En rad vilda strejker visar att arbetarklassen inte bara passivt kommer att se på när deras liv offras på profitens altare. Tom Trottier från Socialist Revolution (IMT i USA) skriver här om en revolutionär väg för den amerikanska arbetarrörelsen, vilket är extremt relevant även för Sverige.
Borgarklassens största bekymmer har ända sedan coronapandemin började varit att skydda sina egna profiter. Kapitalisterna ackumulerar sina rikedomar – hyra, ränta och profit – genom exploatering av arbetarklassen. Verkligt värde skapas av mänskligt arbete som förvandlar världens naturresurser till produkter och tjänster som sedan säljs som varor på marknaden. Arbetare skapar mer värde än vad de får betalt för, och detta mervärde går till borgarklassen. Om arbetarna inte dyker upp till jobbet så kan man inte göra profit på dem.
Pandemin har lett till problem för kapitalistklassen. De är oförmögna att fatta beslut. Det bästa sättet att stoppa spridningen av covid-19 är att hålla folk hemma, vilket skulle innebära en massiv minskning av varuutbyte på marknaden. Men vad skulle kapitalismen vara utan en marknad? Å andra sidan leder den fortsatta spridningen av viruset till en massiv hälsokris som inte bara orsakar ekonomiska bekymmer utan kan ge upphov till omvälvande sociala och politiska rörelser som hotar hela systemets existens.
Arbetare svarar med vilda strejker
Samtidigt som de rika och mäktiga skyndar sig för att skydda sina familjer och vänner fortsätter de hålla produktionen igång för att inte förlora några profiter. Många arbetare är arga på denna situation och har en annan plan. Vilda strejker har brutit ut i Italien, Spanien, Österrike, Portugal och även i USA. En strejk kallas ”vild” när den inte leds av det officiella fackförbundet. Den bryter ut när en grupp arbetare, utsedda av arbetarna själva, tar ledningen och uppmanar till en omedelbar arbetsnedläggelse – och får starkt stöd för detta.
I Italien har kapitalisterna uppmanat folk att stanna hemma i sitt privatliv men de ska ändå fortsätta gå till jobbet för att hålla fabrikerna, teletjänstcentralerna och kontoren igång. Det har aldrig funnits någon verklig tanke på arbetarnas hälsa och välbefinnande.
De vilda strejkerna startade i norra Italien runt den 11 mars. Även om fackföreningsledarna skrev avtal med kapitalisterna för att hålla igång arbetsplatserna så var det inget som arbetarna höll med om. Det var i denna situation som de italienska marxisterna bildade kampanjen ”Arbetare är inte kanonmat!”. Kampanjen fick mycket stöd från skyddsombud och fackföreningsaktivister. En hel serie med strejker planerades – nu var det arbetarna som hade initiativet! De mer vänsterlutande delarna av fackens ledning drogs med av arbetarna och uppmanade till en generalstrejk i industrin i Lombardiet, som genomfördes med 90 procents uppslutning.
Även i Spanien har det genomförts en rad strejker. Byggarbetare, arbetare på Mercedes bilfabrik, på däckfabriker och anställda hos Amazon har gått ut i kamp. Arbetare på ett call center i Portugal kallade till strejk 24 mars. I den österrikiska staden Linz har metallarbetarna strejkat samtidigt som högerregeringen försöker att förbjuda stora folksamlingar. Förutsägbart nog förbjuder de inte att grupper av arbetare producerar vinster i fabriken – men om arbetarna går ut i strejk anses det illegalt!
Det har varit vilda strejker även i USA. Det finns två parallella trender bland de amerikanska arbetarna. Där det finns fackföreningar hotar arbetarna med, och har i vissa fall genomfört, vilda strejker. De tar ledningen när de traditionella fackledarna går hand i hand med kapitalisterna.
På arbetsplatser utan fackföreningar, vilket omfattar 94 procent av arbetskraften i den privata sektorn, finns det en växande önskan att organisera sig tillsammans och nybildade kommittéer börjar få inflytande. Ett exempel på detta är framgångarna som Communications Workers of America nått i sina försök att organisera flygvärdar hos Delta. Det har också gjorts stora ansträngningar att organisera arbetare på mataffärer som inte är anslutna till något fackförbund såsom Trader Joe’s, som ägs av ett multinationellt företag baserat i Tyskland.
Även om kapitalisterna har försökt hålla igång produktionen med hjälp av fackföreningsbyråkratin har gräsrötterna i United Auto Workers tvingat General Motors, Ford och Fiat-Chrysler att stoppa produktionen. Även på Honda där det saknas organisering har produktionen stoppats samtidigt som arbetarna fått ut sin fulla lön. I Detroit tvingade bussförare ledningen att göra ändringar för att de skulle kunna arbeta säkert genom att hota om strejk. Arbetarna vägrade arbeta om inte deras säkerhetskrav accepterades. De har också slutat ta betalt av passagerarna under krisen då de nu går på och av genom bakdörrarna för att minimera interaktionen med förarna.
