Sedan krisen 2008 har främlingsfientliga partier och rörelser stärkts i både Europa och USA. De har även lyckats vinna över vissa skikt inom arbetarklassen till sitt program. Delar av arbetarrörelsen har börjat anpassa sig till deras idéer och börjat ställa krav på hårdare gränskontroller. En del försöker legitimera detta med citat från Marx, men sanningen är att en sådan kortsiktig politik varken har något att göra med Marx eller med traditionerna från Första, Andra eller Tredje internationalen.
Marx och Brexit
I Storbritannien har fokus för dessa diskussioner varit frågan om Brexit. I synnerhet högerpolitiker har dragit slutsatsen att orsaken till Brexit var att arbetarna är rasister och att vi måste ”lyssna” på dem. Detta har också påverkat fackföreningsrörelsen där flera ledande fackliga representanter på ett eller annat sätt börjat förespråka krav på hårdare gränskontroller.
Den 19 december skrev ledaren för fackförbundet Unite, Len McCluskey, under en artikel med rubriken ”En andra Brexit-omröstning riskerar att slita sönder vårt samhälle”.
I det stora hela uttrycker artikeln en legitim kritik mot den rörelse som vill ha en ny folkomröstning om Brexit, vilket skulle riskera att slita sönder Labourpartiet. Men i frågan om gränskontroller uppmanar McCluskey till ett stopp för arbetskraftsinvandring i de fall där lokala löner och arbetsvillkor undermineras.
”Principen är enkel, vi måste se till att alla har lika lön, att kollektivavtalen efterlevt och sätta ett stopp för att oseriösa företag importerar arbetskraft genom bemanningsföretag endast för att dumpa löner. Det är inte migrantarbetarna som bär skulden för detta utan systemet som tillåter att giriga chefer kränker alla arbetare. Theresa May är tyst om detta.”
Detta är helt rätt. Arbetarrörelsen måste bekämpa alla försök att underminera de framsteg som man har kämpat sig till. Detta gäller även EU:s utstationeringsdirektiv som i praktiken har öppnat dörren för import av strejkbrytare från olika delar av Europa. Men sedan rör sig McCluskey från ett korrekt förhållningssätt till ett som är potentiellt skadligt:
”Arbetarrörelsen kommer alltid att kämpa mot rasism – men också exploatering. Varje fackmedlem vet att vår styrka alltid behöver grundas i kontroll över tillgången på arbetskraft – en avreglerad marknad för arbetskraft fungerar knappast bättre än den gör på något annat område.”
Denna till synes rimliga retorik döljer ett direkt skadligt krav: att vi ska låta kapitalisterna bestämma över tillgången på arbetskraft. Han antyder att fackföreningarna på något sätt skulle kunna kontrollera denna tillgång, men han säger det inte rakt ut eftersom han vet att detta inte är aktuellt. Han syftar i själva verket på en kontroll över invandringen som ska utföras av den borgerliga staten, som idag styrs av en i grunden antifacklig regering. I praktiken är detta en uppmaning till borgerligheten att begränsa invandringen, inte till att fackföreningsrörelsen ska kontrollera den. Om han argumenterade för att endast fackföreningsmedlemmar skulle ha rätt att arbeta så skulle ingen marxist ha en anledning att invända, men det är inte vad han säger.
Man skulle kunna argumentera för att situationen skulle ändras om Labourpartiet kom till makten. Men i praktiken skulle detta inte innebära någon större förändring. Staten skulle fortsätta att vara borgerlig och ekonomin fortsatt kapitalistisk. Det är naivt att tro att statsförvaltningen som domineras av högern skulle lägga fram ett förslag på invandringsnivåer för att gynna arbetarrörelsen istället för storföretagen. I verkligheten vet McCluskey att han står på ostadig grund, vilket är orsaken till att han använder Marx och antikapitalistisk retorik för att försvara sin position.
Konsten att citera selektivt
Den 24 december 2016 publicerade McCluskey en artikel i det brittiska kommunistiska partiets tidning Morning Star, som en del av sin kampanj för att bli omvald. Artikeln är tydligt riktad mot McCluskeys utmanare från vänster, Ian Allinson som några dagar tidigare skrivit en artikel om att stödja arbetares rätt att röra sig fritt.
Bland annat jämför Allinson med hur man sett på kvinnor på arbetsplatserna, vilket är en bra analogi. Kravet på att kvinnor skulle hållas utanför arbetsplatserna och fackförbunden var ett reaktionärt och splittrande krav, som hjälpte cheferna att sätta olika löner för kvinnor och män. På så sätt kunde de använda kvinnorna för att underminera männens löner och villkor. Alla invändningar som idag används mot migrantarbetare har tidigare använts mot arbetarkvinnor. Det finns ingen anledning att behandla dessa frågor olika.
För att försvara sitt ställningstagande, använder McCluskey ett citat av Marx ifrån ett anförande till Första internationalen som hölls inför Lausanne-kongressen:
”En studie av den kamp som den engelska arbetarklassen bedriver, visar att arbetsgivarna ställer arbetare mot varandra genom att antingen importera utländsk arbetskraft eller flytta tillverkningen till länder med billig arbetskraft.”
Detta citat använder McCluskey för att påstå att Marx stödde gränskontroller men om vi läser hela stycket får vi en lite annan bild:
”Den enskilda människans makt har försvunnit, ställd inför kapitalets makt. I fabrikerna är nu arbetarna inget mer än kugghjul i maskineriet. För att återvinna sin individualitet har arbetaren tvingats ena sig med andra arbetare och skapa organisationer för att försvara sin lön och sitt liv. Fram tills nu har dessa sammanslutningar endast varit lokala medan kapitalets makt, tack vare nya industriella uppfinningar, ökar var dag. Dessutom har nationella organisationer i många fall blivit maktlösa: en studie av den kamp som den engelska arbetarklassen bedriver, visar att arbetsgivarna ställer arbetare mot varandra genom att antingen importera utländsk arbetskraft eller flytta tillverkningen till länder med billig arbetskraft. Om arbetarklassen under dessa förhållanden vill ha någon framgång i sin fortsatta kamp, måste de nationella organisationerna bli internationella.” (Marx, på Lausannekongressen)
Marx ser problemet: att arbetsgivarna använder nationella splittringar för att ställa arbetarklassen mot sig själv. Hans lösning är dock inte ”reglerad invandring”, utan internationell organisering. Marx talar om att arbetarrörelsen måste öka sitt samarbete över nationsgränserna. Faktum är att den speciella passage som citeras är från Lausannekongressen för Internationella arbetarassociationen (Första internationalen), som Marx lade sin tid på att bygga.
