Den amerikanska politiken fortsätter i sin tragikomiska anda. Efter mordförsöket på Trump och Bidens avhopp som presidentkandidat ska arbetare i USA återigen välja mellan pest eller kolera, Republikanerna eller Demokraterna. Samtidigt växer känslan av hat mot hela den rådande ordningen.
108 dagar före valet, rekordsent för en sittande president, meddelar Biden att han hoppar av som presidentkandidat. Efter en krisartad debatt kunde inte ens mordförsöket på Bidens rival avleda uppmärksamheten från hans sviktande mentala förmåga. I ett sista försök att rädda det störtdykande förtroendet för Demokraterna tillkännagavs vicepresident Kamala Harris som ny presidentkandidat.
Nog är det möjligt att en ny kandidat kan öka chanserna för Demokraternas valseger men hur mycket de än försöker kommer det inte att kunna förändra det faktum att det finns ett utbrett hat mot hela det politiska och ekonomiska etablissemanget bland miljoner amerikaner.
Kapitalismen orsakar politiskt våld
Mordförsöket på Trump den 13 juli visar djupet av den kris borgarklassen befinner sig i.
En rad politiker har, i en hycklande kör, fördömt det politiska våldet, som de menar inte har någon plats i USA. Detta medan det USA-stöttade folkmordet i Gaza fortsätter, med amerikanska politikers fullständiga stöd. Stående ovationer väntade Benjamin Netanyahu när han talade inför den amerikanska kongressen.
“Idén att det sker politiskt våld, eller våld i Amerika som detta är otänkbart” sa Biden efter skjutningen. Det här är ett ironiskt uttalande med tanke på det våld som sker dagligen i USA.
Det är inte första mordförsöket på en president eller presidentkandidat. Faktum är att fyra av de 30 presidenter som har suttit sedan Abraham Lincoln mördades, alltså mer än tio procent. Reuters rapport Political violence in polarized US at its worst since 1970s från förra året visar hundratals fall av politiskt våld, många av dem dödliga. Trenden har ökat i och med polariseringen som har karaktäriserat USA:s politik, speciellt sedan 2016. Det är också vad som ligger bakom den ökade känslan av att landet är på väg mot ännu ett inbördeskrig – en känsla som delas av nästan hälften av befolkningen.
Kapitalismen föder våld och det går långt bortom politiska mord. 118 personer dödades varje dag i skjutningar i USA förra året. Masskjutningar har ökat massivt under det senaste årtiondet, med 647 massmord år 2022 och 656 år 2023. 2024 har varit ett relativt “lugnt” år på den fronten. Från årsskiftet till den 2 juli har 261 masskjutningar ägt rum på 184 dagar. De här siffrorna speglar ett politiskt system byggt på våld.
Trots borgarklassens fördömande av skjutningen på Trump hade de nog hoppats på att bli av med honom. Hans populism innebär instabilitet för den härskande klassen. Hans väljarbas var redan övertygade om att valet hade stulits från honom 2020 och att de styrande institutionerna, inte minst rättssystemet, och medierna, konspirerar mot honom. Faktum är att en av tre amerikaner trodde att valet 2020 var riggat. Skjutningen skapade panik och ilska bland hans väljarbas.
Vi kommunister är självklart emot Trump, men för att bekämpa sådana som honom måste vi förstå var hans stöd kommer ifrån. Trumps väljare består till stor del av arbetare som tillfälligt lurats till att tro på hans demagogi. De delar ett hat mot den rådande ordningen, vilket Trump lyckats fånga och kanalisera åt höger.
Trumpismens framväxt kan bara härledas från det politiska vakuumet till vänster, född ur avsaknaden av ett kämpande arbetarparti, som hade kunnat rikta ilskan mot hela det kapitalistiska systemet, dess institutioner och representanter.
Donald Trump och hans försvarare har lyckats måla upp en bild av den så kallade vänstern som försvarare av den rådande ordningen. I verkligheten är den riktiga vänstern – kommunismen – det absolut främsta motståndet mot etablissemanget.