I New York City är de kommunala skolorna stängda från den 15 mars till åtminstone 20 april, men detta skedde enbart efter att borgmästaren de Blasio tvingades agera när lärarna hotade med en massjukskrivning. Detta initiativ leddes av oppositionen MORE inom lärarfacket.
I ett av Amazons lager i Queens, New York, försökte ledningen få arbetarna att komma till jobbet 10:15 den 19 mars efter att arbetsplatsen haft ett bekräftat fall av covid-19. Fackkommittén Amazonians United NYC stängde ner lagret den dagen. I Pittsburgh har städare vägrat att arbeta utan rätt skyddsutrustning efter att en anställd och hans fru testats positivt för viruset.
På Staten Island i New York, tågade arbetarna ut i protest mot att Amazons lager hölls öppet trots att flera av medarbetarna smittats av covid-19. En liknande protest genomfördes mot osäkra arbetsvillkor i Greeley, Colorado. 1000 personer, varav en majoritet invandrare, stoppade produktionen efter att flera arbetare testat positivt för coronaviruset. Dominos och andra pizzerior har också stängts ner av arbetare i en kamp för säkerhetsåtgärder.
Fackföreningsbyråkratins kris
”Om måndagsmorgonen [den 9 mars 2020 när börsen föll med 7%] säger oss något så är det att vi behöver ett ledarskap nu därför att rädsla är smittsamt och det är svårt att stoppa.”
Ovanstående uttalande publicerades den 10 mars på AFL-CIO:s webbplats, den största fackliga organisationen i USA. Vi håller helt med dem om att det behövs ledarskap. Men det är AFL-CIO som är ledande för den organiserade arbetarklassen i USA, och vi måste fråga oss om organisationens ledare verkligen lever upp till ansvaret. Vad har deras roll varit? Trotskij sade en gång att ett trasigt paraply är särskilt värdelöst precis när det regnar, och i detta avseende liknar AFL-CIO:s ledarskap just ett trasigt paraply.
Ordföranden för AFL-CIO, Richard Trumka, och de andra fackföreningsledarna anser att om det går bra för cheferna så går det bra för arbetarna. De gillar att samarbeta med politikerna i Washington och påstår att detta leder till förbättringar för arbetarna. Detta är klassamarbete, idén att om arbetare och kapitalister ska jobba tillsammans så blir det bättre för alla. I det kapitalistiska systemet är detta en omöjlighet, eftersom systemet bygger på klassmotsättningar och kamp. Klasserna har helt oförenliga intressen. Kapitalisterna gör mer profit desto hårdare de exploaterar arbetarna – och de får aldrig nog med profiter.
Vissa kanske vänder sig emot detta och påstår att marxismen är dogmatisk, men vi uppmanar dessa personer att titta på fakta. I perioden innan den nuvarande krisen var det Trumkas idéer som dominerade inom arbetarrörelsen och inte marxismens idéer om kamp och självständighet som klass. Var har Trumkas idéer lett oss? Har det verkligen blivit bättre för arbetarklassen?
Lönernas andel av BNP har gått ner med 6,7 procent sedan mitten av 1980-talet. De senaste trettio åren har den översta procenten av befolkningen ökat sina rikedomar med 21.000 miljarder dollar samtidigt som den fattigare halvan av befolkningen förlorat 900 miljarder. Samtidigt har andelen arbetare som är organiserade i facken minskat från 20,1 procent 1983 till 10,3 procent 2019 – en halvering. Dessa siffror visar att klassamarbete som strategi varit ett misslyckande.
Covid-19 har lett till en kris som gjort detta till en fråga på liv och död. Och vad förespråkade Trumka i början av krisen? Mobiliserade han arbetarna till strejk när arbetsgivarna riskerade deras hälsa och säkerhet? Nej, däremot uppmanade han medlemmarna att ringa till sin kongressledamot för att stödja ett förslag som ska stärka USA:s arbetsmiljöverk OSHA. I en situation där de flesta amerikaner inte har något som helst förtroende för kongressen litar alltså AFL-CIO:s ledning på att arbetsmiljöverket ska kunna erbjuda någon verklig hjälp till arbetande människor!
Det är alldeles för lite och för sent för arbetare att vänta tills OSHA hinner arrangera en inspektion av arbetsplatsen. Hur lång tid kommer det att ta för kongressen och den federala byråkratin att vidta åtgärder för att skydda arbetare? Hur många kommer att bli sjuka och dö medan vi väntar? Arbetare behöver förändring nu och de vilda strejkerna visar vägen framåt!