Det faktiska förslag som McCluskey för fram i sin artikel – att förbjuda arbetsgivare från att importera arbetskraft utan kollektivavtal – betyder i praktiken inte särskilt mycket, men retoriken antyder mer än så. Artikeln är i verkligheten ett försök att ge en vänstertäckmantel åt kravet på ”reglerad invandring”, det vill säga minskad invandring. Detta har varit parollen för Labourpartiets invandringspolitik under de senaste två årtiondena: från Tony Blairs flyktingförvar och Gordon Browns paroll ”Brittiska jobb till brittiska arbetare” (som lanserades på en fackföreningskonferens 2007), till Ed Milibands mugg med ordet ”invandringskontroll” på.
Ett korrekt krav som McCluskey förde fram i sin artikel från den 19 december 2018 är att förbjuda arbetsgivare att anställa utländsk arbetskraft till lägre löner än den inhemska arbetskraften. Detta var en del av ett program som Marx stödde.
Ett exempel ur McCluskeys egna fackförbunds historia är strejkerna på Lindsey oil, där arbetarna kämpade mot utstationeringsdirektivets försämringar av löner och villkor. I denna strejk kämpade lokala fackombud för att hävda en internationalistisk hållning mot etablissemangets rasister, som utan att lyckas försökte ta över strejken. Fackombuden krävde att alla arbetare oavsett nationalitet skulle ha samma villkor. Man lyckades vinna kampen efter att ha vunnit över de utländska arbetarna till strejken, vilket varit omöjligt om kampanjen haft rasistiska inslag.
Den retorik som McCluskey använder skulle gjort det betydligt svårare att vinna över utländska arbetare till de brittiska arbetarnas krav. Vid den tidpunkten var fackföreningsbyråkratin mottaglig för främlingsfientliga paroller i tidningarna som Browns ”Brittiska jobb till brittiska arbetare”. Denna paroll togs upp av den dåvarande fackföreningsledaren Derek Simpson, som påstod sig stå till vänster. Det är tydligt att arbetarna under kampens gång lyckades utveckla en mycket bättre hållning än fackförbundstopparna.
I jakt på bevis på rasism inom arbetarklassen, stämplade en del av vänstern strejken som rasistisk och motsatte sig den. Sådana ultravänsteristiska dumheter tjänar endast arbetsgivarnas intressen och skulle ha fört de minst klassmedvetna arbetarna in i etablissemangsrasisternas händer.
Arbetarna hade helt rätt och de fackliga ledarna fullständigt fel i denna konflikt. Det är ingen tillfällighet. Under kampens gång inser arbetarna behovet av att ena sig med sina bröder och systrar från andra länder. Det är den trångsynta reformistiska mentaliteten som gör att de fackliga ledarna alltid försöker hitta en lösning som kapitalisterna kan acceptera.
Det är värt att nämna att strejkbrytare under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet ofta importerades från andra länder. När Marx byggde Första internationalen var en av dess huvudsakliga uppgifter att bekämpa dessa metoder. Hur? Genom att vinna över migrantarbetarna till fackförbunden och bygga starka band mellan arbetare från olika länder genom internationalen.
Den Första internationalens framgångar visade vikten av internationalism för arbetarna, särskilt de brittiska. Andra internationalen använde samma metoder, med stor framgång. Marx skulle aldrig fått för sig att kampanja för gränskontroller. Det finns en avgörande skillnad mellan att kräva att arbetare ska ha samma löner och villkor, och att argumentera för förbud eller begränsning av utländsk arbetskraft. Det förstnämnda enar arbetarklassen och det sistnämnda splittrar den.
Zizeks etisk-politiska problem
Zizek har alltid trivts med att vara kontroversiell. Ibland har han en poäng, men hans förmåga att se hyckleri och motsättningar i människors tänkande är betydligt större än hans förmåga att presentera ett alternativ. Detta gäller även invandringsfrågan.
Av någon anledning väljer Zizek i sin artikel om gula västarna i Frankrike att fokusera på invandring och flyktingar:
”Detsamma gäller för vårt stora etisk-politiska problem: hur hanterar vi flyktingströmmarna? Lösningen är inte att bara öppna gränsen för alla som vill in och grunda detta i vår generaliserade skuld (’Vår kolonisering är vårt största brott som vi måste återbetala för evigt’). Om vi fortsätter på denna nivå, tjänar vi de som har makten som uppmuntrar konflikten mellan invandrare och den lokala arbetarklassen (som känner sig hotade av dem) och bibehåller sin överlägsna moraliska ståndpunkt.”
Analysen är inte särskilt djup. Givetvis finns det en småborgerlig moralism när det kommer till flyktingar. Många välgörenhetsorganisationer älskar att prata om flyktingar, särskilt när de är långt borta på någon annan kontinent. Det är dock otillräckligt att bara notera detta och ställa det i motsats till klasskampen. I verkligheten finns det en stor solidaritet mellan arbetare med olika bakgrunder, vilket var viktigare i Refugees Welcome-rörelsen än någon form av etiska överväganden eller skuldkänslor.
Liksom så många andra intellektuella inom medelklassen tror Zizek att arbetare varken är intresserade av internationell solidaritet eller teoretiska aspekter av klasskampen, utan bara av sin nästa löneutbetalning. När de behandlar detta ämne visar många intellektuella sitt låga förtroende för arbetarklassen. Det finns även en annan orsak till att det är felaktigt att betrakta frågan som i grunden etisk och beskriva den som en distraktion, som Zizek gör i dessa meningar:
”Så snart någon börjar fundera på sådana saker, skriker den politiskt korrekta vänstern direkt fascism – se till exempel de våldsamma attacker som Angela Nagle fått utstå på grund av sin enastående essä ’The Left Case against Open Borders’. Återigen är ’motsättningen’ mellan de som förespråkar öppna gränser och populister mot invandring en falsk ’sekundär motsättning’ vars slutgiltiga funktion är att fördunkla behovet av att förändra systemet självt: hela det internationella ekonomiska system som i sin nuvarande form leder till flyktingar.”
Zizek har såklart rätt i att kampen i grunden måste handla om att förändra samhället. Men invandringsfrågan kommer endast att fördunkla denna kamp om frågan förs fram på fel sätt. Det är precis vad Zizek gör i sin artikel. Invandringsfrågan är ett viktigt ämne som måste lösas. Men frågan måste ges ett socialistiskt svar, inte ett etiskt.
