För att förstå att det behövs en planekonomi, räcker det egentligen att konstatera grundläggande fakta om världen idag.
- 783 miljoner människor svälter, och en tredjedel av världens befolkning står inför osäker livsmedelsförsörjning. Samtidigt slängs 19 procent av all mat som produceras och 13 procent försvinner i leveranskedjan.
- 150 miljoner människor är hemlösa, och 1,6 miljarder bor i otillräckliga eller undermåliga bostäder. Samtidigt finns det fler tomma bostäder än hemlösa i alla större städer – i USA finns det exempelvis 28 lediga bostäder för varje hemlös.
- Miljontals vuxna och barn dör varje år i sjukdomar som vi vet hur man botar. Samtidigt gör läkemedelsbolagen rekordvinster.
- Klimatkatastrofen fortsätter att förvärras. Samtidigt uppnår man inga klimatmål och alla samarbeten kollapsar.
- Regeringar världen över satsar miljarder på militären. Samtidigt skär man ned lika mycket på välfärden.
- Arbetarklassen blir fattigare – kapitalisterna blir rikare: 1996 hade vi 28 miljardärer i Sverige, 2022 hade vi 542.
Listan kan göras lång över hur irrationellt det kapitalistiska systemet är. Världens mäktiga – kapitalisterna, deras företag och deras företrädare i de olika staterna – står i konkurrens med varandra och kan bara se till sina egna vinster.
Lösningen kan tyckas enkel: expropriera kapitalisterna, nationalisera de största företagen och bankerna och sätt dem under arbetarklassens demokratiska kontroll. Det vill säga: upprätta en internationell planekonomi som drivs enligt folks behov istället för kapitalisternas vinstintresse.
Men i en gemensam kör säger hela det borgerliga samhället – alla skolor, universitet, medier, alla professorer och lärare – att det är omöjligt, det fungerar inte, det leder till kaos och svält. Försök inte – ge upp!
Bevisat i verkligheten
Den österrikiske nationalekonomen Ludwig von Mises försökte göra teori av denna borgerliga reflex. Han myntade det som kallas för det socialistiska eller ekonomiska kalkyleringsproblemet.
I “Economic Calculation in the Socialist Commonwealth” påstår von Mises att det är omöjligt att planera ett helt lands ekonomi genom socialistiska planeringskommittéer utan en marknad med prissignaler och så vidare, av den enkla anledningen att det är för mycket information.
“Så snart man överger föreställningen om ett fritt fastställt penningpris för varor av högre ordning blir rationell produktion fullständigt omöjlig. Varje steg som tar oss bort från privat ägande av produktionsmedlen och från användningen av pengar tar oss också bort från en rationell ekonomi.”
Det här argumentet har besvarats flera gånger om, inte minst av verkligheten, som Trotskij påpekar i Den förrådda revolutionen:
“Med de borgerliga ekonomerna har vi inte längre någonting att gräla om. Socialismen har demonstrerat sin rätt till seger, inte genom Das Kapital, utan på en industriell arena, som omfattar en sjättedel av jordens yta – inte på dialektikens språk utan på stålets, cementets och elektricitetens språk.”
Det var planekonomin som lyfte Sovjetunionen ur enorm fattigdom, som gjorde att de hade en tillväxt på 20 procent innan andra världskriget och 10–11 procent på 1950- och 1960-talen.
Under åren 1913–1963 ökade den industriella produktionen med 5200 procent, att jämföra med 600 procent i USA och 200 procent i Storbritannien. Produktiviteten ökade under samma period med 1310 procent i Sovjetunionen, 332 procent i USA och 73 procent i Storbritannien.
Detta lade grunden för en enorm höjning av levnadsstandarden. Mellan 1955 och 1959 mer än fördubblades antalet bostäder i städerna, medan antalet privata bostäder mer än tredubblades. Hyrorna var satta till cirka 6 procent av månadsinkomsten, och man spenderade fyra gånger så mycket per person på utbildning som i Storbritannien, och hade långt fler forskare och civilingenjörer än något annat land i världen.
