Sedan Ryssland inledde sin invasion har en flodvåg av propaganda pumpats ut av västerländsk media, som bidragit till att skapa en hysterisk atmosfär, där de internationella medierna varnar för ett tredje världskrig. Samtidigt fortsätter de imperialistiska ledarna att hycklande fördöma Putins ”brott mot Ukrainas nationella självständighet”, ett hänsynstagande som aldrig hindrat dem från att själva bedriva krig för sina egna intressen. Marxister måste avvisa cyniska budskap om ”patriotism” och ”nationell enhet”, och fortsatt motsätta oss vår egen härskande klass oavsett vilket land vi bor i.
Det sägs ofta att krigets första offer är sanningen. Med propaganda, lögner och halvsanningar från alla håll och kanter, är det extremt svårt att göra en korrekt bedömning av hur den militära situationen på plats verkligen ser ut.
Utöver att skylla allt på Ryssland, vill imperialisterna visa att Putins militära offensiv misslyckats tack vare den ukrainska arméns hjältemodiga motstånd.
De återkommande påståendena om att den ryska offensiven har avstannat, att den ukrainska armén har återhämtat sig och tvingat fienden på defensiven måste tas med en nypa salt. Vad syftet än är, så är det inte att presentera en korrekt och sanningsenlig bild av situationen.
Målet med denna öronbedövande propaganda är inte att uppmuntra folk till rationellt tänkande. Tvärtom är målet att få folk att sluta tänka överhuvudtaget, att göra det omöjligt att nå dem med rationella argument. Detta oöverträffade bombardemang av propaganda är utformat för att skapa en hysterisk stämning, och i detta avseende har de haft avsevärda framgångar – åtminstone i ett inledande stadium.
Det huvudsakliga målet är att övertyga massorna i väst om behovet av att rätta in sig i ledet, att ”ena sig mot det ryska hotet”, ena sig bakom sin egen nation. Men frågan är: med vem är det massorna ska ena sig? Jo, med de nuvarande ledarna och regeringarna, med amerikanerna och Nato – med andra ord, med sin egen härskande klass och de mest aggressiva och reaktionära imperialisterna.
Samuel Johnson konstaterade att ”patriotism är skurkens sista tillflyktsort”. Detta var helt sant på 1700-talet, och det är inte mindre sant i dag. Man behöver bara skrapa på ytan för att se att vem som helst av dessa ”patriotiska” damer och herrar är de mest cyniska, lögnaktiga och ondskefulla skurkar man kan tänka sig.
De högerreformistiska ledarna i socialdemokratin och fackföreningarna har spelat en verkligt motbjudande roll i allt detta. De slöt omedelbart upp bakom kapitalisternas och imperialisternas hysteriska anti-ryska kampanj. De har avslöjat sig själva som de mest underdåniga hejdukarna åt arbetarklassens fiender i varje land.
Vänsterreformisternas uppträdande har inte varit mycket bättre. De har alla mer eller mindre tillåtit sig att stämma in i en klagosång om att vi måste ”rädda stackars lilla Ukraina”, utan att ens försöka analysera de klassintressen som ligger till grund för den nuvarande konflikten.
Ett tredje världskrig?
Den dominerande stämningen bland massorna i väst är en förvirrad blandning mellan en naturlig sympati för det ukrainska folkets och flyktingarnas lidande, och rädsla för att konflikten ska sprida och orsaka ett tredje världskrig, med ofattbara konsekvenser för hela världen.
Denna rädsla har ökat efter att Rysslands president Vladimir Putin meddelat att han satt särskilda förband som råder över landets kärnvapen i beredskap. Men sådana rädslor är helt obefogade. Låt oss att tala klarspråk: det kommer inte bli ett krig mellan USA och Ryssland, varken nu eller inom någon överskådlig framtid.
Kapitalisterna går inte ut i krig för patriotism, demokrati eller några andra högtravande principer. De krigar för profit, för att erövra utländska marknader, för att få kontroll över råvarukällor (som olja) och för att utöka sina intressesfärer.
Detta är välkänt och uppenbart. Och är det inte också uppenbart att ett kärnvapenkrig inte skulle kunna uppnå några av dessa saker, utan bara resultera i total förödelse på båda sidor? De har till och med myntat ett begrepp för att beskriva detta: MAD (Mutually Assured Destruction).
En femåring skulle kunna förstå att ett sådant krig inte skulle ligga i bankirernas och kapitalisternas intressen. Men tydligen är detta inte alls uppenbart för en del som – av anledningar som bara de själva känner till – kallar sig för marxister.