Marx och den irländska nationella frågan
Zizek hänvisar till en artikel skriven av Angela Nagle i den konservativa tidningen ”American Affairs” med titeln ”The Left Case against Open Borders” som har fått mycket kritik men också lovord från vissa delar av vänstern. Återigen försöker man använda Marx för att legitimera motstånd mot invandring. Nagle använder ett brev från Marx till två amerikanska medlemmar av Första internationalen:
”På grund av den tilltagande koncentrationen av arrendejordbruk måste Irland regelbundet skicka sitt överskott av arbetskraft till den engelska marknaden, och därigenom kan lönerna hållas nere, samtidigt som den engelska arbetarklassen demoraliseras och tvingas att ytterligare sänka sina materiella anspråk.
Och viktigast av allt: varje handels- och industriort i England har nu en arbetarklass som uppdelats i två mot varandra fientliga läger: engelska proletärer och irländska proletärer. De flesta av de engelska arbetarna hatar sina irländska konkurrenter, som sänker levnadsstandarden för alla landets arbetare. De känner sig som medlemmar av den härskande nationen, och i sin attityd mot irländarna förvandlar de sig därigenom till verktyg åt aristokraterna och kapitalisterna, vilka sålunda stärker sin makt över hela arbetarklassen. Mot den irländske arbetaren mobiliseras religiösa, sociala och nationella fördomar. Attityden påminner rätt mycket om den vita underklassens hållning gentemot svarta i de tidigare slavstaterna i USA.. Irländarna ger igen med samma mynt. De ser i sina engelska kamrater de engelska förtryckarnas medbrottslingar och enfaldiga redskap.
Pressen, kyrkan, skämttidningarna, kort sagt alla medel de härskande klasserna har till sitt förfogande, gör vad de kan för att hålla denna antagonism vid liv och se till att den ytterligare intensifieras. Den utgör helt enkelt förklaringen till att den engelska arbetarklassen – trots dess organisering – alltjämt står så maktlös. Här ligger hemligheten bakom kapitalisternas förmåga att bevara och stärka sin makt, och det är man inom kapitalistklassen mycket väl medveten om.”
Detta är en väldigt tydlig analys där Marx poängterar att irländska migrantarbetare användes som slagträ mot engelska arbetare under mitten och slutet av 1800-talet och att denna uppdelning skadade klasskampen i England. Att Marx poängterade detta borde inte vara en överraskning för någon. Vad som är intressant här är inte Marx färdigheter att observera utan istället lösningen som han föreslår, något som Nagle väljer att inte inkludera:
”England, kapitalismens centralmakt, som hittills behärskat världsmarknaden, är i dagens läge det mest intressanta landet för de grupper som förbereder den proletära revolutionen; dessutom är det hittills det enda landet där de materiella förutsättningarna för en sådan revolution nått en tillräcklig mognadsgrad. Det Internationella Arbetarförbundets viktigaste uppgift är därför att påskynda en samhällsomvälvning i detta land, och det kan endast ske genom att man gör Irland självständigt.
Sålunda är det Internationalens plikt att i alla sammanhang ställa konflikten mellan England och Irland i förgrunden – och samtidigt öppet ta ställning för Irland. Och Centralrådet i London måste se som sin speciella uppgift att få de engelska arbetarna att inse att Irlands nationella frigörelse är den viktigaste förutsättningen för att de själva skall kunna uppnå en social frigörelse – att sluta upp på irländarnas sida blir således ingalunda någon sentimental hjälpaktion; det ligger lika mycket i engelsmännens eget intresse.”
Detta är själva frågans kärna. Marx argumenterar för att engelska arbetare ska förena sig med irländska arbetare genom att stödja deras krav på självständighet och att Första internationalen ska ta strid för det. Detta skulle göra att engelska och irländska arbetare enas i kampen mot engelskt kapital och engelsk imperialism. Notera även att Marx lägger ansvaret på de brittiska arbetarna att ta upp frågan för att vinna över irländska arbetare. Detta är något helt annat än att ställa krav på gränskontroller.
Det verkar som Nagle kopierat citatet rakt av från en artikel av David L Wilson i Monthly Review. I denna artikel argumenterar han för att det skulle vara fel att förminska oron för invandringen och den lönedumpning som sker, vilket i sig är sant. Men detta argument, om det inte tydligt förklaras, kan enkelt användas för att rättfärdiga reaktionära åsikter. Wilson gör inte detta utan använder Marx citat på ett riktigt sätt för att argumentera för behovet av enighet mellan arbetare över nationsgränser: att vi måste ta strid mot USA:s utrikespolitik och ena migrantarbetare med arbetare som inte är migranter. Detta är helt rätt. Han argumenterar också emot en del av den politik som USA:s regering använder mot migrantarbetare. Likväl lämnar han den grundläggande teoretiska frågan om gränserna olöst.
Denna oklarhet möjliggör andra tolkningar. Angela Nagle följer Wilsons argument om behovet att kämpa mot ”det som skapar migration”, vilket hon hittar i USA:s utrikespolitik, multinationella bolag och fattigdom. Men där Wilson argumenterar mot gränskontroller eftersom de skadar enheten mellan migrantarbetare och arbetare som inte är migranter, så tar Nagle motsatt hållning.
Nagle verkar anse att själva påståendet om att det finns en konflikt mellan migrantarbetare och arbetare som inte är migranter är ett argument för gränskontroller, när det i själva verket är ett argument för motsatsen. Nagle använder märkligt nog citat där Marx uppmanar till försvar för irländska arbetares demokratiska rättigheter för att argumentera för hårdare åtgärder mot migranter. Hon skriver:
”Vad gäller illegal invandring, borde vänstern stödja försöken att göra E-verify [att arbetsgivare skriver under arbetstillstånd för migrantarbetare, ö.a.] obligatoriskt och ta strid för skarpa straff för arbetsgivare som inte följer lagen. Arbetsgivare, inte invandrare, borde stå i fokus för försöken att upprätthålla lagen. Dessa arbetsgivare utnyttjar invandrare som saknar vanliga juridiska skydd i syfte att garantera en kapplöpning mot botten. Sådana incitament måste elimineras för att arbetare ska behandlas väl.
