outhärdligt system för befolkningens stora massor. Den omänskliga pressen, det auktoritära styret på arbetsplatsen, de långa timmarna av slavgöra som tagit allt nöje från arbetet – har skapat en mardrömssituation för miljoner. Detta visar sig i familjens nedbrytning, övergreppen mot kvinnor och barn, vettlösa brott och våldshandlingar, droger och alkoholism. Om detta är läget under ett uppsving, hur blir det under nergången?

Redan nu växer sig ifrågasättandet av marknadsekonomin allt starkare, till och med bland medelklasserna. Bördan av överarbete, prestationsmål, just-in-time-produktion, pressen, ångesten, osäkerheten, ojämlikheten – alla dessa ting skapar en allt mer kritisk stämning, särskilt bland ungdomen, men inte bara där.

Samhällets polarisering i vänster och höger kommer vid en viss punkt att fortplanta sig i arbetarrörelsens organisationer. För tillfället tycks det inte finnas något som pekar på detta. Arbetarnas organisationer är till stor del tomma, och ledningen har gått långt till höger – så långt att en del människor till och med har förkastat dem helt. Detta är extremt dumt. Anledningen till att ledningen har gått långt åt höger är att klassen ännu inte börjat någon avgörande rörelse.

I samma grad som ledningen inte står under direkt tryck från arbetarklassen ökar den härskande klassens tryck flerfaldigt. Men när klassen börjar röra sig kommer den oundvikligen att röra sig genom massorganisationerna, därför att det inte finns något alternativ.

Just nu är kapitalismens tryck på arbetarorganisationerna särskilt intensivt på grund av kriget. Pressen är stark att rätta in sig i ledet, att acceptera ”nationell enighet” i krigsfrågan, att sätta ”splittrande frågor” åt sidan, och så vidare. Men, allt eftersom tiden går, kommer det att komma tryck underifrån att hantera folkflertalets brännande problem. Massornas stämningar kan hållas tillbaka en tid av arbetarrörelseapparatens dödvikt. Men detta har sina begränsningar. Ju längre processen hålls tillbaka, desto mer våldsam blir explosionen när den kommer. Stora överraskningar väntar den härskande klassen och reformist- och fackföreningsledarna.

Världskapitalismens framväxande kris, som kommer att utvecklas under det närmaste decenniet, eller mer, med upp- och nergångar, håller på att skapa en serie våldsamma skalv som kommer att skaka massorna ur sin slöhet och apati och driva dem in på kampens väg. Under dessa förhållanden kommer idéer som tidigare bara gett eko i små cirklar att vinna åhörare i tusental och tiotusental. Den revolutionära marxismen kommer att inta sin rättmätiga plats, i spetsen för arbetarklassen i dess kamp för den socialistiska omdaningen av samhället.

London, den 28 februari 2002.