En annan avgörande faktor är det massiva motståndet mot krig, särskilt (men inte enbart) i USA. En opinionsundersökning visade nyligen att bara 25 procent av den amerikanska befolkningen skulle vara för en direkt militär intervention i Ukraina, vilket innebär att den överväldigande majoriteten skulle vara mot en sådan.
Detta är knappast förvånande, med tanke på de förödmjukande nederlagen som USA led i Irak och Afghanistan, något som bränt sig fast i de amerikanska massornas medvetande. Detta visades redan när Obama försökte – och misslyckades – att få godkännande för en militär intervention i Syrien.
Massorna i USA är djupt trötta på utländska interventioner och krig, vilket kraftigt begränsar Bidens och Pentagons manöverutrymme. Det är detta – och inte någon rädsla för ett tredje världskrig – som har hindrat dem från att skicka trupper in i en direkt konfrontation med Ryssland i Ukraina.
Att Putin gjort demagogiska uttalanden om att han sätter kärnvapentrupper i beredskap har inte den minsta betydelse rent militärt. Detta förstås till fullo av kapitalets strateger och Pentagon som ser det för vad det är – ett klumpigt försök till psykologisk krigföring.
Man kan tillägga att USA själv har försökt exakt samma sak 1973, under Yom Kippur-kriget mellan Israel och Egypten. Då tillkännagav de också att deras kärnvapenstyrkor satts i beredskapsnivå III (där nivå I skulle innebära krig).
Sådana manövrer kanske sätter griller i huvudet på ledarna i Bryssel och Berlin, men de har ingen som helst inverkan på den nuvarande konflikten i Ukraina, och det är inget som påverkar de beräkningar som kapitalets seriösa strateger gör.
Kommer sanktioner att fungera?
Då imperialisterna redan i ett tidigt stadium bestämt sig för att inte skicka trupper till Ukraina – det enda som faktiskt hade kunnat påverka konfliktens utfall – måste de nöja sig med att försöka vinna billiga poänger i propagandakriget genom en hysterisk kampanj med förolämpningar mot regimen i Moskva, att genomföra nya sanktioner mot ryska banker och företag och att skicka en viss mängd militära hjälpmedel till Kiev.
Inget av detta kommer att ha den minsta påverkan på krigets utfall.
Sanktionerna som de gör en så stor sak av kommer att misslyckas, först och främst för att sanktioner aldrig lyckats tidigare och för att Putin redan har implementerat en rad åtgärder för att minska Rysslands beroende av handel och finansiella transaktioner med väst. Dessutom kommer det ta tid – månader om inte år – innan de ekonomiska sanktionernas effekter blir kännbara. Vid det laget kommer den ukrainska konflikten att ha avgjorts för länge sedan.
Men det finns ytterligare en anledning, som är mycket enkel. Just nu skryter de högljutt om att de uteslutit ryska banker från Swift, en finansiell institution som hanterar transaktioner i internationell handel. Men det är bara vissa banker som kommer uteslutas. De nyckelbanker som hanterar exporten av rysk olja och gas till Europa kommer inte att påverkas.
Efter att de försökt att undvika frågan, tillkännagav Tyskland till slut att de skulle sätta stopp för certifieringen av gasledningen Nord Stream-2. Eller rättare sagt, de sade att de skulle pausa certifieringen, vilket ju inte alls är samma sak. Och vi kan med säkerhet förutspå att när väl konflikten är över (vilket den vid någon tidpunkt kommer vara på ett eller annat sätt), så kommer denna sanktion liksom många andra att i tysthet släppas eftersom skadorna på den europeiska ekonomin, i första hand den tyska, är alltför smärtsamma att utstå i längden.
Sanningen är att Tyskland inte kan hitta några lämpliga alternativ till olja och gas till rimliga priser. Och som vi vet – principer må vara principer – men affärer är affärer. Det plötsliga beslutet att skicka vapen till Ukraina – något som särskilt Tyskland alltid motsatt sig – är en särskilt cynisk manöver. Det är alldeles för lite och för sent för att sätta stopp för den ryska offensiven, men det kan vara tillräckligt för att förlänga den smärtsamma och blodiga konflikten. På så sätt kommer det att öka det ukrainska folkets lidande – precis det som imperialisterna påstår är deras enda hänsyn.
