2021 har dragit igång med en smäll. Om det fanns någon som fortfarande tvivlade, avslöjade händelserna den 6 januari djupet av den amerikanska kapitalismens kris – och detta är bara början. Inte ens under de turbulenta åren före och efter det amerikanska inbördeskriget har USA:s parlamentsbyggnad stormats av demonstranter – än mindre påhejade av den sittande presidenten! Nödprotokollet för anti-terroristattacker aktiverades medan tårgas fyllde korridorerna och fyra personer sköts till döds. Som den före detta presidenten George W. Bush sade är detta scener man förväntar sig att se i en så kallad ”bananrepublik”, alltså i ett land härjat av USA-imperialismens interventioner, inte i stormakten USA självt.
Den amerikanska kapitalismen och dess institutioner kan liknas vid ett hus fyllt med termiter – och skadorna de orsakar sprider sig snabbt. På ytan kan det verka som att byggnaden är stabil, men den som går ut på verandan kommer snart att trampa genom golvet. Dialektiken förklarar att saker förändras och övergår till sin motsats. I flera årtionden har USA varit det mest stadiga och stabila av de stora kapitalistiska länderna. Nu ser hela världen på medan högerdemonstranter löper amok i en av de tre viktigaste federala regeringsbyggnaderna. Likt en Potemkinkuliss har de ”allsmäktiga” amerikanska regeringsinstitutionerna avslöjats som mycket svagare och klenare än de verkade.
Kapitalismens organiska kris har lett till en enorm social instabilitet och en nedgång för världsimperialismens högborg. Detta återspeglas i en skarp polarisering kombinerat med en massiv politisk förvirring. Splittringen inom arbetarklassen är ett resultat av att kapitalismen befinner sig i en återvändsgränd och avsaknaden av ett djärvt politiskt och fackligt ledarskap med en självständig klassposition. Om arbetarklassens ilska, som byggts upp under årtionden, i stället hade kunnat riktats mot att bygga ett nytt massparti och använda facken för att kämpa för alla arbetares intresse på klassbasis, hade situationen 2020 och i dag sett helt annorlunda ut.
Vi har sett många skarpa och dramatiska förändringar under de senaste åren, och de kommer bara att bli fler. Kaoset, förvirringen och avsaknaden av ett ordentligt ledarskap av situationen presenterar många hinder för arbetarklassen. Lenin förklarade att det första tecknet på att samhället går in i en förrevolutionär period är att den härskande klassen är splittrad och inte längre kan styra på sitt traditionella sätt. Vi skulle behöva gå tillbaka till perioden före det amerikanska inbördeskriget (antebellumåren) för att hitta en tid då den härskande klassen var lika splittrade som de är idag.
Gång på gång de senaste hundra åren har vi sett att, när den härskande klassen är lamslagen och i konflikt med sig själv, ser massorna en möjlighet att kliva in för att få till stånd en grundläggande förändring. Det vi såg den första veckan av 2021 var dock inte arbetarklassen som reste sig för att ta sitt öde i sina egna händer och förändra samhället. Trots deras vanföreställningar om göra revolution var dessa deltagare med sydstatsflaggorna i högsta hugg raka motsatsen till revolutionärer. Det vi såg var en kontrarevolutionär mobb som såg en möjlighet att störa ordningen genom att storma en viktig institution för världsimperialismen, i ett försök att driva den ännu längre till höger.
Kaos på Kapitolium
Det var allmänt väntat att den sjätte januari, den dag då Kongressen skulle bekräfta elektorernas val av ny president, skulle bli en spänd dag i Washington. Detta var kulmen på Trumps försök att utmåla valet som riggat och presidenten anordnade en ”Save America March” som sammanföll med elektorskollegiets val.
Trumps demonstration samlade flera tusen av hans mest hängivna supportrar, många ditresta från stater över hela landet, inklusive hundratals beväpnade milismän, Proud boys och andra reaktionära och högerextrema personer.
The cops let them in. There are three options:
– they sympathise with the Trump mob
– they were outnumbered (if so, why?, everyone knew what they were planning)
– all of the above pic.twitter.com/1PaH1oTi3b— Jorge Martin (@marxistJorge) January 6, 2021
Samma Trump som kraftfullt motsatte sig Black Lives Matter-rörelsen och till och med krävde en militär insats mot BLM-rörelsen i juni, talade nu till en liten folksamling av röda Trumpkepsar, amerikanska flaggor, Trumpbanderoller, sydstatsflaggor och Blue Lives Matter-flaggor. Han uppmanade sina anhängare att marschera mot Kapitolium och uttrycka sin ilska mot den amerikanska kongressen. Trumps personliga advokat Rudy Giuliani uppmanade till rättegång genom tvekamp (”trial by combat”).
