Vänsterpartiet skall vara ett socialistiskt och därmed antikapitalistiskt parti. Men hur är det egentligen ställt? Vad vill Vänsterpartiet? Avanti! har granskat partiprogrammet.
Så länge det handlar om en allmän analys av kapitalismen håller programmet en ganska marxistisk kurs. Arbetarklassen har inte försvagats genom tjänstesektorns expansion utan bara ändrat sammansättning, framförallt genom att kvinnornas andel har ökat. Tjänstemännens situation liknar arbetarklassens alltmer. Det institutionella ägandet, t.ex. genom pensionsfonder har inte försvagat utan stärkt kapitalets makt.
Riktig klassanalys
Såväl i Sverige som internationellt står en stor majoritet av lönearbetare mot en liten minoritet av kapitalägare. Globalt ligger allt större rikedomar och makt i händerna på de transnationella företagen, medan det stora flertalet människor hålls nere i fattigdom och ofrihet .
Förklaringen av vändningen, från perioden av reformer till dagens angrepp mot välfärden haltar dock. Den förklaras inte främst utifrån kapitalismens kris utan av att maktförhållandena mellan arbete och kapital skulle ha förändrats och av den nyliberala offensiven.
På 60- och 70-talen fortsatte arbetarrörelsen stärkas och samtidigt radikaliseras. Detta mötte starka reaktioner från kapitalets sida. Klasskompromissen sades upp steg för steg.”
”Den nyliberala offensiven mot offentligt ägande och mot arbetarrörelsens framsteg är både ett resultat av och en grund till den kapitalistiska stagnationen, med arbetslöshet och underutveckling på många håll som följd”.(s 8)
”Kapitalets offensiv har förskjutit de politiska ramarna. Även regeringar som bestått av traditionella arbetarpartier har många gånger utfört politiska beställningsverk åt kapitalet. Anpassningen har som strategi visat sig vara misslyckad. En sådan politik har inte hävt den kapitalistiska stagnationen.”
”De framgångsrika angreppen på välfärden visar att reformer inom ramen för det kapitalistiska samhället snabbt kan rullas tillbaka när maktförhållandena mellan arbete och kapital förändras.”(s 9)
Detta är ett cirkelresonemang som inte förklarar särskilt mycket! Visst följdes radikaliseringen under sjuttiotalet av en motreaktion från kapitalet under 1980-talet, och en högervridning av borgerligheten och arbetarrörelsens ledning. Men det är fel att påstå att krisen orsakades av denna högervridning. Detta antyder dessutom att det hade varit möjligt att undvika kapitalismens kris och fortsätta reformerna om kapitalet bara velat fortsätta att samarbeta.
Enligt marxismen avgörs de politiska förändringarna av ett växelspel mellan de ekonomiska faktorerna och idéerna, där de förra i slutändan väger tyngst. Radikaliseringen inleddes i slutet av 1960-talet, under efterkrigsuppgångens sista år. Den fick sedan bredd och tyngd genom vändningen från uppgång till nedgång för kapitalismen i mitten av 1970-talet.
Visst var kapitalets motoffensiv under 1980-talet en reaktion mot vänsterradikalisering under sjutiotalet, men det är fel att säga att angreppen lyckades därför att styrkeförhållandena mellan arbete och kapital hade förändrats.
Arbetarklassen saknade inte styrka att slå tillbaka kapitalet, men arbetarrörelsens ledning blockerade kampen och radikaliseringen. Under storkonflikten 1980 var 900 000 löntagare ute i strejk och lockout. Trots att LO-ledningen inte på allvar mobiliserade medlemmarna tvingades kapitalet och den borgerliga regeringen att backa från kravet på lönestopp. Efter strejken satte LO och Socialdemokraternas ledning punkt för kampen och kraven på en politisk storstrejk mot regeringen.. Missnöjet kanaliserades till en socialdemokratisk valseger 1982, och den S-ministär som tillträdde svängde till höger och genomförde en inomkapitalistisk politik som gynnade kapitalet och ökade klyftorna. Det stod klart att den reformistiska politiken endast tillät reformer under kapitalismens uppgångar medan nedgångarna innebar nedskärningar.
Styrkebalansen felbedömd
Det görs också en felaktig bedömning av den internationella styrkebalansen!
”Högerextremistiska och rasistiska grupperingar har åter flyttat fram sina positioner”.
”Kapitalets och den politiska högerns krafter är starka, men bilden är inte entydig”.
”Över hela världen växer protesterna mot effekterna av den nyliberala politiken”. (s.10)
Detta är en överskattning av styrkan hos kapitalet, högern och rasismen och en underskattning av den arbetarkamp och vänstervåg som växer fram idag. Faktum är att arbetarklassen internationellt är starkare än någon, men att denna styrka ofta inte används på grund av att byråkratin i arbetarrörelsen håller tillbaka kampen.