Det råder ingen tvekan om att den solidaritet som arbetare överallt känner med det ukrainska folket är ärlig. När en rysk, tysk, fransk eller amerikansk arbetare uttrycker sympati för det ukrainska folket, har vi all anledning att tro på dem. Men när Biden, Johnson, Macron eller Scholz säger samma sak, kan ärliga människor inte känna annat än den djupaste avsmak.
Imperialisternas motbjudande hyckleri känner inga gränser.
Har offensiven misslyckats?
Imperialisternas propagandamaskin hävdar ihärdigt att Putin misslyckats med sitt mål och att den ryska arméns frammarsch hindrats tack vare den ukrainska arméns heroiska motstånd. Givet bristen på säker information så är det svårt att avgöra vad som faktiskt händer. Sådana påståenden kan inte tas för givna.
För det första har bara en minoritet av de 190 000 trupper som stationerades vid gränsen till Ukraina än så länge tagits i bruk. Offensivens relativt långsamma framryckning kan förklaras med att man behöver säkra tillgången på bränsle, ammunition, mat och så vidare och förhindra att leveranskedjorna inuti Ryssland belastas för hårt. Ukraina är trots allt ett väldigt stort land.
Man kan också tillägga Putin erbjudit förhandlingar varje gång som armén stannat upp. Detta verkar vara en medveten strategi. Det är tydligt att han hoppats att det skulle räcka med att invasionen inleddes för att tvinga Ukraina till förhandlingsbordet, där han skulle kunna få igenom sina krav. Det fanns också vissa tecken på att denna strategin till en början nådde viss framgång.
På fredagskvällen fanns tydliga tecken på att Ukrainas president Volodomyr Zelenskyj var beredd att förhandla. Det var uppenbart att han hade panik. Men pressen från extremhögern i Ukraina, Nato och USA var tillräcklig för att han skulle ändra sig. Det innebar att kriget skulle fortsätta.
Det är såklart fullt möjligt att den ryska armén drabbats av bakslag, att åtminstone någon del av den ukrainska armén återhämtat sig från den initiala chocken och kunnat samla sig tillräckligt för att göra ett mer effektivt motstånd.
Krig är till sin natur extremt oberäkneligt. Förluster kan snabbt följas av framgång och vice versa. Men enskilda händelser bevisar inte att offensiven som helhet går bra eller dåligt. I slutändan är det styrkeförhållandena som kommer avgöra utgången. Och där är det Ryssland som har övertaget.
Allt tyder på att den ryska armén inte drar sig tillbaka, utan tvärtom avancerar oavbrutet och tar kontroll över fler och fler strategiskt viktiga punkter. De ryska styrkorna har omringat Kiev från alla håll och har också omringat den näst största staden, Charkiv. De avancerar från Krim till nord och nordväst, där de nått Mykolajiv. De avancerar också i nordost, där de redan intagit Melitopol och Berdjansk. De har nästan lyckats belägra nyckelstaden Mariupol. Om de lyckas med detta skulle dessa styrkor kunna länkas samman med styrkorna som kommer söderifrån från Donetsk.
Samtidigt försöker ryssarna fortsatt få till förhandlingar, vilket helt klart är en del av planen. Det var ingen slump att ukrainarna avvisade erbjudandet om ett möte i Minsk, med hänvisning till att Belarus är allierat med Ryssland och stöttar invasionen. Därefter har både Israel och Azerbajdzjan erbjudit sina tjänster, vilket Putin snabbt accepterat. I slutändan påbörjades förhandlingar på gränsen mellan Ukraina och Belarus. Frågan är: kan de lyckas?
Det är uppenbart varför Zelenskyj varit tveksam till att börja förhandla. Med tanke på situationen på marken är den ukrainska regeringen i starkt underläge vid en förhandling. Frågan är: vad har Zelenskyj att förhandla med? Han riskerar att bli som en spelare som sätter sig vid spelbordet, utan några bra kort på handen. Ur den synpunkten blir förhandlingar snarast ett förspel till att ge upp. Men Zelenskyj eggas på av regimerna i Washington och Berlin, och verkar inte särskilt sugen på att kapitulera.
Förhandlingarnas resultat blir därför oundvikligen ett misslyckande. Frågan kommer inte att avgöras genom förhandlingar, utan på slagfältet. Och där är ukrainarna i hopplöst underläge. Lite vapen från Berlin kommer knappast att göra någon skillnad.
Så förrådde imperialisterna Ukraina
Liksom imperialisterna verkar regeringen i Kiev förlita sig på att det ska ske en förändring inuti Ryssland som stör Putins beräkningar. De vädjar demagogiskt och cyniskt till det ryska folket att vända sig mot sina mästare i Kreml.