I stället för de scener av kravallpolis och nationalgardister som patrullerade varenda byggnad och gatuhörn i Washington under Black Lives Matter-protesterna, fick vi nu i stället se en polisstyrka som antingen var helt oförberedd eller öppet sympatisk till det som pågick. En sak är säker, polisen hade inte de resurser som användes emot BLM-demonstranterna, trots den högst offentliga planeringen av våldshandlingar på högerextrema hemsidor veckorna innan protesten.
Capitol when there was a BLM protest vs. when Trump supporters storm the building pic.twitter.com/RsSpUI31GX
— Tony Soprano (@TheBlueIsIn123) January 6, 2021
Strax innan klockan 14, när kongressledamöterna inväntade godkännandet av elektorsrösterna från Arizona, svepte folkmassan utanför Kapitolium förbi de ynkliga avspärrningarna och strömmade in i regeringsbyggnaden, tog sig över murarna och krossade fönster. Nyheten färdades snabbt och fanns snart omskriven överallt i världens toppnyheter, och miljontals såg på medan mobben hoppade in genom fönstren och marscherade längs korridorerna i Kapitolium, medan senatorerna kröp ihop på golven och skyndade in i skyddsrum.
Demonstranterna satte abrupt stopp för kongressens möte. De ockuperade och plundrade politikernas kontor, bland annat talman Nancy Pelosis, och politikernas ägodelar beslagtogs som trofeér. Tårgas användes och FBI tillsammans med andra beväpnade poliser kallades in för att återta byggnaden. Hela Washingtons nationalgarde, en styrka på 2700 trupper, samth 650 trupper från Virginias nationalgarde mobiliserades för att återställa ordningen. New Yorks guvernör Andrew Cuomo sände några timmar senare in ytterligare 1000 trupper från New Yorks nationalgarde som förstärkning för att återställa lugnet på Kapitolium. Förutom stormningen av Kapitolium i Washington skedde ytterligare mindre demonstrationer och stormningar av andra regeringsbyggnader i några av delstaternas huvudstäder runt om i landet, men ingen av dem var i lika omfattande som protesterna i Washington.
Trump och hans trogna anhängare i kongressen hade förmodligen inte planerat för att folkmassan skulle invadera Kapitolium – men de lekte definitivt med elden. Trump har tidigare gjort uppmuntrande uttalanden till extremhögern när de marscherade genom Charlottesville i Virginia. I presidentdebatten tidigare i höst gjorde Trump ett uttalande riktat till extremhögergruppen Proud Boys att ”stå tillbaka och var redo”. Trötta på att stå tillbaka slet sig Trumps trogna anhängare likt attackhundar fria från sina koppel, och sprang morrande iväg för att slåss mot sin husses fiender.
Var detta ett försök till en bonapartistisk kupp?
Utan tvekan är detta dramatiska händelser! Som marxister måste vi dock behålla en känsla för proportioner. Detta var inte en organiserad upprorisk kupp på väg att störta den amerikanska regeringen för att införa en fascistisk regim och krossa arbetarna och vänstern. Tvärtom! Arbetarklassen utgör fortfarande den överväldigande majoriteten av befolkningen i USA och skulle lätt kunna sopa undan detta skräp, om den bara mobiliserades för att kämpa för sina intressen.
Bonapartism, döpt efter Napoleon Bonaparte, kan uppstå i ett samhälle efter en period av djupgående och långvarig instabilitet när klasskampen har lett till ett dödläge och ömsesidig utmattning. Under sådana omständigheter kan det dyka upp individer som verkar resa sig över klasserna, som manövrerar och lutar sig först på en klass eller ett lager och sedan en annan, som återinför ordning och ”svärdets makt”, med stöd från statsapparaten.
För att åstadkomma en bonapartistisk kupp måste man ha stöd från betydande delar av militären. Trump har inte detta stöd. Bara tre dagar tidigare publicerades ett gemensamt uttalande av alla tio levande före detta försvarssekreterare i Washington Post där de försvarade valresultatet och varnade för att militär inblandning i valet skulle ”föra oss in i ett farligt, olagligt och grundlagsstridigt territorium”. Om militären skulle kallas in, skulle det vara för att bli av med Trump, inte för att föra honom till makten som en diktator!
