Avanti har träffat Philip Dante, initiativtagare till ett löneupprop bland lärare. Uppropet har samlat 30 000 namnunderskrifter för kravet på 10 000 kr mer i lön för alla lärare. Artikeln kommenterar Dantes syn på det fackliga arbetet och striden för att höja lärarnas löner. Vi analyserar förutsättningarna och perspektiven för denna kamp.
Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund gjorde under tidigt i våras ett gemensamt utspel där de argumenterade för att lärare borde få 10 000 kr mer i lön. Detta efter en lång period där lärare – och det svenska utbildningssystemet som helhet – har tvingats ta smällen för budgetsaneringen under och efter 90-talskrisen. Lärares löner har konstant minskat i förhållande till andra arbetares, vilket tillsammans med allt sämre arbetsvillkor har lett till en oerhörd frustration inom lärarkåren. Samtidigt har fackförbundsledningarna skrivit på dåligt avtal efter dåligt avtal.
På eftermiddagen den 9 maj avgick därför ett demonstrationståg med ett hundratal arga lärare och sympatisörer till stadshuset i Malmö, för att överlämna en protestlista till ansvariga politiker. Lärarna hade ett grundläggande krav: skälig lön. Tåget var en första kulmen på den debatt som påbörjades när en idrotts- och historielärare i Malmö, Philip Dante, satte igång ett upprop för bättre lärarlöner.
Kravet var enkelt, namnunderskrifterna många, och tåget litet. Men debatten är viktig, och rör egentligen den nuvarande periodens viktigaste fråga: Vem ska betala för kapitalismens kris? Vi publicerar här utdrag ur en intervju som Avanti gjorde med Philip Dante i sommar, följt av kommentarer om hur vi ser på utsikterna och vägen framåt för det framväxande lärarupproret.
”… Så får man en dag för sig att man själv ska laga maten.”
Avanti: Den första frågan är rätt naturlig: Vad tänkte du dig när du startade löneuppropet – vad var det som fick dig att göra som du gjorde?
Philip Dante: Det började nog med år av uppdämd frustration över att ingenting händer. Man går och på något sätt förlitar sig på att fackförbundet ska ta kampen. Och så går folk och klagar i personalrum eller där de träffas, vilket funkar i ett par års tid. Men sedan så tror jag – och jag är nog inte ensam om det – att om den som man bor hos lagar dålig mat, så får man en dag för sig att man själv ska laga maten.
Jag har haft kontakt med facket tidigare kring just lönefrågan, och kände att det var dags igen – det var typ två år sedan jag senast ringde dem – och jag frågade nu, precis som jag gjorde då: ”Men vad tycker ni om lönen i förhållande till den utbildning som jag har och så många år som jag har jobbat” och fick svaret ”Ja det är skandalöst!” och så vidare. Så då kände jag ”Okej, vad har ni tänkt göra åt saken?” Jag var såhär: ”Kommer ni inte med något konkret, säger något på plats, då går jag ur, för då finns det ingenting att göra.” Så då sa de ”Ja, men kan du inte se om du kan hitta fler, som har samma lön som du och så?” – Ja men det är alla! Alla!
Då tänkte jag från början bara kolla på skolan. Så vi gjorde det först där – och då kände man att folk bara gått och väntat på det här; fnösket var ju redan så torrt så att det bara krävdes en liten gnista för att man skulle få storbrand.
Jag hade andra debatter med facket, där jag bad om att få se en lönerevision; jag ville se vad de gett sig själva i löneförhöjning i procent i förhållande till det som de har förhandlat fram till oss. Det är ju ganska intressant det också. Men då så blev det ändå såhär att: Okej, vi hittar en gemensam fiende. Det var därför de kom här från Malmö och sa ”Vi ställer oss bakom detta och så gör vi det här tillsammans” och då sa jag till dem ”Men strunt i Malmö bara, vi kör hela Sverige. Så om ni nu kunde få tag på alla distriktsordföranden i sådana fall…” Och därifrån så presenterade jag ett paket för varje distriktsordförande: Nu har ni det färdigt här; bara skicka ut detta till era ombud så är det klart.
”Ja, vad fan har man åstadkommit egentligen?”
Avanti: Så vad kände du efter allt som hände i våras – vad har du åstadkommit?
Philip Dante: Ja, vad fan har man åstadkommit egentligen? Det är väl lite det som gör att man tar det med ro. För jag visste någonstans att det enda som vi verkligen har kunnat åstadkomma här just nu, i det här skedet, är att få till en debatt om det, och att skapa – och det visste jag inte från början att det skulle – att skapa så mycket kämparglöd runtom i landet. Det fattade jag efter ett tag.
Man kände det att folk väntat på att någon skulle hoppa upp först på barrikaden. Lite den känslan. Och därefter var det många som inte bara ville stå bakom, utan gick fram och stod bredvid en, så att: Det är nog det man har gjort – skapat något mer av en fighterinställning, att nu får vi fan ta tag i det här!
