Fråga från Elias WL, RKP Göteborg
I Malcolm X ord: “Det finns ingen kapitalism utan rasism.” Genom hela sin historia har rasismen fungerat som ett verktyg för den härskande klassen, för att berättiga deras styre och plundring – och för att ställa arbetare mot arbetare.
Den moderna rasismen började som det ideologiska försvaret för kolonialismen och slavhandeln, som spelade en central roll i kapitalismens framväxt.
Från att Columbus landsteg i Amerika år 1492, hade européerna inom ett par hundra år utrotat 90–95 procent av urinvånarna. Kristendomen hade använts för att motivera korstågen och otaliga andra brott. Men den räckte inte till för folkmord och massutrotning i den skalan: tanken är att man ska omvända och frälsa folk, inte utrota dem.
De ekonomiska intressena avgör. År 1503–1660 fraktades 185 ton guld och 16 000 ton silver till Spanien, vilket bara var möjligt genom att börja använda slavar från Afrika i en lukrativ handel som drog in alla de andra europeiska makterna: Storbritannien, Frankrike, Portugal, Nederländerna och så vidare.
Man kan se den ideologiska utvecklingen i USA:s tidiga historia. På bomullsplantagen arbetade från början livegna, både svarta och vita. Men plantageägarna behövde mer arbetskraft, och fogligare arbetskraft. Efter Nathaniel Bacons uppror 1676 drog de slutsatsen att de behövde ersätta livegna med importerade slavar. De “fria” vita kunde man nu börja använda mot de svarta. Oavsett hur uselt de hade det, var de åtminstone vita.
1800- och 1900-talets rasbiologi är knuten till imperialismen. Gustaf Retzius beskrev exempelvis 1909 den nordiska “rasen” som “en naturlig aristokrati utmärkt av nobelhet, höghet, frihetskänsla och andra heroiska dygder, till skillnad från ett antal andra europeiska rastyper, mindre högsinta och mer lämpade för repetitivt industriarbete”. Detta svarade mot den svenska kapitalismens intressen av att exploatera andra folk – inte minst att ta resurserna på samernas områden i Norrland i anspråk.
Idag använder både högern och Socialdemokraterna rasistisk hets mot flyktingar, muslimer och förorten för att dölja det faktum att de inte kan lösa ett enda av de problem arbetare står inför. Medan de sitter med brödet i hand, försöker de få arbetarna att slåss över smulorna. Demagoger som Åkesson och Trump försöker kapitalisera på den allmänna känslan av att allt går i fel riktning, och gör invandringen till syndabock. Men faktum kvarstår att ingen av dem har någon lösning på arbetarnas problem. Arbetarklassen har därmed inget annat val än att överbrygga de splittringar som våra härskare försöker skapa i klasskampen.
Denna klasskamp är också nyckeln till den organisering och det politiska medvetande som krävs för att lägga grunden för rasismens avskaffande en gång för alla, genom att störta borgarklassen i en socialistisk revolution.