Programmet negligerar också den viktigaste kampen, arbetarklassens kamp som idag växer sig allt starkare inte bara i Latinamerika, utan också i Frankrike, Italien och grekland. Protesterna mot USA:s krig betecknas, felaktigt, som en fredsrörelse och inte som kamp mot imperialismen. Det konstateras, helt korrekt, att vår tid kännetecknas av en ”alltmer aggressiv imperialistisk expansion”, samt att USA-imperialismens brutala agerande inte är ett tecken på styrka utan på ekonomisk tillbakagång och kris.(s. 9) Men slutsatserna av detta är felaktiga.
Illusioner om FN
”FN är den enda världsomspännande organisation som kan utveckla ett alternativ till den internationella ordning där militär och ekonomisk styrka är avgörande. Men för att en ny, internationell rättsordning, grundad på hållbar utveckling, solidarisk fördelning av jordens resurser, rättvis handel, demokrati och mänskliga rättigheter, skall kunna förverkligas måste FN demokratiseras och stormakternas dominerande ställning brytas. (s. 17)
FN kommer aldrig att utvecklas i den riktningen. FN bildades av andra världskrigets segrarmakter för att vidmakthålla de maktförhållanden som hade etablerats vid krigsslutet. Stormakterna har sedan dess utnyttjat eller kört över FN, allteftersom det tjänat deras intressen. De kommer aldrig att acceptera ett FN som motarbetar den globala utsugningen. Dessutom är det är inte bara stormakterna, utan också de svagare kapitalistiska länderna, som styrs av makthungriga och giriga politiker och kapitalister. Därför skulle ett FN utan vetorätt knappast bli bättre än dagens.
Samma illusionsmakeri ägnar man sig åt vad gäller utplundringen av de fattiga länderna:
”Frihandel förutsätter likvärdiga förutsättningar. En rättvis handelspolitik, som motverkar dagens ojämlika förhållanden på världsmarknaden, måste utvecklas. Sverige skall också verka för en skatt på internationella valutatransaktioner för att motverka skadlig spekulation och stabilisera världsekonomin”. (s. 19)
Författarna tycks ha glömt Karl Marx analys av utsugningen; de fattiga länderna tvingas att köpa industrivaror dyrt och sälja råvaror billigt. Detta betyder att mindre arbete byts mot mer arbete. Det är lika sannolikt att det kan fungera annorlunda i en kapitalistisk värld, som att det går att förmå ett rovdjur att sluta att äta kött!
Alternativet till EU
Man lyckas heller inte formulera ett alternativ till EU, trots att detta är partiets kanske främsta hjärtefråga. Även här konstateras, helt korrekt, att det är en kapitalets union och man vill arbeta för att Sverige ska lämna EU. Men slutsatsen är helt uppåt väggarna:
”Vårt mål är att ersätta EU:s odemokratiska beslutsformer och fördragsfästa kapitalism med en alleuropeisk samverkan grundad på demokratiska principer. EU måste upplösas för att ett i grunden annorlunda europeiskt samarbete skall kunna byggas”.
Åter till internationalismen
Det gäller att återuppliva de stolta traditionerna från förr. ”Arbetare i alla länder- förena er!” så står det i det Kommunistiska Manifestet. När den andra internationalen grundades 1889 bestämdes att 1 maj ska vara en internationell protestdag för 8-timmarsdagen. Även idag behövs en verkligt socialistisk international som kan samordna arbetarrörelsen över gränserna.
Förr eller senare kommer klasstriderna att leda till att arbetarna tar makten i ett eller flera länder. Detta kommer att inspirera arbetare världen över att följa i samma spår. Då blir det möjligt att skapa en demokratisk federation av socialistiska stater i Europa och hela världen. Det är denna väg som borde utstakas i programmet, istället för de irrvägar som parollerna om att demokratisera FN och EU eller rättvis handel leder fram till.
Till sist har vi då nått fram till själva grundbulten: Övergången från kapitalism till socialism. Inte heller här finns något att invända mot själva grundanalysen:
”Den avgörande makten i alla samhällssystem ligger hos dem som äger och kontrollerar produktionsmedlen – i det kapitalistiska systemet en liten minoritet av stora kapitalägare. Människors arbetskraft och skapande förmåga reduceras till varor. Vare sig politisk demokrati, utbyggd offentlig sektor eller fackliga rättigheter har kunnat upphäva det faktum att kapitalismen per definition är odemokratisk.” (s. 26)
”Under kapitalismen har ekonomins olika delar blivit mer och mer beroende av varandra, såväl nationellt som internationellt. Samtidigt leder det privata ägandet till en kortsiktig vinstjakt där börskurser blir viktigare än att utveckla produktionen. Detta visar på ett ökande behov av samhällelig, demokratisk samordning av ekonomin.” (s 26)
Hur bryta kapitalets makt?