Jag tror att facket är oroliga också, för att om inte de tar fighten nu för oss lärare, så finns det en risk att folk tar den här aggressionen, som man egentligen har mot någon kommunal arbetsgivare, internt istället.
Avanti: Hur ser du på argumentet, angående lärarlöner specifikt: ”Vi har inte råd”? För att, om man tittar utåt, så har vi en annalkande bankkris. Vi har ett EU, ett EMU, som praktiskt är på väg att kollapsa. Och vi har en arbetslöshet, som inom några år brant kommer stiga. Vi kommer få sämre och sämre statsfinanser och så vidare.
Philip Dante: Det är det här med kostnader, utgifter och investeringar – att man ser utbildning som en kostnadsfråga istället för en investeringsfråga. Jag förstår inte hur man kan ha råd att inte satsa mer pengar, nu – men det är just därför jag säger att jag tror att tiotusen kronor är för mycket. Alltså då [vid läraruppropets början] kände vi såhär: Okej, vi får driva en fråga med det här; båda fackförbunden ställer sig bakom det, de säger att de driver tiotusenkronorsfrågan. Bra, då är det den vi samlar in underskrifter för. De har klart och tydligt formulerat ett mål; de har beräknat varför de anser det, så att det är vetenskapligt belagt.
Avanti: Så hur ser den närmsta framtiden ut för upproret – alltså det närmsta året – kommer ni göra något?
Philip Dante: Vi väntar med spänd förväntan på hur avtalet blir och hur fackförbunden reagerar på det avtalet som ska vara klart här snart. Det är väldigt avgörande för hur det kommer att bli och inte kommer att bli – det är så svårt att säga – men tar inte de fighten så får någon annan ta fighten.
Avanti: Men om man sätter två scenarion: Ett scenario är ju att lärarförbunden går ut i strejk – är det sannolikt tror du?
Philip Dante: Jag tror inte att det har varit så sannolikt på väldigt länge som det är nu. Det är nog så sannolikt det har varit – beroende såklart på det slutgiltiga budet från SKL [Sveriges kommuner och landsting]. Men det är också en risk; har man ingen tydlig plan för vad man vill åstadkomma – då kanske man bränner ut en strejkkassa på ingenting.
Det sa jag när jag diskuterade med dem också. De frågade ”Ska vi plocka ut någon gymnasielärare?” och jag svarade direkt ”Plocka inte ut mig. För då går jag ur förbundet direkt, om ni plockar ut mig efter sommarlovet!” En massa ungdomar kommer sitta hemma och spela playstation. Och de som är ambitiösa – deras föräldrar kommer se till att de pluggar i alla fall. För de är medvetna: ”Du ska inte missa skolan.” Återigen: Ökad segregation, vilket är det ena dilemmat av det hela. Och dessutom kostar det en jäkla massa pengar att ha hemma människor som inte behöver vara hemma. En strejk är ju krig! Det behövs en general som säger ”Okej, var är deras svaga punkter – hur kan vi åstadkomma så stor skada som möjligt med så lite resurser som möjligt?”
Och de – jag fick intrycket att de blev helt chockade. ”Vadå, vill du inte strejka?” – Ja alltså vadå strejka? Vadå, jag vill väl inte strejka bara för att strejka, bara för att sitta hemma. Det ska ju fylla ett syfte. Slå där det slår hårdast – även om det låter hemskt, att bara ta ut lågstadielärare till exempel eftersom föräldrarna då måste stanna hemma från sina arbetsplatser. Men då så har vi något som händer!
Philip Dante: Vet du vad SKL erbjöd förresten? De erbjöd 4 procent första året – det skulle vara ett femårskontrakt, så att inget fick lov att ske under den perioden – och därefter, så tror jag att de skulle få… det var väl upp till en procent de kommande fyra åren. För min egen lön skulle det bli, räknade jag ut, 54 spänn. Och jag har alltid skojat när jag fått en löneförhöjning ”Shit, ska jag välja Sibylla eller McDonalds?” Men nu ser det inte ut som jag kan välja någon större meny hos någon av dem! Jag får väl ta något Happy Meal eller liknande…
Om utsikterna för ett läraruppror – kommentarer
Det var flera år sedan förbundsledningarna formulerade kravet om en generell löneökning på 10 000 kr för alla lärare. Samtidigt har förbundsledningarna fortsatt skriva på avtal efter avtal som inneburit stagnerande lön, istället för brant ökande.
Philip Dante upprepar gång efter gång att meningen aldrig var att bara släppa kraven eller sin kritik mot ledningen bara för att han lyckades samla på sig närmare 30 000 namnunderskrifter från lärare runtom i landet. Han visar i kommentar efter kommentar på energi och kampanda, men även tålamod och förståelse.
