Under de senaste veckorna har den turkiskstödda offensiven från Hayat-Tahrir al-Sham (HTS) lyckats störta Assad-regimen. I västerländska medier har detta allmänt hyllats. Man har däremot hållit desto mer tyst om den samtidiga turkiska framryckningen in i en del av det kurdiska autonoma området i nordöstra Syrien (AANES), mer känt som Rojava.
Under de senaste veckorna har Turkiet fortsatt att tränga in på kurdiskt territorium och intagit både Tel Rifaat förra veckan och Manbij, den sista kurdkontrollerade staden väster om Eufrat. Turkiska styrkor tillsammans med allierade jihadister bombade Qereqozac-bron, som förbinder de två sidorna av floden, och försökte sannolikt inta och korsa den, men de slogs tillbaka. Rapporter om massavrättningar och våldtäkter har redan börjat komma in. Åtta personer från en familj dödades på en enda dag i Ain Issa.
Erdogan tog sin chans att främja turkiska imperialistiska ambitioner genom att sponsra HTS offensiv. Han har för avsikt att i praktiken ta kontroll över norra Syrien och använda den nyinstallerade jihadistledda regimen i Damaskus som sin marionett. Framför allt vill han krossa det kurdiska självstyrande området och rensa bort SDF-milisen, som är kopplad till vänsterorienterade PKK, från den turkiska gränsen, där dess närvaro i åratal har varit en nagel i ögat på honom. Han har för avsikt att krossa kurdernas nationella strävanden och släcka det hopp som en autonom kurdisk stat i Rojava gett.
Den västerländska imperialismen hade sedan 2014 förlitat sig på kurderna som de mest kapabla kämparna mot ISIS. Nu står det klart att ett förräderi förbereds. Detta bekräftar än en gång: små och förtryckta nationaliteter behandlas som brickor i de imperialistiska rovdjurens affärer. De kan inte sätta någon tillit till dessa gangsters.
Det enda sättet för det kurdiska folket att uppnå varaktigt oberoende och verklig frihet är att kämpa för att störta alla ruttna regimer i regionen genom att kämpa tillsammans med alla förtryckta och exploaterade folk för en socialistisk federation i Mellanöstern.
Erdogans vendetta mot kurderna
Alla stormakter har under de senaste åren medverkat till att förvandla Syrien till en ruin. Men Erdogan har varit särskilt brutal. Turkiet har investerat stort i jihadistgrupper, inklusive IS och HTS, och stöttat dem som ett sätt att stärka sina egna intressen i regionen. För Erdogan spelar det ingen roll hur barbariska dessa grupper är, utan bara hur han kan använda dem. Eftersom kurderna har bekämpat jihadisterna i Syrien i tio år nu ser Erdogan dem som en kraft som undergräver hans planer.
Erdogan ser också kurderna som en femte kolonn inom den turkiska staten. Det kurdiska folket, som är utspritt mellan Syrien, Iran, Irak och Turkiet, utgör 15-20 procent av befolkningen i Turkiet. De kan därför utgöra ett av de största hoten mot hans styre och hans dröm om ett ”stor-Turkiet”. Kurdiska organisationer kontrollerar flera fackföreningar i Turkiet och HDP, det lagliga vänsterpartiet, som när det stod som högst såg ut att få många röster från turkiska arbetare och ungdomar, vilket visade att det hade potential att växa sig större än sin övervägande kurdiska bas. HDP fortsätter att vinna majoriteten i valen i de kurdiska regionerna. Av alla dessa skäl är Erdogan särskilt angelägen om att krossa PKK (Kurdistans arbetarparti), som har nära band till PYD/YPG (de viktigaste kurdiska styrkorna i Syrien).