[…]
”Precis som situationen i England på Marx tid, samlar politiker som Trump sin bas genom att hetsa fram främlingsfientlighet. Men om de alls gör det, är det sällan de tar itu med den strukturella exploateringen – oavsett om den sker inrikes eller utrikes – som är roten till massinvandringen. Ofta gör de dessa problem värre genom att utöka arbetsgivarnas och kapitalets makt över arbetarna, medan de riktar sina anhängares vrede – ofta själva offer för dessa krafter – mot andra offer: invandrare. Men trots Trumps gormande om invandring, har hans administration i praktiken inte gjort något för att utöka användningen av E-Verify och skryter hellre om en gränsmur som aldrig verkar bli av. Medan familjer delas vid gränser, har administrationen blundat för arbetsgivare som använder invandrare som pjäser i ett handelsspel med arbetare som valuta.”
Här försöker Nagle visa att hon står på arbetarnas sida genom att kräva att arbetsgivarna får böter och straff. Men som Wilson poängterar i sin artikel leder dessa krav och straff i verkligheten bara till att migrantarbetare blir mer utlämnade åt sina arbetsgivares exploatering. Byggandet av en underklass av extremt exploaterade invandrare är precis vad lagstiftning och polisbevakning åstadkommer. Arbetsgivare använder halvlegala underleverantörer för att komma runt sådana åtgärder. Dessa förslag löser ingenting och i verkligheten är det i grunden samma reaktionära hållning som de antikinesiska lagar som drevs igenom i USA 1882, som Nagle hänvisar till på ett nästan positivt sätt när hon diskuterar dessa skamliga delar av det amerikanska fackförbundet AFL:s historia.
Nagle lämnar kontrollen över flödet av arbetskraft i kapitalistklassens händer. Om kapitalistklassen bestämmer att mer arbetskraft borde komma in, legalt eller illegalt, kommer de att släppa in fler – och om de bestämmer sig för motsatsen, kommer de inte att släppa in fler. Idén om att detta skulle stärka arbetarklassens förhandlingsstyrka är minst sagt kortsiktig. Detta speglar fackföreningsbyråkratins hopp om ett enkelt liv.
En sådan politik skulle endast splittra legala och illegala arbetare och antagligen skapa en ännu mer skiktad arbetskraft där vissa har större rättigheter än andra. Under de senaste årtiondena har AFL-CIO gjort rätt som drivit kampanjer mot migrantlagarna och istället förespråkat att det ska finnas vägar till medborgarskap och rätten att stanna. Detta stämmer överens med det program som den Andra internationalen antog, just eftersom det kommer ur arbetarrörelsens behov av att utjämna arbetarklassens rättigheter för att kunna enas.
Men Trumka och andra ledare för AFL-CIO insisterar konsekvent på den fiktiva idén om att avskaffa den ”illegala” invandringen, vilket är mer eller mindre vad Nagle också argumenterar för. De fokuserar för mycket på borgarklassens retorik, men för lite på vad borgarklassen gör. Målet med att inte ge invandrare samma rättigheter – oavsett om det är rätten att bara stanna under vissa villkor eller fullständig illegalitet – är att dumpa löner och villkor, och skapa ett skikt inom arbetarklassen som är extra exploaterat. Av just denna anledning kan vi inte förvänta oss att kapitalisterna eller deras statsapparat ska skapa ett migrationssystem som skulle gynna arbetare.
Myten om den liberala borgerligheten
Många vänsterförespråkare av gränskontroller använder sitt motstånd mot liberalism för att dölja sin egen opportunism. För att rättfärdiga sin splittrande politik använder de klasskonfliktens retorik mot den ”liberala eliten”. I verkligheten existerar inte denna liberala elit.
Nagle påstår att Mark Zuckerbergs kampanj Fwd.us är allierad med vänsterförespråkare för öppna gränser, men i verkligheten står inte deras program för öppna gränser utan för mer ”humana” och effektiva gränskontroller. Till exempel argumenterar Fwd.us tillsammmans med Cato-institutet för att flyktingförvar är alldeles för dyrt och lyfter istället fram användandet av ”elektroniska fotbojor, telefonuppföljningar med biometrisk röstigenkänning, oannonserade hembesök, arbetsgivarverifiering, och personlig övervakning av deltagare” (Alternatives to Detention are cheaper than Universal Detention, Cato Institute). Fas två av detta program påbörjades 2010, två år in på Obama-administrationen. Detta är inget dåligt exempel på skillnaderna mellan Demokraternas och Republikanernas politik i USA. Den ena vill ha flyktingförvar, och den andra elektronisk övervakning för att det är billigare.
Den 22 november insisterade Hillary Clinton på att Europa måste begränsa invandringen:
”Jag beundrar den generösa och medmänskliga vägen som framförallt togs av ledare som Angela Merkel, men jag tycker att man får säga att Europa har gjort sin del, och måste sända ett väldigt tydligt budskap – ’vi kommer inte att kunna ge skydd och stöd’, för om vi inte löser migrationsfrågan så kommer det att fortsätta grumla politiken.”
Med andra ord måste vi besegra extremhögern genom att anta deras program. En annan av etablissemangets älsklingar, Tony Blair, håller med:
”Man måste hantera och svara på det legitima missnöje som finns, vilket är anledningen till att man idag omöjligt kan ställa upp i ett val om man inte har en stark hållning i invandringsfrågan eftersom folk är oroliga för den … Man måste besvara dessa problem. Om man inte besvarar dem så … skapar det ett utrymme som populisterna kan utnyttja.”(Hillary Clinton: Europe must curb immigration to stop rightwing populists)
Tony Blair som är en skicklig borgerlig politiker talar aldrig klarspråk i dessa frågor, utan antyder bara saker. Vi behöver ”en stark hållning i invandringsfrågan” – men han säger inte vad det skulle vara. Det bör kommas ihåg att Tony Blairs invandringspolitik – ”kontrollerad invandring” – innebar att sätta upp privata flyktingförvar där invandrare behandlades sämre än kriminella. Hans parti brukade dela ut flygblad där de skröt om hur mycket asylsökandet minskat och så vidare. Man får anta att han föreslår mer av samma sak.
Blairs förståelse av frågan om valbarhet är något begränsad. Labourpartiets valmanifest förra året – som motsatte sig metoden med ”fientlig omgivning” och flyktingförvar på obestämd tid – var det mest invandrarvänliga på många år. Trots att det stödjer något som verkar vara ett poängbaserat invandringssystem, var detta valmanifest en klar brytning med Labours illa dolda främlingsfientliga flirt under Blair, Brown och Miliband. Med detta valmanifest fick Labour det bästa valresultatet sedan 1997.