Kapitalets makt ska brytas genom en demokratisering av ekonomin. Företagen ska steg för steg överföras till stat och kommun, arbetarkooperativ och konsumentkooperativ. Ett medel för att uppnå detta ska vara löntagarfonder som byggs upp av pensionspengar. (s 27 – 28)
Att det handlar om en gradvis utveckling framgår tydligt i slutavsnitten. Här talas om att skapa ett solidariskt samhälle och en ”utveckling i socialistisk riktning”.(s 30)
”Vänsterpartiet verkar tillsammans med andra radikala demokratiska krafter för en grundläggande förändring av samhället. I det dagliga politiska arbetet vägleds vi av våra socialistiska värderingar och vårt långsiktiga mål., det klasslösa samhället.(s 33)
Stegvis socialism omöjlig
Socialismen ligger långt fram i tiden och ska byggas upp stegvis. Detta är inget annat än traditionell socialdemokratisk reformism, och nästan identiskt med skrivningarna i de socialdemokratiska partiprogrammen.
Problemet är att denna ”reformistiska socialism” redan misslyckats gång på gång. I Sverige och andra Europeiska länder blev det reformer utan socialism, så länge det gick att tvinga kapitalet till eftergifter; därefter när krisen började bita såg vi kontrareformer i form av angrepp mot välfärden och privatiseringar.
I länder som Chile försökte vänsterfronten under president Allende att reformera bort kapitalismen. Man utmanade borgarklassens makt, men lät dem behålla kontrollen över militären och många företag. Detta följdes av Pinochets blodiga militärkupp 1973.
Det går inte att stå med en tå i socialismen och nio tår i kapitalismen. Även de mest harmlösa försöken att minska kapitalets makt får borgarna att se rött. 1983 möttes förslaget om löntagarfonder av en hetskampanj från kapitalet och den så kallade 4 oktober rörelsen genomförde stora högerdemonstrationer i Stockholm och Göteborg.
Ändå var detta bara en stilla västanfläkt i jämförelse med de stormangrepp som ett allvarligt försök att reformera bort kapitalismen skulle utlösa.
Socialistisk strategi
Arbetarrörelsen ska inte backa för att ta strid mot kapitalet! Istället ska den utforma en taktik och strategi som gör att en sådan strid kan vinnas.
Det gäller att utforma en strategi och taktik som kan välta kapitalismen över ända och säkra en socialistisk seger. Detta fordrar att det finns en ledning för arbetarrörelsen som är beredd att förverkliga detta när klasskampen och de antikapitalistiska stämningarna är tillräckligt starka.
Ett sådant tillfälle var krisen 1991–93. Arbetslösheten ökade lavinartat, banker och många företag var konkursmässiga och den borgerliga regeringen angrep löntagarna på bred front. Detta var rätt tillfälle att kräva ingrepp mot kapitalets makt; för att hejda krisen och sätta folk i arbete. Ett sådant ingrepp måste till sin natur ske snabbt – just när krisen och den folkliga vreden är som störst – och detta fordrar att bankerna och storföretagen förstatligas och ställs under demokratisk löntagarkontroll.
Svekdebatt och vänsteropposition!
Ett program som gör anspråk på att vara socialistiskt måste peka ut en sådan väg! Så är inte fallet! Det är socialism i ord, men inomkapitalistiska reformer och dagskrav i handling. Detta är den politik som bedrivs av vänsterpartiets ledning och riksdagsgrupp. Programmet anpassas till dagspolitiken och kapitalismens ramar precis som socialdemokraterna gör.
Programmet visar att vänsterpartiet idag är ett andra socialdemokratiskt parti, om än stående något till vänster om den egentliga socialdemokratin. Denna politik biter inte på kapitalismens kris och förmår inte ens besegra den borgerliga regeringen. Den har medfört en svidande valförlust, en intern debatt och konturerna av en höger- och vänsterfalang i partiet.
Förändra programmet!
Alla som håller fast vid socialismen i vänsterpartiet och arbetarrörelsen måste verka för en förändring av programmet. Marxismen måste komma till heders igen. Där finns de redskap som vänstern och arbetarrörelsen behöver för att lösa Sveriges och världens problem.
Det behövs krav som kan utveckla en rörelse mot kapitalets makt. Kraven på 6-timmarsdag, garanterat arbete eller utbildning till alla arbetslösa genom en storsatsning på den offentliga sektorn, och förstatligande av nedläggningshotade företag är av den typen och kallas ”övergångskrav”. De utgår från arbetarnas och ungdomens behov, men leder till konfrontation med borgarna och kapitalet. Genom detta skapas en bro mellan programmets socialistiska mål och kampen och dagskraven. Dagspolitiken anpassas till programmets mål och inte tvärtom som idag. I slutändan krävs ett förstatligande av storföretagen och bankerna under facklig kontroll för att bryta kapitalets makt. Detta är vad Avanti, den marxistiska tendensen inom vänstern och arbetarrörelsen, verkar för.