Därför har Erdogan under de senaste åren öppet gått in för att krossa kurderna, antingen genom att indirekt stödja IS eller genom direkta militära offensiver. År 2015 bombade och attackerade Erdogan de kurdiska områdena i Turkiet, i en operation som han sade skulle attackera PKK men som i själva verket till stor del riktade sig mot civila. År 2018, medan kurderna fortfarande fokuserade sin energi på att attackera IS, genomförde Erdogan en brutal attack mot kurdiskt territorium väster om Eufrat, där han belägrade och intog staden Afrin som hölls av PYD. Tusentals människor dödades i denna offensiv, som gick under namnet ”Operation olivkvist”, och över 150.000 människor tvingades på flykt.
Även om Erdogan gillar att framstå som en antiimperialist – till exempel i Palestinafrågan – är detta helt felaktigt. Han, liksom resten av världens ledare, är företrädare för en ruttnande, förfallande kapitalistklass som fortsätter att dra Mellanöstern ned i helvetet. Om denna turkiska belägring av kurderna inte slås tillbaka kommer den utan tvekan att leda till fler tragedier.
Opålitliga allierade
Turkiet är onekligen en mäktig stat. Men vem är det som står på kurdernas sida?
Rojava bildades 2013, när den syriska revolutionen urartade till ett inbördeskrig med reaktion på båda sidor. YPG är influerat av PKK:s idéer och ses som en progressiv vänsterkraft. På grund av detta fick de ett massivt gehör. Deras verkliga stöd kom alltid – inte från den ena eller andra mäktiga fraktionen, utan från de fattiga och förtryckta massorna, och inte bara i de kurdiska områdena. Denna revolution kunde ha spridits över stora områden om den hade varit kopplad till ett revolutionärt kommunistiskt program och en klassbaserad uppmaning till de fattiga och arbetarklassen i Syrien, Turkiet, Irak och Iran, som den kurdiska nationen är uppdelad mellan.
Kurdernas ledning ansåg dock att kampen hade en rent nationell karaktär och att frågan om att hitta militära allierade var en rent taktisk, inte en politisk fråga. Amerikanerna – som hade gett ett enormt ekonomiskt och militärt stöd till de jihadistiska rebellerna i Syrien, vilket bidrog till att skapa Frankensteins monster IS – behövde en stödjepunkt för att trycka tillbaka IS och återetablera ett fotfäste i Syrien. De försökte använda YPG för detta ändamål.
De erbjöd det kurdiska ledarskapet pengar, vapen och stöd i utbyte mot en allians. Detta kom dock till ett pris. Amerikanerna använde sig av kurderna, men de planerade aldrig att ge dem några verkliga garantier i gengäld.
Från 2014 och framåt organiserade amerikanerna kurderna i SDF (Syrian Democratic Forces). Detta skulle vara en gemensam styrka som var oberoende av PYD/YPG. Men i verkligheten var det ändå alltid kurderna som stod i frontlinjen. Amerikaner som ingick i SDF hade inga insignier eller efternamn. De opererade i nästan totalt hemlighetsmakeri. Och ändå ställde de enorma krav på kurderna, avgjorde alla militära mål och skickade dem mot IS-kontrollerad stad efter IS-kontrollerad stad. Mellan 2015 och 2019 dödades över 11 000 kurder i kampen mot IS, jämfört med åtta amerikaner.
Kurderna var de mest effektiva kämparna mot IS. De försökte försvara hela sitt sätt att leva mot en av de mest barbariska grupperna på jordens yta. Men SDF:s ledning offrade sitt politiska oberoende i utbyte mot militärt stöd. Det är detta som har banat väg för den katastrof de nu står inför.
Amerikanerna stod aldrig riktigt på kurdernas sida. De användes som ett verktyg för att tippa maktbalansen i Syrien något längre mot USA i motsats till Ryssland och Iran, samtidigt som USA också uppvaktade Turkiet och skandalöst slussade pengar till islamistiska grupper. Under tiden bestämde de vilka städer SDF skulle inta och hindrade kurderna från att försöka sprida revolutionen till syriska regeringsområden eller till Turkiet.