Det var planekonomin, och de sovjetiska arbetarnas enorma uppoffringar, som gjorde att Sovjetunionen besegrade Nazityskland i andra världskriget. Det var även planekonomin som gjorde att man kunde tävla med USA i rymdkapplöpningen.
Planekonomins överlägsenhet har uppenbarligen bevisats i praktiken många gånger om.
Mises argument besvaras även i Folkrepubliken Walmart: Hur de globala storföretagen lägger grunden till socialism, som Phillips och Rozworski släppte 2019. Där förklarar författarna samma sak som Engels gör i Socialismens utveckling från utopi till vetenskap ett och ett halvt århundrade tidigare.
Engels förklarar att det redan under kapitalismen finns planering inom alla storföretag, mellan alla olika grenar i företaget och alla steg i produktionen. Det finns inget kapitalistiskt företag som skulle låta de olika avdelningarna konkurrera med varandra. Allt är tvärtom planerat in i minsta detalj (för kapitalisternas vinstintresse), men mellan alla företag råder fortfarande marknadens anarki och konkurrens.
”Motsättningen mellan samhällelig produktion och kapitalistisk tillägnelse framstår nu som motsättning mellan produktionens organisation i den enskilda fabriken och produktionsanarkin i samhället som helhet.”
På samma sätt förklarar Philips och Rozworski att beviset redan finns för att det går att planera ett helt lands ekonomi. Walmarts hela ekonomi är idag lika stor som Sveriges ekonomi eller som Sovjetunionens under andra världskriget. Går det att planera Walmarts ekonomi så går det därför i ett helt land.
Arbetardemokrati och planekonomi
Detta förutsätter en socialistisk revolution: att arbetarklassen tar makten, att man exproprierar storföretagen och bankerna, så att vi, majoriteten i samhället, kan styra ekonomin själva, i enlighet med våra behov och intressen i stället för kapitalisternas vinstintressen. Bara så kan vi lösa de problem mänskligheten står inför.
Sedan måste även revolutionen spridas till flera länder. Det går inte att bygga en socialistisk ö i ett hav av kapitalism – där världsmarknaden skulle dominera. Vi behöver upprätta planerade ekonomier i flera utvecklade kapitalistiska länder och i slutändan världen över.
Med andra ord måste vi inte bara avskaffa det privata ägandet av produktionsmedlen, utan också nationalstaten.
Kommunismens fiender använder gärna Sovjetunionens kris under 1970- och 1980-talet som bevis för att planekonomin inte fungerar.
Men det skedde inte på grund av inneboende problem i planekonomin, utan på grund av inneboende problem med byråkratin. Den ryska revolutionen – den mest demokratiska händelsen i historien – isolerades i ett underutvecklat fattigt land där arbetarklassen var för liten, svulten och slutkörd av inbördeskrigets tidiga år för att hålla greppet om makten. Ovanpå massornas svårigheter växte en byråkrati fram.
Ekonomin planerades från första början av en liten klick byråkrater. Under Stalin fattades alla ekonomiska beslut i hela Sovjetunionen av 15 departement i Moskva. Denna apparat expanderade efterhand till monstruösa proportioner, med fruktansvärd korruption och vanstyre. Ju mer avancerad ekonomin blev, desto större hinder blev byråkratin.
En planekonomi behöver arbetardemokrati på samma sätt som kroppen behöver syre, av den enkla anledning att den inte har samma automatiska mekanismer som marknaden. Marknadens “osynliga hand” måste ersättas av arbetarklassens medvetna kontroll över ekonomin. Planekonomin kräver arbetarklassens aktiva deltagande på alla nivåer i samhället för att kontrollera ekonomin, i kombination med prissignaler som återspeglar utbud och efterfrågan.
Detta förklarar Trotskij i “Den sovjetiska ekonomin i fara”.