Angela Merkel ses ofta som en invandringsvän, vilket är helt felaktigt. Det är sant att hon under flyktingkrisen tillät fler flyktingar att komma till Tyskland än till något annat land, men det berodde inte på något allmänt stöd för invandring. Hennes syfte var att förhindra att den fria rörligheten inom EU:s gränser fullständigt skulle kollapsa. Gränser återskapades mellan medlemsstater och detta var ett sätt att minska pressen medan hon försökte stoppa flyktingflödet. Till slut slöt man en överenskommelse med Erdogan, som tog emot sex miljarder euro för att hålla kvar flyktingar med våld i Turkiet. Detta är EU:s storslagna humanism i praktiken.
En vänstertäckmantel för borgerligheten
Myten om den liberala borgarklassen existerar inom både de delar av vänstern som är för invandring och de som är emot. Paul Mason har ändrat sin hållning många gånger, men 2016 argumenterade han för att Labour skulle bilda en allians med den ”globalistiska delen av eliten” för en mjuk Brexit. Denna attityd finns bland hela den EU-positiva brittiska vänstern. De beskriver EU som en progressiv institution och argumenterar för samma sak som Mason även om de inte använder samma ord: en allians mellan arbetarna och bankirerna i City of London, där majoriteten röstade för att stanna kvar i EU.
I USA tar denna folkfrontspolitik formen av ett stöd för Demokraterna. Men även om Demokraterna inte står lika långt till höger som Trump, försvarar de större delen av hans program. Deras största kritik är att han får det att hamna i dålig dager. De tycker att ICE (Immigration and Customs Enforcement) som ansvarar för gränspolis och deportationer är bra, men tycker att barn borde bli deporterade tillsammans med sina föräldrar och inte separat. I den tidigare nämnda intervjun säger Hillary Clinton: först deporterar man kriminella, hot mot rikets säkerhet och ”dåliga skådespelare”, och sedan ger man de som befunnit sig i USA under en längre tid en ordentlig process och kö att vänta i. ”De som sedan fortsätter att komma hit, skickar man tillbaka om de inte har giltigt skäl till asyl.” Man får anta att hon hänvisar till de pågående migrantströmmarna från Latinamerika här. Det är ingen slump att de samlade kongressledamöterna på det första mötet för den ”progressiva” gruppen i Demokraterna efter novembervalen inte kunde ge ett rakt svar på vad deras åsikt var om ICE, och i praktiken övergav de sitt motstånd till institutionen under sommaren.
Att låtsas som om borgerligheten överhuvudtaget skulle kunna vara migrantarbetarnas vän eller en allierad till de som vill kämpa mot rasism och främlingsfientlighet, är att göra borgerligheten värdefulla tjänster, att ge dem en ”progressiv” vänstertäckmantel. Marxisters roll är att avslöja de reaktionära motiv som driver både den del av borgerligheten som klär sina intressen i progressiva och demokratiska färger, och den del av borgerligheten som låtsas stå på den inhemska arbetarens sida mot den utländska.
Våra verkliga traditioner
Stuttgartkongressen 1907 var den Andra internationalens viktigaste kongress. Den diskuterade kolonierna, kriget, imperialismen, rösträtt för kvinnor, fackliga frågor och migration. Detta var ingen slump: det var i dessa frågor som opportunismen visade sig tydligast.
Högeropportunisterna på kongressen kom framförallt från Storbritannien, USA och Tyskland. De argumenterade för att koloniseringen var ett sätt att ”civilisera” de koloniala folken, vände sig emot att ha en fast linje i krigsfrågan, ställde sig emot invandring från länder som var ”för underutvecklade”, men tog ställning för ”neutral” (alltså opolitisk) fackföreningsrörelse och för att kompromissa om kvinnlig rösträtt genom framförallt att prioritera manlig före kvinnlig. I slutändan vann dock vänstern majoritet.
Det är värt att noggrant gå igenom invandringsfrågan då flera argument som fördes fram under debatten är väldigt lika de vi hör idag från personer som Nagle och McCluskey. Trömer från Australiens Labourparti sa följande:
”Kapitalisterna ser därför till att ta in mer asiatiska arbetare för att sänka löner. De vita arbetare som kommer in organiserar sig snabbt och drar inte ner de australienska arbetarnas villkor. Australiens Labourparti vill därför stänga ute vissa arbetare som inte förväntas anpassa sig till de vitas villkor. Detta betyder asiaterna. [Han tror att] denna politik från Australiens Labourparti inte står i motsättning till socialismen. […] Självklart vill vi ha ett brödraskap mellan alla folkslag, men fram tills vi uppnår detta måste vi se efter våra egna länders arbetare, så att de inte offras till kapitalisterna utan motstånd.”1
Den amerikanska delegaten Hillquit förde fram samma åsikt:
”Kapitalisterna importerar en sådan arbetskraft som av naturen måste vara billigare och i allmänhet tjäna som omedvetna strejkbrytare, och som är farlig konkurrens för inhemska arbetare. Numera är denna arbetskraft kinesisk eller japansk, den gula rasen i allmänhet. Vi har absolut inga rasfördomar mot kineserna, men vi måste konstatera att de är helt omöjliga att organisera. Ett folk kan bara organiseras i klasskampen när dess utveckling redan nått ganska långt så som med belgarna och italienarna som migrerat till Frankrike. Kineserna däremot är fortfarande för långt efter i sin utveckling för att bli organiserade. Socialismen kan inte bara bli sentimentalitet. Vi är mitt uppe i en öppen konflikt mellan kapital och arbete. Alla motståndare till det organiserade arbetet är våra fiender. Vill vi uppnå någon slags privilegium för utländska strejkbrytare, som inhemska arbetare kommer att behöva kämpa emot? Om vi inte vidtar några åtgärder mot importen av kinesiska strejkbrytare, kommer den socialistiska rörelsen att behöva ta ett steg tillbaka.”
Om man bortser från en del av språkbruket, har vi här exakt samma fenomen som med Nagle och McCluskey. Dolt bakom fraser om internationalism och klasskamp, förordar dessa delegater attacker på en särskild grupp arbetare. Inte alla invandrare givetvis (vad skulle USA vara utan invandrare?), utan en särskild grupp arbetare som ansågs dumpa löner.
Det är ingen slump att delegaterna från USA var särskilt bekymrade över asiatisk invandring. Fem år tidigare hade USA:s kongress gjort 1882 års tillfälliga lag ”Chinese Exclusion Act” permanent. Denna lag förbjöd inte bara ytterligare kinesisk invandring, utan avskaffade en mängd rättigheter för invandrare av kinesisk härkomst. AFL och byggarbetarförbund i Kalifornien ställde sig skamligt nog bakom denna lagstiftning, medan IWW som stod till vänster aktivt bekämpade den. I detta avseende följde de amerikanska och australienska delegaterna den amerikanska borgarklassens ledning.