Vänstern i USA har helt misslyckats med att ge ett uttryck för missnöjet i samhället. Under de senaste åren har de representerats av Democratic Socialists of America, som har uppmanat till en röst på Demokraterna, eller figurer som Bernie Sanders. Sanders kallade nyligen Biden för “Den mest effektiva presidenten i vårt land i modern historia”.
Även gruppen inom Demokraterna som kallas The Squad, som består av politiker som ansetts mer “progressiva”, såsom Alexandria Ocasio-Cortez och Ilhan Omar, ställde sig bakom Biden. Ilhan Omar försäkrade Demokraterna om att hon minsann kommer att stötta dem, eftersom Biden ”var den bästa presidenten under (hennes) livstid.”
Kamala Harris: mer av samma sak
Det är inte förvånande att ett lager av arbetare och unga kommer att försöka se något progressivt i Kamala Harris, när alternativet är den rasistiska hetsen och retoriken som representeras av Donald Trump. I jämförelse med “Sleepy Joe” Biden verkar hon i alla fall vara vid fullt medvetande.
Men faktum är att hon står för exakt samma politik som Biden. Levnadskostnadskrisen har blivit dramatiskt mycket värre under deras mandatperiod, särskilt sedan 2020, med grundläggande kostnader som hyra som toppar hushållens kostnader.
Harris har suttit med som vicepresident i Bidens administration som bedriver proxykrig med Ryssland i Ukraina, och hon backar Netanyahus folkmordskrig i Gaza.
Som justitieminister i Kalifornien har hon bland annat hållit oskyldiga människor i fängelse, kämpat för att kunna använda fängelseinterner som billig arbetskraft, försvarat dödsstraffet och skyddat poliser som begått mord.
Från 2006 och framåt var hon med och införde en “anti-skolknings”-lag i San Francisco som gick ut på att stämma och fängsla föräldrar till skolkande skolelever.
Föga förvånande var stödet lågt för Harris innan hon meddelade att hon ställde upp som presidentkandidat. En undersökning visade att bara 16 procent av befolkningen hade ett väldigt gott intryck av vicepresidenten.
Precis som Biden är Harris en öppen försvarare av kapitalismen och den amerikanska imperialismen och i Bidens anda kommer hon att fortsätta att tvinga arbetarklassen att betala för krisen om hon skulle bli vald.
Fascism eller masskamp?
Det mesta tyder dock på att Trump kommer att vinna valet.
Demokrater och medier på deras sida varnar för att han då kommer att etablera en fascistisk diktatur om han kommer tillbaka till makten, i ett försök att få fler att rösta på Harris. Men det vi kommer att se om Trump vinner är inte fascism och diktatur, utan masskamp – ett helt lager av radikaliserade unga och arbetare som kämpar tillbaka.
Ett fascistiskt maktövertagande skulle innebära att hela arbetarrörelsen krossas. Inskränkningen av exempelvis fackföreningar och strejkrätten sker visserligen under borgerliga demokratier, men fascism innebär ett totalt tillintetgörande av facken, rätten till att strejka, fängslande av arbetarrörelsens ledning, och så vidare.
Under Trumps förra mandatperiod besegrades inte arbetarrörelsen. Tvärtom bröt den största massrörelsen i USA:s historia ut: Black lives matter-protesterna efter mordet på George Floyd, där tio procent av befolkningen deltog.
Dessutom består Trumps väljare till stor del av arbetare. Trump vid makten skulle visa för stora delar av hans väljarbas att han inte kan lösa några problem, denna gång utan att kunna skylla på pandemin. Arbetarklassen skulle tvingas dra de nödvändiga slutsatserna, att Trump inte står på deras sida, och att man måste kämpa tillbaka. En skarp svängning till vänster skulle förberedas.
Oavsett vem som vinner så står USA inför fortsatt politisk instabilitet och klasskamp. Den ökade graden av facklig organisering och strejker vi ser i USA visar den verkliga vägen framåt, klasskampens väg.
Organiserade i ett revolutionärt kommunistiskt parti finns det ingenting som kan hindra arbetarklassen från att själva ta kontroll över samhället och styra det demokratiskt.