Det säger sig självt att Putin och den oligarki som han tjänar, är fiender till de ryska arbetarna. Hans bas av anhängare har stadigt minskat, vilket är ett uppenbart skäl till att han valt att invadera Ukraina. Det är också sant att denna manöver kan slå tillbaka mot honom så småningom.
Men att påstå att imperialisterna överhuvudtaget kan försvara folkets intressen i Ryssland, Ukraina eller något annat land, är en usel lögn.
Det ukrainska folket har kunnat se precis hur mycket den utlovade hjälpen och solidariteten från Nato och väst varit värd. För imperialisterna är det ukrainska folket bara brickor i ett cyniskt spel, användbar kanonmat som kan offras för att misskreditera Ryssland – utan att de själva behöver betala med en enda soldats liv.
Man kan inte ge något som helst förtroende till dessa gangstrar. Det gäller särskilt arbetarna och socialisterna i väst. Kampen mot det reaktionära gänget i Kreml är de ryska arbetarnas uppgift. Vår uppgift är att kämpa mot vår borgerlighet, mot Nato och mot amerikansk imperialism – den mest kontrarevolutionära kraften på planeten.
Det är svårt att bedöma stämningen bland de ryska massorna för närvarande. Men den överväldigande majoriteten av det ryska folket måste avsky idén om att slåss mot sina brödrar och systrar i Ukraina, som alltid haft en särskild plats i deras hjärtan. De förstår att Nato och USA är deras fiender och de vore beredda att slåss mot dem. Men de ser inte det ukrainska folket på samma sätt, vilket är en korrekt och hälsosam instinkt.
Om de accepterar Putins krig (vilket många inte gör), är det med tveksamhet, på grund av Kiev-regeringens usla beteende, dess samröre med reaktionära fascister och anhängare till krigets nazi-kollaboratör Stepan Bandera, dess förtryck mot det rysktalande folket i Donbass och andra korrupta och förtryckande handlingar. Och bakom Kiev-regeringen, ser de imperialismens blodiga hand.
Internationella marxistiska tendensens ryska kamrater tar sitt ansvar i denna fråga. Det är upp till oss att följa deras exempel och djärvt och skarpt ta ställning mot den härskande klassen och imperialisterna i våra egna länder. Ingen annan politik är tillåten för ärliga revolutionärer och proletära internationalister.
Vi kan inte stötta någon sida i kriget, för det är ett reaktionärt krig på båda sidor. I slutändan är detta en konflikt mellan två grupper av imperialister. Vi stöttar inte någon av dem. Det fattiga och blödande Ukrainas folk är offren i denna konflikt, som de inte skapat och inte önskar.
Ingen kan på ett exakt sätt förutspå krigets resultat, men det kommer inte att vara positivt för arbetarklassen i Ukraina, Ryssland eller internationellt. Den omedelbara effekten kommer att vara fallande levnadsstandard och höjda priser överallt. Massorna kommer att få höra att det är priset man får betala för att försvara ”freden och demokratin”. Det är en klen tröst för de miljoner som står inför arbetslöshet, fattigdom och lidande.
Den oreda som kriget skapat och som förvärras av sanktioner som skadar världshandeln ännu mer, kommer att bereda vägen för en ekonomisk kollaps på inte-alltför-lång sikt. Resultatet kommer att vara en världsomspännande lågkonjunktur. Det skulle vara basen för enorm social och politisk instabilitet och en intensifiering av klasskampen utan motstycke.
I början på varje krig trubbas och förvirras massornas medvetande av krigspropagandan, som skapar en verklig hysteri. Under sådana villkor kan de mest reaktionära delarna av borgerligheten lyckas med att etablera illusionen om ’nationell enhet’.
”Vi måste samla oss mot fienden! Vi måste alla göra uppoffringar för att betala för ett utökat försvar!” Och så vidare, och så vidare. Men de oändliga upprepningarna av propagandan gör så småningom att den tappar kraft. Patriotismens och den nationella enhetens budskap kommer att klinga falskt, när människor förlorar sina arbeten, hem och förhoppningar.
Historien visar att krig – denna fruktansvärt blodiga affär – ofta får revolutionära konsekvenser. Och historien har än inte sagt sista ordet.
Ned med kapitalismen och imperialismen!
Länge leve den socialistiska världsrevolutionen!
Länge leve Internationella marxistiska tendensen! Arbetare i alla länder, förena er!