Skandalöst nog var amerikanernas svar på den turkiska attacken mot Afrin 2018 att ge Mazlum Abdi, SDF:s general, rådet att Afrin inte var ett strategiskt mål. Pentagon uppgav att ”vi inte betraktar dem som en del av våra operationer för att besegra ISIS … och vi stöder dem inte”.
Först och främst har kurderna fått betala ett högt politiskt pris för USA:s stöd. De kurdiska vänsterstyrkorna kunde ha utgjort spjutspetsen för en revolutionär rörelse i regionen. Genom att hålla sig inom gränserna för en nationell rörelse och genom att inte bryta med kapitalismen – villkor som **är** en förutsättning för amerikanskt stöd – förblev deras stöd med nödvändighet begränsat till den kurdiska befolkningen. USA-imperialismen är den mest reaktionära kraften på planeten. Den är med rätta och allmänt hatad i hela Mellanöstern. Den förgiftade gåvan i form av amerikanskt stöd isolerade bara kurdernas sak ytterligare från massorna i regionen i stort.
Förrådda av imperialismen
Afrin satte tonen för vad som skulle hända härnäst. Sedan IS pressades tillbaka 2018 har amerikanerna gradvis dragit tillbaka sitt stöd till kurderna. Under en tid lämnade detta i praktiken kurderna i en icke-aggressionspakt med Assadregimen mot Turkiet och islamisterna, men det kunde aldrig bli långvarigt. Den tid då kurderna kunde balansera mellan dessa makter och spela ut dem mot varandra är förbi.
Turkiet har ersatt USA och Ryssland som den stora aktören i landet och beväpnar och förser HTS. Det pris som Turkiet kommer att utkräva för sitt stöd är att man blundar för dess verksamhet. För västimperialismen är det bara att få så stort byte som möjligt och ”fakta på marken” som räknas. De kommer nu att i allt högre grad basera sig på sina turkiska allierade för att själva få en bit av kakan.
Inte bara USA, utan även Storbritannien och Europa dansar nu efter Erdogans pipa när det gäller kurderna.
Tillslagen mot kurdiska grupper i Storbritannien under de senaste veckorna visar detta. Sex kurder anklagades för att vara medlemmar i en terroristorganisation, vilket visar på ett extremt hyckleri eftersom västvärldens regeringar samtidigt diskuterar att ta bort HTS från terroristlistan. Förra månaden slutade Tyskland att blockera försäljningen av 40 Eurofighter Typhoon-flygplan till Turkiet. Detta är en hård läxa om de imperialistiska ländernas verkliga inställning till små nationers ”rättigheter”.
Det är tydligt att Abdi under den senaste turkiska offensiven bad USA att ingripa för deras räkning. I stället förhandlade USA fram ett skenvapenstillestånd där kurderna tvingades överge staden Manbij till turkstödda miliser. Biden sade en gång till kurderna att ”bergen är inte era enda vänner”. Detta må vara sant, men han är definitivt inte en av vännerna.
Vad händer härnäst?
Efter att ha trängts in i ett hörn överväger nu vissa delar av det kurdiska ledarskapet att försöka samarbeta med den nya regimen. Militären gör redan ansatser till detta; till exempel hissas den nya syriska flaggan på regeringsbyggnader. Att försöka sig på detta vore dock ett stort misstag.
Assad-regimens snabba kollaps visade att den gamla staten hade ruttnat inifrån. Det är omöjligt att med säkerhet säga vad som kommer att hända härnäst. Men för närvarande fyller andra väpnade grupper statens vakuum och landet är ockuperat av en mängd imperialistiska makter och krigsherrar.