“Bara genom att hela tiden justera planen medan den genomförs, att omarbeta den delvis och som helhet, går det att garantera att den är ekonomiskt effektiv. Den socialistiska planeringskonsten faller inte från himlen och uppstår heller inte fullt utvecklad i ens händer i och med erövrandet av makten. Denna konst går bara att behärska med hjälp av kamp, steg för steg, inte av några få utan av miljoner, som en ingående del i den nya ekonomin och kulturen.”
Kommunismen
Kapitalismen innebär ett fruktansvärt slöseri på mänsklig potential. Det inkluderar allt det arbete som slösas bort – inte i produktion – utan i telefonförsäljning, att skapa ogenomträngliga betalväggar, marknadsföring, hålla fast i företagshemligheter och så kallad intellektuell egendom, och så vidare.
Genom att rationalisera bort allt detta, avskaffa arbetslösheten och dela på jobben, kan vi snabbt minska arbetstiden. Detta är en nyckel till att göra det lättare för arbetarklassen att medvetet styra samhället.
I takt med att man utvecklar produktionsmedlen ytterligare kommer maskiner, teknologi och robotar att innebära att man kan automatisera bort allt arbete som det är onödigt att människor gör. Genom att producera ett överflöd av alla varor kan vi mer och mer applicera den kommunistiska principen av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.
Resurserna finns för ett samhälle utan arbetslöshet, hemlöshet, krig, svält, klimatkris, och så vidare.
Men under kapitalismen blir istället krisen bara djupare och djupare. Arbetarklassen pressas av arbetslöshet, låga löner, höga lån, hyror, varupriser och räntor. Vi ser ökad protektionism och nationalism, fler krig och konflikter. Miljontals dör i sjukdomar som vi kan bota och folk svälter ihjäl samtidigt som vi slänger mat. Miljontals går hemlösa samtidigt som det finns tomma bostäder.
Det är inte planekonomin som inte fungerar, utan kapitalismen. Den enda lösningen är att arbetarklassen griper makten och upprättar en internationell planekonomi.
Med den teknologiska nivå som finns idag kan vi snabbt frigöra miljarder människor från det manuella arbetets slaveri: jordbrukare, städare, industriarbetare, lagerarbetare, och så vidare. Vi kan se till att alla får mat på bordet, tak över huvudet, värme, elektricitet, sjukvård, utbildning, och så vidare.
I stället för massarbetslöshet, skulle vi med snabb teknologisk utveckling och genom att dela på jobben kunna gå från åtta timmars arbetsdag, till sex timmar, till fyra, till tre, två… Det betyder att alla människor för första gången frigörs till att ägna majoriteten av sin vakna tid åt konst, vetenskap, forskning, utbildning, åt att delta i samhällslivet, åt att höja sig själva och hela mänskligheten till en nivå som vi knappt kan föreställa oss.
I Trotskijs ord:
“Det är svårt att förutsäga gränserna för det självstyre som framtidens människa kan nå eller de höjder dit hon kan föra sin teknik. Samhällsbyggande och psykofysisk självuppfostran kan bli två aspekter på en och samma process. Alla konstarterna – litteratur, drama, målning, musik och arkitektur – kommer att skänka denna process skönhet. … Människan kommer att bli omätligt starkare, klokare och mer förfinad; hennes kropp kommer att bli mer harmonisk, hennes rörelser mer rytmiska, hennes röst mer musikalisk. Livsformerna kommer att bli mer dynamiskt dramatiska. Den genomsnittliga människotypen kommer att nå Aristoteles, Goethes och Marx höjder. Och över denna kam kommer nya toppar att resa sig.”
L Trotskij. Litteratur och revolution. Bokförlaget Röda rummet. s. 175
Detta är den verkliga betydelsen av en planekonomi, och vad vi kommunister kämpar för.
Sputnik 1957
Det var planekonomin som gjorde att Sovjetunionen skickade upp den första satelliten i rymden, den första levande varelsen, den första mannen och kvinnan; genomförde den första rymdpromenaden, den första mjuklandningen på månen och skickade upp den första obemannade farkosten som nådde en annan planet.