Enligt Socialstyrelsen är belastningen på sjukvården snart lika stor som våren 2020. Ett år in i pandemin har regeringen fortfarande inte tillfört tillräckliga resurser – och trots finansminister Magdalena Anderssons påståenden om satsningar står nedskärningarna fast i vårbudgeten.
”Flera kollegor är så trötta att de gråter och visar symtom på utmattning. Det finns en gräns för hur mycket vi klarar av, och flera av oss är nog nära den gränsen nu”, berättade en sjuksköterska i Gävleborg för TT.
”Jag har gått ner 15 kilo i vikt. Och tappat en massa hår”, berättade en undersköterska för Trelleborgs Allehanda. ”Vi mår inte bra här. Många gråter och är förtvivlade i stort sett dagligen”, konstaterade en IVA-sköterska i Karlstad. ”Jag kan inte förstå hur man kan ha låtit det gå så här långt.”
Enligt regeringen själva har de tillfört ”betydande ekonomiska resurser” för att ”säkerställa en fungerande sjukvård och omsorg”. Detta är en minst sagt förskönande omskrivning av att de tillfört tillfälliga tillskott som knappt räckt till den mest akuta krisen – och som dras tillbaka när pandemin är över. I vårbudgeten rör det sig om ett tillfälligt tillskott på sju miljarder till sjukvården. Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar påpekade helt korrekt att regeringen ”vill lägga mindre pengar på välfärden framöver än hur det såg ut innan pandemin”. Med andra ord: efter pandemin väntar en situation i välfärden som var ännu värre än den var före.
I Stockholm påstår den borgerliga majoriteten sig ”prioritera” vården, men erkänner i nästa andetag att deras ”satsningar” inte ens täcker kostnadsökningen. Detta är utöver de planerade nedskärningarna i kvinnosjukvården. I Uppsala ska Akademiska sjukhuset ”spara” (läs: öka arbetsbelastningen och försämra vården för) 400 miljoner, och i Skåne föreslår konsulter besparingar på 1,5 miljarder. I Västernorrland planeras nedskärningar på 80 miljoner.
Prioriteringen sedan krisens början har varit företagen, som regeringen totalt lovat 212 miljarder i korttidspermitteringar, sänkta arbetsgivaravgifter, omställningsstöd, med mera, plus garantier på 300 miljarder. I vårbudgeten utökas stöden ytterligare för att prioritera ”jobben, jobben, jobben”, med Magdalena Anderssons ord.
Om syftet verkligen är att minska arbetslösheten måste de hundratals miljarderna vara ett slående misslyckande. Enligt regeringens egna beräkningar i budgeten stiger arbetslösheten från 8,3 till 8,7 procent under 2021. Volvo, som tog emot över en miljard i krisstöd, tackade med att varsla tusentals och dela ut 30 miljarder till aktieägarna. Man måste inte vara marxist för att inse att det regeringens gåvor till storföretagen räddar är kapitalisternas vinster och inte ”jobben”.
Tre av tio svenskar har nu svårt att klara sina utgifter, enligt kronofogden. Stadsmissionen berättar om ensamstående föräldrar som arbetar inom vård och omsorg som söker sig dit för hjälp med mat och pengar. ”De har ofta förlorat tusentals kronor i månaden, till exempel i ob-ersättningar. Deras buffertar är borta och många har skulder till Kronofogden”, konstaterade kanslichefen Jonas Wihlstrand i Dagens Arena. Andra drabbas av långtidscovid och får en utförsäkring från Försäkringskassan som tack.
Arbetarrörelsen skulle behöva svara med att organisera klasskamp mot försämringarna. Tyvärr har fackförbunden lagt sig platt vid varje tillfälle. De skrev under usla avtal under höstens avtalsrörelse, som i många fall kommer att innebära försämringar, och har till och med kapitulerat inför borgarnas försök att försämra lagen om anställningsskydd. Den socialdemokratiska regeringen, som styr med stöd av högern, är förstås de som är ytterst ansvariga för högerpolitiken. Vänsterpartiet, som borde stå i första ledet i kampen, har inte distanserat sig från regeringen genom att dra tillbaka sitt passiva stöd. Tvärtom har ledningen tagit ytterligare steg till höger genom att öppna för att sitta i regering med Centerpartiet – alltså att själva ingå i en regering som bedriver högerpolitik.
Redan före pandemin fanns ett stort missnöje som syntes i spontana initiativ underifrån som undersköterskeupproret och förskoleupproret – och som utan tvivel förstärkts under pandemin. Problemet är att arbetarrörelsen just nu fungerar som ett massivt hinder för att kanalisera denna kampvilja i klasskamp. Kampen mot försämringarna går därför hand i hand med kampen för en stridbar arbetarrörelse.
Under kapitalismen finns det ingen ljusning för mänskligheten – kris på alla plan är det nya normala. Den enda lösningen på arbetslösheten, krisen i välfärden, coronapandemin och så vidare, är i sista hand att arbetarklassen tar makten. En stridbar arbetarrörelse är därför en socialistisk arbetarrörelse – en arbetarrörelse med målet att störta kapitalismen i en socialistisk revolution.