Stöd från gruppen Proud Boys, konspirationsteoretikerna ”Q-Anon” och resten av extremhögern är inte tillräckligt för att upprätta en diktatur, och inte heller är dessa grupper en del av statsapparaten (även om vissa individuella medlemmar utan tvekan arbetar inom militären och polisen). Till och med utan organisation och ledarskap, skulle dessa numerärt obetydliga och dåligt organiserade styrkor snabbt kunna kvävas genom masskamp från arbetarklassen – men det råder ingen tvekan om att de kan göra verklig skada på en individuell nivå, och att även en liten cancertumör kan spridas och utvecklas till något mer livshotande om den inte behandlas tidigt. Detta hot är emellertid ett realistiskt perspektiv först om arbetarklassen misslyckas med att ta makten under de kommande tio till tjugo åren, och bara efter en rad allvarliga nederlag. Ett steg i riktning mot bonapartistisk kupp skulle bara skapa än mer instabilitet och väcka arbetarklassens kamp.
En till antalet större och motsatt reaktion förbereds – antalet i denna socialt progressiva rörelse är långt fler än de reaktionära krafterna i det amerikanska samhället. Majoriteten av de miljontals människor som deltog i Black Lives Matter-rörelsen efter mordet på Georg Floyd, både de som demonstrerade på gatorna och de som stödde demonstrationerna och rörelsens krav, utgör den verkliga revolutionära framtiden för USA. Det är bara en tidsfråga innan rörelsen är tillbaka på offensiven på en ännu högre nivå.
Donald Trumps galna värld och splittringarna i det republikanska partiet
Skolan, borgerliga politiker, massmedia, kyrkan och andra borgerliga institutioner översvämmar oss med mantrat att Amerika är det mest demokratiska land som någonsin funnits. Marxister accepterar inte dessa plattityder. Vi måste granska världen sådan den verkligen är.
Om än oavsiktligt, har Trump faktiskt hjälpt till att avslöja sanningen. Även om vi bortser från alla miljarder i donationer från företagen och arméerna av rika lobbyister, så bygger den amerikanska ”demokratin” inte på principen ”en person, en röst”. Vad majoriteten av medborgarna tycker och vill har i sista hand ingen direkt inverkan på regeringspolitiken. Alla beslut i regeringens alla tre grenar syftar i sista hand till att upprätthålla kapitalismen, och fattas inom det kapitalistiska systemets ramar. I tider av ekonomisk och social kris innebär detta att de inte har särskilt mycket manöverutrymme.
Det borgarklassen framför allt är intresserade av är att upprätthålla det kapitalistiska systemet som en helhet, nu och i framtiden. De förstår att om folket tror att de faktiskt har inflytande kommer de med större sannolikhet att acceptera de regler som storföretagen dikterar. Men en djup misstro för den rådande ordningen sprider sig både till vänster och höger. När fler och fler människor börjar se världen som den verkligen är, kommer kapitalismens stabilitet att undermineras och öka utsikterna för en systemförändring.
Trump bryr sig däremot bara om sig själv. Hans egocentristiska beteende river ned den ridå som länge har döljt borgarklassens verkliga diktatur från majoriteten. Detta är roten till den pågående konflikten mellan Trump och majoriteten av den härskande klass som han själv tillhör.
Trump har aktivt underminerat legitimiteten av USA:s elektorssystem sedan han först tillkännagav sin presidentkandidatur. Även om han vann elektorskollegiets röst och blev president 2016, förlorade han valet med 3 miljoner röster om man ser till det faktiska antalet röster. Som om det inte räckte med att besegra sina många förödmjukade motståndare och därmed bli den mäktigaste människan på planeten, hävdade han att det hade begåtts ett massivt valfusk och påstod att han även fått flest antal röster. I upptakten till valet 2020 påstod Trump att det enda sättet han kunde förlora valet var genom omfattande valfusk, och vägrade lova att han skulle främja ett fredligt maktskifte.
Sedan november har Trump omgett sig av rådgivare som bara spär på hans vanföreställningar om omfattande valfusk. Efter att Chris Krebs, en republikan som övervakade den teknologiska säkerheten kring valet, bekräftade att valresultatet stämde, fick han tvärt sparken. Till och med justitieministern William Barr – en mycket trogen Trumpanhängare – fick packa sina väskor efter att han offentligt uttalat sig om att han inte såg några bevis för något omfattande valfusk.
Trumps ”respekt” för väljarnas röster avslöjades tydligt i hans senaste telefonsamtal med Georgias statssekreterare Brad Raffensperger. Även om Raffensperger är republikan och Trumpanhängare, övervakade han presidentvalet i Georgia och försvarade valutgången, trots att det innebar att Biden hade vunnit. Trump krävde att Raffenspeger skulle ”räkna om” och ”hitta” de 11.780 rösterna han behövde för att vinna.