HTS styrkor sträcker sig från Idlib till Damaskus, det finns direkta turkiska ombud i norr, drusiska miliser i söder, Israel på Golanhöjderna, ryssar i väst, USA-anknutna grupper i sydost, och ISIS tränger nu återigen fram från öknen. Inom HTS-lägret finns det, trots alla deras försök att återuppfinna sig själva som ”moderater”, inte så få hårdnackade wahhabister som utan tvekan är förbittrade över al-Jolanis försök att bli respektabel.
Detta måste avslöjas för vad det är: en allsidig reaktion, en produkt av imperialismen och ett kapitalistiskt system som har ruttnat i Mellanöstern, där ingen av fraktionerna tjänar intressena hos någon del av de förtryckta massorna i Syrien. Det som kommer att växa fram är inte en demokratisk stat där kurderna skulle kunna finna en plats, utan en brutal sekteristisk uppstyckning.
När ”Rojava-drömmen” var som störst tilltalade den miljontals människor. SDF (plus PYD/YPG) hade en stor del av territoriet i Syrien, medan PKK och HDP de facto hade makten i en hel rad regioner i de kurdiska delarna av Turkiet, och även betydande stöd i Iran och Irak. Under 2015 reste sig till och med massorna i det kurdiska Turkiet, beredda att slå tillbaka den turkiska statens attacker. Men av rädsla för att stöta bort sina allierade, särskilt amerikanerna, gjorde PKK misstaget att hålla tillbaka, när de borde ha kombinerat beväpningen av befolkningen i dessa områden med klassbaserade metoder och en revolutionär vädjan till de exploaterade kurdiska och icke-kurdiska massorna längre bort. Sedan dess har ledarskapet fortsatt på den inslagna vägen att samarbeta med imperialistmakterna. Nu förbereder imperialisterna ett fruktansvärt förräderi.
Många möjligheter har gått förlorade. Om kurderna hade fört fram en progressiv, klassbaserad ståndpunkt till massorna i Syrien hade de – med tanke på hur rutten Assadregimen var – kunnat vara de som störtade regimen i stället för HTS, vilket skulle ha gett dem en mycket starkare ställning. Assadregimen var bara en svag länk i kapitalismens kedja i Mellanöstern, och många av de andra regimerna är precis lika ruttna. Den revolutionära omvandlingen av Syrien, ledd av kurderna, skulle ha varit en ledstjärna för massorna i hela regionen.
Nu har kurderna hamnat i underläge. Den enda möjliga utvägen är att erkänna att kampen för ett hemland inte kan lösas enbart genom en rent nationell militär kamp. Kurdernas frihet kan bara komma genom en revolutionär kamp för att störta Erdogan och islamisterna i Syrien. Detta kan bara åstadkommas genom en enad revolutionär kamp från de kurdiska och icke-kurdiska massorna.
Vad som behövs är att bryta loss den turkiska arbetarklassen och ungdomen från den härskande klassen och staten. Med den skyhöga inflationen och ungdomsarbetslösheten i Turkiet är marken mogen för detta. Under tiden, i Syrien, må massorna ha hatat Assad, men de kommer inte heller att ha mycket till övers för den nya islamiska regimen.
Kommunisterna försvarar absolut kurdernas rätt till självbestämmande. Kurdernas kamp mot de förtryckande stater som har begått så många grymheter mot dem är i grunden en progressiv, revolutionär kamp. Den kan få och får gensvar och sympati bland miljontals arbetare och ungdomar som kämpar mot åtstramningar, diktatur och imperialism över hela världen.
Även om det är så sent, kan man fortfarande nå framgång genom att kämpa för att bygga ett revolutionärt parti som omfattar både kurder och icke-kurder, och genom att använda en klassbaserad appell som kopplar samman all kamp som förs av folken i regionen med parollen om en socialistisk federation för Mellanöstern. Detta är sättet att försvara Rojava och sprida revolutionen. Men detta skulle kräva en fullständig brytning med imperialismen, klassamarbetspolitiken och kapitalismen.
Den här artikeln översattes från marxist.com.