Detta var faktiskt andra gången som delegater från Socialist Party of America fört fram denna hållning. På Amsterdamkongressen 1904 hade Hillquit fört fram en liknande motion som krävde ett stopp på import av arbetare från ”underutvecklade raser”. Andra delegater från Socialist Party motsatte sig dock resolutionen som, precis som den 1907, drogs tillbaka. Likväl genomsyrades SP:s majoritet av opportunism i denna fråga och hade spelat invandringskortet i Eugene Debs presidentvalskampanj 1904, trots Debs personliga avståndstagande från Stuttgartresolutionen.
I Stuttgart motsatte sig delegater från det amerikanska Socialist Labor Party (som leddes av Daniel DeLeon) denna politik:
”[Talaren, Julius Hammer, kritiserade] särskilt den tredje delen av Hillquits resolution, som tillåter att man begränsar kinesiska och japanska arbetares invandring. Detta är fullständigt anti-socialistiskt. En lagstadgad begränsning av invandring måste förkastas. Man kan inte nå några framsteg för socialismen genom lagstiftning i samarbete med de borgerliga partierna. [Talaren gav flera olika exempel] på hur rasistiskt hat i USA förblindar arbetarna och hetsar dem att ta till våld. De japanska och kinesiska arbetarna kan absolut organiseras. Det finns inga arbetare som är så outbildade som antytts. De förstår efterhand kapitalismen väldigt väl, och likaså hur den ska bekämpas.”
De italienska delegaterna höll med:
”Det går inte att bekämpa migranter, bara de missförhållanden som utvandringen leder till. Det italienska partiet och fackförbunden har alltid detta i åtanke. Vi motsätter oss gränskontroller eftersom vi vet att den hungerns piska som smäller bakom migranternas ryggar är starkare än alla lagar som stiftats av regeringar.”
Dessa argument är i grunden lika giltiga idag. Opportunisternas hållning på konferensen är fullt jämförbar med den som de som förespråkar gränskontroller idag har. Stuttgartkongressens slutgiltiga resolution poängterade samma sak:
”Kongressen letar inte efter botemedlet till de konsekvenser som kan drabba arbetare på grund av migration och emigration i några ekonomiskt eller politiskt utestängande regler, för dessa är fruktlösa och reaktionära till sin natur. Detta är särskilt sant vad gäller att begränsa rörligheten för och utestänga utländska nationaliteter eller raser.”2
Istället för gränskontroller, som man ansåg vara ”reaktionära till sin natur”, föreslog den Andra internationalen en rad åtgärder för att stärka arbetarrörelsen i de mottagande länderna.
”1. Ett förbud mot export eller import av arbetare som skrivit under kontrakt som fråntar dem rätten att fritt disponera sin arbetskraft och lön.
2. Lagstadgat skydd för arbetare genom att förkorta arbetsdagen, införa minimilön och avskaffa systemet med låglönefabriker och reglera hemarbetet,
3. Avskaffandet av alla restriktioner som förhindrar olika nationaliteter eller raser från att stanna i ett land eller som utesluter dem från att ha samma sociala, politiska och ekonomiska rättigheter som den inhemska befolkningen eller hindrar dem att utöva dessa rättigheter. Omfattande åtgärder för att underlätta naturalisering.”
Utöver detta beslutade man om att fackföreningsrörelsen skulle ta bort alla restriktioner på att invandrare skulle kunna bli medlemmar och att de skulle göra sitt yttersta för att underlätta invandrarnas deltagande. De skulle också arbeta för att skapa en internationell fackföreningsrörelse och stärka fackföreningsrörelsen i de länder som migranterna kom ifrån.
Detta internationalistiska program står i skarp kontrast till den provinsialism som dagens ledare inom arbetarrörelsen förordar.
Det är tydligt att migrantarbetarnas roll under det kapitalistiska systemet inte har förändrats i grunden. Precis som för hundra år sedan försöker dagens borgarklass konsekvent använda migranter för att dumpa löner och arbetsvillkor. Man kan diskutera hur framgångsrika de är, men även om man drar slutsatsen att migrantarbetare dumpar löner och villkor för den inhemska arbetskraften så betyder inte detta att man måste stödja gränskontroller. Tvärtom. Fackförbundens och de politiska partiernas roll måste vara att integrera och utbilda arbetare som inte är fackligt anslutna i syfte att stärka arbetarrörelsen. Därför måste man kämpa mot alla former av diskriminering och olika rättigheter för invandrare och arbetare som inte är invandrare. Detta inkluderar rätten för invandrare att stanna oavsett deras anställningsform.
Lenin och den Tredje internationalen
Inte så oväntat tillhörde Lenin vänstern på Stuttgart kongressen. Han uttryckte en oro över hur utbredd opportunismen var inom arbetarrörelsen.
”Omröstningen om den koloniala frågan är av väldigt stor betydelse. Först och främst har den synliggjort den socialistiska opportunismen som kapitulerar inför borgarklassens smicker. Dessutom har den avslöjat en negativ tendens inom den europeiska arbetarrörelsen som kan orsaka en inte så liten skada för proletariatets kamp och som därför bör ägnas särskild uppmärksamhet.”
Resolutionen om den koloniala frågan vanns med en knapp majoritet, genom att de mindre nationerna hade fler röster än de imperialistiska koloniala nationerna. Lenin ansåg att opportunismens styrka berodde på imperialismen, något han skulle återkomma till i sin bok **Imperialismen: kapitalismens högsta stadium**. Han gjorde samma poäng i frågan om invandring:
”Några ord om resolutionen om utvandring och invandring. Även i denna fråga försökte kommissionen försvara de inskränkta hantverksintressena genom att förbjuda arbetskraftsinvandring från underutvecklade länder (som kulier – från Kina etc.) Detta är samma aristokratiska anda som man kan finna hos arbetare i några av de ”civiliserade” länderna, som får vissa fördelar genom sin privilegierade ställning och därför tenderar att glömma behovet av internationell klassolidaritet. Men ingen på kongressen [när den hölls i plenum] försvarade denna hantverkar- och småborgerliga trångsynthet. Denna resolution uppfyller fullt ut kraven för den revolutionära Socialdemokratin.” (Internationella socialistiska kongressen i Stuttgart)
Lenin ställde sig bakom resolutionen och betraktade oppositionen mot rättigheter för migrantarbetare som ett stöd för imperialismen. Hans attityd i denna fråga som i alla andra visade på internationalism. Attityden hos vissa skikt inom arbetarklassen i imperialistiska länder var skadlig för denna enhet. Som Lenin beskriver det, ”de tenderar att glömma behovet av internationell klassolidaritet”.