Arbetarrörelsen behöver ett program för klasskamp
Marxister utgår från att arbetarklassen bara kan lita på sig själv, sina egna styrkor och sina egna organisationer. Vi litar inte på kapitalisterna, deras politiker eller deras partier. Det pågår ett klasskrig och arbetarna behöver kämpa tillbaka – de behöver generaler som inte ger upp innan striden ens börjat.
Vi vet att arbetarklassen skapar allt som gör att samhället fortsätter snurra och de utgör den överväldigande majoriteten av alla i samhället och detta ger dem styrkan att ta makten. Vi vet också att arbetarna behöver bygga ett ledarskap som är säkra i sin vetskap om att de kan ta ledningen i den rådande situationen och i samhället för att vinna i kriget gentemot kapitalisterna.
Dessa vilda strejker är en steg i rätt riktning. Arbetarna enar sig och använder den styrka de har – styrkan i att kontrollera arbetet. För att vara effektiva måste dessa kamper utökas och koordineras. I vårt program för kampen mot covid-19 och den ekonomiska krisen uppmanar vi till skapande av kommitéer för arbetares hälsa och säkerhet i alla fabriker och arbetsplatser för att ha översikt över situationen och införa de nödvändiga förändringarna.
På varje arbetsplats måste arbetarna rösta fram dessa kommittéer och de bör representera alla avdelningar, jobbtitlar och skift. Dessa kommittéer ska koordinera arbetet inte bara på lokal nivå utan med alla i liknande industrier. Vi definierar hälsa och säkerhet i bredast möjliga bemärkelse, vilket inkluderar hälsa och säkerhet på jobbet, i hemmet och däremellan samt också frågor som rör lön och förmåner.
Kommittéerna som finns för US Postal Service workers, UPS och FedEX borde sträcka ut en hand till de som arbetar med leveranser för Amazon. Denna enhet av organiserade arbetare som går över företags- och fackföreningsgränser når även ut till de tidigare oorganiserade och kan vara början på en verklig kampanj för att stärka arbetarrörelsen. Ju större enhet mellan alla arbetare, såväl de organiserade som de oorganiserade och de som arbetar i den så kallade gigekonomin, desto starkare blir arbetarklassen och dess möjlighet att få igenom sin kollektiva vilja.
Det finns redan kampanjer för att organisera flygvärdar som arbetar för Delta Air Lines liksom arbetare i mataffärer som Whole Foods/Amazon och Trader Joe’s. Arbetsplatskommittéer kan vara början på en kampanj som verkligen kan skapa en hög organiseringsgrad på dessa platser. Oavsett var dessa kommittéer bildas kommer de att kunna vinna så länge som de har stöd av en majoritet av arbetarna.
Det är inte valen till klassamarbetsorganet National Labor Relations Board som fått kapitalisterna att sätta morgonkaffet i halsen, utan arbetarnas styrka att kunna stänga ner en arbetsplats tills dess att våra krav accepteras. I dagsläget är det uppenbart att en övervägande del av arbetarna stöttar kraven och är beredda att göra uppoffringar för att få igenom dem. När många arbetare stannar hemma får de som måste vara kvar på jobbet en större relativ tyngd, speciellt om de når ut till andra arbetare för solidaritetsaktioner. Exempelvis skulle arbetarna på Trader Joe’s kunna be om stöd från mataffärer med facklig organisering. Arbetare på Von’s och andra stora kedjor skulle vara i en bättre position om Whole Foods, Trader Joe’s och Amazon var organiserade.
Oavsett när dessa kommittéer uppstår måste de organisera sig på både lokal och regional nivå och i förlängningen på en nationell nivå. Vi måste dock vara medvetna om att den amerikanska borgarklassen är en beslutsam fiende. Det är inte en fiende som är lätt att besegra. För att klara det behövs ett ledarskap som kan visa handlingskraftighet och långsiktighet och det ledarskapet finns inte ännu. Denna viktiga uppgift ligger framför oss – byggandet av det revolutionära ledarskapet.
Att organisera och leda arbetarklassen till seger är en komplicerad uppgift. Det är därför avgörande att bygga ett ledarskap i god tid i form av en organisation som består av hängivna, revolutionära arbetare. Tider som dessa kan skynda på byggandet av en sådan organisation. Detta kan möjliggöra för arbetarna att bygga upp en styrka som kan organisera både de som nu är oorganiserade och kämpa för att ta tillbaka facken från misslyckade ledare och ersätta dessa med klasskämpar.
Trotskij förklarade att i denna period av imperialistisk degenerering måste fackföreningarna ”antingen tjäna som den imperialistiska kapitalismens sekundära instrument för att underkuva och disciplinera arbetarna och förhindra revolutionen, eller också kommer de tvärtom att bli verktyg för proletariatets revolutionära rörelse”. Det är det senare vi behöver, och vi har ingen tid att förlora.