Exempelvis konstaterar Dante i intervjun att det han framförallt åstadkommit är att skapa debatt och kämparglöd. Och i det har han helt rätt, men man måste förstå att detta inte är någon liten sak! Varje revolution och varje uppror börjar med en spontan kanalisering av energi och ilska. Cyniker och skeptiker kommer alltid titta på ytan av den spontana rörelsen och se brist på organisation, idéer och framtid. Men man måste bedöma varje händelse dialektiskt – i situationen den uppstår, i sitt sammanhang.
Läraruppropet är ett fenomen som uppstod som svar på åratal av försämrade arbetsvillkor, försämrad lön och dysfunktionellt fackföreningsledarskap. Det uppstår i begynnelsen av kapitalismens största kris någonsin, där fokus åter igen flyttats till Europa: som den plats där arbetare på stor skala tvingas dra de mest radikala slutsatser på kortast tid. I denna situation är arbetares första erfarenheter av kamp, första erfarenheter av organisering och första erfarenheter av sin egen kollektiva kraft fullständigt oumbärliga.
Philip Dante har många bra idéer och tankar om hur fackförbundet borde arbeta. Hans kritik av ledningen är, exempelvis när han pratar om deras inställning till strejker, fullständigt skoningslös. Och han har en enormt viktig poäng! Vi kan genomföra en strejk i offentlig sektor som känns, där vi inte bara förstör ett gäng ungdomars utbildning och sparar kommunen lite pengar – utan istället ser vi till att arbetsgivarna som kollektiv, borgarklassen, ska känna det ekonomiskt.
Fackförbundens ledningar har länge misslyckats med sin grundläggande uppgift: att leda arbetarklassens kamp. Vi har därför sett initiativ i flera förbund, där gräsrötterna själva på olika sätt har gått ut i kamp – tydligast kanske den vilda strejken bland lagerarbetarna på Lagena, där företaget under lång tid hade ersatt fast anställd personal med personal från bemanningsföretag. Ett annat är sjuksköterskornas nyanställningsblockad som pågick samtidigt som läraruppropet i våras. Om inte fackförbundens ledningar tar en seriös ledande roll i kampen, kommer de få se sig själva bli utbytta.
I Sydeuropa, i de länder där arbetarklassen hittills har varit under hårdast attack, har fackförbundens ledningar i stor skala visat sig totalt oförmögna att leda kampen. I Grekland har fackförbundsledningen kallat på den ena generalstrejken efter den andra, men med lika lite resultat varje gång eftersom man inte är beredd att öka kampens intensitet. Man saknar dessutom svar på krisen, ett alternativ till nedskärningar. I Italien har fackförbundsledningen istället direkt samarbetat med bankirregeringen om nedskärningarna. Men det är inte arbetarna som ska betala för kapitalismens kris, för kapitalisternas kris!
Den svenska arbetslösheten ligger redan på runt 8 procent, ungdomsarbetslösheten på runt 25 procent. Den pågående utvecklingen i ”krisländerna”, framförallt Spanien, gör att utbrottet av en världsomspännande bankkris ser ut att vara nära förestående, även om en exakt tidsram är svår att bedöma. Avanti kommer undersöka de mer exakta effekterna på den svenska ekonomin i kommande artiklar, men utom allt tvivel är att borgarklassen känner sig – och kommer känna sig – alltmer tvingad att genomföra nedskärningar på en skala som aldrig tidigare är skådad, vilket i sin tur kommer leda till kraftig recession och ytterligare fördjupad kris. Detta är nämligen det enda sätt som de kan återställa företagens vinster på – vilket i sin tur är det enda som kan förmå kapitalisterna att investera.
Vi kan alltså säga med stor säkerhet att den svenska statens finanser kommer bli urusla inom de närmaste åren, kanske till och med inom det närmsta året. Detta kommer leda till hårda attacker på alla yrkesgrupper. Det kommer leda att lärarfackens ledning kommer bli hårt pressade av SKL att gå med på direkta lönesänkningar och kraftigt försämrade arbetsvillkor. Men den måste ta ledningen i kampen, eller bli utbytt!
Om inte den fackliga ledningen gör sitt jobb måste någon annan göra det. Just nu ser det ut som om det växer fram en opposition, tydligast inom lärarförbunden. Denna utveckling är enormt positiv och Avanti kommer fortsätta rapportera om och stödja den.
Det finns mycket att säga om perspektiv och taktik, men klart är att om en lärarfacklig opposition ska få genomslag kommer den behöva koppla sin kamp till den kamp som andra arbetare bedriver, först och främst i offentlig sektor. De många årens nedskärningar, som kommer intensifieras med kapitalismens kris, kommer förr eller senare provocera fram väldiga klasstrider – och det kommer krävas en kompetent och medveten facklig ledning för att kunna leda dem.