Trumps beslutsamhet att kämpa för att stanna kvar i Vita huset har förvärrat splittringarna i det republikanska partiet. Dessa sprickor skyldes tillfälligt övert efter att han körde över partietablissemanget 2016, och partiet hölls ihop och stärktes till och med av hans dragningskraft. Han lyckades till och med hålla partiet i schack genom valförlusten 2020. Men hans temperament som dålig förlorare, och hans manipulerande, har till slut tvingat många att välja sida: för eller emot de grundläggande institutioner som upprätthåller borgarklassens styre.
Vad gäller borgarklassen, som egentligen aldrig sett Trump som en pålitlig representant för deras intressen, höjer de nu sina kritiska röster högre än någonsin mot Trump. Detta innefattar bland annat USA:s handelskammare, historiskt sett en samlad röst för storföretagen, och branchorganisationen National Association of Manufactureres (NAM) som representerar 14.000 storföretag. NAM uppmanade vicepresident Mike Pence att ”allvarligt överväga” att ställa Trump inför riksrätt innan slutar som president, med bara två veckor kvar till hans avgång. Till och med Rupert Murdochs egna New York Post – som stöttat Trump i vått och torrt – uppmanade honom till slut att acceptera valresultatet.
Vägen framåt
Mitt i en pandemi och ekonomisk nedgång får vi inte glömma arbetarklassens enorma potentiella makt. Arbetarklassen utgör den överväldigande majoriteten i USA, och utan den kan inget produceras eller transporteras. Arbetarklassen har inte bara makt att sätta stopp för hela den kapitalistiska ekonomin, utan är också den enda kraft i samhället som kan bekämpa trumpismen och förändra samhället i grunden.
Arbetare borde mobiliseras i kamp för ett program med djärva politiska krav, vilket skulle omfatta en garanterad minimilön på 1.000 dollar i veckan (motsvarande cirka 8.400 kronor), ett slut på vräkningar och ett hyrestak på högst 10 procent av inkomsten. På grund av den kapitalistiska krisens omfattning skulle ett sådant program entusiasmera miljoner och vinna ett massivt gehör om det fördes fram på ett seriöst sätt av miljontals fackligt organiserade arbetare. Detta skulle också underminera Trumps cyniska försök att framställa sig som en ”vän av arbetarklassen”.
En massrörelse som kämpar för dessa krav skulle skära igenom den reaktionära uppdelningen i samhället och i stället ena arbetarna på grundval av klass. Detta kan inte ske utan ett ledarskap. Det nuvarande fackliga ledarskapet för inte fram något sådant här perspektiv, trots missnöjet och den växande klassmedvetenheten som gror bland den unga generationens arbetare. Marxister måste arbeta med de som i dag kämpar för att bygga en opposition inom facken, och koppla arbetarnas kamp till marxismens revolutionära idéer. Miljontals arbetare rör sig i riktning mot klasskamp, vilket bevisas av de hundratals vilda strejker som brutit ut under pandemin, och försöken att organisera nya fackföreningar på stora arbetsplatser som Google.
Coronapandemin fortsätter att härja, med en ojämn vaccinering och rekordhöga dödstal nästan varje dag. Efter demokraternas vinst i Georgia kontrollerar demokraterna både kongressen och presidentämbetet. Med en ny ekonomisk nedgång kommer de att sättas på prov, nu när det inte finns några undanflykter för att inte ta till åtgärder som åstadkommer mer än bara en slags palliativ lättnad för miljontals utmattade arbetare.
Saker och ting förändras snabbt. Vi kommer att ge ytterligare uppdateringar och analyser de kommande dagarna och veckorna. Men en sak är säker: bara självständig klasspolitik och stridbar handling kan visa vägen framåt. Svagheten i den amerikanska vänstern är direkt kopplad till det faktum att stora delar av den försöker tillmötesgå och samarbeta med Demokraterna. Det är denna metod som lett till den nuvarande katastrofen. Det är inte för sent att byta riktning! Beväpnat med ett revolutionärt perspektiv, program och organisation kan arbetarklassen bygga det ledarskap som den behöver för att få ett slut på kapitalismens skräckvälde. Kämpa för en arbetarregering! Bara revolutionär socialism kan besegra Trump!
Vi bevittnar den amerikanska borgerliga demokratins och hela den globala kapitalismens dödskamp. Marxisternas historiska uppgift är att bygga den subjektiva faktor som kan fungera som katalysator för arbetarklassen historiska uppgift att ersätta kapitalismens stinkande lik med en värld av revolutionär demokrati och materiellt överflöd. Revolutionens molekylärprocess och förändringen av folks medvetande går i denna riktning. Om du håller med om dessa idéer, uppmanar vi dig att gå med i IMT.