I sin artikel från 1913 ”Kapitalismen och arbetarnas invandring” gör han en liknande poäng:
”Borgarklassen hetsar arbetarna i en nation mot arbetarna i en annan nation i sin strävan att hålla dem splittrade. Klassmedvetna arbetare, som inser att kapitalismens nedbrytning av alla nationella skrankor är oundvikligt och progressivt, försöker hjälpa till att upplysa och organisera sina arbetskamrater från de underutvecklade länderna.”
1915 återkommer han till frågan:
”I vår kamp för verklig internationalism och mot ”chauvinist-socialismen”, citerar vi alltid exemplet kring de opportunistiska ledarna inom S.P. i USA som vill begränsa invandring av kinesiska och japanska arbetare (framförallt efter Stuttgart kongressen, 1907, där de var motståndare till de beslut som fattades på kongressen). Vi menar att man inte kan vara internationalist och samtidigt ställa sig bakom sådana restriktioner. Och vi menar att socialister i USA, särskilt engelska socialister som tillhör den härskande och förtryckande nationen, som inte är emot begränsningar av invandring, som inte är motståndare till ägandet av kolonier (Hawaii) och som inte ställer sig bakom koloniernas rätt till fullständig frihet, att sådana socialister i verkligheten är engelska chauvinister.” (Letter to the Secretary of the Socialist Propaganda League)
Lenins position är väldigt tydlig. Man kan inte argumentera för att begränsa invandringen. Att göra det är är ”chauvinist-socialism” och står i skarp motsättning till en internationalistisk politik. I artikeln från 1913 förklarar Lenin fördelarna med invandring:
”Det kan inte finnas något tvivel om att endast djup fattigdom tvingar människor att överge sina ursprungliga länder och att kapitalisterna exploaterar migrantarbetare på det mest skamlösa sätt. Men endast reaktionärer kan blunda för den progressiva betydelsen av denna moderna migration mellan länder. Frigörelse från kapitalets makt är omöjligt utan den fortsatta utvecklingen av kapitalismen och klasskampen. Och kapitalismen drar in de arbetande massorna från hela världen i denna klasskamp och bryter ner det lokala livets unkna och gammalmodiga vanor, bryter ner de nationella barriärerna och fördomarna och enar arbetare från alla länder i massiva fabriker och gruvor i USA, Tyskland och så vidare.”
Invandringsfrågan måste ses ur den internationella arbetarklassens synpunkt. Även om det ofta är väldigt traumatiskt för de som tvingats till det, spelar migrationen en historiskt progressiv roll genom att den bryter ner nationella barriärer, fördomar och vanor. I det långa loppet kommer en sådan utveckling endast att stärka arbetarrörelsen nationellt och internationellt.
Tredje internationalen gjorde också ett uttalande i frågan om arbetskraftsinvandring på sin fjärde kongress. I Teser i Orientfrågan kan man läsa följande:
”De kommunistiska partierna i de imperialistiska länderna, USA, Japan, Storbritannien, Australien och Kanada, är förpliktigade att inför den hotande faran inte bara inskränka sig till propaganda mot kriget, utan också göra alla ansträngningar för att upphäva de faktorer, som desorganiserar arbetarrörelsen i dessa länder och som gör det lättare för kapitalisterna att använda sig av motsättningar mellan folk och raser. Dessa faktorer är invandringsfrågan och frågan om billig färgad arbetskraft.
Kontraktssystemet utgör ännu i dag den främsta metoden för värvandet av färgade arbetare till sockerplantagen på Söderhavsöarna, dit arbetare från Kina och Indien förs. Denna omständighet har gjort att arbetare från de imperialistiska länderna kräver införandet av lagar mot invandringen och mot användandet av färgad arbetskraft, både i Amerika och Australien. Dessa lagar skärper motsättningen mellan de vita och de färgade arbetarna samt splittrar och försvagar arbetarrörelsens enhet.
De kommunistiska partierna i Amerika, Australien och Kanada måste föra en energisk kamp mot lagarna, som förhindrar invandringen, och måste förklara för de proletära massorna i dessa länder att sådana lagar även kommer skada dem på grund av det rashat som de underblåser.
Kapitalisterna motsätter sig sådana lagar mot invandring, för att de är för importen av billig färgad arbetskraft som ett sätt att pressa ner de vita arbetarnas löner. Det finns bara ett sätt att effektivt hindra kapitalisternas avsikt att gå på offensiven – de invandrande arbetarna måste upptagas i de existerande fackorganisationerna för vita arbetare. Samtidigt måste man kräva att de färgade arbetarnas löner höjs till samma nivå som de vita arbetarnas. Ett sådant steg av de kommunistiska partierna kommer att avslöja kapitalisternas planer och samtidigt på ett åskådligt sätt visa de färgade arbetarna, att det internationella proletariatet, inte har några rasfördomar.”
Återigen ifrågasätts det inte att kapitalisterna försöker importera arbetskraft för att sänka lönerna, men detta ”kan endast lösas på ett sätt – att invandrade arbetare går med i de redan existerande fackförbunden för vita arbetare” (min kursivering). När man kräver att invandrare ska ha samma löner ”avslöjar det kapitalisternas avsikter” och, detta går inte betona detta tillräckligt, ”grafiskt demonstrerar” att ”det internationella proletariatet inte har några rasistiska fördomar”.
Antiimperialism?
Vänstern som förespråkar gränskontroller legitimerar detta ibland med hänvisning till internationell solidaritet. Självklart är migration dåligt för de länder som människor utvandrar från, borde vi inte därför stödja förbättrandet av förhållandena i dessa länder istället? Detta låter väldigt fint men frågan är hur vi kan förbättra dessa förhållanden? Dessutom, med tanke på att arbetarklassen inte har makten, vilka krav skulle tjäna till att ta oss dit?
Trots alla fina fraser från världens ledare så ser de alltid till sina egna intressen först. Trump förordar gränser för både varor och invandrare. Poängen med protektionistiska barriärer på varor är just att exportera arbetslöshet till andra länder. Samma logik gäller för invandrare. Genom att hålla invandrare utanför sina gränser kan USA:s härskande klass hålla tillbaka klasskampen i det egna landet på bekostnad av Mexiko och andra länder i Centralamerika. Dessutom försöker USA:s härskande klass använda den mexikanska staten för att kontrollera flödet av migranter från Centralamerika och hålla kvar dem i Mexiko. Även om Demokraterna och det så kallade liberala etablissemanget inte är lika öppna med det, så ställer även de sig bakom denna politik. EU använder en liknande strategi i förhållande till Turkiet. Det är så imperialismen fungerar.
