Fler och fler unga går på antidepressiva, är sjukskrivna och får allt svårare att klara av vardagen. Det är en konsekvens av kapitalismen.
Dagens unga är den första generationen som har det sämre ställt än sina föräldrar. Försämringarna har pågått sedan åttiotalet och accelererade under krisen på nittiotalet. Bara fyra av tio i åldrarna 15–24 anser att samhällets framtid ser ljus eller ganska ljus ut, och hälften anser att politikerna inte kan lösa samhällets problem.
Mellan 2008 och 2015 har psykiska symtom som ångest, oro och ängslan ökat från 20,5 till 28 procent för unga i åldrarna 16–24.
En hårdare situation
Försämringarna har skett på alla fronter. På grund av bostadsbristen har unga idag mycket svårare att hitta någonstans att bo. Bristen på bostäder är också huvudanledningen till att bopriserna hela tiden stiger, där priset på ettor och tvåor ökat allra mest.
På skolorna är det ont om lärare och personal, dåliga lokaler och stora klasser. Kuratorer är svårare än tidigare att tillgå, särskilt på friskolorna. Samtidigt har skolarbetet blivit allt tuffare för eleverna och det finns flera studier som visar att många känner av stor stress inför att klara av skolgången. Var tredje ungdom är stressad över sin utbildning eller sitt jobb.
En tredje sak är osäkerheten på arbetsmarknaden. Unga är en av de grupper som tvingas ta dubbla arbeten, ha osäkra anställningar och låga löner. De senaste åren har sjukskrivningar ökat kraftigt, varav psykisk ohälsa har varit orsaken i sex av tio fall. Och de som arbetar på bemanningsföretag har det värst.
Allra sämst mår de grupper som är utsatta för ett dubbelt förtryck. Unga tjejer har tre gånger så stor risk att drabbas av psykisk ohälsa som unga män. Utlandsfödda barn och ungdomar oavsett kön, behöver i större utsträckning öppen- eller slutenvård. Ännu värre är det för transpersoner, där var tredje person allvarligt övervägt att ta sitt liv. Men situationen drabbar arbetarklassen som helhet. Andelen självmord och självmordsförsök har fördubblats sedan början på nittiotalet.
Symptom på kapitalismens kris
När man inte kan få en bostad, ett fast jobb och har vuxit upp i en tid där man bara sett nedskärningar, så är det inte konstigt att man mår dåligt. Känslan som sprider sig är att det inte finns någon framtid. Den ökade psykiska ohälsan är alltså ett symtom på det kapitalistiska systemets kris. Människor tvingas leva sina liv under förhållanden som kan kännas övermäktiga och allt mer svårhanterliga.
För att ändra denna trend hjälper det inte med att endast förbättra sjukvården, utan det måste ske på alla plan där psykisk ohälsa frodas. Ett exempel är att kämpa för sex timmars arbetsdag med bibehållen lön. Inom vården i Göteborg har ett projekt genomförts där arbetarna under nästan två års tid gick ner till sex timmars arbete med bibehållen lön. Resultatet är att de nu känner sig mindre stressade och mår mycket bättre. Särskilt med dagens arbetslöshet vore detta det enda rimliga.
Men sex timmars arbetsdag hotar kapitalisternas vinster, så snart det börjar omfatta mer än enskilda försök. Därför måste det också kopplas samman med andra krav, som ett stopp på bemanningsföretag och osäkra jobb, att man ska bygga billiga och bra bostäder, och inte minst ett slut på nedskärningarna inom vård, skola och omsorg. Välfärden skulle behöva rustas upp, inte ned.
Sverige har resurserna, men problemet är att dessa pengar ligger i fickorna hos ett fåtal kapitalister. I slutändan har unga rätt när de känner att det inte finns någon framtid, för inom kapitalismens ramar är allt vi kommer att se mer försämringar, hårdare förtryck, arbetslöshet och fattigdom. Detta är vad kapitalismens kris innebär. Den enda lösningen är att vi gör oss av med kapitalismen och bygger ett samhälle där det går att leva. Den enda möjligheten till en verklig framtid är socialism.