Rädda storföretagen?
Kongressen röstade precis igenom ett så kallat nödprogram vilket innebar att ge pengar till stora företag som drabbats av krisen såsom flygbolagen. Det är förståeligt att de som arbetar inom exempelvis flygbranschen är oroliga för att förlora sina jobb, pensioner och hälsoförsäkringar.
Vi kan förstå att många arbetare gärna ser att staten stöttar företagen i dagens situation. Det är därför fackledare som Sara Nelson i Communications Workers of America-Flight attendants union har lobbat i Demokraterna för det här lagförslaget. Men vi anser att Sara Nelson begår ett stort misstag.
Vi är helt överens om att jobb, löner, pensioner och förmåner måste skyddas, men det finns mer effektiva och hållbara sätt att göra det på. Varför skulle flygbolagsägarna, vd:arna och kapitalisterna som skor sig på sina anställdas obetalda arbete när ekonomin går bra nu plötsligt räddas med arbetarnas skattepengar så fort tiderna blivit sämre?
Nelson och resten av fackledningen borde kräva omedelbar nationalisering och att alla flygbolag ställs under arbetarnas demokratiska kontroll för att skydda jobb, löner, pensioner och tillgången till sjukvård. Istället för att försöka rädda de rika ägarna och förhandla med senatorn Schumer och talmannen Pelosi, borde hon förklara för sina medlemmar och den bredare arbetarrörelsen att dessa intriger bara gynnar kapitalisterna och är ytterligare ett sätt att göra de rika rikare.
Om hon gjorde detta skulle det inte bara avslöja kongressen och de båda politiska partierna, det skulle kunna vara början på en rörelse för verklig förändring. En bieffekt av att tydligt visa på den smutsiga kohandel som pågår i kongressen är att det kan skapas en press för omedelbara reformer. Under pressen från arbetarrörelsen skulle Trump och kongressen ha mindre utrymme att röra sig i. Arbetarrörelsens ledare har dock gjort motsatsen – istället för att förklara situationen har de skapat djupare illusioner, framförallt illusioner i Demokraterna.
Arbetarrörelsens ledarskap måste bryta med iden om ”nationell enhet”. Det här är amerikanska arbetare och amerikanska kapitalister och deras intressen är fundamentalt motsatta. ”Nationell enhet” betyder alltid att det är de rikas intressen som sätts först på bekostnad av majoritetens.
Arbetarklassen behöver verklig politisk förändring
Rapporter visar att en tredjedel av invånarna i New York City förlorat sina jobb. Mer än 40.000 anställda inom hotell och restaurangbranschen, organiserade i UNITE HERE, har blivit arbetslösa bara på Manhattan. Nationellt har arbetslösheten ökat med 10 miljoner på bara två veckor! Denna siffra inkluderar inte heller den hundratusentals som är egenanställda, papperslösa eller jobbar i gigekonomin.
Miljoner arbetare förstår nödvändigheten av klassenhet mot kapitalisterna. Så varför går vi då och röstar för kapitalister på valdagen? Varken Trump eller Biden, republikanerna eller demokraterna kan representera arbetande människors intressen. Det har aldrig funnits en bättre tid för arbetarrörelsen att som svar på det folkliga hatet mot de båda partierna föra fram sina egna kandidater i valet.
Arbetarrörelsen borde genomföra en verkliga ansträngning för att kampanja för självständiga kandidater med riktiga arbetare som lovar att bara acceptera en vanlig arbetarlön om de väljs. De borde agitera för ett program som det vi för fram för att bekämpa covid-19 och den ekonomiska krisen.
Vi vet att arbetarrörelsens ledarskap inte är beredda att göra något av detta. De rör sig inte i den riktningen överhuvudtaget. De vilda strejkerna visar däremot att arbetarna inte tänker sitta och vänta på att deras ledare ska agera. De försöker hitta en väg framåt och beredda att gå ut i kamp. Detta är en möjlighet vi inte får missa!
Det finns inga genvägar. Vi stöttar alla kamputbrott och kämpar med arbetarna i dessa strider men vi måste också föra fram våra egna förslag och vårt eget program. Vi måste förklara att vi behöver bli fler som bygger arbetarklassens nya ledarskap. Denna uppgift blir alltmer akut och vi kan ta stora steg framåt i den rådande situationen.
Vi förkastar sekternas försök att framställa sig som större än de är. De tar initiativ som de inte kan genomföra och som inte leder till något förutom demoralisering i de egna leden. IMT fortsätter däremot att växa och slår rot på arbetsplatser och i fackföreningar runt om i hela landet. Vi kommer att ha möjlighet att ta ledningen i kamputbrott i en snar framtid. Det finns ingen bättre tid att hjälpa oss bygga än nu!