I ett ännu mer skandalöst uttalande, föreslog Tysklands Afrikakommissionär Gunther Nooke att europeiska länder skulle arrendera jordegendomar i Afrika för att bygga städer som skulle kunna absorbera alla migranter och utveckla ekonomin, det vill säga en återgång till kolonialismen. Ett liknande förslag fördes fram av den reaktionära presidenten Lobos i Honduras. I verkligheten skulle detta endast vara en mer uppenbar version av vad de imperialistiska makterna redan gör med de ”särskilda ekonomiska zonerna”. Trots alla fina ord om utveckling så är det bara de själva som tjänar på detta.
Den allmänna uppfattningen är att välgörenhetsorganisationer och utländskt bistånd används för att hjälpa de fattiga massorna runt om i världen. I verkligheten går pengarna huvudsakligen till välgörenhetsorganisationerna själva och till korrupta regeringsföreträdare runt om i världen. Arbetarna och de fattiga får nöja sig med smulorna. I bästa fall lyckas välgörenhet att täcka upp för den skada som görs av de imperialistiska ländernas arméer och banker.
Nagle förde korrekt fram att USA:s militära äventyr är en av de huvudsakliga skälen till flyktingvågen. Det är sant att destabiliseringen av Mellanöstern lett till att miljontals människor tvingats lämna sina hem och sysselsättningar. Detta håller vi helt med om. En förutsättning måste vara ett otvetydigt motstånd mot den amerikanska imperialismen.
Men det är inte bara krig eller politisk repression som leder till migration. En av de huvudsakliga faktorerna till migrantkaravanerna är priset på kaffe. Imperialismen har gjort att stora delar av Centralamerika är beroende av kaffeexport. Den brasilianska valutan har fallit, vilket lett till att Brasiliens konkurrenter fått stora problem. Priset på 2 dollar per kilo för arabiska kaffebönor täcker inte produktionskostnaderna. Då det inte finns jobb inom andra sektorer så har kaffeodlare tvingats att emigrera. Samtidigt säljer företag som Starbucks sitt kaffe för 50 dollar kilot. Detta är de multinationella företagens roll i världsekonomin och deras bidrag till migrationsflödet.
I verkligheten tjänar det inte mycket till att prata om att förändra situationen i den före detta koloniala världen om man inte också utmanar kapitalismen och imperialismen. Hela 1900-talet visar hur dödfödd antiimperialismen blir utan antikapitalism och socialism. Just på grund av att imperialismen är sammanbunden med kapitalismen måste kampen mot imperialismen vara en kamp mot kapitalismen. Alla andra förslag, särskilt när det kommer från arbetarrörelsen i imperialistiska länder, fungerar endast som en vänstertäckmantel för imperialismen. Arbetarna i de imperialistiska länderna måste ena sig med arbetarna i den före detta koloniala världen genom att bekämpa sin egna imperialistiska borgarklass. Detta är verklig internationell solidaritet.
En ny period
En av den nuvarande periodens säregenheter är att arbetarrörelsen i väst präglas av en nostalgi för det förflutna. Under trycket från nedskärningar i den offentliga sektorn, lönesänkningar och försämrade arbetsvillkor, ser många arbetare tillbaka till den tidigare perioden som en period av stabilitet och välfärd. En tid då kapitalisterna och fackförbunden gjorde överenskommelser om löneförhöjningar istället för lönesänkningar och när politiska partiet lovade – och genomförde – reformer. En tid då ordet ”reform” innebar verkliga förbättringar i arbetarklassens levnadsförhållanden, inte attacker och nedskärningar. Men denna period är över och kommer inte tillbaka.
Krisen beror inte på invandrare eller dåliga idéer (”nyliberalism”), utan på kapitalismens egna begränsningar. Detta får vissa konsekvenser. Reformisterna och den fackliga ledningen hamnar i fällan att basera hur de ska ställa sig till invandringsfrågan på hur många invandrare som kapitalismen har råd med. Hur många invandrare kan komma hit utan att pressa ner lönerna? Hur många invandrare kan vi sätta i skolor, bostäder och sjukhus? Detta var felaktigt under 1950- och 1960-talen men det är ett katastrofalt sätt att tänka i en period av kapitalistiskt förfall. Svaret är att kapitalismen inte kan upprätthålla nuvarande löner och villkor oavsett om det finns invandrare eller inte. Att stänga gränserna, eller till och med utvisa invandrare kommer inte att ändra detta. Det är som att försöka släcka sin törst med saltvatten.
I verkligheten finns det pengar under dagens kapitalism till att erbjuda bostäder, skolor med mera för alla världens flyktingar. Men pengarna ligger i borgarklassens händer. Resurserna som behövs för en dräglig levnadsstandard för alla världens människor existerar men de är koncentrerade i ett fåtal händer av miljardärer och multinationella storföretag. Denna ojämlikhet kommer bara att bli värre.
Vårt program handlar inte om att uppnå stabilitet eller om att vi ska anpassa oss efter borgarklassen, vilket endast skulle ske på bekostnad av arbetarna, oavsett om man är invandrare eller inte. Vårt program måste handla om att ena arbetarklassen över nationsgränserna till försvar för löner och villkor och för en socialistisk revolution. Resolutionen som den Andra internationalen antog under Stuttgartkongressen innehåller faktiskt de viktigaste punkterna: försvar av kollektivavtal, villkor och löner, samt en kamp för att förbättra villkoren för alla arbetare, samma rättigheter för invandrare som för de inhemska arbetarna inklusive uppehållstillstånd, sjukvård, socialt skyddsnät, bostad och så vidare. Dessutom måste vi kämpa för att bygga upp ett samarbete mellan fackförbunden internationellt och ett stärkande av banden mellan arbetarklassens organisationer världen över. Ett sådant tillvägagångssätt är det bästa försvaret av arbetarklassens nuvarande levnadsförhållanden, mot den härskande klassens attacker, men också den bästa förberedelsen för en socialistisk världsrevolution.
20 december 2018
1 Debatten kan läsas på engelska på: https://medium.com/@simonhannah/debate-at-the-stuttgart-congress-1907-on-immigration-9971f565da90
2 Engelsk version: http://www.historicalmaterialism.org/blog/away-with-damocles-sword-deportation